Siti Rukiah

Kejatuhan dan Hati

Why are most romance novels narrated against the backdrop of blue skies and green mountains in the distance? In Siti Rukiah’s Kejatuhan dan Hati [The Fall and the Heart], the story begins in 1930s Java on a beach where lovers relish in ebony nights filled with a red shimmer, red dreams, and red memories that tell of the colour of love – but also about the red in bloody murders or during a bloody revolution, a redness that has now faded, or vanished.

Kejatuhan dan Hati [The Fall and the Heart], early novel in Bahasa Indonesia about personal-political rebellion, told in the first person, precedes Elena Ferrante’s theme about being young and intellectual and belonging to the women’s category; here as the impact of social policy and feminism on an individual in Indonesia between 1930 and 1950, the divisions between old and new, political ideologies and reality, economic independence, and acceptance from family.

The young Susi, considered by her family to be inferior to her sisters Dini and Lina, accepts everyday life without protesting. The only thing Susi says she is accomplished in doing is quietly giving herself promises. When her mother disappears on trips with the most liked daughter, Susi does not welcome them when they return, but watches the mother and the sister from a distance; a quick smile and then withdrawal as her two sisters cheer over the sweets the mother has acquired. The daughter with the most traditionally advantageous look is celebrated, while Susi and her other sister Dini are scolded.

Why can’t you be thin like your sister, the mother reproaches sister Dini. As a constantly corrected, Dini, relegated to heavy kitchen chores, dislikes the home, experiencing it as a minor hell, and wants nothing more than to leave the family. But how would a woman cope on her own, she is always in danger from men, the mother reasons. I’m neither soft nor beautiful, so it’s all right! triumphs Dini. Sisi’s shyness and integrity leads to her receiving hardly any attention at all, instead of vengeful or complaining, she becomes irritable, displaces other emotions, even the joyful ones, and hides them in her heart. According to tradition, a daughter must repay everything her parents have done for her by marrying a man of sufficient income, a man whose emotional life the daughter can take possession of and gain influence over. A prospect Susi and Dini realize they cannot and will not fulfill.

Does a child have to show gratitude and repay her parents with a favorable marriage? The tenderness between mother and child should be a law of nature, Susi argues, not subject to deliberation. Love is a mystery, a miracle, a feeling that creates bonds beyond everyone’s control. A parent who cares for their children sees the love for them as compulsory, yes, as part of the necessary care for the child. The mother, unseen resource without compensation for working in the home, has, like her daughters, been raised to become an object in the marriage trade, and therefore she understands little of Sisi’s attitude. Powerless before the family situation, believing that things will get better eventually without the family, Susi promises herself to do everything possible not to marry someone she does not love. Lina, on the other hand, marries her mother’s favorite, a wealthy young man, and gets a marriage without tenderness and affection.

The year has become 1949, the time of the country’s independence revolution, and family, neighbors and friends are experiencing financial stress: no one has proper clothes and food, and illegal market traders take advantage of the situation. The family is not politically engaged: “Why ought one give into a revolution, if all it gives is an opportunity for the few to exploit the many and enrich themselves at their expense?” Susi is beset by the uneducated people from the country and the slums joining the military. People with broken clothes, made from rubber instead of jute, complained and blamed the revolution and wanted the Dutch back. People starved, while sister Lina lived a luxury life with her new husband. Susi, now in her twenties, promises herself again that she will choose the red colour; to love rather than to be absorbed by the material. At the same time, she has begun to doubt that affection and tenderness could lead to happiness and truth.

She begins to spend time outside the home socializing with activists in the Young Women’s Movement; acquires a job as a writer and distances herself even more from the idea of marriage regulated by Christian priests and Muslim penghulu. Relationships should be based on love, nothing else; why did people generally find such thoughts strange or obscene? Humanity had a distinct tendency to create rules, even when the rules turned into shackles, it diminished itself with all its desecrating edicts that destroy true love and affection. Susi confronts her mother with her decision: I don’t want a marriage without feelings. If you’re ashamed of me, I might as well leave home. Why do you think I wouldn’t let you go outside the house? replicates the mother. Then you’d join organizations like that! No man wants to marry a woman who has engaged in such things (the women’s movement)!

Trouble is followed by trouble. For the mother, unmarried daughters mean irrevocable shame. Susi questions herself and her relationship with her mother, recalling how she, Dini and Lina must serve male guests and be friendly no matter how the men behaved. Susi leaves the family and joins the Red Cross; cuts her hair; deliberately distances herself from anyone she thinks wants to get close to her. She conquers a new pride and suppresses all emotions; starts reading books about social movements and political history; leaving the Red Cross to work as a nurse with the guerrillas, because the struggle there is concrete and tangible. Susi feels that she has failed the humility and honesty she has held so dearly, and begins to look for another path, even one marked by cruelty, hardness, bloodshed.

Her heart is hardened to cover up the emptiness and promises she has accumulated. The war takes place near the guerrilla camps, and the red colour makes her want to be like the male rebels, cold and dismissive, but as a woman she receives mean comments about being sad and abnormal, an old maiden with no future. Love relationships conditioned by gender roles and financial negotiations stand in the way so much that she cannot be a whole person. Among the revolutionaries there is a suitable ideal of strength: What if one were to become soft and buy something as unnecessary as flowers for one’s loved one! Susi is a thinker who reflects: the universal body obsession is an obstacle and incorrect because “the body at birth does not determine the shape of the soul”. But is she forever forced to abide with her family and society’s ancient feelings and memories, ancient ideals, and old stories? Can she be free, choose freely?

With the courtier communist Luk, freedom fighter, defender of the people, she begins to smile genuinely for the first time. However, Susi’s parents would never accept Luke; it should be a man who is someone, a businessman, a government official with a high and stable income. Instead, Luk holds perceptions far more pressing than the norms most people agree with: Why would one wish for an expensive car to get to the market when people around you are hungry? According to Luk, there are selfless people with skills in economics, law, technology who sacrifice themselves for the guerrillas, but they are vilified by those who cannot imagine people working for anyone but themselves. These sacrificing people do not want to devote their lives to satisfying individual desires but want to do something about the semi-colonial regime of plantation owners who, with the support of the United States, are oppressing the people.

But love is included – it is not a right just for supposedly ordinary people. All humans are made to love. Love is not just for the rich, he argues, communism is more than an economic system; it’s a kind of religion. Luk and the other guerrillas’ dream is a communist revolution – and the only way to realize it is in their eyes with war. Susi is becoming more and more distancing and bitter: Weren’t they exhausted of all the violence? She is tired of listening to the men’s lectures, and the women in the guerrillas are like the men, hardened. She begins to distance herself from their talk of fighting, at the same time she falls even more in love with Luk. When several of her friends return to the camp mutilated and dead, she can no longer endure, an inner ambivalence arises and she takes refuge in philosophers and artists who have avoided war and politics, propaganda, and political intrigue.

She and Luk find themselves in disputes about the role of art in society; whether art should perhaps primarily promote the proletariat’s fight for equal property? What do artists in the community care about the people hungering? Luk points out. Artists, he says, are busy looking for the beauty of the mountains, which is as silly as the ten costume-clad scientists who meet to discuss whether a frog can experience love. Universalism of this kind is of no use to the people. There is no point in marveling at mysteries and miracles. Priority should be given to defending the mass of the people.

Do the people really share your faith and your ideals? Susi objects. Why don’t you take care of yourself, you’re one of those people you say needs to be defended? Aren’t you just trying to get people into a kind of antiquated heroism so they can share your suffering with you? She cannot stand hearing more about the people who need their say: either we can submit to the strongest group, or we can demand the abolition of all power in politics and the military and government and the police. Susi gets a friend who wants to make the faith, hope and love of humanitarianism his goal; and ultimately reach the truth. She begins to read poetry and fiction which talk about the universal human’s experiences rather than politics: Tolstoy, Tagore, Huxley, religiously based approaches that can change the economic system.

They love each other but differ existentially and politically. Luk speaks in favour of getting married, Susi argues against; getting married is being valued as one values beef. After long discussions, Luk agrees to do what she wants, even if it goes against his principles. As one of the most influential leaders, Luk will be sentenced to prison; Susi finds the laws of society inequitable and humanitarianism inadequate. Luk is convinced of the struggle and wants to continue to help ordinary people stand up to those who exploit them, while Susi believes that the kind of policy Luk pursues has no prospect of achieving the goal. Luk becomes a refugee, and it becomes impractical to continue together. Luk: If we don’t win today, we can still prevail in the future. Susi: My quest is the same as yours – but without violence and blood.

Susi returns to the Red Cross medical station but realizes that no alternative is given but to take refuge in the home, even though she feels like a robot without emotion, forced to lie and pretend. Organizations like New Women (after 1945 Women of the Struggle) visit her and say she must get a job, but Susi rejects them: they only talk superficially, they are far from the revolutionary women and their intellect. She is ashamed that she wishes the Dutch to come and “take over this chaotic and constantly revolting country” so that Luk the guerilla man, her beloved father of the child she secretly carries, can be freed from the new Republican generals.

But even after the political situation has changed, Luk will not be free, and he decides to flee into the mountains with a new guerrilla band. Susi resembles her existence by a naked tree in dry soil: She hates the revolutionaries, she hates the Dutch, she hates everything; she helps the revolutionaries but is betrayed; the money and medicine do not go where they said; she distances herself from all political camps, closes her door and then her heart. The family is wrongly called anti-nationalist, and Susi feels compelled to marry a man whom her parents consider a good party, and who loves her, but whom she does not love back.

Her husband offers a shelter from the impending disaster, while Susi is terrified that he will see through her and drive her and the future child out of the house. She feels like a traitor and suffers from thinking of the judgmental gazes of her surroundings that await if she fails to hide the truth about the child, created under a red moon. The colour red remains her dream, the promises she made herself, the promises she feels she betrayed. When the baby is born, she consciously accustoms the child to the red colour in the form of red toys and red clothes.

  • S. [Siti] Rukiah, Kejatuhan dan Hati, Pustaka Rakjat NV, 1950; “An Affair of the Heart” in Reflections on Rebellion: Stories from the Indonesian Upheavals of 1948 and 1965, William Frederick red., Ohio University Center for International Studies Southeast Asia Program: Athens, Ohio, 1983], The Fall and the Heart, translation into the English language by John H. McGlynn, Modern Library of Indonesia Series, Jakarta: Lontar Foundation, 2010

©Arimneste Anima Museum #19


En personlig politisk historia

Föräldrarna talade sällan om det förgångna. Mellan minnena och den politiskt påbjudna berättelsen låg en tjock vit dimma. Att gå tillbaka i historien var riskfyllt – människor hade inte bara förlorat viljan utan också kraften att minnas. Det var inte förrän han själv arresterades på flygplatsen 2011 som konstnären Ai Weiwei började se sin egen historia, faderns historia och landets historia som en gemensam berättelse. Varför hade han inte aktivt intresserat sig för faderns erfarenheter och livsöde? Vad hade fadern upplevt i ett nationalistiskt fängelse åttio år tidigare?

Samma år Ai Weiwei föddes, 1957, beslutade diktatorn Mao Zedong om en utrensning riktad mot landets intellektuella. Fadern Ai Qing ansågs vara hantlangare av borgerlig litteratur och konst, och stämplades därför som ideologiskt suspekt. Tio år senare, 1966, inleddes kulturrevolutionen, en absurd följd av att Mao i sin ungdom förvägrats anställning på ett universitetsbibliotek. Ai Weiweis familj tvångsförflyttades ut på landsbygden där de tilldelades ett rum utan basförnödenheter. Varje dag skulle de avge rapport och göra avbön: för att de existerade, för förmodade åsikter eller för saker och ting som inte ens tilldragit sig. Varje kväll innan middagen i byn beordrades fadern slå på en trumma och ropa ut att han var en högerman och kriminell medan övriga bybor förväntades recitera ur Maos skrifter.

Fadern var född 1910. Före honom hade fötts en syster, men traditionen krävde en manlig arvtagare, och barnet togs av daga. Ai Qings i sin tur svåra förlossning betraktades som ett dåligt tecken: trots att det var en pojke, ansågs det olycksaligt. Om föräldrarna behöll barnet kunde det innebära föräldrarnas död. Barnet borde alltså uppfostras utanför familjen. Så växte fadern upp, känslomässigt berövad, hos en annan familj. År 1912, när fadern var två år, förändrades landets politiska situation; progressiva i den kinesiska militären gjorde uppror, Quing-dynastin avskaffades och därmed två tusen år av feodal autokrati. Republiken Kina infördes.

Vid Versailles-freden 1919, efter första världskriget, erkändes inte Kinas territorialgräns, och Tysklands koloniala områden Qingdao och Shandong förlänades ärkefienden Japan. Avstyckningen väckte ont blod bland många i landet; ett missnöje som varade under lång tid. Intellektuella protesterade mot den dominerande religionen konfucianismen och bildade det kinesiska kommunistpartiet 1921. Första kongressen hölls samma år men medlemmarna blev snart förföljda eller mördade på order av den nye makthavaren, nationalisten Chiang Kai-Shek.

