Hommage dedicated to Byron and the world’s oceans and coastal waters affected by eutrophication, cyanobacteria, deposits, oxygen depletion, temperature rise and cloudy visibility caused by human societies’ production and consumption of fellow planetary populations (animals).
Images Eight of hearts, deck of cards, National Portrait Gallery, Lord Byron (1788-1824), replica Thomas Phillips 1835 (orig. 1813); pr scr. SurvivorAustr.; Robinson, Swe.
Foot note Citation, ”Fed upon beef”; ”beef and battle”, from Don Juan by Lord Byron, Canto II, 1819-1824
Further reading Gålmark, L., Rosewater of the Revolution: Olympe de Gouges, 2020 (Revolutionensrosenvatten: Olympede Gouges, 2016)
Madison Square Garden 7 mars. Tjugotusen människor har samlats för att bevittna en informell domstol döma i fallet ”Civilisationen mot Hitlers Nazityskland”. Anklagelsepunkterna: brott mot konstitutionen, nedmonterad yttrandefrihet, berövade medborgerliga rättigheter, fysiska angrepp på minoriteter.
Inför arrangemanget hade den tyska ambassadören i USA bjudits in att representera försvaret; men istället för att svara vände sig naziregimen till de amerikanska myndigheterna och begärde att eventet skulle stoppas. USA:s utrikesminister Cordell Hull returnerade omgående att relationerna till den tidigare tyska regeringen varit goda, och att det var först nu, med den nya regeringen, som problemen uppstått. Om rapporterna som strömmade in om personliga skador upphörde, skulle också problemet upphöra.
Året var 1934. I Sverige talade få i så otvetydiga ordalag som den informella domstolen i Madison Square Garden. Men också här fanns tydliga motståndsröster. En grupp konstnärer, Albin Amelin, Vera Nilsson, Anne-Lise och Ulla Esmund, Sven X:et Erixson, Bror Hjorth, gestaltade i tidskriften Mänsklighet nazismens hot mot allt vad den moderna civilisationen tillkämpat sig av yttrandefrihet och frihet från tyranni. I första numret medverkade författaren Harry Martinson med dikten ”Livet och stöveln”. Olyckligtvis stötte tidskriften på hinder, nekades distribution och tvingades lägga ned. Någon kraftfullt formulerad kritisk medvetenhet tycktes inte vara möjlig i det offentliga samtalet i Sverige.
I USA däremot syntes sedan år tillbaka en hårt kämpande opposition både mot Hitlerismen i Europa och mot landets växande inhemska fascism och nazism. Nyligen släppta dokumentärfilmen Nazi Town (PBS 23 januari 2024) tecknar en upplysande bakgrund. Under 1920- och 30-talet bredde de fascistoida organisationerna ut sig och blev populära. År 1924 registrerade den vita överhöghetsgruppen KKK drygt fyra miljoner medlemmar. Nazistiska tysk-amerikansk-kristna föreningen German American Bund ordnade regelbundet indoktrinerande sommarläger för ungdomar i de norra delstaterna. Nationell radio sände prästen Charles Coughlins hetsiga förkunnelser med patriarkala och rasistiska, särskilt antisemitiska, budskap till fjorton miljoner lyssnare. Den så kallade vita rasens renhet måste skyddas – en idé som Coughlin och anhängarna menade passade väl in i det amerikanska idealet.
Rasism som en del av den amerikanska livsstilen? Dokumentären Nazi Town besvarar frågan genom att skildra hur rasåtskillnadslagar och rasdiskriminering, liksom gayförföljelser, antisemitism och kvinnodiskriminering, alls inte utgjorde olyckliga avvikelser från ett i övrigt demokratiskt samhälle, utan var en del av vardagslivet i familjen, skolan, utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i offentliga miljöer och bostadskvarter. Det amerikanska inbördeskriget (1859-1861) hade förvisso inneburit slaveriets avskaffande men apartheidstrukturen fortlevde – och den hade folkligt stöd. Till skillnad från i Europa före Hitlers makttillträde utgjorde diskriminering en betydande del av samhället, såväl legalt som via vanor och traditioner. Rasistiska ideologier befann sig inte, som en skulle kunna tro, i offentlighetens marginaler.
Sådan politik var tvärtom på frammarsch. Auktoritära och svaghetsföraktande idéer kunde framställas som förebildliga och som ingående i politikens mittfåra. Djupt förborgade och fördomsfulla uppfattningar om rasåtskillnad, könsåtskillnad och heteronormativitet representerades av ett dussintal medlemmar i den amerikanska senaten och kongressen. Målet på längre sikt innebar att demokratiska processer och institutioner skulle ersättas av ett världsförbund med USA i ledningen – den idag återupplivade föreställningen om ”America first”.
En nyckelperson i denna politiska riktning hette Henry Ford, biltillverkare och en av uppfinnarna av löpande bandet-principen, idén om likriktad massproduktion, präglad av en förtingligande princip, som före Ford realiserats i Chicago i den industriella slakten av djur, och som senare kom att stå modell för socialpolitiken i Nazityskland. Den populäre Henry Ford satsade avsevärda summor på att distribuera antisemitisk propaganda och ge pengastöd direkt till Hitler och nazistpartiet i tron att de menade vad de sade om att upprätthålla världsfreden.
Ett viktigt inslag i de högerextrema strömningarna utgjordes av allmänt accepterade rön från så kallade rashygieniska studier. Omfattande och upprepade experiment på försvarslösa djur i fångenskap användes till att underbygga ideologier om vit överhöghet och rasism, idéer med historiska rötter i både genomförandet och försvaret av koloniala och imperialistiska projekt på andra kontinenter. År 1924 i USA klubbades en immigrationslag igenom som utifrån rashygienisk pseudovetenskap prioriterade vita från nordeuropeiska länder.
Utvecklingen i Europa gav medvind åt den antidemokratiska trenden i USA. När American Jewish Congress på bred front – liknande event hade uppförts i mindre skala 1933 – samlade landets minoritetsorganisationer till folkdomstol i Madison Square Garden 1934, utgjorde det kulmen på en politisk strid som pågått i USA i många år. En av de i vår tid bortglömda, men i samtiden framträdande opinionsbildarna i denna strid, var journalisten Dorothy Thompson, rösträttsförespråkare och första kvinnliga chef för New York Evening Post och Philadelphia Public Ledger i Wien och därefter Berlin.
På personlig inbjudan från Hitler 1931 porträtterade Dorothy Thompson Hitler, men som en ordinär person med brister och uppenbara svagheter, det vill säga långt från den bild av Den store räddaren som nazipropagandan spolade ut över Tyskland. Det föga smickrande porträttet, publicerat i Cosmopolitan Magazine, ifrågasatte Hitlerkulten och ledde tillsammans med ytterligare kritiska artiklar till att Dorothy Thompson på direkt order från Hitler utvisades ur landet 1934. Porträttet av Hitler som medelmåttig, och åt det karaktärssvaga hållet, vidgades till en längre essä tryckt i bokform, I saw Hitler (1932), som varnar för nazismen som påtagligt hot mot demokratin och världsfreden.
Efter att ha lämnat Berlin för uppdrag som korrespondent i Paris föreläste Dorothy Thompson i USA mot antisemitism och totalitarianism – och uppmanade särskilt journalister att värna yttrandefriheten och ge utrymme för debatt. År 1936 valdes Dorothy Thompson till ordförande för PEN America, och 1938 gav hon ut en bok om flyktingars situation och deras bidrag till välfärdssamhället. I New York Herald verkade Dorothy Thompson som antinazistisk kolumnist och hos NBC med ett eget radioprogram som lockade miljontals lyssnare. Time Magazine 12 juni 1939 porträtterade Dorothy Thompson på omslaget och utnämnde henne till ”den tveklöst mest inflytelserika kvinnan i USA” jämte Eleanor Roosevelt.
Maken och författaren Sinclair Lewis, första amerikan att tilldelas Nobelpriset i litteratur (1930), inspirerades av partnerns motståndsjournalistik och skrev 1935, drygt tio år före Orwell, It can’t happen here, en satirisk roman om hur totalitära idéer kan få fäste och leda till diktatur i ett land där det inte borde kunna hända.
Även om amerikanska medie- och förlagsredaktioner visade öppensinne i jämförelse med de europeiska, inklusive de svenska, kan Dorothy Thompsons antifascistiskt demokratiska gärning knappast sägas ha utgjort praxis. Flertalet tidningsredaktioner publicerade aningslösa reportage om Hitler och nazismen, exempelvis intervjuade en hyllad korrespondent för New York Times, i en stort uppslagen artikel i juli 1933, Hitler efter makttillträdet utan att ställa en enda besvärande fråga.
Dokumentären Nazi Town ger, indirekt, sammanhang åt protesträttegången i New York 1934. Med utgångspunkt i devisen ”We are not alone” lyckades arrangören American Jewish Congress kongenitalt formera de tjugoen vittnena och företrädarna för minoriteter, kvinnor, arbetare, judar, katoliker, gayfolk, akademiker, konstnärer, lärare och läkare, idrottare och författare, till en majoritet, en kör av starka och i övrigt skiljaktiga röster ur den amerikanska folkopinionen för kosmopolitism och ekumenik i kontrast mot Hitlers hat, likriktning och åsiktskontroll (”Gleischschaltung”).
Upplägget syftade till att skapa varaktig debatt om situationen i USA och Europa, samt till att få den amerikanska regeringen att konkret fördöma nazistregimen i Tyskland, företrädesvis medelst en kombination av handelssanktioner och solidariskt stöd åt de drabbade i landet. Från scenen i Madison Square Garden talade de tjugoen representanterna i sammanlagt fyra timmar om naziregimens undertryckande av medborgerliga rättigheter och demokratiska processer. De allra flesta i publiken var kvar till slutet när före detta hovrättsåklagaren i New York Samuel Seabury levererade sammanfattningen av anklagelsens olika punkter, senare publicerade i boken The Case of Civilization against Hitlerism.
Efter att ha överlagt förklarade domstolen, via prästen John Haynes Holmes, den stämda regimen som kriminell, ity den underminerat den tyska republiken, avskaffat konstitutionen, yttrandefriheten och pressfriheten, liksom den fria forskningen, undervisningen och konsten, ersatt lag och rätt med enväldets godtycke, och genom hotelser, bedrägerier, planer om utrotning, fysiska angrepp, stöld, tortyr och dödsstraff i praktiken förslavat hela folket. Inför ”mänsklighetens högsta domstol” befanns styret skyldigt till brott mot civilisationen.
Rättegången, universellt etisk, politisk, profetisk, utspelade sig för exakt nittio år sedan men ter sig likväl i många delar brännande aktuell i förhållande till flera länder i allas vår nutid.
Källoroch vidareläsning
Nazi Town, dokumentär, produktion, regi, manus Peter Yost, produktion Edna Alburquerque och Cameo George, Public Broadcasting Service (PBS), 2024
Foto, Anne Tavoletti, ”Post Card”, bordstablett
Sven-Harrys konstmuseum, utställningen Humanitet: Konstens kraft i svåra tider, 2022
Foto, Mänsklighet nr 1 och 2, redaktör Albin Amelin, Uppsala: Clartés förlag, 1934
Foto, ”Rashygien”, konstverk, Albin Amelin, 1935
Litteraturbanken, Harry Martinson, Livet och stöveln, Mänsklighet, nr 1 1934
Sinclair Lewis, It can’t happen here: a novel, Garden City, New York: Doubleday, 1935. På svenska: Sånt händer inte här: roman, översättning Hugo Hultenberg, Stockholm: Norstedt, 1936
I slutet av februari 1943 samlades en grupp människor på Rosenstrasse 2-4, nära Gestapos huvudkontor i de centrala kvarteren av Berlin. De hade alla blicken fäst mot fönstren på byggnaden som tidigare hyst ett judiskt rådskontor, och som nu förvandlats till en arrest, ett temporärt fängelse. När de började kräva att de inlåsta som skymtade i fönstren skulle släppas, svarade Gestapo med pistolskott i luften och höjda maskingevär. Gruppen backade, men när milismännen sänkte sina vapen, återvände de och ropade ännu högre. Demonstranterna agerade av solidaritet och visste inte vad som skulle hända eller vilka konsekvenserna skulle bli. Efter veckolånga protester avbröt plötsligt Goebbels planen att ”evakuera” de fängslade österut. Den 6 mars släpptes fångarna en efter en ut till den väntande gruppen om cirka trehundra människor. Frigivningen framstod som ett mirakel.
Nazisterna såg sin auktoritet som beroende av att det tyska folket backade Hitler. Förintelsen skulle ske i hemlighet, och utföras stad för stad, så att den inte kunde försvåras av tyskar, judar och utländska fiender. Det fanns ett undantag för judar gifta med tyskar, och det var detta som upphörde med den massiva arresteringen i Berlin 27 februari 1943. I mitten på mars var det tänkt att staden skulle vara ”judefri”. Nazisterna laborerade med att visa vänlig fasad på hemmaplan och samtidigt bedriva utrensningar utan att förlora folkets stöd. Hitlers auktoritet, populariteten, Hitler-myten, utgjorde limmet som höll samman folkets förmodade konsensus; en protest ledd av mer eller mindre blond(erade)a tyska kvinnor såg inte bra ut, riskerade så split och allra mest hotfullt: den kunde sprida sig.
Att göra folksamlingen till viljes, och därigenom kväsa vad som skulle kunna bli en större opinion, blev enda utvägen för Berlins högste man Goebbels. Så var den antisemitiske propagandaministern tvungen att med Hitlers godkännande befria kvinnornas judiska makar, trots den tidigare avsikten att göra sig av med dem. Fler än åttatusen judar från Berlin frisläpptes, men hundratals andra judiska män gifta med icke-judiska kvinnor hann avrättas innan beslutet togs, och det fastän männen hade temporärt tillstånd att vara kvar i staden.
Gertrude Blumenthal deltog i protesten liksom Rita Kuhn och Helga Löwenthal som inte hade fyllt elva år när hon en kväll sent i februari 1943 följde med sin mor till Rosenstrasse 2-4 i centrala Berlin där hennes far satt fängslad. Hon vet inte hur de fick reda på vart fadern befann sig, men i sina memoarer minns hon tydligt att de mötte flera hundra människor, fruar och mammor, andra anhöriga och förbipasserande, att de såg fadern Kurt Löwenthal i fönstret och att protestmötena pågick till 11 mars.
Protesten på Rosenstrasse anordnades av icke-judiska kvinnor som var gifta med judiska män tillsammans med deras anhöriga. Genom att inte ta ut skilsmässa trotsade kvinnorna Nürnberglagarnas (1935) illegalisering av deras äktenskap. Fastän protesten är ett av få exempel på kollektivt agerande av icke-judar till försvar för förföljda judar, och fastän det finns litteratur och forskning att tillgå sedan ett par decennier tillbaka, liksom en spelfilm från 2003 av Margarethe von Trotta, känner fortfarande inte många till händelsen. Varje år hålls en ceremoni på Rosenstrasse 2-4, men i stadens muséer har det länge saknats en permanent utställning. Inte förrän på 1980-talet började den historiska protesten omnämnas, och först 1995 sattes det upp en plakett på platsen.
I decennier har motstånd definierats som uteslutande militära operationer och vapenstrider. Bilden var den av män som stred mot tyska officerare, sprängde tåg och utförde sabotageaktioner. Det gällde gaullistmotståndet i Frankrike (L’armée des ombres), liksom det judiska motståndet i Polen, skildrat i spelfilmen Defiance från 2008. På senare år har forskningsresultaten reviderats, och aktuella studier, som inkluderar genusperspektiv, visar att både den väpnade och den icke väpnade och kvinnodominerade motståndsrörelsen var mer varierade och mer komplicerat uppbyggda än vad som tidigare varit känt.
För fem år sedan, 4-5 oktober 2018, hölls en konferens på Columbia University i USA med utgångspunkt i Rosenstrasse; bidragen har blivit till en antologi, Women defying Hitler (2021), som uppmärksammar problemet med utelämnandet av kvinnokategorins aktioner i standardberättelserna om andra världskriget och nazismen. Boken råder bot på historikers och andras misstag, och visar att genus både kollektivt och enskilt spelade en väsentlig, och många gånger avgörande, roll i olika former av framförallt icke-väpnat motstånd.
Organisationen Yad Vashem (1962), som arbetar med att identifiera historiska altruistiska gärningar, har listat över tjugosjutusen individer som med risk för eget liv räddade människor av judisk börd undan nazisterna. Dessa undsättare – Righteous Among the Nations (rättrådiga bland folken) – var högt utbildade, icke utbildade, kontorsarbetare, kroppsarbetare, kyrkofolk och icke-kyrkofolk i olika yrken inklusive diplomater. Som forskningen numera kan belägga tillhörde de flesta av dem kvinnokategorin inklusive icke-binära. Då begreppet motstånd under lång tid endast omfattade manliga och väpnade insatser, har många aktioner fallit bort ur forskning och berättande, men den som synar icke-väpnade gärningar, och då särskilt de individuella, finner otaliga bedrifter:
Suzanne Spaak organiserade och finansierade 1940 i Darcy en av de mest omfattande och effektiva räddningsoperationerna av judiska barn undan Auschwitz, ett stort personligt risktagande med tanke på övervakningen, censuren och terrorn som rådde i det nazi-ockuperade Frankrike. Hon och hennes kollegor har länge saknats i de historiska standardberättelserna till följd av att forskningen efter kriget fokuserade på den manliga motståndsrörelsen och därför inte undersökte dagböcker, kvinnors underjordiska press, memoarer, intervjuer och polisrapporter.
Suzanne Spaak växte upp i en välbärgad familj i Bryssel. Hon beundrade sin mors sociala tillställningar för obemedlade och funktionshindrade, liksom moderns vän, världens första kvinnliga senator, Marie Spaak, och hennes arbete för immigranters, kvinnors och arbetares rättigheter. Suzanne gifte sig med Claude, en av Marie Spaaks söner, och gick med i Comité mondial des femme contre la guerre et le fascisme (Women’s world committee against war and fascism), en feministisk och pacifistisk organisation som samlade både kommunister och icke-kommunister.
En nära vän blev Mira Sokol,samhällsvetare och judisk immigrant som delade Suzannes litteraturintresse, humor och sociala engagemang. När tyskarna invaderade Frankrike flyttade familjen Sokol söderut; de hade tänkt fly ut ur landet, men stannade, och Mira Sokol gick med i motståndsrörelsen. 1941 anslöt sig Suzanne Spaak, som själv var icke-judisk, till den underjordiska motståndsorganisationen Solidarité, där hon kunde göra bruk av sitt välstånd och sin samhällsstatus. Solidarité skapade ännu en grupp, Mouvement national contre le rascisme (MNCR), i vilken Sophie Schwartz-Micnik var aktiv. Sophie hade före kriget arbetat i en kvinnoorganisation som hjälpte judiska flyktingar från Tyskland med daghem för barnen, bokklubbar och diskussionsklubbar. Under kriget gav MNCR nödhjälp till familjer som förlorat familjemedlemmar till koncentrationslägren.
1941 ledde Sophie en marsch till lägret i Pithiviers med uppdrag att leverera meddelanden och förnödenheter. Marschen stoppades men Sophie Schwartz-Micnik och Suzanne Spaak fann varandra som aktiva i arbetet med att rädda och bistå förföljda. Judar var förbjudna att äga skrivmaskiner, tryckpressar och radioapparater; eftersom judar som regel inte talade franska språket, var risken stor att de skulle bli isolerade och felinformerade. För att motverka situationen, inbegripet den rådande censuren, framställde Suzanne Spaak informationsblad för spridning samt id-dokument och matkuponger till flyktingarna.
I mars 1942 inleddes nazisternas deportationer. Under några dagar i juli arresterades trettontusen judar, varav tiotusen var barn och kvinnor. Sophie och Suzanne arbetade febrilt med att hålla undan för de franska myndigheterna, som gav skydd åt franska judar, men inte åt de tyska. I oktober nåddes de båda av information om Auschwitz’ gasugnar, i februari 1943 beordrade tyskarna en sändning, och snart därefter skickades tusen fångar inklusive etthundratjugosex barn till lägret. Fler barn från barnhem i Frankrike förbereddes för samma destination.
Den 13 februari 1943 organiserade Sophie Schwartz-Micnik och Suzanne Spaak vad som kom att bli en av de största räddningsoperationerna i Frankrike under ockupationen. De rekryterade från alla föreningar de kände till; Sophie fick med sig femton judiska kvinnor bland sina bekanta; Suzanne anslöt kvinnor från den protestantiska kyrkan och från scouterna, inklusive sin egen tonårsdotter. Två dagar senare, 15 februari, gav de sig iväg till de judiska barnhemmen, och därifrån till en kyrkoförvaltning som kunde gömma barnen tillfälligt och sedan placera dem i familjer på landsbygden. På bara två dagar hade de räddat nittio barn och satt dem i säkerhet. Deras nätverk bistod även judiska vuxna, men barnen var en lättare uppgift: eftersom de talade flytande franska kunde de gömmas undan i franska hem under falsk identitet.
Februariaktionen blev den största – och fler följde. Sophie och Suzanne byggde ut nätverket ytterligare med kvinnor som kom från olika delar av samhället. Suzannes vän författaren Colette bistod med finanser och viktiga kontakter och upplät sin våning åt motståndsmöten. Flickscouter skjutsade judiska barn till landsbygden på tåget, sömmerskor sprättade bort den gula stjärnan och sydde nya kläder åt barnen.Marie Marteau, hotellchef på Hotel Stella, erbjöd lediga rum åt de aktiva för att klä om eller gömma sig.
Nätverket fick också hjälp av Entr’aide Temporaire, en hjälporganisation grundad av Lucie Chevalley. Som advokat, och dotter till en protestantisk pastor, kunde Lucie Chevalley nyttja många systerliga och samkönade kontakter, inbegripet en del av den parisiska eliten, exempelvis den judiska dagboksförfattaren Hélène Barr.
Suzanne skötte finanserna som möjliggjorde att uppskattningsvis femhundra barn sattes i säkerhet hos gästfamiljer mot ersättning för logi och mat till barnen. Nätverket höll noggrann ordning; unga och äldre levererade paket och meddelanden, tog emot gåvor och tjuvåkte på tågen. Suzanne Spaak klädde upp sig i hatt och modemässig dräkt och lyckades övertala näringslivsfolk och aristokrater i de förmögna kvarteren i Paris att skänka pengar.
De fakta om organisationen som finns idag har samlats in av barnen som räddades. Barnens efterforskningar som vuxna visar att nätverkets räddningsaktioner hade stor framgång: av de femhundra barn som omhändertogs gick ingen förlorad till nazisternas deportationer. Få av de aktiva i organisationens olika nätverk upptäcktes.
Organisationens fall orsakades istället utifrån. Suzannes vän Mira och maken Henry Sokol arresterades – och när Leopold Trepper, ledare för ett nätverk inom Rote kappelle (L’orchestre rouge) i Paris och kollega till Suzanne, skulle hjälpa paret Sokol, arresterades han av Gestapo. Efter att ha genomgått förhör i september 1943 vände sig Trepper till Suzanne och hennes make. Suzanne bistod, men Trepper var skuggad, och Gestapo kunde leda nätverket tillbaka till Suzanne och Claude. Claude gömde sig i en förort med sin älskarinna, medan Suzanne och barnen flydde till hennes familj i Belgien, där Gestapo hittade henne och tog barnen. Suzanne lyckades få nazisterna att se henne som en konstsamlare med, enligt dem, konstig smak – Magritte och Delvaux – och inte som den motståndsledare hon var, men i slutet av ockupationen, efter att ha utsätts för tortyr, avrättades hon i fängelset i Fresnes.
Suzanne Spaaks motståndsaktioner har utelämnats i historieforskningen. När hon omnämnts har hon kallats fru till Claude Spaak och hjälpreda åt Leopold Trepper. Att Suzanne Spaaks verksamhet fallit bort beror på den alltjämt rådande nedvärderingen av kvinnokategorin samt att Suzannes nätverk till övervägande del bestod av kvinnor och flickor och icke-binära utan högre samhällsställning och känt namn.
De åtta stora franska motståndsorganisationerna i Conseil National de Résistance var knutna till partier och sociala rörelser – men för kvinnors motstånd finns ännu inte en begreppsapparat som kan beteckna de informella nätverk, sociala kontakter, daghem, välgörenhetsluncher, bokklubbar, sportklubbar, scoutklubbar, syjuntor, kyrkocirklar som utförde arbetet. Någon sekreterare som antecknade de aktivas verksamhet fanns inte, och det mesta blev aldrig arkiverat utan hamnade på familjens vind eller slängdes.
Civilkuraget dessa människor visade i sin verksamhet framstår extraordinärt med tanke på att nazisterna förbjöd fri press och fria val liksom ett oberoende juridiskt system samt rättigheter för kvinnor (vilka redan tidigare var begränsade i Frankrike). De aktiva agerade i allra högsta grad som politiska subjekt trots att kvinnokategorin inte tillskrevs rösträtt förrän befrielsen 1945. När Suzanne Spaak var som mest verksam kunde hon inte öppna ett bankkonto utan att ha sin makes tillstånd.
Nazityskland var i allra högsta grad männens värld, vilket innebar att det var först senare under kriget som den mer kända motståndsrörelsen kom att rekrytera folk i kvinnokategorin inklusive icke-binära. Underjordiska motståndsceller med tre personer målade slogans på hus och fabriker, och spred pamfletter, som ett slags nattlig gräsrotsrörelse. Pamfletterna smugglades från Frankrike över gränsen i cykelväskor. Arbetet utfördes av ungdomar och de hade sina föräldrars stöd. Få gav upp och blev nationalsocialister trots att Gestapos män i långa svarta läderkappor lät tortera, och mörda, de som tillfångatogs. Intressant nog fanns i staden Mannheim i den tyska delstaten Baden-Württemberg endast en sådan motståndsgrupp då större delen av befolkningen redan var antinazister. Tillsammans med centrala Berlin, platsen för Rosenstrasseprotesten, var Mannheim kanske den mest antinazistiska platsen i hela Nazityskland. Hitler besökte aldrig Mannheim.
Sophie Scholl och brodern Hans hade varit medlemmar i Hitler Youth respektive the League of German Girls men kom att ta avstånd från nazismen. Som studenter på Münchens universitet började de 1942 sprida information som motsade nazipropagandan och hatkampanjerna. För detta dröjde de inte länge innan de båda blev arresterade, och efter att ha genomgått en skenrättegång, dömdes de till döden. Arbetarklassungdomar protesterade i Rhenlandet – och i april 1945 i en högstadieskola i en förort till Hamburg (Christianeum High School) hängdes tretton kvinnor på grund av sitt motstånd.
Liselotte Herrmann, kemiststuderande förbjuden att studera på grund av sina kommunistiska sympatier, tjänade som förbindelselänk mellan Schweiz och Stuttgart (där hennes föräldrar bodde). 1936 blev Himmler Reichsführer SS och chef för den tyska polisen varmed den tyska militära aggressionen i Europa tilltog liksom våldet i allmänhet. Liselotte Herrman fängslades och dömdes till dödstraff 1938. Inte mycket organiserat motstånd fanns kvar i Nazityskland men 1938 bildades Onkel Emil-gruppen av Ruth Andreas-Friedrich och andra socialdemokrater för att hjälpa judar ut ur landet. Ett år senare, från och med hösten 1939, inleddes de etniska rensningarna riktade mot judar och andra minoriteter som romer och slaviska minoriteter i öst liksom på Balkan.
Kvinnors underordning i samtiden påverkade villkoren för motståndsarbetet. Tillhöriga kategorin såg tidigt förändringar i samhället; små saker i vardagen som att grannarna slutade hälsa eller upphörde att vara vänliga mot barnen. I det ockuperade Frankrike, när det inte fanns tillräckligt för alla att äta sig mätta, förväntades kvinnor äta resterna efter att männen tagit för sig. För en individ i ett supermaskulint samhälle som det nazistiska fanns samtidigt möjligheter att skaffa sig fördelar utifrån förväntat beteende. Aktiva ur kvinnokategorin som tillhörde Hitlers utvalda ”tyska ras”, och som därför förmodades dela nazismens rasistiska världssyn och sexistiska genussyn, kunde såsom kvinnorna på Rosenstrasse och kvinnorna i Röda kapellet (se nedan) utnyttja fördomarna till att uppnå sina mål.
Liksom det övriga motståndet sökte de konfrontation med politiken och dess verkningar, men de flesta undvek att använda våld som metod. De agerade kollektivt och individuellt, mestadels humanitärt, ofta utifrån värderingar om mänskligheten som odelad och universell. Likt motståndsmännen var de vanliga människor med fel och brister som började i liten skala och sedan ökade sina insatser vartefter, insatser som blev till extraordinära räddningsaktioner. Övning och kompromisser gav färdighet. Men för de flesta andra kunde det vara svårt, anser många forskare, att se de möjligheter att göra motstånd som eftervärldens forskning har visat existerade.
