Frågan om rött

 

 

Färger har evig existens. Färger tillhör alla och ingen. Färger kan skifta betydelse i olika tider och på olika platser i olika sammanhang. I modern tid kunde grönt ses på uniformer på båda sidor under de båda världskrigen, senare dök färgen upp hos de brittiska gröna baskrarna och långt före dess symboliserade den hopp i folkliga manifestationer under franska revolutionen. Färgen rött har använts och används av socialister och kommunister med skiljaktig ideologi och praktik, fanns rysansvärt nog i en ljus ton i de nazityska flaggorna under andra världskriget, och kan idag ses i de röda och vinröda baskrarna i den amerikanska armén eller flygvapnet. Rött minner om elden som kan skapa ljuvligt rostad och griljerad föda, men också löpa amok och ödelägga en hel trakt.

Motsatser och nyanser upptar Laksmi Pamuntjaks poetiskt intellektuella kärleks- och bildningsroman Amba på bahasa Indonesia (2013), översatt till engelska språket som The Question of Red (2014). Romanen följer föregångaren S. Rukiahs Kedjatuhan dan Hati (1950) med dess väv av personligt-politiska tankar och händelser, och tar  tidsmässigt vid där Rukiah slutar: 1960-talet fram till 2006. Laksmi Pamuntjak låter sagan Mahabharata utgöra startpunkt för sin berättelse: Prinsessan Amba står på slagfältet mellan kung Salwa och motståndaren Bhisma som båda vill trolova Amba. I ett andra liv ingriper Amba i gestalt av krigaren transkvinnan Srikandi och gör processen kort med Bhisma till fördel för Salwa.

I den traditionella tolkningen uppfattas Amba/Srikandi som en hämndlysten kvinna som inte kan acceptera sitt öde. Inspirerad av Centhini, ett av Indonesiens äldsta manus, en encyklopedi med poesi, sånger och profetior namngiven efter den visa pigan med samma namn, utmanar Laksmi Pamuntjak sagans lokala hinduiska, buddistiska och animistiska traditioner – äldre än 1300-talet när handelsresande kom till Java med den islamska läran – som föreskriver tabu mot att ingripa i ödet. I The Question of Red blir Amba en feministisk hjältinna i ett tragiskt drama i modern tid:

Modern Nuniek och fadern Sudarminto, förskräckta över sin begåvade unga dotter Amba, förstår inte Ambas känsla av ofrihet, viljan att skapa sig ett eget liv och att inte förlita sig på utseendet för att vinna någons hjärta. Föräldrarna är medvetna om Ambas önskan men utser likväl en framtida make, en rättrådig man som låter den han älskar älska andra men ser det som mannens uppgift att styra. Föräldrarnas val gör Amba besviken: “Varför frågar han inte mig vilka böcker jag tycker om? Varför frågar han inte vilket sorts skrivande jag vill ägna mig åt? Hur ska någon som inte känner sin tilltänkta kunna göra sig värdig henne?” Föräldrarna hyser djup respekt för värdet av bildning som ett sant tecken på ödmjukhet och förfining men giftermålet kommer i första hand.

Amba reagerar med att vända sig till litteraturen och poesin: Tagore, Else Lasker-Schüler, Brecht, Celan, Eliot, Turgenjev, Neruda, Pramoedya Ananta Toers tolkning av Steinbecks Möss och människor. Hon förälskar sig i det engelska språket, i hermeneutik, i ambivalenser, i litterära teorier. Förkovran ger henne arbete som översättare och möjlighet att tolka de indonesiska poeterna Chairil Anwar, Amir Hamzah, Asrul Sani, Subagio Satrowardojo. Hon börjar förhålla sig kritiskt: Om västvärlden är blind i sin tro på vetenskap och maskiner så är den indonesiska världen inte mycket bättre när den tror att allt kan lösas med böner och trollkonst. Hon öppnar sig för andra ljudvärldar och betydelsevärldar och blir ifrågasatt: Andra ber i gryningen och du läser poesi. Att läsa poesi är en sorts bön, kontrar hon och lovsjunger dess magi: I poesin finns alltid tillräckligt mycket utrymme för att gömma hemligheter. Reciterade strofer omfamnar tungan och gör läsaren stark. Poesin är en kärleksaffär.

På nyheterna hörs ideligen om nya räder och nya ord för makt: generalråd, revolutionära rådet. Släkt och vänner börjar ta avstånd eller motsäga varandra för att de tillhör olika partier eller har olika åsikter, folk börjar låsa sina dörrar. Även vokabulären förändras och den vänlige gatukökskillen hörs plötsligt uttala: Jag ska döda den j-a kommunistbastarden. Ambas familj erfar hur lätt våld kan uppstå och hur människor, när våldet väl tagit fart, inte vet hur de ska stoppa det. En av Ambas konstnärsvänner får sin konstutställning på ett hotell i Jakarta nedbränd av en antikommunistmobb. Är det möjligt att skapa konst i denna tid?

Amba tvekar över förutsättningarna för att skriva och måla politiskt utan att tumma på det estetiska. En kväll på väg till ett möte klär hon sig i rött för att vara lojal och för att undvika ”ett av de där mardrömslika samkvämen med ett flertal män och en kvinna där kvinnan känner sig som en outcast”. När hon träffar den vackre Bhisma och förälskar sig andligt, kroppsligt, intellektuellt vindlar de politiska samtalen i dagar: De som förespråkar kommunism, menar Amba, har ofta inte ens läst Karl Marx och misstar sig när de ser Marx som en historisk determinist som inte betonade vikten av att agera; men sociala strävanden får inte ta över den beprövade erfarenheten, människor måste i första hand uppskatta andra människor för deras handlingar och hängivenhet, inte för deras politiska åsikter eller inflytande.

Situationen i landet förvärras. Ambas mellanskapsplatser, hennes sanna hem, försvinner och hon börjar ifrågasätta både Bhisma och Salwa: Är de inte misogyna? Respekterar de henne på riktigt? Den indonesiska underrättelsetjänsten utövar förföljelser och den amerikanska dito med sina röda baskrar, spioner och infiltratörer skrämmer människor med publika tal i militärmundering och vajande fascistisk veni-vedi-vici-flagga. Kommunisterna blir utmålade som onda; organisationer görs illegala; studenter, kvinnoaktivister, föreläsare, konstnärer fängslas, och Amba drabbas personligen: Bhisma försvinner, bortrövad av militären.

Många år efter kommer Amba i sitt sökande efter Bhisma till ön Buru, där fler än tolvtusen människor internerades utan rättslig prövning som förmodade anhängare av kommunistpartiet, vänsterpolitiker eller oliktänkande intellektuella. Straffkolonin på Buru under Suhartos regim hade målet att omvända kommunister, men var i sig en gigantisk imitation av det kinesiska kommunistsystemet. I över ett decennium hölls människor fängslade utan någon formell rättegång. När de befriades hade en del hunnit dö, andra hade blivit kvar på ön av sociala skäl: deras familjer ville inte veta av dem.

Amba söker upp överlevande som minns Bhisma. Han hade varit aktiv och sympatiserat med vänstern men setts som en dålig kommunist på grund av sin mörka poesi med skeptisk ton, lyrik utan revolutionärt budskap som kunde handla om att vila under ett träd efter en dags hårt arbete. Att betrakta gräset sakta växa i den brännande solen. Att lyssna på ljudet av vatten. Att människorna var underlägsna fåglarna och att fåglarna visste om det. Bhisma pratade aldrig illa om andra människor, tog inte saker från andra och gjorde sig inte till. Isoleringen och inlåsningen gjorde honom vän med råttorna, de höll honom sällskap och han förärade dem med namn. Altruismen syntes i hans ögon och han ansågs ha speciella krafter: ”att hantera och kommunicera med djur, att vidröra ting och varsebli deras historia eller se en annan persons aura, kapaciteten att utsträcka, omforma, utvidga och trycka ihop, att generera värme, att förändra människors tänkande.”

I breven till Amba, undkomna överhetens censur genom osmosis (gradvis absorbering), berättar Bhisma att språket utnyttjas för att utföra hemska dåd: idéer blir till doktriner, doktriner blir slogans, slogans blir lojalitetskrav. Han ifrågasätter våldet, dess galna bana och efterverkningar, och återkommer till samma fråga: Vad är det mer exakt som kan förklara blodtörsten när så många har förmåga att uppskatta kravlös vänlighet och små vardagliga saker? Omgiven av Burus grönska, turi och mahoni, puspa, rasamala, läser Amba i breven hur Bhisma lidit under tidsandan när enkelt folk började attackera varandra i förvissning om att de hade rätt och andra fel. Vad skiljer medfångarna från fångvaktarna, annat än stövlar och gevär? Amba som avskyr det svart-vita i livet kan förstå att kuvande föder motstånd – men varför lär sig aldrig mänskligheten detta samband? Sukarno var förfärlig men Suharto placerar sig bredvid Hitler, Chiang-Kai-Shek och andra. Historien är en hjärtlös jättes fotavtryck där vanliga människor trampats ner i jorden som om de aldrig hade existerat.

Vart fjärde år får Buru en lång torrperiod och Melaleuca-träden brinner som om de försökte rena sig. I Indonesien har alla en personlig livshistoria om hur allt blir politik och hur allt kan bli tolkat politiskt. Så vilken historia kommer att läras ut i skolorna i framtiden? frågar sig Amba. Sukarnos propaganda förkunnade att en nation av tempeh (indonesiskt traditionellt växtkött) var lika med ett svagt folk. Idag är tempeh – ekologiskt, fullt av proteiner, gourmet och med fast textur – älskat av människor över hela världen. Ambas farmor visste vad som krävdes: gott smaksinne, skicklig hand, kännedom om villkoren för alkemi, erfarenhet nog att veta exakt hur mycket vitlök, salt och peppar, chili varje rätt behöver – lodeh eller opor (sås), botok eller urap, ångande ris, sauterade långbönor, friterad tempeh med sambal på sidan om, pecel, kryddig jordnötssås – och när, för vilket tillfälle och vilken typ av hunger en viss rätt passar.

Fadern lärde Amba att tänka självständigt och att aldrig glömma färgernas nyanser: bläck, ebenholts, kolsvart, korpsvart; pigment som innehåller koldioxid: blanksvart, sobel. Men världen är anfäktad av striden mellan svart och vitt som vore de antipatiskt motsatta. Vi och ni, vi och de andra; trots att den svarta färgen kan vara ljusets färg och leda till fred. Och kärlek göra en till både jägare och jagad, gåta och pris, förort och universum – det är aldrig bara ett enda. Amba vill ge dottern hela spektret: rubinrött, rosarött, cinnober, orange, karmin, sangria, ockra, purpur. Att bli konstnär är att utforska glappet mellan ord och materia. Att veta hur en kan ta två, tre vanliga saker och sätta ihop dem i samma rum så att något nytt uppstår, något som förmår ställa det ordinära på huvudet.

Romanen är tillägnad författarens dotter och föräldrar och de tappra offren och överlevarna på Buru.

  • Laksmi Pamuntjak, The Question of Red, a Novel, [Amba, Jakarta: Gramedia Pustaka Utama, 2013], översättning till engelska språket av författaren, Seattle: Amazon Crossing, 2014
  • Mary S. Zurbuchen, red., Beginning to Remember, the Past in the Indonesian Present, Singapore: Singapore UP, 2005
  • Geoffrey B. Robinson, The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965–66, Princeton: Princeton University Press, 2018

©Arimneste Anima Museum #10

Siti Rukiah

 

 

Varför berättas de flesta kärleksromaner mot en fond av blåa himlar och gröna berg i fjärran? I Siti Rukiahs Kedjatuhan dan Hati [The Fall and the Heart] tar berättelsen sin början i 1930-talets Java på en strand där de älskande njuter ebenholtsnätter fyllda av ett rött skimmer, röda drömmar och röda minnen som berättar om kärlekens färg – men även om det röda i blodiga mord eller under en blodig revolution, en rödaktighet som nu har bleknat eller tonat bort.

Kedjatuhan dan Hati [The Fall and the Heart], tidig roman på bahasa Indonesia om ungt personligt-politiskt uppror, berättad i första person, föregår Elena Ferrantes tematik om att vara ung och intellektuell och tillhöra kvinnokategorin. Samhällspolitikens och feminismens inverkan på en enskild kvinna i Indonesien mellan 1930 och 1950, slitningarna mellan gammalt och nytt, politiska ideologier och verkligheten, ekonomisk självständighet och acceptans från familjen och släkten.

Den unga Susi, av sin familj ansedd underlägsen sina två systrar Dini och Lina, accepterar vardagen utan att protestera. Det enda Susi menar sig lyckas med är att i tysthet lova sig själv saker. När mamman försvinner på resor med den mest gillade dottern, välkomnar Susi dem inte när de återvänder utan betraktar dem på avstånd; ett kort leende och sedan tillbakadragenhet när systrarna hetsar i kapp över sötsakerna mamman införskaffat. Dottern med det mest traditionellt fördelaktiga utseendet blir hyllad medan Susi och hennes andra syster Dini blir utskällda.

Varför kan du inte vara smal som din syster, förebrår modern systern Dini. Som ständigt korrigerad skäms Dini, förvisad till tunga kökssysslor upplever hon hemmet som ett smärre helvete och vill inget hellre än att flytta därifrån. Men hur skulle en kvinna kunna klara sig själv, hon är ju alltid utsatt för fara från män, resonerar modern. Jag är ju varken mjuk eller vacker så då är det ingen fara! triumferar Dini. Susis lågmäldhet leder till att hon knappt får någon uppmärksamhet alls, istället för hämndlysten eller klagande blir hon retlig, tränger undan andra känslor, till och med de glädjefyllda, och gömmer dem i sitt inre. Enligt traditionen ska en dotter återbetala allt föräldrarna gjort för henne genom att gifta sig med en man med tillräcklig inkomst, en man vars känsloliv dottern kan ta i besittning och skaffa sig inflytande över. Ett prospekt Susi och Dini inser att de varken kan eller vill uppfylla.

Måste ett barn återgälda tacksamhet med att gifta sig fördelaktigt? Ömheten mellan mor och barn borde vara en naturlag, menar Susi, inte föremål för överläggning. Kärlek är ett mysterium, ett mirakel, en känsla som skapar band bortom vars och ens kontroll. En förälder som bryr sig om sina barn ser kärleken till dem som obligatorisk, ja, som en del av den nödvändiga omsorgen om barnet. Modern, osedd utnyttjad resurs utan ersättning för arbetet i hemmet, har som sina döttrar fostrats till att bli ett objekt i äktenskapshandeln och har därför liten förståelse för Susis inställning.

Maktlös inför familjesituationen, i tron att allt blir bättre så småningom utan familjen, lovar Susi sig själv att göra allt för att inte gifta sig med någon hon inte älskar. Lina däremot äktar moderns favorit, en välbärgad ung man, och får ett äktenskap utan ömhet och tillgivenhet. Året har blivit 1949, tiden för landets självständighetsrevolution, och familjen, grannarna och vännerna upplever ekonomisk stress: ingen har ordentligt med kläder och mat och svartabörshajar utnyttjar situationen. Familjen är inte politiskt engagerad: ”Varför utblotta oss i en revolution, om allt den gav var ett tillfälle för de få att utnyttja de många och berika sig på deras bekostnad?”