Populärt bland landets ungdomar var att söka sig till hamnstaden Shanghai som då var nästan lika stort som London, New York, Tokyo, Berlin. Här diskuterades nya idéer: marxism, demokratiska värderingar och New Literature-rörelsen som ville upprätta det talade modersmålet. Uppfylld av konstnärsambitioner bordade fadern tredje klass på ett skepp över Sydkinesiska sjön till Hongkong, vidare till Saigon och Maliku-atollen nära Indiens sydspets, och fyra dagar senare Adens hamn, därefter Djibouti på Afrikas horn, via Röda havet, genom Suezkanalen, förbi Sicilien till Marseille och tåget till Paris, via Lyon. Fadern hade läst George Orwells memoar Down and out in Paris and London från 1933 om livet i stadens slitna områden, där 30 000 kineser, som stridit för Frankrike under kriget, startat restauranger och format egna kvarter. Men det billigaste boendet fanns utanför staden. Här ägnade sig fadern åt måleri och skrivande. Men snart blev han bevakad, uppsökt och fängslad av den franska säkerhetspolisen som misstänkt för kommunistisk uppvigling. Detta trots faderns undran: att förhålla sig som utgivaren av tidskriften Clarté, Henri Barbusse, och fredsförespråkaren och nobelpristagaren i litteratur 1915 Romain Rolland – vad kan vara fel med det?

Ideologisk rensning existerade, tydligtvis, inte bara under totalitära regimer utan även i västerländska demokratier. På eget bevåg publicerade fadern sin första diktsamling, som följdes av On poetry, en skrift om att legera verkligheten med konsten: poesins framtid är oskiljaktig från demokratins framtid; konstitutionen är oumbärlig för poeter; det är bara när friheten att uttrycka sig är garanterad som poesin kan uttrycka folkets röst. Och det är först då samhällelig utveckling blir möjlig. Under andra världskriget, 1938, släppte Japan bomber över Guilin och japanska soldater gjorde räder i kinesiska byar. Under krigets åtta år förlorade Kina över 20 miljoner människor – ett sällan uppmärksammat faktum. Året därpå utbröt inbördeskrig som ändade med att Mao Zedong blev landets statsöverhuvud 1949. Underrättelsetjänsten började granska människors liv, idéer och uttryck. Objektiviteten och det offentliga samtalet ersättes av politiska fraser: landets invånare anmodades bedriva kritik av sig själva och andra människor utifrån den maoistiska läran. Inkorrekt tänkande kommunister avrättades. År 1954 hade landet inte längre någon diplomatisk förbindelse utanför kommunistblocket.

Mao förkunnade ”Låt tusen blommor blomma, låt hundra olika skolor strida”, men talet om mångfald visade sig mest tjäna till att avslöja vilka intellektuella som skulle bestraffas. Varje morgon gick fadern upp klockan fyra för att skriva trots att dikterna han skickade till litterära tidskrifter returnerades då ingen redaktör vågade publicera. Själva viljan att skriva gick dock inte att refusera. År 1957 publicerade People’s daily en lista på utvalda intellektuella som inte längre led under det tysta yrkesförbudet riktat mot förmodade högeranhängare. Det gav hopp, men förändrade inget för fadern och sonen Ai Weiwei. Under fem år levde de i förvisning i Norra Shanxhi, i ett område kallat Little Siberia, där det vanligaste boendet utgjordes av grottor. Som stigmatiserade intellektuella avkrävdes de anpassning, och fadern tvangs utföra arbetet att varje dag, i timtal, tömma områdets latriner. Utestängningen, avstängningen och utfrysningen; hur social status inverkar på människors liv, gjorde sonen Ai Weiwei tidigt medveten om sig själv och omvärlden.

Tio år senare, 1966, inleddes kulturrevolutionen, Maos desperata åtgärd att utradera den borgerlighet som ansågs ha infiltrerat partiet, regeringen, armén och diverse kulturcirklar samt Peking-universitetet. Borgerliga andar antogs vänta på en chans att avskaffa proletariatets diktatur, varför de måste fördrivas medelst exorcism; världen kunde omöjligt nå den rätta ordningen utan att först hamna i kaos. Den nu ålderstigne diktatorn drabbades av dödsskräck och klättrade upp på Himmelska fridens torg, idag Tiananmen, i grön militäruniform med röd armbindel för att hetsa ungdomar och studenter att bli rödgardister. Suggererade av Maos talekonst och budskap utförde rödgardisterna tortyr och mord på intellektuella och lärare. Flera av faderns vänner förhånades och mördades. En folkhop samlades utanför faderns hus med stora plakat målade av tidigare vänner, författare och skådespelare, som för att rädda sig själva börjat förtala och förfölja familjen. Rödgardister stormade in i huset och stal faderns saker, papper, manus och korrespondens. Efter flera räder i hemmet beslöt fadern att konstboksamlingen måste eldas upp eftersom den utgjorde en fara vid nästa räd. Konstböckerna såg ut som spöken när de drunknade i elden, förstörda i en akt av nödvändigt självsabotage. Scenen gjorde djupt intryck på Ai Weiwei: att undertrycka förnuft och skönhet kommer förr eller senare att provocera motstånd.

Från regimens början till diktatorn Maos död 1976 utsattes den kinesiska befolkningen för femtio politiska kampanjer – den ena mer våldsam än den andra. Kulturrevolutionens nionde år – det sista – blev det grymmaste och mest förtryckande. Någon rengöringsprocess skedde aldrig. Journalisten Edgar Snow, författare till Red star over China, besökte landet och frågade efter fadern, poeten Ai Qing, och om han fortfarande levde. Av de 550 000 intellektuella som förföljdes var Ai Qing bland de 100 000 som ännu var vid liv: 1980 frisläpptes fadern från rehabiliteringslägren. Under landets nya ledare Deng Xiaoping betraktades fadern inte längre som högeranhängare: för första gången på två decennier blev han publicerad med ett icke provocerande poem i en stor tidning. Publiceringen följdes av en kritisk dikt om Berlinmuren – för att det blivit möjligt och för att skärskådande är poesins uppgift. Dikten kom att läsas på plats av Ai Weiwei när muren föll 1989. Grymhet och absurditet går hand i hand, sade fadern, glöm inte det. Livet som poet och skribent är att ta sig fram i en tunnel, men nu var Mao-erans blinda lydnad och personlighetskult över.

Sonen Ai Weiwei antogs till Pekings filmakademi; trots att läraren i grundskolan hade ansett att eleven var så besynnerlig att betygsättning inte var möjligt. Som kroniskt skeptisk till normer och premisser ingen ifrågasätter hade sonen hamnat i ett tillstånd av konstant stress. Men så kom Pekingvåren, och demokratirörelsen sattes i rullning av en anonym aktivists skarpa regimkritik på en väggtidning i Peking. Landets ledare Deng Xiaoping träffade president Jimmy Carter – det var första gången en toppledare besökte USA – kanske var förändring på väg? Demokratiförespråkaren Wei Jingshengs artikel: ”Vill vi ha demokrati eller en ny diktatur?” uppdagade sanningen och visade att ingen djupare förändring skett: rörelsens aktivister arresterades och Wei Jingsheng dömdes till femton års fängelse; ett straff som utökades till arton år, och därefter påtvingad exiltillvaro i USA.

Det tidiga 1980-talet såg ungdomar röra sig in till städerna. Deng Xiaopings regim mötte vågen med förminskande av individens värde. Humanitärt agerande definierades som ”beskyddande av folkmajoritetens säkerhet” och antikriminalitetskampanjer. Med början 1983 drabbades 1,7 miljoner människor, främst ungdomar, av oproportionella domar. Dödsstraff kunde utmätas för små förseelser, som att ha levt promiskuöst eller fuskat i kortspel eller ha stulit en symaskin. Den extremt stränga politiken med rötter i förtrycket av kontrarevolutionärer under Mao-eran pågick ända till 1987.

Tillsammans med konstnären Zhou Lin lämnade Ai Weiwei landet 1981. I barndomen, under kulturrevolutionen, hade konstnären Zhou Lin förlorat sin mor; bortrövad och torterad för att ha talat flytande engelska hade modern tagit sitt liv. Nu var hennes dotter på väg till ett engelskspråkigt land. Regimen tillät resan på villkor att Ai Weiwei genomgick patriotisk utbildning och träning i att behålla hemligheter. Landet hade då varit isolerat från Väst i mer än trettio år och från Sovjet i mer än tjugo år. I USA väntade tillbakalutad kalifornisk vardag – Zhou Lin studerade datorvetenskap på Berkeley, Ai Weiwei sällskapade som student på egen bekostnad – och därefter flytt, nu till det kaotiska och inspirerande New York. I staden tog Ai Weiwei intryck av Keith Harings rebelliska graffiti och blev vän med Allen Ginsberg, som hösten 1984 hade besökt Kina och träffat fadern Ai Qing. Ai Weiwei tog extrajobb på Metropolitanoperan men blev ifrågasatt av sina landsmän för att han, till skillnad från dem, inte var intresserad av den amerikanska drömmen. Även halvbrodern och konstnären Ai Xuan distanserade sig från huvudfåran, och skrev, senare, utifrån denna hållning, memoaren New York notes.

Inspirerad av Marcel Duchamp ställde Ai Weiwei ut för första gången 1985 med verket Hanging Man. När Keith Haring och andra demonstrerade för ACT-UP, i Greenwich Village i New York och i Washington DC, gav Ai Weiwei dem sitt stöd genom att fotografera och dokumentera. Bilderna kom att användas av New York Civil Liberties Union som bevismaterial mot den polisbrutalitet som drabbade aktivisterna. I hemlandet bemöttes människors kamp för demokratiska processer, mötesfrihet och pressfrihet, mot inflation och arbetslöshet och korruption, med statligt våld och undantagstillstånd. I juni 1989 öppnade soldaterna eld mot civila och studenter som fredligt krävde förändrad politik på Himmelska fridens torg (Tiananmen). Men mediekartan hade förändrats, många människor gav studenterna sitt stöd, Ai Weiwei och andra konstnärer hungerstrejkade framför FN:s högkvarter och kinesiska konsulatet överöstes med brev och foton av protesterna som tagits av utländska fotografer.

Skälet till att konsten inte går att nonchalera är att den osäkrar det etablerade och blir till en nagel i ögat på makten. Fri och angelägen konst är varken beroende av en publiks storlek eller dess gillande. Av två motsatta handlingar, som att förstöra och återuppbygga, kan konsten skapa nytt, utan att snegla. Ai Weiweis synsätt återspeglas i den föraktfullt pekande skulpturen Bamboo finger från 2015 visad på Tiananmen. Men enligt Ai Weiwei har unga av idag sorgligt nog ofta ingen aning om vad som föregått dem: få känner till studentprotesterna på torget 1989; och om de visste, skulle de bry sig när de är uppfostrade till att undergivenhet väger tyngre än skepsis? År 1993 hade tolv år förflutit sedan Ai Weiwei lämnade Peking. Internetrevolutionen, då i sin linda, kom att få en frigörande betydelse för många självständigt strävande: att kommunicera direkt och ärligt med andra kunde kännas lika verkligt som en kärleksförklaring.

Frihet är inspirerande, individen blir som viktlös när den inte längre är förtryckt. Användandet av olika internetexistenser motade regimens försök att förkrympa individen och förvränga minnet. Denna frihet varade inte länge. År 2003 sjösatte regeringens ministerium för offentlig säkerhet ett informationsinsamlande program med uppgift att styra internet: taligenkänning, automatisk avlyssning, avståndstyrning och ansiktsavläsningsteknologi. Ansträngningarna utökades med spårning, störande, styrning och censur av individers privata aktiviteter liksom avlyssning av telefonsamtal. Mjukvaruprogram och trådlös internetkommunikation filtrerades och ministeriets program lyckades ta sig in i användares desktop och filer. Mjukvaruföretag avkrävdes redovisning av dokumentationen på sociala medier.

Att befinna sig på internet är att vara en ogripbar genomskinlig manet i en oändlig ocean. Människor blev bara mer ivriga att motstå kontrollen, staten kunde omöjligen vara överallt. Ai Weiwei började blogga, anordna kampanjer och kritisera straffsystemet med utgångspunkt i enskilda öden, som studenten Sun Zhigang som dog i fängelset av de skador han åsamkats när polisen arresterat honom för att han saknade legitimation. En av Ai Weiweis statusposter fick vida spridning: ”Om ett samhälle förnekar fakta och mörklägger misstag finns det då någon möjlighet till förbättring?” På bara några timmar kunde en mening delas hundratusentals gånger. De senaste trettio åren – vem har samlat på sig alla förmögenheter? När får arbetarna fackföreningar och social välfärd som skyddar deras individuella rättigheter? När ska landet börja skämmas för att så många blivit handikappade i fabriker i The Pearl River Delta i Guangdong? I verket Chandelier and scaffold, kristallkrona och schavott, från 2006, för konstnären samman två separata världar: makt och rikedom, och avsaknad av demokrati. Drömmen om ett vetenskapligt demokratiskt samhälle samspråkar med Sergei Eisensteins tribut till den ryska revolutionen 1917: October, ten days that shock the world.