Samtidigt fanns det människor i koncentrationslägren som utan att tveka agerade altruistiskt för att rädda andras liv. Den fransk-judiske filosofen Emmanuel Levinas betonar i sina verk betydelsen av den personliga närvaron för att se den andra som en del av sig själv. Varje människa bär enligt Levinas den Andras annorlundaskap i sitt inre. Därmed kan hen med hjälp av den andra ifrågasätta sig själv, och eftersom den andra är källan till hens ifrågasättande, är också hens svar ett svar på den Andre. Det är i detta möte etiken föds. Många berättelser från andra världskriget om människor som räddade andra människor stammar ur personliga möten.
SkådespelarenDorothea Neff gömde sin kollega Lilli Wolff i hemmet i Wien åren 1941 till 1944. Lilli Wolf skrev: ”Gud valde Dorothea Neff att bli den som räddade mitt liv… När hon föddes blev världen rikare och en del av det överflödet förärades mig.” Irena Sendler räddade hundratals barn från gettot i Warszawa. Hon torterades för att hon skulle avslöja sina skyddslingar, och det var mycket nära att hon blev avrättad. Hon kommenterade: ”Så länge jag lever, och så länge jag orkar, kommer jag alltid att säga att det viktigaste i världen och i livet är att göra gott.”
Elisabeth von Thadden, rektor och antinazist i Nazityskland, manövrerade vardagen för att kunna fortsätta driva sin skola. Hon skrev en artikel om hur skolan, med dess judiska lärare, hjälpte till att bygga det nya Tyskland, inklusive andra vaga formuleringar som skulle rädda skolan från att stängas – men skolan förbjöds och Elisabeth Thadden arresterades och avrättades 1944.
Olikt Elisabeth von Thadden och andra kvinnliga aktiva i motståndet i Nazityskland förhöll sig landets kvinnor i medelklassen i allmänhet passiva under hela 1930-talet, också när de blev vittnen till antisemitiska kampanjer som Novemberpogromen 1938 (”Kristallnatten”, nazisternas eufemism). Där fanns katolska och protestantiska medelklasskvinnor som visade skepsis och som anmodade sina barn att inte gå med i de hitlerska ungdomsföreningarna – men de flesta tyskar såg inte igenom nazismens bedrägerier förrän Hitlers totala krig gjorde saken uppenbar.
Medan människor i de ockuperade länderna kunde uppfatta det som en patriotisk plikt att nedkämpa fienden som torterat och mördat deras familjer och grannar, innebar att göra motstånd i Nazityskland att revoltera mot sitt eget land, inbegripet arbetskamrater och grannar. För de som inte varit med och stridit på gatorna som kommunist eller socialdemokrat i de större städerna kan det ha varit svårt att föreställa sig hur skoningslös regimen skulle komma att bli.
Greta Lorke Kuckhoff studerade i USA och påverkades av medborgarrättsrörelsen liksom av fackföreningsrörelsen. Hon blev feminist och vän med Elsie Glück, Elizabeth Brandeis och Mildred Fish Harnack. Under nödåren bosatte sig Mildred Fish Harnack och maken Arvid i Europa, och på 1920-talet besökte de Sovjet – landet som hade infört helt nya reformer som mödrabidrag, mödraledighet, legal abort, minimilöner och jämlikhet inför konstitutionen – men som skulle komma att urarta i det motsatta, diktatur och massförföljelser.
På 1930-talet grundade Mildred Fish Harnack och Arvid Harnack en motståndsorganisation som nazisterna kom att kalla Rote kapelle, på svenska Röda kapellet. Sällskapet ägnade sig tidigt åt antinazistisk verksamhet som spioneri och räddningsaktioner av judar i Berlin, och senare samarbete med Sovjet som den snabbaste vägen att nå målet: de allierades seger över Hitler. Avsikten var att bekämpa nazisterna, inte att tjäna Sovjet, även om gruppen till dels bestod av kommunister. Medlemmarna kände inte till varandra, kvinnorna var mer aktiva än vad som tidigare antagits och de bedrev egna räddnings- och motståndsoperationer som förbigåtts av eftervärlden. Bilden av den passiva vinddrivna kvinnan, som i Simone de Beauvoirs roman om den fiktiva Hélène Bertrand i Le Sang des autres, har visat sig inte stämma. Eventuellt återspeglar romanen snarare Beauvoir och Sartres eget mindre aktiva förhållningssätt under större delen av ockupationen (1940 till 1944).
Makarna Harnack infiltrerade nazistiska partiorganisationer; Arvid på finansdepartementet; Mildred som medlem i en nazistisk kvinnoorganisation. Mildred blev vän med den amerikanske ambassadörens dotter Martha Dodd och de båda arrangerade samkväm för att rekrytera kvinnor – med början i en soaré för författaren Thomas Clayton Wolfe. Nazisternas ockupation av Rhenlandet 1936, annekteringen av Österrike, och Sudet-landet i dåvarande Tjeckoslovakien, invasionen av Tjeckoslovakien på våren 1939 och Polen påföljande september möttes av Röda kapellet med ökad aktivitet och utvidgning av verksamheten till Paris och Bryssel. Via Mildreds kontakter lämnades information till den amerikanska ambassadens ekonomiska attaché Donald Heath.
Nästan hälften av medlemmarna i Röda kapellet var kvinnor eller icke-binära. De tillhörde olika socialklasser och agerade utifrån skiljaktiga politiska ideologier. Hilda Coppi kom från en arbetarklassfamilj i Berlin, Libertas Schulze-Boysen var barnbarn till en Preussisk prins. Libertas Schulze-Boysen använde sin position inom dokumentärfilmen för att i hemlighet samla dokumentation om tyska krigsbrott på Goebbels propagandaministerium. Systrarna Bontjes van Beek hjälpte franska krigsfångar, samlade matkuponger och rekryterade konststudenter till att lämna meddelanden och gömma flyktingar. Två av konststudenterna – Katja Casella och Lisa Eisenberg – lyckades hemlighålla sin judiska tillhörighet och båda var bland de få överlevande av de totalt cirka etthundrafemtio medlemmarna i Röda kapellet.
Organisationen verkade mellan 1939 och 1942. Radiovågor användes för att lämna information till Moskva – men detta var en liten och misslyckad del av verksamheten. Sovjet försökte få gruppen att upphöra med att ge humanitär hjälp men dess syfte var att befria Tyskland från nazisterna – inte att förena sig med Sovjet. Det var också en sovjetisk underrättelseman som blev organisationens undergång; samtliga Röda kapellets namn skickades med kod från Moskva över radion – varpå nazisterna knäckte koden. Fyrtiofem medlemmar dömdes till döden, tjugonio till fängelse och två släpptes på grund av bristande bevis. Många tog livet av sig istället för att avslöja information under tortyr. Männen dömdes till en plågsam död medelst hängning. Kvinnorna – Libertas Schulze-Boysen, Hilda Coppi och Cato Bontjes van Beek – giljotinerades. Mildred, den enda amerikanskan, avrättades på direkt order från Hitler. Greta Kuckhoff dömdes till döden men lyckades undkomma och skickades i fängelse. Hon tog hand om sonen till Hans och Hilda Coppi, och skrev senare sina, censurerade, memoarer i Östtyskland.
Röda kapellet har omtolkats av forskare och andra som undersökt verksamheten närmare utifrån genusperspektiv. Arbetet byggde på ömsesidighet och välgörenhet i hjälpföreningar, grupper och nätverk med andra syften, politiska eller sakfrågebaserade. Grupperna blandade sig och smälte samman för att kunna göra motstånd mot ockupationens olika uttryck. De aktiva visste att dra nytta av samhällets fördomsfulla kvinnosyn; nätverkandet på sociala tillställningar gick under radarn eftersom nazisterna inte kunde föreställa sig kvinnor som aktiva motståndspersoner. Ett av kapellets nätverk höll till i Paris, ägnade sig åt spioneri, men arbetade i först och främst med det humanitära, det vill säga att rädda judar undan nazisterna.
I det naziockuperade Europa gick också andra än män med i underjordiska grupper och en del blev partisaner, något som ökade väsentligt när nazisterna införde tvångsarbete för ungdomar i vapenindustrin. I Polen 1939 började de summariska avrättningarna av judar, intellektuella, präster. Motståndsgrupper bildades i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge med ökat stöd vartefter från Britain’s Special Operation’s Executive (SOE) och the American Office of Strategic Services (OSS).
Systrarna Catala infiltrerade och blev i juli 1942 ögonvittnen till när vintercykelstadion Velodrome d’ Hivers i Paris fylldes med trettontusen arresterade utländska och statslösa judar från staden. Nazisterna skickade de vuxna till transitläger och kort därefter till Auschwitz. Barnen gick samma öde till mötes några månader senare. De judiska systrarna Janny och Lien Brilleslijper organiserade motståndsaktioner i Amsterdam och lät bygga ett hemligt högkvarter som användes för att hindra förföljelsen. Systrarna tillfångatogs, och skickades, tillsammans med dagboksförfattaren Anne Frank, till Auschwitz.
Det har tagit lång tid för forskare och minnesorganisationer att få upp ögonen för judiska undsättare av andra judar. Judiska kvinnor var mycket aktiva i sådana noggrant uttänkta operationer; exempelvis grundade Recha Freier strax efter Hitlers maktövertagande 1933 rörelsen Youth Aliyah som arrangerade flyktvägar för judiska ungdomar ut ur landet. Hon lyckades rädda tusentals liv vid en tidpunkt när många trodde att naziförföljelserna skulle gå över – judarnas långa historia av att vara förföljda innebar att de flesta förmodade att det bästa var att hålla sig undan och undvika konflikt.
I tyskockuperade Polen agerade medlemmen i judiska socialistförbundet Vladka Meed hemligt sändebud och bistod judar med att lämna Warszawa-gettot, ordnade med gömställen och falska pass så att de kunde lättare ta sig runt på gatorna. Vladka Meed överlevde nazismen – men inte hennes bror och syster och föräldrar. Efter kriget flyttade Vladka Meed till USA där hon byggde upp ett överlevararkiv.
Miriam Hochberg var ledande aktivist i den hemliga motståndsorganisationen Zegota i södra Polen. Hon hjälpte judar på flykt och använde sitt fördelaktiga utseende och grundmurade självförtroende till att hemlighålla deras och sin egen judiska identitet. Mirjam Waterman i Nederländerna öppnade en skola för judiska barn som inte längre fick gå i statliga skolor.
Gisi Fleichsman ledde en hemlig judisk grupp som hjälpte judar att fly undan det då antisemitiska och fascistiska Slovakien. Gisi Fleischmans räddningsinsatser innebar att mellan tretusen och femtusen judar, istället för att deporteras, sändes till de alternativa arbetslägren Gered, Novaky och Vhyne vilka fungerade som räddning i över två år till sensommaren 1944. Gisi Fleischsman tillfångatogs och deporterades till döden i Auschwitz i oktober samma år.
Sophie Yaari och hennes syster gömdes i arton olika hem i Amsterdam, Rotterdam, Doorn och andra städer. I Belgien arbetade Sophie med att som socialarbetare rädda judiska barn. Andrée Solomon var aktiv i den judiska barnkommittén OSE (Oeuvre de Secours aux Enfants). Kommittén drev barnhem i Polen, sjukvårdsverksamhet för judiska barn i Marseille och organiserade volontärer som tog sig in i de franska fångläger som med Vichyregimens godkännande fanns i Gurs, Rivesaltes och Les Milles. Andrée Solomon var en av de frivilliga som arbetade med att få ut barn från lägren till Spanien via en hemlig väg över de svårtillgängliga Pyrenéebergen. I mars 1944 räddade hon etthundratrettiofyra barn undan nazisterna.
Madeleine Kahn Dreyfus umgicks i den parisiska surrealistmiljön och dess litterära cirklar. Hon brevväxlade med kända personer som Pierre Menés-France, Roger Martin de Gard, Robert Aron, Claude Lévi-Strauss och arbetade som tvåspråkig (engelska-franska) sekreterare på en import/export-firma. Efter den franska förlusten mot tyskarna 1940 flyttade familjen till Lyon i Vichy-zonen. Där gick Madeleine Kahn Dreyfus med som fältarbetare i OSE:s barnnätverk och bistod över etthundra barn med gömställen och leveranser av kläder, mat, medicin och brev från anhöriga.
Marianne Cohn, född i Tyskland, erbjöd sig som frivillig i januari 1944 att leda barn över gränsen till Schweiz från det ockuperade Frankrike. Den 31 maj var hon på väg mot gränsen med tjugoåtta barn mellan fyra och sexton år när de blev de tillfångatagna och satta i fängelse i Annemasse. Hon korsförhördes, och torterades, men höll tyst och på grund av detta beslutade polisen att avrätta henne. Samma dag skrev hon i fängelset: ”Riv ut mina naglar, jag kommer ändå inte att förråda. Ni vet inte hur länge jag kan hålla ut, men jag vet.” Till förhörskommendanten sade hon: ”Ja, jag har räddat livet på fler än tvåhundra barn. Inget kan hindra mig.” Under tiden Marianne Cohn satt i förhör hämtades barnen av Annemasses borgmästare Jean Deffaugt som med knep och undanflykter fick loss barnen ur tyskarnas grepp. Barnen överlevde i tryggt förvar tills frigörelsen kom. Yad Vashem har uppkallat en trädgård efter Marianne Cohn. Två skolor, en i Annemasse och en i Tempelhofdistriktet i Berlin, bär hennes namn.
Hadassah Rosensaft hjälpte judiska fångar i Auschwitz och Bergen-Belsen med mediciner. Hon var egentligen tandläkare men Mengele beordrade henne att arbeta som läkare. Hon uppdrogs att sköta såren som kvinnliga fångar åsamkats av piskor och bett från nazisternas drillade lägerhundar. Lägret i Bergen-Belsen, som bestod av sextiotusen fångar, fritogs av den brittiska armén 14 april 1945. Med britternas hjälp satte Hadassah upp sexhundratjugo konvalsenscenter som tog hand om och räddade fångarna. Hadassah Rosensaft dog 1997 på grund av skador relaterade till malaria och hepatitis från tiden i Auschwitz-Birkenau.
I oktober 1943 gjorde kvinnor uppror i Witten och Ruhr med demonstrationer och delegationer för att utverka större tilldelning av livsmedel och förnödenheter. Rörelsen organiserades av det franska kommunistpartiet och jämförde sig med kvinnornas bröduppror under franska revolutionen i Paris 1789. Polisrapporterna visar att de aktiva störde den allmänna ordningen och ifrågasatte rådande politiska uppfattningar om rätten till mat. I maj 1942 blev det uppenbart att protesterna var riktade mot regeringen, och att de mest aktiva riskerade bli arresterade och skickade till fångläger.
Vad kan dessa rättrådiga kämpar och altruister ur den vida kvinnokategorin lära vår samtid? Hannah Arendt betonar i Life of the Mind betydelsen av att vara obekväm med att människor nedvärderas och görs överflödiga – samt att tänka självständigt, att sätta sig själv i den andras ställe och att utmana majoritetens etablerade idéer och lagar när de rättfärdigar förtryck. Att medvetet ta ställning är att bestämma sig för att ingripa i en orättfärdig situation, att vara en deltagare, en inblandad – inte en åskådare.
Organisationen Gariwo – Garden of the Righteous Worldwide (2001) – utgår från Talmud: “Den som räddar ett liv räddar en hel värld” och vill vidga synen på rättrådighet till att omfatta de som försökt och försöker förhindra folkmord, exempelvis folkmordet på armenier i Turkiet 1915, och de som försöker försvara minnet av det som skedde mot förnekelser av sanningen samt alla de som i vår tid försvarar mänskliga rättigheter.
Föreningen betonar det individuella ansvaret och den makt som varje människa besitter: Vad gör vi idag så att historien inte upprepar sig? Den som besöker Auschwitz, menar de, gör klokt i att också besöka flyktinglägren i Medelhavsländerna, fängelserna i Lampedusa eller tillbringa en natt på akuten. De som undsatte människor då kan kopplas till de som undsätter människor idag, exempelvis i Rwanda och Syrien.
Det är viktigt, menar de vidare, att minnas att det onda inte sällan begagnar sig av missvisande kulturella referenser, som när totalitarianismen i Sovjet till en början använde den anti-fascistiska flaggan och kampen mot antisemitism, för att sedan och efter hand bygga en despotisk och dödlig regim. I efterhand står det klart att det handlade om falska anspråk, plattityder till för att förföra massorna, men de som tidigt förmådde se igenom de semantiska bedrägerierna tvingades ofta kämpa i ensamhet. Likadant med de tidigt solidariska, de som hjälpte de första som förföljdes, de blev ofta stigmatiserade som förrädare av en rättfärdig sak.
Den som förmedlar att var och en räknas och betyder något, förhåller sig rättrådigt och gör därmed sitt eget liv rikare och mer meningsfullt – men mer krävs än att vara aktiv på sociala medier. Som Hannah Arendt påpekar kunde de rättrådiga före och under andra världskriget inte leva med att ha gjort orätt – därför tog de risker för att göra rätt. Det viktiga är inte att vara hjälte, det viktiga är att förändras till det bättre.
Women defying Hitler: rescue and resistance under the Nazis, red. Nathan Stoltzfus, Mordecai Paldiel och Judy Baumel-Schwartz, London: Bloomsbury Academic, 2021
Arendt, Hannah, Life of the mind, Orlando, Florida: Hogarth Press, 1977/78. Originally published in the New Yorker 1971.
Levinas, Emmanuel, Totality and infinity: an essay on exteriority translated by Alphonso Lingis, Dordrecht: Kluwer Academic, 1969
Vidareläsning:
Batalion, Judy, Våra dagars ljus: den oberättade historien om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen, översättning Emeli André, Stockholm: Natur och kultur, 2021
Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine, Om detta må ni berätta… en bokom Förintelsen i Europa 1933-1945, Stockholm: Forum för levande historia, sjätte omarbetade och utökade uppl., 2015
Välbärgade, välekiperade damer i långa kjolar och tjusiga hattar i färd med att krossa fönster och kasta sten – så berättas gärna historien om den brittiska kampen för kvinnors rösträtt vid sekelskiftet 1900 när den omnämns på svenska. Slagord som ”deeds not words” – handling inte ord – från kampens storhetstid får bekräfta bilden av en rörelse som avstod från tal och debatt och istället satsade allt på handling.
Det är dock en begränsad, för att inte säga felaktig bild. Att tala och göra sig hörd – och särskilt då på platser där folk i kvinnokategorin inte ägde jämlikt tillträde som på gator och torg och i juridiska och politiska församlingar – utgjorde i realiteten en mycket viktig rörelsestrategi.
Ett exempel på en konkret och symbolisk talaktion som utmanade kvinnors underordning utspelade sig två år efter att den radikala rösträttsföreningen Women’s Social and Political Union (WSPU) bildats 1903. Under ett partipolitiskt möte i Manchester, där Winston Churchill och kommande utrikesministern Sir Edward Grey deltog, reste sig textilarbetaren sedan tio års ålder tillika första kvinnliga medlem i textilarbetarfacket Annie Kenney (1879-1953) och ställde frågan till männen på podiet; om de hade för avsikt att verka för att regeringen skulle införa rösträtt för kvinnor och mer specifikt kvinnliga arbetare?
Istället för att få svar på frågan blev Annie Kenney ignorerad därefter med våld nedtystad därpå utkastad och arresterad – och i valet mellan att bestraffas med böter eller sättas i fängelse valde hon det sistnämnda. Händelsen omskrevs i pressen av ögonvittnen som ett talande exempel på att kvinnor som sökte debatt blev behandlade som fredlösa och fråntogs sin röst.
Suffragetten Muriel Matters från Women’s Freedom League (WFL) åskådliggjorde villkoren ytterligare när hon 28 oktober 1908 tillsammans med ett antal andra medlemmar i WFL kedjade fast sig vid metallgallren på den så kallade kvinnoläktaren (Ladies’ Gallery) i det engelska underhuset (House of Commons). Med en högt och ljudligt uttalad protest mot kvinnors utestängning blev Muriel Matters första kvinna någonsin att tala i brittiska parlamentet (att sitta fast i gallret betraktades juridiskt-tekniskt som att ha intagit talarstolen).
Något förbud för folk i kvinnokategorin att studera juridik fanns inte, men eftersom kvinnor var förnekade juridisk personstatus (Solicitors Act 1834), blev de som juridikstuderande utestängda från att ta examen och försörja sig i (advokat)yrket. Därmed var de även portade från att skaffa sig de meriter som avkrävdes en politisk aktör i parlamentet då underhuset till större delen bestod av jurister.
Samtidigt ansågs den sorts rättsmål som i hög grad berörde kvinnokategorin, det vill säga sexuella övergrepps-, kvinno- och barnmisshandelsmål, opassande för kvinnor att bevista varför kvinnor sällan tilläts närvara i domstolarna vare sig som vittnen eller åhörare.
Att rättssalen valdes ut som en lämplig plats för feministisk talaktivism bör därför inte förvåna. Att bli ställd inför skranket gav både möjlighet att framföra kvinnorättsliga budskap till den laguppehållande makten, åhörarna och presskåren – och att direkt motbevisa påståenden om kvinnors ”naturliga opasslighet” i offentliga rum, en sorts argument som florerade bland kvinnorörelsens motståndare.
Suffragetternas mest omsusade talare, fattigvårdsinspektören och WSPU-ledaren Emmeline Pankhurst (1828-1928), erkändes allmänt som en ytterst skicklig talare, inte minst i rättssalen. År 1912 försvarade hon suffragetter som stod inför rätta anklagade för vandalism efter att regeringen Asquith brutit löftet om att införa en förlikningslag med avseende på kvinnlig rösträtt (Conciliation Bill). Några år tidigare, 1908, korsförhörde hennes äldsta dotter jur. kand. Christabel Pankhurst finansministern Lloyd George och inrikesministern Herbert Gladstone i ett rättsmål som gav stor uppmärksamhet åt rörelsen.
Emmeline Pankhursts på sin tid berömda tal “Freedom or Death” 13 november 1913 i Hatford, Connecticut, USA finns bevarat och utgavs häromåret i samlingen Suffragette manifestos (Penguin Random House, 2020). Här åberopar Emmeline Pankhurst kvinnors rätt till uppror som en del av folkets rätt att resa sig mot tyranni, men till skillnad från mäns blodiga strider, utan någon avsikt att äventyra motståndarens säkerhet. Den sittande regeringen har, påpekar Emmeline Pankhurst, att välja på att införa rösträtt eller åse rösträttskämparna hungerstrejka till döds i fängelset. Inspiration till kampstrategin att inte skada motpartens liv och lem hämtades från Chartiströrelsen som på 1830-talet använt sig av egendomssabotage i kampen för egendomslösa mäns rösträtt.
En annan i samtiden berömd utövare av aktivistisk talekonst – med något avvikande synsätt i förhållande till kampstrategier – var Louise ”Lizzy” Lind af Hageby (1878-1963), uppväxt i Jönköping och Stockholm och skolad på Cheltenham Ladies’ College i Gloucestershire, England. Redan 1903 talade hon offentligt som vittne i en rättegång i London med anledning av sin och kollegan och livskamraten/partnern Leisa Schartaus avslöjande reportagebok Eye-witnesses (omdöpt till Shambles of science) om plågsamma djurförsök i utbildningen på ett av Londons universitet.
Lind af Hagebys karriär som offentlig talare och debattör nådde sin höjdpunkt i april 1913 i en sexton dagar lång rättegång med anledning av den senaste kampanjen mot djurförsök. Domaren prisade Lind af Hagebys sätt att tala och föra sig som försvarare i rättssalen och flera av de stora tidningarna menade att Lind af Hagebys vältalighet utgjorde bevis för att kvinnor borde accepteras i advokatyrket och att det var hög tid att införa den kvinnliga rösträtten.
Året därpå, i februari 1914, när delar av rösträttsrörelsen börjat använda sig av konstattacker och sabotage av allmänna transporter och postförsändelser som medel för att få regeringen att lyssna, höll Lind af Hageby en serie föredrag i Queen’s Hall i centrala London på temat kvinnorörelsens problem. Lokalen var väl vald, 1913 blev Queen’s Halls symfoniorkester den första i världen att anställa musiker ur kvinnokategorin, och det var här Emmeline Pankhursts WSPU höll sina veckovisa möten.
Nå, vad hade den i pressen omskrivna talaren, antidjurförsökaren, feministen och WFL-medlemmen Lind af Hageby att framföra om rörelsens problem och möjligheter? Lind af Hageby inledde med att be publiken föreställa sig en rättssal där Kvinnan stämt Mannen för brottet att hålla Kvinnan i fångenskap medelst påtvingade barnafödslar. Föreställ er vittnena, uppmanade hon, se framför er alla de kvinnor som motståndarna till kvinnorörelsen inte talar om, de arbetande kvinnorna på verkstadsgolvet, de ensamförsörjande kvinnorna på gatorna, de prostituerade kvinnorna och barnen. Föreställ er vad de har att säga om sin situation!
Kvinnor omtalades och behandlades som om de alla var lika och hade allt gemensamt, ja, som om kvinnor inte ägde skiljaktigheter eller hyste sinsemellan avvikande åsikter. Och det fastän kategorin kvinnor var lika varierad som kategorin män. Att på enkelt vis fösa ihop människor under samma etikett var i sanning befängt och förminskande. Lind af Hageby förutspådde att tidens sociala rörelser, präglade som de var av ”femininitet” i betydelsen social uthållighet och ståndaktighet, framgångsrikt skulle komma att omvandla landets styre i riktning mot ”androgynitet, humanitarianism och feminism”.
Så var det frågan om kampmetoder – och här blev resonemanget med ens kontroversiellt och frågan retorisk: Kan upptrappade aktioner få regeringen att agera i rösträttsfrågan? Nej, löd svaret, inte enkelt så. Kvinnor hade självfallet lika stor rätt som män att använda diverse metoder, men när tredje part, det vill säga allmänheten, drabbades var det som om Jane i ett gräl med John klappade till Charlie; det vill säga det var inte en strategi att rekommendera om syftet var att omvandla det mansdominerade samhället.
Lind af Hagebys kritiska syn på aktioner som drabbade allmänheten var i överenstämmelse med Charlotte Despards Women’s Freedom League (WFL) och dess val av strategi. WFL har länge åsidosatts i förmedlingen av suffragettrörelsens historia – och det fastän föreningen dominerade i medlemsantal, blev den mest långlivade i rörelsen, verksam till 1961, och särskilt samlade rörelsens ensamförsörjare, arbetare och fritänkare, konstnärer, skådespelare, författare, vegetarianer, homosexuella och icke-binära.
WFL lyfte fram de kvinnliga arbetarnas situation, betonade vikten av att bilda lokala grupper och att bruka demokratiska processer. Föreningen arrangerade talturnéer, skattevägran, vägran att registrera sig i folkräkningen (1911) och spektakulära aktioner som Muriel Matters och andra aktivisters talaktion i underhuset 1908, liksom att året därpå segla över London i en luftballong med mottot ”Votes for women” – det sistnämnda en aktion som för övrigt kan ses gestaltas av Alec Guinness i en kort sekvens i crossdressande spelfilmen Sju hertigar (1949).
Lind af Hagebys diplomatiskt framförda klander av viss militans låg förvisso i linje med WFL:s strategi – men det stred samtidigt mot föreningens demokratiskt antagna policy om att inte kritisera andra suffragetters val (offentligt). Dock passade resonemanget väl till syftet att ge internationella perspektiv åt den brittiska kampen:
Rösträtten hade, framhöll Lind af Hageby, vunnit segrar i många länder och delstater, exempelvis i Kalifornien, Washington, Oregon och i Finland (1906) hade kvinnokategorin lyckats ta plats i politiken på samma villkor som manskategorin. Över hela världen hade tretton delstater och länder infört kvinnlig rösträtt och valbarhet till parlamentet – och än fler övervägde förslaget. Särskilt omnämnde Lind af Hageby kvinnors kamp för att nå inflytande och rättigheter i Kina och Iran.
Någon vecka efter Lind af Hagebys föredragsserie i Queen’s Hall utkom suffragetten och vegetarianen Constance Lytton med självbiografin Prisons and prisoners, some experiences (1914). I boken beskriver Lytton (tillsammans med alter egot Jane Warton) kampens vardag; hur det brittiska parlamentet i över tjugo år samtyckt till kvinnlig rösträtt utan att göra något åt saken samt vad detta svek lett till.