Susi blir betryckt av att åse de outbildade människorna från landet och slummen gå med i det militära. Människor med trasiga kläder, lagade med gummi istället för med jute, klagade och skyllde på revolutionen och ville ha holländarna tillbaka. Människor svalt, medan systern Lina levde lyxliv med sin nya man. Susi, nu i tjugoårsåldern, lovar sig själv på nytt att hon ska välja den röda färgen: att älska framför att upptas av det materiella. Samtidigt har hon börjat tvivla på att tillgivenhet och ömhet skulle kunna leda till lycka och sanning.

Hon börjar tillbringa tid utanför hemmet och umgås med aktiva i Unga kvinnorörelsen, skaffar sig ett arbete som skribent och distanserar sig än mer från tanken på äktenskap reglerat av kristna präster och muslimska penghulu. Förhållanden borde grundas på kärlek, inget annat – varför tyckte folk i allmänhet att sådana tankar var besynnerliga eller oanständiga? Mänskligheten hade en utpräglad tendens att skapa regler, till och med när reglerna blev till bojor, den förminskade sig med alla sina vanhelgande påbud som förstör den sanna kärleken och tillgivenheten.

Susi konfronterar sin mor med sitt beslut: Jag vill inte ha ett äktenskap utan känslor. Om du skäms över mig – då kan jag lika gärna lämna hemmet. Varför tror du att jag inte lät dig gå utanför huset? replikerar modern. Då skulle du ju gå med i sådana där organisationer! Ingen man vill gifta sig med en kvinna som engagerat sig i sådant (kvinnorörelsen)! Bråk följs av bråk. För modern betyder ogifta döttrar oåterkallelig skam. Susi ifrågasätter sig själv och relationen till mamman. Hon drar sig till minnes hur hon, Dini och Lina måste servera manliga gäster och vara vänliga hur männen än betedde sig.

Susi lämnar familjen och går med i Röda korset, klipper sitt hår, tar medvetet avstånd från alla som hon tror vill komma henne nära. Hon erövrar en ny stolthet och undantränger alla känslor; läser böcker om sociala rörelser och politisk historia; lämnar Röda korset för att arbeta som sköterska hos gerillan eftersom kampen där är konkret och påtaglig. Susi upplever att hon misslyckats med ödmjukheten och ärligheten hon hållit så högt, och börjar leta efter en annan väg, till och med en som präglas av grymhet, hårdhet, blodspillan.

Hjärtat får ett hårt skal, allt för att skyla över tomheten och löftena hon ansamlat. Kriget utspelar sig nära gerillans läger och den röda färgen får henne att vilja bli som de manliga rebellerna, kall och avvisande, men som kvinna får hon elaka kommentarer om att vara sorglig och onormal, en gammal ungmö utan framtid. Kärleksrelationer med könsroller och ekonomiska förhandlingar står i vägen så mycket att hon inte kan vara en hel person. Bland revolutionärerna råder ett passande styrkeideal: Tänk om en skulle bli mjuk och köpa något så onödigt som blommor till sin älskade!

Susi är en tänkare som överväger. Den universella kroppsfixeringen är ett hinder och felaktig eftersom ”kroppen vid födseln avgör inte själens form”. Men är hon för evigt fast i familjen och samhällets urtida känslor och minnen, antikverade ideal och gamla berättelser? Kan hon bli fri, välja fritt? Med uppvaktaren kommunisten Luk, freedom fighter, defender of the people, börjar hon för första gången le på riktigt. Föräldrarna skulle dock aldrig acceptera Luk; det ska vara en man som är någon, en affärsman, en myndighetsperson med hög och stabil inkomst. Luk hyser istället uppfattningar betydligt mer angelägna än normerna de flesta människor håller sig med: Varför skulle en önska sig en dyr bil för att ta sig till marknaden när människor omkring en hungrar?

Enligt Luk finns det osjälviskt folk med kompetens inom ekonomi, juridik, teknik som uppoffrar sig för gerillan, men de baktalas av dem som inte kan föreställa sig människor arbeta för andra än sig själv. Kärlek är inte bara för de rika, menar han, kommunism är mer än ett ekonomiskt system; det är en sorts religion. Det handlar om människor som inte vill ägna sitt liv åt att tillfredsställa individuella begär utan vill göra något åt den halvkoloniala regim bestående av plantageägare som med stöd av USA förtrycker folket. Men kärlek ingår – det är inte en rättighet bara för förmodat vanliga människor. Alla människor är skapta för att älska.

Luk och de andra gerillamännens dröm är en kommunistisk revolution – och enda sättet att realisera den är i deras ögon med krig. Susi blir mer och mer avståndstagande och bitter: Var de inte trötta på allt våld? Hon är utless på att lyssna på männens föreläsningar, och kvinnorna i gerillan är som männen, förhärdade. Hon börjar distansera sig från deras tal om strider, samtidigt blir hon än mer förälskad i Luk. När flera av hennes vänner kommer tillbaka till lägret lemlästade och döda står hon inte ut längre.

En inre ambivalens uppstår. Susi tar sin tillflykt till filosofer och konstnärer som undvikit kriget och politiken, propagandan och de politiska intrigerna. Hon och Luk hamnar i dispyter om konsten roll i samhället; om konsten kanske främst ska befordra proletariatets kamp för jämlikt fördelad egendom? Vad bryr sig konstnärer i gemen om att folket hungrar? påpekar Luk. Konstnärer är upptagna med att leta efter skönheten i bergen, vilket är lika dumt som de tio kostymklädda forskarna som möts för att diskutera om en groda kan uppleva kärlek. Universalism av det slaget är inte till någon nytta för folket. Det är ingen mening i att förundras över mysterier och mirakler. Först och främst gäller att bry sig om de miljoner människor som måste försvaras.

Delar folket verkligen din tro och dina ideal? invänder Susi. Varför tar du inte hand om dig själv, du är ju en av dem som du säger måste försvaras? Försöker du inte bara få med dig folk i en slags antikverad heroism så att de kan dela ditt lidande med dig? Hon orkar inte höra mer om folket som behöver deras talan: antingen kan vi underkasta oss den starkaste gruppen, eller så kan vi kräva att all makt i politik och militär och regering och polisen avskaffas. Susi får en vän som vill göra humanitarianismens tro, hopp och kärlek till sitt mål – och i förlängningen nå sanningen. Hon börjar läsa poesi och skönlitteratur som talar om det allmänmänskliga, erfarenheter och upplevelser snarare än politik: Tolstoj, Tagore, Huxley, religiöst grundade förhållningssätt som kan ändra det ekonomiska systemet.

De älskar varandra men skiljer sig åt existentiellt och politiskt. Luk talar för att gifta sig, Susi talar emot: att gifta sig är att bli värderad som man värderar biffkött. Efter långa diskussioner går Luk med på att göra som hon vill, även om det går emot hans principer. Som en av de mest tongivande ledarna kommer Luk att bli dömd till fängelsestraff. Susi finner samhällets lagar obetvingliga och humanitarianismen otillräcklig: Luk har blivit en flykting och det blir ogörligt att fortsätta tillsammans. Luk är övertygad om kampen och vill fortsätta hjälpa vanliga människor att stå upp mot dem som utnyttjar dem, medan Susi menar att den sorts politik Luk för, inte har någon utsikt att nå målet. Luk: Om vi inte segrar idag kan vi ändå segra i framtiden. Susi: Min strävan är densamma som din – men utan våld och blod.

Susi återvänder till Röda Korsets läkarstation, men inser att inget annat alternativ ges än att ta sin tillflykt till hemmet, fast hon där känner sig som en robot utan känslor, tvungen att ljuga och låtsas. Organisationer som New women (efter 1945 Women of the struggle) besöker henne och menar att hon måste skaffa sig ett arbete, men Susi underkänner dem: de pratar bara ytligt, de är långt ifrån revolutionskvinnorna och deras intellekt. Hon skäms över att hon önskar att holländarna ska komma och ”ta över detta kaotiska och konstant revolterande land” så att gerillamannen Luk, hennes älskade, tillika far till barnet hon i hemlighet bär på, kan bli fri från de nya republikanska generalerna.

Men även sedan den politiska situationen förändrats blir Luk inte fri, och han beslutar att fly upp i bergen med ett nytt gerillaband. Susi liknar sin tillvaro vid ett naket träd i torr jord: Hon hatar revolutionärerna, hon hatar holländarna, hon hatar allt, hon hjälper revolutionärerna men blir sviken; pengarna och medicinen går inte dit de sagt; hon börjar hata alla politiska läger, stänger sin dörr och sedan sitt hjärta. Familjen blir felaktigt kallad anti-nationalistisk och Susi upplever sig tvungen att gifta sig med en man som föräldrarna anser vara ett bra parti, och som älskar henne, men som hon inte älskar tillbaka.

Maken är ett skydd mot den annalkande katastrofen, samtidigt är Susi livrädd att han ska genomskåda henne och driva henne och det kommande barnet ut ur huset. Hon känner sig som en förrädare och lider av att tänka på omgivningens dömande blickar som väntar om hon inte lyckas dölja sanningen om barnet, skapad under en röd måne. Färgen röd förblir hennes dröm, löftena hon gav sig själv, löftena hon upplever att hon svek. När barnet är fött vänjer hon barnet medvetet vid den röda färgen i form av röda leksaker och röda kläder.

  •  S. [Siti] Rukiah, Kedjatuhan dan Hati, Pustaka Rakjat NV, 1950; “An Affair of the Heart” i Reflections on Rebellion: Stories from the Indonesian Upheavals of 1948 and 1965, William Frederick red., Oho University Center for International Studies Southeast Asia Program: Athens, Ohio, 1983], The Fall and the Heart, översättning till engelska språket av John H. McGlynn, Modern Library of Indonesia Series, Jakarta: Lontar Foundation, 2010

©Arimneste Anima Museum #10

Villospår

 

 

Det är mitt i vintern, i Vintervitans tid i Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben (2007) och filmmanus Villebråd (2017). Lärarinnan fru Duszejko (D), före detta ingenjör, har byggt broar över floder i öknen i Syrien och Libyen och Polen, nu är hon den enda med brukbar bil i dalen där hon bor; en bil hon kör fram och tillbaka i halvtimmar över gränsen mellan Polen och Tjeckien för tillfredställelsen i att korsa en gräns. Eller om det är för tillfredsställelsen i att överskrida en gräns? Hennes hem och bärbara dator, ehuru fast rotade på planeten, tycks virvla runt i galaxen medan canis lupus-varelserna Lea och Bialka sover harmoniskt och uppmärksamt med halvslutna ögon vid matmors fot. Hundvarelserna, flickorna kallade, är hennes familj och närmsta skuggor.

Byn ligger utanför kartan på en blåsig platå nåbar för atlantiska havsvindar där bara fru D och personer med testesteronautism – medelåldersmansyndromet kommunikationsbrist, strokerisk, maniskt intresse för andra världskriget – blir kvar under vinterhalvåret. Platån hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för kriget mot de urtida invånarna. Säsongsanfallen skapar ett återkommande helvete, krigszoner i vilka de vida överlägsna angriper de helt och hållet försvarslösa. Scenerna pågår året om: Ni där, lovligt byte i december; ni där i januari, ni i februari, ni i mars… Och ickejägarna de civila människorna måste lyssna till skotten och uppgivet försent passera de fallna.

Fru D ersätter den ordinärt betingade blicken med den äldre kvinnans; bär pepparsprej för att skydda sig från jägarna, saknar förmåga att skvallra, får sin ålder slängd i ansiktet. Fru D omtalar sig som solitär, men är mäkta social med ett flertal vänner i omkretsen: barnen i skolklassen där hon arbetar extra; den unge Blakeöversättaren, minimalisten Dionizy (Dizzy); unga kvinnan Goda nyheter i vintageaffären; uppvaktaren grannen Mogata; sommargästerna i de sju husen hon förvaltar under vintern, plus brevbäraren, plus entomologen den tillfällige älskaren Boro.

Runt om fru D faller de; en, två, tre av bygdens män, alla tillhörande jaktlaget. Den förste är den poetiskt rättvist avlidne grannen Storfot, som efter att ha ätit ett köttben, skrämd av de stirrande rådjuren in genom fönstret till kökssoffan där han satt och smackande förtärde deras artfrände, satte benet i halsen och kvävdes ihjäl. Till trots mot att fru D polisanmält Storfot, för tjuvjakt och för att ha hållit sin hund inlåst svältande ylande, övertalas fru D av Mogata att gemensamt se till att det blir en sanitärt och estetiskt acceptabel hädanfärd i kostym med slips.

Samtidigt hotar ett annalkande stenbrott att svälja Platån. Såvida inte Cucujus haematodes kan undsätta, via direktiv från EU:s regler om skydd för arternas fortplantningshabitat, det vill säga insektens huserande i påstått värdelösa murkna stammar och fallna träd. Ironiskt nog kan alltså en liten insekt rädda platån och den väldiga skogen från vidare skövling. Dock ogillar fru D ironi, ironi går inte ihop med patos, ironi är skräck för patos. Endast en maskin, en världsalltets livsmaskin, kan orka bära allt av människor förorsakat lidande, allt av mänskligt slaktande av djur. I en sådan maskin är det mänskliga psyket blott en försvarsmekanism mot det oupphörliga lidandet, djurens lidande, den värkande åldrande kroppens smärtor.

 

 

Är jag detta namn? ifrågasätter fru D. Hon önskar frånkänna sitt tilldelade förnamn Janina (nåden) och ta saken i egna händer: maniskt och smärtlindrande räkna stjärnor, kartlägga, tillrättalägga, nummertatuera, med datum namnge den mänskliga existensens fångenskap i rymden. Eller är det tvärtom stjärnornas fångenskap i rymden? Fru D är upptagen av att sörja de sina, de som inte kan vända hemåt: kalla nosar, en inte längre förnimbar doft av frisk luft i päls, de försvunna svartvita tikarna, fru D:s ”små flickor”. Hon bär förlusten, söker i timmar och dagar och veckor, hittar endast jakttorn, bräder ihopsatta för att döda oskyldiga, resta mot skyn för att förkunna och förevisa överläget. Fru D känner av djurens lott, hur fångenskap kan verka och kuva frihetslängtan, men hon vet inte om att tikar när de kissar både kan huka och lyfta på bakbenet.

Enligt fru D har människor all upptänklig kunskap om naturen och djurarterna, men vet ändå ingenting. Endast motvilligt bistår hon Dizzys arbete med att tolka William Blakes strofer, fastän översättandet av stora ting i små ting är stimulerande, som att spela Alfapet eller lösa korsord, och fastän översättandet lockar henne att spinna vidare i klokt puerila reflektioner: Varför är skogen den fattiges tröja också om den fattige inte eldar? Är träd varma? Enligt William Blake fångas ”all nyttig föda utan nät eller fälla” – så varför är dödandet av djur inte mord? Hur kan lagen skydda jägare och slaktarfabrikörer? Varför attackerar inte alla onda varandra i en kedjerörelse som gör slut på all ondska?

