Den röda hunden

 

 

Orson Welles film The Stranger från 1946 bearbetar svindleriets problematik i gestalt av nazisten på flykt undan rättvisan; när det passar honom beter han sig som vanliga människor och gör på så vis bedrägeriet svårupptäckt. Om filmens huvudsakliga tema känns igen finns andra aspekter som gör den till ett unikt historiskt verk: första Hollywoodfilm (läs kommersiella film) att visa dokumentära bilder av nazisternas brott mot mänskligheten; tidigt inpass mot den omhuldade myten om nazisternas djurvänlighet.

Via Sydamerika flyr nazisten till USA där han skaffar sig amerikansk identitet samt en fru från en välbärgad och välsedd juristfamilj: Mary. Med Mary och hennes hus följer även en hund: Red. Hunden Red lever i frihet hos sin matmor: van att resa sig på två ben och hälsa, tilldelas munsbitar vid middagsbordet, ströva fritt i omgivningarna. Men efter matmors giftermål förändras hundens tillvaro. Husets herre – den kamouflerade nazisten – ger order om hunden: ”På natten får han sova i källaren. På dagen ska han vara kopplad.”

 

 

Behandlingen att koppla på dagen och fängsla på natten drabbar hunden men är också ett indirekt hot mot makan tillika hundens matmor. Mary är ovetande om makens dubbla identitet och bakgrund men protesterar: ”Han [hunden] har aldrig varit instängd under hela sitt liv. Jag tror inte på att behandla hundar som fångar. Och Red är min hund.” Maken-nazisten replikerar med att hänvisa till det uråldriga husslavssystemet (famulus): ”Och du är min fru.” Det vill säga: uråldrigt sett ska hon som maka lyda under maken. För säkerhets skull förtydligar han: ”Snälla Mary, jag vet vad som är bäst.”

 

 

Självfallet vet nazisten vad som är bäst för honom därmed inte för andra. Men vid det laget har förklädnaden börjat falla: under en akademisk konversation lyckas han inte avhålla sig från att förneka den judiske filosofen Karl Marx tyska hemhörighet. Dessutom irriteras han alltmer av hunden Red; svårmanipulerad har hunden börjat larma om att en människa ligger begraven i husets trädgård. Relationen mellan husse och hund slutar som anat illa. Hunden Red spelar sig själv i dramat, men förmedlar även symbolik: Hunden leder tankarna till motstånd i allmänhet, kanske rött som i socialistiskt, men även till hur kategorin djur blev offer i de steg-för-steg-processer som gjorde nazisternas brott möjliga.

 

 

Mordet på hunden Red upptäcks av Reds vän, Marys bror Noah, som rapporterar till en Mr Wilson från de allierades brottskommission [Allied War Crimes Commission]. Mr Wilson visar sig till fullo införstådd med sambandet mellan mord på djur, och mord på människor: ”Vad säger lagen om ett sådant här mord – är det samma sak som att döda en människa? Det borde det vara. Det är lika illa.” Varför? Nazisten vet: ”Mord blir en kedja, en länk leder till nästa, tills öglan dras åt.”

Analysen av mordet på hunden Red sätter utredaren på spåret; Wilson återupptar och slutför den fallna hundens avslöjande av nazisten. Mary däremot är undergivet lojal trots eller på grund av förlusten av Red och förmår inte ändra uppfattning om sin make; när hon genom dokumentation delges nazisternas brott hamnar hon i förnekelse. Wilson vet vad han gör: ”Nu har hon fakta. Hon förmår inte erkänna dem, de är så fasansfulla. Vi har dock en allierad och det är hennes undermedvetna.”

I det undermedvetna pockar Marys sanningsträngtan på uppmärksamhet; en trängtan som inte ger sig. Nazisten däremot är i avsaknad av dito lidelse, här finns bara tomhet, lögner. Efter en fåfäng och dramatisk flykt, brotten omöjliga att sona, är tiden inne för justis.

 

  • The Stranger [Främlingen] (1946), manus Anthony Veiller, Orson Welles, John Huston, Victor Trivas, i regi av Orson Welles, med Edward G. Robinson, Loretta Young, Orson Welles, Red

 

Bild

  • Reklamannons för The Stranger (1946)
  • Red hälsar i kyrkan på Mary (Loretta Young), Marys bror Noah (Richard Long) och far Judge Longstreet (Philip Merivale).
  • Nazisten (Orson Welles) försöker sparka bort Red.
  • Noah och utredaren Mr Wilson (Edward G. Robinson) får upp spåret efter nazisten genom att ta mordet på Red på allvar.

 

© Arimneste Anima Museum # 16

 

 

Rodden

 

 

Anno 1991

Vädret kunde inte vara mer till fördel. En liten bris, spridda moln, fasta i konturen mot den ljusblå himlen. Flaggorna i loja rörelser, tågvirket som bara knirkar en smula. Inga större vågor som ställer till angörandet eller planerna för dagen. Lekar, roddtävling och på kvällen en längre sittning med dans till levande band, därefter sällskapets upplösning när samtliga, några i tropp, andra en och en, stävar ut i olika riktningar mot det gemensamma havet.

De hade sovit ut i en hamn och anlänt som ett av de sista ekipagen. På grund av trängseln hade de måst förtöja i aktern på två andra båtar. De tyckte inte att det spelade någon roll, de skulle inte behöva störa någons sömn med trampande på däcket eftersom de tänkte gå till kojs tidigt. Såsom tidigare kvällar, men på håll, hade de kunnat se det punktliga skepparmötet formeras på skärets högsta punkt. Ritualen som ännu inte börjat: skepparmän omringade av andra skepparmän och några skeppardamer med sjökort andäktigt lyssnande på väderleksrapporten.

Bakom henne och mamman hade stått en flicka. Flickan hade följt sin pappa nerför den röda hällen och den djupgröna mossan, sett sig om och sluntit i mossan, längs med klipphällen, ned på en avsats. Hon hade varit närmast efter barnet. Hon hade lagt sig ner och sträckt ut handen och hon och flickan hade snabbt varit uppe på benen, utan skrapsår. Kanske hade det varit hennes fel som på något sätt hade fått flickan att vända sig om. Flickan hade vägrat släppa taget om handen och det blev därför avtalat att hon skulle få segla med dem över dagen.

På båten hade flickan följt hennes minsta rörelse. Skota, styra, läsa sjökortet, peka ut eventuella grynnor mellan skären, borsta färskpotatisen, lägga ihop besticken på tallriken och plocka ned lunchen i kabyssen. Flickan och hon hade tagit plats med dinglande ben i fören, de hade blickat mot horisonten och det bräckta havet i hundratals sjömil under och framför dem. När båten angjorts vid bryggan med rätt knop, denna gång pålstek för metallring, och de hade måttat aktertampen, gjorde hon flickan sällskap tillbaka. De passerade de unikt och personligt ritade yachterna, de långa två-masterna, de beundransvärda ensamseglarna med presenning utan kajuta och sist de nyligen förvärvade bulliga nymodigheterna förtöjda med tampar som snurrats runt träden och knutits i grenar i skogen.

Flickan släppte hennes hand, klättrade ombord, lyfte på luckan till förpiken, hoppade ned och drog igen luckan. Flickans mamma och pappa bad om ursäkt för att de låg så långt bort och sade att dottern hittar till båten själv men att det var snällt att följa dottern och att de hoppades få se henne och hennes familj igen. De ropade efter henne: Vi ses väl på avslutningsmiddagen! Och hon log vänligt mot dem, klättrade uppför berget, förbi trasslet och knutarna i trädgrenarna, utan att stirra.

Under lekarna skymtar hon flickan. Flickan som föll på berget och seglade med dem på överfarten då flickans fall hade väckt mammans sympati. Flickan visade sig lättlärd, flickan var välartad och behjälplig. Flickan somnade mot hennes axel under långlunchen i den vackra och folktomma viken. Liknade flickan inte henne en smula när hon var i den åldern? Håret och tänderna och benstommen. Borde flickan vara med dem i stället för på plastbåten med stora bokstäver längs med skrovet? Det är ju inte flickans fel. Flickan kan inte rå för det. Å, som flickan betraktade dina böcker och läste i dem. En del kan sannerligen börja tidigt, som du, när du får en dotter kommer hon att se ut som flickan. Hann du lära henne pålstek och dubbelt halvslag runt egen part?

Hon har redan börjat gå genom folkhopen mot flickan som står för sig själv med en glass i handen och med håret fint uppsatt med ett orange band, för fint för tillfället om en tänker efter, och för tidigt på dagen. Flickans glass har börjat smälta och den rinner över struten och handen. Någon meter framför henne vänder sig flickan helt om, det sista av glassen i munnen. Det är förbluffande. Flickan som fick segla med dem på den sista distansen, flickan hon höll i handen. Hon är säker på att flickan såg henne närma sig fast de inte såg varandra i ögonen.

Eftermiddagens rodd betyder mycket, nästan lika mycket som den kommande middagen med dans och bordsplaceringar på hotellet ett par hundra meter bortanför hamnen. Rodden är uppdelad i enmansklasser, tvåmansklasser, ungdomsklasser, plastjollar eller gummijollar för en och två personer, och små vackra roddbåtar i tjärat trä för fyra. Anmälan kan göras även om en inte äger en jolle, men helst ska det vara en jolle att ställa upp bredvid de andra. Allt är rättvist och försten fram får välja vilken. Första jolle över den markerade linjen mellan två röda bojar har vunnit!

Kanske hade mamman och pappan önskat att hon hade anmält sig då det är sista året. Men mamman säger att det inte är nödvändigt längre. De har visat att de vet hur det går till. De har sett sina barn ro på önskat sätt och i lagom takt. De har själva rott på lång sikt innan allt blev lättare och möjligt. Nu ska de njuta och se på. Det finns en plats för deras familj på klippan längs med banan som är ordnad för bästa utsikt för publiken, vilken är lika viktig som de som ställer upp i tävlingen. Viktig som speakern som håller noga reda på namnen och båtarna de seglar på och familjerna de hör samman med.

Hon tittar efter flickan. Om flickan är med i barnklassen, kanske? Och flickans familj – om de ställer upp i familjeklassen? Hon undrar om de känner till att de bör anmäla sig för att ta sig framåt och lättare kunna angöra vid bryggorna, ha närmare till allt. Att det är en början, att det finns en fortsättning. Hon borde leta efter dem, tala om för dem, ge råd om hur de ska förfara. För flickans skull. Plötsligt siktar hon flickan med föräldrarna på startlinjen. De står alla tre uppställda och klädda i omsorgsfullt knäppta och knutna flytvästar med krage. Det är förstås regeln. Ett bud som aldrig följs av någon som är något. Så har flickans familj redan utmärkt sig. Hon känner hjärtat sjunka, blir kall om händerna. Försöker fånga flickans blick över vattnet, hör ropen från klippan med överblick: Heja på! Kämpa!

Flickan och flickans mamma och pappa väljer att springa till den närmaste jollen, en mindre sort. Det är logiskt och ger ett försprång gentemot dem som korsar de andras bana för att välja något bättre. Flickan placerar sig på kanten i aktern, föräldrarna i mitten med årorna. Efter halva banan är de i täten: föräldrarna ror med atletisk kraft. Om de passerar mållinjen före de andra kommer de att vinna, men det är inte så de kan vinna. Det är inte så det är menat, de måste begripa hur de ska delta. De måste inse hur flickan kan bli som hon, hur familjen kan bli som de. Hur det tar tid och innebär försakelser. Hon stirrar intensivt över vattnet, genom ljuset genom luften för att nå flickan i aktern. Hon måste få henne att se upp mot henne, måste få henne att förstå, måste få flickan att sträcka ut handen, greppa den svarta gummiproppen som håller inne luften i gummijollen och dra ur.

© Arimneste Anima Museum # 15

 

Bessie Head

 

 

Två romaner som inspirerat senare författares alster till den grad att de nästintill försvunnit ur romanhistorien. Berättelser så inflytelserika att inte många känner till dem. Studier i natur och känsloliv, skildringar under huden på stolta män, existentiella moraliska maskulinitetssagor. Den första mot bakgrund av ekologiska villkor och den andra med fokus på sociala rangeringar.