I förtryckande politiska system är det lätt att förlora empatin och börja tillfoga andra smärta – men en djurrättsaktion visade på unga människors anständighet och medkänsla: katter som annars skulle ha blivit till den traditionella kantonesiska rätten katt och orm-gryta togs om hand i en aktion som utmynnade i dokumentären San Hua om kattkötts- och katthandelsindustrin. Fyrtio uttorkade katter som hittats i burar i ett lagerhus fann sitt hem hos konstnären. Ett dussin av dem gjorde sig snabbt hemmastadda på gräsmattan och på skrivbordet i konstnärens studio. Dokumentären tillgängliggjordes på internet 2011.

Konstkännare besökte Ai Weiweis hem, besöken filmades som exempel på globaliseringsspektakel; nyliberalismens uttryck, inte som nymarxism, utan som kapitalistisk appropriering: konstnären kritiserade ombyggnationen och urbaniseringen som föregick olympiaden i Peking 2008 där han själv bistått med att rita nationalstadion. Olympiaden var tänkt som ett tillfälle för regimen att visa upp landets framsteg de senaste trettio åren men den visade mera hur litet som egentligen hade hänt: med ideologin intakt hade landet förvandlats till en global kapitalistmakt. Ai Weiwei erfor att hans konst blivit ett politiskt hot som vänts mot honom själv. Men så är logiken: om en kritiserar nationen kan det leda till fängelse. Denna verklighet medskapar konsten, så det är också att slungas tillbaka till källan. Rädslan för ensamhet, och för att lämna sin hembygd, är stor och har sina rötter i landets politiska och kulturella historia. På temat skapade Ai Weiwei konstprojektet Fairytale 2007: A Journey to Kassel: ettusen bybor bjöds att lämna sin hemby för att resa till Kassel Documenta och delta i en dokumentärfilmsproduktion om det enskilda i det kollektiva. Varje tusenhövdad samling är lika med lika många unika individer, alla med unikt olika berättelser.

I USA sågs globaliseringen som överordnad mänskliga rättigheter. Och den kinesiska regeringen satsade enorma pengar på att tysta kritiker på internet. Kommunistpartiet ordnade så att Ai Weiweis internet låg nere, namnet försvann från sökmotorerna och bloggens texter raderades. Landets dissidenter kämpade med att hålla undan för säkerhetspolisens inbjudan att ”dricka te”: myndighetens sätt att varna, skrämma och försvaga oliktänkande. Ai Weiwei ställde ut i Japan och fick nedgörande kritik; men konstens syfte är inte att tjäna; den goda kritiken har aldrig varit ett mål; självcensur är detsamma som självförakt, och att vara undfallande leder till förtvivlan. En persons tystnad utsätter en annan person för fara; om alla i stället talar öppet händer något. Ai Weiwei arresterades och misshandlades av polisen men dokumenterade övergreppet. Ingen hade tidigare lyckats filma polisen under sådana omständigheter: ”Att göra en dokumentär är lika naturligt och instinktivt som att fälla upp ett paraply en regnig dag.”

Konstvärlden kan utgöra ett skydd, en trygghetszon för fortsatt kritik, en möjlighet att överleva och röra sig fritt. I barndomen, fattig utan andra ägodelar än en säng, en eldstad och ett bord, bar Ai Weiwei ofta solrosfrön i fickan; fröna utgjorde både kroppslig föda och andlig tröst, och människor tuggade ständigt på frön. När en by, nära staden Dujiangyan, förlorade 740 barn i en jordbävning, på grund av en undermåligt byggd skola, skapade Ai Weiwei Sunflower seeds till åminnelse av barnen och deras föräldrars kamp mot myndigheternas försök att tysta ned katastrofen. Sunflower seeds fyllde Tate Moderns stora hall, Turbine Hall, men inte med stora strukturer, utan med motsatsen: små, små skapade frön, miljoner av dem, alla olika och fullständiga, flytande som uppgående i en ocean. När besökarna förflyttar sig över golvet, omslutna av alla frön, går de som på vatten, friktion och sammandragning under fotvalven, individens rätt i det stora, kraften av det enskilda. Ingen enda förtjänar att dränkas i olika politiska strävanden.

Konsten kan vara en början; när människor satsar framåt, oavsett konsekvenser, ger de mening åt sina liv. Ai Weiwei försökte få västerländska statsbesök att påminna det kinesiska styret om bristen på mänskliga rättigheter: Hur ska ett land blomstra utan en mångfald av åsikter? Hur ska landet bli civiliserat när väst ingår ekonomiska avtal och handel men undviker att tala om medborgarrätt, pressfrihet och yttrandefrihet?

Arabvåren, twitter-revolutionen i Tunisien, Jasmin-revolutionen 2010 började underbart, men blev till splittring, konflikt, förtvivlan. En tröst var att kritikern, filosofen och författaren Liu Xiabao, som dömts till elva års fängelse för att ha uppviglat mot statsmakten, tilldelades Nobels fredspris. Likväl – året därpå arresterades ett dussintal kinesiska twitter-användare, sattes i husarrest eller ”bjöds på te”. Många använde aldrig mer twitter. Ai Weiwei togs i förvar i nästan tre månader utan juridisk hjälp eller rätt att ta emot besök; han utsattes för återkommande husförhör, beordrades skriva självkritiska tirader, och flyttades runt på olika förvar där övervakningskamerorna aldrig släcktes ner. Efter åttioen dagar lyckades konstnären övertyga säkerhetstjänsten om att konstnärens existens är ett slags kulturell subversion; en dadaism inspirerad av Duchamp: Även om ni släpar ut mig på backen och skjuter ned mig förblir min position densamma.

När en stat begränsar en invånares rörelser – då har den staten blivit till ett fängelse: ”Älska aldrig en person eller ett land som du inte har friheten att lämna.” Om du vill hävda din rätt kan du inte protestera i ett begränsat utrymme. Om din förälder slår dig, om de behandlar dig illa, kommer du ingenstans med att ställa till med bråk i hemmet. Du måste ut på gatan där grannarna kan se dig. Utländska konstsällskap, konstnärer och andra kritiker publicerade konstnärens porträtt på hemsidan; i Hongkong målade aktivister namnet i t-banan, i gatukorsningar och på husväggar i de kinesiska truppernas baracker. Tate Modern lyste upp entréfasaden med ”Frige AI WEIWEI”; amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde officiella uttalanden; ledare i Tyskland, Storbritannien och Frankrike skickade brev till Pekings myndigheter. Svaret de fick från polisen: Om det inte hade varit för allt oljud hade konstnären frigetts tidigare.

Väl frisläppt nekades Ai Weiwei möjligheten att närvara på sina egna utställningar; myndigheterna tog passet i beslag och behöll det i fyra år. Som motståndshandling och för att tacka sina följare för deras stöd började konstnären publicera sitt vardagsliv på hemsidan; en helt frivillig genomskinlig övervakning ledde till att sidan uppnådde 5, 2 miljoner besök. I According to what – soloutställningen i Brooklyn 2014 – kopplade konstnären samman sitt eget läge med 176 andra politiska fångar i världen. Hinder som regimer konstruerar för att tysta oliktänkande får på konstnärer inte sällan stimulerande effekt: skapande är lika med avsaknad av rädsla, och att ha en verklig och mäktig fiende kan göda inspiration och identitet. Trots hyllningar och priser för livslångt konstnärskap avbokades – ’cancelled’ – Ai Weiwei från olika event och samarbeten. Samtidigt använde västerländska konstinstitutioner sig gärna av konstnären som ännu en aptitlig rätt i globaliseringens spektakel.

Men att tolerera att historien förvrängs är första steget till att också tolerera förödmjukelse i verkliga livet. Ai Weiwei minns faderns ord: Vad vi själva gör, måste tåla historisk granskning. I stället för att dissekera en salamander, behåll den som sällskap. Även om myndigheterna upphör med att söka hindra Ai Weiwei, arresteras fortfarande andra: människorättsjurister och konstnärskollegor. År 2015 skapade konstnären verket Remains av återfunna delar av människoskelett från kinesiska landsbygdsområden dit intellektuella förvisats och dött under kulturrevolutionen. Samma år besökte han Europa för första gången efter att ha återfått sitt pass. Djupt förfärad av åsynen av människor i nöd i livbåtar på havet omvandlade Ai Weiwei den ursprungliga resplanen till ett dokumentärprojekt om flyktingläger i östra Turkiet, krigsdrabbade i norra Syrien, det sextio år gamla palestinska flyktinglägret i Libanon, Jordaniens läger, ingenmanslandet vid dess norra gräns, Jerusalem och Gaza-remsan, läger vid gränsen mellan USA och Mexiko och läger mellan Grekland och Makedonien där mer än tiotusen flyktingar fastnat när gränsen norrut till Europa plötsligt stängdes.

Sedan konflikten i Syrien började 2011 har nära tio miljoner flyktingar fördrivits från sina hem och förlorat sin hembygd, sina minnessaker, sitt språk, känslan av tillhörighet. Varje dag under 2015 dog i genomsnitt två små barn i de orangea jollarna som försökte ta sig över havet. Människor som överlevde färden blev diskriminerade och illa bemötta. Upplevelsen av att vara utan rötter, den påtvingade exilen och känslan av otillräcklighet går i arv. Fler och fler människor tvingas lämna sina hem av olika skäl. Hur vet vi att vi inte själva kommer att hamna i samma situation och tvingas be om sympati? Den egna släktens öde hör ihop med andras släkters öden, så vi måste öppna oss och tala fritt. Annars försvinner minnena, och sorgen blir till ett bottenlöst hål.

Hemlandet liknar drivande tång på vågorna när det vägrar att ärligt minnas och ta sig an uppgiften att bygga nytt. Fadern sade: Att undertrycka människors röster är den grymmaste sortens våld. Konstnären tillägger: åttio år senare har faderns tro på poesin som frihetens ambassadör ännu inte vunnit stöd. Men i faderns diktning finns den intakt, bevarad.

  • Ai Weiwei, 1000 Years of Joys and Sorrows, a Memoir, översättning till engelska av Allan H. Barr, London: The Bodley Head, 2021
  • Beijing Spring [Pekingvåren], dokumentär av Andy Cohen och Gaylen Ross, 2021
  • Dödvatten och gryning, två röster från Kina, dikter av Wen Yiduo och Ai Qing tolkade av Göran Malmqvist; kalligrafi: Han Bong Duk, Höganäs: Wiken, 1983

©Arimneste Anima Museum #19




I Berlin före andra världskriget fanns en svenskkoloni av redan boende eller ditresta, på besök eller kvardröjande i staden. Hur förhöll de sig till samhällsutvecklingen? De kritiska medierna på hemmaplan, i Sverige, var få och någon kollektivt upprorisk antinazism syntes inte till. Att säga ifrån, bojkotta, avvika från massan, organisera sig i motrörelser kom att bli en hyllad reaktion först efter kriget.

Idag hade utvecklingen i Tyskland ifrågasatts av folk i allmänhet. Författare, föreningar, nätverk hade skrivit kritiska artiklar, gjort uttalanden, anordnat resebojkotter, demonstrerat utanför ambassaden, krävt öppna ställningstaganden. En solidarisk vänförening hade bildats, liksom grupper på sociala medier; en konvoj hade farit till Berlin för att ge stöd åt landets demokratiska krafter.

Förmodligen. Huruvida människor idag hade förstått vad som höll på att ske och agerat därefter är inte helt lättbedömt.

Men svenskt nazimotstånd på plats existerade. Ett tydligt och myllrande vittnesmål återfinns i historikern, kulturskribenten och kulturpersonligheten Vilhelm Scharps minnen från Tyskland och Nazityskland, samlade i Labyrinten från 1920- och 30-talets Berlin, och redigerade av historikern Andreas Åkerlund.

Vilhelm Scharp, född 1896 i Stockholm, var bara tio år gammal när han efter att familjen splittrats placerades på Lundsbergs internatskola. Återkommande depressioner ledde till skrivkramp, självsaboterande perfektionism och avbrott i studierna. Till trots mot den svikande hälsan lyckades Scharp ta en kandidat i litteraturhistoria och historia – och därefter en ämbetsexamen i poetik samt historia.

Denna slags examen, fil. mag. historia, gav rätt att söka adjunktstjänster och att titulera sig historiker. På rekommendation erbjöds Scharp 1928 anställning som utlandslektor vid Friedrich Wilhelms-universitetet i Berlin, då ett av världens främsta. Från Berlin beskrev Scharp vad som hände på gator och torg, i parker och på valmöten där nazister höll offentliga propagandatal. Han fick inblick i och deltog i de verbala och strategiska striderna bland utlänningar i Berlin, på ambassaden och i Svenska kyrkan där han var ordförande i ungdomsföreningen.

Ett andra hem blev den italienska restaurangen Taverne i hörnet av Courbière-Strasse. Här umgicks diverse nazikritiker och andra skeptiskt sinnade personligheter mellan 1930 och 1938. Stamgästerna vid borden under de påbjudna porträtten på Mussolini och Hitler – utökade av restaurangägaren med ett kosmopolitiskt urval andra porträtt – bestod av studenter, universitetslärare, diplomater, konstnärer, konsthandlare, utländska journalister, film- och teaterfolk.

I krogmiljön trivdes bland andra Arnold Zweig, författare till den första stora krigsromanen Sergeant Grischa, och vän till Freud, som kallade Scharp för ”den förhindrade författaren”, och sångerskan Ingrid Wiksjö från Frösön i Jämtland, då firad sopran, ”Die schwedische Nachtigall”, som underhöll Tavernes gäster med kunskaper och berättelser.