Vad kallas det när djur hämnas? Björktrastar gaddar ihop sig, i samlad tropp kan de skita ned en rovfågel till döds och vitpeppra människor de upplever som hot. Skator startar bränder, och slaktade djur kan ta hämnd på raffinerat sätt via pandemier. Ändå anar ingen att djuren ska hämnas, att de kan hämnas, att rättvisa ska skipas. Varken kvinnor eller djur förväntas ge tillbaka; ingendera förväntas få nog, eller ge igen. Men för länge sedan kunde djur ställas inför rätta. De uppfattades som individer och i rättegångsprotokollen hände att de betraktades som en ansvarig någon eller några.

År 846 dömdes en bisvärm till kvävning; på 1300-talet dömdes en sugga till döden för att med sina kultingar ha ätit ett barnlik (enligt E.P. Evans). Fru D vill inte göra djuren ansvariga, men när de mördas blir de part i målet. Rösterna måste erkännas som ett intresse, möjligt att ställa mot jaktlaget de privilegierades väldiga hus och komplett utrustade smugglade lyxbilar, bordeller, slakthus, köttfabriker och rävfarmar. Jaktlaget de välbeställda i varma kappor. Jaktlagets präst, jaktlagets veterinär, jaktlagets ordförande i svamplockningssällskapet. Fäder och män, förgripare i familjens och naturens hägn.

 

 

Är mördaren en best? undrar byns befolkning. En chupacabra, ett hämndlystet djur som inte låter sig infångas, ett djur som medierna kan skriva om såsom de inte skriver om djur annars. Kan rymda inburade rävar lura sin förtryckare att gå in i en snara gillrad för vilda djur? Ner i en grop? Kan vilda djur döda en människa? Har djuren på grund av klimatförändringar blivit aggressiva? Fru D hittar ett troféfoto som väcker hennes ilska, som det väcker hennes upptagenhet av ilska: Vad är ilska? Var i kroppen uppstår den? När människorna försvarar det oförsvarliga blir de själlösa mekaniska munnar, tomma mekaniska ögon. Ilska är ett sätt att se klart, säger fru D, men glömmer dess övriga konsekvenser.

Sålunda hamnar fru D i kontraproduktiva dispyter hos polisen och på arbetet i skolan; en seniorfeminist på straffstråt med litterära släktingar påminnande om Elizabeth Costello i hybridboken Djurens liv av J. M. Coetzee, ett mordmysterium av Agatha Christie, en till Peter Singers fras little old ladies in tennis shoes uppvuxen övervuxen Anne i berättelsen om Anne på Grönkulla eller Kerstin Ekmans litterära detektivroman Händelser vid vatten.

I kyrkan, i en längre scen i boken än i filmen, kulminerar vreden. Översteprästen i predikstolen, ointresserad av sanning och fakta, prisar förbehållslöst sina jaktfränders dåd inför fullsatt sal. Prästen kallar Sankt Hubertus för jaktens skyddshelgon, fastän sägnen kan berätta hur Hubertus, en gång när han var vapenlös, mötte ett rådjur, slutade jaga och blev romersk-katolskt kristen. Med egna ögon har fru D åsett hur prästen med sina jaktvänner lägger ut foder till djuren, för att sedan skjuta dem. Och nu står denne självupphöjde man och kallar sig och sina kumpaner ambassadörer och vårdare! – Viltvårdare! Hur understår ni er? Kom ner därifrån!

Fru D blir en Greta Thunberg i rättfärdig kamp mot förnekelse och falskpredikan. Fru D sjuder av helig ilska, mästerligt gestaltad av skådespelaren Agnieszka Mandat: ”Ska ni ge er på de bästa och svagaste!”, ”Har ni förlorat ert hjärta?”, ”Lär inte barn att vara grymma” ”Lär dem inte att hyckla!” När prästen vägrar trösta fru D efter förlusten av de två hundarna, och istället skuldbelägger henne för hennes djurgravar på tomten, kontrar hon: ”Gud gav oss inte rätten att döda.” ”Du skall inte dräpa, det står skrivet”. Är fru D beredd att följa budet själv? Ivrigt kosmologiskt och kroppsligt katalogiserande ser hon sig som en radikal med hjärta, likväl är hennes syn på bestraffning ärkekonservativ.

“Hell hath no fury like a woman scorned”, noterade Congreve. “Tillräckligt! Eller alltför mycket”, anmärkte Blake. Fru D tar tre för laget i en Anja Snellmansk Rädslans geografi-fått-nog-feminism, kanhända förvillad ur Wislawa Szymborskas poem om att ”skämmas förfärligt över att vara människa”? Den lokala polisen uttrycker pregnant oförståelse: ”Min mamma har sju katter, ändå ska hon utfodra varenda katt i närheten.” Det var inte du som startade det här kriget, försvarar Matoga. Den som förlorat sina närmaste, och sedan förvägras tröst av dem som ska idka själavård, tappar förståndet och är inte att leka med.

Så vilket namn ska hon ta sig, fru D? Swedenborgs glömda syster? Euripides osande Medea? Mysteriet avtäcks, konturerna skärps, humorn och de filosofiska betraktelserna bleknar. Men vännerna överger inte fru D. Allt är sammanbundet med allt annat och vi är alla fångna i väven.

Av konflikt ska en lära, men den som inte längre existerar kan inget lära. Världen står still, stjärnorna rör sig inte.

 

  • Olga Tokarczuk, Drive your plow over the bones of the dead, översättning från polskan Antonia Lloyd-Jones, New York, NY: Riverside books (orig. 2009), 2018 [Granta 138, Journeys, 2017]
  • Olga Tokarczuk, Styr din plog över de dödas ben, roman, översättning från polskan av Jan Henrik Swahn, Tollarp: Ariel, 2010, Serie: Ariel. Skrifter, 1403–8137; 46
  • Villebråd, [Pokot] efter ovan roman, regi Agnieszka Holland (2017) 2018
  • William Blake, Äktenskapet mellan himmel och helvete, i översättning av Folke Isaksson; med efterord av Göran Malmqvist [The Marriage of Heaven and Hell 1825–1827], Tystberga: Epokhe, 1988, s 23; 30
  • William Blake, Himlens och helvetets äktenskap; översättning: Johan Hammarström. Umeå: h:ström Text & kultur, 2000
  • William Blake, Selected Poems, red. Peter Butter, London: J.M. Dent Everyman, 1993, s 49; 51
  • E.P. Evans, The Criminal and Capital Punishment of Animals, the Lost History of Europe’s Animal Trials (1906), London: Faber & Faber, 1987
  • Wislawa Szymborska, Aldrig två gånger, valda dikter, urval och tolkning från polskan av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström, Luleå: Ordström, 1996, s 15

 

Foto: Judarn, Stockholm, december 2019, LG

©Arimneste Anima Museum #10

Lidandelarmet

 

 

Nyckelnovellen i Elefanten på tåget, gömd i dess mitt, berättar om den trakasserade pojken som i sömnen får sina plågoandar att kyssa varandra. Pojken som med hjälp av djurgestalter upptäcker den förljugna världen i fem dimensioner. Traspojken med ett hjärta som inte bara står öppet, utan som har blåst av sina gångjärn, och vars inre blottar den romantiska tragiska döden. Pojken som tar hjälp av djuren för att behålla sitt hjärta. William Kotzwinkles satiriska, poetiska och smått burleska novellsamling nyttjar stoffet från en tjugosexårig mans hågkomster av pojkar och män som enögt trängtande djur i högre mening: bäverpatrullen, örnpatrullen, vattenormspatrullen, ensamvargpatrullen (den som återfinns på latrinhuset); hamnråttor, plattfiskar.

Minnen i vilka flickor och kvinnor är gäckande främlingar samtidigt alltför bekanta kroppar för att bli epikens centrum; bröst och åter bröst, en lärarinna som är en höna som är en kinesisk drake som fruktlöst flyger ut från sin sittpinne och tillbaka igen, alltid redo. Den rebelliske frihetsbegärande hunden Nippy försvinner från familjen i ett ironilöst porträtt; en konstapel som bevistat en älgjakt uppfylls av empati och drömmer om själavandring; en professor lär sig att ljuga utan minsta motvilja i ett vittnesmål som framstår som en uppfylld profetia: ”En fågel kvittrade på fönsterbrädet, demonstrerande studenter kastade en bomb på gatan nedanför – en vanlig dag, ändå satt i ett rum vid University Park i Pennsylvania en farao och skrattade de dånande skratt som påstås komma under första ögonblicken av klarsyn, då man upptäcker att man erövrat tredje graden i ämnet lögn.” Professorn ser ”hela universum rotera, ett skönt skimrande mönster, en lögn av en sådan storslagen och otrolig konstnärlighet att hans egen fåfänga dröm om ett politiskt imperium rasade samman. Vita huset var ett dockhus där barnsliga klåpare lekte.”

Så är vi åter i samlingens första alster om mänsklighetens sentida bloddrypande stolligheter kontra den urtida och skräckinjagande ensamma mammuten och dess diet på smörblommor. Med elefantexistens är författaren som hemma; autentisk, respekterande, humoristisk utan behov av sarkasmer, beredd att acceptera avvisandet från en annan elefant. Författaren-människan-elefanten som förmodligen någon gång arbetat extra på ett forskningslaboratorium. Hen som en gång berövats sin röst eller aldrig fått höja den. Som kan föreställa sig en hund, en gris, en ko, en höna, en elefant, en råttas belägenhet, uppfödd till ting, fråntagen rätten att njuta sitt liv ens en liten jordlig stund; lämnad med insikten: ”Varför föddes jag? Är jag en slav?”

Den sympatiska föreställningsförmågan som ett frälse, det mest dyrbara verktyget, särskilt när den omfattar också de fullständigt olikformade (de vilka ihopfösts till ett begrepp, djur). Romanen Doktor Råtta gestaltar pojken-mannens förtvivlade uppror mot upphöjdhet i förhållande till underkuvade djur. Tematiken i Elefanten på tåget utvecklas till konstfull satir, likt George Orwells Djurfarmen, men mera åtskruvat, samtidigt mera verklighetsförankrat. Laboratorieförmannen kommendanten protagonisten Doktor Råtta huserar på den psykologiska institutionens experimentavdelning, den skarpaste bilden för det mänskliga samhällets förtryckande djurrum: familjehemmet, djurparken, pälslägret, kötthangaren, ägghangaren, mjölkhangaren:

 

 

Kom nu kissekatter får ni tejpas på en ugnsplåt och bidra till grundforskning om vad som händer beteendemässigt i en uppvärmd ugn; kom här vovven får du duscha lite och bidra till att forskningen kan komma underfund med skillnader i motståndskraft i förhållande till de dödliga ångorna och få fram en bättre skokräm till armén: ”Det skulle naturligtvis kräva ytterligare en hel del beaglar, men dem har vi, mina vänner, och Pentagon har medlen. Ni två studenter kan se framemot åtminstone tre års forskning här vid duschkabinen”.

Desertören Doktor Råtta befinner sig på angriparsidan; cynisk, anspänd som den kan framstå som vet att han bedrar: ”Jag inbillar mig gärna att mina lärda uppsatser representerar sista ordet ifråga om djurs beteenden.” Doktorn äger till fullo det vansinne som krävs för att hålla sig flytande i Helvetet; bistå och försvara den fortsatta lögnen om det ”nödvändiga” försöket; hysa förakt för sina gelikar – och svika dem. Doktor Råtta är den kropp som försökt bli som herremännen frukvinnorna med sina eufemistiska hänvisningar till andras vetenskapliga arbeten; grundforskningsprojekt utan nytta, infernaliskt utstuderade plågsamma procedurer på utlämnade andra råttkroppar.

Orden i hans tal ska försvara det oförsvarliga men har motsatt effekt; när de speglar förljugenheten i de vänliga annonserna för råttor till försäljning i Psykologisk tidskrift; när de febrigt försvarar prestigeuniversitetet Columbias studie med femhundrasjuttiotre slag mot en hunds ben för att fastställa tidpunkten för chock; när de urskuldar Creighton-universitetets studie på ett antal hundar utsatta för svält i sextiofem dagar (med ett nytt antal hundar för dubbel check); när de prisar Yale-studien i vilken kattungar placeras i en ugn för att närmare granska uppstående skador på lillhjärnan och pannloberna. Förnedrande försök som skapar sadistisk spänning i laboratoriet. Doktor Råtta är advokaten som vill ”leda mitt folk till dess bestämmelse”, men som egentligen inte är annat än en tortyrkammarens chefsmarionett.

Ingen kammarherre, marionett eller ej, räknar med att de utlämnade kropparna ska nås av de andra brukades lidandelarm. Ingen högsta rangens vitrock kalkylerar med att hämnden ska ruva i de sargade kropparna; sambandet, ju mer torterade av experimentens dödsmaskiner och redskap (ryggmärgspunktionsställning, lungsäcksperforator, dekapiteringsmodul), desto fler och tydligare våglängder i den sargade kroppsmaterien. Rebelliska råttmödrar kalibrerar centralsändaren extrasensoriska instinktsmedier för alla lägre livsformer, signaler som ökar i intensitet ju fler ägare av avskurna tungor, uppfödda för försök, som utsätts; hyperavancerade kommunikationsleder som de mänskliga docenturprofessorerna saknar sinnen att uppfatta.

Luktrevolutionen lidandelarmet far över jorden: hönor, valar, schimpanser, grisar, tjurar, hyenor, örnar, elefanter, björnar, grävlingar, gräsmöss, giraffer, strutsar, rävar, råttor, sköldpaddor nås av lidandedoften som kallar till motståndsmöte via instinktsbandet. Rebellmilisen öppnar burarna, råttornas rebellarmé och propagandamakare vänder sig mot Doktor Råtta och pulvriserar hans omhuldade svårbegripliga vetenskapliga artiklar i tre ex. Doktorns röst övertas alltmer av dem som ”krympt under hälen”, internerat djurfolk som blivit religiösa och lider som mest då ljumma vindar drar förbi om sommaren ”för att plåga oss med smålukter…”

Den aldrig tidigare skådade massmigrationen av djur ger Presidenten och flygvapnet idén att i förment välvillighet skicka stora livlösa silverfåglar, och ja: gorillorna och schimpanserna hälsar godtroget välkommen. Varefter människomilisens stålfågelstreck omvandlar den icke-våldsliga djurrevolten/djurmötet till ett gigantiskt djurförsök, ett sample test, ett mordiskt tvärsnitt av arterna som ”det enda säkra sättet att behandla revolutionärerna för att åstadkomma en rättvis och varaktig fred”.

Det vill säga en utradering av de församlade djurvarelserna. Varelser med särskild förmåga att njuta tillvarons enkelhet pressas platt mot marken; livsformer med särskild förmåga att inse livets ändamål och njuta världsalltets storslagenhet som det speglas genom de egna sinnena, perforerade till humuslager. Suggan: ”Min mening skulle uppenbaras, om jag bara finge stå hela dagen på den lilla vindlande stigen och se på gräset och himlen. Mer skulle jag inte begära.” Elefanten: ”Vad kunde vi väl begära mera av livet, lilla bäck, än att se dig krusas och leka i ljuset.”