Uppvuxen med åtskillnadslagar och stamkonventioner och efter att ha avtjänat ett politiskt fängelsestraff söker sig huvudpersonen Makhaya i When Rain Clouds Gather, på svenska När regnmolnen hopas, till det låglänta grannlandet i norr. Trots att månaden är juni och köldvinter råder lyckas han som flykting korsa gränsen – och äntligen bli fri under himlavalvet! Men är det nya landet mindre fördomsfullt än det han lämnat?

I byn ger kvinnorna inte mycket för Makhayas vänliga uppsyn. Erfarenheten säger dem att mäns godhet i första hand handlar om att främja egna syften. Kvinnornas bemötande förargar Makhaya: Vad är deras misstro annat än ondska sprungen ur fattigdom och förtryck, en tragisk inskränkthet som imploderar den afrikanska kontinenten, mentaliteten hos förbittrade som vore han inget annat än sina könsorgan? Han som i barndomen revolterat mot stamregeln som gav honom mer värde än sin syster! Han som vägrat att gifta sig och skaffa barn i ett land med lagstadgade falska föreställningar om människors olika värde! Ska han nu, ohörd, inrangeras bland manschauvinisterna?

Männen sköter boskapen som betar bland de lågväxande träden och kvinnorna utför jordbruksarbetet från solens uppgång tills mörkret får himlen att lysa av stjärnor. Makhaya erbjuds sängplats hos Dinorego den solitäre, vänskap med Mma-Millipede den ålderstigna, och dito med Gilbert, en inflyttad brittisk socialist. Frustrationen och hämndlystnaden sjunker undan när han upptäcker att Gilbert i likhet med honom själv högaktar generositet och samarbete. Snart förenas de båda i kamp mot boskapsspekulatörer och andra aktörer ovilliga till förändring.

Främst ägnar de sig åt att övertyga byn om att hägna in boskapen och föda den på spannmål, att idka tobaksodling för avsalu och att äga i samfällighet. Med reformer kan byborna göra sig mindre utsatta för torkan, översvämningarna och svälten som följer av köttätandets ensidiga diet; boskapens idoga betande av markens växtlighet; markförstörelsen, hungern och felnäringen som drabbar de unga värst.

Men litet kan göras åt att det är molnen, blixtarna och det efterlängtade regnet som avgör, förstör eller förlöser människornas slit med djuren och jorden. Naturen, gräsarterna, gamarna, taggbuskarna, det vita gräsets förhållande till människornas och djurens behov att föda sig och överleva.

Även romanen Maru, en saga som skriven för att filmas, utgår från funderingar och känslor omfattade av två män. Maru, välsignad med direkt förbindelse mellan sina tankar och marken under fötterna, vet att han en dag och på grund av sin svartsjuka, kommer att vilja göra sig av med Moleka, rivalen. Tills dess föredrar han att verka utan att synas och att säkra sin makt genom att hantera och muta folket i byn.

I byn råder outtalade regler för status och livsvillkor. Barnens handgripligheter på skolgården synliggör en systematisk ringaktning som upprätthålls av barnens föräldrar och som fanns i världen ”till och med innan den vite mannen mötte för många som såg annorlunda ut och blev universellt ogillad för sin livsinställning”. En grupp på en kontinent ser ned på en annan grupp på en annan kontinent som ser ned på en tredje. En skammens nedåtriktade terapi: Hursomhelst är jag inte en sådan som de.

Flickan Margaret får utstå spottet och nypen och konservburkarna skramlande efter sig på skolrasten. Margaret som hittades bredvid sin döda mor av en missionärs fru som gav flickan sitt namn och uppfostrade henne till självklar likvärdighet – varje dörr går att öppna och rummen att fylla med egna bestämmelser! En dag kommer du att vara till nytta för ditt folk! ”Ty sanningen är att de som spottar på de föregivet underlägsna är jordens verkligt låga eftersom anständiga människor inte beter sig så.”

Med litteraturen som främsta umgänge odlar Margaret sitt sunda förnuft och sitt sinne för logik, förmågor som ger henne kontroll över det enda hon är garanterad att förfoga över: sina tankar och sin välvilja. Margarets höga betyg och adoptivmoderns kontakter ger henne arbete som lärare i byskolan. Dessvärre, och som förväntat, chockas och förvirras rektorn, kollegorna, eleverna, männen av Margarets samtidigheter. Margarets hud och röst och elegans, hennes blick, hennes närapå perfekta accent och hållning.

Rektorn, en dickensk Uriah Heep-figur, är snabb att värja sig mot nykomlingen. Om inte lärarinnans grupptillhörighet kan vändas mot henne så kan könstillhörigheten: Lärarinnan vägrar dölja att hon av födsel tillhör de lägsta bland folket i byn! Lärarinnan vägrar skyla över att hon hör till en skara som ingen normal vill se existera annat än som slavar och kuvade hundar! Hur ska inte elevernas föräldrar komma att reagera! Rektorn känner sig rättfärdigad att hitta (på) ett misstag möjligt att pådyvla nykomlingen.

Läraren Dikeledi däremot, dotter till en uppsatt man i byn och oförstående inför kniv-i-ryggen-politik, förtjusas av sin nya kollega. Ingenting med Margaret passar med något annat så vad mer av spännande egenskaper finns där att avtäcka? Själv skulle Dikeledi inte våga stå upp som Margaret när hon utan minsta skam låter proklamera sitt ursprung inför rektorn. Eller som Margaret våga visa adoptivmoderns teckning av den döda modern betitlad ”Hon ser ut som en gudinna”.

Men kanske undervärderar Dikeledi det egna kuraget? Och sin egen förståelse för vad pådyvlad skam kan innebära? ”Ingen förtryckare tror att han förtrycker. Han påstår alltid att han behandlar sina slavar väl. Han säger aldrig att det inte borde finnas några slavar.” Dikeledi går till faderns hus och betalar utan knussel två av faderns slavar reguljär månadslön mot att de, likaså utan knussel, klär sig väl, äter medelst etikett samt under tystnad och med högburet huvud stegar omkring i byn.

Margarets vänskap med ansedda kollegan Dikeledi och Margarets respektfulla behandling av sina medmänniskor säkrar föräldrarnas tillit – trots rektorns konspirationer. Men saker och ting kompliceras när Margaret träffar Dikeledis pojkvän Moleka och de båda faller för varandra. Och när dessutom Maru faller för Margaret.

Den drabbade Moleka, ivrig att göra intryck, bjuder in byns lägst aktade till fest under vilken han demonstrativt äter med samma gafflar och från samma tallrikar som gästerna. Byns reaktion låter inte vänta på sig, och talet hörs långväga: Molekas ödmjukhet är ytlig! Vore det inte för Margaret skulle Moleka ha tillbringat kvällen med sina många älskarinnor!

Endast rivalen Maru imponeras – och tar avstånd: Jag är inte som du, Moleka. Jag äger dem fortfarande som slavar. De sköter mina etthundratusen kor. De sover på marken. Vad händer när de får höra att de blir behandlade som jämlikar?

Ja, vad blir det av Molekas vision? Den som inspirerats av Margarets existens och hållning? Vad händer när dörrar slås upp och ingen – inte heller byns kor och getter – utgör slav åt någon annan? När de undertryckta nåtts av budskapet? När ilskan över sekel av tyranni och nedvärdering inte längre är möjlig att hålla tillbaka.

Bessie Heads författarskap rymmer bland annat även självbiografin A Question of Power från 1974, en samling kortprosa med fokus på afrikanska kvinnors erfarenheter betitlad The Collector of Treasures från 1977 och ett porträtt av en by med intervjuer och anteckningar om händelser från hundra år tillbaka i tiden: Serowe, Village of the Rain Wind publicerad 1981.

 

  • Bessie Head, When Rain Clouds Gather, London: Gollancz, 1968
  • Bessie Head, När regnmolnen hopas, översättning av Leif Dupré, Stockholm: Askild & Kärnekull, 1984
  • Bessie Head, Maru, London: Gollancz, 1971

 

Bild: When Rain Clouds Gather & Maru, introduced by Helen Oyeyemi, London: Virago Press, 2010

 

© Arimneste Anima Museum # 15

Mary Shelley

 

 

Inte så få skönlitterära verk diskuterar naturen i allmänhet och smittsjukdomar i synnerhet: Daniel Defoes A Journal of the Plague Year (1722), Albert Camus La Peste (1947), Stephen Kings The Stand (1978) – för att nämna några. I historiografin saknas ofta den bok som borde lysa starkast i sammanhanget: Mary Shelleys The Last Man från 1826, omtryckt 1973, till svenska 2019 med titeln Den sista människan.

Till skillnad från i författarens mer berömda och anonymt publicerade Frankensteins monster (1818) är författarnamnet angivet i bokens originalupplaga. Men uppgiften visade sig inte vara till någon fördel: England, på väg in i den för kvinnokategorin förödande viktorianska eran, svarade inte väl på en kvinna som skrev som endast manspersoner antogs ha mage att göra! Mary Shelley, romanförfattare, essäist, redaktör för Percys Shelleys dikter, och hyllad i vår tid, erkändes aldrig under sin levnad som woman of letters.

Författaren med kallelse går självfallet inte att hindra. Inspiration till Den sista människan får Mary Shelley under en resa i Italien 1818 då hon och maken Percy Bysshe Shelley, i en grotta vid havet, gör ett häpnadsväckande arkeologiskt fynd: poesins gudinna den cumeanska Sibyllans tvåtusen år gamla texter nedskrivna på spröda blad. Knappt tio år senare minns Mary Shelley de siande löven i sin episka pandemivarning påföljande Vergilius Sybil i Aeneiden (29–19 f v t eller f Kr), Michelangelos läsande Sibyllor (1510) och föregående Rilkes tystade Eine Sibylla (1907) liksom Pär Lagerkvists upphöjda Sibyllan (1956).

Berättelsen utspelar sig i en avlägsen framtid, vår nutids eftervärld (2073–2092). Efter en lyckosam fredlig revolution, i vilken kungen avsatts utan att dödas, är England delat i fraktioner av aristokrater, demokrater, rojalister som alla tvistar om landets styre. Författaren tar gestalt i egenskap av man, berättaren Lionel, och i egenskap av kvinna, Idris. Lionel blir vän med Idris bror Adrian, Percy Bysshe Shelley i romangestalt, ung jämlikhetssträvande republikan uppfylld av revolutionens och romantikens drömmar: ”Valet är vårt – låt oss vilja det, och vår bosättning blir ett paradis.”[1]

Den sista människan har betecknats som en gotisk berättelse, tidig science fiction, likväl står vänskapens makt och människans själsliga natur i fokus. Politikens förvecklingar skildras via dynamiken mellan syskonparen Idris och Adrian, Lionel och Perdita samt deras gemensamma vän den nervigt äregirige Raymond, tecknad efter paret Shelleys vän Lord Byron. Samhället är patriarkalt, men förfinade känslostämningar flödar oavsett genus, feministiska iakttagelser är legio. Raymond griper in i politiken och förverkligar sitt mål att bli landets upplysta överhuvud, inta Konstantinopel och befria Grekland. Fastän gift med Lionels syster Perdita är han otrogen med självförsörjande Evadne Zaimi, grekisk prinsessa som avfärdar honom och strider som soldat i manskläder.

”Vad gjorde Perdita under denna tid?”[2], frågar sig brodern Lionel och bekräftar: att vara förment overksam maka till riksföreståndaren passar henne inte. Innerligt fästad vid sin man utgör likafullt intellektuell verksamhet Perditas kännemärke: ”Min syster hade alltid varit intellektuell aktiv.”[3] Som följd av krigen uppstår klimatförändringar (utan benämningen) och det mest förödande: en luftburen pandemi med spridning över jordklotet. Människor drivs på flykt undan hettan, översvämningarna och stormarna, strider uppstår mellan olika grupper.

