Dissolving love bars

 

 

Romeo and Juliet (class), Othello and Desdemona in Othello (exterior), Fred and Laurence in Xavier Nolan’s Laurence anyways (gender), Chiron and Kevin in Tarell Lavin McCraney and Barry Jenkins’ Oscar winning poetic childhood story Moonlight (sexuality).

Consider all loving relationships that were hindered due to society’s classifying in either confirming or deviating from the stated pattern. Relationships of love which were stopped, but defied, and survived, and moved mountains. Two jazz lovers with a sense of humour run into each other at a ball in London. The year is 1947, one of them has been a volunteer during the war and is now working as a clerk at a lawyer’s firm, the other is a law student at the university. After a few weeks of dating, they decide to get married.

It may sound somewhat trivial. Two people meet, find a common vibe, fall in love for life. Happens all the time. However, Ruth Williams is white and Seretse Khama is black; moreover, he is the successor of the British protectorate Bechuanaland, today Botswana. The couple’s love turns into an intercontinental political subject of highest concern; both the British colonial rule and the families try to avert the liaison even though there are no legal obstacles either in Bechuanaland or in Great Britain.

But the racism of the period is deeply entrenched in the economic and political conditions of power. South Africa’s prime minister Malan, followed by the Nazi sympathizer Strijdom, instates apartheid and bans marriages between black and white people; upon which Bechuanaland, neighbour in the north, becomes a haven for ANC notable activists Nelson Mandela, Oliver Tambo, and the author Bessie Head. A mixed prince couple harbouring democratic ambitions and settling down in Bechuanaland is unthinkable to the white minority government of South Africa.

And Great Britain prioritizes its own economic interests – the British mining companies’ activities in South Africa – and obeys the South African demands.

On the 10th of March the film director Amma Asante’s [Belle] excellent A United Kingdom premieres. The film is based on Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, a book documenting every diplomatic turn and every protest campaign in the battle concerning the existence of the Khama couple.

Large sections of the people in Bechuanaland backed the Khama couple by boycotting  British taxes, and by refusing to cooperate; support organizations in Great Britain cultivated opinion and assisted mass media with argument and facts; racists holding bureaucratic key posts in the British imperial rule were replaced with more enlightened people.

At the same time, students returned from elite universities in the West and created African independence movements that challenged the British colonial system. Supported by a women’s revolution, an overlooked and decisive event told about in the book, but rather skipped over in the film, Botswana became a democracy including women in 1996 with Oxford-educated Seretse Khama as president.

It must be noted that there was a female candidate to the position, Oratile Sekgoma, whom the British refused to cooperate with. A woman in the highest office of the nation “was out of the question”, according to the British. Perhaps it was easy to forget who resided in the seat of honour back home.

Undoubtedly, the love between Ruth and Seretse contributed into shaking the British empire. However, for many years they fought in vain against the economic and political power plays. A private situation construction worker Richard Loving and home worker Mildred Loving in the USA of the 1960’s most probably would have identified with. In Jeff Nichols empathizing film Loving, following Nancy Buirski’s documentary The Loving Story (2011), shown at the Gothenburg Film Festival in February, the couple Loving, she categorized as black, he as white, has a formal certificate to prove their marriage.

To no avail. The police arrests and extradites the newly wed from the state of Virginia. Either they get divorced and move back or they stay wedded and are forbidden to return home. The discrimination laws of Virginia destroy the future of the couple Loving, but racism cannot destroy their love. To both the Lovings and Khamas the option to give up did not exist, their love gave them no choice. Even Richard Loving was affected by racism and was critiqued and heckled by both white and black people. Ruth Khama equally, especially in Bechuanaland, where, among other things, the white colonists shut her out from social life and denied her entrance at hotel restaurants.

The couple Khama and the couple Loving  were interviewed, in their respective time, and separately, by Life Magazine as part of the struggle for the legalization of mixed marriages. Many sympathizing people gave their support – more in the case of the wealthy couple Khama than in the considerably less privileged case of the couple Loving.

How wonderful then that Mildred Loving’s effort for the right to love turns out to be decisive. Mildred’s external environment monitoring of protest marches on television gives her the idea to write to Robert F. Kennedy, who furthers the issue to a law firm willing to take on the case without billing. The case is tried with success in the Supreme Court, which constitutionally abolishes the ban on interracial marriages, accordingly in the sixteen American states in addition to Virginia that still had racial laws.

The couple Khama opened the eyes of the world to loving relationships regardless of skin colour. The case of the couple Loving became the tipping point that made loving legal in the whole of the US. And eventually with an even wider significance: In 2015, in Obergefell vs Hodges, the verdict in Loving vs Virginia was used to criminalize the discrimination of gay marriages in the US.1 Earlier that year, a resolution acknowledging equal marriage rights including same sex couples was adopted by the European Parliament. A reform that was instituted in Sweden 2009, and recently in Finland (1st of March).

Marriage, or not marriage. Living together, or not living together. Loving relationships, or not loving relationships. The choice ought to be voluntary and equal for all. Every year, the 12th of June, Loving Day is celebrated in the USA in remembrance of Mildred’s and Richard’s victory in the Supreme Court 1967. The celebrators are most often of divergent sex, but an increasing number of freely sexed people have started to party before Pride.

Since everyone’s right to be who they are, or want to be, and everyone’s right to love whomever they want to love, dissolves many borders. Considering the dubious attitude of the new American president towards human rights, awareness of this kind is more urgent than ever.