Det enda djuret kvar vid liv, allas vår Doktor Råtta, överlever såväl upproret från de enade världsdjuren som människornas utradering av upproret. Doktorns sarkasmer upplöses i intighet; levande död i de övergivna försöksrummen; fullbordad förkroppsligad suggestio falsi.

 

  • William Kotzwinkle, Elefanten på tåget, noveller, [Elephant bangs train, Pantheon, 1969], översättning Gunnar Barklund, Stockholm: Forum, 1972
  • William Kotzwinkle, Doktor Råtta, [Dr Rat, Knopf, 1976] översättning N.O. Lindgren, Stockholm: Rostrum/Forum, 1978

 

©Arimneste Anima Museum #9

Man-male-machine

 

 

Anno 2008

The daughters of feminism took their assignment to heart: Occupy space, conquer territory. In the narrative, in the picture. In the frame. Within the frame. Was it enough?

Heave oneself up to the top of the artist Niki de Saint Phalles’ sculptures outside the entrance of the Museum of Modern Art in Stockholm. Look out and down, direct the lighting, and discover the self-destructing machine created by de Saint Phalle’s husband Jean Tinguely. Yes, de Saint Phalle had an intelligent husband-artist-colleague. A culturally formed man endeavouring to reveal the movement that appears to be leading forward but in accelerating speed is moving towards perdition.

Even before Monsieur Hulot, the film director Jacques Tatis’ lost man in androcentric society’s metallic blue landscape, in Playtime from 1967, Tinguely’s meta machines made satire of termo dynamics’ immanent death wish. Like the steam engine of Astrid Lindgren’s Lillebror, when Karlsson-on-the-roof confidently poses as a machinist, Tinguely’s machines destroyed themselves: Puff puff, puff puff. Oups, it went off. ‘Oh, well, it doesn’t matter. I’ve got a heap of steam engines’, Karlsson assures, while Lillebror, not yet fully formed man, hesitates rightfully. How many steam machines may go off until the game is ended?

How much of the world’s resources and fossil fuels may the termo-dynamic machine use before everything is wasted? The dominating feminisms started out fine but invested in a future that seemed to disregard the prerequisites of the world. Having come halfway on their journey, they appeared modest where they should have been grand, assuming where they should have been humble. They forgot the broad perspectives and pretentions of feminist alternative societies; critique of the very design, the material, the mechanics, the fuel, the cost calculations, the sources of revenue, the economic models.

Missing were thoughts about how the building may embrace everybody. Ideas about how society will make ends meet so that it may be handed over long-term colourfully and innovatively functioning. The feminism of Simone de Beauvoir pointed out that women were shaped by culture but overlooked that this is true also for other gender categories; the order-abiding first category (the male) alongside the forms in between. Thus the model for the ideal human being was left without further critique. Women, like other presumably deviating human beings, were exhorted to demand to be able to live as white commonly formed male well-to-do persons, fitting to the white well-to-do men’s kind of societal project. In their urge to be included, the dominating feminisms forgot to criticize society at its roots.

The desire was to get allowance to enter and take place in the white man-male-machine. The vehicle that is risking, now somewhat known globally, to permanently drive itself down the marshes. The glaciers of Himalaya are melting, and so are the ices of Arctic. Climate scenes give the image of rupturing coasts; cities, villages falling under the sea surface; storms, draughts, algae blooming. Degrees of climate heat that cannot be stopped, parts of a machine that has already combusted; forget under two degrees heightened temperature. The fossil fuel depletion of the machine from the 1960’s and onward cannot be retracted.

The people sinking first are those without life insurances and home insurances, internet banks, or money in their pockets. Those whose share among the not so-well-to-do constantly must be appreciated, since banks and institutes miss out on gender coding the fact collecting. Those who make up around seventy percent of the people living on less than a dollar a day and whose share among those living on less than two dollars a day is even higher. Every day they are using their backs, legs and arms muscles to carry wood, water, children, building materials, fuels, goods. Chopping and collecting in forests, in sugar cane fields and cotton fields; sowing and harvesting the grain; labouring in industries and sweat shops for low wages during long working hours in dismal working conditions.

If they get paid at all, that is. Globally, the category of women and girls is an underclass, women and girls often being exacted unpaid services to surrounding men; as a wife slave in bed and in the kitchen, alternately as a sex slave lured by assurances of a job as a house maid in the North. Women make up the majority performing the world’s most physically heavy work, executing three fourth of all unpaid work. Given that women survive. The UN estimates that since a girl may be considered less valuable, and expensive, due to the dowry tradition, one hundred million girls are aborted or die from starvation or lack of basic medicine.

Yes, the gender marked social catastrophe was, as we know, already here, for every feminist to pay attention to long before the climate crisis caused Western sympathy and so clearly gave witness to dismal allocation politics internationally, nationally, and household wise. And dismal allocation environmentally and resource-wise. We ought never forget how Elin Wägner, Rosa Mayreder and many other feminists in the early 20th century analysed with pretensions for humanity but were wrongly dismissed by their subsequent feminist colleagues as simple binary feminists.

Thus, the critique of society’s goal, function, resilience, sustainability disappeared; humanity’s dominion, the relation to future generations, to nature, to nonhuman animals. A similar fate was accorded to the critique of the seamy side of production society in the form of stressed out kids and parents, in the so-called Nina Björk debate two years ago.

To the one inspecting the structure thoroughly – please, here is the exit. To the one presenting an alternative map – go ahead, here is the back door. However, the radical map does not only scrutinize the machine construction; it may also augur the new and the old; merging, tearing apart, rebuilding, letting the light in. Such a map may flicker in creative séance, seemingly mad, however genially, over suburbs, favelas, countrysides, continents, and urban citadels. The progressive invitation proposes a continuous happening in style of the 1960s, though in a sober state.

Tinguely’s kinetic machine may perhaps have constituted a reaction to Claude Lévi-Strauss’ idea about society as a machine developing by differences in potential, expressed in varying forms of social hierarchies. Its machinery was able to perform a lot of work, though, in the process, in the gap between the boiler and the condenser, energy was consumed and destroyed. Less modern societies instead functioned wholly mechanical, like a clock, and created no gaps, no exhausted energy, according to Lévi-Strauss. But their machines were cold, static, and lacked development.

Lévi-Strauss might be a Western scientific icon; nevertheless, even icons are marked by a position, and the perspective of the icon may reveal unsighted spots; less modern societies, the so-called primitive ones, were actually full of differences: division of labour, hierarchy, especially in relation to sex/gender. What generated the gender division of labour? In Female Power and Male Dominance, On the Origins of Sexual Equality from Cambridge University Press 2000, Peggy Sanday shows how the culture of food influenced the direction: plant- and or crustacean-based societies generated more equal social relations while animal-based societies created less equal social relations.

And, the clock mechanics may be everything but static, like a bicycle in full swing. A non-destructive muscle-building energy creating mechanics may develop like a forward rolling gearwheel building upon the movement by chain reaction. What genius of simplicity and usage of given prerequisites does not, for instance, the sail express? Like the hand driven computer – the energy efficient that for some reason cannot be sighted in the shopping malls of the North. Why is no modern city using all, now wasted, energy generated by office people sweating in the mechanics of thousands of city gym palaces?

Look across de Saint Phalle’s artwork and sight the norm, the one not consisting of the many, but the few. A sad but life-threatening minority. The ten percent of humanity, formed by almost one hundred percent individuals from the self-appointed superordinate sex, which, counting in property and financial assets, minus debts, own eighty five percent of the world’s resources. Alone in the machine’s powerhouse, indissolubly dependent upon the labour of the majority, this minority is ravaging ground water and oceans; eroding the soil by fodder cultivations for luxury meat consumption; deforesting the tropics to produce, for instance, toilet paper; wasting biological conditions for humans and nonhumans without being affected themselves, all for the production of goods for more and more people belonging to the middle-income segment.

More and more hot, the machine puffs on, in accordance with the calculation. Aready in ancient Greece the proto feminist Plato, in The Republic, described its architecture in the character of Socrates making conversation with his apprentice Glaucon: What do we want, a state in fever, driven by greed and cravings for meat from pigs and cattle, embarking on the pursuit of unlimited material possessions and therefore having to cut a slice of their neighbours territory? Or a simple and more equal society in which everyone may live well off ’wheat-meal or barley-meal, splendid cakes and loaves on rushes and or fresh leaves; salt, olive oil, cheese, different kinds of vegetables, figs, and peas and beans, myrtle-berries and acorns to roast at the fire as they sip their wine’?

It is impossible to know just how an alternate socio economic and technological pathway might have differed in relation to the ones Plato described. Perhaps the choice was not between two differing societies, perhaps this was a patriarchal figure, a constructed either-or, concealing that in all times there are a thousand movements, a thousand kinds of cog wheels, leverages, bicycles, sails, hand driven computers, wind catchers, sun cells, means of subsistence. But Plato’s point remains important, and it disputes that which is ordinarily taught by society: There are other ways of development than the ones of violence and alienation shaped to fit those who have acquired the power to choose.

The feverish machine has roiled for centuries now, faster and faster, soon there will be no land areas left to ravage. For long it ignored the hunger of the world; the concrete hunger of those producing the goods for the charts of economic growth and the fodder for luxurious meat; the metaphorical hunger for the norms and values assigned the subordinate, but never applied by the power centres of the world. Values that the machine therefore is inherently lacking.

Tinguely’s pretence rational machines were planned to detonate during two exhibitions; in the US 1960, and in Denmark 1961. Study for and End of the World 1 obeyed his master’s command, and exploded. Machine number two refused. It crawled on, as if in quicksand, indisposed to understand its own good. The machine refused to self-destruct; needed help to adjust its logic: from burnout to recreation.

So, time to claim new buildings. Machines in which pathological winning is exchanged for conditions of recycling; machines in which the top result is given to the construction that wastes the least and shares the most. Feminist machines that may be montaged and de-montaged. Machines that again and again recycle, resurrect and live, rather than consume, devastate, and fall apart.

 

Photo: Maple leaf, autumn 2019

Published in Swedish, in Bang Magazine 1st of March 2008

©Arimneste Anima Museum #9

Soon it will crack

 

 

Anno 2007

Whose fault is that? And what will save the Earth?

The Earth’s ecosystems show higher temperatures. Draught, flooding, cyclones, rising sea levels; heat waves, fires, most recently in California. In only two years, the Arctic has lost land areas the equivalent of five Great Britain. The ice in Greenland has started to melt, and so has the glaciers of Himalaya; should the warming continue, forty percent of all species will be extinct before 2050.

The tipping points. This is the term the journalist Andreas Malm opts for to depict the critical situation in which life, all life, is at stake. The tipping point is a location in time and space in which, literally speaking, the content of the chalice overflows. A condition of the Earth caused by Western civilization’s intensified consumption of fossil fuels; oil, coal, natural gas, emissions of methane.

The large discharges of climate gasses started after 1850, but the pivotal change took place as late as 1976-1977. The temperature rose by 0,3 degrees, and 0,2 degrees in the decades that followed. Since 2000 the rate has increased even more, between 1990 and 1999 it was 1 percent, between 2000 and 2004, it was 3 percent.

And now the phenomenon is moving fast, faster than the IPCC (the UNs Climate Panel) can count and faster than anybody could expect. The capacity of Nature to absorb the emissions of gasses is effete, something that was expected to happen at the end of this century. The debilitation is caused by the ecosystems of the world organizing critically, reaching the breaking point. Instead of adjusting gradually to new conditions, the ecosystems collapse. Like the pyramid of a heap of sand that may be piled higher and higher, but with another grain of sand falls.

All climate researchers would not agree with the description of the situation as a pyramid of sand. The IPCC, as of recent awarded the Nobel Peace Prize, has for long abstained from doing so.

Andreas Malm’s book is a monumental referential work of the amassed research now proclaiming the Earth to be in a state of emergency. Not because of the environmental destruction, that since half a century has been put on the agenda by investigators, free thinkers and environmental organizations; but solely due to climate change.

Malm goes about his task properly; beginning with the birth of life; definition, principle, explaining the circle of coal, the great role of blue green algae, the photosynthesis. The reader is brought on an expedition of epochs and eons, and taken on a journey through the revolution of oxygen, the cambric revolution, i.e. when animals appear, and earlier events of mass extinction on Earth.

It is a somewhat brushy educational tour entertained by telescope and microscope, in a jungle where the processes, the concepts, the metaphors from various researchers’ worlds of imagery pile up. Now it is illuminating, now it is a bit confusing.

Some words are key to the theme. Biosphere, referrals, cyclic causality, spandrels, liminality; the concepts give witness to a victory over an outdated view of nature that has impeded insights, and, thus, has contributed to the mistaken prognosis of the IPCC. It is not recommendable to count species just separately; each species must be considered in relation to other species. It is wanting to regard ecosystems as separate, or to miss the fact that organisms are fellow creators of the environment. The progression of nature cannot be understood as exclusively gradual, it develops in leaps, and collapses in landslides.

Malm’s book slows down the discussion simultaneously as it raises the level of emergency. It says: Let us start from the beginning and not exclude how deep the climate crisis is entrenched in our perceptions of life itself. It draws in the reader to share the fascination for natural science and the climate struggle on the side of the critical Marxist-Darwinists Stephen Jay Gould, Richard Levins and Richard Lewontins, writers who see the development as more interacting with the surroundings compared to the view of Richard Dawkin’s and his adapting genes.

Yes, I am on board. But not at any price. Not to the price of overlooking the research tradition that succeeded to zoom in both socially and theoretically, and, thus, was able to pose even broader and sharper critique. Carolyn Merchant, Evelyn Fox Keller, Sandra Harding have shown how the old mechanist view of nature got a head start with Francis Bacon’s misogynist metaphors in the 17th century and how it replaced an earlier cosmic view of nature. In fact, this cosmic view resembles the approach Malm introduces as new and disregarded, an outlook that was early understood by non-European cultures as the web of life. Everything’s connection to everything else.

The Nobel prize discovery 1983 of the complex organization of the DNA-molecule (1948) by Barbara McClintock, for many years shut out by her fellow research colleagues; the interaction between the DNA-molecule and the cell, the organism and the environment outside the organism, is for instance missing in Malm’s reasoning, despite the finding being key to the argument. Also, the metaphors seem unsuspectedly masculine coded; thorn apples, battle fields, battles, attacks, missiles and the examples of cars, producers, and factories.

Perhaps Miss Universe’s Profesora (Catti Brandelius of Sweden) would have emitted her famous statement: “Why this, my mama may have told you.” But, the protagonists in Malms’ book are not mothers, or even men and women. The homo social world, with its production methods, social relations, technology, and nature view, is not the subject of contemplation. Rather, it is to be saved by the masculinity that created it and its climate crisis. Is it possible? Desirable? Sustainable?

Malm’s work is powerful, yet mysterious; if the house is on fire, if a pyromaniac is residing in the cellar and all payable research says that the flames may start at any time, why get lost in the biospheric brushwood? And if the situation is already surprising us, if the collapse of the Greenland ice threatens to raise the sea levels by seven metres, and national emergency is called for at this instance, why not be thoroughly power critical?