Adrian, en gång utsatt för förtal, återupprättad av Lionel och systern Idris, använder diplomati och civilkurage för att organisera ett drabbat London och avstyra vidare bataljer. Lionel talar till naturens ylande vind och förklarar mänsklighetens unicitet och utsatthet: ”Vad är vi, invånarna på detta klot, det minsta av alla de folk som lever i den oändliga rymden? Med våra själar omfattar vi oändligheten, men vår tillvaros synliga mekanismer är underkastade rena tillfälligheter.”[4]

Hela landet förändras. Besuttna ger upp sin frihet för att få vara del i gemenskapen, lämnar ifrån sig sin egendom och sätter upp tillfälliga bostäder för nödlidande. Människor hjälps åt att odla och går till fots istället för att åka hästskjuts. Tanken om allas lika rätt förverkligas via insikten om att människor drabbas oberoende av samhällsställning; politiska beslut blir överflödiga då alla människor vill varandra väl. Ingen grupp får status av syndabock eller utses till de Andra. Jämlikhetstanken utsträcks till hästarna; de blir ”befriade slavar”.[5]

Under den svåraste smittovågen leder Martha, åldrig och förtröstansfull likt en cumeansk Sibylla, ett lyckosamt matriarkat där ömsesidighet och solidaritet resulterar i motståndskraft oavsett klass och kroppsutseende: ”Hon påvisade för dem hur vars och ens välbefinnande innefattade allas välgång.”[6]

 

 

Men mot en farsot, hunnen för långt, hjälper ingen realiserad socialpolitisk utopi. 1790-talets revolutionära optimism omvandlas till det motsatta, all mänsklig politik visar sig verkningslös mot den luftburna pesten och naturens kollaps. Hopplösheten blir till grogrund för fanatism och sekterism; en handlings moraliska halt spelar till sist ingen roll. Mary Shelley invänder mot fadern William Godwin, modern Mary Wollstonecraft och maken Percy Bysshe Shelleys optimistiska tanke: Om bara människor kunde enas om att motarbeta det onda skulle det inte finnas något ont.

Sådan tillförsikt, föreslår Mary Shelley, förbiser grundvillkoren för mänsklig civilisation; naturen, dess outgrundliga amoraliska status, människors arroganta förhållande till den. Naturkatastrofer och sinande naturtillgångar riskerar omöjliggöra allt av innovativa företag; sjukdomen bryr sig inte om vem eller vad som drabbas. Den sista människan föreställer sig inte teknologins och vetenskapens etiska möjligheter: ett vaccin mot smittan utvecklat i vävnadsodling och simuleringsmodeller är ingen spådom här. Verket larmar om mänsklighetens totala förlust mot krafter som löpt amok och inte längre går att styra.

Så finns här inte en borttappad aspekt och ett borttappat sällskap? När Raymonds hund Florio ger upp andan bredvid husse noterar vi hundens hjältemässiga insats under befrielsekriget. I en anekdot, som också är en ledtråd, skildrar Mary Shelley hur en räddad  hackspett ger tillbaka hoppet. Fler och fler icke-människor befolkar Lionels tillvaro: kalvarna på ängen, de vilda djuren i skogarna. Lionel får insikt om människans ursprungskategori och kritiserar den mänskliga hybrisen: Människan är ”ett märkligt djur”, självutnämnt det högsta, men i essensen, och inför pandemin, mull. ”Vi hade kallat oss ’urbilden av alla kreatur’ och se, vi var ’stoftets kvintessens.’”[7]

En hund, fågelhund och fårhund i ett, förmedlar känslan av svunnen mänsklighet och stör den heliga stillheten med att gny. Intill verk av Homer och Shakespeare blir hunden Lionels vördade gemenskap utan att riktigt erkännas som sådan. Lionel förmanar hunden, tror sig vara ensam, men är inte ensam. Självaste ledtråden ligger förbisedd vid hans fötter. Skulle mänsklighetens öde ha kunnat avvärjas om människor inte trott sig vara det enda av värde? Om människosläktet insett komplexiteten i sina förbindelser med jordens övriga? Och förhållit sig till dem med djupare och bredare kunskap i näring, teknologi och vetenskap?

På tidsresa under de ensammaste av villkor sammanför Mary Shelley Sibyllans uppenbarelse med moderns feministiska projekt – och låter dem kollidera. Författarens kreativa genius, skapandet av den dystopiska romanen, håller författaren vid liv. Den egna olyckan och sorgen, moderns frånfälle en tid efter författarens födsel, de närmastes död, den ofattbara förlusten av maken Percy Shelley och tre av deras fyra barn i sjukdomar och olyckor, blir hanterlig. Författaren förvaltar sin mors arv och överträffar det. Enskild sorg får sällskap av mänsklighetens sorg.

Den kvarlämnade Människan äntrar sin hopfogade farkost på havet, inleder seglatsen och blickar mot universum: ”Stjärnornas position var min enda vägvisare.”[8] Uppenbarelseboken 21:21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Författaren har hjälpt sig själv att överleva. Sorgearbetet är över.

 

  • Mary Shelley, The Last Man, With Introduction and Notes by Pamela Bickley, orig. 1826, London: Wordsworth editions, 2004
  • Mary Shelley, Den sista människan, översättning och kommentarer Erik Carlquist, efterord Maria Löfgren, Umeå: H: ström, 2019
  • Bild av titel från Arimneste bibliotek respektive Stockholms stadsbibliotek
  • Sibylla Cumae, Michaelangelo, detalj, Sixtinska kapellet, Rom, Vatikanen

 

Noter

[1] Den sista människan, s 89; The Last Man, s 58–60: ”The choice is with us; let us will it, and our habitation becomes a paradise.”

[2] Den sista människan, s 137; The Last Man, s 93: ”In the meantime, what did Perdita?”

[3] Den sista människan, s 182; The Last Man, s 125: ”Intellectual activity […] had always been my sister’s characteristic.”

[4] Den sista människan, s 258; The Last Man, s 184: “What are we, the inhabitants of this globe, least among the many that people infinite space? Our minds embrace infinity; the visible mechanism or our being is subject to merest accident.”

[5] Den sista människan, 419; The Last Man, s 303: “enfranchised slaves”.

[6] Den sista människan, s 301; The Last Man, s 216: ”She showed them how the well-being of each included the prosperity of all.”

[7] Den sista människan, s 183; 440; The Last Man, s 126; 318: ”Man is a strange animal”, “We had called ourselves the ‘paragon of animals’, and lo! We were a Quintessence of dust.”

[8] Den sista människan, s 228; The Last Man, s 161: “The position of the stars was my only guide”.

© Arimneste Anima Museum # 14

Olympe de Gouges

 

 

Historical Amnesia and Progression

The historic opening of academia in Europe, to a large extent driven by social movements, making attendance possible for the categories of women, people of enslaved and manual labouring descent, other categorized groups, and dissenters/non-compliers, will continue to revolutionize knowledge and research by transforming traditionally conceived notions of epistemology, methodology, and the history of science. Still, there are far-reaching perspectives that remain to be generally embraced as urgent areas for research. In this article, such an issue is highlighted by focusing on texts by a historical person who was defamed and convicted because she explored topics in her time that were subjected to formal or informal censorship; women’s rights, the abolition of slavery, and the human – non-human relationship. I find it fruitful to use the concept ‘category of women’ and/or ‘female category’ to emphasize that the term woman has existed and exists as a legal category maintained by influential societal forces and institutions. Of specific relevance to my topic are the circumstances during the French Revolution when the binary and hierarchical classifying of people according to sex and gender was continuously utilized to formally exclude people in the female category from active citizenship and political organizing.

‘But the conservative avoided her and her book as social plagues. Many people would not even look at what she had written. Satisfied with the old-fashioned way of treating the subjects therein discussed, they would not run the risk of finding out that they were wrong’, said Elizabeth Robins Pennell in her book Life of Mary Wollstonecraft (Robins Pennell 1884: 173). Robins Pennell was referring to Mary Wollstonecraft, but the same could be said about Olympe de Gouges (1748-1793). Olympe de Gouges wrote The Rights of Woman (Les droits de la femme) containing the Declaration on Woman and the Female Citizen (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne) in 1791 and Mary Wollstonecraft wrote A Vindication of the Rights of Woman 1792. Perhaps the two political philosophers met in Paris during the French revolution: Wollstonecraft on a long visit from England, and de Gouges as a playwright journeying from one social class to another in the big city. Or did they know of each other from hearsay? The way they had heard about the North American Attakullakulla’s questioning of ‘the imbalance, disorder, and violence of white colonial society’ when he negotiated with the British: ‘Where are your women?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 179). And, perhaps, in the way the two literary activists embraced the universal humanist declaration stated by the chairperson of the Cherokee Women’s Council Nanye’his, echoing across the revolutionary Atlantic world, to the white men in 1781: ‘[W]e are your mothers. This peace must last forever. Let your women’s sons be ours, and let our sons be yours. Let your women hear our words’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 180). And, perhaps, in the way de Gouges had read Hannah More’s long anti-racist poem Slavery from 1788:’ Does then th’ immortal principle within / Change with the casual colour of a skin?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 213).

Which were the possible contacts and philosophical trajectories of the European proto-feminists Wollstonecraft and de Gouges? Besides Lisa L. Moore’s, Joanna Brooks’ and Caroline Wigginton’s anthology Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions, not many have employed such a perspective. And, if one can speak of a body of Swedish Wollstonecraft-research, one can hardly do so in respect to de Gouges. The Swedish Library catalogue Libris’ list of titles gives a hint of the difference in attention: 8 titles in Swedish (of in total 49) for de Gouges, and 119 titles in Swedish (of in total 970) for Wollstonecraft. That is, almost fifteen times more interest for Wollstonecraft compared with de Gouges. What does this difference imply? That English nowadays is the academic language of priority and that the French language (and the Swedish language) is not? That most scholars prefer to use sources and research questions that can be reflected upon and published in English, thereby leading to increased chances of reaching more readers and getting more citations? Perhaps, but there are also other answers.

Probably the earliest text in Swedish about Olympe de Gouges (by a women’s rights champion) was written by Ellen Hagen (Hagen 1925). De Gouges’ Declaration on the Rights of Woman and the Female Citizen has been translated into the Swedish language and published a few times, starting in the 1970s (Schimanski 1972; Ambjörnsson and Eriksson 1998; Österholm 2006). In our time, Kim West has translated the foreword to de Gouges’ play L’esclavage des nègres (Gouges 1789/2012) and I have translated a paragraph often left out both in Swedish and in English translations of de Gouges’ Rights of Woman (Gålmark 2013: 19; 2016: 17−18). De Gouges’ other texts, including her dramas, have not been published in Swedish. In recent years, magazine articles have been published about Olympe de Gouges in Swedish (Jarlsbo 2007; Kåreland 2010; Gålmark 2016b), however, in recently published Swedish collections of historical political key texts on women’s gender and sexuality, de Gouges’ Rights of Woman is missing.

A contributing factor to why de Gouges is not included in the Swedish canon of European gender history today may be that de Gouges’ texts do not suggest a given reading. The political publications – essays, pamphlets, posters – are both personal and political, inserted with short and amusing scenes taken from de Gouges’ own life. The texts appear naturalistic, freely created, full of temperament. The richness of associations, suggestions, didactic, and polemical points makes them entertaining – and difficult to interpret. However, there is a unique Olympe de Gouges-tone and a ditto style. Janie Venpée suggests that de Gouges’ political writing may be read as a theatre script of the author’s life drama (Venpée 1999). In Olympe de Gouges’ pamphlets, she is the hyper-talented and engaged author acting in a world in flames. In her Declaration… she is the expert of state with the constitution in her hand, a brilliant paraphrase of the Declaration of Human Rights from 1789, which in 1791, and to de Gouges’ disappointment, did not include people in the category of woman, people in the slave category, nor did it include men with a low income, male servants, or men under the age of 25.

Olympe de Gouges’ political texts oscillate; sometimes they are progressive, sometimes conservative; often they are marked by her autodidactic education of classical texts. Her work pushes, slows down, and evolves in relation to the revolutionary process. To read a proposition by Olympe de Gouges is to wait for the next text and the next event. It is telling that her Rights of Woman contains a post-script written from the contemporary cab (a horse-drawn carriage). In opposition to the rules of patriarchal society she moves around freely; in various rooms, and categories, by turns profound, by turns polemic and ironic; between the theatre and the home; between the city and the countryside; between dramas and pamphlets; marginalization and fame; slander and recognition. Between her ‘many small mistakes’ and her subsequent revisions (Gålmark 2016a: 9).