Lizzy Lind af Hagebys och Emmeline Pankhursts respektive talekonst hyllades i tiden som övertygande argument för införandet av jämlika medborgerliga rättigheter. När första världskriget utbrutit på sommaren 1914 saktades kampen ned, och reformer för lika rösträtt, liksom rätten för kvinnor att verka i alla yrken inklusive advokatyrket, stadgades inte förrän 1918 (den begränsade rösträtten), 1919 (lagen mot könsdiskriminering) och 1928 (rösträtt för kvinnor över tjugoett år boende på öarna).
Lätt förglömt, såväl då som idag, är att tala är en akt i sig och att ord kontra handling i grunden är en skenbar, snarare än reell motsats. För eftervärlden kom suffragettparollen ”deeds not words” att skymma den stora roll talekonsten spelade i rörelsen. Som uppmaning till tidens brittiska maktägande manskategori att göra slag i saken, läs infria givna löften, passade den dock utmärkt.
Litteratur
Suffragette manifestos / Barbara Bodichon, Frances Power Cobbe, Christabel Pankhurst, Emmeline Pankhurst, Annie Kenney och tio andra, London: Penguin Random House, 2020
Annie Kenney, Memories of a militant, London: Edward Arnold, 1924
Constance Lytton & Jane Warton, Prisons and prisoners,some experiences, London: William Heinemann, mars 1914; omtryck New York: Cambridge University Press, 2010
E. Sylvia Pankhurst, The suffragette, the history of the women’s militant suffrage movement 1905-1910, New York: Sturgis & Walton Company, 1911
Porträtt& forskning
Emmeline Pankhurst, Chicago, 1913, foto Matzene, public domain
L. Lind af Hageby, London, 1913, foto Lena Connell, National Archives of Sweden, i E L Gålmark, ‘Problems of the women’s movement’: Lind-af-Hageby’s assessment of the state of the British women’s movement in 1914 and the scale of the issues facing feminists, Women’s History Review, 32, nr 5, 699-722.
Shambles of science : Lizzy Lind af Hageby & Leisa Schartau, anti-vivisektionister 1900-1913/14 / Elisabeth Gålmark. Stockholm : Historiska inst., Stockholms univ., 1996, tryckt 1997. ISBN 91-88786-24-2
10/9 2023
Läst ovan artikel? Swisha en summa till arbetet bakom: 123 698 03 95.
Ett mord har skett och brottsutredaren ställer sina sakligt empatiska frågor: Vem är du? När dog du? Var befann du dig då du dog? Vad orsakade din död, skada till följd av naturliga eller onaturliga orsaker eller en kombination av dessa? Om din död berodde helt eller delvis på skada, var den självförvållad, resultatet av en olyckshändelse eller angrep någon dig? Om någon angrep och dödade dig, vem är denna person? Varför utförde personen handlingen? 1
I Lynn Nottages pjäs Mlima’s tale, skriven med utgångspunkt i en essä av Damon Tabor 2017, och uppsatt första gången 2018 i New York i regi av Jo Bonney, är brottsoffret en av den afrikanska kontinentens äldsta och mest vördade bärare av betar: elefanten Mlima. Men det är inte brottsutredaren och hens frågor vi får följa i Lynn Nottages pjäs, utan den förövades hemsökelse av sina förövare; Mlima i andlig skepnad, allestädes närvarande i pjäsens sexton flödande akter.
Fyra skådespelare manövrerar tjuvjägaren, beställaren, mellanhanden, polismästaren, parkvakten, handelsmannen, ambassadtjänstemannen, regeringstjänstemannen, sjömannen, tulltjänstemannen, investeraren; ytterligare handelsmän med och utan fruar, journalisten, konstnären, köparen och köparens vänner. Skickligt gestaltas förövarnas socioekonomiska status/habitus i talspråk, dialekter, sociolekter, jargonger och kroppsspråk när de förhandlar om Mlimas kroppsdelar.
Genom förövarnas tal tränger sorlet från Mlimas anhöriga; hur de gav akt på människolukter; hur de varnade varandra medelst vibrationer genom jordlagren. Hur likväl chanslösa de var mot turisternas aningslöst utlagda foton på sociala medier som visade var de befann sig. Att människor i Afrika som regel inte köper elfenben hjälpte inte; försäljningen kunde ske på annan plats; österut, bortom Indiska oceanen, där betar som Mlimas betingar värdet nio miljoner femhundra tusen shillings.
Mlimas osälla dans får förövarna att urskulda sig: handel med betar fanns redan i antiken; nordafrikanska elefanthjordar mördades en masse under romarna; rutten Afrika – Asien är faktiskt uråldrig och på 1800- och 1900-talet åtföljdes den av européers och amerikaners storskaliga produktion. Förövarna vet att begångna brott inte kan förminska dagens dito – men polis och myndigheter lägger sällan några hinder i vägen. Och vidare: I utbyte mot gentjänster och pengar har statstjänstemän inget emot att tillhandahålla lämpliga dokument bara det är en day off. Finns här ett hot så är det medierna – men deras uppmärksamhet varar inte länge.
Från kusthamnen skeppas betarna, destination Östasien. Allt löper smidigt med vajande amerikansk flagga och pengastinna kuvert under bordet: lasten försvinner i tullen som ”timmer”. Inuti fraktcontainern rör sig betarna i disharmoni med det omgivande havet: Jag är Mlima från savannen, det vida landskapet. Äldst i min klan. Förföljd i flera dagar, fälld av giftpilar, dödad av skott. Fyrtioåtta regn hann jag uppleva och med tiden allt längre torrperioder.
Förgäves talade jag med mina fötters tryck mot marken. Jag sprang inte fort nog. Jag förmådde inte lämna mina barn, min dotter, min son… Jag stannade hos de lidande på marken. Min släkt, elefantmatronor, ungar och äldre, föll för kulsprutornas eld eller förgiftades av cyanid i vattenkällorna. Nu kan våra överlevande inte uppsöka begravningsplatsen utan att hamna i fara. Inte sörja, bara vagga osaligt.
Ord och minnen fyller luftrummet. Ord och minnen som inte når marknaden på andra sidan havet där förövarna talar högstämt om traditionen att skulptera i elfenben. Hur de gamla kejsarna begärde det mjuka materialet och konstverken för deras formbarhet och skönhet. Hur elfenbenssnideri är en tusenårig konstart i sig.
På elfenbensfabriken beundrar direktören Mlima-betarnas unika kvalitet medan hantverkaren-konstnären intalar sig att köpet nog är lagenligt: betarna har nog införskaffats på ett legalt och etiskt sätt. Säkert är de från en naturligt avliden elefant och inte en skjuten. Troligen fanns de i ett lager med betar från redan avlidna, sannolikt från tiden innan CITES-förbudet mot elfenbenshandel infördes (1989).
Konstnären kan inte motstå materialet. Konstnären formar, snidar, putsar bort övergreppet och vittnesmålet. Förvandlar benen, relikerna, till ting och vara. I affären i storstaden smeker kunderna Mlima som dekorativa konstobjekt. Snart är verken uppköpta av en nyrik heminredare, amateur style: ”Inget hem utan ett riktigt fint konstverk i elfenben”. Köparens vän, tillika anhängare av den veganska livsstilen, är skeptisk, men han och de övriga gästerna är för artiga för att protestera.
Vem är egentligen skyldig till brottet mot Mlima? Alla människorna tillsammans i ett kollektivt begär till det levande för att döda och sälja och prissätta det som underskönt konstverk? Från den fattige jägarens mindre ersättning på plats, till den välbärgade köparens konstinvestering på fjärran kontinent – händelsekedjan skulle inte ha uppkommit utan en pekuniär spelplan, här elfenbenshandeln, del av en kommers med djur i naturen som omsätter cirka tio miljarder dollar årligen och utgör fjärde största illegala verksamhet efter droger, människohandel och vapen.
Så kan brottsutredaren lägga ytterligare frågor till sin lista: Hur kan den fundamentalt skyldige förövaren – det internationella ekonomiska regelverket – stöpas om så att det förhindrar brott i stället för att uppmuntra till det? Hur kan det omvandlas så att det befordrar andra värden än kapital? Och göra det lönsamt att skydda medvarelser som Mlima, skapare av savanner, berikare av marker, spridare av fröer som blir träd, vilkas rötter binder vatten i jorden, och medicinalväxter, vars frukter ger bot mot den svårbemästrade människodrabbande sjukdomen malaria?2
Mlima’stale, Lynn Nottage, New York: Theatre Communications Group, 2021. Mlimas’s tale är inspirerad av artikeln ”The Ivory Highway” av Damon Tabor i Men’s Journal 13/2-2014; 4/12 2017 och spelades som Mlimasberättelsepå Playhouse teater i Stockholm i mars 2023 (15/3) översatt till svenska av Bengt Ohlsson och regisserad av Dennis Sandin. I rollerna: Inès Cherif, Måns Clausen, Timothy Waliggo Kaketoo (även koreografin), William Wahlstedt.
1 Brottsundersökning, frågelista. Adelson, Lester (1974), The Pathology of Homicide. I Helena Striwing, Djur som brottsoffer (1998), s. 169-173. Från Djurrätt (1998), s. 90.
2 Drygt sexhundratusen människor drabbas fatalt av malaria varje år, varav de flesta är barn och unga. Källa: WHO.
En äventyrsroman om tolerans, djurbefrielse och människoblivande
I västra Vemmenhög vaggar en gåshane över gårdsplanen. Mårten är såld till slakt och inför ödet ska hans vingpennor klippas. Över Mårtens huvud passerar den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse med sitt streck i skyn. För tamgäss som Mårten hyser Akka mest förakt: När ska de underordnade och utblottade sträcka på halsen och upptäcka friheten bland molnen!
Så plötsligt, i strid med tyngdlag och förväntningar, lättar Mårten från marken. Vingspetsarna tar spjärn och luften fyller lagren av dunfjädrar in på kroppen. Frigörelsen förvandlar tamgåsen från hane till karl, men utan någon vana att flyga, tvingas han kämpa för att hänga med fågelmatriarkatet när det njutningsfullt sträcker ut ovan gårdarna.
Mårten är inte ensam. I ryggdunet klamrar sig gåsapågen Nils fast. Nils har som straff för begångna försyndelser, nedrivna svalbon, krossade starägg, bortslungade kråkungar, snarade trastar och inburade ekorrar, förvandlats till pyssling, ett ”småfolk”.[1]
Tillvaron som pyssling är alls inte bara till nackdel. När flocken landar ”så att boklövet yrde”, upptäcker Nils att han kan förstå vad ”djurfolken” säger.[2] Och att de begriper honom! Inte bara gässen, utan även alla de andra folken med sina språk: ekorrfolk och harfolk, finkar, mesar, spättor och lärkor. Änder och grågäss. Grisslor och alfågel. Skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Goda och kloka fåglar, tjäder, lärka, fiskmås, lom, och snösparv på fjället.
Smådjursfolken, men också naturens växtfolk, står fram som specifika, levande, besjälade subjekt som kan leka, lida och längta: ett träd är inte ett träd vilket som helst, utan en viss björk; ett snår är inte ett snår, utan ett särskilt hasselsnår. Likadant för glasbjörk, hägg, gran, lönn, ek, lind, hängbjörk, hassel, bok, kastanj, valnöt. Trädens rötter och löv får en ålder och en agens, som när ”ungboken”, för en flyende ekorre, ges rollen av räddare i nöden.[3]
Räddarrollen är också den roll Nils tilldelas när han lär sig nyttan av att handla sympatiskt och kamratligt. Sirle Ekorres hustru har infångats av människor för att bli leksak i en bur åt barnen på gården. Med hjälp av sina nyvunna språkkunskaper får Nils reda på att makarna ekorre har ungar vid en åker i närheten. Människorna rättar sig och låter ekorren ”få sin frihet tillbaka”.[4] Varpå bofinkarna finner skäl att sjunga godhetsvisa om den tidigare stygga Nils gåsapåg.[5]
Nils fritagning av ekorrföräldern är den första av en lång rad räddningsaktioner. Vildanden Jarro, tillfångatagen av människor för att användas som lockfågel, undsätts även han av Nils. Efter fritagningen inser husbondfolket det ondskefulla i strävan att utvidga gården via utdikning av Tåkerns våtmarker. Markerna tillhör fåglarna, och utan våtmarker, inga fåglar. (Och som känt idag: betydligt färre kolsänkor.)
Nils pysslingexistens bär djurens röster i ett körverk för frihet. Vildgässen flyger från gård till gård och retas med de underkuvade tamdjuren; griskultingarna i flock från Skåne vittnar om att ha tagits från sina artfränder: ”Vi har kommit för tidigt från mor och far”;[6] Kolmårdens vilddjurskulor och rövarhålor intygar att björnar och vargar hålls inhägnade som boskap brukar hållas. Ålderhunden Karr närmar sig ättestupan, flyr och blir vän med Gråfäll, älgkalven som kommit ifrån sitt folk, tjudrats och förlorat sin frihetslängtan. Efter att ha guidats av Karr i skogen, vill Gråfjäll aldrig mer återvända till sitt mörka skjul.
Västanvinden gäckar den snåle bonden Lars, sonen till en tidigare snålbonde, som tänkt köra tiggarflickan ut på vägen i regnet, liksom han tänkt strunta i sin gamla avmagrade kuse, hästen han brukade vara stolt över när den var ung. Vintern har förvisso övat förtryck över vackra nejder – men nu har vinden och vågorna ”arbete att utföra” genom islossning.[7] Snålbonden erinrar sig kärleken till hästen, ger tiggarflickan härbärge och tar hand om hästkraken.
Björnmor, vis och erfaren, yppar sina farhågor om den mänskliga existensen: ”jag tror, att människor vill bli ensamma på jorden”.[8] Ja, vill de, människorna, bli ensamma – eller ser de bara inte följderna av utdikning, gruvbrytning, djurfångenskap och snålhet till nästan? Följderna av att söka hantera naturens föränderlighet och möjligheter utan att ta hänsyn till djuren – och människorna, som samerna i norr, som lever direkt av den?
Ja, vilken är mänsklighetens lott? Är den gemensam för alla eller är den olika? Människorna vill följa med upp i skyn när de hör sin egen längtan i vildgässens gåskackel. Låt oss följa med!, ropar gruvarbetarna i Malmberget, arbetarna på Munksjö pappersbruk, och arbetarna på tändsticksfabriken, personalen och de intagna på sjukhemmet, och i skolhusen. Till och med en ö – Öland – trängtar att flyga i väg ”som en fjäril längtar efter sina vingar”.[9]
Alla vill de bort över landsgränsen. Dalkullorna vet att rörelsen bort är frigörande – men också att den kan utgöra ett tvång. Under hungeråren/nödåren [1874] måste all ungdom söka arbete på andra orter. Alltjämt går dalkullorna över landskapsgränserna tre till fyra mil om dagen till Falun och vidare till Stockholm för trädgårdsarbete eller roddarbete mellan Albano och Haga.
Människornas längtan bort till något bättre eller undan svåra omständigheter. Nils förstår känslan. Mer och mer en fältbiolog och djurbefriare, önskar han veta var den dyra järnmalmsådern i Kopparberg finns, så att han kan åka hem och köpa loss Mårten. Och bygga en stuga åt vännerna Åsa gåsapiga och lille Mats från Sameland, förvärva Tåkern och ge den till änderna, så att våtmarkerna kan återställas.
”Lev som jag lärt dig” att inte äta fåglar, säger Akka till kungsörnen Gorgo som växt upp under hennes vingar. Gorgo följer inte Akkas råd – men avstår från att förgripa sig på vildgässen. När Gorgo fångats in av människor i ”den stora trädgården” Skansen, skräder inte Akka orden om det som drabbat fostersonen: ”Vi måste fara till det stora fågelfängelset och befria Gorgo”.[10] Nils filar av ståltrådsnätet så att den förhatade fågelätaren och rövaren får flyga i väg. Även impopuläre Smirre räv som tagits till fånga på Skansen befrias av Nils.
Är Akkas och Nils toleranta inställning författaren Lagerlöfs? Fastän Gorgo inte lever som Akka anvisat, det vill säga som gräsätande vildgås, utan som örnar måste leva, förtjänar han ändå sin fostermoders kärlek, det vill säga friheten. Djur och människor av alla sorter och arter, även de som avviker och inte lever förebildligt, har rätt att existera i frihet och göra sina egna val. En frisinnad inställning är den förebildliga.
På besök i barndomshemmet Mårbacka får författaren idén att boken hon har i uppdrag att skriva kan bli en äventyrsbok – och hon finner dess tema när hon minns att fadern opponerade sig mot jakten på vildgäss som tanklös: ”människan hade inte något begrepp om vad de gjorde”.[11]
Nils har hittat sin moraliska kompass, men längtar att bli människa och återvända hem. Han blir påmind om villkoret: Det kan bara ske om Nils för hem Mårten gås. Det låter som en möjlighet: ”Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa”, tänker Nils.[12] Men för att detta ska ske måste Nils inte bara skydda och föra hem Mårten – han måste låta Mårten gå till slakt.
Nils ska alltså lära sig att bli medkännande kamrat till sina nya vänner djuren – för att sedan svika dem in i döden! Om Nils är sonen och gåsapågen, som bör lära sig vårda, för att slakta, råder ingen enkel vänförening mellan Mårten och Nils. För Nils utgör det uppenbarade villkoret ett existentiellt dilemma: förbli en pyssling, som trots sin litenhet räddar andra – eller återgå till att vara en människa, som trots sin makt och storlek, inte räddar, utan förgör andra.
Hur ska Nils bli människa utan att Mårten far illa? Nils vill inte inse vad som väntar, trots att han borde: gårdens vildgäss slaktas för en bra slant. Vi måste våldet – urskuldar sig föräldrarna. Men vem vill då vara människa? Om villkoret är att svika sin reskamrat och bästa vän? Både Nils och Mårten avkrävs foga sig i hemlandet samhällets för dem orimliga villkor.
Dilemmat följer Nils under den långa rutten med mellanlandningar från Skåne till samernas Lappland och tillbaka. Finns det verkligen inte ett alternativ, en annan utväg? För att rädda Mårten – fortsätt med vildgässen utomlands! Utlandet, exilen, att flyga bortom landsgränsen, är den enda räddande möjligheten. Åldriga matriarken Akka vet att Nils inte vill svika Mårten – men inte heller förbli pyssling, förlora sitt hem och tvingas lämna landet.
Akka ger fostersonen Gorgo i uppdrag att hos tomten förhandla fram ett nytt villkor för människoblivande. Akka argumenterar även för att Nils, när han blir en del av mänskligheten, ska använda sin makt till att skapa en fristad för djuren undan människorna: ”Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden.”[13] I all sin tid har Akka ”varit jagad och förföljd”. Skapa en fristad, menar hon, lämna land åt djuren ”där vi finge vara i fred”.[14]
Den alternativa vägen, att finna lösningar bortom ja eller nej, blir farbar för Nils föräldrar när de plötsligt får en ingivelse och inser sitt misstag: den halta hästen, som fadern tänkt avliva, måste inte skjutas. Hältan kan hävas på annat sätt. Gorgos förhandling med tomten följer samma bana, och villkoret ställs om i revolt mot idén om människan som nödtvungen baneman.
Så kan Nils rädda Mårten gåskarl, gässlingarna och makan Dunfin undan slaktbänken – och samtidigt bli förvandlad till människa. Människoexistens blir detsamma som räddarexistens. Och föräldrarna godtar utgången.
Men för Nils har förvandlingen även inneburit förlorad förmåga att språka direkt med djuren, trädsorterna, växtslagen och vindbyarna; bergsmassiven, floderna och haven. Liksom de med honom. Sorgsen över förlusten, men lättad över utgången som helhet, betraktar Nils tamgåsen Mårten flyga i väg med Akkas flock bortom landsgränsen. Den handfasta respekten för vännen villkorades i avsked, onåbarhet, förundran – såsom vänskap, kärlek och gemenskap kräver att den andra ges fri.
Nils förvandlades till småfolk för att lära sig medkänsla, att inte förråda sina vänner, att rädda dem undan fångenskap och död, och att acceptera även de osedligas leverne, trots att de inte lever efter det egna idealet. I detta står Nils fram som en representant för mänskligheten, med dess behov av att i handling komma bort från såväl mellanmänsklig, som artmässig, intolerans och översitteri.
Nils Holgersson har tolkats som en nationalistisk saga om landskapens särart, men den läsare som kritiskt följer Nils förhållande till djurens belägenhet, finner något annat och större: en artöverskridande berättelse om solidaritet, flykt och motstånd.
Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Stockholm: Albert Bonniers förlag, del 1 och del 2, (1906-1907), 2005
Nils Holgersson blev omedelbart en framgång och kom att läsas på många språk i många länder. Boken kan ha stärkt människor i att söka undkomma förtryck och den kan ha påmint om betydelsen av den lilla (enskilda) människans insatser. Under andra världskriget var brevförfrågningarna många till författaren om hjälp att fly. Författaren var till åren, på väg att gå bort (d. 1940), men bistod i ett antal fall.
I sekel och över hela världen har franska revolutionens rättighetsdeklaration inspirerat människor till uppror. Även Olympe de Gouges uppviglande manifest Kvinnans rättigheter (1791): ”Vakna kvinnor!” bör ha gjutit mod hos förtryckta. Liksom hennes Le Prince Philosophe, en subtilt feministisk roman om ett kinesiskt-thailändskt hov styrt av den mansväldeskritiska drottningen Idamme, förmodligen ett porträtt av Wu Zhao, konkubinen som på 700-talet tog sig hela vägen till Kinas härskartron.
Efter kinesiska revolutionen 1912, i vilken kvinnokategorin utgjorde drivande kraft, ersattes Quing-dynastin av en nationalförsamling med den franska dito som förebild. Den tändande gnistan utgjordes av kejsardömets dödsdom över poeten och kvinnorättaren Qiu Jin och hennes upprorsförsök ”rösträtt i stället för krig” 1907. Under revolutionsåret bildade Tang Qunying (1871–1937) alliansen Nüzi chanzheng tongmenghui för kvinnlig rösträtt och deltagande i politiken, men redan 1903 hade kvinnor proklamerat att dynastin borde avskaffas och att kvinnokategorin borde delta i bildandet av ett nytt styre. Trots kategorins insatser förvägrades denerkännande, varpå en grupp ockuperade församlingen och uppmanade kvinnor världen över att göra detsamma.
År 1919 skickades Zheng Yuxin – Soumay Tcheng – till Versailleskonferensen som landets attaché, och blev då den enda på konferensen ur kvinnokategorin att uppbära diplomatisk status. Inbördeskriget ledde till att kvinnorevolutionen stannade av, och först 1936 tillskrevs majoriteten av landets vuxna (manliga) befolkning konstitutionell rösträtt. Många jämställdhetsreformer infördes – samtliga dock villkorade av det maoistiska styret. Rösträtt för kvinnor blev lag först 1947. Ett drygt halvt sekel senare vittnar författare och konstnärer om landets utveckling till en socialist-kapitalistisk supermakt i avsaknad av mänskliga rättigheter.
Om en person ovillkorligen åtlytts och tillbetts som vore hens ord gudomlig lag; om personen i fråga inte längre existerar, vart ska då en då rikta sina böner? I novellsamlingen A Thousand Years of Prayers, på svenska Be för mig i tusen år, berättar Yiyun Li sagor ur verkligheten om människor förr och nu, i exil och i hemlandet. Osedda för världen och i hemlighet hanterar de vardagens bestraffande villkor under diktator Mao, och senare, när landets ekonomiska planer lagts ned, under hänsynslös kapitalism:
En äldre arbetardam vars pension inte är säkrad tvingas söka jobb på en av landets första privatskolor, en trångbodd familj gömmer undan det ena av sina barn för att rädda det andra. Två äldre män handlar med aktier och citerar Marx. En son hanterar sin mors religiösa tro, och sin egen rädsla att berätta. En kyrka brädas som helig plats av ett intilliggande shoppingcenter, en studentaktivist från Himmelska fridens torg 1989 tacklar straffet att inte äga laglig rätt till arbete. En mor utövar påtryckningar på sin icke-hetero son att gifta sig hetero. En lesbisk kvinna i exil ingår skenäktenskap för att hjälpa en icke-hetero man att lämna hemlandet. Nyrika hyr in medellösa begåvade ersättare att gå på deras utbildningar, äldre män äter persimoner under byns träd och berättar om byns våldsamma historia. En far vars dotter tystnat tröstar sig med att utbyta språkljud och sympatiska gester med en främmande dam i parken.
Författaren skriver på engelska; det språk som till skillnad från hemspråkets tidiga association till ofrihet gav henne lusten att berätta. Språket är en social överenskommelse, och det är bara språkliga relationer, att tala med andra på sitt eget eller sina egna språk, som kan råda bot på ensamheten.
I samlingens slut, i berättelsen ”What has that to do with me?” [Vad har det med mig att göra?], återger författaren en verklig händelse så ond att den omöjligt kunde omvandlas till fiktion: År 1968, efter att ha bevittnat övergrepp och mord som utförts av kollegor i röda gardet, uttalade en nittonåring från Hunan skepsis mot kulturrevolutionen och ordförande Mao. Pojkvännen angav henne för det hon sagt, och hon blev arresterad och satt i fängelse. Under den långa fängelsetiden – tio år – skrev hon brev till ansvariga på alla nivåer och pläderade för sin sak. Hon gavs en ny rättegång, men hennes pläderingar vändes mot henne som bevis för att hon misslyckats med att bättra sig. Medmänniskor i en stödgrupp – som bildats för att försöka övertyga myndigheterna om att tiderna var nya och toleranta och att den unga kvinnan därför borde betraktas som oskyldig – avvisades och straffades med avskedanden eller fängelsedomar. En medlem, mor till en liten pojke, bestraffades med döden; hon skrev under domen och slängde iväg pennan, allt i förakt för sina vedersakare: ”Varför är ni alla så rädda för döden? Alla kommer vi att dö.” Två år efter Maos död, på våren 1978, mötte den nu inte längre så unga kvinnan samma dödliga utslag. Domen verkställdes inför publik på en idrottsarena; ett läkarteam rusade in på planen och berövade, utan smärtstillande medel, den unga kvinnan hennes njurar. Organen flögs till provinshuvudstaden, där en äldre man, en far till en ledamot av provinsens revolutionära kommitté, väntade på att få dem transplanterade, medan kvinnans familj, såsom brukligt med förmodade kontrarevolutionärer, avkrävdes betala för kulan med vilken kommittén berövat dem deras dotter.
Författarens mod omfattar de levande, men sviker henne när det kommer till de inte längre levande. Författaren ställer frågan med återhållen vrede, nära sarkasmen: Publiken som bevittnade tortyren och mordet på den unga kvinnan, vilka var de egentligen? Gick de till arenan först, innan de gick till arbetet? Eller marscherade de tillsammans på väg från jobbet, sjungande inhemska och utländska kampsånger? Själv var författaren, detta år 1978, ett fem år gammalt egensinnigt barn, bra på att leda andra i låtsasstrider, men upptagen av att hantera daghemsfrökens ogillande; ett barn som framför allt sökte utstå frökens straff: den vitt spridda metoden att långa stunder sitta på huk. En dag hade fröken, i vanlig ordning, gett henne straffet, när en polistransport kom körande ut på ett fält där det fanns en liten scen på vilken barnen brukade bjudas matinéfilm. Fångarna i transporten fördes ut på fältet och upp på scenen medan poliser i kritvita uniformer beordrade byn att samlas som åskådare. Dödsstraffen förkunnades utan omsvep, de dömda kördes runt i grannskapet, deras förmodade eller framtvingade skam till allmän beskådan. Inga protester ljöd, tvärtom: författaren som flicka, hennes kamrater, fröken, tanterna och farbröderna från områdets verkstäder, pensionärerna, alla skanderade som polisen: ”kontrarevolutionära huliganer!”
Författaren fastställer: teoretiskt sett kunde hon ha varit en av alla dem som sjöng och skrålade på idrottsarenan den där dagen när den unga kvinnan straffades till döds för sin skepsis och sitt styvsinne att ge uttryck för den. Det är fastställt att den unga blev förkrossad av att inse att hon skulle dö bara tjugonio år gammal och att hon på väg till idrottsarenan inte längre var vid sina fulla sinnens bruk utan grät, skrattade, nynnade, mumlade. Så måste författaren ställa frågan: Vem var den unga kvinnans pojkvän som angav sin flickvän när denna börjat tvivla på rödgardisternas uppdrag? Vilka var ambulansfolket som rusade in på arenan – inte för att rädda den unga kvinnan, utan för att stjäla hennes njurar? Vem var mannen som tog emot njurarna i sin kropp? Blev de befordrade? Är dessa människor bland alla dem författaren talar med till vardags; handlar frukt av, betalar resebiljetter till, normala personer och näringsidkare på det lika normala torget? Vad gjorde att den unga kvinnan började ifrågasätta? Vad stod det i hennes brev som pläderade för frigivning, de brev som domstolen vände till det motsatta och menade talade för dödsdom, inte för frisläppande? Och den andra kvinnan, den solidariska intill slutet, vad gjorde henne så oförfärad i mötet med döden? Var hon, likt författaren, en beundrare av historiska hjältinnor; som jämnåriga, nittonåriga ryska Zoya som hängdes till döds för att ha bränt ned en nazitysk lada? Eller Autumn-Jade, kvinnohjälten som stred för införandet av republik och avrättades? Eller Olympe de Gouges, giljotinerad för sin kvinnokamp, välfärdskamp och antivåldskamp under franska revolutionen? De var alla modiga, men kanske gjorde de som den unga kvinnan när hon bönade och bad för sitt liv inför alla som passerade fängelsecellen?