In Malm’s book the world remains in the hands of the patriarchal culture. It is a divided world, and a great risk. Andreas Malm promises to write another volume, a sequel, in 2008. In the meantime, may no threshold be reached, no grain of sand be the precipitating one. Biogeochemists in panels and parliament – organize. If most is not done now, chances are it will be too late.

• Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent, Stockholm: Atlas 2007 [Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming by Andreas Malm, Verso 2014]

Originally published in Aftonbladet Culture 2nd of November 2007, translated from the Swedish

©Arimneste Anima Museum #8

Råd för det demokratiska försvaret

 

 

Finns det principer som är heliga? Kan principer vägas mot omständigheterna? Alternativt kombineras med avvärjande praktik? I ett förord berättar författaren Dalton Trumbo om hur han under andra världskriget avstod från att låta trycka om sin klassiska antikrigsroman Johnny Got His Gun från 1939 (Johnny var en ung soldat, översättning Kerstin Gustafsson 1987; skriven 1938). Beslutet fattades efter att en nazist skickat ett beundrarbrev som visade att bokens budskap riskerade bli utnyttjat i amerikanska nazisters propaganda för fred och pacifism.

Nazister som fredsmäklare och snälla fredsvänner? Det är inte bilden de flesta har av nazisterna, men det var så de ville framställa sig både i Europa och i USA. Nationer och personer och minoriteter som vägrade gå med på diktaten var enligt propagandan emot freden och utmålades som skyldiga till invasionerna och förföljelserna. En i sanning infamt orimlig politisk logik: Går ni inte med på att vi invaderar er, tvingas vi invadera er. Går ni inte med på att vi fördriver och dödar er, tvingas vi döda er. Allt är ert eget fel, vi ville bara bevara ”freden”. I USA kunde nazister ses demonstrera på New Yorks gator med pacifistiska slagord stulna från fredsrörelsen.

Ja, ett passivt USA hade förstås spelat Hitler i händerna. Något Dalton Trumbo i konstens och politikens namn inte ville bidra till. Tidens raster förändrade hans bok och de politiska krafterna kunde missbruka den nya läsningen. Så blev tillfällig självcensur den bästsäljande fredsappellens öde. Trumbo såg till omvärldsfakta för att inte bli en nyttig idiot åt nazismen. Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut förhöll sig saken annorlunda – och romanen gavs ut igen (1959 och 1970).

När Dalton Trumbo blev varse tillståndet för sin roman hade han som vänsterman redan genomskådat nazisterna och deras falska tal om fred. Men inte alla var så politiskt insatta, bildade och uppdaterade. Det fanns de som blev lurade – eller lät sig luras. Närapå vem som helst kan bli lurad av bedrägliga aktörer. Idag, med starka högerkrafter i omlopp, utrustade med nya strategier för gamla och dolda agendor, är det något att hålla i minnet. Allt är inte vad det synes vara, och det som synes vara, kan verkligen förhålla sig så.

Varpå vilande debattböcker får förnyad aktualitet. I Denying the Holocaust (1993) visar den amerikanska historikern Deborah E. Lipstadt, nyligen på Sverigebesök med  Antisemitism Here and Now (2019), hur högerextrema agerat sedan andra världskriget för att framhålla nazismen som rumsren och tänkbar.

Lipstadt upptäcker en ombytlig taktik. Först sökte de urskulda den nazityska politiken och Förintelsen, när försöket misslyckades, började de istället förneka. Intressant nog finner hon även att dessa högerextremister som regel omfattade antifeminism med det uttalade kvinnoföraktet som central ingrediens.

För sin kritiska och vasst skrivna bok stämdes Lipstadt i Storbritannien av förnekaren och historikern David Irving – en rättegång hon vann och har skildrat i boken History on Trial (2006), filmatiserad av Mick Jackson med titeln Denial (2016).

Utöver det djupt kränkande mot offren är förnekandet av Förintelsen en märklig företeelse i sig. Hur kan en motsäga något så omvittnat och beforskat? Hur kan en vilja avslöja sig faktaresistent bortom allt förnuft? Tyvärr vet de vad de gör, menar Lipstadt. Genom att upprepa lögner om och om igen lyckas de så frö av tvivel. På så vis uppnår de förvirring samtidigt som de skapar nyfikenhet och kan uppfattas som att de befinner sig på ”andra sidan i debatten”.

Mindre insatta i seriös forskning och kunskap – allmänhet, journalister, politiker – riskerar enligt Lipstadt att bli förda bakom ljuset av dessa yttrandefrihetsmissbrukare i välskräddade kostymer och märkesblusar. I kanadensiska dokumentären Ondskans åklagare – mannen som fällde nazisterna av Barry Avrich (Prosecuting evil 2018) berättar Ben Ferencz, överåklagaren i rättegångarna mot Einsatzgruppen, om en nazistofficers humanitära fasad. Det är en kort sekvens som ställer den nazistiska kamouflagetaktiken i blixtbelysning. Officerens hövliga sätt gjorde det möjligt att bedra än mer effektivt. Se här, vi vill er bara väl, vi vill den totala freden.

Det vill säga freden under stöveln. Fascismens och nazismens modus operandi. Den totala lögnen, den fullständiga oanständigheten. Nazisterna kallade förstaden till Auschwitz, Theresienstadt, för ”staden Hitler gav till judarna”. Rent och snyggt och perfekt, inget anstötligt vid ridån, inget synligt intill stängslet. En kuliss som dolde en motsatt verklighet. När det var försent uppenbarades sanningen. Leendet och friden var en grimas. Och välvilligheten och hjälpsamheten första steget på vägen till utnyttjande och dödande.

Om denna bedrägerimetod har vittnats mångtaligt. Så vad händer om insmygandet av avskyvärda ideologier och praktiker sker i ett senare läge, när de uppfattas som givet orimliga och för alltid förbrukade? En situation Lucía Punezo skildrar i spelfilmen Den tyske läkaren (The German Doctor 2013), baserad på en verklig händelse i Argentina under 1960-talet. Filmen tar sin början i det som utgör vardagskittet mellan människor – tilliten, empatin och förnuftet – och visar hur dessa grundpelare kan exploateras för att förvilla och bryta sönder.

I den nazistiska och fascistiska obstruktionen undermineras förtroendet för de närmaste och att tillhöra kvinnokategorin innebär att betraktas som det mest åtråvärda objektet. Och därmed bli utsatt för existentiell fasa. Finns det överhuvudtaget någon jag kan lita på? Kan något alls tas för givet? Med den ordinära tilliten raserad, utlämnas var och en till moralisk och politisk misstänksamhet, tvivel och förvirring.

Vad är då den praktiska lärdomen? Hur kan fascistoida krafter bemötas och bekämpas – med bibehållen medmänsklighet? Det hållbara svaret är att undervisning i demokratiska värderingar och historia måste ske kontinuerligt och börja tidigt i livet. För den allmänna debatten gäller enligt Deborah E. Lipstadt att inte debattera med förnekare av fakta, särskilt inte Förintelseförnekare, eftersom att synas på samma arena får dem att framstå som legitima motståndare och bidrar till att sprida deras budskap.

Deborah E. Lipstadts rekommendation lyder: förbjud inte deras tal, låt dem yttra sig, motsäg dem. Men medverka inte till att de får en plattform. Ge dem inte mark, legitimera dem inte som giltig motpart. Att medverka i en panel är ett sorts förtroendeuppdrag, därför är inte yttrandefrihet för alla detsamma som en plats i panelen. Lipstadts lösning kombinerar självförsvar, utifrån historiska och nutida fakta och erfarenheter, med hyllandet av grundläggande demokratiska och medmänskliga principer. Ett råd avpassat för vår tid.

 

  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun,  New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006

 

©Arimneste Anima Museum #7

Climate, Grub and Politics

 

 

Anno 2007

The airlines, the airlines, the airlines. And of course the cars. This, in summary, is how the great climate scapegoats have been listed until recently. Here, Lisa Gålmark focuses on a climate question we would rather like to forget: the one about food.

According to the UN, the world’s livestock industry contributes more to the emissions of greenhouse gases than the whole transport sector – still we defend ourselves against making politics out of what is found on the plate.

At last the public, that is to say the media, has opened its eyes to the fact that the problems of the world demand personal and everyday decisions. The weather forecasts became heated, one environmental film after the other was aired on state television, and people in cities on the borders of our biggest lakes realized that their city could at any time find itself under water. Even people in Stockholm were beginning to sense that an escape to Helsinki with one’s belongings in plastics bags may in fact become reality. And swish – suddenly it was possible to talk about carbon dioxide equivalents, rationing and changes of electric light bulbs.

So far, so good. However, well ingrained lines of thinking do not disappear straight away, well ingrained patriarchal lines of thinking where one measure is prioritized and blamed for the whole debacle, like a modern scapegoat, to be shoved away, thereby saving the Western world from ruin. For the climate question, the scapegoat is the airlines. It is the airlines that are the bad guys, environmental organizations and journalists assert, most lately the British author George Monbiot in his book Heat. Monbiot calculates and finds that if we only make a transition from fossil fuels to clean energy, the Western world may continue to enjoy today’s standard of living and still save the planet. With one exception: the airlines. We can’t go on flying because the airlines emit enormous quantities of green house gas, which in due time lead to the fall of poor human beings. “Porto Alegre – goodbye”, the Swedish writer Andreas Malm wrote in his review of Monbiot’s book in Dagens Nyheter 13/11 2006.

So then one should stay at home. Draw a line through global network meetings, concerts, and conferences. Forget about flying over the seas and experiencing what it is like to be in a cultural and linguistic minority. Forget about creating peaceful human relations in foreign places. But what if this is the wrong measure? Or: what if this is the right measure but not enough as a measure? What if the climate problems demand a broader outlook entailing the whole of industry, the economic order, our Western patriarchal culture, how it counts only the finished product, and rarely the environmental, human and animal costs of production? What if it even affects how we nourish ourselves, the supposedly neutral and trivial food on the table? Reproduction. The consuming sector. The traditionally feminine, sensitive, and politically ignored food industry. Maybe it is here one should get rid of one’s blinkers if the aim is to clear away climate threats and at the same time show solidarity with the poor people of the world.

Food is part of culture, and in the Western world much of the food consists of animal ingredients, that is to say, meat, egg and milk products from the animal industry. Ever since hunting in the Stone Age contributed at most twenty percent of the food intake, and had as its prerequisite weapons, that in turn could be pointed towards humans, meat from animals has been culture’s highest-valued protein. Meat from killed animals was traditionally nutrition for men in power, and it was not until the late 19th century that animal meat became everyday food for the masses. The meat normativity of the West – the institutions, structures, relations, and acts which uphold the norm that perceives other animals as objects for humans to do whatever they want with, especially to produce and consume as everyday “meat”, is today spreading around the world by advertisements, and by the export of agricultural systems.

For a long time, this norm went free from critique by people otherwise interested in environmental and social issues. Why? Unequivocally it has something to do with the reproductive status of food, its trivial and animal-like status. The grub, the nosh, the food that mother so naturally, self-evidently, and home-sweet-homely, prepared and served – could it really have a political bearing? Should grand/mother have been an important negotiating part in the political problems of the world? Should she not just have put the ham sandwiches on the kitchen table and reminded us that it is getting late? Can it be that the kitchen work of the 20th-century Western housewife actually had a decisive impact on the state of the world today?

Maybe it is due to such patriarchal blinkers – priorities ascribing exclusive political weight to masculine-coded questions – that the whole of Swedish media miss when the FAO’s latest report, Livestock’s Long Shadow (November 2006) shows that the world’s livestock for food production is one of the three largest contributors to environmental destruction and – just listen to this – that it contributes more to climate change by emissions of greenhouse gases than the whole transport sector, including airlines and cars.

Those who wish to show solidarity with the poor of the world, and at the same time desire to do something about the climate problem, should ask themselves: How is environmentally sound agriculture to be organized to sustain a continually increasing human population? Which direction should the food industry take in order not to become a security problem when oil prices climb to a hundred dollars a barrel?

Over the last thirty years the number of wild mammals has decreased to half due to shrinking nature areas, hunting and environmental poisoning. The big fish species in the world seas are near depletion; in forty years all of the fish species used for human food will be gone. Simultaneously, one billion human beings are undernourished. Seven million children die every year because they lack access to food and clean water. According to the WWF’s Living Planet Report, the major part of the growing ecological footprint that humans are putting on the earth – that is to say the production and consumption of the West – is due to the increasing usage of fossil fuel, a usage that has risen nine times since 1961.

The sixties was the period when the intensive animal industry, and with it meat normativity, made its breakthrough in Europe. Since the end of the 19th century, the slaughter industry was the first to use the assembly line and – with the aim of increasing efficiency and turnover – animal factories with small areas and confinement were introduced. This meant: increasing efficiency and turnover in a sector contributing greatly to fossil fuel consumption. Just a few years ago, the Swedish University of Agricultural Sciences found that the amount of energy needed to produce one kilo of Swedish meat from a pig would transport the same amount of energy in the form of beans three and a half times around the earth by ship.

Still, today four billion people sustain themselves on a plant-based diet while two billion live on an animal-based diet. Concurrently with the Western export of agricultural systems to Asia, Africa, and South America, the human consumption of animal flesh is projected to double by 2050. Today, soy beans, and maize are given to cows that naturally eat grass and almost all – ninety-five percent – of the global production of soy beans become food for animals in the animal industry. China has gone from consuming a little over 13 kilos of animal meat per person per year in 1980, to 53 kilos in 2004. Between 1992 and 2002, China accordingly increased its import of grain by over 70 percent, most of it to use as fodder in the animal industry.

When more and more animal products are consumed by more and more people – the number of animals raised and slaughtered per year has already reached fifty billion1 – the demand for energy rises at a high speed. So does the demand for grazing and fodder grain areas. Where are the areas to be taken from? The coasts that disappear in the wake of climate changes? The deserts that develop as a consequence of forest felling and over-grazing?

The above mentioned George Monbiot said in an article in The Guardian in 2002 about world starvation that the world in ten years will be forced to make a choice: either an agriculture growing food for animals, or an agriculture growing food for people directly. Here, Monbiot had a point: to do something about starvation in the world, it is no longer only the distribution of food, ownership, and capital that is important; the type of food that is produced is just as important. Recently the Swedish scientist Lisa Deutsch showed that in Swedish animal meat production the animals raised are given fodder up to 80 percent based on raw materials from areas in other parts of the world, for example soy from cleared rainforests in South America and palm oil from rainforests in Asia.

A change of agricultural policies – from an animal industry to a mainly vegetable industry –directed from parliament could be used as a model globally, and this in more ways than the positive effects on climate, seas, rainforests, oil consumption, and area demand. The problem of animal ethics – alarming in itself – may at last find a happy solution. A world without slaughter and animal industries is a world that also takes animals without human language into consideration, thereby relieving itself of a heavy moral burden.