Som god lyssnare blev Scharp nära bekant med Jakob Bollschweiler, mer känd som konstnären Bollsch. Akuta ekonomiska problem hade bidragit till att denne hade antagit uppdrag, erhållit Hitlers gunst och en snabb karriär. Något han inte gärna ville avhandla, utan hellre berättade anekdoten om en rik dams hävdande av hundars naturliga lekförmåga. Konstnären hade kontrat damen genom att lägga sig vid damens fötter och skälla: Inte kunde hundar leka, de var ju rovdjur som övade sig inför den naturliga jakt som berövats dem av deras matmor.

Gestaltningen säger förstås mer om den nazistiskt anstrukne konstnären än om damen och hunden. Som den visar på nazisternas tveksamma perception: fenomenet ”play bow” hos hundar – förmågan till kroppslig lekinvitation, att tampas på lek och inte på allvar – verifierades, symtomatiskt nog, inte av den nazityska kvasiforskningen utan av amerikanska etologer (långt senare).

Enligt Scharp var Bollschweiler som många konstnärer i tiden “politiskt aningslös, men lyhörd för flammande appeller och löften”, och förmådde inte stå emot ”en jättelik våg av audiovisuell propaganda som överspolade Tyskland och särskilt dess huvudstad” efter det halva maktövertagandet 30 januari 1933. Dessbättre hann Bollschs konst inte färgas av ”tyskarnas muskulöst heroiska estetik”,  ”förgrovad barock, en träaktig Düsseldorfromantik, vykortstorra aktmodeller”, då han avled i en flygkrasch 1937 och därmed räddades ”från att förtvina bland Tredje Rikets hovdekoratörer”.

Efter maktövertagandet 1933 började likriktningen medelst stöveltramp, militärmusik och ungdomsrörelsen Wandervogeler-rörelsens visor, obligatoriskt uppsatta flaggstänger på bostäder, balkonger och balustrader – en ”operamässig dekorationseffekt i den svala vårbrisen”, ”en bedövande massuggestionens stormvåg”, vittnar Scharp. Hur stark nazipropagandan kunde upplevas av den tidens reklamovana människor illustreras av hur en judisk dam, en släkting till Arnold Zweig, och vän till Scharp, trots sitt avståndstagande från nazismen, under en förbipasserande naziparad, måste stoppa en näsduk i munnen för att inte stämma in i folkmassans jubelrop.

Bland de 60 procent berättigade som inte röstade på Hitler i riksdagsvalet 1932 fanns de som kände både förtvivlan och hopp. Och bland de som upplevde det sistnämnda fanns många som ville hålla sig ovetande om att feststämningen betalades med brutala övergrepp och hatkampanjer. Utländska turister rapporterade hem om att tyskarna slutit upp bakom Hitler. Så behövdes det också bara några få år för att iscensätta upprustningen, bryta mot Versailles-fördraget och besätta Rhenlandet.

De europeiska parlamenten, förskräckta av bolsjevikerna i Ryssland, stoppade huvudet i sanden – alternativt föredrog, i hemlighet, nazismen framför kommunismen. För etablissemangen kunde nazismen framstå som ett användningsbart verktyg mot ”det röda hotet”. Stridspiloten Göring åkte runt på visiter, uppträdde belevat och beundrades av ridderliga engelska motståndare som en garant för Hitlers nobelhet.

Även Weimarrepublikens rikskansler Frans von Papen, mannen som övertalade Hindenburg att Hitler kunde kontrolleras, ambassadör i Wien 1938 och i Ankara 1939–1944, deltog med charm på internationella jaktpartier – också i Sverige, berättar Scharp. Inte många lyckades genomskåda nazisternas intrikata bedrägerier. Exempelvis hyllade en av de mer ansedda tidningarna i England, London Times, i en uppmärksammad ledare Hitler ”som en ärlig målsman för rättvisa och moderation”.

Journalister som skrev från Berlin för att väcka de ovaksamma kunde kallas ”skräckmålare och journaljer” och blev avfärdade som hysteriker och offer för ”gruelpropagandan”. Några sökte nå ut till allmänheten genom att använda ironi, men många blev censurerade av sina redaktioner. Kritiska journalister som rapporterade från Nazityskland fick sina artiklar refuserade, minns Scharp. Undantaget var de amerikanska redaktionerna.

Den amerikanske journalisten Edgar Mowrer rapporterade analytiskt och upplysande om det politiska läget i en serie artiklar i Chicago Daily News 1932, varpå han fick respass från Tredje Riket – och tilldelades Pulitzerpriset i USA 1933. Amerikanen Hubert Renfro Knickerbocker, journalist och författare med smeknamnet “Red” (på grund av sin hårfärg), skrev aningslöst om den italienska fascismen och Mussolini – men visade därefter insikt med avslöjande och välskrivna reportage om Nazityskland, en serie som icke förvånande ledde till att han blev deporterad.

Men flertalet engelsktalande journalister ägde inte rätt förutsättningar för att förstå vad som skedde, menar Scharp. William Shirer kom att skriva ett stort och mycket spritt historiskt verk över nazismen – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – i vilket den nazistiska ideologin framställs som unik för Tyskland; en logisk följd av Martin Luther och den tyska traditionen att blint lyda sin överman. Denna tolkning om unicitet var enligt Scharp en förvillelse: nazismen var snarare ett av flera fall av totalitarianism som uppstod i ett antal europeiska länder.

I sammanhanget omnämner Scharp den ofta överhoppade svenske reklamtecknaren och sportjournalisten Rune Carlsson; som mycket kunnig författade han, enligt Scharp, ”den bästa introduktionen till Hitlerismens uppkomst och idévärld på svenska”: Tredje Rikets herrar och andra (1945). Tilläggas kan att Rune Carlsson finns med i Barbro Alvings (signaturen Bang) reportagebok Det kom aldrig i tidningen (1963), i kapitlet ”I skuggan av en stövel”, s 52, om att rapportera från Nazityskland 1937.

Våren 1933 inbjöds kulturpersonligheter från andra länder för att vittna om den förment positiva samhällsutvecklingen. Några var på förhand uteslutna, däribland Elsa Björkman-Goldschmidt, svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918, föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924, journalist i Wien 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt blev senare, 1950, ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958.

De kvinnliga namnen är i övrigt inte många i Scharps återblickar, varför de som nämns bör läggas på minnet: Helga Stene, lektor i Berlin, klippfast mot nazistiska närmanden, motståndskvinna och feminist under kriget, är en sådan. Hon föreläste i Sverige och Berlin, och kämpade mot nazisterna i den egenskapade organisationen Parents resistance. Svenskarna Sven Hedin och Fredrik Böök däremot, servade, menar Scharp, som ”samvetslugnande medel för de tyskar som av egna ögons vittnesbörd börjat tvivla på högtalarnas, hakkorsfanornas och stöveltrampets pingstevangelium”.

Sedan åren i Uppsala var Scharp vän med Karin Boye och Herbert Tingsten; alla hade varit aktiva i Clartérörelsen. Scharp, Karin Boye, systrarna Märta och Ulla samt ytterligare ett antal intellektuella gav 1931–1933 ut tidskriften Spektrum, i vilken Scharp introducerade André Gide och Gunnar Ekelöfs översättning av dennes pjäs, Falskmyntarna.

I januari 1932 reste Karin Boye ned på besök för att anlita psykoterapi; under vistelsen gick Boye och Scharp, och ett par andra vänner, för att lyssna på Görings propagandatal för Hitler som presidentkandidat. Svenska turister i Berlin, aningslösa eller positiva till vad som verkligen pågick, kunde då ses spatsera omkring med blågula hakkorsknappar på hemmagjorda illasittande SA-uniformer, och framstod som löjliga även för dem som bar originalet.

Alltmedan kretsar i Sverige med tidningen Dagsposten – till vilken tyska staten gav finansiellt stöd – och med Svensk-tyska föreningen som plattform förberedde anslutning till stortyskland. Scharp erfor hur nazismen växte och sökte larma i svenska tidningar. I Nya Dagligt Allehanda beskrev han 1934, under pseudonym, på grund av att han då var statsanställd i Hitlertyskland, maktövertagandet och ”de långa knivarnas natt” (30 juni och 1 juli 1934).

Opinionen i England och Sverige kan inte sägas ha berörts av den hitlerska människodiskrimineringen. Svenskt kulturliv var väl infiltrerat; i oktober 1935 välkomnades Berlinuniversitetets talkör på Stockholmsoperan med hänvisning till ”ädla tyska teatertraditioner”. Kören spelade Aischylos Perserna, det klassiska dramat om segrarens medkänsla för de besegrade – ”en cynisk och planmässigt genomtänkt kulturpolitisk bluffaktion”, ”en förljugen hyllning av segraren Hitlers ädelmod mot sina slagna fiender”, kommenterar Scharp.

Detta tilldrog sig tre veckor efter bödelshugget i Nürnbergslagens arierparagraf då Tysklands judiska befolkning uteslöts från medborgarrättigheter, och detta “i ett land”, skriver Scharp, “där de i generationer gjort insatser för kultur- och samhällsliv.”

Uppsättningen på Stockholmsoperan spelade bokstavligen nazisterna i händerna. Där fanns även en mikronivå för kulturmässig propaganda: språklärare i tyska skickades som stipendiater till Skandinavien och England för att på aptitligt och förljuget sätt sprida nazism med språkexempel à la ’Führern har skapat ordning’ (på tyska). Stipendiaterna rapporterade sedan hem om olika umgängeskretsar och deras inställning till Hitlerriket. Som Scharp skriver var systemet noggrant uttänkt. För propagandan hade ”grammatikexempel högre koefficient än hakkorsbroschyrer”.

Vilhelm Scharp och andra nazikritiker i Berlin förhöll sig professionellt; ömsom åskådarmässigt, ömsom med direkt protest. Till en början sökte Scharp underhålla strategiska kontakter inom nazistpartiet, och 1931 försökte han få till en intervju med Goebbels samt skissa på en studieplan åt Görings son, vilket dock resulterade i att Göring försökte få honom avsatt från lektoratet. Herbert Tingsten delade Scharps åsikt om Hitlers Tyskland och besökte vännen i Berlin fram till 1936 . Via kontakten med Göring kunde Scharp ordna ett möte mellan Tingsten och Göring, enligt Tingsten i en artikel i DN 8/7 1962, ”Möte med nazismen”.

Trots att Scharps undervisning på universitetet övervakades av en uniformerad SA-student, verkade den, enligt egen utsago, som ”friskluftsventiler för lyhörda missanpasslingar i den nya folkgemenskapens’ rike”. I Scharps ögon var Tyskland ett Europas problembarn som det var farligt att låta isolera, och han varnade för att överge de demokratiska krafterna i landet.

Tillsammans med Svenska kyrkans kyrkoherde agerade Scharp mot propagandaministeriet, och särskilt två svensk-tyska vänskapsföreningar som konspirerade för att göra nazistisk kupp i Svenska kyrkan i Berlin. Vågat nog sökte Scharp även korrigera nazister. År 1933–1934 publicerade han tre artiklar i deras egen periodika med innehåll som går på tvärs mot den uppfattning nazisterna ofta hade om Sverige. Budskapet är riktat mot rasideologin och den starkes rätt samt förordar en svensk demokratipraktik med rötter i Engelbrekt.

Lektoratet i Berlin varade tills Scharp sparkades av nazisterna 1936. Uppsägningen föregicks av avbrottet 1933, då han på Görings initiativ skulle ersättas med en nazist, men efter kritisk publicitet i svenska tidningar fick behålla platsen. När han slutligen miste den hade han upplevt Weimarrepubliken i fem år och övergången till Nazidiktaturen i tre år. Åter i Sverige tog Vilhelm Scharp tjänst som läroverkslärare vid nybyggda Sveaplans gymnasium för flickor i Stockholm.

Med antinazistiskt syfte och på uppdrag av UD gjorde Scharp efter hemflytten åtta resor till Berlin. Han engagerade sig i de antinazistiskt verkande föreningarna Nordens Frihet och Tisdagsklubben – ett av föredragen han höll hos dessa föreningar finns med i Labyrinten – och deltog i hjälpen till landsflyktiga, inbegripet hustrun Isabel Neuberger som i slutet av kriget flydde från Berlin med sina värdesaker insydda i kläderna.

Scharp agerade uppgiftslämnare och konsult till den svenska regeringen om nazitysk propaganda i Sverige samt om de svenska nazisternas kontakter med landet, och blev aktiv i det styrande organet för Samarbetsnämnden för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete (SDU), grundat 1943 av Alva Myrdal, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. I nämnden var han verksam med studiecirklar, kurser och föredrag som lärde ut folkhemsdemokrati av svenskt snitt till flyktingar i Sverige.

Efter 1945 tog Scharp plats som ledamot i Svenska Institutets lektorsråd och på 1950-talet skrev han en rad artiklar för Dagens Nyheter, exempelvis ”Hitler som fredsängel” och ”Gäster hos diktaturen”. Scharp kritiserade även svensk historisk forskning för avsaknad av intresse för flyktingarna, de tyska emigranterna till Sverige måste intervjuas, menade han, de hade ju fått inblick i ”den skickligaste och effektivaste politiska falskmynteriverkstaden som hittills funnits.”