The French language was de Gouges’ second language after Occitan (a distinctive Southern French language group) and de Gouges was basically self-taught. Above all, de Gouges was enfant naturel, a child of nature, only in part born within marriage (according to de Gouges: not acknowledged by her father) and as such legally recognized during the French revolution due to activist politics from, among others, de Gouges herself. Olympe de Gouges’ fearless political ambition was not a coincidence; she held the distinct opinion that the voice of a human being is not to be corrected. Wrongs and mistakes belong to human nature – and nature is wonderful. The human being, as the most diverse and varied in colour, is the most beautiful animal; however, when the ‘human’ is perceived to be ‘a white man,’ the human is transformed into ‘the most stupid animal’, in French, ’Le plus sot animal’ (Gålmark 2013: 19).

Here is where we get to the heart of the matter: Olympe de Gouges’ use of nature as an inspiration for a philosophy and politics of equality: Nature and animals do not suggest divergent rights for men and women; nature does not suggest slavery of human beings; nature is richer and more diverse; and, furthermore, it is in general impossible to distinguish the sex of an animal only by looking at the exterior form. De Gouges points to the doubtfulness in using simple arguments about animals and nature in disputes over human relations; however, she does not hesitate in her over-arching view: Nature shudders before slavery of all sorts. In relation to the wealthy colonizers of her time, de Gouges appears fearless in her political philosophy. She picks holes in the arguments of the slave owners in the assemblies of politics, in cultural forums, in the homes, on the ships, or on the plantations on other continents, proclaiming that the reason for the existence of slavery is not found in Nature, but in the economic interests of the colonizers. Prior to the outbreak of the revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who has the courage to accuse plutocrats and colonists of their doings; most likely she is the first writer to use the word capitalist (Gålmark 2016a: 111).

Olympe de Gouges declares: ’I am an unparalleled animal. I am neither man nor woman, I have the characteristics of both vanity and courage’ (Gålmark 2013: 21). With just a few sentences, de Gouges touches upon later times’ humanist discussions about the theory of evolution, for instance Edith Södergran’s stanza in ‘Vierge moderne’ (Hästbacka, Johansson and Johansson 2016), and Jacques Derrida’s ‘L’animal que donc je suis’ (Derrida and Mallet 2008). Her paragraph recognizes, affirms, and refuses the categories. De Gouges was keen on emphasizing her affiliation to the female category, declaring: ‘it is a woman who poses the question’ (Cole 2011: Appendix 5); however, she also expressed opposition to what we today would call a cis-normative gender perception (a socially constructed normal female body), and a critique of the, even today, prevailing making invisible of mankind’s residence in Metazoa (the whole crowd).

To interfere with the binary categories of gender order, and to question racism and the excluding human definitions, is provocative also in our time. In translations of Olympe de Gouges’ texts, the paragraphs where she employs the word animal to assert equality are often left out – and many of the readings of her work consider her texts paradoxical. However, if an interpretation of inclusion is opted for, de Gouges’ animal- and nature discourse becomes logical and comprehensible. Indeed, with an animal-embracing interpretation, based in a resistance to the ancient ideal being/citizen as equal to the exterior form of a white able-bodied privileged male human (anthro-androcentrism, Gålmark 2005), the view is strengthened of de Gouges as a consistent justice-aiming and truth-endeavouring author and proto-feminist ahead of her time.

Although Olympe de Gouges’ journey upwards on the class ladder proved successful, it was continuously met with problems. During her most prolific time as an author and playwright de Gouges was subjected to sabotage, slander, and physical attacks. According to Janie Venpée, de Gouges was the only woman (human in the female category) during the revolution who was prosecuted – and sentenced – with reference to the content of her publications (Venpée 1999). The disparagement of Olympe de Gouges continued after her execution. In patriarchally marked depictions of the French revolution, de Gouges was heckled by the most prestigious of French male historians – Bretonne, Michelet, Guillois, the brothers Goncourt – in similar wordings as the male revolutionaries used when de Gouges lived. Predictably, the politically constructed female category was often left out in standard narrations and interpretations of the French revolution, not the least in Swedish. Although the category of women had asserted itself as a revolutionary protagonist, it was perceived as a force that hindered the revolution, and thus became marginalized, or overlooked. And this although the exclusion, in the case of Olympe de Gouges the extinction, took place during the terror laws of the Republic. As we know, the majority of the executed were not aristocrats, but male craftsmen, poor people, women of all social classes, and famous and cherished revolutionaries of a different political leaning than the one of the prevailing regimes.

The misunderstandings of de Gouges became predominant, even though de Gouges’ critique predicted the Republic’s suicide (the violence against their own), and even though de Gouges died without imagining that her literary work could be read as something else than true revolutionary. It was not until over a hundred years later that de Gouges obtained redress as a literary activist, by the feminist and socialist Léopold Lacour’s portrait Trois femmes de la Révolution, les origines du féminisme contemporain. It should be noted that Lacour unfortunately did not manage to appreciate Olympe de Gouges’ literary aesthetics. Lacour mentions possible translations of his book into Swedish and Norwegian; however, the book seems never to have been translated (Lacour 1900). In the Libris-catalogue, a copy of the book from the French edition was received by the Swedish National Library (The Royal Library) over a half century (1956) after the book was published in 1900.

Most likely, the lack of success for Lacour’s book contributed to the, even today, minimal interest in Olympe de Gouges in Swedish. Lacour’s title contains the word feminism, used by Frida Stéenhoff three years later, in Feminismens moral. What had happened if Lacour’s portrait of de Gouges had been widely read in Swedish? Had the debate over the rights of women and the feminist movement progressed earlier if it had been possible to read Stéenhoff in dialogue with Lacour? If the image of the French revolution’s people in the category of woman had appeared more favourably and less burdened with guilt? If it had been known that the French feminist of the 19th century, the labour activist and editor Jeanne Deroin – before Léopold Lacour published his book – asserted the women’s rights heritage of Olympe de Gouges and the French revolution? (Scott 1996: 86; Gordon and Cross 1996: 137–139, 149).

In a radio program in Swedish from 2003 with invited scholars, Mary Wollstonecraft is discussed as the ‘creator of the first feminist manifesto’ (Sveriges Radio 2003). The word manifesto may be defined in various ways; and titles without the word may be perceived as manifestoes, for instance feminist texts by Qasim Amin (1893), He-Yin Zhen (1903), Elsa Laula Renberg (1904) Luisa Capetillo (1911), Mina Loy (1914). Alternatively, feminist texts may contain the word manifesto: Valerie Solana’s Scum Manifesto (1969), Black Women’s Manifesto (1970), Radicalesbian Manifesto (1973), Donna Haraway’s Cyborg Manifesto (1984), Queer Nation Manifesto (1990), Emi Koyama’s Trans Manifesto (2001), Alison Kafer’s Crip Manifesto for Social Justice (2013/17). However, in the context of the 18th century, yet holding Wollstonecraft in high esteem, for those who have read Olympe de Gouges’ Declaration of the Rights of Woman with its evident form of public announcement, political programme or speech, there is little doubt who wrote the first European women’s rights manifesto of that period.

It seems curious that a proto-feminist of animal-defending and anti-racist leanings, for long slandered due to her revolt against the social role for people in the female category, would be perceived as too transformative in relation to the discussions of today. However, the image and preconceived notions of a person’s oeuvre may become so established that they remain so despite facts and accessible primary sources. A name or a movement may lack prestige of association and become affected by conservatism due to earlier investments in research. This is not remarkable; the academic world, as we know, often prefers referring to the already established and researched. To relate to earlier works, and to highlight the not yet accepted, or forgotten, or made invisible, or defamed, ought to give, but does not always give the same prestige as the studying of aspects of the established. Rather, such endeavours may meet obstruction, a circumstance not unfamiliar to gender scholars.

Why, there is reason for asking: How to recognize themes that enter the stage after one’s own ideas have been accepted as subjects of concern? How to evade hindering research questions that have been affected by historical amnesia and are perceived to dislodge established research? And when the patterns of perspectives expand borders for what traditionally is included in the humanities, in gender research, and historical research?(Regarding this matter, Maria Jönsson’s sentences, in Subjekt Södergran 2016: 90, are gratifying and worthy of imitation.) In an article in Tidskrift för genusvetenskap from 2010, Ulrika Dahl speaks of when the perspectives of intersectionality were introduced in Swedish; how a phenomenology of stopping emerged, aiming to conserve prevailing outlooks and power relations (Dahl 2010: 72). Dahl discusses the initial resistance against whiteness-studies; however, the tardiness in relation to new thoughts and transforming perspectives may be regarded as a general problem.

Which is why the lack of interest in other topics and social patterns other than the dominant ought to be acknowledged as a continuously existing phenomenon also in forums where it may be least expected. In contemporary texts in Swedish concerning the topic of future feminisms and feminist terminology, power-critical gender perspectives in relation to the ‘animal’ category are missing. Which are the possibilities for critical questions regarding humanity’s fellow non-human beings, including power-critical analysis of social and political constructed ‘animal’ and ‘nature’ categories in the politics and culture of human relations, historically and today? In what way does the revolutionary process take place for not yet established research questions within the humanities, and within gender research? And the problem I would like to discuss in an ulterior text: How may the process be criticized and changed in a constructive way?

An open-minded approach to feminism will, in my view, continue to push the humanities forward, becoming humane/ities, admitting the human being as queer, converging normality and non-normality into variation and difference. Such an insight will entail an understanding of the human being as the one agent power on planet Earth with the ethical responsibility to give space to every human being to bloom in whatever way s/he* wishes while also acknowledging, taking into consideration, respecting, and giving space to humanity’s fellow non-humans (other beings, and nature).

A wider feminist critique of the standard image of the French revolution would open for new interpretations, new questions and perspectives, and thereby more profound knowledge. A broader interest would also support the development of history as a field of study and education. Olympe de Gouges, and the historically defined women categories with their plethora of voices, discourses, travels, and self-images have for too long been disregarded in teachings both in schools and at universities.

 

References

Ambjörnsson, Ronny and Eriksson, Gunnar. Europeiska urkunder (ed) (1998) Stockholm: Natur och kultur.

Cole, John R. (2011) Between the Queen and the CabbyOlympe de Gouges’ Rights of Woman. Montreal: McGill-Queen’s University Press. Appendix.

Dahl, Ulrika (2010) Rapport från Vithetshavet. Tidskrift för genusvetenskap 31(1–2): 70−74.

Derrida, Jacques (2008) with Mallet, Marie-Louise (ed) The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press.

Gordon, Felicia and Cross, Máire (1996) Early French Feminisms 18301940: A Passion for Liberty. Cheltenham: Edward Elgar.

Gouges, Olympe de (1789/2012) Ur De svartas slaveri. Danius, Sara, Sjöholm, Cecilia and Wallenstein, Sven-Olov (ed) Aisthesis: estetikens historiadel 1. Stockholm: Thales.

Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur – människa-relationen. Stockholm and Göteborg: Makadam.

Gålmark, Lisa (2013) Antroandrocentrismens giljotin – exemplet Olympe de Gouges. Sosiologi idag 43(2): 9–36.

Gålmark, Lisa (2016a) Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism. Stockholm: Dela förlag. In English: Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges feminist humanism. Stockholm: Dela, 2020

Gålmark, Lisa (2016b) Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges. Feministiskt Perspektiv, November 20th.

Hagen, Ellen (1925) Pionjärer: Marie Olympe de Gouges och Markis de Condorcet gestalter från franska revolutionen. Tidevarvet 3(7): 4–5.

Hästbacka, Elisabeth, Johansson, Anders E. and Johansson, Anders S. (ed) (2016) Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm and Göteborg: Makadam.

Jarlsbo, Jeana (2007) Feministen som slogs in i döden för slavarna. Svenska Dagbladet July 28th.

Jönsson, Maria (2016) Jaget som randupplevelse. Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm och Göteborg: Makadam.