Alltjämt är feminism och metoo censurerade ord på internet, och kommentarer och konton raderas av statliga tjänstemän. En feministisk juristgrupp tvingades stänga ned; feministiska inlägg attackeras av nationalistiska troll. År 2015 arresterades en grupp feminister för att ha planerat en demonstration mot sexuella trakasserier på bussar och i tunnelbanan. Året därpå antogs en nationell policy om jämställdhet och en ny lag infördes mot misshandel i hemmet – men i mätningar har landets jämställdhetspolitik fallit från 63:e plats 2006 till 106:e 2020 (World Economic Forum’s Gender Gap Index for 2020). Den feministiska rörelsen i landet fortfar att vara förtryckt samtidigt som fler människor än någonsin kallar sig feminister. I detta avseende skiljer sig landet inte från förhållanden i många andra länder, Syd som Nord.
Yiyun Li, A Thousand Years of Good Prayers, London, New York, Toronto, Sydney: Harper Perennial, 2006
Yiyun Li, Be för mig i tusen år, översättning Annika Ruth Persson, Stockholm: Norstedt, 2011
Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Sannolikt inspirerad av Nellie Blys artiklar nästan hundra år före Günter Wallraff hade han tidigare skildrat sina erfarenheter av att arbeta och bo i perifera miljöer. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.
Människor som pådyvlats oduglighet genom förfärliga arbetsvillkor. Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Krukmakare, kalkarbetare, stenarbetare, stålarbetare, blyvittsarbetare; sömmerskor, skotillverkare, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Låga löner, trångboddhet, felnäring, undernäring, brist på rent vatten. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.
Argumentationen är genomskådande och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Det är patos, hoppfullhet – och politik. Samhället bröstar sig över att ha ökat sin produktionsförmåga, men det har inte ökat vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.
I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna överflygla Maj Frischs lysande tolkning? Pondusen, fräschören och klarheten. De idiomatiska fraserna hon hittar i svenskan. Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos och ger känslan av att Jack London vistades i Sibirien eller på Söder i Stockholm – inte i Londons East End som var fallet i verkligheten.
Sedan tidigare har jag källan People of the Abyss från 1903. I den ser jag att platsöverföringen verkligen beror på Maj Frischs stilöverföring, inte på att texten skulle vara mindre trogen originalet. På endast ett par ställen har hon ansett bisatsen olämplig. Christian Ekvalls nyöversättning följer källspråket i kommateringen, reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen.
Jag lägger originalet People of the Abyss bredvid de två översättningarna: Så var det menat – och så blev det. Ritning (äldre) möter byggtekniker (av senare slag) och farkosterna flyter. Men att avgöra vilken av dem jag föredrar – där går jag bet. Läser jag vid detta tillfälle för att njuta av språket? Reflektera över resonemangen? Föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?
Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren London turistar i eländet – som privilegierad kan denne lämna platsen så snart materialet samlats in. När People of the Abyss gavs ut klagade The Globe 11/3 1903: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”.
John Griffith ”Jack” Cheney London (1876–1916) växte upp som enda barn till en ensamstående förälder. Fostran av Jack anförtroddes åt Virginia Jennie Prentiss, afro-amerikansk granne med erfarenhet av slaveriet i den amerikanska södern. År 1901 ställde han upp som socialistkandidat i borgmästarvalet i Oakland, och igen 1905 – samma år han ingick äktenskap med feministen Charmian Kittredge. Och så småningom blev han, mera känt, en av USA:s främsta bästsäljande författare.
Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidigare facklitterära verk av vita manliga författare som attackerar sekelskiftets brittiska misär? Jag konsulterar min bokhylla, skummar litteraturlistor och noter i verk från samtiden – och hittar George Robert Gissings The Neither World från 1889, George Haws No Room to Live från 1900, Jacob Riis How the Other Half Lives från 1890 (nyutgiven på engelska 2021) och H.G. Wells Anticipation från 1901 – samt det tio år äldre verket Merrie England från 1893 av Robert Blatchford, en för mig okänd författare som citeras flera gånger i originalupplagan av People of the Abyss.
Liksom Jack London växte Robert Blatchford (1851–1943) upp i ett hem med en förälder. För att bidra till försörjningen sattes han att tillverka skoborstar; senare tog han värvning för att undkomma livet i slummen, varefter han lyckades ta sig in i tidningsbranschen och grunda Clarion, en unik veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Merrie England var hans debut och gavs ut i en ordinarie upplaga, därefter i en billighetsupplaga. Denna utgåva – en bok, en penny – bekostades av författaren själv och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämnt upp.
Vilket överträffades – totalt sålde boken i två miljoner exemplar. Jag får tag i titeln på ett antikvariat i Essex i UK, och efter ett par veckor singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak som förlorat sitt omslag, men som fängslar med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad har denna bok, köpt av så många, att erbjuda?
Dra er till minnes Annie Besant och andras kamp mot slaveriet på engelsk mark. 1870-talets lärlingssystem där de upproriska bland barnarbetarna satt med järnringar som spikats fast runt fotleden, fästade i långa kedjor som nådde upp till höften. Hur de tvingades att arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns Fabriksarbetarrörelsen, Lord Shaftesburys ansträngningar och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt ”The Cry of the Children” från 1843! Dokumentationen i parlamentets officiella inspektioner och undersökningsrapporter och de blå böckerna. Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta på grund av arbetet sedan tidig ålder liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.
Blommor växer inte utan ljus och vatten, påminner författaren; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller; att människor blir olika på grund av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, järnvägsarbetaren dömas till tråkigt och förfärande 53–70 timmars slit och släp var vecka? En fjärdedel av arbetet skulle kunna ge hela befolkningen ett fullt tjänligt liv. Varför denna överproduktion – måste arbetarfamiljen pådyvlas simpelhet – smaklös kost, smaklösa kläder, smaklösa möbler och dito nöjen? Ska inte också landets arbetare få ta del av kulturen, naturen, känna sig förfinade och vara bildade?
Betänk all misshushållning med människokraft och människoliv, och hur obehövligt det fortsätter att vara. Inga tjänare och få arbetare är så hårt ansträngda och så illa betalda som den brittiska arbetarhustrun – hennes liv är ett enda slaveri! Allmänna bad, tvättstugor, matsalar, offentliga teatrar, parker, konserthallar, gymnastikhallar, höghus, trädgårdar skulle kunna befria henne och barnen som borde ges gratis kost, kläder, uppfostran, musikskola, föreläsningssalar liksom järnvägarna, posten och godstrafiken borde vara avgiftsfria på samma sätt som redan broarna och landsvägarna.
Så ger författaren sig på Manchesterskolan, den ”kommersiella skolan”: Förespråkarna har fel när de hävdar att utan fri tävlan och handel skulle det inte finnas något för britterna att leva på. Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism, ingen tävlan för att skapa ett drägligt liv för alla; Englands natur ger möjligheter att föda en tre gånger så stor befolkning; landet kan använda vattenkraft och klara sig utan fabriksskorstenar, utan mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!
Men det handlar inte om att med våld ta de rikas egendom och dela ut den bland de fattiga, poängterar författaren. Förändringar ska inte kuppas igenom. De ska spridas genom folkbildning och via ett politiskt parti som ivrar för reformer som ger alla arbete, pensioner, självhushållning, bostäder, förkortad arbetstid, bättre löner, avskaffar naturförstörelsen och inför statlig kontroll av jord och produktionsmedel. Vad England ännu saknar är arbetarrepresentation: Bland landets 27 miljoner människor finns i parlamentet inte ens en liten del arbetare, nej, inte ens ett dussin!
Det är bestickande hur Avgrundens folk delar Merrie Englands värderingar, resonemang och stil; protesten mot det samtida konkurrenstänkandet, fabriksarbetets socioekonomiska elände, förstörelsen av naturen. Båda titlarna använder ett effektivt du-tilltal för att nå den stora allmänheten: Merrie England riktar sig till en Mr Smith, men polemiserar mot fabrikörer och deras försvarare i parlamentet; Avgrundens folk talar direkt till den anonyma läsarens bättre jag. Båda använder modernt språk – så rättframt och rappt hade väl knappast någon lagt fram saken tidigare!
Kan alltså Blatchford sägas ha varit profeten och Jack London vittnet som brukade Blatchfords idag förbigångna bok som karta? Ja, så framstår relationen. Verket levererar även ett handlingsprogram för arbetarrevolution genom parlamentarism. Och ja, i Laurence Victor Thompsons biografi Portrait of an Englishman från 1951 läser jag att Blatchford kandiderade till det brittiska parlamentet – år före Jack London försökte sig på den politiska banan.
Men Jack Londons bok är inte ett traktat, utan ett reportage. Alltså jämför jag två lika läsvärda titlar, med liknande innehåll, från samma tid – som nyttjar olika genrer. Men är det enda skillnaden? Blatchfords essäsamling översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska av SAP:s förlag redan 1896: Det glada England, samhället sådant det är och sådant det borde vara, 237 sidor, översättning A.F. Åkerberg med efterskrift av Hjalmar Branting.
Jag beställer från ett svenskt antikvariat där jag lyckosamt nog hittar boken som förstautgåva. I efterskriften hyllar Branting bokens ”gedigna plädering” för ”Ruskins konstnärssocialism”, utmaningen av ”Manchesterskolans” industrialisering och frihandel: ”[E]n inblick i hur modärn socialism tar sig ut, sedd genom engelskt temperament.” Men hos Branting finns också en reservation mot bokens ”öfverdrivna känslosvall inför de ideella motiven, det stora Målet”.
I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarsaken än något annat skrivet verk” (Aberdeen Press & Journal 18/12 1943) och dess författare ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” med ”en elegans, charm och skärpa som överträffas av få författare i världen” (Liverpool Echo 20/12 1943). Så varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?
Jag läser om de båda författarna som personer i offentligheten: Jack London var internationalist, men ska ha tagit med sig en rasistisk hållning gentemot Japan efter att ha tjänstgjort vid fronten under första världskriget. Han ska även ha ställt sig positiv till rashygien – en allmänt accepterad åsikt i tiden. Robert Blatchford förhöll sig avvisande till rashygien, tog tidigt och öppet ställning mot Tyskland under världskrigen, men var negativ till immigration. Båda författarna uttryckte sympati för kvinnors kamp för lika rätt.
Men min spårning gäller två verk, inte författarnas politiska åsikter såsom andra bedömt dem. Ett svar på frågan om Merrie Englands död finner jag ett femtiotal sidor in i den svenska översättningen. Plötsligt studsar vådliga schabloner mot mig; om penningutlånare, och lägre och högre människotyper. Har jag missat dessa meningar när jag läste boken på engelska? Jag letar i de tunna sidorna i pennyutgåvan från 1908. Förvisso har jag missat ett märkligt Carlyle-citat, men formuleringarna går inte att finna eller är annorlunda skrivna.
Så varifrån kommer de? Jag hittar originalet från 1894 på nätet, och kan konstatera att översättaren inte varit självsvåldig; styckena står där verkligen. Förvisso ges här även råd om att inte förakta mindre ansedda minoritetsgrupper – vilket föreslår att författaren i första hand brukat de fördomsfulla schablonerna i retoriskt syfte. Men tyvärr är det något som bara hjälper marginellt: andra stycken hävdar mänsklighetens uppdelning i höga och låga typer.
Alltså är 1908 års upplaga, billighetsboken jag läste först, en korrigerad version. De vådliga styckena har ändrats eller ersatts med kosmopolitiska exempel och litterära citat; att boken utgavs på egna förlaget Clarion bör ha underlättat redigeringen. Och den svenska översättningen? Vad hände med den? Jag ser att titeln gavs ut på nytt 1906 och att Stockholms universitetsbibliotek har ett exemplar tillgängligt.
När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som i förstaupplagan. Var det så allmänt förekommande med rysliga fördomar att ingen noterade dem ens vid en nyutgåva? Läsarten sådan att det hela ansågs vara uttryck för folklig litterär jargong? Vilken betydelse fick slik rasism en passant för de stämningar och åsikter som kom att utnyttjas före och under andra världskriget? Hur många tog till sig en arbetarhumanistisk bok som i små doser förmedlade anti-semitism och hierarkiskt rastänkande?
Jag letar i förlagets protokoll och verksamhetsberättelser på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge: utgivningsåret 1896 hade översättningen ”en strykande åtgång” och bidrog till att sätta fart på broschyr- och bokutgivningen och medlemsantalet. Men någon försäljning som i England och USA handlade det aldrig om. Andra upplagan 1906 trycktes i tretusen exemplar och sålde i snitt trehundra exemplar om året.
Fyndet av Robert Blatchfords Det glada England förnyar mitt intresse för Jack Londons Avgrundens folk. Boken är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.
Men Merrie England har historiskt värde. Som föregångare i ärende och litterär stil; som exempel på hur vanligt förekommande det var med inflikade fördomar i övrigt progressiv facklitteratur. Dess upplagor gör saken synlig och får Avgrundens folk att lysa som undantag. Som författaren ska ha yttrat, enligt Thompsons biografi: ”Det är inte bara nödvändigt att vi förbättrar våra villkor – vi måste också förbättra oss själva. Dessutom måste vi börja med oss själva.”
Jack London, People of the Abyss, replica of the original published by Macmillan in 1903, New York: Cosimo Classics, 2021
Jack London, Avgrundens folk, översättning Maj Frisch [ny utg.], Stockholm: Norstedts, 2014
Jack London, Avgrundens folk, översättning Christian Ekvall, Lund: Bakhåll, 2021
Robert Blatchford, Merrie England, 1894, London: Clarion Press, internet PDF
Robert Blatchford, Merrie England, by Robert Blatchford, editor of the Clarion, London: Clarion Press, 1908
Robert Blatchford, Det glada England, sådant det är och sådant det borde vara, översättning A. F. Åkerberg, Stockholm: SAP:s förlag, 1896 samt andra upplagan, Jönköping, 1906
Laurence Victor Thompson, Robert Blatchford, Portrait of an Englishman, London: Gollancz, 1951
25/3 2022 Tidigare publicerad i en kortversion i Syre 5/5 2022.
I Berlin före andra världskriget fanns en svenskkoloni av redan boende eller ditresta, på besök eller kvardröjande i staden. Hur förhöll de sig till samhällsutvecklingen? De kritiska medierna på hemmaplan, i Sverige, var få och någon kollektivt upprorisk antinazism syntes inte till. Att säga ifrån, bojkotta, avvika från massan, organisera sig i motrörelser kom att bli en hyllad reaktion först efter kriget.
Idag hade utvecklingen i Tyskland ifrågasatts av folk i allmänhet. Författare, föreningar, nätverk hade skrivit kritiska artiklar, gjort uttalanden, anordnat resebojkotter, demonstrerat utanför ambassaden, krävt öppna ställningstaganden. En solidarisk vänförening hade bildats, liksom grupper på sociala medier; en konvoj hade farit till Berlin för att ge stöd åt landets demokratiska krafter.
Förmodligen. Huruvida människor idag hade förstått vad som höll på att ske och agerat därefter är inte helt lättbedömt.
Men svenskt nazimotstånd på plats existerade. Ett tydligt och myllrande vittnesmål återfinns i historikern, kulturskribenten och kulturpersonligheten Vilhelm Scharps minnen från Tyskland och Nazityskland, samlade i Labyrinten från 1920- och 30-talets Berlin, och redigerade av historikern Andreas Åkerlund.
Vilhelm Scharp, född 1896 i Stockholm, var bara tio år gammal när han efter att familjen splittrats placerades på Lundsbergs internatskola. Återkommande depressioner ledde till skrivkramp, självsaboterande perfektionism och avbrott i studierna. Till trots mot den svikande hälsan lyckades Scharp ta en kandidat i litteraturhistoria och historia – och därefter en ämbetsexamen i poetik samt historia.
Denna slags examen, fil. mag. historia, gav rätt att söka adjunktstjänster och att titulera sig historiker. På rekommendation erbjöds Scharp 1928 anställning som utlandslektor vid Friedrich Wilhelms-universitetet i Berlin, då ett av världens främsta. Från Berlin beskrev Scharp vad som hände på gator och torg, i parker och på valmöten där nazister höll offentliga propagandatal. Han fick inblick i och deltog i de verbala och strategiska striderna bland utlänningar i Berlin, på ambassaden och i Svenska kyrkan där han var ordförande i ungdomsföreningen.
Ett andra hem blev den italienska restaurangen Taverne i hörnet av Courbière-Strasse. Här umgicks diverse nazikritiker och andra skeptiskt sinnade personligheter mellan 1930 och 1938. Stamgästerna vid borden under de påbjudna porträtten på Mussolini och Hitler – utökade av restaurangägaren med ett kosmopolitiskt urval andra porträtt – bestod av studenter, universitetslärare, diplomater, konstnärer, konsthandlare, utländska journalister, film- och teaterfolk.
I krogmiljön trivdes bland andra Arnold Zweig, författare till den första stora krigsromanen Sergeant Grischa, och vän till Freud, som kallade Scharp för ”den förhindrade författaren”, och sångerskan Ingrid Wiksjö från Frösön i Jämtland, då firad sopran, ”Die schwedische Nachtigall”, som underhöll Tavernes gäster med kunskaper och berättelser.
Som god lyssnare blev Scharp nära bekant med Jakob Bollschweiler, mer känd som konstnären Bollsch. Akuta ekonomiska problem hade bidragit till att denne hade antagit uppdrag, erhållit Hitlers gunst och därmed även en snabb karriär. Något han inte gärna ville avhandla, utan hellre berättade anekdoten om en rik dams hävdande av hundars naturliga lekförmåga. Konstnären hade kontrat damen genom att lägga sig vid damens fötter och skälla: Inte kunde hundar leka, de var ju rovdjur som övade sig inför den naturliga jakt som berövats dem av deras matmor.
Gestaltningen säger förstås mer om den nazistiskt anstrukne konstnären än om damen och hunden. Som den visar på nazisternas tveksamma perception: fenomenet ”play bow” hos hundar – förmågan till kroppslig lekinvitation, att tampas på lek och inte på allvar – verifierades, symtomatiskt nog, inte av den nazityska kvasiforskningen utan av amerikanska etologer (långt senare).
Enligt Scharp var Bollschweiler som många konstnärer i tiden ”politiskt aningslös, men lyhörd för flammande appeller och löften”, och förmådde inte stå emot ”en jättelik våg av audiovisuell propaganda som överspolade Tyskland och särskilt dess huvudstad” efter det halva maktövertagandet 30 januari 1933. Dessbättre hann Bollschs konst inte färgas av ”tyskarnas muskulöst heroiska estetik”, ”förgrovad barock, en träaktig Düsseldorfromantik, vykortstorra aktmodeller”, då han avled i en flygkrasch 1937 och därmed räddades ”från att förtvina bland Tredje Rikets hovdekoratörer”.
Efter maktövertagandet 1933 började likriktningen medelst stöveltramp, militärmusik och ungdomsrörelsen Wandervogeler-rörelsens visor, obligatoriskt uppsatta flaggstänger på bostäder, balkonger och balustrader – en ”operamässig dekorationseffekt i den svala vårbrisen”, ”en bedövande massuggestionens stormvåg”, vittnar Scharp. Hur stark nazipropagandan kunde upplevas av den tidens reklamovana människor illustreras av hur en judisk dam, en släkting till Arnold Zweig, och vän till Scharp, trots sitt avståndstagande från nazismen, under en förbipasserande naziparad, måste stoppa en näsduk i munnen för att inte stämma in i folkmassans jubelrop.
Bland de 60 procent berättigade som inte röstade på Hitler i riksdagsvalet 1932 fanns de som kände både förtvivlan och hopp. Och bland de som upplevde det sistnämnda fanns många som ville hålla sig ovetande om att feststämningen betalades med brutala övergrepp och hatkampanjer. Utländska turister rapporterade hem om att tyskarna slutit upp bakom Hitler. Så behövdes det också bara några få år för att iscensätta upprustningen, bryta mot Versailles-fördraget och besätta Rhenlandet.
De europeiska parlamenten, förskräckta av bolsjevikerna i Ryssland, stoppade huvudet i sanden – alternativt föredrog, i hemlighet, nazismen framför kommunismen. För etablissemangen kunde nazismen framstå som ett användningsbart verktyg mot ”det röda hotet”. Stridspiloten Göring åkte runt på visiter, uppträdde belevat och beundrades av ridderliga engelska motståndare som en garant för Hitlers nobelhet.
Även Weimarrepublikens rikskansler Frans von Papen, mannen som övertalade Hindenburg att Hitler kunde kontrolleras, ambassadör i Wien 1938 och i Ankara 1939–1944, deltog med charm på internationella jaktpartier – också i Sverige, berättar Scharp. Inte många lyckades genomskåda nazisternas intrikata bedrägerier. Exempelvis hyllade en av de mer ansedda tidningarna i England, London Times, i en uppmärksammad ledare Hitler ”som en ärlig målsman för rättvisa och moderation”.
Journalister som skrev från Berlin för att väcka de ovaksamma kunde kallas ”skräckmålare och journaljer” och blev avfärdade som hysteriker och offer för ”gruelpropagandan”. Några sökte nå ut till allmänheten genom att använda ironi, men många blev censurerade av sina redaktioner. Kritiska journalister som rapporterade från Nazityskland fick sina artiklar refuserade, minns Scharp. Undantaget var de amerikanska redaktionerna.
Den amerikanske journalisten Edgar Mowrer rapporterade analytiskt och upplysande om det politiska läget i en serie artiklar i Chicago Daily News 1932, varpå han fick respass från Tredje Riket – och tilldelades Pulitzerpriset i USA 1933. Amerikanen Hubert Renfro Knickerbocker, journalist och författare med smeknamnet ”Red” (på grund av sin hårfärg), skrev aningslöst om den italienska fascismen och Mussolini – men visade därefter insikt med avslöjande och välskrivna reportage om Nazityskland, en serie som icke förvånande ledde till att han blev deporterad.
Men flertalet engelsktalande journalister ägde inte rätt förutsättningar för att förstå vad som skedde, menar Scharp. William Shirer kom att skriva ett stort och mycket spritt historiskt verk över nazismen – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – i vilket den nazistiska ideologin framställs som unik för Tyskland; en logisk följd av Martin Luther och den tyska traditionen att blint lyda sin överman. Denna tolkning om unicitet var enligt Scharp en förvillelse: nazismen var snarare ett av flera fall av totalitarianism som uppstod i ett antal europeiska länder.
I sammanhanget omnämner Scharp den ofta överhoppade svenske reklamtecknaren och sportjournalisten Rune Carlsson; som mycket kunnig författade han, enligt Scharp, ”den bästa introduktionen till Hitlerismens uppkomst och idévärld på svenska”: Tredje Rikets herrar och andra (1945). Tilläggas kan att Rune Carlsson finns med i Barbro Alvings (signaturen Bang) reportagebok Det kom aldrig i tidningen (1963), i kapitlet ”I skuggan av en stövel”, s 52, om att rapportera från Nazityskland 1937.
Våren 1933 inbjöds kulturpersonligheter från andra länder för att vittna om den förment positiva samhällsutvecklingen. Några var på förhand uteslutna, däribland Elsa Björkman-Goldschmidt, svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918, föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924, journalist i Wien 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt blev senare, 1950, ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958.
De kvinnliga namnen är i övrigt inte många i Scharps återblickar, varför de som omnämns bör läggas på minnet: Helga Stene, lektor i Berlin, klippfast mot nazistiska närmanden, motståndskvinna och feminist under kriget, är en sådan. Hon föreläste i Sverige och Berlin, och kämpade mot nazisterna i den egenskapade organisationen Parents resistance. Svenskarna Sven Hedin och Fredrik Böök däremot, servade, menar Scharp, som ”samvetslugnande medel för de tyskar som av egna ögons vittnesbörd börjat tvivla på högtalarnas, hakkorsfanornas och stöveltrampets pingstevangelium”.
Sedan åren i Uppsala var Scharp vän med Karin Boye och Herbert Tingsten; alla hade varit aktiva i Clartérörelsen. Scharp, Karin Boye, systrarna Märta och Ulla samt ytterligare ett antal intellektuella gav 1931–1933 ut tidskriften Spektrum, i vilken Scharp introducerade André Gide och Gunnar Ekelöfs översättning av dennes pjäs Falskmyntarna.
I januari 1932 reste Karin Boye ned på besök för att anlita psykoterapi; under vistelsen gick Boye och Scharp, och ett par andra vänner, för att lyssna på Görings propagandatal för Hitler som presidentkandidat. Svenska turister i Berlin, aningslösa eller positiva till vad som verkligen pågick, kunde då ses spatsera omkring med blågula hakkorsknappar på hemmagjorda illasittande SA-uniformer, och framstod som löjliga även för dem som bar originalet.
Alltmedan kretsar i Sverige med tidningen Dagsposten – till vilken tyska staten gav finansiellt stöd – och med Svensk-tyska föreningen som plattform förberedde anslutning till stortyskland. Scharp erfor hur nazismen växte och sökte larma i svenska tidningar. I Nya Dagligt Allehanda beskrev han 1934, under pseudonym, på grund av att han då var statsanställd i Hitlertyskland, maktövertagandet och ”de långa knivarnas natt” (30 juni och 1 juli 1934).
Opinionen i England och Sverige kan inte sägas ha berörts av den hitlerska människodiskrimineringen. Svenskt kulturliv var väl infiltrerat; i oktober 1935 välkomnades Berlinuniversitetets talkör på Stockholmsoperan med hänvisning till ”ädla tyska teatertraditioner”. Kören spelade Aischylos Perserna, det klassiska dramat om segrarens medkänsla för de besegrade – ”en cynisk och planmässigt genomtänkt kulturpolitisk bluffaktion”, ”en förljugen hyllning av segraren Hitlers ädelmod mot sina slagna fiender”, kommenterar Scharp.
Detta tilldrog sig tre veckor efter bödelshugget i Nürnbergslagens arierparagraf då Tysklands judiska befolkning uteslöts från medborgarrättigheter, och detta ”i ett land”, skriver Scharp, ”där de i generationer gjort insatser för kultur- och samhällsliv.”
Uppsättningen på Stockholmsoperan spelade bokstavligen nazisterna i händerna. Där fanns även en mikronivå för kulturmässig propaganda: språklärare i tyska skickades som stipendiater till Skandinavien och England för att på aptitligt och förljuget sätt sprida nazism med språkexempel à la ’Führern har skapat ordning’ (på tyska). Stipendiaterna rapporterade sedan hem om olika umgängeskretsar och deras inställning till Hitlerriket. Som Scharp skriver var systemet noggrant uttänkt. För propagandan hade ”grammatikexempel högre koefficient än hakkorsbroschyrer”.
Vilhelm Scharp och andra nazikritiker i Berlin förhöll sig professionellt; ömsom åskådarmässigt, ömsom med direkt protest. Till en början sökte Scharp underhålla strategiska kontakter inom nazistpartiet, och 1931 försökte han få till en intervju med Goebbels samt skissa på en studieplan åt Görings son, vilket dock resulterade i att Göring försökte få honom avsatt från lektoratet. Herbert Tingsten delade Scharps åsikt om Hitlers Tyskland och besökte vännen i Berlin fram till 1936 . Via kontakten med Göring kunde Scharp ordna ett möte mellan Tingsten och Göring, enligt Tingsten i en artikel i DN 8/7 1962, ”Möte med nazismen”.
Trots att Scharps undervisning på universitetet övervakades av en uniformerad SA-student, verkade den, enligt egen utsago, som ”friskluftsventiler för lyhörda missanpasslingar i den nya folkgemenskapens’ rike”. I Scharps ögon var Tyskland ett Europas problembarn som det var farligt att låta isolera, och han varnade för att överge de demokratiska krafterna i landet.