 

Originally published in AAM 4th of March 2017, translated from the Swedish

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  •  Not. 1. The film The Case Against 8, 2014, tells about the legalisation of same sex marriages in California.
  •  Picture from the movie, actors: David Oyelowo and Rosamund Pike

©Arimneste Anima Museum #6

Ouaga girls

 

Bilen yrkesredskapet. Bilen skjutsaren av barn, hundar och äldre. Bilen livmodern, bilen meditationstemplet för de utmattade. Bilen semesterfarkosten, bilen flyttransportören, bilen hångelrummet. Bilen ambulansen, bilen den oumbärliga för dem som bor långt bort. Bilen den naturförtärande statusmarkören.

Bilen den sociala klassutjämnaren. Bilen vars avsaknad hos en person i manskategorin kan utlösa en underlägsenhetskänsla, ett kvinnohat, en ofattbar ondska. Bilens maskulina symbolvärde bortom allt förstånd. Den unge manlige mördaren av den kvinnliga utrikesministern om motivet i en intervju: ”Jag hade inte ens en egen bil.”

Bilen även som direkt skördare av liv på skattefinansierade vägar, se Sara Stridsbergs essä ”Dödskallt stål” (2004) om fenomenet bilen, dess erkända livsfarlighet och samtidiga helighet.

Men bilar finns  – så vad är deras framtid?

En så kallat miljövänlig bil är inte givet detsamma som den senaste modellen. Med ett fågelperspektiv kan en miljövänlig bil snarare vara en recondad och reparerad dito av bedagad årsmodell, se här.

En skruttig bil helt enkelt. En sådan som vi ibland står lutade över intill vägrenen. En rännil under karossen, ett rasslande ljud i A/C:n, en molande fråga om och när kamaxelremmen ska brista. Mysterier som går att lösa. Kanske borde en bli bilmekaniker? Och få något som är på väg att dö att klara sig lite längre?

Alltså ägna sig åt något som i grunden inte skiljer sig ifrån de flesta andra sysselsättningar. Dessutom är bilmekaniker ett yrke på uppåtgående. Men det är också ett av de mest ojämställda yrkena oavsett landområde och kontinent, dramatiserat 2015 av regissören Cynthia Wade i spelfilmen Freeheld om ett kvinnligt samkönat pars kamp för lika ekonomiska villkor.

I dokumentären Ouaga girls av Theresa Traoré Dahlberg (Taxi sister) – förhandsvisad på Tempofestivalen i Stockholm i mars och med premiär under hösten 2017 – skildras vardagen för fem studerande på en yrkesutbildning för flickor i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. De unga läser samhällskunskap, politik, historia samtidigt som landet är i en oviss politisk situation. Framförallt ägnar de sig åt läkekonsten, bildoktorns.

Traoré Dahlberg följer gruppen lojalt och nära. I aktion med bilmeket, hos frissan, hos psykologen, på discobaren, på första anställningsintervjun och på examensdagen. Trots att berättandet är långsamt känns det inte långsamt. Känslan av drama förmedlas i det litet sagda och det litet skedda. Det är poetiskt och humoristiskt.

Här bjuds igenkänning när tjejerna förhandlar den påbjudna kvinnorollen i ett yrke befolkat av män genom att piffa till sig extra och skämta om det. Och när den kvinnliga verkstadsägaren visar den anställda runt och leende låter förstå att jobbet självfallet är svårare för män än för kvinnor.

Och vittnar om att starta eget var enda sättet för henne att få ett arbete. För att överleva i en maskulint dominerad bransch med föreställningar om vem som kan laga vad är starta eget antagligen ett hett tips. Men frågan är om inte fackliga internationella bilmekarkonferenser för folk i kvinnokategorin vore än hetare.

Gemensam kamp och solidaritet och erfarenhetsutbyte. Tjejer som utbildat sig till bilmekaniker i Sverige har tvingats vänta i flera år för att få utöva yrket. År 2015 startade ett bilföretag i Malmö två mekanikerskolor, men statistiken visar stort underskott på kvinnliga sökanden. I Zimbabwe satsas det framgångsrikt på samarbetsprojekt i bilåtervinning, se Afrikagruppernas projekt. Kanske är det en modell att pröva i Sverige?

Oavsett vinnande strategi. Välgjorda dokumentären Ouaga girls kan särskilt rekommenderas till dem som varit i tonåren och någon gång färdats i ett fordon. Med andra ord: väldigt många.

©Arimneste Anima Museum #3

Rosana Antolí

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-7

 

Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-2

 

Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1

 

 

Archive

 

Nummer #8

The hidden climate poetry

Eco climate poetry

Soon it will crack

Pig? Who?

 

Nummer #7

Hundens genius

Materialet som gick därifrån

Rävarna raskar över isen

Råd för det demokratiska försvaret

 

Nummer #6

Nanine Vallain

Sophocles’ Antigone

Where is my home? Apropos Kafka

Rosana Antolí

Climate, Grub and Politics

 

Nummer #5

Spökets viskningar eller ”the elephant in the room”

Slick knockout

Skärgårdshavet Saaristomeri

 

Nummer #4

Var är mitt hem?

Antigone

Skin cloths

Soul sister

 

Nummer #3

The Utmost Silence

Dissolving love bars

Hidden figures

Ouaga girls

 

Nummer #2

Freedom connected

Léonora Miano

Oeniga eniga

Röster

Skallgång saknade

The lost parallel

 

Nummer #1

Andrea Fraser

Den dolda ekopoesin

Därför är det dags att göra slut med jaktromantiken

Rosana Antolí