År 1944 började Scharp arbeta på en retrospektiv reportagebok som skulle skildra minnena av nazismens framväxt och dess ideologiska rötter, en bok om nazismens historiska evolution: Hur kom det sig att ett civiliserat, liberalt och demokratiskt land som Weimarrepubliken blev nazistiskt?

Den tes Scharp ville förfäkta lyfte bland annat betydelsen av Wandervögel – ungdomsrörelsen som propagerade för självständighet, mot disciplin i skolan, mot nationalism och chauvinism, men som efter första världskriget började hylla motsatsen: ära, plikt, uniformer och lydnad samt att i tidig ålder lära sig använda vapen som leksaker. Rörelsen utvecklades raskt i antihumanistisk, primitivistisk riktning och blev till ett lätt byte för nazismen.

Det var så Scharp förstod nazismens utveckling, menar Andreas Åkerlund. Förlaget Wahlström & Widstrand anmälde intresse att ge ut manuset, men ledsamt nog hann Scharp avlida (1978) innan projektet färdigställts. Andreas Åkerlund menar vidare att Scharps position verkligen var aktivt antinazistisk – men att den utifrån vad vi idag vet om den nazityska politiken och dess metoder ändå kan kallas naiv.

I minnet bör hållas att det är först på sent 1960-tal och under 1970-talet som att öppet ta ställning i brännande internationella frågor blir en förebildlig medmänsklig hållning. Och då till dels som en reaktion på den allmänna undfallenheten under andra världskriget.

Samlingen innehåller, utöver essäerna, en längre intervju från 1929 med Vilhelm Scharps generationskamrat Erich Maria Remarque, författaren till soldatskildringen från första världskriget På Västfronten intet nytt.


  • Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
  • Föredrag av Vilhelm Scharp, Sveriges Radio, 1963.
  • Barbro Alving, Det stod aldrig i tidningen, Stockholm: Bonniers, 1963, se Litteraturbanken.
  • Rune Carlsson, Tredje rikets herrar och andra, Stockholm: Sohlman, 1945.


© Arimneste Anima Museum # 18





Oka Rusmini


Pramoedya Ananta Toer hör till de få författare som i sin romankonst lyckas införliva kvinnokategorin och kvinnors kamp för lika rätt, något fortfarande ovanligt, fast det inte borde vara det: Kvinnorörelser har i alla världsdelar spelat en avgörande roll i verklighetens dramer för oberoende och demokrati.

I mitten på 1960-talet, femton år efter landets självständighet, omfattade den indonesiska kvinnorörelsen med jämställdhet och lika arbetsrätt på agendan tre miljoner medlemmar och utgjorde en betydande politisk kraft. Ändå, eller kanske just därför, utsågs rörelsen till syndabock; en beskyllning riktad mot kvinnoförbundet Gerwani för våld mot högt uppsatta militärer nyttjades av diktaturregimen som ett (av många andra) svepskäl för att idka förföljelser och begå massmord på människor i landets demokratirörelser.

Ofattbara, föga omskrivna dåd och ett bortglömt fall av härskarteknik. I decennier traderades anklagelsen mot den indonesiska kvinnorörelsen innan historiker och utredare bevisade myten vara falsk. Ja, syndabocksstrategin brukad som vapen mot minoriteter och folkrörelser har varit och är ett återkommande fenomen; i dagens Europa och USA kan reaktionära krafter ses använda förtal, skuldöverföring och misstänkliggörande i sina försök att bromsa arbetet för demokratisk utveckling.

Strukturer och sociala tekniker kan framstå abstrakta, men de dirigerar människors enskilda liv. En författare som likt Pramoedya Ananta Toer lyfter människors strävan bort från konstruerade labyrinter är Oka Rusmini, verksam i Denpasar på Bali.

Novellen “Sitas eld” i samlingen Indonesien berättar, tusen gevärskulor, tusen fjärilar utspelar sig på landsbygden vid tiden för landets frigörelse. En grupp tonåringars gemenskap med den omgivande naturen, särskilt en porlande vindlande bäck, används av de vuxna för att uppfostra ungdomarna till hetero-hierarkiskt leverne: bäcken omtalas som vore den en traditionellt maskulin människa, en gud att följa och beveka.

Kroppsform i kombination med klass/kasttillhörighet avgör i övrigt de ungas framtid. Återstoden av livet bör de tillbringa i en förment passande makes hushåll; någon utväg ur bestämmelsen erbjuds ej och bortom hushållet lurar risken att bli kidnappad av koloniala män (här holländare) till ett liv som tjänstehjon (yngre) eller konkubin (äldre) alternativt utsättas för de värsta av brott, dumpad mördad på byns torg som avskräckande exempel på att underordnade inte bör sätta sig till motvärn.

Sitar har sitt amorösa sikte fäst på Sawar, som befinner sig på frihetsrebellernas sida. Sawar kan konsten att lyssna i turtagning och de två dras till varandra. Till Sitars besvikelse visar det sig att även Sawar önskar äga henne, såsom byn äger Sitars mor då hon avkrävs ett liv som konkubin för att spionera åt motståndet. Sitar måste följa sin förälders exempel och som slav åt den japanska överbefälhavaren skaffa fram hemlig information. Berättelsen utvecklas till fullödig tragedi: enda sättet för de mest förtryckta att undkomma överheten är att förgöra den som står dem närmast.

Romanen Jordens dans från 2000, översatt till svenska 2009, komplicerar normbilden ’personer i kvinnokategorin trängtar ömsesidigt kärleksförhållande till personer i manskategorin som hellre begär dem som sexuellt objekt och dold försörjare av familjen’. Människorna resonerar och berättar sig fram i tillbakablickar; skriften i samklang med den muntliga traditionen; kön, genus, klass, kast, exteriör och amorös variation som pjäser på en karta dimensionerad av patriarkala och koloniala regelsystem.

Huvudpersonen Telaga vet att hennes utseende granskas; en intim värdering av ett barn, fastän inte erotisk, också mellan mor och dotter. Till skillnad från sina systrar, som måste värja sig mot de äldres nedsättande ord, möts hon av vänliga blickar och tvingas istället hantera avundsjukan, en kraft som hotar att förgöra både den utsatta och den som utsätter. Dessutom svårbegriplig: Ju vänligare hon är mot de avundsamma, desto mer hat väcker hon. Varför detta hat när hon inte gjort dem något?

Ett svar är att kroppsliga företräden, förmodade privilegier, ger möjligheter utom räckhåll för de avundsjuka. Men i danskonsten kan en kvinna uttrycka taksu – gudomlig inspiration och kraft – såsom Telagas mor Luh Sekar när hon strävade att sätta byn på kartan. Unga människor av idag tar inte vara på detta själsliga värde, menar dansläraren mästaren Luh Kambren, dock vet alla i byn att hennes omdöme präglas av livet med den västerländska maken och konstnären, hans pornografiska exploatering av kvinnliga kroppar, den infödda fruns kropp, galjonsfiguren, täckmanteln för att slippa undan avgifter och skatt.

Maken konstnärens utnyttjande, hans utställda performance-videor, nådde byn, som i den moraliska rättens namn lät misshandla honom så redigt att han efter en tid avled av skadorna. Fortfarande studeras konstnärens verk och tekniska färdigheter – trots att det hans verk förmedlar är hustruns plågade skrik. Hustrun uppmärksammades och prisades, konstlitteraturen noterade henne, skribenterna blev förmögna, men något skadestånd erhöll hon aldrig.

Därtill betraktades hennes och Luh Sekars ambitiösa dansprogram som vore det utslag av galenskap. Till liten förvåning för Luh Kenten, tidigt medveten om sin transidentitet och med ett begär riktat mot kvinnor generellt – ”utan kvinnor skulle jorden sakna själ” – och i synnerhet gentemot Luh Sekar som öppnat hens kritiska öga för hur män kan leva på kvinnors arbete när de tillbringar dagarna på det lokala gatuköket med kaffe, skvaller och drömmar om en självständig kvinna som säljer grönsaker, hantverk och kakor på marknaden; nyckeln till ett liv i välstånd där maken efter kvällens dobbel kan gå hem och vila bredvid sin utarbetade hustru.

Västerlandets misogyni liksom förfädernas traditioner är svårkrossbara tegelstenar; de sociala och kulturella straffen för att överträda en kast/klass eller ett kön/genus svåra att undkomma. Ändå kunde män som Telagas farfar genom utbildning, pengar, ämbete och överklassgiftermål rucka på systemet, ja till och med leva över heterogränsen i ett ménage à trois. Luh Kentens tillvaro bär liknande frigörande potential: hens lesbiska frieri av ”en sort som aldrig institutionaliserats i människans historia”, en längtan att visa att livet kan levas utan tvingande beräkningar.

Men färden uppåt i samhällshierarkin via giftermål med “rätt” man säkrar Luh Sekars karmacykel efter döden – systemets religiösa/existentiella dimension – och ger henne status, en respekt som villkoras av konkreta motkrav: inte bevista sin låg-kast-familjs tempel, inte äta av deras offerfrukt, inte be tillsammans med dem, inte ta med Telaga och de övriga barnen till barndomshemmet eftersom att vistas i en lägre-kast-miljö innebär risk att ”förlora sin adliga utstrålning”.

Kastmässigt och klassmässigt reser Telaga i motsatt riktning modern. Redan som flicka väljer hon Wayan till framtida gemål, fattig men kulturellt rik, begåvad med avsevärd konstnärlig talang. Telagas mor Sekar förhandlar och grälar med dottern, Sekar vet att begåvning inte kommer att räcka, Wayan måste ges karriärchanser och skickas på en längre meriterande resa. En sejour som i slutändan snarare visar sig vara ett – fruktlöst! – försök att bryta upp relationen.

Telagas liv i Wayans hem blir en prövning. I hushållet finns inga tjänare, ingen frukost, inget rent vatten att tvätta sig i; färskvattnet, liksom veden, måste sparas för att tillaga maten, och framförallt: steka de religiösa offerkakor familjen producerar i hemmet. Som gift anses mannen ansvara för hushållets kvinnor – Telaga, systern och modern – men det är kvinnorna som framställer offerkakorna, bakar, formar, steker, förvarar, transporterar, säljer, sparar, håller räkning och försörjer familjen.

Några smycken från moderns familj får Telaga inte ta med sig och den kyrkligt regisserade övergångsceremonin vägrar hon genomföra. Straffet för normbrottet – att gifta sig över kastgränserna och att ignorera riten – tar form som viskande och mumlande i byn om att kärlek inte var anledningen till äktenskapet: Kanske hade Telagas farfar en relation med Telagas mor, Luh Sekar?

Förhållandet mellan Telaga och Wayan är lyckligt, men efter några år insjuknar plötsligt Wayan och går bort. Förtalet mot familjen riktas nu direkt mot Telaga. Wayans syster, som aldrig värderats lika som sin bror, drabbas svårt av avundsjuka. Om systern hade förblivit ogift, hade hon ärvt brodern, istället blir det Telaga som ärver. För att lindra sin avundsjuka friserar systern verkligheten och sprider ut att Wayan dog för att han gift sig med en högkastad kvinna, per definition en trollkvinna då hon aldrig erkänt sitt kastbyte.

Telagas tillvaro blir otrygg, vardagen utan Wayan en plåga, också kroppsligt, då deras erotiska kärlek var ”som att bli ett med universum”. Isolerad både i Wayans familj och i byn söker Telaga sig tillbaka till hemmet och modern; men ska hon upptas av sin gamla familj och slippa förtalas som olycksbringare och syndabock måste hon genomgå den traditionella övergångsritualen.

Så sluts cirkeln, från avundsjukan riktad mot henne i barndomen, över försöket att medelst val av gifte undslippa den, till avundsjukan riktad mot henne som vuxen. Återstår att bege sig till templet där en person tillhörande överklasskasten kan lejas att tvaga sina fötter i ett ämbar, hälla det av smuts grumliga vattnet över den hukande knästående nedanför, och besegla kast/klass-bytet med att sätta foten på dennas nedböjda huvud.

En ceremoniell akt att fördra i den tvingande belägenheten, på samma gång en talande symbolik för alla seglivade, djupt orättfärdiga skiktningar som väntar på att upplösas i mänskliga samhällen på alla kontinenter.

  • Oka Rusmini, Jordens dans, en roman från Bali, [orig. Tarian bumi, sebuah novel, Magelang: Indonesia Tera, 2000], översättning Stefan Danerek, Skummeslövsstrand: Förlaget Idea, 2009.
  • Oka Rusmini, ”Sitas eld” [orig. ”Api Sita”2004] i Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, Stockholm: Tranan, första utgåvan 2012, andra 2019.
  • Pramoedya Ananta Toer, Buru-kvartetten, fyra volymer, Stockholm: Leopard, 2003 (1975), 2009 (1979), 2010 (1985), 2011 (1988).
  • Women Creating Indonesia: the first fifty years, red. Jean Gelman Taylor, Clayton, VIC: Monash Asia Institute, 1997.
  • Vidare läsning: Inside Indonesia.