The phasing out of the animal industry would lead to less environmental pollution and poisoning when nitrate from manure would no longer leach into the groundwater and rivers and streams, turning into algae bloom, and eutrophication. The high content of phosphorus in human excrement would become less with more vegetable production instead of animal production. For example, as a study from the Swedish Royal Institute of Technology shows, the water in Stockholm would immediately be one-third cleaner if half of the animal ingredients in people’s food were replaced with vegetables.

The neglected FAO report focuses not only on the consequences of the animal industries on climate change and the environment in general, it also shows that these industries are one of the biggest factors behind the world’s decreasing supplies of fresh water: The production of one kilo of vegetable protein may require 98,000 less litres of fresh water than the production of one kilo of meat from cows (California). And this in a world where already more than one billion people lack access to clean water. (Actually, each person may save more fresh water by abstaining from eating a large hamburger made of animal protein compared to not taking a daily shower for one year.)

Thus, huge economic gains may be made, would society abolish the subsidies that are given to the animal industries: 350 billion dollars per year is granted in support of world agriculture. In the 2004 budget of the EU, half of the tax money was spent on various forms of agricultural subsidies. These state subsidies and credits could be used for more urgent needs than to support an environmentally destructive, energy-consuming and uneconomical agricultural system. What about looking over the tiny investments on women’s shelters, integration, elderly care, pre-schools, animal welfare, and culture? It would not be hard to find activities on which to invest the billions now granted to the animal industry.

That is the measure on a national and international level. The private and the state levels should not be played out against each other. Both may be good politics, and to choose between them is rather a counter-productive result of an antiquated line of thinking: the logic of either-or. Sweden, Swedish companies and households have, all in different ways, backed provincial meat food into becoming the global norm.

For those who wish to do something about their personal part in the climate crisis, and about starvation in the world, there are more alternatives to choose from than the recommendation: “the only thing you have to do is to give up flying.” Recently, the scientists Gidon Eshel and Pamela A. Martin at the University of Chicago found that the amount of carbon dioxide, from production to distribution to cooking and eating, is considerably lower in a vegan diet than in the standard American diet. The vegetable diet causes one and a half tons less carbon dioxide per person per year compared to standard food. Giving up a couple of eggs and a few steaks and hamburgers every week does make a difference and is a good start, the scientists say. This choice can be made three times a day.

How do we stop regarding problems of environmental and social justice as isolated from each other? How does the threat to our world become a start for new ideas and better alternatives? How do we continue to open the borders of the world – in a sustainable and socially justifiable way? How do we make it possible for more people to travel and meet each other? What can be done to support the peasants of the world, 70 percent women, in sustaining themselves and live a good life? More trains and boats, taxes on airlines, research on environmentally sound aeroplane motors. Phased-out subsidies to the animal industries, abolished tariffs on imported refined food stuffs to the EU, a Tobin tax, written-off national debts. Rehabilitated vegetable and sustainable food cultures spread over the world. Etcetera – feel free to add to the list. It is time to demand more than one thing. It is time to look over the whole system. It is time to invite your mother to a dinner of veggie meatballs and root vegetables au gratin.

 

Published in Arbetaren Radar 2007 no 4 (January/February), translated from the Swedish

©Arimneste Anima Museum #6

 

Slick knockout

 

 

or Rolling With the Punches

När dagens drag queen-föreställningar blivit del av underhållningsindustrin är det lätt att undra med Judith Halberstam (för två decennier sedan): ”Som min tidigare bok om kvinnlig maskulinitet visade har den genusobestämda kvinnliga kroppen sällan tilldragit sig samma intresse som sina manliga kontrahenter”. Eller utropa som de första queeraktivisterna i Queers read this leaflet: ”Queer, unlike gay, doesn’t mean male”.

Ja – var är alla drag kings? Svar: I Norrland!

I föreställningen Slick på Norrlandsoperan i början av 2017 och senare på Dansens Hus i Stockholm våren 2018 solodebuterade Sofia Södergård i egenskap av dansare, skådespelare, DJ och koreograf. Världsstjärnan Qarl Qunt intog scenen – en ung manlig attraktiv och välbärgad person i dyra kläder, dito frisyr och armbandsur förälskad i sin egen image och sin egen underbara kropp. Publiken fick följa Qarl visuellt och musikaliskt i olika rum och scener där Qarl dansade och rörde sig till musik (Beyoncé) på sin fjärde världsturné. En skickligt applicerad makeup betonade den existerande kroppsstyrkan och gjorde intryck med djupt placerade ögon, borstiga ögonbryn och bred haka. Qarl visade maskulin disciplin i stela och kontrollerade gester: ta upp plats, röra sig långsamt, föra sig rakt och utvidgande som om armhålorna rymde tennisbollar, göra en sak i taget, ta paus, ta tid på sig, allt i strävan efter realness, att bli verklig, passera som privilegierad funktionskroppad vit urban populär manlig heterokropp. Slick iscensatte en komma ut i/ur en walk in closet – ett levande skådespel av stereotypa gester som utmanar det maskulina och det feminina via attraktiv butchness.

Speglingen – Sofia Södergård i drag som Qarl Qunt som butch – visade tydligt hur mänskligt beteende kan bli till kreativt performativt görande som skapar upphetsning hos en ickekonservativ publik; att stöka till den heteronormativa genusordningen och utlösa lyckliga kollektiva känslor av frigörelse. Den illusoriska slick-manliga vita funktionaliteten polerade Qarls passerbara yta, kalibrerad för att befästa eller röra sig uppåt på den socioekonomiska stegen. Sofia Södergård/Qarl Qunt lyfte vitheten hos slickmannen, det repetitivt imiterade i det som uppfattas som urbant, välbeställt, strejt, manligt, standardfunkis, medelålders eller ungdomligt. Att Qarl skulle kunna kategoriseras som annat än cis-man (kvinna, inter, trans, icke-binär) samt tänkas ha en icke-explicit icke-normativ funktionalitet, blåtonad hud på grund av en nedärvd hudsjukdom, mognad som hos en sex(ton)åring, inga sexuella aktiviteter med andra (trots önskemål om det) och ett fyllt bankkonto med sms-lånade pengar doldes effektivt bakom den performativa stereotypen. I en scen hoppades Qarl få framgång i dejtingsammanhang men blev besviken. Melankoliska och sorgsna känslor överfördes till publiken vars mest uppenbara känsloreaktioner på Qarls kroppsliga ageranden i övrigt bestod av glada skratt och agiterade visslingar.

Slick formerade sig till en satirisk rolling with the punches, erfarenheten som mänsklig överlevare i kategorin vit västerländsk kvinna i periferin (Norrland) samlad till en uppercut, det vill säga kraften hos motståndaren, här centrums vita manliga hetereonormativa kropp, avleddes genom att den egna kroppen flyttades runt och inväntade rätt tillfälle att gå på knockout. Efter showen avklädde Qarl sig de stela kroppsrörelserna och upprepade uttalandet om valet att ibland, i knepiga eller utsatta lägen, utnyttja Qarls performativa skicklighet: ”Jag upplever väldigt stor skillnad i hur jag blir bemött när jag ser ut som man eller kvinna”. Att synliggöra genus som ett resultat av stiliserade göranden kan förverkliga fantasier och skapa kreativa föreställningar. Särskilt drag erbjuder möjligheter att visa hur beteenden kan kopieras och återupprepas genom överstilisering och hyberbola gester. Som Sofia Södergård säger: “När jag klär ut mig till Qarl slutar jag behaga och blir behagad” och ”Det är något befriande med att få leva ut den maskulina stereotypen”.

Tracy C. Davis och Thomas Postlewait, citerade och diskuterade av Dirk Gindt, menar att scenkonsten är förknippad med det som uppfattas som ”showigt, bedrägligt, överdrivet, artificiellt” och som kompenserar för inre frånvaro och avsaknad. Tomhet, brist och omoral är i sin tur kopplat till femininitet i motsats till maskulinitet som naturlighet, helhet och närvaro. Men var kommer dikotomen ifrån? Uppställningen närvaro kontra frånvaro är knuten till synen på penisutrustning och avsaknad av penisutrustning – noterad av Sigmund Freud och kritiserad av bland andra Jean Piaget, Karen Horney, Erik Erikson, Clara Thompson, Betty Friedan, Juliet Mitchell – och till vuxna människors performativa göranden att namnge och omtala penis men inte klitoris. Mänskligt inlärt eller imiterat beteende styrs av individens historiska och samtida socio-ekonomiska förhållanden; icke-erkännandet av klitoris (total längd 7˗13 centimeter inuti kroppen) har lett till en falsk idé om kroppslig brist, otillräcklighet och frånvaro som passar till det historiska, politiska och sociala fenomenet penis vid födseln som nödvändigt (men inte i sig tillräckligt) villkor för att nå formell maktställning (i hushållet, i näringslivet, i politiken).

Föreställningen om penis (men inte klitoris) som den kulturellt högt skattade utrustningen bidrar till att få har vetskap om att klitoris är det enda mänskliga organet med funktionen att ge sin bärare lust och tillfredsställelse. Så har kulturen bortsett från att sexuella och reproduktiva organ burna på utsidan av kroppen är en sårbarhetssituation, jämfört med till exempel att bära ens sexuella och/eller reproduktiva organ tryggt inuti kroppen. Traditionellt uppfattade kvinnliga kroppar behöver inte maskera sig som hotfulla, auktoritära, redo att försvara sig mot skador på genitalierna. Allt i kontrast till konventionellt uppfattade manliga kroppar som måste skyddas på grund av den weakness spot som är penisen et al. Att den traditionella synen på organplatser så sällan ifrågasätts visar hur kulturen genomsyras av patriarkala blind spots. Som numera känt på grund av feministisk aktivism och teori är femininitet och maskulinitet inte lika med genitala organ – vare sig de återfinns på utsidan eller på insidan av kroppen. I Slick-föreställningen lekte Qarl Qunt glädjefyllt med penis- och bröstfetischer i form av squash, purjolök och bakade manbullar/male buns. Föreställningen bekräftade och upplöste kopplingen organ-sexualitet-specifik kropp och överbryggade samtidigt glappet mellan naturligt och teatralt genom att hylla och göra sig av med fetischerna. Slicks löften om konstgjordhet både kulturellt (som i ett sätt att se) och materiellt (som i skapandet av till exempel teater och performance, kirurgiskt lagade klitorisar, gummipenisar, hyggligt prissatta konstbröst etcetera) bidrog till föreställningens frigörande kvalitet.

Ändå kan en fråga sig: Åstadkommer Slick frigörelse för alla? Till exempel – knycker inte föreställningen dansstilarna voguing och waacking från queera subkulturer? Innebär inte föreställningen det bell hooks kallat ett ”ätande av den andra”? Dyrkar kanske inte föreställningen vid ”den vita styrande klassens manliga altare” och utför den inte en ”sexistisk idealisering av vit manlighet”? Invändningen kan låta bestickande men att kritisera föreställningen för idealisering, stöld eller avgudadyrkan blir detsamma som att missa poängen eftersom dessa metoder och ageranden utgör själva poängen (med föreställningen): Qarls blandning av trivselunderhållning, spektakel och samhällskritik ironiserar över de ”många yuppie-artade, strejtagerande, påträngande, mestadels vita människor” som bell hooks iakttog på sin tid i publiken på visningen av filmen Paris is Burning, och som Hiram Perez drygt tio år senare karaktäriserat och adderat som ”vita, urbana, gay män ur den medelklass vars materiella begär sprider sig globalt”.

I Jennie Livingstons Paris is Burning befinner sig kameraögat utanför sammanhanget; i Slick styr skådespelaren/koreografen perspektivet, därmed till stor del relationen mellan skådespelaren/dansaren och publiken. Så uppstår en direkt medagerande autencitet som förklarar varför föreställningen verkar frigörande både på estradören och publiken. Såväl Paris is Burning som Slick hyllar José Esteban Muñoz strategi att på samma gång arbeta på, med, och mot den rådande och dominerande ideologin; alltså inte för eller mot utan genom att stärka och upplösa påtvingade kategorier. Så föds möjligheter för självskapade okategoriska universum (queer). Slick pulvriserade kulturens inpräglade manligt heteronormativita vita överhöghet med sin lekfulla sofistikerade strategi för alla och envars frigörelse från social och politisk stigmatisering och marginalisering. En sant slick knockout.

Foto
Andreas Nilsson

Referenser
Davis, Tracy C. & Thomas Postlewait, “Theatricality: An Introduction,” i Tracy C. Davis och Thomas Postlewait (red.), Theatricality, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, 5.
Gindt, Dirk, ‘“Your Asshole is Hanging Outside of Your Body?”: Excess, AIDS, and Shame in the Theatre of Sky Gilbert’, The Uses of Excess in Visual and Material Culture, 1600˗2010, (red.) Julia Skelly, Burlington & Aldershot: Ashgate, 2014
Halberstam, Judith Jack, Female Masculinity, Durham: Duke University Press, 1998, 17
hooks, bell, Black Looks: Race and Representation, Boston, Mass.: South End Press, 1992, 147, 149
Livingston, Jennie, Paris is Burning, dokumentärfilm, 1990
Muñoz, José Esteban, Disidentifications: Queers of Color and the Performance of Politics, Minneapolis: University of Minnesota Press, 1999
Perez, Hiram, “You Can Have My Brown Body and Eat it Too!”, Social Text 84–85, Vol. 23, Nr. 3–4, 2005, 176
Rosenberg, Tiina, Queerfeministisk agenda, Stockholm: Atlas, 2002, 175
Rosenberg, Tiina, Byxbegär, Stockholm: Atlas, 2000
Sveriges Radio, Var är alla drag kings? Sofia Södergård, P4 Västerbotten 29/3 2018
Södergård, Sofia, Slick, Urban Connection, Norrlandsoperan och Dansens 10/5 2018

©Arimneste Anima Museum #5

Spökets viskningar

 

 

Hur kan en klassisk tragedi i den aristoteliska traditionen av början, mitt, vändning, igenkänning, medlidande, rädsla, rening och slut bli till en intressant och väsentlig scenföreställning 2018?

I Bebådelse av Paul Claudel (1868˗1955) är det övergripande perspektivet verklighetssyn och hållning till relationer, problemlösning, meningen med livet och hur en människa kan komma till himlen efter döden. Med en viktig precisering, nämligen ’Kvinnans’ plats i Guds universum: människor är uppdelade i kategorierna män och kvinnor, den sistnämnda antingen ikonisk (Madonna; jungfru Maria; skapare av människans sökande efter frälsning) eller orättfärdigt frestande (Eva; den uppviglande kvinnan; källa till ondska).

I pjäsen gömmer sig ett mysterium – eller snarare flera. Huvudpersonerna Violaine och Mara är döttrar i en välbärgad familj i en medeltida by i norra Frankrike. Violaine, systern Mara, modern Elisabeth, fadern Anne och uppvaktaren och tilltänkta arvtagaren Jacques manövrerar de djupt befästa och hoptvinnade patriarkal-katolska normsystem som styr familjen. Mara kan som kategoriserad till flicka inte ärva och ta över gården trots att det är hennes önskan. Mara kan endast få inflytande genom att gifta sig. Patriarken över egendomen måste vara rigid och enväldig; en man, inte två; den äldre patriarken måste lämna gården och göra en pilgrimsresa så att den yngre kan bestiga familjetronen utan att det uppstår en auktoritär konflikt.