Tillsammans med Svenska kyrkans kyrkoherde agerade Scharp mot propagandaministeriet, och särskilt två svensk-tyska vänskapsföreningar som konspirerade för att göra nazistisk kupp i Svenska kyrkan i Berlin. Vågat nog sökte Scharp även korrigera nazister. År 1933–1934 publicerade han tre artiklar i deras egen periodika med innehåll som går på tvärs mot den uppfattning nazisterna ofta hade om Sverige. Budskapet är riktat mot rasideologin och den starkes rätt samt förordar en svensk demokratipraktik med rötter i Engelbrekt.
Lektoratet i Berlin varade tills Scharp sparkades av nazisterna 1936. Uppsägningen föregicks av avbrottet 1933, då han på Görings initiativ skulle ersättas med en nazist, men efter kritisk publicitet i svenska tidningar fick behålla platsen. När han slutligen miste den hade han upplevt Weimarrepubliken i fem år och övergången till Nazidiktaturen i tre år. Åter i Sverige tog Vilhelm Scharp tjänst som läroverkslärare vid nybyggda Sveaplans gymnasium för flickor i Stockholm.
Med antinazistiskt syfte och på uppdrag av UD gjorde Scharp efter hemflytten åtta resor till Berlin. Han engagerade sig i de antinazistiskt verkande föreningarna Nordens Frihet och Tisdagsklubben – ett av föredragen han höll hos dessa föreningar finns med i Labyrinten – och deltog i hjälpen till landsflyktiga, inbegripet hustrun Isabel Neuberger som i slutet av kriget flydde från Berlin med sina värdesaker insydda i kläderna.
Scharp agerade uppgiftslämnare och konsult till den svenska regeringen om nazitysk propaganda i Sverige samt om de svenska nazisternas kontakter med landet, och blev aktiv i det styrande organet för Samarbetsnämnden för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete (SDU), grundat 1943 av Alva Myrdal, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. I nämnden var han verksam med studiecirklar, kurser och föredrag som lärde ut folkhemsdemokrati av svenskt snitt till flyktingar i Sverige.
Efter 1945 tog Scharp plats som ledamot i Svenska Institutets lektorsråd och på 1950-talet skrev han en rad artiklar för Dagens Nyheter, exempelvis ”Hitler som fredsängel” och ”Gäster hos diktaturen”. Scharp kritiserade även svensk historisk forskning för avsaknad av intresse för flyktingarna, de tyska emigranterna till Sverige måste intervjuas, menade han, de hade ju fått inblick i ”den skickligaste och effektivaste politiska falskmynteriverkstaden som hittills funnits.”
År 1944 började Scharp arbeta på en retrospektiv reportagebok som skulle skildra minnena av nazismens framväxt och dess ideologiska rötter, en bok om nazismens historiska evolution: Hur kom det sig att ett civiliserat, liberalt och demokratiskt land som Weimarrepubliken blev nazistiskt?
Den tes Scharp ville förfäkta lyfte bland annat betydelsen av Wandervögel – ungdomsrörelsen som propagerade för självständighet, mot disciplin i skolan, mot nationalism och chauvinism, men som efter första världskriget började hylla motsatsen: ära, plikt, uniformer och lydnad samt att i tidig ålder lära sig använda vapen som leksaker. Rörelsen utvecklades raskt i antihumanistisk, primitivistisk riktning och blev till ett lätt byte för nazismen.
Det var så Scharp förstod nazismens utveckling, menar Andreas Åkerlund. Förlaget Wahlström & Widstrand anmälde intresse att ge ut manuset, men ledsamt nog hann Scharp avlida (1978) innan projektet färdigställts. Andreas Åkerlund menar vidare att Scharps position verkligen var aktivt antinazistisk – men att den utifrån vad vi idag vet om den nazityska politiken och dess metoder ändå kan kallas naiv.
I minnet bör hållas att det är först på sent 1960-tal och under 1970-talet som att öppet ta ställning i brännande internationella frågor blir en förebildlig medmänsklig hållning. Och då till dels som en reaktion på den allmänna undfallenheten under andra världskriget.
Samlingen innehåller, utöver essäerna, en längre intervju från 1929 med Vilhelm Scharps generationskamrat Erich Maria Remarque, författaren till soldatskildringen från första världskriget På Västfronten intet nytt.
Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
Emmeline Pankhurst with daughters Sylvia, Christabel, Adela? Time magazine once named the suffragette leader one of the hundred most important people of the 20th century. Millicent Fawcett? Not as well known, but yes, of course – the one who led the law-abiding branch of the same movement.
And Charlotte Despard? Although famous among reformers of her time, not least as the founder of the most long-lived of the British women’s suffrage organisations, this fighter has largely fallen out of history. Perhaps the omission has to do with the fact that Charlotte Despard declared herself to be a socialist, and that the suffragette movement, despite the different demands of the overall women’s movement, is often portrayed as a bourgeois matter?
Or, on the contrary, that as a defected Victorian lady, she cannot be imagined as a suffragette? Maybe prejudice about age comes into play? The fact that Despard was well over forty when she started her activist career and nearly seventy when she formed the Women’s Freedom League (WFL) to promote the situation of female workers as crucial arguments for women’s suffrage?
Whatever the reason: highlighting Charlotte Despard is not only valuable in itself, but it also makes the image of the women’s suffrage movement more whole. Margaret Mulvihill’s Charlotte Despard, A Biography (London: Pandora 1989) and recently Lynne Graham-Matheson and Helen Matheson-Pollock’s Mrs Despard and the Suffrage Movement (Yorkshire: Pen & Sword History 2020) contribute to this.
The latter, in particular, follows Despard’s activism – which began at a time when a woman of her social class and age was expected to wait for the end of life in a corner of a private garden. All in contrast to old men who could look forward to increased activity and more powers in public life. One line of hers shows how she tackled the question: ‘When I was twenty, I was older than I am today.’ Uttered, by the way, long before Bob Dylan and Back pages’ ‘I’m younger than that now’ – and the author Dorothy Carnegie’s ‘Don’t grow old – grow up!’
When Charlotte Despard was just over 40, her husband died, and she was widowed. Now by law a woman of majority, she began to dress in long veils and sandals – eventually her hallmark – and moved from a large house of servants to the poor quarter of Nine Elms in Battersea, London. Here, she used her husband’s capital to serve nutritious vegetable food, offering reading events and other activities to single mothers and their children, meaning most people in the area.
In Battersea, an urban counterculture arose; labour rights, women’s rights, poor care, prisoners’ rights; animal rights, vegetarianism; the independence of India and Ireland respectively; Charlotte Despard was elected to sit on many committees and became a valued speaker who used poetry to reach the audience. At one point, she was knocked over and hit in the head by a rock from an anti-voting mob – however, this did not stop her from entering the stage. In Margaret Mulvihill’s biography, she is photographed as a passionate eighty-nine-year-old speaker at a major anti-fascist rally in Trafalgar Square in 1933.
Like many women’s rights campaigners, Charlotte Despard engaged in writing as well. The bibliography includes nine novels and a number of titles of non-fiction, including a 1913 title on women’s economic conditions. Statistics showed that the majority – seventy-two per cent – of the poorest consisted of women and children, who were not infrequently industrial workers. Labour struggle was therefore a struggle for women, and the revolution in the form of a flurry of gradual reforms, must be about overturning patriarchy. One way was to employ the ballot box. In 1918, when women became eligible for Parliament, Charlotte Despard stood for the Independent Labour Party in a campaign led by John Archer, neighbour of hers in Battersea, the first black mayor in London and one of the first in Great Britain.
After the country’s government had ignored the demands of the suffrage movement in 1912, and several suffragettes had died as a result of police violence on the streets and force-feeding in prison, a faction began to resort to guerrilla methods: fires, sabotage, and destruction of state and private property. The Women’s Freedom League, largely the work of Charlotte Despard, and formed in 1907, offered alternatives to the path taken: civil disobedience in the aftermath of Hortensia in ancient Rome, Thoreau, and later Gandhi, who in turn was inspired by the suffragette movement.
In addition to female workers, the WFL gathered the movement’s vegetarians, artists, writers, non-heterosexuals; encouraged creativity in the fight and, as an organisation, distanced itself from violence. The association organised tax resistance, actions of civil disobedience in Parliament, hikes, and tours across the country and – perhaps most worth noting – boycotting of the 1911 census. More than 10,000 people left home and work and gathered in public places in protest of the misogynistic laws.
Unlike Pankhurst and Fawcett, during World War I, the WFL and Charlotte Despard continued to work for the equal suffrage of all women. She advocated pacifism and welfare policy and founded several peace organizations in defiance of public opinion and the government’s line.
In 1918, women over the age of 30 received the right to vote, given that they owned or rented a house or had a university degree,. Ten years later, in 1928, equal voting rights were introduced for most groups of men and women over the age of 21. Residents in the female category in the empire overseas were still left out of the suffrage reform. In India, women were only given the right to vote when the country gained independence from The United Kingdom (1947). Charlotte Despard’s WFL was then the only remaining voting association. The organization lasted until 1961.
When the Soviet Union was debated in England in 1930, Charlotte Despard and a number of sympathizers went there to make an assessment of their own. To be presented with realized ideals seems to have been overwhelming – in any case, the group did not manage to detect any problems. In their eventual defence, one may say that they did not know what we know today about the use of fraudulent propaganda.
Charlotte Despard belonged to a radical political direction on a spiritual basis in opposition to all forms of cruelty and injustice to man and animal. As a Catholic, Republican, vegetarian, suffragette, pacifist, socialist, and anti-fascist, she made many friends during her 50-year career – but also enemies. It would be strange and sad if this fact – she died abandoned and without resources – would lead to her work and methods of struggle being forgotten. Charlotte Despard has a place in public education next to Pankhurst and Fawcett – and along with the many who gave their all for a better society.
Charlotte Despard: A Biography by Margaret Mulvihill, London: Pandora, 1989
Mrs Despard and the Suffrage Movement by Helen Matheson-Pollock and Lynne Graham-Matheson: Yorkshire: Pen & Sword Books, 2020
Earlier book: An Unhusbanded Life, Charlotte Despard, Suffragette, Socialist, and Sinn Féiner by Andro Linklater, London: Hutchinson, 1980
TimeMagazine, article by Marina Warner, June 14th 1999.
Previously published in Swedish in Syre 10 September 2021
Photographs:
Charlotte Despard and Mrs Cobden-Sanderson arrested waiting to hand over a petition to Mr Asquith at 10 Downing Str., London. Unknown photographer, halftone postcard print, August 19th 1909, Public Domain
Charlotte Despard as President of the Women’s Freedom League, portrait by Mary Evans/Fawcett Library; illustration no 5 in Margaret Mulvihill’s biography
Mayor John Archer, November 10th 1913, Public Domain
The historic opening of academia in Europe, to a large extent driven by social movements, making attendance possible for the categories of women, people of enslaved and manual labouring descent, other categorized groups, and dissenters/non-compliers, will continue to revolutionize knowledge and research by transforming traditionally conceived notions of epistemology, methodology, and the history of science. Still, there are far-reaching perspectives that remain to be generally embraced as urgent areas for research. In this article, such an issue is highlighted by focusing on texts by a historical person who was defamed and convicted because she explored topics in her time that were subjected to formal or informal censorship; women’s rights, the abolition of slavery, and the human – non-human relationship. I find it fruitful to use the concept ‘category of women’ and/or ‘female category’ to emphasize that the term woman has existed and exists as a legal category maintained by influential societal forces and institutions. Of specific relevance to my topic are the circumstances during the French Revolution when the binary and hierarchical classifying of people according to sex and gender was continuously utilized to formally exclude people in the female category from active citizenship and political organizing.
‘But the conservative avoided her and her book as social plagues. Many people would not even look at what she had written. Satisfied with the old-fashioned way of treating the subjects therein discussed, they would not run the risk of finding out that they were wrong,’ said Elizabeth Robins Pennell in her book Life of Mary Wollstonecraft (Robins Pennell 1884: 173). Robins Pennell was referring to Mary Wollstonecraft, but the same could be said about Olympe de Gouges (1748-1793). Olympe de Gouges wrote The Rights of Woman (Les droits de la femme) containing the Declaration on Woman and the Female Citizen (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne) in 1791 and Mary Wollstonecraft wrote A Vindication of the Rights of Woman 1792. Perhaps the two political philosophers met in Paris during the French revolution: Wollstonecraft on a long visit from England, and de Gouges as a playwright journeying from one social class to another in the big city. Or did they know of each other from hearsay? The way they had heard about the North American Attakullakulla’s questioning of ‘the imbalance, disorder, and violence of white colonial society’ when he negotiated with the British: ‘Where are your women?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 179). And, perhaps, in the way the two literary activists embraced the universal humanist declaration stated by the chairperson of the Cherokee Women’s Council Nanye’his, echoing across the revolutionary Atlantic world, to the white men in 1781: ‘[W]e are your mothers. This peace must last forever. Let your women’s sons be ours, and let our sons be yours. Let your women hear our words’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 180). And, perhaps, in the way de Gouges had read Hannah More’s long anti-racist poem Slavery from 1788:’ Does then th’ immortal principle within / Change with the casual colour of a skin?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 213).
Which were the possible contacts and philosophical trajectories of the European proto-feminists Wollstonecraft and de Gouges? Besides Lisa L. Moore’s, Joanna Brooks’ and Caroline Wigginton’s anthology Transatlantic Feminismsin the Age of Revolutions, not many have employed such a perspective. And, if one can speak of a body of Swedish Wollstonecraft-research, one can hardly do so in respect to de Gouges. The Swedish Library catalogue Libris’ list of titles gives a hint of the difference in attention: 8 titles in Swedish (of in total 49) for de Gouges, and 119 titles in Swedish (of in total 970) for Wollstonecraft. That is, almost fifteen times more interest for Wollstonecraft compared with de Gouges. What does this difference imply? That English nowadays is the academic language of priority and that the French language (and the Swedish language) is not? That most scholars prefer to use sources and research questions that can be reflected upon and published in English, thereby leading to increased chances of reaching more readers and getting more citations? Perhaps, but there are also other answers.
Probably the earliest text in Swedish about Olympe de Gouges (by a women’s rights champion) was written by Ellen Hagen (Hagen 1925). De Gouges’ Declaration on the Rights of Woman and the Female Citizen has been translated into the Swedish language and published a few times, starting in the 1970s (Schimanski 1972; Ambjörnsson and Eriksson 1998; Österholm 2006). In our time, Kim West has translated the foreword to de Gouges’ play L’esclavage des nègres (Gouges 1789/2012) and I have translated a paragraph often left out both in Swedish and in English translations of de Gouges’ Rights of Woman (Gålmark 2013: 19; 2016: 17−18). De Gouges’ other texts, including her dramas, have not been published in Swedish. In recent years, magazine articles have been published about Olympe de Gouges in Swedish (Jarlsbo 2007; Kåreland 2010; Gålmark 2016b), however, in recently published Swedish collections of historical political key texts on women’s gender and sexuality, de Gouges’ Rights of Woman is missing.
A contributing factor to why de Gouges is not included in the Swedish canon of European gender history today may be that de Gouges’ texts do not suggest a given reading. The political publications – essays, pamphlets, posters – are both personal and political, inserted with short and amusing scenes taken from de Gouges’ own life. The texts appear naturalistic, freely created, full of temperament. The richness of associations, suggestions, didactic, and polemical points makes them entertaining – and difficult to interpret. However, there is a unique Olympe de Gouges-tone and a ditto style. Janie Venpée suggests that de Gouges’ political writing may be read as a theatre script of the author’s life drama (Venpée 1999). In Olympe de Gouges’ pamphlets, she is the hyper-talented and engaged author acting in a world in flames. In her Declaration… she is the expert of state with the constitution in her hand, a brilliant paraphrase of the Declaration of Human Rights from 1789, which in 1791, and to de Gouges’ disappointment, did not include people in the category of woman, people in the slave category, nor did it include men with a low income, male servants, or men under the age of 25.
Olympe de Gouges’ political texts oscillate; sometimes they are progressive, sometimes conservative; often they are marked by her autodidactic education of classical texts. Her work pushes, slows down, and evolves in relation to the revolutionary process. To read a proposition by Olympe de Gouges is to wait for the next text and the next event. It is telling that her Rights of Woman contains a post-script written from the contemporary cab (a horse-drawn carriage). In opposition to the rules of patriarchal society she moves around freely; in various rooms, and categories, by turns profound, by turns polemic and ironic; between the theatre and the home; between the city and the countryside; between dramas and pamphlets; marginalization and fame; slander and recognition. Between her ‘many small mistakes’ and her subsequent revisions (Gålmark 2016a: 9).
The French language was de Gouges’ second language after Occitan (a distinctive Southern French language group) and de Gouges was basically self-taught. Above all, de Gouges was enfant naturel, a child of nature, only in part born within marriage (according to de Gouges: not acknowledged by her father) and as such legally recognized during the French revolution due to activist politics from, among others, de Gouges herself. Olympe de Gouges’ fearless political ambition was not a coincidence; she held the distinct opinion that the voice of a human being is not to be corrected. Wrongs and mistakes belong to human nature – and nature is wonderful. The human being, as the most diverse and varied in colour, is the most beautiful animal; however, when the ’human’ is perceived to be ’a white man,’ the human is transformed into ‘the most stupid animal’, in French, ’Le plus sot animal’ (Gålmark 2013: 19).
Here is where we get to the heart of the matter: Olympe de Gouges’ use of nature as an inspiration for a philosophy and politics of equality: Nature and animals do not suggest divergent rights for men and women; nature does not suggest slavery of human beings; nature is richer and more diverse; and, furthermore, it is in general impossible to distinguish the sex of an animal only by looking at the exterior form. De Gouges points to the doubtfulness in using simple arguments about animals and nature in disputes over human relations; however, she does not hesitate in her over-arching view: Nature shudders before slavery of all sorts. In relation to the wealthy colonizers of her time, de Gouges appears fearless in her political philosophy. She picks holes in the arguments of the slave owners in the assemblies of politics, in cultural forums, in the homes, on the ships, or on the plantations on other continents, proclaiming that the reason for the existence of slavery is not found in Nature, but in the economic interests of the colonizers. Prior to the outbreak of the revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who has the courage to accuse plutocrats and colonists of their doings; most likely she is the first writer to use the word capitalist (Gålmark 2016a: 111).
Olympe de Gouges declares: ’I am an unparalleled animal. I am neither man nor woman, I have the characteristics of both vanity and courage’ (Gålmark 2013: 21). With just a few sentences, de Gouges touches upon later times’ humanist discussions about the theory of evolution, for instance Edith Södergran’s stanza in ‘Vierge moderne’ (Hästbacka, Johansson and Johansson 2016), and Jacques Derrida’s ‘L’animal que donc je suis’ (Derrida and Mallet 2008). Her paragraph recognizes, affirms, and refuses the categories. De Gouges was keen on emphasizing her affiliation to the female category, declaring: ‘it is a woman who poses the question’ (Cole 2011: Appendix 5); however, she also expressed opposition to what we today would call a cis-normative gender perception (a socially constructed normal female body), and a critique of the, even today, prevailing making invisible of mankind’s residence in Metazoa (the whole crowd).
To interfere with the binary categories of gender order, and to question racism and the excluding human definitions, is provocative also in our time. In translations of Olympe de Gouges’ texts, the paragraphs where she employs the word animal to assert equality are often left out – and many of the readings of her work consider her texts paradoxical. However, if an interpretation of inclusion is opted for, de Gouges’ animal- and nature discourse becomes logical and comprehensible. Indeed, with an animal-embracing interpretation, based in a resistance to the ancient ideal being/citizen as equal to the exterior form of a white able-bodied privileged male human (anthro-androcentrism, Gålmark 2005), the view is strengthened of de Gouges as a consistent justice-aiming and truth-endeavouring author and proto-feminist ahead of her time.
Although Olympe de Gouges’ journey upwards on the class ladder proved successful, it was continuously met with problems. During her most prolific time as an author and playwright de Gouges was subjected to sabotage, slander, and physical attacks. According to Janie Venpée, de Gouges was the only woman (human in the female category) during the revolution who was prosecuted – and sentenced – with reference to the content of her publications (Venpée 1999). The disparagement of Olympe de Gouges continued after her execution. In patriarchally marked depictions of the French revolution, de Gouges was heckled by the most prestigious of French male historians – Bretonne, Michelet, Guillois, the brothers Goncourt – in similar wordings as the male revolutionaries used when de Gouges lived. Predictably, the politically constructed female category was often left out in standard narrations and interpretations of the French revolution, not the least in Swedish. Although the category of women had asserted itself as a revolutionary protagonist, it was perceived as a force that hindered the revolution, and thus became marginalized, or overlooked. And this although the exclusion, in the case of Olympe de Gouges the extinction, took place during the terror laws of the Republic. As we know, the majority of the executed were not aristocrats, but male craftsmen, poor people, women of all social classes, and famous and cherished revolutionaries of a different political leaning than the one of the prevailing regimes.
The misunderstandings of de Gouges became predominant, even though de Gouges’ critique predicted the Republic’s suicide (the violence against their own), and even though de Gouges died without imagining that her literary work could be read as something else than truly revolutionary. It was not until over a hundred years later that de Gouges obtained redress as a literary activist, by the feminist and socialist Léopold Lacour’s portrait Trois femmes de la Révolution, les origines du féminisme contemporain. It should be noted that Lacour unfortunately did not manage to appreciate Olympe de Gouges’ literary aesthetics. Lacour mentions possible translations of his book into Swedish and Norwegian; however, the book seems never to have been translated (Lacour 1900). In the Libris-catalogue, a copy of the book from the French edition was received by the Swedish National Library (The Royal Library) over a half century (1956) after the book was published in 1900.
Most likely, the lack of success for Lacour’s book contributed to the, even today, minimal interest in Olympe de Gouges in Swedish. Lacour’s title contains the word feminism, used by Frida Stéenhoff three years later, in Feminismens moral. What had happened if Lacour’s portrait of de Gouges had been widely read in Swedish? Had the debate over the rights of women and the feminist movement progressed earlier if it had been possible to read Stéenhoff in dialogue with Lacour? If the image of the French revolution’s people in the category of woman had appeared more favourably and less burdened with guilt? If it had been known that the French feminist of the 19th century, the labour activist and editor Jeanne Deroin – before Léopold Lacour published his book – asserted the women’s rights heritage of Olympe de Gouges and the French revolution? (Scott 1996: 86; Gordon and Cross 1996: 137–139, 149).
In a radio program in Swedish from 2003 with invited scholars, Mary Wollstonecraft is discussed as the ‘creator of the first feminist manifesto’ (Sveriges Radio 2003). The word manifesto may be defined in various ways; and titles without the word may be perceived as manifestoes, for instance feminist texts by Qasim Amin (1893), He-Yin Zhen (1903), Elsa Laula Renberg (1904) Luisa Capetillo (1911), Mina Loy (1914). Alternatively, feminist texts may contain the word manifesto: Valerie Solana’s Scum Manifesto (1969), Black Women’s Manifesto (1970), Radicalesbian Manifesto (1973), Donna Haraway’s Cyborg Manifesto (1984), Queer Nation Manifesto (1990), Emi Koyama’s Trans Manifesto (2001), Alison Kafer’s Crip Manifesto for Social Justice (2013/17). However, in the context of the 18th century, yet holding Wollstonecraft in high esteem, for those who have read Olympe de Gouges’ Declaration of the Rights of Woman with its evident form of public announcement, political programme or speech, there is little doubt who wrote the first European women’s rights manifesto of that period.
It seems curious that a proto-feminist of animal-defending and anti-racist leanings, for long slandered due to her revolt against the social role for people in the female category, would be perceived as too transformative in relation to the discussions of today. However, the image and preconceived notions of a person’s oeuvre may become so established that they remain so despite facts and accessible primary sources. A name or a movement may lack prestige of association and become affected by conservatism due to earlier investments in research. This is not remarkable; the academic world, as we know, often prefers referring to the already established and researched. To relate to earlier works, and to highlight the not yet accepted, or forgotten, or made invisible, or defamed, ought to give, but does not always give the same prestige as the studying of aspects of the established. Rather, such endeavours may meet obstruction, a circumstance not unfamiliar to gender scholars.
Why, there is reason for asking: How to recognize themes that enter the stage after one’s own ideas have been accepted as subjects of concern? How to evade hindering research questions that have been affected by historical amnesia and are perceived to dislodge established research? And when the patterns of perspectives expand borders for what traditionally is included in the humanities, in gender research, and historical research? (Regarding this matter, Maria Jönsson’s sentences, in Subjekt Södergran 2016: 90, are gratifying and worthy of imitation.) In an article in Tidskrift för genusvetenskap from 2010, Ulrika Dahl speaks of when the perspectives of intersectionality were introduced in Swedish; how a phenomenology of stopping emerged, aiming to conserve prevailing outlooks and power relations (Dahl 2010: 72). Dahl discusses the initial resistance against whiteness-studies; however, the tardiness within academia in relation to new thoughts and transforming perspectives may be regarded as a general problem.
Which is why the lack of interest in other topics and social patterns other than the dominant ought to be acknowledged as a continuously existing phenomenon also in forums where it may be least expected. In contemporary texts in Swedish concerning the topic of future feminisms and feminist terminology, power-critical gender perspectives in relation to the ‘animal’ category are missing. Which are the possibilities for critical questions regarding humanity’s fellow non-human beings, including power-critical analysis of social and political constructed ‘animal’ and ‘nature’ categories in the politics and culture of human relations, historically and today? In what way does the revolutionary process take place for not yet established research questions within the humanities, and within gender research? And the problem I would like to discuss in an ulterior text: How may the process be criticized and changed in a constructive way?
An open-minded approach to feminism will, in my view, continue to push the humanities forward, becoming humane/ities, admitting the human being as queer, converging normality and non-normality into variation and difference. Such an insight will entail an understanding of the human being as the one agent power on planet Earth with the ethical responsibility to give space to every human being to bloom in whatever way s/he* wishes while also acknowledging, taking into consideration, respecting, and giving space to humanity’s fellow non-humans (other beings, and nature).
A wider feminist critique of the standard image of the French revolution would open for new interpretations, new questions and perspectives, and thereby more profound knowledge. A broader interest would also support the development of history as a field of study and education. Olympe de Gouges, and the historically defined women categories with their plethora of voices, discourses, travels, and self-images have for too long been disregarded in teachings both in schools and at universities.
References
Ambjörnsson, Ronny and Eriksson, Gunnar. Europeiska urkunder (ed) (1998) Stockholm: Natur och kultur.
Cole, John R. (2011) Between the Queen and the Cabby: Olympe de Gouges’ Rights of Woman. Montreal: McGill-Queen’s University Press. Appendix.
Dahl, Ulrika (2010) Rapport från Vithetshavet. Tidskrift för genusvetenskap 31(1–2): 70−74.
Derrida, Jacques (2008) with Mallet, Marie-Louise (ed) The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press.
Gordon, Felicia and Cross, Máire (1996) Early French Feminisms 1830−1940: A Passion for Liberty. Cheltenham: Edward Elgar.
Gouges, Olympe de (1789/2012) Ur De svartas slaveri. Danius, Sara, Sjöholm, Cecilia and Wallenstein, Sven-Olov (ed) Aisthesis: estetikens historia, del 1. Stockholm: Thales.
Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur – människa-relationen. Stockholm and Göteborg: Makadam.
Gålmark, Lisa (2013) Antroandrocentrismens giljotin – exemplet Olympe de Gouges. Sosiologi idag 43(2): 9–36.
Gålmark, Lisa (2016a) Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism. Stockholm: Dela förlag. In English: Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges feminist humanism. Stockholm: Dela, 2020
Gålmark, Lisa (2016b) Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges. Feministiskt Perspektiv, November 20th.
Hagen, Ellen (1925) Pionjärer: Marie Olympe de Gouges och Markis de Condorcet gestalter från franska revolutionen. Tidevarvet 3(7): 4–5.
Hästbacka, Elisabeth, Johansson, Anders E. and Johansson, Anders S. (ed) (2016) Subjekt Södergran:om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm and Göteborg: Makadam.
Jarlsbo, Jeana (2007) Feministen som slogs in i döden för slavarna. Svenska Dagbladet July 28th.
Jönsson, Maria (2016) Jaget som randupplevelse. Subjekt Södergran:om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm och Göteborg: Makadam.
Kåreland, Lena (2010) Den franska kvinnosakens glödande elegant. Dixikon 12 maj 2010.
Lacour, Léopold (1900) Trois femmes de la Révolution: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: les origines du féminisme contemporain [Tre kvinnor från revolutionen: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: den moderna feminismens ursprung]. Paris: Libraire Plon, Plon-Nourrit.
Moore, Lisa L., Brooks, Joanna and Wigginton, Caroline (ed) (2012) Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. Oxford: Oxford University Press.
Robins Pennell, Elizabeth (1884) Life of Mary Wollstonecraft. Boston: Roberts Brothers.