© Arimneste Anima Museum # 13

Ändamålet och medlen



om Mr Jones och Djurfarmen

Brittiska Evening Standard 31:a mars 1933. Pulitzerprisbelönade Moskvakorrespondenten Walter Duranty avfärdar kollegan Gareth Jones reportage om svälten i Sovjetrepubliken Ukraina: ”Man kan inte göra omelett utan att först knäcka ägg”. Durantys respekterade ställning tillsammans med den nämnda devisen bidrog till att Jones artiklar tystades ned. En ensam artikel, en insändare av Katherine E. Schutock i New York Times, avvek med citat av brev från vänner i Ukraina som berättade om hungersnöden.

Gareth Jones, född i Wales, språkstuderande, däribland ryska, hade arbetat som privatsekreterare åt tidigare premiärministern David Lloyd George och som reporter flugit med Hitler och hans följe till Frankfurt för en reportageserie om nazismen och fascismens frammarsch. Med avsikt att höra direkt med människor i Ukraina om svälten fotvandrade Jones över gränsen från Ryssland och intervjuade bönderna på landsbygden. Artiklarna publicerades bland annat i Evening Standard, amerikanska New York Evening Post och Chicago Daily News. De föregicks av från Moskva utsmugglade texter av kollegan Malcolm Muggeridge som dock inte själv varit på plats i Ukraina.

Men redan sommaren 1932, före både Muggeridge och Jones, vittnade journalisten, kommunisten och feministen Rhea Clyman om förhållandena. Efter längre resor genom Sovjet, inklusive östra Ukraina och Kazakstan, arresterades och utvisades hon av myndigheterna för ett flertal kritiska artiklar i London Daily Express om kvinnors villkor, om svälten och om fånglägren (inräknat dem med anor från tsartiden). Förvisningen av Clyman från Sovjet blev en internationell nyhet och hennes artiklar med särskilt fokus på hungersnöden publicerades 1932 i London Daily Express respektive 1933 i Toronto Evening Telegram.

Trots de olika insatserna att berätta om det verkliga läget i Sovjet följdes reportagen av förnekelse och tystnad. Under 1920-talet och tidiga 1930-talet beundrade många framstegsvänliga människor det revolutionära Ryssland med dess kompromisslösa modernisering och praktiska politik för jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Tidens progressiva celebriteter besökte landet och visades runt av guider som berättade om storslagna framsteg. Från sovjetrepublikens bördiga jordbruksbälte, Svartjordsregionen Kazakstan och Ukraina, exporterades spannmål på världsmarknaden. Hur kunde det ha uppstått svält där?

Fakta om Stalins gryende diktatur och dess bakslag var inte bekväma nyheter. Utifrån medias motstridiga rapporter valde världspolitiker och intellektuella, inklusive Roosevelt i USA, att tro på Walter Duranty och den officiella sovjetiska förnekelsen. Efter andra världskriget ifrågasatte överlevare och flyktingar uppgifterna men först när ryska och ukrainska arkiv öppnades i början av 1990-talet uppdagades sanningen i ovedersägliga siffror: fem till åtta miljoner människor, barn och vuxna, hungrade till döds i Ukraina, Kaukasus och Kazakstan åren 1932 till 1933, och cirka fyrtio miljoner drabbades. Anne Applebaum: ”[M]inst fem miljoner gick under i Sovjetunionen. Bland dem nära fyra miljoner i Ukraina, som dog inte på grund av försummelse eller missväxt, utan för att de medvetet berövades sin mat.”

Stalins kollektivisering och expropriering av gårdar (enskilda och med anställda) 1930–1931 innebar att bönderna, från att i allmänhet ha sålt femton till tjugo procent av skörden till staten och sparat resten till utsäde, djurfoder och eget behov, tvingades sälja det mesta av produktionen för den viktiga statliga exporten (rubeln ej godkänd som handelsvaluta). Böndernas protester och motstånd möttes av dödstraff på fläcken, deporteringar till fångläger och särskilda brigader som konfiskerade gårdarnas redskap, skörd och livsmedel liksom lantbruksdjuren och husdjuren. I Ukraina utsattes landets intellektuella för förföljelser. Gränsen stängdes och människor förhindrades från att fly.

Europa och USA blev tysta medlöpare till det som Ukraina och femton andra länder sedan 2006 benämner Holomodor: medvetet förorsakad svält. Efter decennier av mörkläggning och förnekelser från sovjetregimen – även språkligt, svälten skulle omtalas som ”matsvårigheter” – blev det möjligt för människor att vittna. År 2008 tilldelade den ukrainska regeringen Gareth Jones och Malcolm Muggeridge postuma hedersutmärkelser för avslöjande journalistik. Året därpå arrangerade Trinity Colleges bibliotek på Cambridgeuniversitetet, där Gareth Jones studerat franska, ryska och tyska, en utställning med Jones’ av systern återfunna anteckningsböcker. En liknande postum utmärkelse och hågkomst återstår för omvärlden och den ukrainska regeringen att förära föregångaren Rhea Clyman – polsk-judisk invandrare till Kanada, funktionshindrad vid sex års ålder, efter faderns död fabriksarbetare 11 år gammal, autodidakt via kvällskurser och intermittenta anställningar, beundrare av Sovjet under 1920-talet – för hennes politiska hederlighet och journalistiska mod att vittna om Holodomor och utvecklingen.

I spelfilmen Mr Jones (2019) om Gareth Jones karriär, regisserad av Agnieszka Holland, figurerar Rhea Clyman men hamnar som helhet tyvärr i skymundan. Filmen väcker ändå viktiga frågor om 1930-talets och dagens journalistiska villkor: mottagandet av nyheter som få vill höra, vad som krävs för att bli hörd, och konsekvenserna för den som lyckas få kritiska artiklar publicerade. Filmen tar sin början hos författaren George Orwell och hans saga Djurfarmen, fabeln från 1945 om den ryska revolutionens resa mot diktatur. Och visst är det rimligt att tänka sig att George Orwell påverkades av Gareth Jones, Rhea Clymans respektive Malcolm Muggeridges avslöjanden av den sovjetiska regimens falska uppgifter – särskilt som han i essän ”Tryckfrihet” [Animal Farm] uppger att hans kunskaper om Sovjet inte härrörde från egna resor utan från tidningar och böcker.

Dock hänvisade inte Orwell specifikt till tryckta inspirationskällor. I Gareth Jones fall kanhända för att de båda sanningssägarna hade för mycket gemensamt: båda avskydde eufemismer, sökte skriva på ett klart språk, intresserade sig för stalinismens verkningar och trotsade tidens munkavlar, även dem i det egna lägret. Gareth Jones i Times, om okritiska kollegor, i svaret till Walter Durantys förnekande av svältkatastrofen: ”Censuren har gjort dem till mästare av eufemismer och underdrifter. Följaktligen kallar de ’svält’ för det mer polerade ’matbrist’ och ’svälter ihjäl’ tonas ned till ’utbredd dödlighet orsakad av bristsjukdomar’.” (s 338 i Applebaum)

Som Hollands film föreslår kanske Orwell ändå omnämnde just Gareth Jones, men på ett skönlitterärt sätt. Vanligtvis antas huvudpersonen Mr Jones i Djurfarmen beteckna tsaren Nikolaj II, och den snarkande Mrs Jones tsarens hustru Alexandra. Men det folkliga namnet framstår som ett märkligt val för att beteckna eller påminna om en monarkistisk regim. Mer rimligt är att Mr Jones även kan ses som en representant för de relativt välbärgade bönder vars gårdar Stalinregimen exproprierade i jordbruksbältet i Ukraina och Kazakstan.



Mr Jones är patronen bland andra patroner; ”en hård husbonde” som ”förr i världen varit en duglig jordbrukare, fastän han på sistone haft otur” och blivit lurad av ”lata drängar” så att gården ”försummades och djuren undernärdes” (s 22). En sådan patriark som, för övrigt, Gareth Jones mamma kunde berätta om efter att ha arbetat som guvernant hos walesaren, stålmagnaten John Hughes i det sena 1800-talets östra Ukraina. Bonden, patriarken, monarken Mr Jones i Djurfarmen får ett patetiskt öde efter att arbetarna, de hungrande djuren på gården, revolterat mot hans uteblivna utfodring. Bortdriven från sin gård och efter ett misslyckat försök till återerövring super han ned sig. Runtom farmen residerar Mr Jones kollegor de övriga bönderna med sina förtryckta arbetsdjur vilka förgäves försöker imitera djurens revolution på Mr Jones gård.

Djurfarmen blev snabbt en vida spridd berättelse. I Ukraina utkom den 1947 med ett särskilt förord om när och var idén uppstod, och varför berättelsen antagit djurfabelns form: ”När jag återvände från Spanien hade jag en idé om att avslöja myten om Sovjet i en berättelse som skulle förstås av alla och som lätt kunde översättas till andra språk. Men berättelsen i detalj kom inte till mig förrän en dag (jag bodde då i en mindre by) när jag såg en liten pojke, kanske tio år gammal, driva på en jättelik vagnshäst längs en smal gångväg med en piska han brukade så fort hästen försökte vända. Det slog mig att om sådana djur bara blev varse sin styrka så skulle vi inte ha någon makt över dem och att människor exploaterar djur på liknande sätt som de rika exploaterar proletariatet. Jag fortsatte att analysera Marx’ teori från djurens synvinkel. För dem var föreställningen om en klasskamp mellan människor ren inbillning eftersom när helst det var nödvändigt att utnyttja djur stod människor enade emot dem: den verkliga kampen var den mellan djur och människor. Med den utgångspunkten var det inte svårt att mejsla fram berättelsen.” (Orwell, George, Animal Farm, A Fairy Story, London: Penguin (1945) 2000, Appendix II, s. 112. Översättning Gålmark, Lisa, ”Joker dam”, opubl., 2007, s 99.)

Sagan om folket och tyrannen, de många arbetsdjuren och den ensamma husbonden. Myten om Sovjets utveckling avslöjad i en berättelse gestaltad av djur, som samtidigt är en beskrivning av människors universella förtryck av djur. Och som inleds med orden: ”Mr Jones på Manor Farm…”. Om namnet Mr Jones är en hänvisning till Gareth Jones kan ”Mr Jones på Manor Farm” läsas som ett erkännande av själva källan till sagan som avslöjar myten.



I artikeln i Evening Standard 1933 lyfte Gareth Jones bönderna och deras upplevelse av djurens läge och roll: “’Boskapen dör, nechevo kormit [det finns ingenting att mata den med]. Vi brukade ge mat åt hela världen och nu är vi hungriga. Hur ska vi kunna så våra åkrar när vi har så få hästar kvar? Hur ska vi kunna arbeta på fälten när vi är svaga av hungern?’ Och era kor? var nästa fråga. För den ryska bonden betyder kor välstånd, mat och lycka. Det är själva navet kring vilket hela hans liv kretsar. ’Nästan hela boskapen har dött. Hur kan vi utfodra boskapen när vi har bara har foder att äta själva?’ ’Och era hästar?’ var frågan jag ställde i varje by jag besökte. Hästen är nu en fråga om liv och död eftersom utan häst hur kan en plöja? Och om en inte kan plöja hur ska en kunna sätta grödor till nästa skörd? Och om en inte kan sätta grödor till nästa skörd – då är döden enda framtidsutsikten. Svaret pekade mot undergång för de flesta av byarna. Bonden sade: ‘De flesta av våra hästar har dött och vi har så knappt med foder att hästarna som är kvar alla är magra och sjuka.’”

I dag kan siffror visa att uppemot åttio procent av korna, oxarna, tjurarna, hästarna dog. De avmagrade djuren längs vägkanten visade vad som var på väg att hända människorna. När djuren svalt ihjäl – på vars arbete hela jordbruket vilade med plöjning, såning, skördande, transporter av hölass och spannmål – var också människors liv i fara. Gareth Jones påvisande av svältcirkeln som börjar med djurens död bidrog sannolikt till Orwells val av fabeln som form och till djurens dubbla roll i Djurfarmen. De revolterande djuren kan läsas både allegoriskt och konkret (för Sovjet och England). Berättelsen blir till en kombination av saga och verklighet: ”Ja, kamrater, hurdant är då vårt liv? Låt oss se sanningen i ögonen: vårt liv är eländigt, mödosamt och kortvarigt…” (s 9). Djurens arbete och deras avkomma kalvar och föl liksom deras mjölk stjäls av människan husbonden: ”Och vad blev det av den mjölk som skulle ha använts att uppföda duktiga kalvar? Varenda droppe rann ner i våra fienders strupar. […] Och du Clover [stoet], var finns de fyra fölen du födde, de som skulle ha varit din ålderdoms glädje och tröst?” (s 11). ”[R]emtygen, betten, hundkedjorna, de grymma knivarna med vilka Mr Jones brukade kastrera lamm och grisar kastades i brunnen. Tömmarna, grimmorna, skygglapparna, de förnedrande fodertornistrarna kastades på en eld som brann ute på gården.” (s 24)

Förhållandet mellan människan husbonden och djuren arbetarna utgör den mest grundläggande exploateringen samtidigt som det är en bild av exploateringen mellan människor. I revolutionen kastas förtrycket över ända men uppstår på nytt efter att en minoritet av självutnämnt bättre vetande djur, ledda av “Napoleon”, läs Stalin, gett sig själva exklusiv makt och privilegier. Revolutionen i Ryssland gestaltad av djuren på mänskofarmen visar hur ett rättfärdigt uppror mot hierarki och förtryck kan utvecklas till just det den velat avskaffa.