Kåreland, Lena (2010) Den franska kvinnosakens glödande elegant. Dixikon 12 maj 2010.

Lacour, Léopold (1900) Trois femmes de la Révolution: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: les origines du féminisme contemporain [Tre kvinnor från revolutionen: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: den moderna feminismens ursprung]. Paris: Libraire Plon, Plon-Nourrit.

Moore, Lisa L., Brooks, Joanna and Wigginton, Caroline (ed) (2012) Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. Oxford: Oxford University Press.

Robins Pennell, Elizabeth (1884) Life of Mary Wollstonecraft. Boston: Roberts Brothers.

Schimanski, Folke (ed) (1972) Kvinnan och revolutionen: texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Staffanstorp: Cavefors.

Scott, Joan Wallach (1996) Only Paradoxes to offer: French Feminists and the Rights of Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Sveriges Radio (2003) Mary Wollstonecraft. Filosofiska rummet 9 mars.

Venpée, Janie (1999) Performing Justice: The trials of Olympe de Gouges. Theatre Journal 51: 47–65.

Österholm, Hanna (ed) (2006) Feminismens idéer. Lund: Studentlitteratur.

 

Published in a shorter version: Gålmark, L., “Historical Amnesia and Progression – the Case of Olympe de Gouges” in Journal of Gender Research 39 (1):  107−114.

Photo: Liberté (1793) by Jeanne-Louise Nanine Vallain

© Arimneste Anima Museum #14

 

 

 

 

Advice for the Democratic Defence

 

 

Do holy principles exist? Is it possible to weigh principles against conditions? Alternately, combine them with parrying practice? In a foreword, the author Dalton Trumbo tells the story of how he, during the second world war, refrained from republishing his classic anti-war novel Johnny Got His Gun from 1939, written in 1938. The decision was made after a Nazi supporter had sent Trumbo a fan letter thus proving that the message of the book risked getting employed in American Nazis’ propaganda for peace and pacifism.

Nazis as negotiators and peace-makers? Hardly the image most people have of the Nazis, but that is how they desired to appear both in Europe and the USA. Nations and persons and minorities refusing to comply with the dictates were, according to the Nazi propaganda, against peace and were depicted as guilty of invasions and persecutions. An infamous illogical politics: If you do not abide to us invading you, we are forced to invade you. If you do not abide to us obliterating you, we are forced to kill you. Everything is your own fault, we only wanted to keep “the peace”. In the USA, Nazis could be seen demonstrating in the streets of New York carrying signs with pacifist catch phrases stolen from the peace movement.

Yes, a passive USA had without question played into Hitler’s hands. Something Dalton Trumbo in the name of art and politics did not want to contribute to. The passing of time and events changed his book, and the political forces could mishandle the new readings. In this way, in the moment, self-censoring was the bestselling peace appeal’s destiny. In order not to turn into a useful idiot for the Nazis, Trumbo considered facts about the surrounding world. A decade later, following the end of the second world war, the political situation was different – and the novel was republished (1959 and 1970).

When Dalton Trumbo realized the state of his novel, he, as a political leftist, had already unveiled the intentions of the Nazis and their false message of peace. However, not everybody was as politically aware, erudite, and up-dated. Many people were fooled – or let themselves be fooled. Almost everyone may be deceived by deceitful main figures. Today, with strong reactionary forces around, armed with old and new strategies for old and hidden agendas, this is something to keep in mind. Not everything is what is seems to be, and that which seems to be, may in actuality be the case.

Whereupon today resting argumentative books become up to date. In Denying the Holocaust (1993), the American historian Deborah E. Lipstadt, recently on a visit to Sweden to present her new book Antisemitism Here and Now (2019), shows how right wing figures, since the second world war, have acted to present Nazism as conceivable and on the level. Lipstadt discovers a new tactic: At first, they made attempts to exculpate the Nazi German politics and the Holocaust, then, when the attempt failed, they started to deny the facts. Interestingly, she also finds that these extreme right people generally encompassed anti-feminism with outspoken misogyny as a central ingredient.

For her critical and sharply written book, Deborah Lipstadt was sued in Great Britain by denier and historian David Irving – a trial she won and related in her book History on Trial (2006), adapted for the screen by Mick Jackson as Denial (2016). Besides the offending of the victims, Holocaust denials are in itself a strange phenomenon. How may one contradict something so certified and researched? How may anybody want to reveal themselves as fact resistant beyond all reason? Unfortunately, they know what they are doing, says Deborah Lipstadt. By repeating lies over and over again, they are able to plant seeds of doubt. In this way, they manage to create confusion simultaneously as they may be perceived as standing on “the other side of the debate”.

People less familiar with science and knowledge – the public, journalists, politicians – risk  being blindsided, says Deborah Lipstadt, by these abusers of freedom of speech clad in well-tailored costumes and fashion blouses. In the Canadian documentary Prosecuting Evil (2018) by Barry Avrich, the Chief Justice of the trials against Einsatzgruppe, Benjamin B. Ferencz, tells about a Nazi officer’s humanitarian facade. It is a short sequence spotlighting the Nazi camouflage tactic. The officer’s pleasant manner facilitated the deceits more effectively. Look here, our intention is to take care of you; our strive is the absolute peace.

That is, peace under the boot heel. Fascism and Nazism’s modus operandi. The total lie, the complete indecency. The Nazis named the suburb of Auschwitz, Theresienstadt, “the city that Hitler gave the Jews”. Clean, neat and perfect, nothing offensive close to the curtain, nothing seen near the fence. A scene hiding a reverse reality. When it was too late, the truth was revealed. The smiles and the peace were a grimace. And the benevolence and helpfulness the first step towards exploitation and killing.

 

 

About this method of fraud has been testified many times. So, what happens if the slipping in of horrible ideologies and practices happens later on, when they are conceived as decidedly illogical and forever discarded? A situation Lucía Punezo describes in the fiction movie The German Doctor (2013), based on a factual event in Argentina during the 1960’s. The movie begins in what constitute everyday smoothing between human beings – trust, empathy, and rationality – and shows how these essentials may be deployed to mislead and break others.

In the Nazi and Fascist obstruction, confidence in the other person is eroded and belonging to the female category implies being perceived as the most desirable object. And, thus, being exposed to existential horror. Is there on the whole anybody that I may trust? May anything at all be taken as a given? Once ordinary confidence is broken, each and everyone is left to moral and political suspicion, doubt, and confusion.

Which then is the practical conclusion? How may fascist forces be met and resisted – with remained human feeling? One sustainable answer is that lectures in democratic values and history must be given continuously and start early in life. For the public discusson, Deborah Lipstadt gives the advice not to debate deniers of facts, especially not Holocaust deniers, since to be seen on the same arena make them appear as legitimate opponents and contributes to spreading their message.

Deborah E. Lipstadt’s recommendation is as follows: do not forbid their speech, let them speak, oppose them. But do not assist in giving them a platform. Do not give them space, do not legitimize them as a counterpart. Participating in a panel is a kind of commission of trust, which is why freedom of speech for everyone is not on par with a place in the panel. Deborah Lipstadt’s solution combines self-defence, arriving from historical and today’s facts and experience, with the honouring of democratic and humanitarian principles. An advice that fits our time.

 

 Original article in Swedish

  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun, New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006
  • Photo of Benjamin B. Ferencz

 

©Arimneste Anima Museum #13

Oka Rusmini

 

 

Pramoedya Ananta Toer hör till de få författare som i sin romankonst lyckas införliva kvinnokategorin och kvinnors kamp för lika rätt, något fortfarande ovanligt, fast det inte borde vara det: Kvinnorörelser har i alla världsdelar spelat en avgörande roll i verklighetens dramer för oberoende och demokrati.

I mitten på 1960-talet, femton år efter landets självständighet, omfattade den indonesiska kvinnorörelsen med jämställdhet och lika arbetsrätt på agendan tre miljoner medlemmar och utgjorde en betydande politisk kraft. Ändå, eller kanske just därför, utsågs rörelsen till syndabock; en beskyllning riktad mot kvinnoförbundet Gerwani för våld mot högt uppsatta militärer nyttjades av diktaturregimen som ett (av många andra) svepskäl för att idka förföljelser och begå massmord på människor i landets demokratirörelser.

Ofattbara, föga omskrivna dåd och ett bortglömt fall av härskarteknik. I decennier traderades anklagelsen mot den indonesiska kvinnorörelsen innan historiker och utredare bevisade myten vara falsk. Ja, syndabocksstrategin brukad som vapen mot minoriteter och folkrörelser har varit och är ett återkommande fenomen; i dagens Europa och USA kan reaktionära krafter ses använda förtal, skuldöverföring och misstänkliggörande för att försöka bromsa arbetet för demokratisk utveckling.

Strukturer och sociala tekniker kan framstå abstrakta, men de dirigerar människors enskilda liv. En författare som likt Pramoedya Ananta Toer lyfter människors strävan bort från konstruerade labyrinter är Oka Rusmini, verksam i Denpasar på Bali.

Novellen “Sitas eld” i samlingen Indonesien berättar, tusen gevärskulor, tusen fjärilar utspelar sig på landsbygden vid tiden för landets frigörelse. En grupp tonåringars gemenskap med den omgivande naturen, särskilt en porlande vindlande bäck, används av de vuxna för att uppfostra ungdomarna till hetero-hierarkiskt leverne: bäcken omtalas som vore den en traditionellt maskulin människa, en gud att följa och beveka.

Kroppsform i kombination med klass/kasttillhörighet avgör i övrigt de ungas framtid. Återstoden av livet bör de tillbringa i en förment passande makes hushåll; någon utväg ur bestämmelsen erbjuds ej och bortom hushållet lurar risken att bli kidnappad av koloniala män (här holländare) till ett liv som tjänstehjon (yngre) eller konkubin (äldre) alternativt utsättas för de värsta av brott, dumpad mördad på byns torg som avskräckande exempel på att underordnade inte bör sätta sig till motvärn.

Sitar har sitt amorösa sikte fäst på Sawar, som befinner sig på frihetsrebellernas sida. Sawar kan konsten att lyssna i turtagning och de två dras till varandra. Till Sitars besvikelse visar det sig att även Sawar önskar äga henne, såsom byn äger Sitars mor då hon avkrävs ett liv som konkubin för att spionera åt motståndet. Sitar måste följa sin förälders exempel och som slav åt den japanska överbefälhavaren skaffa fram hemlig information. Berättelsen utvecklas till fullödig tragedi: enda sättet för de mest förtryckta att undkomma överheten är att förgöra den som står dem närmast.

Romanen Jordens dans från 2000, översatt till svenska 2009, komplicerar normbilden ’personer i kvinnokategorin trängtar ömsesidigt kärleksförhållande till personer i manskategorin som hellre begär dem som sexuellt objekt och dold försörjare av familjen’. Människorna resonerar och berättar sig fram i tillbakablickar; skriften i samklang med den muntliga traditionen; kön, genus, klass, kast, exteriör och amorös variation som pjäser på en karta dimensionerad av patriarkala och koloniala regelsystem.

Huvudpersonen Telaga vet att hennes utseende granskas; en intim värdering av ett barn, fastän inte erotisk, också mellan mor och dotter. Till skillnad från sina systrar, som måste värja sig mot de äldres nedsättande ord, möts hon av vänliga blickar och tvingas istället hantera avundsjukan, en kraft som hotar att förgöra både den utsatta och den som utsätter. Dessutom svårbegriplig: Ju vänligare hon är mot de avundsamma, desto mer hat väcker hon. Varför detta hat när hon inte gjort dem något?

Ett svar är att kroppsliga företräden, förmodade privilegier, ger möjligheter utom räckhåll för de avundsjuka. Men i danskonsten kan en kvinna uttrycka taksu – gudomlig inspiration och kraft – såsom Telagas mor Luh Sekar när hon strävade att sätta byn på kartan. Unga människor av idag tar inte vara på detta själsliga värde, menar dansläraren mästaren Luh Kambren, dock vet alla i byn att hennes omdöme präglas av livet med den västerländska maken och konstnären, hans pornografiska exploatering av kvinnliga kroppar, den infödda fruns kropp, galjonsfiguren, täckmanteln för att slippa undan avgifter och skatt.