Schimanski, Folke (ed) (1972) Kvinnan och revolutionen: texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Staffanstorp: Cavefors.
Scott, Joan Wallach (1996) Only Paradoxes to offer: French Feminists and the Rights of Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Sveriges Radio (2003) Mary Wollstonecraft. Filosofiska rummet 9 mars.
Venpée, Janie (1999) Performing Justice: The trials of Olympe de Gouges. Theatre Journal 51: 47–65.
Österholm, Hanna (ed) (2006) Feminismens idéer. Lund: Studentlitteratur.
Published in Swedish in a shorter version: Gålmark, L., ”Historical Amnesia and Progression – the Case of Olympe de Gouges” in Journal of Gender Research39 (1): 107−114.
Photo: Liberté (1793) by Jeanne-Louise Nanine Vallain
Read the above article? Please help to finance articles like this. Swish 123 698 03 95. Many thanks!
The British newspaper the Evening Standard 31st of March 1933; Pulitzer-awarded correspondent Walter Duranty dismisses his colleague Gareth Jones’ reporting about the famine in the Soviet Republic of Ukraine: ‘You can’t make an omelette without breaking eggs’. Duranty’s respected position in combination with the mentioned figure of speech contributed to the silencing of Jones’ articles. One solo article, in the New York Times, an opinion piece by Katherine E. Schutock, diverged by citing letters from friends in the Ukraine telling about the famine.
Gareth Jones, born in Wales, student of foreign languages, Russian being one of them, had worked as a private secretary to Prime Minister of the UK David Lloyd George and had reported in the press about the advancing forces of Nazism and fascism. With the intent to hear about the famine directly from people in the Ukraine, Jones trekked across the border from Russia to interview the farmers in the countryside. Jones’ articles were published in, among other newspapers, the Evening Standard, the American New Evening Post, and the Chicago Daily News. Before Jones, journalist Malcolm Muggeridge smuggled out texts from Moscow, though he did not himself visit the Ukraine.
However, aleady in the summer of 1932, journalist, communist, and feminist Rhea G. Clyman gave witness to the situation. Following her long travels in the Soviet Union, including eastern Ukraine and Kazakhstan, Clyman was arrested and expelled by the authorities because of her series of articles in the London Daily Express about the conditions for women, the famine, and the prison camps (including those dating from the tsar era). The extradition of Clyman from the Soviet Union made international news; her articles especially about the famine having been published in the London Daily Express 1932 and the Toronto Evening Telegram 1933.
Despite the various efforts to tell the world about the factual situation in the Soviet Union, the reporting was followed by denial and silence. During the 1920’s and early 1930’s many progressive-thinking people admired revolutionary Russia with its uncompromising modernization and practical policies for equality, women’s equal conditions, and welfare. Progressive celebrities of the time visited the country and were taken on tours and shown magnificent advances. On the world market, grain was exported from the Black Earth belt of Kazakhstan and the Ukraine of the Soviet Republic; how could famine possibly have occurred in this region?
Facts about Stalin’s emerging dictatorship and its drawbacks were not convenient news. On the basis of media’s conflicting reports, international politicians, and intellectuals including Roosevelt in the US, chose to believe Walter Duranty and the official Soviet version. After the 2nd World War, survivors and refugees questioned the data, however it was not until the early 1990s when Russian and Ukrainian archives were opened that the truth was revealed in irrefragable figures: five to eight million people, adults and children, starved to death in the Ukraine, Caucasus and Kazakhstan between 1932 and 1933, and around forty million were affected. Anne Applebaum: ‘At least 5 million people perished of hunger all across the Soviet Union. Among them were nearly 4 million Ukrainians who died not because of neglect or crop failure, but because they had been deliberately deprived of food.’
Stalin’s collectivization and expropriation of farms (individual and with farm hands) 1930 to 1931 implied that the farmers, from having sold, in general, fifteen to twenty percent of the harvest to the state, saving the rest for cultivation, animal fodder and their own needs, were forced to sell the largest part of production for the valuable national export (the Rubel not acknowledged as a trading currency). The farmers’ protesting and defiance were met by death sentence on the spot, deportations to prison camps, and special brigades that confiscated farming tools, crops and goods, livestock, and farm animals. In the Ukraine, the country’s intellectuals were persecuted. The border was closed down and people were obstructed from emigrating.
Europe and the US thus became silent ambidexters to what the Ukraine and fifteen other countries since 2006 name Holomodor; deliberately caused famine. After decades of obscuration and denials from the Soviet regime, also linguistically as the famine was talked of as ‘food shortages’, it became possible for people to testify. In 2008, Gareth Jones and Malcolm Muggeridge were awarded, by the Ukrainian government, honorary posthumous distinctions for their disclosing journalism. The subsequent year, the library at Cambridge University’s Trinity Colleges, where Gareth Jones had studied French, Russian, and German, arranged an exhibition of Jones’ notebooks found by his sister.
A similar posthumous distinction and remembrance remain for the world and the Ukrainian government to bestow upon the pioneer Rhea G. Clyman – Polish-Jewish immigrant to Canada, handicapped at six years old, sweat shop worker at age eleven following her father’s death, auto-didact by night classes and intermittent positions, admirer of the Soviet Union during the 1920s – for her political honesty and journalistic courage in giving witness to Holomodor and the development.
In the film Mr Jones from 2019, directed by Agnieszka Holland, about Gareth Jones’ career, Rhea Clyman figures in the background. Nevertheless, the film raises important questions about the conditions of journalism during the 1930s and today; the reception of inconvenient news; what is required for a journalist to be heard; the consequences for the reporter who succeeds in getting their articles published.
Mr Jones begins with George Orwell and his story Animal Farm, the fable from 1945 about the Russian Revolution and its trajectory towards dictatorship. It is reasonable to assume that George Orwell was indeed influenced by Gareth Jones’, Rhea Clyman’s and Malcolm Muggeridge’s revealing of the Soviet regime’s false data – especially since Orwell, in the essay ‘Animal Farm’, says that his knowledge about the Soviet Union does not originate from travels but from books and newspapers.
Yet, Orwell did not refer to specific printed sources of inspiration. In the case of Gareth Jones perhaps because the two truthtellers had too much in common; both were men loathing euphemisms and endeavouring to write in a lucid style, showing interest in the effects of Stalinism and defying the gags of their time including those in their own camp. Gareth Jones about uncritical colleagues in his answer to Walter Duranty’s denial of the hunger catastrophe in the Times: ‘[C]ensorship has turned them into masters of euphemism and understatement. Hence, they give “famine” the polite name of “food shortage” and “starving to death” is softened down to read as “widespread mortality from diseases due to malnutrition”.’
As Agnieszka Holland’s film suggests, Orwell perhaps did specifically mention Gareth Jones, though in a literary way. Usually, the main character ‘Mr Jones’ in Animal Farm is presumed to signify the tsar Nicholai II, and the snoring ‘Mrs Jones’, Alexandra, the wife of the tsar. However the choice of a common name seems peculiar if the aim is to indicate or remind of a monarchist regime. A more logical interpretation would be that Mr Jones is also representing the relatively well-off farmers whose farms in the agricultural belt of the Ukraine and Kazakhstan were expropriated by the Stalin regime.
‘Mr Jones’ is the patriarch among patriarchs; ‘a hard master‘ who ‘in past years had been a capable farmer, but of late had fallen in evil days’, ‘his men were idle and dishonest’, the farm ‘was neglected and the animals were underfed.’ (p. 11) A kind of patriarch who, by the way, Gareth Jones mother could tell about as a governess to Welsh steel magnate John Hughes in the eastern part of the Ukraine during the late 19th century. The patriarch and monarch farmer ‘Mr Jones’ in Animal Farm befalls a pitiful fate following the revolt against his defaulted feeding by the workers, i.e. the starving animals, at Manor farm. Ousted from his farm, and after an unsuccessful attempt to take it back, he is lost to alcoholism. The farm is surrounded by Mr Jones’ farmer colleagues and their suppressed working animals striving to imitate the animal revolution at Mr Jones’ farm.
Animal farm quickly became a widely diffused story. In the Ukraine, it was released in 1947 with a special foreword about when and where the idea emerged, and why the tale took on the form of the fable: ‘On my return from Spain I thought of exposing the Soviet myth in a story that could be easily understood by almost anyone and which could be easily translated into other languages. However, the actual details of the story did not come to me for some time until one day (I was then living in a small village) I saw a little boy, perhaps ten years old, driving a huge cart-horse along a narrow path, whipping it whenever it tried to turn. It struck me that if only such animals became aware of their strength we should have no power over them, and that men exploit animals in much the same way as the rich exploit the proletariat. / I proceeded to analyse Marx’s theory from the animals’ point of view. To them it was clear that the concept of a class struggle between humans was pure illusion, since whenever it was necessary to exploit animals, all humans united against them: the true struggle is between animals and humans. From this point of departure, it was not difficult to elaborate the story.’
The tale about the people and the tyrant, the many working animals, and the lonely master. The myth about the development of the Soviet Union revealed in a story of animals simultaneously describing humankind’s universal oppression of animals beginning with the words: ’Mr Jones at Manor Farm…’. If the name Mr Jones is referring to Gareth Jones, ‘Mr Jones at Manor Farm’ may be read as an acknowledgement of the very source of the story which discloses the myth.
In the article in the Evening Standard 1933, Gareth Jones highlighted the farmers and their experiences of the role and situation of animals in agriculture: ‘“The cattle are dying, nechevo kormit’ [there’s nothing to feed them with]. We used to feed the world & now we are hungry. How can we sow when we have few horses left? How will we be able to work in the fields when we are weak from want of food?” What about your cows? was the next question. To the Russian peasant the cow means wealth, food and happiness. It is almost the centre-point upon which his life gravitates. “The cattle have nearly all died. How can we feed the cattle when we have only fodder to eat ourselves?” “And your horses?” was the question I asked in every village I visited. The horse is now a question of life and death, for without a horse how can one plough? And if one cannot plough, how can one sow for the next harvest? And if one cannot sow for the next harvest, then death is the only prospect in the future. The reply spelled doom for most of the villages. The peasants said: “Most of our horses have died and we have so little fodder that the remaining ones are all scraggy and ill”.’
Today, data show that as many as eighty percent of the cows, oxen, bulls, horses died. The starved animals in the roadside showed what was about to happen also to the humans. When the animals were starving to death – on whose work the whole of agriculture depended with ploughing, sowing, harvesting, the transporting of hay and grain – people’s lives were at stake as well.
Gareth Jones’ demonstration of the circle of starvation that begins with the death of animals probably contributed to Orwell’s choice of the fable as form, and to the dual role of animals in Animal Farm. The revolting animals may be read allegorically and concretely (for the Soviet Union and England); the story appearing as a combination of tale and reality: ‘”Now, comrades, what is the nature of this life of ours? Let us face it, our lives are miserable, laborious and short.”(p. 3) The work and their off-spring of calves and foals, and their milk are stolen by the human, the farmer-lord: “And what has happened to that milk which should have been breeding up sturdy calves? Every drop of it has gone down the throats of our enemies. […] And you Clover [mare] where are those four foals you bore, who should have been the support and pleasure of your old age?” (p. 4) ”[T]he bits, the nose-rings, the dog-chains, the cruel knives with wich Mr Jones had been used to castrate the pigs and lambs, were all flung down the well. The reins, the halters, the blinkers, the degrading nosebags, were thrown onto the rubbish fire which was burning in the yard.” (p. 13)
The relationship between the human master and the animal workers constitutes the most fundamental exploitation while also serving as a metaphor for exploitation between humans. In the revolution, the oppressive order is overthrown but emerges anew after a minority of self-appointed and putatively enlightened individual animals, led by ‘Napoleon’, i.e. Stalin, has given itself exclusive power and privileges. The revolution in Russia, dramatized by the animals on the human farm, shows how a righteous rebellion against hierarchy and suppression might evolve into the very state it endeavoured to abolish.
Already in 1931, according to Anne Applebaum, the Ukrainian author Michail Sjolochov, in letters to Josef Stalin, told about the livestock and the horses in the countryside dying from want of fodder. In the spring of 1933, Michail Sjolochov called out again, now describing the situation as acute: individual and collective farmers were starving, adults and children were so impoverished by hunger that they were standing on their knees, eating cadavers, grass, oak birch, roots. General Secretary Josef Stalin’s answer to Michail Sjolochov stated that those who starved to death had caused the famine, they were saboteurs and traitors making war against the Soviet Union.
Whether or not Walter Duranty agreed with Stalin that starving farmers and their families had themselves to blame for what the Soviet regime had incited is hard to say. But it was a cherished notion, not only in the Soviet Union, that the end justified the means; that without ‘breaking eggs’, i. e. the breaking of animals and humans who were perceived to be standing in the way or who might be used to favour the cause, there is no omelette, as Duranty wrote. In 1935, two years after the denial in the Evening Standard, he specified his attitude: ‘It may be objected that the vivisection of living animals is a sad and dreadful thing, and it is true that the lot of kulaks and others who have opposed the Soviet experiment is not a happy one, but in both cases, the suffering inflicted is done with a noble purpose.’
The fact that Duranty chose the example of animal experimentation may seem somewhat strange; yet, in England (and in Sweden) the anti-vivisection movement held an established position as underdog and its motto proclaimed: ‘The end does not justify the means, morality must precede science’. Societal evolution and experiments were desirable however they ought not to be favoured at the cost of anybody in the form of suffering and death. The approach of the movement was progressive but in its alternative omelette recipe – the replacement of the breaking of eggs, humans, or animals with cruelty-free innovative science and social reforms – Duranty and his fellows perceived the opposite.
The colleagues of Rhea Clyman, Malcolm Muggeridge, and Gareth Jones denied or abstained from writing about the famine and the prison camps, not because they did not know or needed to get the facts about them confirmed, but because they accepted them as part of the development and because otherwise they would have lost their privileged position as Moscow correspondent. They betrayed their critical assignment by treating the lie as a truth and by making public mea culpas only when it was too late.
Thoseinpower, and the AmericanandEuropeanintelligentsialetthematterdependbecausetheyembracedtheviewthatsocialdevelopmentnecessarilyrequiressacrifice.Indoingso,theycontributedtoapolicythatdevelopedintotheworstfamineinEurope of alltime.Andtothefactthattheanimalsbecameanimmaterialbackgroundeventhoughthey,stillinattentively,constitutedthealarmthatcouldhavechangedhistory.
Sources of citations and further reading
Anne Applebaum, Red Famine, Allen Lane, 2017
Anne Applebaum, ’How Stalin Hid Ukraine’s Famine from the World’, Atlantic 17th October 2017
Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
Agnieszka Holland, director, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manuscript, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
George Orwell, Animal farm, a Fairy Story, Penguin Books (orig. Martin Secker & Warburg, 1945), 1987, reprinted 2000, p 112.
Det är mitt i vintern, i Vintervitans tid i Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben (2007) och filmmanus Villebråd (2017). Lärarinnan fru Duszejko (D), före detta ingenjör, har byggt broar över floder i öknen i Syrien och Libyen och Polen, nu är hon den enda med brukbar bil i dalen där hon bor; en bil hon kör fram och tillbaka i halvtimmar över gränsen mellan Polen och Tjeckien för tillfredställelsen i att korsa en gräns. Eller om det är för tillfredsställelsen i att överskrida en gräns? Hennes hem och bärbara dator, ehuru fast rotade på planeten, tycks virvla runt i galaxen medan canis lupus-varelserna Lea och Bialka sover harmoniskt och uppmärksamt med halvslutna ögon vid matmors fot. Hundvarelserna, flickorna kallade, är hennes familj och närmsta skuggor.
Byn ligger utanför kartan på en blåsig platå nåbar för atlantiska havsvindar där bara fru D och personer med testesteronautism – medelåldersmansyndromet kommunikationsbrist, strokerisk, maniskt intresse för andra världskriget – blir kvar under vinterhalvåret. Platån hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för kriget mot de urtida invånarna. Säsongsanfallen skapar ett återkommande helvete; krigszoner i vilka de vida överlägsna angriper de helt och hållet försvarslösa. Scenerna pågår året om: Ni där, lovligt byte i december, ni där i januari, ni i februari, ni i mars… Och ickejägarna de civila människorna måste lyssna till skotten och uppgivet försent passera de fallna.
Fru D ersätter den ordinärt betingade blicken med den äldre kvinnans; bär pepparsprej för att skydda sig från jägarna, saknar förmåga att skvallra, får sin ålder slängd i ansiktet. Fru D omtalar sig som solitär, men är mäkta social med ett flertal vänner i omkretsen: barnen i skolklassen där hon arbetar extra, den unge Blakeöversättaren minimalisten Dionizy (Dizzy), unga kvinnan Goda nyheter i vintageaffären, uppvaktaren grannen Mogata, sommargästerna i de sju husen hon förvaltar under vintern, plus brevbäraren, plus entomologen den tillfällige älskaren Boro.
Runt om fru D faller de; en, två, tre av bygdens män, alla tillhörande jaktlaget. Den förste är den poetiskt rättvist avlidne grannen Storfot, som efter att ha ätit av ett köttben, skrämd av de stirrande rådjuren in genom fönstret till kökssoffan där han satt och smackande förtärde deras artfrände, satte benet i halsen och kvävdes ihjäl. Till trots mot att fru D polisanmält Storfot, för tjuvjakt och för att ha hållit sin hund inlåst svältande ylande, övertalas fru D av Mogata att gemensamt se till att det blir en sanitärt och estetiskt acceptabel hädanfärd i kostym med slips.
Samtidigt hotar ett annalkande stenbrott att svälja Platån. Såvida inte Cucujus haematodes kan undsätta, via direktiv från EU:s regler om skydd för arternas fortplantningshabitat, det vill säga insektens huserande i påstått värdelösa murkna stammar och fallna träd. Ironiskt nog kan alltså en liten insekt rädda platån och den väldiga skogen från vidare skövling. Dock ogillar fru D ironi, ironi går inte ihop med patos, ironi är skräck för patos. Endast en maskin, en världsalltets livsmaskin, kan orka bära allt av människor förorsakat lidande, allt av mänskligt slaktande av djur. I en sådan maskin är det mänskliga psyket blott en försvarsmekanism mot det oupphörliga lidandet, djurens lidande, den värkande åldrande kroppens smärtor.
Är jag detta namn? ifrågasätter fru D. Hon önskar frånkänna sitt tilldelade förnamn Janina (nåden) och ta saken i egna händer: maniskt och smärtlindrande räkna stjärnor, kartlägga, tillrättalägga, nummertatuera, med datum namnge den mänskliga existensens fångenskap i rymden. Eller är det tvärtom stjärnornas fångenskap i rymden? Fru D är upptagen av att sörja de sina, de som inte kan vända hemåt: kalla nosar, en inte längre förnimbar doft av frisk luft i päls, de försvunna svartvita tikarna, fru D:s ”små flickor”. Hon bär förlusten, söker i timmar och dagar och veckor, hittar endast jakttorn, bräder ihopsatta för att döda oskyldiga, resta mot skyn för att förkunna och förevisa överläget. Fru D känner av djurens lott, hur fångenskap kan verka och kuva frihetslängtan, men hon vet inte om att tikar när de kissar både kan huka och lyfta på bakbenet.
Enligt fru D har människor all upptänklig kunskap om naturen och djurarterna, men vet ändå ingenting. Endast motvilligt bistår hon Dizzys arbete med att tolka William Blakes strofer, fastän översättandet av stora ting i små ting är stimulerande, som att spela Alfapet eller lösa korsord, och fastän översättandet lockar henne att spinna vidare i klokt puerila reflektioner: Varför är skogen den fattiges tröja också om den fattige inte eldar? Är träd varma? Enligt William Blake fångas ”all nyttig föda utan nät eller fälla” – så varför är dödandet av djur inte mord? Hur kan lagen skydda jägare och slaktarfabrikörer? Varför attackerar inte alla onda varandra i en kedjerörelse som gör slut på all ondska?
Vad kallas det när djur hämnas? Björktrastar gaddar ihop sig, i samlad tropp kan de skita ned en rovfågel till döds och vitpeppra människor de upplever som hot. Skator startar bränder, och slaktade djur kan ta hämnd på raffinerat sätt via pandemier. Ändå anar ingen att djuren ska hämnas, att de kan hämnas, att rättvisa ska skipas. Varken kvinnor eller djur förväntas ge tillbaka; ingendera förväntas få nog, eller ge igen. Men för länge sedan kunde djur ställas inför rätta. De uppfattades som individer och i rättegångsprotokollen hände att de betraktades som en ansvarig någon eller några.
År 846 dömdes en bisvärm till kvävning; på 1300-talet dömdes en sugga till döden för att med sina kultingar ha ätit ett barnlik (enligt E.P. Evans). Fru D vill inte göra djuren ansvariga, men när de mördas blir de part i målet. Rösterna måste erkännas som ett intresse, möjligt att ställa mot jaktlaget de privilegierades väldiga hus och komplett utrustade smugglade lyxbilar, bordeller, slakthus, köttfabriker och rävfarmar. Jaktlaget de välbeställda i varma kappor. Jaktlagets präst, jaktlagets veterinär, jaktlagets ordförande i svamplockningssällskapet. Fäder och män, förgripare i familjens och naturens hägn.
Är mördaren en best? undrar byns befolkning. En chupacabra, ett hämndlystet djur som inte låter sig infångas, ett djur som medierna kan skriva om såsom de inte skriver om djur annars. Kan rymda inburade rävar lura sin förtryckare att gå in i en snara gillrad för vilda djur? Ner i en grop? Kan vilda djur döda en människa? Har djuren på grund av klimatförändringar blivit aggressiva? Fru D hittar ett troféfoto som väcker hennes ilska, som det väcker hennes upptagenhet av ilska: Vad är ilska? Var i kroppen uppstår den? När människorna försvarar det oförsvarliga blir de själlösa mekaniska munnar, tomma mekaniska ögon. Ilska är ett sätt att se klart, säger fru D, men glömmer dess övriga konsekvenser.
Sålunda hamnar fru D i kontraproduktiva dispyter hos polisen och på arbetet i skolan; en seniorfeminist på straffstråt med litterära släktingar påminnande om Elizabeth Costello i hybridboken Djurens liv av J. M. Coetzee, ett mordmysterium av Agatha Christie, en till Peter Singers fras little old ladies in tennis shoes uppvuxen övervuxen Anne i berättelsen om Anne på Grönkulla eller Kerstin Ekmans litterära detektivroman Händelser vid vatten.
I kyrkan, i en längre scen i boken än i filmen, kulminerar vreden då översteprästen i predikstolen, ointresserad av sanning och fakta, förbehållslöst prisar sina jaktfränders dåd inför fullsatt sal. Prästen kallar Sankt Hubertus för jaktens skyddshelgon, fastän sägnen kan berätta hur Hubertus, en gång när han var vapenlös, mötte ett rådjur, slutade jaga och blev romersk-katolskt kristen. Med egna ögon har fru D åsett hur prästen med sina jaktvänner lägger ut foder till djuren, för att sedan skjuta dem. Och nu står denne självupphöjde man och kallar sig och sina kumpaner ambassadörer och vårdare! – Viltvårdare! Hur understår ni er? Kom ner därifrån!
Fru D blir en Greta Thunberg i rättfärdig kamp mot förnekelse och falskpredikan. Fru D sjuder av helig ilska, mästerligt gestaltad av skådespelaren Agnieszka Mandat: ”Ska ni ge er på de bästa och svagaste!”, ”Har ni förlorat ert hjärta?”, ”Lär inte barn att vara grymma” ”Lär dem inte att hyckla!” När prästen vägrar trösta fru D efter förlusten av de två hundarna, och istället skuldbelägger henne för hennes djurgravar på tomten, kontrar hon: ”Gud gav oss inte rätten att döda.” ”Du skall inte dräpa, det står skrivet”. Är fru D beredd att följa budet själv? Ivrigt kosmologiskt och kroppsligt katalogiserande ser hon sig som en radikal med hjärta, likväl är hennes syn på bestraffning ärkekonservativ.
“Hell hath no fury like a woman scorned”, noterade Congreve. “Tillräckligt! Eller alltför mycket”, anmärkte Blake. Fru D tar tre för laget i en Anja Snellmansk Rädslans geografi-fått-nog-feminism, kanhända förvillad ur Wislawa Szymborskas poem om att ”skämmas förfärligt över att vara människa”? Den lokala polisen uttrycker pregnant oförståelse: ”Min mamma har sju katter, ändå ska hon utfodra varenda katt i närheten.” Det var inte du som startade det här kriget, försvarar Matoga. Den som förlorat sina närmaste, och sedan förvägras tröst av dem som ska idka själavård, tappar förståndet och är inte att leka med.
Så vilket namn ska hon ta sig, fru D? Swedenborgs glömda syster? Euripides osande Medea? Mysteriet avtäcks, konturerna skärps, humorn och de filosofiska betraktelserna bleknar. Men vännerna överger inte fru D. Allt är sammanbundet med allt annat och vi är alla fångna i väven.
Av konflikt ska en lära, men den som inte längre existerar, kan inget lära. Världen står still, stjärnorna rör sig inte.
Olga Tokarczuk, Drive Your Plow Over the Bones of the Dead, översättning från polskan Antonia Lloyd-Jones, New York, NY: Riverside books (orig. 2009), 2018 [Granta 138, Journeys, 2017]
Olga Tokarczuk, Styr din plog över de dödas ben, roman, översättning från polskan av Jan Henrik Swahn, Tollarp: Ariel, 2010, Serie: Ariel. Skrifter, 1403–8137; 46
Villebråd, [Pokot] efter ovan roman, regi Agnieszka Holland (2017) 2018
William Blake, Äktenskapet mellan himmel och helvete, i översättning av Folke Isaksson; med efterord av Göran Malmqvist [The Marriage of Heaven and Hell 1825–1827], Tystberga: Epokhe, 1988, s 23; 30
William Blake, Himlens och helvetets äktenskap; översättning: Johan Hammarström. Umeå: h:ström Text & kultur, 2000
William Blake, Selected Poems, red. Peter Butter, London: J.M. Dent Everyman, 1993, s 49; 51
E.P. Evans, The Criminal and Capital Punishment of Animals, the Lost History of Europe’s Animal Trials (1906), London: Faber & Faber, 1987
Wislawa Szymborska, Aldrig två gånger, valda dikter, urval och tolkning från polskan av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström, Luleå: Ordström, 1996, s 15
in the novels of Norman Mailer, Carl-Henning Wijkmark and Arkadij Babtjenko
It ought not be allowed to happen in such a beautiful place, Arkadij Babtjenko exasperates in his testimony from Chechnya, One soldier’s war in Chechnya (2007). When the sun is shining most wonderfully above the apricot trees, the bodies of dead comrades return from the front in tinfoil bags.
The contrast, between the beautiful surroundings and the grimmest harvest of human actions, tears apart the emotional defence. Here, where everything could have been beaming and beautiful, everything is beaming and ugly. Why these actions? Granted the abundance of the world, how can it be that a good life for everyone is wasted in ravaging and killing? What is found at the base?
Those who order and execute the killing are almost without exception men. Thus, a person included in the category may specifically be called upon to respond to the question. A writer belonging to the category may be offered special opportunity to give an answer.
The recently deceased author Norman Mailer left behind a reputation as a male chauvinist and criticizer of women’s liberation. Nevertheless, Mailer may be read as a satiric agitator of stereotyped masculinity, a writer revealing the cult of conventional male culture.
The novel Why are We in Vietnam? from 1967, in Swedish 1969, was perceived as an allegory of the US war against Vietnam. However, not only does the story offer an image of the war on the other side of the globe, it also comments upon an historical and current reality, and it gives an answer to questions about the origin of violence.
Image and alphabetic character; metaphor and reality. The hunting of animals prepares the ground for and gives the 18-year old protagonist DJ practice in accepting the role as soldier bargaining chip in US world politics.
Directed by older men, including his father, DJ takes on the traditional Western masculinity that focuses upon the domination of others. In mantra-like despair, DJ rants about his father’s actions, those that can be explained by ’that dried-out sunbaked smoked jerkin of meat his cowboy fore-ass bears used to eat.’ The team of hunters start ’a war’ between themselves and the animals in which ’the hunthills rang with ball’s ass shooting.’
The expedition is led by the chief executive of the company, Big Luke, in charge of the ’superhuge kettle of lobster shit in volume dollars’, ordering the helicopter to circle over the skulls of the chanceless animals. The consequences of violence and death make up the ’flavour of the secret jellies and jams used in the black mass of real military lore.’
The only way to evade the imposed death scare is to join in the killing. To kill becomes the outlet for a sexuality in which the male, to be accepted as normal, must continuously coerce. The practice is accomplished, the enjoyment directed, what remains is the upgrading; from animal to human. In the words of DJ: ’The gnat in the navel of the whole week of hunting’ and: ’Think of cunt and ass – so it’s all clear’.