Enligt Anne Applebaum skrev den ukrainske författaren Michail Sjolochov redan 1931 brev till Josef Stalin om att boskapen och hästarna på landsbygden dog av bristen på mat. Våren 1933 larmade Michail Sjolochov igen. Situationen var akut: enskilda och kollektiva bönder hungrade, vuxna och barn var så försvagade av hunger att de gick på knä och åt kadaver, gräs, ekbark, rötter. Generalsekreterare Josef Stalins svar till Michail Sjolochov var att de som svalt ihjäl själva hade orsakat svälten, att det handlade om sabotörer och förrädare som förde krig mot Sovjetunionen.



Om Walter Duranty instämde i att bönderna, och deras familjer, fick skylla sig själva för vad sovjetregimen anstiftat är svårt att säga. Men det var en omhuldad uppfattning, inte endast i Sovjet, att målet rättfärdigade medlen. Utan ”knäckta ägg”, läs knäckandet av djur och människor som står i vägen eller kan utnyttjas för syftet, blir det ingen ”omelett”, som Duranty skrev. År 1935, två år efter förnekelsen i Evening Standard, preciserade han sin inställning: ”Det går att invända att experiment på levande djur är en beklaglig och fruktansvärd sak, och det är sant att lotten som tillfallit alla kulaker och andra som motsatt sig det sovjetiska experimentet inte är den lyckligaste, men i båda fallen tillfogas lidandet för ett ädelt syfte.” (Applebaum, s 330)

Att Duranty valde exemplet djurförsök kan tyckas egendomligt, men antivivisektionsrörelsen hade etablerad status som underdog i England (och Sverige) och dess motto anvisade: ”Ändamålet helgar inte medlen, moralen går före vetenskapen”. Samhällsutveckling och experiment var önskvärt dock skulle de inte ske på bekostnad av någon i form av lidande och död. Rörelsens hållning var progressiv, men i dess alternativa omelettrecept (utan knäckta ägg, människor eller djur), vivisektionsfri innovativ forskning och sociala reformer, uppfattade Duranty och liktänkande motsatsen.

Rhea Clymans, Malcolm Muggeridges och Gareth Jones kollegor förnekade eller lät bli att skriva om svälten och fånglägren, inte för att de inte visste eller behövde få saken bekräftad, utan för att de accepterade dem som en del av utvecklingen och för att de annars skulle ha förlorat sin privilegierade position som korrespondent i Moskva. De svek sitt kritiska uppdrag genom att behandla lögnen som sanning och genom att göra avbön när det var försent.

Makthavare, amerikansk och europeisk intelligentsia lät saken bero för att de omfattade synsättet att samhällsutveckling nödvändigtvis kräver offer. Därigenom bidrog de till en politik som utvecklades till den värsta svälten i Europa genom tiderna. Samt till att djuren blev till oväsentlig bakgrund fast de, ännu ouppmärksammat, utgjorde det larm som kunde ha förändrat historien.

Källor till citat och vidareläsning:

  • Anne Applebaum, Röd hungersnöd, Stalins krig mot Ukraina [Red Famine, 2017], översättning Manne Svensson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019
  • Agnieszka Holland, regi, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manus, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
  • George Orwell, Djurfarmen, saga av George Orwell [Animal Farm, 1945], Panache-serien, översättning Nils Holmberg, Stockholm: Bonniers, 1946
  • George Orwell, Som jag behagar, essäer i urval, översättning Peter Handberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2015
  • Priya Satia om George Orwell ur aktuellt perspektiv i Slate, 2020
  • Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
  • Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
  • Hunger for Truth, dokumentär, regi Andrew Tkach, 2018
  • Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan om Rhea Clyman, 2017


In English


© Arimneste Anima Museum #11

Frågan om rött


Färger har evig existens. Färger tillhör alla och ingen. Färger kan skifta betydelse i olika tider och på olika platser i olika sammanhang. I modern tid kunde grönt ses på uniformer på båda sidor under de båda världskrigen, senare dök färgen upp hos de amerikanska gröna baskrarna, och långt före dess symboliserade den hopp i folkliga manifestationer under franska revolutionen. Färgen rött har använts och används av socialister och kommunister med skiljaktig ideologi och praktik, fanns rysansvärt nog i en ljus ton i de nazityska flaggorna under andra världskriget, och kan idag ses i de röda och vinröda baskrarna i den amerikanska armén eller flygvapnet. Rött minner om elden som kan skapa ljuvligt rostad och griljerad föda, men också löpa amok och ödelägga en hel trakt.

Motsatser och nyanser upptar Laksmi Pamuntjaks poetiskt intellektuella kärleks- och bildningsroman Amba, skriven på bahasa Indonesia (2013) och översatt till engelska som The Question of Red (2014). Romanen följer föregångaren S. Rukiahs Kejatuhan dan Hati (1950) med dess väv av personligt-politiska tankar och händelser, och tar  tidsmässigt vid där Rukiah slutar: 1960-talet fram till 2006. Laksmi Pamuntjak låter sagan Mahabharata utgöra startpunkt för berättelsen: Prinsessan Amba står på slagfältet mellan kung Salwa och motståndaren Bhisma som båda vill trolova Amba; i ett andra liv ingriper Amba i gestalt av krigaren transkvinnan Srikandi, och gör processen kort med Bhisma till fördel för Salwa.

I den traditionella tolkningen uppfattas Amba/Srikandi som en hämndlysten kvinna som inte kan acceptera sitt öde. Inspirerad av Centhini, ett av Indonesiens äldsta manus, en encyklopedi med poesi, sånger och profetior namngiven efter den visa pigan med samma namn, utmanar Laksmi Pamuntjak sagans lokala hinduiska, buddhistiska, animistiska traditioner – äldre än 1300-talet när handelsresande kom till Java med den islamska läran – som föreskriver tabu mot att ingripa i ödet. I The Question of Red blir Amba feministisk hjältinna i ett tragiskt drama i modern tid:

Modern Nuniek och fadern Sudarminto, förskräckta över sin begåvade unga dotter, förstår inte Ambas känsla av ofrihet, viljan att skapa sig ett eget liv och att inte förlita sig på utseendet för att vinna någons hjärta. Föräldrarna är medvetna om Ambas önskan, men utser likväl en framtida make, en rättrådig man som låter den han älskar älska andra, men ser det som mannens uppgift att styra. Föräldrarnas val gör Amba besviken: “Varför frågar han inte mig vilka böcker jag tycker om? Varför frågar han inte vilket sorts skrivande jag vill ägna mig åt? Hur ska någon som inte känner sin tilltänkta kunna göra sig värdig henne?” Föräldrarna hyser djup respekt för värdet av bildning som ett sant tecken på ödmjukhet och förfining men giftermålet kommer i första hand.

Amba reagerar med att vända sig till litteraturen och poesin: Tagore, Else Lasker-Schüler, Brecht, Celan, Eliot, Turgenjev, Neruda, Pramoedya Ananta Toers tolkning av Steinbecks Möss och människor. Hon förälskar sig i det engelska språket, i hermeneutik, i ambivalenser, i litterära teorier. Förkovran ger henne arbete som översättare och möjlighet att tolka de indonesiska poeterna Chairil Anwar, Amir Hamzah, Asrul Sani, Subagio Satrowardojo. Hon börjar förhålla sig kritiskt: Om västvärlden är blind i sin tro på vetenskap och maskiner så är den indonesiska världen inte mycket bättre när den tror att allt kan lösas med böner och trollkonst. Hon öppnar sig för andra ljudvärldar och betydelsevärldar, och blir ifrågasatt: Andra människor ber i gryningen, och du läser poesi. Att läsa poesi är en sorts bön, kontrar hon och lovsjunger dess magi: I poesin finns alltid tillräckligt mycket utrymme för att gömma hemligheter. Reciterade strofer omfamnar tungan och gör läsaren stark. Poesin är en kärleksaffär.

På nyheterna hörs ideligen om nya räder och nya ord för makt, som generalråd och revolutionära rådet. Släkt och vänner börjar ta avstånd eller motsäga varandra för att de tillhör olika partier eller har olika åsikter, folk börjar låsa sin dörr. Även vokabulären förändras, och den vänlige gatukökskillen hörs plötsligt uttala: Jag ska döda den j-a kommunistbastarden. Ambas familj erfar hur lätt våld kan uppstå, och hur människor, när våldet väl tagit fart, inte vet hur de ska stoppa det. En av Ambas konstnärsvänner får sin konstutställning på ett hotell i Jakarta nedbränd av en antikommunistmobb. Är det möjligt att skapa konst i denna tid?

Amba tvekar över förutsättningarna att skriva och måla politiskt utan att tumma på det estetiska. En kväll på väg till ett möte klär hon sig i rött för att vara lojal, och för att undvika ”ett av de där mardrömslika samkvämen med ett flertal män och en kvinna där kvinnan känner sig som en outcast”. När hon träffar den vackre Bhisma och förälskar sig andligt, kroppsligt, intellektuellt vindlar de politiska samtalen i dagar: De som förespråkar kommunism, menar Amba, har ofta inte ens läst Karl Marx, och misstar sig när de ser Marx som en historisk determinist som inte betonade vikten av att agera; men sociala strävanden får inte ta över den beprövade erfarenheten; människor måste i första hand uppskatta andra människor för deras handlingar och hängivenhet, inte för deras politiska åsikter eller inflytande.

Situationen i landet förvärras. Ambas mellanskapsplatser, hennes sanna hem, försvinner, och hon börjar ifrågasätta både Bhisma och Salwa: Är de inte misogyna? Respekterar de henne på riktigt? Den indonesiska underrättelsetjänsten utövar förföljelser, och den amerikanska dito med sina röda baskrar, spioner och infiltratörer skrämmer människor med publika tal i militärmundering och vajande fascistisk veni-vedi-vici-flagga. Kommunisterna blir utmålade som onda; organisationer görs illegala; studenter, kvinnoaktivister, föreläsare, konstnärer fängslas, och Amba drabbas personligen: Bhisma försvinner, bortrövad av militären.

Många år efter kommer Amba i sitt sökande efter Bhisma till ön Buru, där fler än tolvtusen människor internerades utan rättslig prövning, som förmodade anhängare av kommunistpartiet, som vänsterpolitiker eller oliktänkande intellektuella. Straffkolonin på Buru under Suhartos regim hade målet att omvända kommunister, men var i sig en gigantisk imitation av det kinesiska kommunistsystemet. I över ett decennium hölls människor fängslade utan någon formell rättegång. När de befriades hade en del hunnit dö; andra blev kvar på ön av sociala skäl: deras familjer ville inte veta av dem.

Amba söker upp överlevande som minns Bhisma. Han hade varit aktiv och sympatiserat med vänstern, men setts som en dålig kommunist på grund av sin mörka poesi med skeptisk ton, lyrik utan revolutionärt budskap som kunde handla om att vila under ett träd efter en dags hårt arbete. Att betrakta gräset sakta växa i den brännande solen. Att lyssna på ljudet av vatten. Att människorna var underlägsna fåglarna, och att fåglarna visste om det. Bhisma pratade aldrig illa om andra människor, tog inte saker från andra och gjorde sig inte till. Isoleringen och inlåsningen gjorde honom vän med råttorna, de höll honom sällskap, och han förärade dem med namn. Altruismen syntes i hans ögon och han ansågs ha speciella krafter: ”att hantera och kommunicera med djur, att vidröra ting och varsebli deras historia eller att se en annan persons aura. Kapaciteten att utsträcka, omforma, utvidga och trycka ihop, att generera värme, att förändra människors tänkande.”

I breven till Amba, undkomna överhetens censur genom osmosis (gradvis absorbering), berättar Bhisma att språket utnyttjas för att utföra hemska dåd: idéer blir till doktriner, doktriner blir slogans, slogans blir lojalitetskrav. Han ifrågasätter våldet, dess galna bana och efterverkningar, och återkommer till samma fråga: Vad är det mer exakt som kan förklara blodtörsten när så många har förmåga att uppskatta kravlös vänlighet och vardagens små ting? Omgiven av Burus grönska, turi och mahoni, puspa, rasamala, läser Amba i breven hur Bhisma lidit under tidsandan när enkelt folk började attackera varandra i förvissning om att de hade rätt och andra fel. Vad skiljer medfångarna från fångvaktarna, annat än stövlar och gevär? Amba som avskyr det svart-vita i livet kan förstå att kuvande föder motstånd – men varför lär sig aldrig mänskligheten detta samband? Sukarno var förfärlig, men Suharto placerar sig bredvid Hitler, Chiang-Kai-Shek och andra. Historien är en hjärtlös jättes fotavtryck där vanliga människor trampats ner i jorden som om de aldrig hade existerat.

Vart fjärde år får Buru en lång torrperiod och Melaleuca-träden brinner som om de försökte rena sig. I Indonesien har alla en personlig livshistoria om hur allt blir politik, och hur allt kan bli tolkat politiskt. Så vilken historia kommer att läras ut i skolorna i framtiden? frågar sig Amba. Sukarnos propaganda förkunnade att en nation av tempeh (indonesiskt traditionellt växtkött) var lika med ett svagt folk. Idag är tempeh – ekologiskt, fullt av proteiner, gourmet och med fast textur – älskat av människor över hela världen. Ambas farmor visste vad som krävdes: gott smaksinne, skicklig hand, kännedom om villkoren för alkemi, erfarenhet nog att veta exakt hur mycket vitlök, salt och peppar, chili varje rätt behöver – lodeh eller opor (sås), botok eller urap, ångande ris, sauterade långbönor, friterad tempeh med sambal på sidan om, pecel, kryddig jordnötssås – och när, för vilket tillfälle och vilken typ av hunger en viss rätt passar.