Maken konstnärens utnyttjande, hans utställda performance-videor, nådde byn, som i den moraliska rättens namn lät misshandla honom så redigt att han efter en tid avled av skadorna. Fortfarande studeras konstnärens verk och tekniska färdigheter – trots att det hans verk förmedlar är hustruns plågade skrik. Hustrun uppmärksammades och prisades, konstlitteraturen noterade henne, skribenterna blev förmögna, men något skadestånd erhöll hon aldrig.

Därtill betraktades hennes och Luh Sekars ambitiösa dansprogram som vore det utslag av galenskap. Till liten förvåning för Luh Kenten, tidigt medveten om sin transidentitet och med ett begär riktat mot kvinnor generellt – ”utan kvinnor skulle jorden sakna själ” – och i synnerhet gentemot Luh Sekar som öppnat hens kritiska öga för hur män kan leva på kvinnors arbete när de tillbringar dagarna på det lokala gatuköket med kaffe, skvaller och drömmar om en självständig kvinna som säljer grönsaker, hantverk och kakor på marknaden; nyckeln till ett liv i välstånd där maken efter kvällens dobbel kan gå hem och vila bredvid sin utarbetade hustru.

Västerlandets misogyni liksom förfädernas traditioner är svårkrossbara tegelstenar; de sociala och kulturella straffen för att överträda en kast/klass eller ett kön/genus svåra att undkomma. Ändå kunde män som Telagas farfar genom utbildning, pengar, ämbete och överklassgiftermål rucka på systemet, ja till och med leva över heterogränsen i ett ménage à trois. Luh Kentens tillvaro bär liknande frigörande potential: hens lesbiska frieri av ”en sort som aldrig institutionaliserats i människans historia”, en längtan att visa att livet kan levas utan tvingande beräkningar.

Men färden uppåt i samhällshierarkin via giftermål med “rätt” man säkrar Luh Sekars karmacykel efter döden – systemets religiösa/existentiella dimension – och ger henne status, en respekt som villkoras av konkreta motkrav: inte bevista sin låg-kast-familjs tempel, inte äta av deras offerfrukt, inte be tillsammans med dem, inte ta med Telaga och de övriga barnen till barndomshemmet eftersom att vistas i en lägre-kast-miljö innebär risk att ”förlora sin adliga utstrålning”.

Kastmässigt och klassmässigt reser Telaga i motsatt riktning modern. Redan som flicka väljer hon Wayan till framtida gemål, fattig men kulturellt rik, begåvad med avsevärd konstnärlig talang. Telagas mor Sekar förhandlar och grälar med dottern, hon vet att begåvning inte kommer att räcka, Wayan måste ges karriärchanser och skickas på en längre meriterande resa; som i slutändan snarare visar sig vara ett – fruktlöst! – försök att bryta upp relationen.

Telagas liv i Wayans hem blir en prövning. I hushållet finns inga tjänare, ingen frukost, inget rent vatten att tvätta sig i; färskvattnet, liksom veden, måste sparas för att tillaga maten, och framförallt: steka de religiösa offerkakor familjen producerar i hemmet. Som gift anses mannen ansvara för hushållets kvinnor – Telaga, systern och modern – men det är kvinnorna som framställer offerkakorna, bakar, formar, steker, förvarar, transporterar, säljer, sparar, håller räkning och försörjer familjen.

Några smycken från moderns familj får Telaga inte ta med sig och den kyrkligt regisserade övergångsceremonin vägrar hon genomföra. Straffet för normbrottet – att gifta sig över kastgränserna och att ignorera riten – tar form som viskande och mumlande i byn om att kärlek inte var anledningen till äktenskapet: Kanske hade Telagas farfar en relation med Telagas mor, Luh Sekar?

Förhållandet mellan Telaga och Wayan är lyckligt, men efter några år insjuknar plötsligt Wayan och går bort. Förtalet mot familjen riktas nu direkt mot Telaga. Wayans syster, som aldrig värderats lika som sin bror, drabbas svårt av avundsjuka. Om systern hade förblivit ogift, hade hon ärvt brodern, istället blir det Telaga som ärver. För att lindra sin avundsjuka friserar systern verkligheten och sprider ut att Wayan dog för att han gift sig med en högkastad kvinna, per definition en trollkvinna då hon aldrig erkänt sitt kastbyte.

Telagas tillvaro blir otrygg, vardagen utan Wayan en plåga, också kroppsligt, då deras erotiska kärlek var ”som att bli ett med universum”. Isolerad både i Wayans familj och i byn söker Telaga sig tillbaka till hemmet och modern; men ska hon upptas av sin gamla familj och slippa förtalas som olycksbringare och syndabock måste hon genomgå den traditionella övergångsritualen.

Så sluts cirkeln, från avundsjukan riktad mot henne i barndomen, över försöket att medelst val av gifte undslippa den, till avundsjukan riktad mot henne som vuxen. Återstår att bege sig till templet där en person tillhörande överklasskasten kan lejas att tvaga sina fötter i ett ämbar, hälla det av smuts grumliga vattnet över den hukande knästående nedanför och besegla kast/klass-bytet med att sätta foten på dennas nedböjda huvud.

En ceremoniell akt att fördra i den tvingande belägenheten, på samma gång en talande symbolik för alla seglivade, djupt orättfärdiga skiktningar som väntar på att upplösas i mänskliga samhällen på alla kontinenter.

 

  • Oka Rusmini, Jordens dans, en roman från Bali, [orig. Tarian bumi, sebuah novel, Magelang: Indonesia Tera, 2000], översättning Stefan Danerek, Skummeslövsstrand: Förlaget Idea, 2009.
  • Oka Rusmini, ”Sitas eld” [orig. ”Api Sita”2004] i Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, Stockholm: Tranan, första utgåvan 2012, andra 2019.
  • Pramoedya Ananta Toer, Buru-kvartetten, fyra volymer, Stockholm: Leopard, 2003 (1975), 2009 (1979), 2010 (1985), 2011 (1988).
  • Women Creating Indonesia: the first fifty years, red. Jean Gelman Taylor, Clayton, VIC: Monash Asia Institute, 1997.
  • Vidare läsning: Inside Indonesia.

 

© Arimneste Anima Museum # 13

Archive

 

Nummer # 16

Den röda hunden

Marionetten

Skydd

 

Nummer # 15

Bessie Head

The Hope That Never Fades

Rodden

 

Nummer # 14

Mary Shelley

The Archipelago Sea

Olympe de Gouges

Delving in Disclosed Deeds

 

Nummer  # 13

Oka Rusmini

Table Peace

Advice for the Democratic Defence

Spirit of Revolt

 

Nummer # 12

The Revolutionary Olympe de Gouges

The End and the Means

Donet

Vattensvit 

 

Nummer #11

Ändamålet och medlen

The Era of Meat is Gone

Natura I

 

Nummer #10

Frågan om rött

Siti Rukiah

To eat or be eaten

Villospår

Världshusen

 

Nummer #9

Lidandelarmet

Freden på bordet

On the origin of violence

Man-male-machine

 

Nummer #8

The hidden climate poetry

Eco climate poetry

Soon it will crack

Pig? Who?

När börjar freden

 

Nummer #7

Hundens genius

Materialet som gick därifrån

Rävarna raskar över isen

Råd för det demokratiska försvaret

 

Nummer #6

Nanine Vallain

Sophocles’ Antigone

Where is my home? Apropos Kafka

Rosana Antolí

Climate, Grub and Politics

 

Nummer #5

Spökets viskningar eller “the elephant in the room”

Slick knockout

Skärgårdshavet Saaristomeri

 

Nummer #4

Var är mitt hem?

Antigone

Skin cloths

Soul sister

 

Nummer #3

The Utmost Silence

Dissolving love bars

Hidden figures

Ouaga girls

 

Nummer #2

Freedom connected

Léonora Miano

Oeniga eniga

Röster

Skallgång saknade

The lost parallel

 

Nummer #1

Andrea Fraser

Den dolda ekopoesin

Därför är det dags att göra slut med jaktromantiken

Rosana Antolí

Ändamålet och medlen

 

 

om Mr Jones och Djurfarmen

Brittiska Evening Standard 31:a mars 1933. Pulitzerprisbelönade Moskvakorrespondenten Walter Duranty avfärdar kollegan Gareth Jones reportage om svälten i Sovjetrepubliken Ukraina: ”Man kan inte göra omelett utan att först knäcka ägg”. Durantys respekterade ställning tillsammans med den nämnda devisen bidrog till att Jones artiklar tystades ned. En ensam artikel, en insändare av Katherine E. Schutock i New York Times, avvek med citat av brev från vänner i Ukraina som berättade om hungersnöden.

Gareth Jones, född i Wales, språkstuderande, däribland ryska, hade arbetat som privatsekreterare åt tidigare premiärministern David Lloyd George och som reporter flugit med Hitler och hans följe till Frankfurt för en reportageserie om nazismen och fascismens frammarsch. Med avsikt att höra direkt med människor i Ukraina om svälten fotvandrade Jones över gränsen från Ryssland och intervjuade bönderna på landsbygden. Artiklarna publicerades bland annat i Evening Standard, amerikanska New York Evening Post och Chicago Daily News. De föregicks av från Moskva utsmugglade texter av kollegan Malcolm Muggeridge som dock inte själv varit på plats i Ukraina.

Men redan sommaren 1932, före både Muggeridge och Jones, vittnade journalisten, kommunisten och feministen Rhea Clyman om förhållandena. Efter längre resor genom Sovjet, inklusive östra Ukraina och Kazakstan, arresterades och utvisades hon av myndigheterna för ett flertal kritiska artiklar i London Daily Express om kvinnors villkor, om svälten och om fånglägren (inräknat dem med anor från tsartiden). Förvisningen av Clyman från Sovjet blev en internationell nyhet och hennes artiklar med särskilt fokus på hungersnöden publicerades 1932 i London Daily Express respektive 1933 i Toronto Evening Telegram.

Trots de olika insatserna att berätta om det verkliga läget i Sovjet följdes reportagen av förnekelse och tystnad. Under 1920-talet och tidiga 1930-talet beundrade många framstegsvänliga människor det revolutionära Ryssland med dess kompromisslösa modernisering och praktiska politik för jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Tidens progressiva celebriteter besökte landet och visades runt av guider som berättade om storslagna framsteg. Från sovjetrepublikens bördiga jordbruksbälte, Svartjordsregionen Kazakstan och Ukraina, exporterades spannmål på världsmarknaden. Hur kunde det ha uppstått svält där?

Fakta om Stalins gryende diktatur och dess bakslag var inte bekväma nyheter. Utifrån medias motstridiga rapporter valde världspolitiker och intellektuella, inklusive Roosevelt i USA, att tro på Walter Duranty och den officiella sovjetiska förnekelsen. Efter andra världskriget ifrågasatte överlevare och flyktingar uppgifterna men först när ryska och ukrainska arkiv öppnades i början av 1990-talet uppdagades sanningen i ovedersägliga siffror: fem till åtta miljoner människor, barn och vuxna, hungrade till döds i Ukraina, Kaukasus och Kazakstan åren 1932 till 1933, och cirka fyrtio miljoner drabbades. Anne Applebaum: ”[M]inst fem miljoner gick under i Sovjetunionen. Bland dem nära fyra miljoner i Ukraina, som dog inte på grund av försummelse eller missväxt, utan för att de medvetet berövades sin mat.”

Stalins kollektivisering och expropriering av gårdar (enskilda och med anställda) 1930–1931 innebar att bönderna, från att i allmänhet ha sålt femton till tjugo procent av skörden till staten och sparat resten till utsäde, djurfoder och eget behov, tvingades sälja det mesta av produktionen för den viktiga statliga exporten (rubeln ej godkänd som handelsvaluta). Böndernas protester och motstånd möttes av dödstraff på fläcken, deporteringar till fångläger och särskilda brigader som konfiskerade gårdarnas redskap, skörd och livsmedel liksom lantbruksdjuren och husdjuren. I Ukraina utsattes landets intellektuella för förföljelser. Gränsen stängdes och människor förhindrades från att fly.