Eftersom Mara inte ses som pojke utan som flicka har hon satts på undantag och blivit avundsjuk och illvillig. Modern, som endast låtsas älska Mara, erkänner saken. Mara blir den som prompt ska avslöja sanningen: ”Jag vet nog att ni inte älskar mig!” (Claudel 1916: 51). Modern talar om Mara som ”elak”, ”elaka byting”, ”stygga flicka” varje gång Mara uttalar sanningen (Claudel 1916: 51, 52, 99) och trots att det är uppenbart att Maras elakhet är en uppfattad egenskap. En påtagligt elak handling av arvtagaren Jacques ses inte som en elak handling, utan som en god handling, medan Mara kallas ond för att hon uttalar sina inre tankar och önskningar.

Om Mara är den onda dottern är syster Violaine istället familjens ängel, den hyllade som enligt faderns beslut ska gifta sig med Jacques trots att det är Mara som är djupt förälskad i den unge patriarken. Det är mer än uppfattat kön som är fel med Mara; allt i enlighet med modern Elisabeths syn på hudfärg (Claudel 1916b: 40). Med tiden utvecklas Mara tragiskt till den personlighet hon pådyvlats. Handlingen i pjäsen präglas av den underliggande och uttalade asymmetriska dikotomiseringen av viljestarka och sanningssägande kvinnor (bilden av den onda kvinnan) i kontrast till idealiseringen av offervilliga och tysta kvinnor (bilden av jungfru Maria). Den morfologiska rasismen har materialiserats och förkroppsligats – blont hår blåa ögon i kontrast till mörkt hår mörka ögon – ett synsätt som omfattas också av fadern (Claudel 1916: 26, 84).

Därmed har systrarna hamnat i position mot varandra. Kvinnorna ifrågasätter ordningen var för sig och till ingen nytta. Eftersom systrarnas respektive protest inte förenas blir de till förlorare i systemet. Maras upproriska energi riktas inte mot ordningen, utan mot systern, varmed konflikten blir till fördel för den religiösa patriarkala traditionen. Familjen ser sig själva och samhället som delar av en nedärvd organisation som inte bör utmanas utan tillbes i den gudomliga ordningen det Goda mot det Onda. Saker och ting kan inte vara annorlunda eftersom det inte finns någon flyktväg i spegellandet från Gud till Påve till Patriark till Manlig Arvtagare. Det religiösa miraklet i pjäsen – den döda bebin återfödd – lindrar det drama som utvecklats på grund av föräldrarnas tragiska förvandling och överföring av föräldrakärlek till syskonavundsjuka. Den berövade kärleken till Mara på grund av hennes kön och utseende överförs till förmån för Violaine och Jacques som ska bli den nya familjepatriarken.

Trots tragiken innehåller Bebådelse både uttalad och dold feminism. Ambivalensen i texten i förhållande till genus och makt skapar spänningar mellan kvinnorna och det givna patriarkal-katolska universumet. Här finns en återkommande upprorisk ironisk ton när huvudpersonerna trotsar de fördomsfulla kommentarer som riktas mot dem: ”Man får inte så lätt bukt med mig!”; ”Jag är inte en bild! Så bör man inte uttrycka sig!’” (Claudel 1916: 8, 30). Flera repliker komplicerar Mara, Violaine och mamma Elisabeth. Fastän kvinnorna formats till att förkroppsliga den tudelade kvinnosynen opponerar de sig genom att visa sig som människor med både goda och onda personlighetsdrag.

Bebådelse sattes upp som Budskapet till Maria på Dramaten våren 2018. Pjäsen spelades som en klassisk berättelse som vill ge publiken ett fönster att se världen genom, finestra aperta. Dramat inleddes med ringlande rök som förmedlade mysterium och myt och religiös ritual. Det publiken såg var den tid som anslås av Claudel i prologen som ”en konstlad medeltid, så som medeltidens diktare kunde ha föreställt sig antiken” (Claudel 1916: 1). Inramningen bjöd in till en given värld och skapade en stark känsla av Step in and get absorbed, ljuset sublimt, blått, kallt och scenografin avskalad. Kostymerna, musiken och den lätt melodramatiska skådespelarstilen bidrog till att förmedla känslan av tidsresa. De flesta händelser som omtalades, exempelvis våldtäktsförsöket på Violaine av katedralbyggaren Pierre, utspelade sig bortom scenen. Modern Elisabeth hanterade en deg på ett långt altarliknande bord som tillsammans påminde om nattvarden samtidigt som hon uttryckte verklig frustration över att vara tystad i familjehushållet. Som helhet, i betydelsen ”ett outtalat helt universum” (Sigfridsson 2018), gav föreställningen intrycket av mysterium och mirakel i en symmetrisk katolicism.

Att bli uppslukad av ett verk är något som är beroende av sammanhang och historiska förhållanden. Som Gay McAuley skriver bör åskådaren ”ses som en avgörande och aktiv aktör i den kreativa processen” (McAuley 2007: 235). Under föreställningen blev ett antal åskådare inte uppslukade, utan kommenterade vad som sades på scenen. Innehållet och ett antal repliker inspirerade till verfremdungeffekter; att störa och påminna om berättaren och sammanhanget. Pjäsens inre konflikt seglade upp till ytan för att därefter genljuda i publiken. Även Maras skådespelare betonade det trots mot det patriarkala som återfinns i pjäsens repliker. Skådespelarens spelstil – en lekfull impuls förmedlad genom ironisk diktion och lekfull proxemik – utmanade hur skådespelare och åskådare kan ”överge sina sanningar till fördel för någon större Sanning, därför att deras små sanningar inte har någon plats i vad kritiska teoretiker kallar ett mästarnarrativ” (Donkin and Clement 2007: 3). Skådespelaren utförde en konstnärlig alieneringsrevolt med visst stöd i den skrivna pjäsen och bland publiken men med litet stöd i den uppsatta pjäsen i övrigt.

I Claudels text bemöter de kvinnliga huvudpersonerna den europeiska traditionen Kvinnan som ’den andra’, en syn iakttagen tidigt i antiken av Aristoteles när han talar om tragedins karaktärer: ”Till och med en kvinna kan vara bra, och även en slav; fast kvinnan kan sägas vara en underlägsen varelse och slaven ganska värdelös” (Aristotle 27). Budskapet avstod från alieneringstekniker liksom från ironin och ambivalensen och den feministiska konflikten i den skrivna pjäsen. Produktionen övergav de komplexa aspekterna och inslagen i karaktärerna som finns i dramat. Fastän båda sidor i paradigmet “den andra” – kvinnor mot män, föräldrar mot utseendemässigt underordnade barn, syster mot syster – framstod som ”fördomsfulla mot varandra” med sina ”synsätt fördunklade av alla möjliga förgivettaganden” (Bleeker 2008: 190) uppenbarades inte konflikternas asymmetriska egenskaper.

Ellen Donkin och Sue Clement skriver om hur klassiska dramer kan få scenisk gestaltning: “Hur den slutgiltiga produktionen ’läses’ av publiken är hennes [regissörens] konstnärliga och politiska ansvar. Om hon väljer en klassiker (eller ges rådet att välja en klassiker), så behöver hon känna till i förväg att många klassiska texter bär med sig en underförstådd om inte social ordning i vilken alla kvinnor, särskilt färgade kvinnor och lesbiska, antingen får existera i marginalen eller blir idealiserade, demoniserade eller erotiserade”. De fortsätter: ”[O]m de finns med överhuvudtaget är det som representanter för problem eller typer med endast en begränsad historia och praktiskt taget ingen makt att utgå från” (Donkin and Clement 2007: 2).

Det feministiska (aktivism och teori) mottot ”det personliga är politiskt” (Turner och Behrndt 2006: 94) kan sägas ha utvecklats till ’det personliga är politiskt är performativt är relaterat till perception och sammanhang’. En tillämpning av denna valbara formel skulle kunna passa Bebådelse. Tidigare konstnärliga verk, minst en pjäs, tre filmer, två romaner och två fackböcker om Paul Claudel och hans familj, särskilt hans syster Camille Claudel (1864˗1943), inbjuder till att tolka Bebådelse på nytt. Givet pjäsens kvinnofokus och intrig innehöll föreställningen en veritabel ”elephant in the room” (Dostoevsky 2006: 718), det vill säga en högst märklig tystnad om verkligt stora fenomen, elefanter och andra, här om pjäsförfattarens verkliga och kända familjedrama i början av tjugonde århundradet.

Som Maaike Bleeker har uppmärksammat påverkar publiken vad som ses och tas emot; deras synvinkel, deras ”begär, antaganden, farhågor” (Bleeker 2008: 181, 184) påverkar hur pjäsen landar känslomässigt, något som i sin tur påverkar skådespelarna på scenen. Även en kontextuellt omedveten uppsättning av Bebådelse kan inte undvika att få ett publikt mottagande som påverkats av familjedramat Claudel: År 1913 fördes Pauls syster skulptören Camille Claudel – framgångsrikt skapande skulpturkonst, på egen fot efter en abort, alltmer fattig, ensam och förvirrad – till mentalsjukhus. Läkarna försökte förgäves övertyga familjen om att Camille Claudel inte behövde vara på en institution. Camille Claudel bönade om att få bli utsläppt, men familjen, representerad av Paul Claudel och deras mor, stod fast vid beslutet (Delbée 1982; Cassar 1987; Paris 1988; Desbordes 2004; Isarielle 2014).

Paul Claudels pjäs är inte en uppenbar profetia men där finns jämförbara teman och relationer som ger upphov till tankar hos en insatt läsare och åskådare: Genom att liva upp en pjäs som både innehåller och håller tillbaka Camille Claudels feministiska röst överflyglar kvinnorna författaren och regissören såväl i den skrivna texten som i föreställningen. Åskådare som känner till familjedramat kan tolka pjäsen som ett performativt budskap, ett rättfärdigande, och kanske ett försök att kombinera en misogyn tragedi med feministiska viskningar. Åskådare som inte känner till dramat går miste om sammanhanget och ser eller läser en pjäs inlåst i en konstlad medeltid sedd från antiken.

Båda tolkningarna – den utvidgat kontextuella och den begränsat kontextuella – bör kunna förmedlas till publiken. Om Bebådelse ska överleva som uppsatt pjäs – det vill säga frigöra Camille Claudels spökröst och dess viskningar – bör pjäsens kvinnosyn och gudssyn (Gud som mänsklighetens manliga världspsyke) erkännas. En teaterproduktion kan hantera sammanhanget så att kvinnornas protest hamnar i fokus samtidigt som den patriarkala världssynen blir problematiserad. Sofokles drama Antigone på Dramaten hösten 2017 presenterades tillsammans med samtal och föreläsningar. Bebådelse kan på liknande sätt bli tankeväckande och relevant för många; en genomtänkt diskussion om kvinnors historiska makt och vanmakt, europeiska familjestrukturer och familjedynamik kan bidra till fruktbara analyser och samtal. Vidare kan dramaturgen betona pjäsens tillkomst i Frankrike vid sekelskiftet 1900 och kvinnoupproren som då skedde i Europa.

Ett annat alternativ är att ta fasta på den smått ironiska skådespelarstilen hos Mara. Stilen kan läggas till för att ifrågasätta pjäsen i relation till katolicismen och det rasistiska och sexistiska normsystemet, och i relation till forskning och tidigare konstverk om Camille Claudel. Ett postmodernt alternativ i episk stil – såsom Cathy Turner och Synne Behrndt diskuterar apropå scenverket Attempts on Her Life från 1997 (Turner och Behrndt 2016: 195) – kan sätta upp Bebådelse som ett helt och hållet självmedvetet drama. Berättaren kan avslöjas genom fragmentering; historiska fakta kan ge sammanhang; scenerna kan diskuteras tillsammans med publiken. Alternativt kan dramatexten användas som material för att om/skapa helt nya pjäser eller för att sätta upp en tidsöverskridande ”tribunal” (Cantrell 2013: 89) som upprättar en dialektik mellan innehållet i Bebådelse och livsdramat Paul och Camille Claudel.

Att tala om en pjäs i termer av korrekt eller inte korrekt är djupt bekymmersamt eftersom alla scenframställningar är mänskliga uttryck sprungna ur den mänskliga naturen och därigenom inte möjliga att klandra för sin existens. Men det är möjligt att tala om uppnådda mål i förhållande till egna eller vetenskapliga parametrar – och om framgång eller felaktigheter i förhållande till etiska och estetiska logiker. Samt om att använda teaterns möjligheter, här att sätta upp en pjäs-i-en-pjäs; att skapa ett mysterium av mysteriet och förlösa Camille-tragedin som ligger dold i Bebådelse. En sådan pjäs-i-pjäsen kan upptäcka perspektiv och lyfta fram ”underförstådda antaganden och förutsättningar som är fästade i vad som annars skulle ses som självklart och oproblematiskt” (Bleeker 2008: 190).

Oavsett om en dramaturgiskt vill använda eller inte använda dramat familjen Claudel för att belysa kvinnors historiska villkor bör valet göras medvetet. Att Paul Claudel skriver ett tragiskt mysteriespel om kvinnor i en medeltida religiös familj året innan han och hans mor med tvång placerar hans andra syster på ett mentalsjukhus i trettio år till hennes död är en kontextuell förförståelse som påverkar publikens reaktion på pjäsen.

Det är möjligt att göra en pjäs aktuell genom att betona historiska förhållanden och tidigare konstverk. En utvidgad och fördjupad bild kan bidra till att ta avstånd från den tystnadskultur som omgärdar historiskt och samtida våld mot folk i kvinnokategorin. Så skulle pjäsen Bebådelse öka sitt värde i lämpligt sanningssägande, därmed självt bli återupprättad, historiskt betydelsefullt återfödd, och spelad i förhållande till publiken och den tid den sätts upp i.