Carl-Henning Wijkmark’s debut novel from 1972, The Hunters of Karinhall, now in a new edition from Modernista publishing, answers the questions about violence in a way that resembles Mailer; Nazism as a lifestyle of Göring, second highest man in the Third Reich. Already in 1934 Göring set up concentration camps, and later on he was responsible for the rearmament and the redoubling of the conscription time.
Göring endeavoured to be an animal lover, but loved to hunt, slaughter and perform the cutting up. And to organize yearly hunting parties where Europe’s top politicians assembled.
The hunting site of Karinhall stands as a model for a nature in which the human impulse to kill is ’stimulating’. The long period of peace has become tiring for the nerves, and the deer in the woods lift their ’white rumps obscenely and contemptuously in the air.’ The men need ’something living to shoot at – that is the whole attraction of the thing.’ In the same way Göring has eliminated everything ’week or sick or eccentric’ from the German forests, so he and Hitler have ’purified society from foreign and degenerative elements.’
Metaphors and thesis blend in Wijkmark’s deftly told pornography; Göring offers the elite men meat, and meat again, sheep slaughtered by his own hands, and, above all, human living flesh, prostitutes transported from a concentration camp for women, bribed with promises of dismissal, and, perhaps, marriage. The metaphors of war are legion, limbs rise and let off like ’cannons’, the men are in ’the saddle’; and the women, perceived as selected ’female flesh’, are ’rammed’, ’attacked’, and ’served’ in a milieu of the finest castle interiors; animal skin tapestry, animal skin sofas, and animal skin leather hosen.
The women play the role of anxious willing ’prey’ and ’chattels’, marked with numbers, Orwellian ’hunting hostesses’ in the ’House of joy and exuberance’. Perhaps it is due to a flight of fancy sex liberalism of the 1960s, making the women seem so compliant, perhaps it is the trick of Wijkmark; the perspective, the illusion is steadfastly owned by the male protagonists. The nature-attuned Göring copulates with jaunty German women in long paragraphs, and soon the reader, regardless of gender, is cornered as well.
The dehumanization of others, in different degrees in relation to different categories, reaches its stylish climax at the end of the novel. Il Duce degusts the result of today’s kill, places the thin snipe halves on his tongue – and is plunged into ecstasy. The foundation for the Rome – Berlin axle is secured.
Politics and satisfaction of the authoritative male body are merged into one. But not as Wijkmark has been interpreted hitherto, in excess and gluttony of food and sex, but rather as an option of a certain type of food and a certain type of sex. Culturally formed choices presented as inevitable expressions of Western masculinity.
A more concrete and explicit scapegoating of nature, and misogyny, where women are solely body and animal, and animal is the same as meat and object, than The Hunters of Karinhall is difficult to find. The example in Wijkmark’s novel, Göring, is well chosen; the Nazi contempt of women was indeed extraordinarily profound, and politically performed; the whole of the German people perceived as a bitch to be seduced and screwed by the means of simple emotional arguments.
Alongside civilians, women, children, and the old, it is young men of primarily under class that for centuries have constituted the cannon fodder for the conquest wars. ’Do you get that into your heads, you fat, smug generals who sent us off to slaughter’, cries Arkadij Babtjenko. The boys, pulling their male limbs in fear and hatred and madness, are transformed into objects and dead meat ’just like pieces of barbeque meat, before we get sent off to the meat grinder, then it is easier for us to die.’
The absurd war and alienation. The greedy war against the people taking a leap forward by the violence against animals; in metaphor, and in concrete action. Conditioned by a sexualized male cult. Affecting also men. No, it ought not be allowed; yet this is what is staged, although the experience, if not the insight, was already so distinctly formulated.
Babchenko, Arkady, One soldier’s war in Chechnya; translated from the Russian by Nick Allen, London: Portobello, 2007
Babchenko, Arkadij, Krigets färger, ett vittnesmål, translated from the Russian by Ola Wallin, Stockholm: Ersatz, 2007. Uppdatering, ny upplaga: Krigets färger; Dagar i Alchan-Jurt, övers. Ola Wallin, Stockholm: Ersatz, 2022
Mailer, Norman, Why are we in Vietnam?A Novel, New York: G.P. Putnam’s Sons, 1967
Mailer, Norman, Varför vi är i Vietnam, translated from the English by Erik Sandin, Stockholm: Bonniers, 1969
Wijkmark, Carl-Henning, The Hunters of Karinhall, translated from Swedish by George Bisset, New York: Avon, 1976
Wijkmark, Carl-Henning, Jägarna på Karinhall, Stockholm: Modernista, 2007
Photo: the exhibited books are from the Arimneste Library; the Nobel Library; the National Library of Sweden
The airlines, the airlines, the airlines. And of course the cars. This, in summary, is how the great climate scapegoats have been listed until recently. Here, Lisa Gålmark focuses on a climate question we would rather like to forget: the one about food.
According to the UN, the world’s livestock industry contributes more to the emissions of greenhouse gases than the whole transport sector – still we defend ourselves against making politics out of what is found on the plate.
At last the public, that is to say the media, has opened its eyes to the fact that the problems of the world demand personal and everyday decisions. The weather forecasts became heated, one environmental film after the other was aired on state television, and people in cities on the borders of our biggest lakes realized that their city could at any time find itself under water. Even people in Stockholm were beginning to sense that an escape to Helsinki with one’s belongings in plastics bags may in fact become reality. And swish – suddenly it was possible to talk about carbon dioxide equivalents, rationing and changes of electric light bulbs.
So far, so good. However, well ingrained lines of thinking do not disappear straight away, well ingrained patriarchal lines of thinking where one measure is prioritized and blamed for the whole debacle, like a modern scapegoat, to be shoved away, thereby saving the Western world from ruin. For the climate question, the scapegoat is the airlines. It is the airlines that are the bad guys, environmental organizations and journalists assert, most lately the British author George Monbiot in his book Heat. Monbiot calculates and finds that if we only make a transition from fossil fuels to clean energy, the Western world may continue to enjoy today’s standard of living and still save the planet. With one exception: the airlines. We can’t go on flying because the airlines emit enormous quantities of green house gas, which in due time lead to the fall of poor human beings. “Porto Alegre – goodbye”, the Swedish writer Andreas Malm wrote in his review of Monbiot’s book in Dagens Nyheter 13/11 2006.
So then one should stay at home. Draw a line through global network meetings, concerts, and conferences. Forget about flying over the seas and experiencing what it is like to be in a cultural and linguistic minority. Forget about creating peaceful human relations in foreign places. But what if this is the wrong measure? Or: what if this is the right measure but not enough as a measure? What if the climate problems demand a broader outlook entailing the whole of industry, the economic order, our Western patriarchal culture, how it counts only the finished product, and rarely the environmental, human and animal costs of production? What if it even affects how we nourish ourselves, the supposedly neutral and trivial food on the table? Reproduction. The consuming sector. The traditionally feminine, sensitive, and politically ignored food industry. Maybe it is here one should get rid of one’s blinkers if the aim is to clear away climate threats and at the same time show solidarity with the poor people of the world.
Food is part of culture, and in the Western world much of the food consists of animal ingredients, that is to say, meat, egg and milk products from the animal industry. Ever since hunting in the Stone Age contributed at the most twenty percent of the food intake, and had as its prerequisite weapons, that in turn could be pointed towards humans, meat from animals has been culture’s highest-valued protein. Meat from killed animals was traditionally nutrition for men in power, and it was not until the late 19th century that animal meat became everyday food for the masses. The meat normativity of the West – the institutions, structures, relations, and acts which uphold the norm that perceives other animals as objects for humans to do whatever they want with, especially to produce and consume as everyday “meat”, is today spreading around the world by advertisements, and by the export of agricultural systems.
For a long time, this norm went free from critique by people otherwise interested in environmental and social issues. Why? Unequivocally it has something to do with the reproductive status of food, its trivial and animal-like status. The grub, the nosh, the food that mother so naturally, self-evidently, and home-sweet-homely, prepared and served – could it really have a political bearing? Should grand/mother have been an important negotiating part in the political problems of the world? Should she not just have put the ham sandwiches on the kitchen table and reminded us that it is getting late? Can it be that the kitchen work of the 20th-century Western housewife actually had a decisive impact on the state of the world today?
Maybe it is due to such patriarchal blinkers – priorities ascribing exclusive political weight to masculine-coded questions – that the whole of Swedish media miss when the FAO’s latest report, Livestock’s Long Shadow (November 2006) shows that the world’s livestock for food production is one of the three largest contributors to environmental destruction and – just listen to this – that it contributes more to climate change by emissions of greenhouse gases than the whole transport sector, including airlines and cars.
Those who wish to show solidarity with the poor of the world, and at the same time desire to do something about the climate problem, should ask themselves: How is environmentally sound agriculture to be organized to sustain a continually increasing human population? Which direction should the food industry take in order not to become a security problem when oil prices climb to a hundred dollars a barrel?
Over the last thirty years the number of wild mammals has decreased to half due to shrinking nature areas, hunting and environmental poisoning. The big fish species in the world seas are near depletion; in forty years all of the fish species used for human food will be gone. Simultaneously, one billion human beings are undernourished. Seven million children die every year because they lack access to food and clean water. According to the WWF’s Living Planet Report, the major part of the growing ecological footprint that humans are putting on the earth – that is to say the production and consumption of the West – is due to the increasing usage of fossil fuel, a usage that has risen nine times since 1961.
The sixties was the period when the intensive animal industry, and with it meat normativity, made its breakthrough in Europe. Since the end of the 19th century, the slaughter industry was the first to use the assembly line and – with the aim of increasing efficiency and turnover – animal factories with small areas and confinement were introduced. This meant: increasing efficiency and turnover in a sector contributing greatly to fossil fuel consumption. Just a few years ago, the Swedish University of Agricultural Sciences found that the amount of energy needed to produce one kilo of Swedish meat from a pig would transport the same amount of energy in the form of beans three and a half times around the earth by ship.
Still, today four billion people sustain themselves on a mainly plant-based diet while two billion live on an animal-based diet. Concurrently with the Western export of agricultural systems to Asia, Africa, and South America, the human consumption of animal flesh is projected to double by 2050. Today, soy beans, and maize are given to cows that naturally eat grass and almost all – ninety-five percent – of the global production of soy beans become food for animals in the animal industry. China has gone from consuming a little over 13 kilos of animal meat per person per year in 1980, to 53 kilos in 2004. Between 1992 and 2002, China accordingly increased its import of grain by over 70 percent, most of it to use as fodder in the animal industry.
When more and more animal products are consumed by more and more people – the number of animals raised and slaughtered per year has already reached fifty billion1 – the demand for energy rises at a high speed. So does the demand for grazing and fodder grain areas. Where are the areas to be taken from? The coasts that disappear in the wake of climate changes? The deserts that develop as a consequence of forest felling and over-grazing?
The above mentioned George Monbiot said in an article in The Guardian in 2002 about world starvation that the world in ten years will be forced to make a choice: either an agriculture growing food for animals, or an agriculture growing food for people directly. Here, Monbiot had a point: to do something about starvation in the world, it is no longer only the distribution of food, ownership, and capital that is important; the type of food that is produced is just as important. Recently the Swedish scientist Lisa Deutsch showed that in Swedish animal meat production the animals raised are given fodder up to 80 percent based on raw materials from areas in other parts of the world, for example soy from cleared rainforests in South America and palm oil from rainforests in Asia.
A change of agricultural policies – from an animal industry to a mainly vegetable industry – directed from parliament could be used as a model globally, and this in more ways than the positive effects on climate, seas, rainforests, oil consumption, and area demand. The problem of animal ethics – alarming in itself – may at last find a happy solution. A world without slaughter and animal industries is a world that also takes animals without human language into consideration, thereby relieving itself of a heavy moral burden.
The phasing out of the animal industry would lead to less environmental pollution and poisoning when nitrate from manure would no longer leach into the groundwater and rivers and streams, turning into algae bloom, and eutrophication. The high content of phosphorus in human excrement would become less with more vegetable production instead of animal production. For example, as a study from the Swedish Royal Institute of Technology shows, the water in Stockholm would immediately be one-third cleaner if half of the animal ingredients in people’s food were replaced with vegetables.
The neglected FAO report focuses not only on the consequences of the animal industries on climate change and the environment in general, it also shows that these industries are one of the biggest factors behind the world’s decreasing supplies of fresh water: The production of one kilo of vegetable protein may require 98,000 less litres of fresh water than the production of one kilo of meat from cows (California). And this in a world where already more than one billion people lack access to clean water. (Actually, each person may save more fresh water by abstaining from eating a large hamburger made of animal protein compared to not taking a daily shower for one year.)
Thus, huge economic gains may be made, would society abolish the subsidies that are given to the animal industries: 350 billion dollars per year is granted in support of world agriculture. In the 2004 budget of the EU, half of the tax money was spent on various forms of agricultural subsidies. These state subsidies and credits could be used for more urgent needs than to support an environmentally destructive, energy-consuming and uneconomical agricultural system. What about looking over the tiny investments on women’s shelters, integration, elderly care, pre-schools, animal welfare, and culture? It would not be hard to find activities on which to invest the billions now granted to the animal industry.
That is the measure on a national and international level. The private and the state levels should not be played out against each other. Both may be good politics, and to choose between them is rather a counter-productive result of an antiquated line of thinking: the logic of either-or. Sweden, Swedish companies and households have, all in different ways, backed provincial meat food into becoming the global norm.
For those who wish to do something about their personal part in the climate crisis, and about starvation in the world, there are more alternatives to choose from than the recommendation: “the only thing you have to do is to give up flying.” Recently, the scientists Gidon Eshel and Pamela A. Martin at the University of Chicago found that the amount of carbon dioxide, from production to distribution to cooking and eating, is considerably lower in a vegan diet than in the standard American diet. The vegetable diet causes one and a half tons less carbon dioxide per person per year compared to standard food. Giving up a couple of eggs and a few steaks and hamburgers every week does make a difference and is a good start, the scientists say. This choice can be made three times a day.
How do we stop regarding problems of environmental and social justice as isolated from each other? How does the threat to our world become a start for new ideas and better alternatives? How do we continue to open the borders of the world – in a sustainable and socially justifiable way? How do we make it possible for more people to travel and meet each other? What can be done to support the peasants of the world, 70 percent women, in sustaining themselves and live a good life? More trains and boats, taxes on airlines, research on environmentally sound aeroplane motors. Phased-out subsidies to the animal industries, abolished tariffs on imported refined food stuffs to the EU, a Tobin tax, written-off national debts. Rehabilitated vegetable and sustainable food cultures spread over the world. Etcetera – feel free to add to the list. It is time to demand more than one thing. It is time to look over the whole system. It is time to invite your mother to a dinner of veggie meatballs and root vegetables au gratin.
Published in Arbetaren Radar 2007 no 4 (January/February), translated from the Swedish
In what way may time be shown as form and experience?
Today, the import of questioning standard linear notions regarding growth, time and development has been acknowledged. However, what remains to be recognized is the origin of this critique: indigenous populations, the environmental movement, and ecofeminist thinkers.
But is it possible to imagine time materially? As a distinct body? A wormlike snake ditto, twisted around their body? With repeated turns and returns, yet on their way to the body’s end, accordingly on their way to the very end?
Rosana Antolís When lines are time, curated by Martí Manen at Fundació Joan Miró in Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, plays with chronology as choreographed material movement in the form of installation and as circulating performance: In what way do I imagine time? How do I feel time?
Antolí transforms critique of the linear to form; the notion of time as something universally straight and flat is incorrect. As image and symbol for each and everyone’s separate experience it is wanting; events happen, feelings return, veer, make leaps, hurl, land, seem to cease, yet continue in the same body within a rectangular space.
Antolís’ time snake of accumulated moments is here seen as consciously exact; in accordance with and dependent upon the source, the unique consciousness:
You lose your shoe, you are five.
You drop your shoe, you are thirty-three.
You are unable to get your shoes on, you are sixty-seven.
You are eleven, you betray a friend.
You are forty-two, you are betrayed by a close friend.
You are one-hundred and seven, you lose your first friend, you make new friends.
To live through a feeling, to relive it as a new feeling resurrecting within the old. How would my time, your time, our lives, appear were they to take form in bended material like this? What kind of directed snarl sums up our time, our consciousness? When will my time turn into a form ready to be exhibited?
It is possible to perceive questions about time as individually existentially human ontological, although they are, simultaneously, social, societal, and concerns civilization. In what way would the conditions of different societies’ – the collectives of people and other beings – struggles, moments, snarls of seen, and seen again, felt and relived, unite in a curling snake body?
Romeo and Juliet (class), Othello and Desdemona in Othello (exterior), Fred and Laurence in Xavier Nolan’s Laurence anyways (gender), Chiron and Kevin in Tarell Lavin McCraney and Barry Jenkins’ Oscar winning poetic childhood story Moonlight (sexuality).
Consider all loving relationships that were hindered due to society’s classifying in either confirming or deviating from the stated pattern. Relationships of love which were stopped, but defied, and survived, and moved mountains. Two jazz lovers, both equipped with a sense of humour, run into each other at a ball in London. The year is 1947, and one of them has been a volunteer during the war and is now working as a clerk at a lawyer’s firm, the other is a law student at the university. After a few weeks of dating, they decide to get married.
It may sound somewhat trivial. Two people meet, find a common vibe, fall in love for life. Happens all the time. However, Ruth Williams is white and Seretse Khama is black; moreover, he is the successor of the British protectorate Bechuanaland, today Botswana. The couple’s love turns into an intercontinental political subject of highest concern; both the British colonial rule and the families try to avert the liaison even though there are no legal obstacles either in Bechuanaland or in Great Britain.
But the racism of the period is deeply entrenched in the economic and political conditions of power. South Africa’s prime minister Malan, followed by the Nazi sympathizer Strijdom, instates apartheid and bans marriages between black and white people; upon which Bechuanaland, neighbour in the north, becomes a haven for ANC notable activists Nelson Mandela, Oliver Tambo, and the author Bessie Head. A mixed prince couple harbouring democratic ambitions and settling down in Bechuanaland is unthinkable to the white minority government of South Africa.
And Great Britain prioritizes its own economic interests – the British mining companies’ activities in South Africa – and obeys the South African demands.
On the 10th of March the film director Amma Asante’s [Belle] excellent A United Kingdom premieres. The film is based on Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, a book documenting every diplomatic turn and every protest campaign in the battle concerning the existence of the Khama couple.
Large sections of the people in Bechuanaland backed the Khama couple by boycotting British taxes, and by refusing to cooperate; support organizations in Great Britain cultivated opinion and assisted mass media with argument and facts; racists holding bureaucratic key posts in the British imperial rule were replaced with more enlightened people.
At the same time, students returned from elite universities in the West and created African independence movements that challenged the British colonial system. Supported by a women’s revolution, an overlooked and decisive event told about in the book, but rather skipped over in the film, Botswana became a democracy including women in 1996 with Oxford-educated Seretse Khama as president.
It must be noted that there was a female candidate to the position, Oratile Sekgoma, whom the British refused to cooperate with. A woman in the highest office of the nation “was out of the question”, according to the British. Perhaps it was easy to forget who resided in the seat of honour back home.
Undoubtedly, the love between Ruth and Seretse contributed into shaking the British empire. However, for many years they fought in vain against the economic and political power plays. A private situation construction worker Richard Loving and home worker Mildred Loving in the USA of the 1960’s most probably would have identified with. In Jeff Nichols empathizing film Loving, following Nancy Buirski’s documentary The Loving Story (2011), shown at the Gothenburg Film Festival in February, the couple Loving, she categorized as black, he as white, has a formal certificate to prove their marriage.
To no avail. The police arrests and extradites the newly wed from the state of Virginia. Either they get divorced and move back or they stay wedded and are forbidden to return home. The discrimination laws of Virginia destroy the future of the couple Loving, but racism cannot destroy their love. To both the Lovings and Khamas the option to give up did not exist, their love gave them no choice. Even Richard Loving was affected by racism and was critiqued and heckled by both white and black people. Ruth Khama equally, especially in Bechuanaland, where, among other things, the white colonists shut her out from social life and denied her entrance at hotel restaurants.
The couple Khama and the couple Loving were interviewed, in their respective time, and separately, by Life Magazine as part of the struggle for the legalization of mixed marriages. Many sympathizing people gave their support – more in the case of the wealthy couple Khama than in the considerably less privileged case of the couple Loving.
So wonderful then that Mildred Loving’s effort for the right to love turns out to be decisive. Mildred’s external environment monitoring of protest marches on television gives her the idea to write to Robert F. Kennedy, who furthers the issue to a law firm willing to take on the case without billing. The case is tried with success in the Supreme Court, which constitutionally abolishes the ban on interracial marriages, accordingly in the sixteen American states in addition to Virginia that still had racial laws.
The couple Khama opened the eyes of the world to loving relationships regardless of skin colour. The case of the couple Loving became the tipping point that made loving legal in the whole of the US. And eventually with an even wider significance: In 2015, in Obergefell vs Hodges, the verdict in Loving vs Virginia was used to criminalize the discrimination of gay marriages in the US.1 Earlier that year, a resolution acknowledging equal marriage rights including same sex couples was adopted by the European Parliament. A reform that was instituted in Sweden 2009, and recently in Finland (1st of March).
Marriage, or not marriage. Living together, or not living together. Loving relationships, or not loving relationships. The choice ought to be voluntary and equal for all. Every year, the 12th of June, Loving Day is celebrated in the USA in remembrance of Mildred’s and Richard’s victory in the Supreme Court 1967. The celebrators are most often of divergent sex, but an increasing number of freely sexed people have started to party before Pride.
Since everyone’s right to be who they are, or want to be, and everyone’s right to love whomever they want to love, dissolves many borders. Considering the dubious attitude of the American president (D.T. 2017) towards human rights, awareness of this kind is more urgent than ever.
Året är 1915 och Gregors rum och familj är ett mikrokosmos för den juridiskt uppbackade europeisk-patriarkala familjeordningen: Gregor bör stiga upp klockan fyra, gå till sitt arbete i den manligt kodade offentligheten, inte ha en ”pipig röst”, inte vilja stänga in sig för att skriva.
Att följa mönstret vore att söka göra rätt maskulinitet, att vara en korrekt man och medborgare, en kugge i maskineriet, såsom i Strindbergs äktenskapsdramer där maken tecknas som löneslav åt den parasitära hustrun (husslaven som inte har formella möjligheter till studier och arbete).
Den som inte förmår bete sig i enlighet med påbjuden ordning, det vill säga bete sig som antingen man eller kvinna på rätt plats med rätt sysslor i rätt rum, riskerar att uppfattas som ett monster, ohyra, spöke. Men innan Gregor blir ett monster blir han en insekt. Gregor blir en skalbaggekropp för stor för att passa in i sovrummets dörröppning. Han är fel i fel rum, det feminint kodade hemmarummet där han helst av allt vill ägna nätterna åt att skriva och dagarna till att sova ut.
Att vara ”djur” innebär i det mänskliga samhället att vara instängd, som arbetskraft för varor eller som kropp för senare förtäring, alternativt förment funktionslös som en lus eller skalbagge som ännu inte lätt kan exploateras i produktionen; ett skadedjur endast värt förakt. Gregors mänskliga medvetande gör fel artus i det för honom felaktiga människorummet. Familjen uppvisar xenofobi, och Gregors beteende misstolkas.
Genusordningen, påvisad av Yvonne Hirdman, kan utökas med artusordningen. Genus och artus sammanstrålar till en normativitet i mönster av dikotomi respektive över- och underordning. Gregor hamnar utanför i det informella regelsystem som tillskriver hen mindre mänsklighet (obegripligt genus) och frånvaro av mänsklighet (obegripligt artus).
Men Gregor är lojal med människorna: ”Han kände sig åter införlivad med mänskligheten och hoppades av båda, såväl läkaren som låssmeden, utan egentlig åtskillnad, att de skulle nå storartade och överraskande resultat.” Läkaren skulle kunna medicinera honom och låssmeden skulle kunna låsa in honom – på livstid – och fallet vore löst!
Det egna rummet blir en tillflykt: Att hänga från taket, utforska väggarna, utforska världen, som senare Virginia Woolf i Ett eget rum. Att få vara sig själv när de andra rummens påbud förkastar ens performance – för att tala med Judith Butler. Rummet som en tillåten feministisk plats för queerhet, skrivande och andra obegripligheter. Den småborgerliga familjen äter kött och Gregor är på rummet. Gregor vill inte ha mjölken som Grete bjuder på, han vill bara ha gamla matrester, Gregor dumpstrar: ”Jag har ju aptit, men inte för sådana saker.”
Att som underställd vilja äta vegetabiliskt, att bryta mot köttnormativiteten, är att riskera bli behandlad som det djur en vill försvara. Det är att bli en svältkonstnär, att bli placerad framför den tomma tallriken. Gregor är i rummet tre månader: Ska det bli en håla utan möbler eller förbli mänskligt med möbler? Familjen tömmer rummet för att sedan låta rummet förfalla genom att fylla det med avfall och bråte. Gregor utestängs i instängdhet, Gregors förvandling är familjens förvandling: Utanför sitt rum jagas han av fadern med käpp och äpplen. ”Hur ödmjuk han än är… stampar fadern bara hårdare med fötterna.”
Gregors situation liknar brottsoffrets, flyktingens, Jesus sista månader. Den omvårdande Grete sviker likt Judas (Gregor har tänkt betala för konservatoriet systern önskar gå på) och utropar Gregor som ett det som familjen ”måste försöka bli kvitt”. De inneboende kött-tuggande hyresgästerna uppträder som de tre stupida männen, och städerskans vittnesmål om Gregors uppståndelse tillåts aldrig bli ”förkunnad” till den ointresserade familjen.
Eftersom Gregor enligt familjen-samhället har invaderat dem: ”detta djur förföljer oss”. Gregor är skyldig till att inte kunna försörja familjen längre, till att vara äcklig i deras ögon, till att inte passa in i familjeordningen, till att vara syndabock. Gregor pådyvlas ansvaret för sin situation av utanförskap, och görs till smuts och sedan till lik (som återuppstår). Gregor ”måste dö”, men ”lever ännu i gryningen”. Efter att Gregor dött flyttar familjen till en mindre våning och ser framemot Gretes lansering på äktenskapsmarknaden där hon med sin ”yppiga kropp” kan skaffa sig en ”duktig man”. Den absurda ordningen tar ett nytt varv.
Innan hans egen mänskliga familj förvandlats till förföljare, tänker Gregor: ”Om allt, lugn och förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse?” Den profetiska kroppen vittnar om vad som ska hända i den kommande fascistoida ideologin och morfologin; vad som ska hända den/de som skrivs in i de skapat värdelösa kategorierna, och som steg för steg politiskt förvandlas till insekter, svikna av mänskligheten. Metoden att skapa rädsla och förakt för svaghet, stigmatiseringen av underordnade minoriteter: Säg att de är som X, säg att de är X, tolka dem, teckna dem som X, säg att det är de vi brukar eller måste utplåna.
”Ingen tycks ha haft så mycket gemensamt med så många som denna ensamma författare som mindre än någon annan visste om han hade något gemensamt ens med sig själv”, inleder Karl Vennberg översättningen av Kafkas novell 1964. Men visst gestaltar, förutspår och påminner oss Förvandlingen om vårt grundläggande ontologiska misstag: För att transformeras till djur måste vi förutsätta att vi inte är djur, men vi kan inte bli det vi redan är. Vi kan inte bli djur eftersom vi redan tillhör gruppen (alla exakt lika mycket).
Den kommande mänskliga katastrofen ska få en planetär dimension. Också i det universella rummet får utplåningen vittgående konsekvenser. Det skövlande skogsbrukets insektsutradering – varelser med hjärnkroppar kapabla att navigera hemåt efter månen och stjärnorna – leder till utebliven pollinering, saknade färger, begränsad odling, för lite mat, avskuren framtid. Så förmedlar Förvandlingen den för alla varelser gemensamma existentiella flyktfrågan: Var är mitt hem och hur kommer jag dit?*
Att vara med djuret i dess kropp och erkänna djursläktskapet i vars och ens kropp är en empati- och sympatiövning. En prövande förvandling som kan avväpna och avlägsna både det fascistoida hotet och hotet från Antropocen. Vägran att äta det serverade kombinerade djurföraktet och självföraktet är svältkonstnärens antifascistiska motstånd. Gregors mänskliga insektsprotest framstår odödlig när den, istället för att ta avstånd från de första och sista offren, förtvivlat skrattspeglar läget och uppförstorar förminskningen.