Europa och USA blev tysta medlöpare till det som Ukraina och femton andra länder sedan 2006 benämner Holomodor: medvetet förorsakad svält. Efter decennier av mörkläggning och förnekelser från sovjetregimen – även språkligt, svälten skulle omtalas som ”matsvårigheter” – blev det möjligt för människor att vittna. År 2008 tilldelade den ukrainska regeringen Gareth Jones och Malcolm Muggeridge postuma hedersutmärkelser för avslöjande journalistik. Året därpå arrangerade Trinity Colleges bibliotek på Cambridgeuniversitetet, där Gareth Jones studerat franska, ryska och tyska, en utställning med Jones’ av systern återfunna anteckningsböcker. En liknande postum utmärkelse och hågkomst återstår för omvärlden och den ukrainska regeringen att förära föregångaren Rhea Clyman – polsk-judisk invandrare till Kanada, funktionshindrad vid sex års ålder, efter faderns död fabriksarbetare 11 år gammal, autodidakt via kvällskurser och intermittenta anställningar, beundrare av Sovjet under 1920-talet – för hennes politiska hederlighet och journalistiska mod att vittna om Holodomor och utvecklingen.

I spelfilmen Mr Jones (2019) om Gareth Jones karriär, regisserad av Agnieszka Holland, figurerar Rhea Clyman men hamnar som helhet tyvärr i skymundan. Filmen väcker ändå viktiga frågor om 1930-talets och dagens journalistiska villkor: mottagandet av nyheter som få vill höra, vad som krävs för att bli hörd, och konsekvenserna för den som lyckas få kritiska artiklar publicerade. Filmen tar sin början hos författaren George Orwell och hans saga Djurfarmen, fabeln från 1945 om den ryska revolutionens resa mot diktatur. Och visst är det rimligt att tänka sig att George Orwell påverkades av Gareth Jones, Rhea Clymans respektive Malcolm Muggeridges avslöjanden av den sovjetiska regimens falska uppgifter – särskilt som han i essän ”Tryckfrihet” [Animal Farm] uppger att hans kunskaper om Sovjet inte härrörde från egna resor utan från tidningar och böcker.

Dock hänvisade inte Orwell specifikt till tryckta inspirationskällor. I Gareth Jones fall kanhända för att de båda sanningssägarna hade för mycket gemensamt: båda avskydde eufemismer, sökte skriva på ett klart språk, intresserade sig för stalinismens verkningar och trotsade tidens munkavlar, även dem i det egna lägret. Gareth Jones i Times, om okritiska kollegor, i svaret till Walter Durantys förnekande av svältkatastrofen: ”Censuren har gjort dem till mästare av eufemismer och underdrifter. Följaktligen kallar de ’svält’ för det mer polerade ’matbrist’ och ’svälter ihjäl’ tonas ned till ’utbredd dödlighet orsakad av bristsjukdomar’.” (s 338 i Applebaum)

Som Hollands film föreslår kanske Orwell ändå omnämnde just Gareth Jones, men på ett skönlitterärt sätt. Vanligtvis antas huvudpersonen Mr Jones i Djurfarmen beteckna tsaren Nikolaj II, och den snarkande Mrs Jones tsarens hustru Alexandra. Men det folkliga namnet framstår som ett märkligt val för att beteckna eller påminna om en monarkistisk regim. Mer rimligt är att Mr Jones även kan ses som en representant för de relativt välbärgade bönder vars gårdar Stalinregimen exproprierade i jordbruksbältet i Ukraina och Kazakstan.

 

 

Mr Jones är patronen bland andra patroner; ”en hård husbonde” som ”förr i världen varit en duglig jordbrukare, fastän han på sistone haft otur” och blivit lurad av ”lata drängar” så att gården ”försummades och djuren undernärdes” (s 22). En sådan patriark som, för övrigt, Gareth Jones mamma kunde berätta om efter att ha arbetat som guvernant hos walesaren, stålmagnaten John Hughes i det sena 1800-talets östra Ukraina. Bonden, patriarken, monarken Mr Jones i Djurfarmen får ett patetiskt öde efter att arbetarna, de hungrande djuren på gården, revolterat mot hans uteblivna utfodring. Bortdriven från sin gård och efter ett misslyckat försök till återerövring super han ned sig. Runtom farmen residerar Mr Jones kollegor de övriga bönderna med sina förtryckta arbetsdjur vilka förgäves försöker imitera djurens revolution på Mr Jones gård.

Djurfarmen blev snabbt en vida spridd berättelse. I Ukraina utkom den 1947 med ett särskilt förord om när och var idén uppstod, och varför berättelsen antagit djurfabelns form: ”När jag återvände från Spanien hade jag en idé om att avslöja myten om Sovjet i en berättelse som skulle förstås av alla och som lätt kunde översättas till andra språk. Men berättelsen i detalj kom inte till mig förrän en dag (jag bodde då i en mindre by) när jag såg en liten pojke, kanske tio år gammal, driva på en jättelik vagnshäst längs en smal gångväg med en piska han brukade så fort hästen försökte vända. Det slog mig att om sådana djur bara blev varse sin styrka så skulle vi inte ha någon makt över dem och att människor exploaterar djur på liknande sätt som de rika exploaterar proletariatet. Jag fortsatte att analysera Marx’ teori från djurens synvinkel. För dem var föreställningen om en klasskamp mellan människor ren inbillning eftersom när helst det var nödvändigt att utnyttja djur stod människor enade emot dem: den verkliga kampen var den mellan djur och människor. Med den utgångspunkten var det inte svårt att mejsla fram berättelsen.” (Orwell, George, Animal Farm, A Fairy Story, London: Penguin (1945) 2000, Appendix II, s. 112. Översättning Gålmark, Lisa, ”Joker dam”, opubl., 2007, s 99.)

Sagan om folket och tyrannen, de många arbetsdjuren och den ensamma husbonden. Myten om Sovjets utveckling avslöjad i en berättelse gestaltad av djur, som samtidigt är en beskrivning av människors universella förtryck av djur. Och som inleds med orden: ”Mr Jones på Manor Farm…”. Om namnet Mr Jones refererar till Gareth Jones kan ”Mr Jones på Manor Farm” läsas som ett erkännande av själva källan till sagan som avslöjar myten.

 

 

I artikeln i Evening Standard 1933 lyfte Gareth Jones bönderna och deras upplevelse av djurens läge och roll: “’Boskapen dör, nechevo kormit [det finns ingenting att mata den med]. Vi brukade ge mat åt hela världen och nu är vi hungriga. Hur ska vi kunna så våra åkrar när vi har så få hästar kvar? Hur ska vi kunna arbeta på fälten när vi är svaga av hungern?’ Och era kor? var nästa fråga. För den ryska bonden betyder kor välstånd, mat och lycka. Det är själva navet kring vilket hela hans liv kretsar. ’Nästan hela boskapen har dött. Hur kan vi utfodra boskapen när vi har bara har foder att äta själva?’ ’Och era hästar?’ var frågan jag ställde i varje by jag besökte. Hästen är nu en fråga om liv och död eftersom utan häst hur kan en plöja? Och om en inte kan plöja hur ska en kunna sätta grödor till nästa skörd? Och om en inte kan sätta grödor till nästa skörd – då är döden enda framtidsutsikten. Svaret pekade mot undergång för de flesta av byarna. Bonden sade: ‘De flesta av våra hästar har dött och vi har så knappt med foder att hästarna som är kvar alla är magra och sjuka.’”

I dag kan siffror visa att uppemot åttio procent av korna, oxarna, tjurarna, hästarna dog. De avmagrade djuren längs vägkanten visade vad som var på väg att hända människorna. När djuren svalt ihjäl – på vars arbete hela jordbruket vilade med plöjning, såning, skördande, transporter av hölass och spannmål – var också människors liv i fara. Gareth Jones påvisande av svältcirkeln som börjar med djurens död bidrog sannolikt till Orwells val av fabeln som form och till djurens dubbla roll i Djurfarmen. De revolterande djuren kan läsas både allegoriskt och konkret (för Sovjet och England). Berättelsen blir till en kombination av saga och verklighet: ”Ja, kamrater, hurdant är då vårt liv? Låt oss se sanningen i ögonen: vårt liv är eländigt, mödosamt och kortvarigt…” (s 9). Djurens arbete och deras avkomma kalvar och föl liksom deras mjölk stjäls av människan husbonden: ”Och vad blev det av den mjölk som skulle ha använts att uppföda duktiga kalvar? Varenda droppe rann ner i våra fienders strupar. […] Och du Clover [stoet], var finns de fyra fölen du födde, de som skulle ha varit din ålderdoms glädje och tröst?” (s 11). ”[R]emtygen, betten, hundkedjorna, de grymma knivarna med vilka Mr Jones brukade kastrera lamm och grisar kastades i brunnen. Tömmarna, grimmorna, skygglapparna, de förnedrande fodertornistrarna kastades på en eld som brann ute på gården.” (s 24)

Förhållandet mellan människan husbonden och djuren arbetarna utgör den mest grundläggande exploateringen samtidigt som det är en bild av exploateringen mellan människor. I revolutionen kastas förtrycket över ända men uppstår på nytt efter att en minoritet av självutnämnt bättre vetande djur, ledda av “Napoleon”, läs Stalin, gett sig själva exklusiv makt och privilegier. Revolutionen i Ryssland gestaltad av djuren på mänskofarmen visar hur ett rättfärdigt uppror mot hierarki och förtryck kan utvecklas till just det den velat avskaffa.

Enligt Anne Applebaum skrev den ukrainske författaren Michail Sjolochov redan 1931 brev till Josef Stalin om att boskapen och hästarna på landsbygden dog av bristen på mat. Våren 1933 larmade Michail Sjolochov igen. Situationen var akut: enskilda och kollektiva bönder hungrade, vuxna och barn var så försvagade av hunger att de gick på knä och åt kadaver, gräs, ekbark, rötter. Generalsekreterare Josef Stalins svar till Michail Sjolochov var att de som svalt ihjäl själva hade orsakat svälten, att det handlade om sabotörer och förrädare som förde krig mot Sovjetunionen.

 

 

Om Walter Duranty instämde i att bönderna, och deras familjer, fick skylla sig själva för vad sovjetregimen anstiftat är svårt att säga. Men det var en omhuldad uppfattning, inte endast i Sovjet, att målet rättfärdigade medlen. Utan ”knäckta ägg”, läs knäckandet av djur och människor som står i vägen eller kan utnyttjas för syftet, blir det ingen ”omelett”, som Duranty skrev. År 1935, två år efter förnekelsen i Evening Standard, preciserade han sin inställning: ”Det går att invända att experiment på levande djur är en beklaglig och fruktansvärd sak, och det är sant att lotten som tillfallit alla kulaker och andra som motsatt sig det sovjetiska experimentet inte är den lyckligaste, men i båda fallen tillfogas lidandet för ett ädelt syfte.” (Applebaum, s 330)

Att Duranty valde exemplet djurförsök kan tyckas egendomligt, men antivivisektionsrörelsen hade etablerad status som underdog i England (och Sverige) och dess motto anvisade: ”Ändamålet helgar inte medlen, moralen går före vetenskapen”. Samhällsutveckling och experiment var önskvärt dock skulle de inte ske på bekostnad av någon i form av lidande och död. Rörelsens hållning var progressiv, men i dess alternativa omelettrecept (utan knäckta ägg, människor eller djur), vivisektionsfri innovativ forskning och sociala reformer, uppfattade Duranty och liktänkande motsatsen.

Rhea Clymans, Malcolm Muggeridges och Gareth Jones kollegor förnekade eller lät bli att skriva om svälten och fånglägren, inte för att de inte visste eller behövde få saken bekräftad, utan för att de accepterade dem som en del av utvecklingen och för att de annars skulle ha förlorat sin privilegierade position som korrespondent i Moskva. De svek sitt kritiska uppdrag genom att behandla lögnen som sanning och göra avbön när det var försent.