©Arimneste Anima Museum #5

 

Bild
Skulptur (ovan) skapad av Camille Claudel

Referenser
Aristotle (384-322 BC), Poetics, Mineola, New York: Dover, 1997
Bleeker, Maaike, Visuality in the Theatre: The Locus of Looking, New York: Palgrave Macmillan, 2008
Cantrell, Tom, Acting in Documentary Theatre, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2013
Cassar, Jacques, Dossier Camille Claudel, presenterad av Jeanne Fayard; introduktion av Monique Laurent, Paris: Séguier, 1987
Claudel, Paul, Bebådelse: mysterium i fyra akter och en prolog (L’annonce faite à Marie) i översättning av Louise Åkerman, Stockholm: Svenska andelsförlaget, 1916
Claudel, Paul, Budskapet till Maria, översättning Maria Björkman, regi Wilhelm Carlsson, Dramaten, 2017
Claudel, Pierre, The Tidings Brought to Mary: A Mystery; översatt av Louise Morgan Sill, New Haven, Connecticut: Yale University Press, 1916b; hämtad 27/5 2018
Delbée, Anne, En kvinna, översatt av Lena Fries-Gedin, Stockholm: Forum, 1987
Desbordes, Michèle, Den blå klänningen (La Robe bleue), översättning Ragna Essén, Stockholm: Elisabeth Grate förlag, 2004
Donkin, Ellen och Clement, Susan (red), Upstaging Big Daddy: Directing Theatre as If Gender and Race Matter, Ann Arbor: University of Michigan State Press, (1993) 2007
Dostoevsky, Fyodor, Demons, översatt av Richard Pevear och Larissa Volokhonsky, London: Vintage 2006
Isarielle, Isa och Sambiasi, Jean-Louis, Camille Claudel, dokumentär konstvideo med citat från Camille Claudels brev till sin läkare, 2014; hämtad 27/5 2018
McAuley, Gay, Space in Performance: Making Meaning in the Theatre, Ann Arbor: University of Michigan Press (2000) 2007
Paris, Reine-Marie, Camille: The Life of Camille Claudel; översatt av Liliane Emery Tuck, New York: Seaver Books, 1988
Sigfridsson, Barbro, Lecture: What we see – and don’t see, Department of Culture and Aesthetics, Theatre Studies, Stockholm University, 30th of April 2018
Turner, Cathy och Behrndt, Synne, Dramaturgy and Performance, London & New York: Palgrave Macmillan, (2007) 2016

Soul sister

 

 

The Mad Hatter, mad from the mercury in the glue the workers had to endure in the British sweatshops of the 1840s, says to Alice in Wonderland when she is lamenting the situation: ‘You have lost your muchness, Alice. You were much more muchier before.’ After having deliberated upon this, Alice decides in favour of her muchness. To make use of her freedom, and become a champion. By becoming a champion she is the one who kills the Beast, the war machine / the body prison / the patriarchy no one has mastered before.

Utopias can be the same as nowhere, can be the same as doom. Utopia is an unrealistic place and we are living in it to a large extent already. But let me start from the beginning. A wordless relation may be perceived as more profound than one filled with words. In Swedish the term used is ‘djur’, in latin animalia, or metazoa. In English the term is ‘animals’, originating from the latin animal, signifying with soul (anima).

In other words, those who breathe, those who have a soul. Those who have spaces of air to fill with consciousness. However – nota bene – no envy is justified here. ‘Animals’ is a term we ourselves are included in; man is also an animal.

Yet – among humans, the most common nonhuman animal is not a being who breathes. The most common nonhuman animal in human society is a being whose breathing has been extinguished. Extinguished consciousness. Extinguished body.

In Carolee Schneemann’s performance Meat Joy, exhibited at the First Festival of Free Expression at the American Center in Paris 1964, a group of almost naked people move around each other, and around meat parts of sausages, chicken, and fish. The group radiates energies of pleasure.

The artwork Meat Joy lets the bodily move. If not entirely freely, then at least openly. The bodies blend in voluptuous embraces. Senses and flesh are united. Living bodies are united with dead bodies. The art work’s element of meat food product blends the living flesh with the extinguished rotting meat.

The artwork is a free expression of sexuality against a backdrop of war. Intimacy and eroticism are staged against the aggression in Vietnam and Cambodia where the soldiers’ sex lives are destroyed (that is if their bodies survive). Young people’s tenderness and playfulness are transformed into anger and madness in the stench of dead bodies.

Schneemann’s work may be interpreted as a fulfilling of the patriarchal existence. Since human (by tradition) is the same as man, and man (historically) is the same as killing or commanding to kill, beginning in the obtaining of dead flesh as food, the being who has killed, or has survived the killing, becomes more of a human, and to consume that which is killed is transformed into an ideal erotic act.

The kind of protein chosen (the extinguished body of another animal, that which we call meat), requires killing, requires callousness of spirit. The one who aims to kill must learn to harm and to extinguish the breathing of the other. This is how the everyday practice of aggression begins. As a repetitive feature turned into a food habit that ingrains culture and evolves into a driving (necrophilia) force for dominance, and war.

A cultural force that contributes to civilization’s consumption of other species; in the aberration that the survival of other species is not intertwined with humanity’s own survival and that the nourishment and survival of mankind require the killing of others. In the aberration that the breathing of the human is not dependent upon the breathing of others, and that wordless consciousness does not count.

What have they done to the Earth?
What have they done to our fair sister?
Ravaged and plundered and ripped her and bit her
Stuck her with knives in the side of the dawn
And tied her with fences
And dragged her down

The Doors, ‘When the music’s over’ (Strange Days, 1967)

Jim Morrison’s ecofeminist despair is poetry’s depiction of and protestation against an attack war that resembles rape: The world is not to be harmed. The world is too indispensable to be exploited. And some paths are too beautiful to be mowed down. Some areas are too wonderful to be scrutinized. The gain is too small (or, too trivial, or harmful). The advantage is too small, and the price is too high.

But the materialized utopia of the exploiter is the same as the cutting down without repercussions. And deliberations are unnecessary since the Earth’s other beings are not regarded as someone’s sister.

In this kind of reality, meat from dead bodies becomes more valuable than other kinds of meat (meat from mushrooms, soya, fruit) since the bodies cost more energy and work (i.e. ravaging) to produce. Thus meat from killed animals is seen as more valuable because it requires more resources, thus requires more from society’s economy than the equally valuable plant protein (produced without war).

In such an economic order, animals are forcefully inseminated and lawfully covered in barns and well locked up facilities. Producers of cow milk may launch milk from Swedish farms on the market as ‘come a little closer to nature’, and The Asthma- and Allergy Association may sponsor TV-commercials speaking of meat parts as ‘safer food’, only a few months after the global H1N1-epidemic (originating from animal industries).

In such a global public space, silence resides when the Environmental Programme of the UN, in a report on the World Environmental Day 8th of June 2010, says that the two most important problems the world faces are the usage of fossil fuels, and agriculture’s focus on animal production (meat and milk from animals).1

The country’s political parties close their eyes, and stage an unaware replica of the artwork Meat Joy: All of them, with the exception of the Left Party, gather to enjoy extinguished animal bodies at a Swedish hamburger chain’s advertising party, in Almedalen, the biggest political festival of the year. They bring the barbecue into the garden and pull off the plastic cover from the meat packages.

And the Baltic Sea and the Saaristomeri Sea are filled with mud and algae. At another place, where the Swedish consumption affects even more, the corals of the seabeds turn white. The earth molders. The freshwater reserves runs dry. The forest areas are reduced. Cultivated land areas are diminished. The oxygen content decreases.

Peak Oil is followed by Peak Meat. The choice of protein, the choice to destruct animals and nature to obtain a certain type of food, pushes up the food prices at the world’s Southern continents. Simultaneously, the current family norm propagates mankind beyond the sustenance of the Earth (plus ninety million humans every year).

In a reality of impossibilities, utopia becomes unthinkable. In the endeavor for utopia, dystopia is created; the humans who contribute the least to the destruction (women and the young) are the ones who have to fight the hardest against getting rammed by the Beast’s ravings and temptations.

Hitherto humans in the category of women have attained liberation on the condition of not changing society’s direction. Not changing its glue and building components. If they, when having reached the steering wheel, have wished to turn the ship, they have had to say farewell. In this way, we are, not the least by our mothers, brought up to become pillars and backbone in the prevailing machine: lured into shopping, cooking, and being very afraid.

The obstacle to a joint liberation of the trivially extinguished bodies (Bos Taurus, Galliformes, Sus scrofa domestica, Melengridiane, Struthio camelus, É quus caballus and other species) is the arrogance humans show other humans. When the superordinated at the steering wheel of the Beast not even look minimally to their own species (regardless of sex and gender) – the right of everybody to a decent living standard, food to sustain one’s body, sexual freedom, and a membership in a union – they will hardly care about the necrophilia food culture they have created.

So – time to choose one’s own muchness. The liberation of animal bodies may give also human bodies the freedom to enjoy their own living flesh. Materializing their own humaneness, the uniqueness of our own species, and each and everyone’s personality, is to take what we want.

Nobody wants the imprisonment and the standing of no chance. And – the essentially common: Nobody wants the forceful covering. The kidnapping of the offspring, the confinement, the cramming, the rottenness and the stench, the hurting, the horror in the farming facilities, the assembly line of slaughter.

As we perceive it, nobody who is conscious wants this either.

No being who breathes. No soul sister.

Before performing her deed to kill the war machine, Alice convinces herself:
‘Why, sometimes I have believed as much as six impossibilities before breakfast.’

The Hatter gives her his support:
‘It is an excellent habit.’

In a world that has gone mad, it is indeed an excellent habit.

 

©Arimneste Anima Museum #4

Published in Bang Magazine, #3 Summer Issue 2010, translated from the Swedish.

  1. About the UNEP Report.

The Utmost Silence

 

 

reading animality in the fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens his/her means of expression and finds ways to get past the censors. But he/she cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ’censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ’censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ’murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

’Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. ”I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. ”Are you giving him up?”

”Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ’censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ’censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ’eight lessons’ has been changed to ’six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

 

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

©Arimneste Anima Museum #3

Dissolving love bars

 

 

Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).

Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.

Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.

Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.

Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.

Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.

Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.

Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna ”out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.

Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) visad på Göteborgs filmfestival i februarihar paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.

Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.

Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.

Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.

Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).

Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den nya amerikanska presidentens tveksamma inställning till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.

 

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  • Not. 1. Filmen The Case Against 8, 2014,  berättar om legaliseringen av samkönade äktenskap i Kalifornien.
  • Bild från filmen, huvudrollerna spelade av David Oyelowo och Rosamund Pike

In English

©Arimneste Anima Museum #3

The lost parallel

 

 

between literature, images of fruits and flowers, bicycles, and titan legs

The overall relationship between humans and the category of animals is much chronicled in European history. In fact, the human-induced killing of animals was acknowledged by Greek philosophers Aristotle, 384−322 BC, and Plutarch, 45−125 AC, respectively, as a kind of war. In the eyes of Plutarch, the killing of animals had profound impacts on human society; here quoted from Moralia, On the eating of Flesh, lecture II:

‘Even so, in the beginning, some wild and mischievous beast was killed and eaten, and then some little bird or fish was entrapped. And the love of slaughter, being first experimented and exercised in these, at last passed event to the labouring ox, and the sheep that clothes us, and to the poor cook that keeps the house; until by little and little, insatiableness being strengthened by use, men came to the slaughter of men, to bloodshed and wars.’

For most people, there were few or no other choices than to obey the master, the sovereign, the owner of the land, and take part in the killing of others, human and nonhuman, in wars and in hunting. Yet, most ordinary people subsisted on a mainly frugal diet, eating that which resulted from working the soil, collecting fruit and berries from trees and bushes, catching occasional fish from streams and lakes. In fact, the killing of other mammals, ‘meat’, was never a standard feeding ingredient for the European majority. The consumption of animal flesh by the society’s elite constituted rather a manifestation of power, towards other creatures, and towards the people.

However, there were parallel stories and parallel life approaches, such as the one suggested by Plutarch. Would history have staged differently, had Plutarch’s warning of the consequences of killing animals resounded through Europe? Some people may have listened and absorbed his wisdom; and ideally, the European continent would then have developed in more peaceful ways.

Anyhow, in the enlightenment tradition, there are to be found traces of Plutarch’s cross-species non-violence, in the writings of Montaigne, Rousseau, and Voltaire, and among some of the revolutionaries, both English and French, during and after the French Revolution. For instance, in his Tableau de Paris from 1782 and 1783, Louis-Sébastien Mercier states about the frequent slaughtering of animals in the city:

‘But his [a young bull] groans of pain, quivering muscles and terrible convulsions, his final struggle as he is trying to avoid an inevitable death; all this attests to the fear of violence, pain, and suffering. Look at the terrible pounding of his naked heart, his eyes darkening and languishing. Oh, who can contemplate this, who can listen to the bitter sighs of this creature sacrificed for man!’ ‘These streams of blood affect the morals of humanity as much as they affect the body and lead to the corruption of both.’

Mercier’s colleague Olympe de Gouges, in her revolutionary thinking, contested both human slavery in the French colonies and the suppression of women, proclaiming all humans in the world, of whatever sex or colour, to be equally and naturally included in the animal realm, stating humans to be the ‘most beautiful’ of all animals.

In the years following the French revolution, lamenting its failure, writers such as the poet Percy Bysshe Shelley blamed public butcheries and copious drinking habits for the domestic bloodshed that caused the revolution to collapse. Had the people been less accustomed to the slaughtering of animals in the streets, Shelley argued in a manner reminiscent of Mercier and Plutarch, they would not have accepted the violence that affected fellow Parisians, and maybe the revolution could have survived and escaped Napoleon’s dictatorship and wars.

I have hitherto made references to an almost exclusively male non-violence literature tradition. This is, however, no wonder since for most of European history people ascribed to the category of women – half of the population – were generally excluded from formal learning, qualified education, payment, equal hereditary rights, and sexual rights, civil and political rights. Women did probably write on the subject of hunting and domination; however, this writing is still yet to be discovered.

Nonetheless, in fine art, in the same era as Rubens painted the goddess Diana in a romanticising scene of hunting, several women artists painted themselves or other people instead holding animals, caressing animals, tables of fruits, tables of flowers: Lavinia Fontana, Anna Maria Van Schurman, Judith Leyster, Louise Moillon, Raschel Ruysch.

These hyper-skilled artists may indeed have felt, and known by experience, that Ruben’s Diana was not a real person; that she is a figurehead, a pictorial euphemism, an allegory deployed to depict a reality, which, unless you stage as the mock Diana, has little beauty in it.

Chances are these artists rather identified themselves with the hunted animal, thrown to the ground, robbed of its, his or her possibilities and autonomy by humans who might have chosen to do otherwise. Alternative myths of bravery told in these times may also have come to mind: The story of Francis of Assisi making friends with birds and wolves, and the legend of an anonymous woman defending a deer who, having fled through the woods from a hunting party, finds refuge at her human feet.

Despite the fact that world forest areas are shrinking to give way to feedlots for the mass production of beef, causing oxygen levels to fall and reserves for carbon emissions to disappear, thereby threatening the intertwined survival of human and nonhuman, hunting has nowadays become a popular sport. Indeed, modern hunting in the Northern hemisphere, although in itself disruptive to ecological systems, is marketed as an attractive leisure, accessible for people of whatever gender, seemingly natural, but artificially complete, with big heated vans, state of the art technological weapons, and latest countryside fashion clothes.

As many of the things we appreciate and enjoy in modern life are human-made, artfully or not, ranging from bicycles to titan legs, computers, plant meat stuff, and contraceptives, it can hardly be the artificiality that makes hunting remarkable. That which makes luxurious hunting remarkable – in every millennium – is rather the killing of those that cannot defend themselves, the outlook and practice of the one who has everything but goes to war against the one who has nothing but his, her or its own life.

 

First published in Contributor no 12 2016

Photo Planet bicycle by Alexandra Eklöf Gålmark

 

©Arimneste Anima Museum #2

 

 

 

 

Léonora Miano

 

 

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968, The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en subsaharisk storstad och en europeisk dito. Sorgsna själar börjar som smart satir, nära Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner kretsar Skuggans årstid kring etiska konflikter: människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmog 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: ”Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

  • Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007
  • Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008
  • Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013
  • Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016

©Arimneste Anima Museum #2

Rosana Antolí

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-7

 

Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-2

 

Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1