* I Djurens liv (2001) Nya Doxa, skriver J. M. Coetzee att Röde Peter i Kafkas Rapport till en akademi ställer sig denna fråga i fångenskapen hos människorna, s 31.
Förvandlingen av Franz Kafka (1883−1924), kortroman/novell utgavs 1915 och översattes till svenska av Caleb J. Anderson och Karl Vennberg, Forum 1964 och på nytt av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll (2000) 2007.
During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).
An author subjected to scrutiny sharpens their means of expression and finds ways to get past the censors. But they cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ’censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.
A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa. Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.
In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ’censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.
In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.
Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ’murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:
’Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. ”I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. ”Are you giving him up?”
”Yes, I am giving him up”.’
Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.
Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.
The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.
Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ’censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?
However: Why not both? And: Why not also about ’censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ’eight lessons’ has been changed to ’six lessons’ – without any information about this in the book.
In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.
So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.
I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.
Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)
Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.
Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.
I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.
På fängslande prosasamkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?
En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:
I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.
Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.
Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971: ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.
Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.
Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, översättning till svenska Gunilla Mattsson, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017
Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.
between literature, images of fruits and flowers, bicycles, and titan legs
The overall relationship between humans and the category of animals is much chronicled in European history. In fact, the human-induced killing of animals was acknowledged by Greek philosophers Aristotle, 384−322 BC, and Plutarch, 45−125 AC, respectively, as a kind of war. In the eyes of Plutarch, the killing of animals had profound impacts on human society; here quoted from Moralia, On the eating of Flesh, lecture II:
‘Even so, in the beginning, some wild and mischievous beast was killed and eaten, and then some little bird or fish was entrapped. And the love of slaughter, being first experimented and exercised in these, at last passed event to the labouring ox, and the sheep that clothes us, and to the poor cook that keeps the house; until by little and little, insatiableness being strengthened by use, men came to the slaughter of men, to bloodshed and wars.’
For most people, there were few or no other choices than to obey the master, the sovereign, the owner of the land, and take part in the killing of others, human and nonhuman, in wars and in hunting. Yet, most ordinary people subsisted on a mainly frugal diet, eating that which resulted from working the soil, collecting fruit and berries from trees and bushes, catching occasional fish from streams and lakes. In fact, the killing of other mammals, ‘meat’, was never a standard feeding ingredient for the European majority. The consumption of animal flesh by the society’s elite constituted rather a manifestation of power, towards other creatures, and towards the people.
However, there were parallel stories and parallel life approaches, such as the one suggested by Plutarch. Would history have staged differently, had Plutarch’s warning of the consequences of killing animals resounded through Europe? Some people may have listened and absorbed his wisdom; and ideally, the European continent would then have developed in more peaceful ways.
Anyhow, in the enlightenment tradition, there are to be found traces of Plutarch’s cross-species non-violence, in the writings of Montaigne, Rousseau, and Voltaire, and among some of the revolutionaries, both English and French, during and after the French Revolution. For instance, in his Tableau de Paris from 1782 and 1783, Louis-Sébastien Mercier states about the frequent slaughtering of animals in the city:
‘But his [a young bull] groans of pain, quivering muscles and terrible convulsions, his final struggle as he is trying to avoid an inevitable death; all this attests to the fear of violence, pain, and suffering. Look at the terrible pounding of his naked heart, his eyes darkening and languishing. Oh, who can contemplate this, who can listen to the bitter sighs of this creature sacrificed for man!’ ‘These streams of blood affect the morals of humanity as much as they affect the body and lead to the corruption of both.’
Mercier’s colleague Olympe de Gouges, in her revolutionary thinking, contested both human slavery in the French colonies and the suppression of women, proclaiming all humans in the world, of whatever sex or colour, to be equally and naturally included in the animal realm, stating humans to be the ‘most beautiful’ of all animals.
In the years following the French revolution, lamenting its failure, writers such as the poet Percy Bysshe Shelley blamed public butcheries and copious drinking habits for the domestic bloodshed that caused the revolution to collapse. Had the people been less accustomed to the slaughtering of animals in the streets, Shelley argued in a manner reminiscent of Mercier and Plutarch, they would not have accepted the violence that affected fellow Parisians, and maybe the revolution could have survived and escaped Napoleon’s dictatorship and wars.
I have hitherto made references to an almost exclusively male non-violence literature tradition. This is, however, no wonder since for most of European history people ascribed to the category of women – half of the population – were generally excluded from formal learning, qualified education, payment, equal hereditary rights, and sexual rights, civil and political rights. Women did probably write on the subject of hunting and domination; however, this writing is still yet to be discovered.
Nonetheless, in fine art, in the same era as Rubens painted the goddess Diana in a romanticising scene of hunting, several women artists painted themselves or other people instead holding animals, caressing animals, tables of fruits, tables of flowers: Lavinia Fontana, Anna Maria Van Schurman, Judith Leyster, Louise Moillon, Raschel Ruysch.
These hyper-skilled artists may indeed have felt, and known by experience, that Ruben’s Diana was not a real person; that she is a figurehead, a pictorial euphemism, an allegory deployed to depict a reality, which, unless you stage as the mock Diana, has little beauty in it.
Chances are these artists rather identified themselves with the hunted animal, thrown to the ground, robbed of its, his or her possibilities and autonomy by humans who might have chosen to do otherwise. Alternative myths of bravery told in these times may also have come to mind: The story of Francis of Assisi making friends with birds and wolves, and the legend of an anonymous woman defending a deer who, having fled through the woods from a hunting party, finds refuge at her human feet.
Despite the fact that world forest areas are shrinking to give way to feedlots for the mass production of beef, causing oxygen levels to fall and reserves for carbon emissions to disappear, thereby threatening the intertwined survival of human and nonhuman, hunting has nowadays become a popular sport. Indeed, modern hunting in the Northern hemisphere, although in itself disruptive to ecological systems, is marketed as an attractive leisure, accessible for people of any gender, and seemingly natural but artificially complete with big heated vans, state of the art technological weapons, and latest countryside fashion clothes.
As many of the things we appreciate and enjoy in modern life are human-made, artfully or not, ranging from bicycles to titan legs, computers, plant meat stuff, and contraceptives, it can hardly be the artificiality of hunting that makes it remarkable. That which makes luxurious hunting remarkable – in every millennium – is rather the killing of those that cannot defend themselves, the outlook and practice of the one who has everything but goes to war against the one who has nothing but his, her or its own life.
Främst i rösträttsmarschen till brittiska parlamentet 1910 gick en erfaren och ungdomlig grupp damer 77, 74, 66, 57, 56 och 52 år fyllda. Till frontskaran hörde även en i årtal yngre suffragett och Wagnerälskare, hund- och hästvän, cyklist, landhockeyspelare, storrökare och antikolonial dissident. Ett porträtt av denna hittills mindre bekanta person tecknas fullödigt av Anita Anand i biografin Sophia: Princess, suffragette, revolutionary (2015).
Sophia Duleep Singh (1876–1948) var dotter till Maharajan Sikh Duleep Singh Jee, siste arvtagare till kungariket Punjab, i äktenskapet med modern tysk-etiopiska Bamba Müller. Landet ägde större inflytande och besatt mer tillgångar i världen än många av Europas monarkier, varför det åtråddes hett av britterna. År 1853, när Sophias far var elva år, rövades han bort från sin mor, Sophias farmor, och därmed också från tronen.
Pojken placerades hos ett utländskt brittiskt par som fått i uppdrag att under fyra år anglifiera barnet för vidaresändning till drottning Viktoria. Maharajan och drottningen blev vänner; men som vuxen vände han sig inte oväntat mot vad britterna gjort mot hans familj, och mot Punjab, landet där han menade att hans far, Sophias farfar, i fyrtio år lyckats hålla fred mellan sikher, hinduer och muslimer. Maharajan flydde från England för att ta tillbaka kungadömet, men blev omedelbart stoppad av de brittisk-indiska myndigheterna, händelser som för övrigt skildras i spelfilmen The Black Prince (2017) i regi av Kavi Raz.
Sophia Duleep Sing föddes och växte upp i England. Hon var femte barnet av sex på Elveden Hall, egendomen som familjen tilldelats av drottning Viktoria och som fadern låtit bygga om till ett luxuöst palats med importerade punjabiska babianer, leoparder och sällsynta fåglar, såsom hökar och papegojor. Här levde familjen tryggt och bekvämt – men i fångenskap.
De flesta andra i England erfor helt andra villkor. Landets brist på välfärd och fördelningspolitik innebar trånga bostäder, smutsiga och farliga hem- och arbetsförhållanden, låga löner och fattigdom, särskilt för kvinnliga arbetare. För varje person som dog av ålder eller av våld, avled åtta andra människor på grund av bristen på renhållning och hygien. Epidemier spreds i takt med järnvägsnätets utveckling, som förband människor och orter över klass- och landsgränser, men även innebar hälsorisker.
Sophia Duleep Singhs ofria men välbeställda situation i Englands aristokrati gav inte det skydd en skulle kunna tro. Sophias ena bror Albert Edward dog tretton år gammal i en epidemi, och Sophia själv drabbades av tyfus, men klarade sig mirakulöst. Modern Bamba, som övergetts av sin man Maharajan för en ny fru, med vilken han fick två döttrar, blev utfryst av aristokratins fördomsfulla attityder mot icke-vita och tynade bort i sviterna av alkoholism. Fadern Maharajan dog inte många år efter. Drottning Viktoria utsåg sig till barnens gudmor, skaffade dem fosterföräldrar och såg till att de uppfostrades i brittisk överklasstil. Sophias systrar sändes till Oxford på internat, medan Sophia lämnades utan någon större omsorg och med få vänner.
Men Sophia Duleep Singh tyckte om att rida och föda upp hundar och fick rykte om sig att vara expert på att bota hundsjukdomar. I övre tonåren tilläts hon göra fashionabel debut på aristokratins tillställningar och blev trots en omvittnad blygsel en internationell celebritet och konstnärlig modell i den tidens modemagasin.
Fastän Sophia Duleep Singh uppvaktades och bjöds in på engelska baler var hon på grund av rasismen inte valbar som gemål. Eventuella tankar på familjebildning förhindrades av tidens rashygieniska ideologi i allians med brittiska imperiets ansträngningar att hålla undan för konkurrens om styret i Punjab. Rasismens logik upprätthölls direkt av drottning Viktoria. Exempelvis blev Sophias svägerska Punjabi Sikh Prinsessan Lady Anne Coventry uppkallad till drottningen och tillsagd att inte skaffa barn med maken, allt i enlighet med rådande tabu mot blandäktenskap.
Några år före sekelskiftet köpte Sophia en Columbia-cykel och blev en av de första kvinnorna i England att cykla offentligt. En kvinnlig individ på cykel överskred kroppsliga sedlighetskoder, och än värre: hen inbjöd till frigörelsepraktiker. Tänk om kvinnor skulle börja njuta livet på egen hand och lite var som helst! Att cykla var därför en feministisk revolution på flera sätt. Cykling krävde modet att möta ogillande både från allmänheten och delar av läkarkåren som menade att cykling riskerade förstöra kvinnors reproduktiva organ. (Huruvida cykling riskerade förstöra mäns reproduktiva organ var det inte lika många i läkarskrået som hade en uppfattning om.)
Mer sannolikt handlade saken om att cykling tillät vem som helst, det vill säga vem som helst i kvinnokategorin, att röra sig fritt i en tid när kvinnfolk ansågs osedliga om de befann sig på offentliga platser utan manlig ledsagning. Att den kvinnliga cyklisten bar på ett rebelliskt symbolvärde stod klart när studenter (all male) 21 maj 1897 på stortorget i Cambridge lät rigga en avbildning av en kvinna på cykel för avhånande i protest mot att kvinnliga studenter tilläts studera och ta examen på universitetet. (Det dröjde till 1948 innan kvinnokategorin tillskrevs jämlikt tillträde som manskategorin på Cambridge.)
Sophia Duleep Singhs äldre syster Bamba flyttade vid sekelskiftet till USA för att undkomma hindren som fanns för kvinnor i England att studera till läkare. År 1902 tvingades hon dock lämna utbildningen då den plötsligt ställdes in under falsk förevändning om att kvinnor saknade kapacitet att utbilda sig till kirurgyrket. (Kvinnorörelsen lyckades så småningom ändra på reglerna i England via lagen mot könsdiskriminering som infördes 1919.)
Efter drottning Viktorias död 1901 beslöt sig Sophia och systern Bamba för att delta i firandet av Edward VII:s (kung 1902–1910) kröning till Indiens härskare – men blev stoppade av utrikesministeriet. Trots det gav de sig iväg på sin första resa till Indien. Väl där möttes systrarna av ohöljd rasism i form av utfrysning och ovänligheter. Anseendet som Sikh-prinsessor hjälpte inte mot de vitas rasism, och de blev inte bjudna på aristokratins fester. Bamba, som tänkte sig flytta från England till Indien, utvecklade en stark skepsis mot vita personer i allmänhet på grund av britternas behandling av familjen, kidnappningen av fadern, berövandet av ättemodern, kungadömet och familjens hemland.
Åren 1896–97 och 1899 drabbades 19 miljoner människor i Indien av svält och efterföljande sjukdomar till döds; ett nödläge som varade till 1902. Det brittiska styret ådrog sig hård kritik, inte minst från sikherna, familjen Duleep Singhs etniska och religiösa hemvist. Kampen för frigörelse tog fart och hela imperiet skakades av uppror. Upprorsledarna i Indien hörde till det eklektiskt religiösa Teosofiska sällskapet, som bildats 1875 i USA, och leddes av den internationellt berömda strejkledaren Annie Besant (1847–1933).
Med Annie Besant i spetsen lyckades sällskapet samla kvinnliga arbetare, rösträttsrörelsen och den indiska befrielserörelsen. I Indien grundades bland annat rörelsen India Awake!, som i sin tur ledde till bildandet av Indian National Congress. I likhet med irländarna ställde kongressen krav på självstyre (Home rule) samt omedelbart avskaffande av britternas rasistiska lagar och skatter, särskilt de som drabbade indiska bönder.
Kongressen blev förebild för grundandet av South Africa National Congress (ANC), systerorganisationen i Sydafrika. Mahatma Gandhi, vid den här tiden ung advokat i Sydafrika, inspirerades i kampen mot rasåtskillnad av suffragetternas idéer och metoder. Bakgrunden var följande: Under andra Boerkriget (1899–1902) upprättade brittiske generalstabschefen Lord Herbert Kitchener koncentrationsläger för civila boer och afrikaner; läger där kvinnor och barn dog i större antal än soldaterna på slagfältet. Saken avslöjades för omvärlden när fredsaktivisten Emily Hobhouse 1901 som självutnämnd diplomat på plats rapporterade hem till London om de fruktansvärda förhållandena.
År 1903 fylldes den brittiska pressen av nyheter om uppror, inte minst mot den påbjudet underordnade könsrollen för kategorin kvinnor. Ett tidens tecken var när Daily Mirror 1903 sjösattes som den nya tidens kvinnodominerade nyhetstidning ägnad att, som tidningen skrev, bevaka ”kvinnors intressen, kvinnors tänkande, kvinnors arbete”. Satsningen gick dock i stöpet. Britternas överkommissarie i Egypten Lord Cromer, den ovannämnde Lord Kitchener i Sydafrika och Lord Curzon, före detta vicekonungen i Indien, upprördes i sitt ogillande av självsvåldiga kvinnor som Emily Hobhouse, och åren 1908–1910 bildade herrarna olika nätverk för att stoppa kvinnligt inflytande; det främsta av dessa hette Nationella förbundet till motstånd mot kvinnlig rösträtt, the National League for opposing women suffrage.
År 1906 var Mahatma Gandhi i London för att försvara den indiska diasporan mot de brittiska raslagarna i Sydafrika; lagar som bland annat förbjöd indiska äktenskap och som innebar att barn kunde förklaras illegala. Han frekventerade stadens vegetariska restauranger där rörelseaktiva inklusive suffragetter träffades och höll informella möten. Familjen Pankhursts civila olydnadspraktik intresserade Gandhi, och särskilt de fredligt militanta aktioner som användes av Charlotte Despard och hennes suffragettförening Women’s Freedom League (WFL).
Under besöket i London råkade Gandhi komma förbi en gatudemonstration som inspirerade honom att skriva om rösträttsrörelsens politik i den egna tidningen Indian Opinion (1906): ”I dag skrattar hela landet åt dem, och de har bara några få personer på sin sida. Men oförskräckta som de är, arbetar dessa kvinnor orubbligt vidare för sin sak. De kommer tveklöst att nå framgång och erövra rösträtten av den enkla anledningen att ’handling är bättre än ord’.”1
Senare tog Gandhi även intryck av suffragetternas hungerstrejker i Hollowayfängelset – den allra första utfördes av Marion Dunlop 1909 – och år 1918 använde Gandhi denna kampmetod under textilstrejken i Ahmedabad. I likhet med rösträttsledarna Millicent Fawcett och Charlotte Despard, men till skillnad från Sophia Duleep Singh, tog Gandhi avstånd från de sabotagemetoder som delar av suffragettrörelsen kom att använda sig av i kampen för rösträtt.
År 1907 reste Sophia Duleep Singh återigen till Indien. Via Teosofiska Sällskapet träffade hon många aktiva i den indiska befrielserörelsen. Fem av dem hon mötte var, som följer:
Gopal Krishna Gokhale, reformivrare, autodidakt och ickevåldsaktivist. Valdes till ordförande för Teosofiska sällskapet 1905. Inspirerade Gandhi när han 1906 och 1907 kämpade mot Sydafrikas rasåtskillnadspolitik och 1914 mot samma orätt i Indien. Sarala Devi Chaudhurani, feminist och kämpe för indisk självständighet. Startade den första kvinnoorganisationen i Indien 1910. Lala Lajpat Rai, autodidakt från Punjab och förespråkare av bojkott av brittiska varor. Sattes i fängelse i Burma men togs i försvar av Sophia och flera parlamentsledamöter i England som agerade för att få honom fri. År 1928 dog Lala Lajpat Rai i sviterna av polisvåld under en icke-våldsdemonstration mot det brittiska styret i Indien. Herabai Tata inspirerades av Sophia och Annie Besant i Teosofiska sällskapet i Indien. Blev suffragett 1911. Därefter medgrundare av Women’s Indian Association och representant för 125 miljoner indiska kvinnors krav på rösträtt i brittiska parlamentet 1917. Med i delegationen till brittiska regeringen 1919. Talade i brittiska parlamentet för att kvinnor i Indien måste bli inkluderade och använde argumentet att britterna annars exporterade könsojämlikhet. Sarojini Naidu, student på Kings College i London och på Girtons College i Cambridge. Feminist och Shelley-inspirerad poet. Deltog i aktionen för kvinnlig rösträtt i brittiska parlamentet 1917. Ledde tillsammans med Gandhi Saltmarschen för indiskt självstyre 1930. Efter andra världskriget medlem i organisationen Women’s International League for Peace and Freedom, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), samt ledamot av Indiens konstituerande församling 1946.
Sophia Duleep Singh blev snart en övertygad anti-kolonialist. Hon engagerade sig särskilt i Laskarerna – indiska sjömän som utnyttjades som slavar i världshandeln på haven och som regelbundet utsattes för prygel och slag, i flera fall till döds. När Sophia besökte systern Bamba, som flyttat till Lahore i Indien, såg Sophia till att bidra till kampen för ett oberoende Punjab. I Lahore blev dock systrarna utfrysta och förtalade för att de båda var de enda bruna ansiktena på britternas tillställningar och för att Bamba klädde sig i traditionell indisk stass. Systrarna klagade hos britternas Lord Minto, som ersatt Lord Curzon som vicekonung, men i stället för att få stöd, blev de spionerade på.
Socialisten Keir Hardies och kvinnorörelsens Millicent Fawcetts respektive rörelsers idéer och mål omtalades internationellt – men situationen för kvinnliga arbetare, särskilt ensamstående arbetande mödrar, uppmärksammades knappt. Detta trots lägre löner, sexuella övergrepp på arbetet och socialt och ekonomiskt påtvingad prostitution för flickor som inte gifte sig. Kvinnlig rösträtt – menade de radikala kvinnoledarna och fattigvårdsinspektörerna Charlotte Despard i Battersea och Emmeline Pankhurst i Manchester – skulle förändra den orättfärdiga situationen för flickor och kvinnor, och därigenom för alla arbetare.
Cyklingen, resorna till Indien och bekantskapen med suffragetter och frihetskämpar i Indien gav Sophia Duleep Singh nya perspektiv och förändrade hennes syn på samhället. Kampen mot diskrimineringen av kvinnor och icke-vita hörde samman och var en del av en större frihetsrörelse. Cykelfolket samlades i distriktet Battersea i London där suffragettledaren Charlotte Despard bodde och verkade. Sophia träffade Una Dugdale som gått på den anrika kvinnoskolan Cheltenhams College och blivit omskriven när hon vägrat svära maken lydnad (’obey’, som det stod i äktenskapslöftet). Una Dugdale tillhörde Emmeline Pankhursts vänkrets, som i sin tur tagit djupt intryck av Annie Besants organisation av den kvinnliga tändsticksarbetarstrejken i London 1888.
Sophia Duleep Singh bestämde sig för att ge stöd åt Pankhursts militanta linje. Detta faktum, och att Sophia var prinsessa i ett land som ingick i det brittiska imperiet, fick som konsekvens att hon under nära tjugo år – från 1902 till 1920 – dagligen och i hemlighet övervakades av Londons poliskår. Brittiska kungen Edward VII visade på sin tid tolerans gentemot drottning Viktorias guddotter, men George V, som blev kung 1910, ogillade Sophias engagemang och utropade: Kan ingen stoppa henne? Alltmedan Scotland Yard ansåg att suffragetter borde spärras in på mentalsjukhus och till och med föreslog en sådan lag.
Den 18 november 1910 gick Sophia Duleep Singh som en av de frivilliga i fronttruppen för suffragetternas demonstration mot att Conciliation Bill, rösträttsförslaget om (begränsad) kvinnlig rösträtt, inte gått igenom trots att regeringen lovat att så skulle ske. Under marschen mot parlamentet utsattes tvåhundra damer i olika åldrar och socialklasser för sexuella övergrepp av Londons poliskår. Två damer dog av skadorna – en av dem var Emmeline Pankhursts syster Mary Jane Clarke, som redan tilltygats av skador hon åsamkats under tvångsmatningar i fängelset.
I tumultet på väg till parlamentet deltog May Billinghurst, användare av rullstol efter en polioskada i barndomen, grundare av Greenwichavdelningen av Pankhursts förening WSPU, deltagare i hungerstrejker och tvångsmatad i Hollowayfängelset. May Billinghurst och Sophia Duleep Singh greps den dagen tillsammans med etthundrafemtio andra suffragetter; polisen aktade sig dock noga för att skada Sophia för att inte ge upphov till en kunglig skandal som kunde ge kampen värdefull publicitet. Efter marschen skrev Sophia inlagor med klagomål på polisens uppträdande till lägsta instans, och högsta instans, och till sist till Winston Churchill, som under året blivit inrikesminister.
Året därpå, 1911, kastade sig Sophia Duleep Singh ut framför premiärminister H. H. Asquiths bil när den var på väg att lämna 10 Downing Street och vecklade ut banderollen ”Give Women the Vote” över framrutan. Eftersom Sophia var prinsessa, och dessutom drottning Viktorias guddotter, gjorde myndigheterna och slottet allt för att se till att hon inte skulle gripas av polisen, och framförallt: inte hamna i fängelse. Sophia själv sympatiserade både med rörelsens civila olydnadsaktioner och dess sabotageaktioner eftersom de uttryckligen inte var ämnade att skada liv och lem. När suffragettrörelsen blev alltmer direkt aktionsinriktad ökade Sophia sina donationer till Pankhursts radikala förening Women’s Social and Political Union (WSPU).
Sophia Duleep Singh tog aktiv del i bojkotten av folkräkningen 1911. Rösträttskvinnor lämnade sina hem, samlades i parker, gick på konsert i Caxton Hall och övernattade i rivningshus för att undvika att bli inräknade enär de inte var tillskrivna motsvarande civila rättigheter. Tvärsöver registreringsformuläret skrev Sophia: ”Eftersom kvinnor inte räknas, vägrar de att bli räknade, och jag har därför samvetsskäl emot att fylla i denna blankett.”2
Sophia Duleep Singh intog en ledande roll i kommittén för skattevägran, Women’s Tax Resistance League, och vägrade att ge myndigheterna information och betala skatt för hundarna, transportmedlen och de anställda i hushållet så länge hon som tillhörig kvinnokategorin inte åtnjöt lika rättigheter i samhället. I december 1913 stod Sophia inför rätta för skattevägran; kronofogden lät konfiskera hennes smycken och annan egendom som därefter såldes på auktion. Sophias suffragettvänner köpte tillbaka smyckena och gav dem till henne.
Sophia Duleep Singh ställdes inför rätta flera gånger för skattevägran som civil olydnadsaktion. Trots enträgna försök lyckades hon inte hamna i fängelse, vilket tveklöst hade skett om hon inte hade tillhört aristokratin. Samma år, 1913, fotograferades Sophia när hon sålde tidningen The Suffragette utanför sitt hem på slottsområdet Hampton Court i London och riskerade bli vräkt av slottsledningen (se bokomslaget ovan). På bilden bär hon en päls förmodligen gjord av tyg (sammet), något som var på modet bland suffragetterna då många var vegetarianer och djurvänner och medvetna om förtrycket av djur.
Sex dagar efter första världskrigets utbrott 1914 lade Emmeline Pankhursts förening WSPU ned sin kampanj efter att ha avtalat med premiärminister Asquith att suffragetter i fängelset skulle befrias omedelbart i utbyte mot att våldsmetoderna som användes mot dem upphörde. Charlotte Despards suffragettförening WFL fortsatte med rösträtts- och kvinnorättsarbetet, men utökat med kampanjer för fred.
Mer än en miljon indiska soldater stred på den brittiska sidan, många av dem var Sikher. Det ansågs inte accepterat för vita (kvinnliga) sjuksköterskor att röra vid bruna soldater, varför soldaterna sköttes av vita (manliga) medsoldater, som inte var utbildade för sysslan. Brittiska regeringen försökte hindra Sophia från att samla in medel till de sårade indiska soldaterna; varpå hon trotsade myndigheterna och bidrog personligen, och skandalöst nog (som det ansågs), genom att ta arbete på Röda Korset som sjuksköterska för indiska soldater vid fältsjukhuset i Brighton (Brighton Pavilion).
År 1918 vann kvinnor rösträtt givet att de var över 30 år, husägare, hyresrättsbetalande över en viss årlig summa eller innehavare av en universitetsexamen samt boendes på öarna. År 1919 infördes lagen mot könsdiskriminering. År 1928 vann kvinnor lika rösträtt som män. I Indien infördes lika rösträtt som manskategorin först 1947 när Indien blev självständigt.
Sophia och äldre systern Bamba förblev varandras stöd; medan brodern Freddie, som inte delade Sophia och Bambas kritiska livsinställning, gick med i Primrose League, en djupt konservativ förening som totalt motsatt systrarnas politiska åsikter svor att stötta det brittiska imperiet. Systern Catherine flyttade till sin guvernant och partner Lina Schaeffer i Tyskland, där de levde som secret lesbians i samboskap tills nazisterna kom till makten och Catherine 1938 tvingades fly till England.
Brodern Freddie dog, Sophias älskade hund Joe dog, och Sophia hamnade i ekonomiska trångmål. Under andra världskriget blev hon kär tant – åldersrik dam – i en familj som evakuerats i hennes hem i London. Sophia blev även gudmor åt sin hushållerskas dotter Dovrna (Sophias eget mellannamn). Sitt arv testamenterade hon till hundstallet Battersea Dog’s Home i det progressiva distriktet Battersea och till en stiftelse för sjuka hundar.
Om Sophia Duleep Singh har sagts att hon exporterade kampen för kvinnliga rättigheter till det land i världen som i befolkningsantal blev den största demokratin – Indien. I Who’s who (1934) uppgav Sophia Duleep Singh som sitt största intresse i livet: kvinnors avancemang, ”the advancement of women”.
1 “Today the whole country is laughing at them, and they have only a few people on their side. But undaunted, these women work on steadfast in their cause. They are bound to succeed and gain the franchise, for the simple reason that ‘deeds are better than words’”. Citerad i Ramachandra Guha, “How the suffragettes influenced Mahatma Gandhi”, Comprehensive Website on the life and works of Mahatma Gandhi, ursprungl. publicerad i Hindustan Times, 24/2 2018.
2 ”As women do not count, they refuse to be counted, and I have a conscientious objection to filling in this form.” Census protest of Sophia Duleep Singh, Hampton Court. British National archives. Katalog ref. RG 14/3561. Citerad i Anita Anand, Sophia, 2015.
’