Fadern lärde Amba att tänka självständigt och att aldrig glömma färgernas nyanser: bläck, ebenholts, kolsvart, korpsvart; pigment som innehåller koldioxid: blanksvart, sobel. Men världen är anfäktad av striden mellan svart och vitt som vore de antipatiskt motsatta. Vi och ni, vi och de andra; trots att den svarta färgen kan vara ljusets färg och leda till fred. Och kärlek göra en till både jägare och jagad, gåta och pris, förort och universum – det är aldrig bara ett enda. Amba vill ge dottern hela spektret: rubinrött, rosarött, cinnober, orange, karmin, sangria, ockra, purpur. Att bli konstnär är att utforska glappet mellan ord och materia. Att veta hur en kan ta två, tre vanliga saker och sätta ihop dem i samma rum så att något nytt uppstår, något som förmår ställa det ordinära på huvudet.

Romanen är tillägnad författarens dotter och föräldrar och de tappra offren och överlevarna på Buru.

  • Laksmi Pamuntjak, The Question of Red, a Novel, [Amba, Jakarta: Gramedia Pustaka Utama, 2013], översättning till engelska språket av författaren, Seattle: Amazon Crossing, 2014
  • Mary S. Zurbuchen, red., Beginning to Remember, the Past in the Indonesian Present, Singapore: Singapore UP, 2005
  • Geoffrey B. Robinson, The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965–66, Princeton: Princeton University Press, 2018
  •  Vincent Bevins, How Jakarta became the Codeword, The New York Review of Books, 2020

©Arimneste Anima Museum #10

On the origin of violence



in the novels of Norman Mailer, Carl-Henning Wijkmark and Arkadij Babtjenko

It ought not be allowed to happen in such a beautiful place, Arkadij Babtjenko exasperates in his testimony from Chechnya, One soldier’s war in Chechnya (2007). When the sun is shining most wonderfully above the apricot trees, the bodies of dead comrades return from the front in tinfoil bags.

The contrast, between the beautiful surroundings and the grimmest harvest of human actions, tears apart the emotional defence. Here, where everything could have been beaming and beautiful, everything is beaming and ugly. Why these actions? Granted the abundance of the world, how can it be that a good life for everyone is wasted in ravaging and killing? What is found at the base?

Those who order and execute the killing are almost without exception men. Thus, a person included in the category may specifically be called upon to respond to the question. A writer belonging to the category may be offered special opportunity to give an answer.

The recently deceased author Norman Mailer left behind a reputation as a male chauvinist and criticizer of women’s liberation. Nevertheless, Mailer may be read as a satiric agitator of stereotyped masculinity, a writer revealing the cult of conventional male culture.

The novel Why are We in Vietnam? from 1967, in Swedish 1969, was perceived as an allegory of the US war against Vietnam. However, not only does the story offer an image of the war on the other side of the globe, it also comments upon an historical and current reality, and it gives an answer to questions about the origin of violence.

Image and alphabetic character; metaphor and reality. The hunting of animals prepares the ground for and gives the 18-year old protagonist DJ practice in accepting the role as soldier bargaining chip in US world politics.



Directed by older men, including his father, DJ takes on the traditional Western masculinity that focuses upon the domination of others. In mantra-like despair, DJ rants about his father’s actions, those that can be explained by ‘that dried-out sunbaked smoked jerkin of meat his cowboy fore-ass bears used to eat.’ The team of hunters start ‘a war’ between themselves and the animals in which ‘the hunthills rang with ball’s ass shooting.’

The expedition is led by the chief executive of the company, Big Luke, in charge of the ‘superhuge kettle of lobster shit in volume dollars’, ordering the helicopter to circle over the skulls of the chanceless animals. The consequences of violence and death make up the ‘flavour of the secret jellies and jams used in the black mass of real military lore.’

The only way to evade the imposed death scare is to join in the killing. To kill becomes the outlet for a sexuality in which the male, to be accepted as normal, must continuously coerce. The practice is accomplished, the enjoyment directed, what remains is the upgrading; from animal to human. In the words of DJ: ‘The gnat in the navel of the whole week of hunting’ and: ‘Think of cunt and ass – so it’s all clear’.

Carl-Henning Wijkmark’s debut novel from 1972, The Hunters of Karinhall, now in a new edition from Modernista publishing, answers the questions about violence in a way that resembles Mailer; Nazism as a lifestyle of Göring, second highest man in the Third Reich. Already in 1934 Göring set up concentration camps, and later on he was responsible for the rearmament and the redoubling of the conscription time.

Göring endeavoured to be an animal lover, but loved to hunt, slaughter and perform the cutting up. And to organize yearly hunting parties where Europe’s top politicians assembled.

The hunting site of Karinhall stands as a model for a nature in which the human impulse to kill is ‘stimulating’. The long period of peace has become tiring for the nerves, and the deer in the woods lift their ‘white rumps obscenely and contemptuously in the air.’ The men need ‘something living to shoot at – that is the whole attraction of the thing.’ In the same way Göring has eliminated everything ‘week or sick or eccentric’ from the German forests, so he and Hitler have ‘purified society from foreign and degenerative elements.’

Metaphors and thesis blend in Wijkmark’s deftly told pornography; Göring offers the elite men meat, and meat again, sheep slaughtered by his own hands, and, above all, human living flesh, prostitutes transported from a concentration camp for women, bribed with promises of dismissal, and, perhaps, marriage. The metaphors of war are legion, limbs rise and let off like ‘cannons’, the men are in ‘the saddle’; and the women, perceived as selected ‘female flesh’, are ‘rammed’, ‘attacked’, and ‘served’ in a milieu of the finest castle interiors; animal skin tapestry, animal skin sofas, and animal skin leather hosen.

The women play the role of anxious willing ‘prey’ and ‘chattels’, marked with numbers, Orwellian ‘hunting hostesses’ in the ‘House of joy and exuberance’. Perhaps it is due to a flight of fancy sex liberalism of the 1960s, making the women seem so compliant, perhaps it is the trick of Wijkmark; the perspective, the illusion is steadfastly owned by the male protagonists. The nature-attuned Göring copulates with jaunty German women in long paragraphs, and soon the reader, regardless of gender, is cornered as well.



The dehumanization of others, in different degrees in relation to different categories, reaches its stylish climax at the end of the novel. Il Duce degusts the result of today’s kill, places the thin snipe halves on his tongue – and is plunged into ecstasy. The foundation for the Rome – Berlin axle is secured.

Politics and satisfaction of the authoritative male body are merged into one. But not as Wijkmark has been interpreted hitherto, in excess and gluttony of food and sex, but rather as an option of a certain type of food and a certain type of sex. Culturally formed choices presented as inevitable expressions of Western masculinity.

A more concrete and explicit scapegoating of nature, and misogyny, where women are solely body and animal, and animal is the same as meat and object, than The Hunters of Karinhall is difficult to find. The example in Wijkmark’s novel, Göring, is well chosen; the Nazi contempt of women was indeed extraordinarily profound, and politically performed; the whole of the German people perceived as a bitch to be seduced and screwed by the means of simple emotional arguments.

Alongside civilians, women, children, and the old, it is young men of primarily under class that for centuries have constituted the cannon fodder for the conquest wars. ‘Do you get that into your heads, you fat, smug generals who sent us off to slaughter’, cries Arkadij Babtjenko. The boys, pulling their male limbs in fear and hatred and madness, are transformed into objects and dead meat ‘just like pieces of barbeque meat, before we get sent off to the meat grinder, then it is easier for us to die.’

The absurd war and alienation. The greedy war against the people taking a leap forward by the violence against animals; in metaphor, and in concrete action. Conditioned by a sexualized male cult. Affecting also men. No, it ought not be allowed; yet this is what is staged, although the experience, if not the insight, was already so distinctly formulated.


Published in Aftonbladet Culture 12th of August 2008, translated from the Swedish

  • Babchenko, Arkady, One soldier’s war in Chechnya; translated from the Russian by Nick Allen, London: Portobello, 2007
  • Babchenko, Arkadij, Krigets färger, ett vittnesmål, translated from the Russian by Ola Wallin, Stockholm: Ersatz, 2007
  • Mailer, Norman, Why are we in Vietnam? A Novel, New York: G.P. Putnam’s Sons, 1967
  • Mailer, Norman, Varför vi är i Vietnam, translated from the English by Erik Sandin, Stockholm: Bonniers, 1969
  • Wijkmark, Carl-Henning, The Hunters of Karinhall, translated from Swedish by George Bisset, New York: Avon, 1976
  • Wijkmark, Carl-Henning, Jägarna på Karinhall, Stockholm: Modernista, 2007
  • Photo: the exhibited books are from the Arimneste Library; the Nobel Library; the National Library of Sweden


© Arimneste Anima Museum #9

Ouaga girls


Bilen yrkesredskapet. Bilen skjutsaren av barn, hundar och äldre. Bilen livmodern, bilen meditationstemplet för de utmattade. Bilen semesterfarkosten, bilen flyttransportören, bilen hångelrummet. Bilen ambulansen, bilen den oumbärliga för dem som bor långt bort. Bilen den naturförtärande statusmarkören.

Bilen den sociala klassutjämnaren. Bilen vars avsaknad hos en person i manskategorin kan utlösa en underlägsenhetskänsla, ett kvinnohat, en ofattbar ondska. Bilens maskulina symbolvärde bortom allt förstånd. Den unge manlige mördaren av den kvinnliga utrikesministern om motivet i en intervju: ”Jag hade inte ens en egen bil.”

Bilen även som direkt skördare av liv på skattefinansierade vägar, se Sara Stridsbergs essä ”Dödskallt stål” (2004) om fenomenet bilen, dess erkända livsfarlighet och samtidiga helighet.

Men bilar finns  – så vad är deras framtid?

En så kallat miljövänlig bil är inte givet detsamma som den senaste modellen. Med ett fågelperspektiv kan en miljövänlig bil snarare vara en recondad och reparerad dito av bedagad årsmodell, se här.

En skruttig bil helt enkelt. En sådan som vi ibland står lutade över intill vägrenen. En rännil under karossen, ett rasslande ljud i A/C:n, en molande fråga om och när kamaxelremmen ska brista. Mysterier som går att lösa. Kanske borde en bli bilmekaniker? Och få något som är på väg att dö att klara sig lite längre?

Alltså ägna sig åt något som i grunden inte skiljer sig ifrån de flesta andra sysselsättningar. Dessutom är bilmekaniker ett yrke på uppåtgående. Men det är också ett av de mest ojämställda yrkena oavsett landområde och kontinent, dramatiserat 2015 av regissören Cynthia Wade i spelfilmen Freeheld om ett kvinnligt samkönat pars kamp för lika ekonomiska villkor.

I dokumentären Ouaga girls av Theresa Traoré Dahlberg (Taxi sister) – förhandsvisad på Tempofestivalen i Stockholm i mars och med premiär under hösten 2017 – skildras vardagen för fem studerande på en yrkesutbildning för flickor i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. De unga läser samhällskunskap, politik, historia samtidigt som landet är i en oviss politisk situation. Framförallt ägnar de sig åt läkekonsten, bildoktorns.

Traoré Dahlberg följer gruppen lojalt och nära. I aktion med bilmeket, hos frissan, hos psykologen, på discobaren, på första anställningsintervjun och på examensdagen. Trots att berättandet är långsamt känns det inte långsamt. Känslan av drama förmedlas i det litet sagda och det litet skedda. Det är poetiskt och humoristiskt.

Här bjuds igenkänning när tjejerna förhandlar den påbjudna kvinnorollen i ett yrke befolkat av män genom att piffa till sig extra och skämta om det. Och när den kvinnliga verkstadsägaren visar den anställda runt och leende låter förstå att jobbet självfallet är svårare för män än för kvinnor.

Och vittnar om att starta eget var enda sättet för henne att få ett arbete. För att överleva i en maskulint dominerad bransch med föreställningar om vem som kan laga vad är starta eget antagligen ett hett tips. Men frågan är om inte fackliga internationella bilmekarkonferenser för folk i kvinnokategorin vore än hetare.

Gemensam kamp och solidaritet och erfarenhetsutbyte. Tjejer som utbildat sig till bilmekaniker i Sverige har tvingats vänta i flera år för att få utöva yrket. År 2015 startade ett bilföretag i Malmö två mekanikerskolor, men statistiken visar stort underskott på kvinnliga sökanden. I Zimbabwe satsas det framgångsrikt på samarbetsprojekt i bilåtervinning, se Afrikagruppernas projekt. Kanske är det en modell att pröva i Sverige?

Oavsett vinnande strategi. Välgjorda dokumentären Ouaga girls kan särskilt rekommenderas till dem som varit i tonåren och någon gång färdats i ett fordon. Med andra ord: väldigt många.

©Arimneste Anima Museum #3