Makthavare, amerikansk och europeisk intelligentsia lät saken bero för att de omfattade synsättet att samhällsutveckling nödvändigtvis kräver offer. Därigenom bidrog de till en politik som utvecklades till den värsta svälten i Europa genom tiderna. Samt till att djuren blev till oväsentlig bakgrund fast de, ännu ouppmärksammat, utgjorde det larm som kunde ha förändrat historien.

Källor till citat och vidareläsning:

  • Anne Applebaum, Röd hungersnöd, Stalins krig mot Ukraina [Red Famine, 2017], översättning Manne Svensson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019
  • Agnieszka Holland, regi, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manus, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
  • George Orwell, Djurfarmen, saga av George Orwell [Animal Farm, 1945], Panache-serien, översättning Nils Holmberg, Stockholm: Bonniers, 1946
  • George Orwell, Som jag behagar, essäer i urval, översättning Peter Handberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2015
  • Priya Satia om George Orwell ur aktuellt perspektiv i Slate, 2020
  • Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
  • Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
  • Hunger for Truth, dokumentär, regi Andrew Tkach, 2018
  • Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan om Rhea Clyman, 2017

 

In English

 

© Arimneste Anima Museum #11

Lidandelarmet

 

 

Nyckelnovellen i Elefanten på tåget, gömd i dess mitt, berättar om den trakasserade pojken som i sömnen får sina plågoandar att kyssa varandra. Pojken som med hjälp av djurgestalter upptäcker den förljugna världen i fem dimensioner. Pojken med ett hjärta som inte bara står öppet, utan som har blåst av sina gångjärn, och vars inre blottar den romantiska tragiska döden. Traspojken som tar hjälp av djuren för att behålla sitt hjärta. William Kotzwinkles satiriska, poetiska och smått burleska novellsamling nyttjar stoffet från en tjugosexårig mans hågkomster av pojkar och män som enögt trängtande djur i högre mening: bäverpatrullen, örnpatrullen, vattenormspatrullen, ensamvargpatrullen (den som återfinns på latrinhuset); hamnråttor, plattfiskar.

Minnen i vilka flickor och kvinnor är gäckande främlingar samtidigt alltför bekanta kroppar för att bli epikens centrum; bröst och åter bröst, en lärarinna som är en höna som är en kinesisk drake som fruktlöst flyger ut från sin sittpinne och tillbaka igen, alltid redo. Den rebelliske frihetsbegärande hunden Nippy försvinner från familjen i ett ironilöst porträtt; en konstapel som bevistat en älgjakt uppfylls av empati och drömmer om själavandring; en professor lär sig att ljuga utan minsta motvilja i ett vittnesmål som framstår som en uppfylld profetia: ”En fågel kvittrade på fönsterbrädet, demonstrerande studenter kastade en bomb på gatan nedanför – en vanlig dag, ändå satt i ett rum vid University Park i Pennsylvania en farao och skrattade de dånande skratt som påstås komma under första ögonblicken av klarsyn, då man upptäcker att man erövrat tredje graden i ämnet lögn.” Professorn ser ”hela universum rotera, ett skönt skimrande mönster, en lögn av en sådan storslagen och otrolig konstnärlighet att hans egen fåfänga dröm om ett politiskt imperium rasade samman. Vita huset var ett dockhus där barnsliga klåpare lekte.”

Så är vi åter i samlingens första alster om mänsklighetens sentida bloddrypande stolligheter kontra den urtida och skräckinjagande ensamma mammuten och dess diet på smörblommor. Med elefantexistens är författaren som hemma; autentisk, respekterande, humoristisk utan behov av sarkasmer, beredd att acceptera avvisandet från en annan elefant. Författaren-människan-elefanten som förmodligen någon gång arbetat extra på ett forskningslaboratorium. Hen som en gång berövats sin röst eller aldrig fått höja den. Som kan föreställa sig en hund, en gris, en ko, en höna, en elefant, en råttas belägenhet, uppfödd till ting, fråntagen rätten att njuta sitt liv ens en liten jordlig stund; lämnad med insikten: ”Varför föddes jag? Är jag en slav?”

Den sympatiska föreställningsförmågan som ett frälse, det mest dyrbara verktyget, särskilt när den omfattar också de fullständigt olikformade (de vilka ihopfösts till ett begrepp, djur). Romanen Doktor Råtta gestaltar pojken-mannens förtvivlade uppror mot upphöjdhet i förhållande till underkuvade djur. Tematiken i Elefanten på tåget utvecklas till konstfull satir, likt George Orwells Djurfarmen, men mera åtskruvat, samtidigt mera verklighetsförankrat. Laboratorieförmannen kommendanten protagonisten Doktor Råtta huserar på den psykologiska institutionens experimentavdelning, den skarpaste bilden för det mänskliga samhällets förtryckande djurrum: familjehemmet, djurparken, pälslägret, kötthangaren, ägghangaren, mjölkhangaren:

 

 

Kom nu kissekatter får ni tejpas på en ugnsplåt och bidra till grundforskning om vad som händer beteendemässigt i en uppvärmd ugn; kom här vovven får du duscha lite och bidra till att forskningen kan komma underfund med skillnader i motståndskraft i förhållande till de dödliga ångorna och få fram en bättre skokräm till armén: ”Det skulle naturligtvis kräva ytterligare en hel del beaglar, men dem har vi, mina vänner, och Pentagon har medlen. Ni två studenter kan se framemot åtminstone tre års forskning här vid duschkabinen”.

Desertören Doktor Råtta befinner sig på angriparsidan; cynisk, anspänd som den kan framstå som vet att han bedrar: ”Jag inbillar mig gärna att mina lärda uppsatser representerar sista ordet ifråga om djurs beteenden.” Doktorn äger till fullo det vansinne som krävs för att hålla sig flytande i Helvetet; bistå och försvara den fortsatta lögnen om det ”nödvändiga” försöket; hysa förakt för sina gelikar – och svika dem. Doktor Råtta är den kropp som försökt bli som herremännen frukvinnorna med sina eufemistiska hänvisningar till andras vetenskapliga arbeten; grundforskningsprojekt utan nytta, infernaliskt utstuderade plågsamma procedurer på utlämnade andra råttkroppar.

Orden i hans tal ska försvara det oförsvarliga men har motsatt effekt; när de speglar förljugenheten i de vänliga annonserna för råttor till försäljning i Psykologisk tidskrift; när de febrigt försvarar prestigeuniversitetet Columbias studie med femhundrasjuttiotre slag mot en hunds ben för att fastställa tidpunkten för chock; när de urskuldar Creighton-universitetets studie på ett antal hundar utsatta för svält i sextiofem dagar (med ett nytt antal hundar för dubbel check); när de prisar Yale-studien i vilken kattungar placeras i en ugn för att närmare granska uppstående skador på lillhjärnan och pannloberna. Förnedrande försök som skapar sadistisk spänning i laboratoriet. Doktor Råtta är advokaten som vill ”leda mitt folk till dess bestämmelse”, men som egentligen inte är annat än en tortyrkammarens chefsmarionett.

Ingen kammarherre, marionett eller ej, räknar med att de utlämnade kropparna ska nås av de andra brukades lidandelarm. Ingen högsta rangens vitrock kalkylerar med att hämnden ska ruva i de sargade kropparna; sambandet, ju mer torterade av experimentens dödsmaskiner och redskap (ryggmärgspunktionsställning, lungsäcksperforator, dekapiteringsmodul), desto fler och tydligare våglängder i den sargade kroppsmaterien. Rebelliska råttmödrar kalibrerar centralsändaren extrasensoriska instinktsmedier för alla lägre livsformer, signaler som ökar i intensitet ju fler ägare av avskurna tungor, uppfödda för försök, som utsätts; hyperavancerade kommunikationsleder som de mänskliga docenturprofessorerna saknar sinnen att uppfatta.

Luktrevolutionen lidandelarmet far över jorden: hönor, valar, schimpanser, grisar, tjurar, hyenor, örnar, elefanter, björnar, grävlingar, gräsmöss, giraffer, strutsar, rävar, råttor, sköldpaddor nås av lidandedoften som kallar till motståndsmöte via instinktsbandet. Rebellmilisen öppnar burarna, råttornas rebellarmé och propagandamakare vänder sig mot Doktor Råtta och pulvriserar hans omhuldade svårbegripliga vetenskapliga artiklar i tre ex. Doktorns röst övertas alltmer av dem som ”krympt under hälen”, internerat djurfolk som blivit religiösa och lider som mest då ljumma vindar drar förbi om sommaren ”för att plåga oss med smålukter…”

Den aldrig tidigare skådade massmigrationen av djur ger Presidenten och flygvapnet idén att i förment välvillighet skicka stora livlösa silverfåglar, och ja: gorillorna och schimpanserna hälsar godtroget välkommen. Varefter människomilisens stålfågelstreck omvandlar den icke-våldsliga djurrevolten/djurmötet till ett gigantiskt djurförsök, ett sample test, ett mordiskt tvärsnitt av arterna som ”det enda säkra sättet att behandla revolutionärerna för att åstadkomma en rättvis och varaktig fred”.

Det vill säga en utradering av de församlade djurvarelserna. Varelser med särskild förmåga att njuta tillvarons enkelhet pressas platt mot marken; livsformer med särskild förmåga att inse livets ändamål och njuta världsalltets storslagenhet som det speglas genom de egna sinnena, perforerade till humuslager. Suggan: ”Min mening skulle uppenbaras, om jag bara finge stå hela dagen på den lilla vindlande stigen och se på gräset och himlen. Mer skulle jag inte begära.” Elefanten: ”Vad kunde vi väl begära mera av livet, lilla bäck, än att se dig krusas och leka i ljuset.”

Det enda djuret kvar vid liv, allas vår Doktor Råtta, överlever såväl upproret från de enade världsdjuren som människornas utradering av upproret. Doktorns sarkasmer upplöses i intighet; levande död i de övergivna försöksrummen; fullbordad förkroppsligad suggestio falsi.

 

  • William Kotzwinkle, Elefanten på tåget, noveller, [Elephant bangs train, Pantheon, 1969], översättning Gunnar Barklund, Stockholm: Forum, 1972
  • William Kotzwinkle, Doktor Råtta, [Dr Rat, Knopf, 1976] översättning N.O. Lindgren, Stockholm: Rostrum/Forum, 1978
  • Exihibited books are from the Public Library in Blackeberg, Stockholm and the Arimneste Library

©Arimneste Anima Museum #9

Man-male-machine

 

 

Anno 2008

The daughters of feminism took their assignment to heart: Occupy space, conquer territory. In the narrative, in the picture. In the frame. Within the frame. Was it enough?

Heave oneself up to the top of the artist Niki de Saint Phalles’ sculptures outside the entrance of the Museum of Modern Art in Stockholm. Look out and down, direct the lighting, and discover the self-destructing machine created by de Saint Phalle’s husband Jean Tinguely. Yes, de Saint Phalle had an intelligent husband-artist-colleague. A culturally formed man endeavouring to reveal the movement that appears to be leading forward but in accelerating speed is moving towards perdition.

Even before Monsieur Hulot, the film director Jacques Tatis’ lost man in androcentric society’s metallic blue landscape, in Playtime from 1967, Tinguely’s meta machines made satire of termo dynamics’ immanent death wish. Like the steam engine of Astrid Lindgren’s Lillebror, when Karlsson-on-the-roof confidently poses as a machinist, Tinguely’s machines destroyed themselves: Puff puff, puff puff. Oups, it went off. ‘Oh, well, it doesn’t matter. I’ve got a heap of steam engines’, Karlsson assures, while Lillebror, not yet fully formed man, hesitates rightfully. How many steam machines may go off until the game is ended?

How much of the world’s resources and fossil fuels may the termo-dynamic machine use before everything is wasted? The dominating feminisms started out fine but invested in a future that seemed to disregard the prerequisites of the world. Having come halfway on their journey, they appeared modest where they should have been grand, assuming where they should have been humble. They forgot the broad perspectives and pretentions of feminist alternative societies; critique of the very design, the material, the mechanics, the fuel, the cost calculations, the sources of revenue, the economic models.

Missing were thoughts about how the building may embrace everybody. Ideas about how society will make ends meet so that it may be handed over long-term colourfully and innovatively functioning. The feminism of Simone de Beauvoir pointed out that women were shaped by culture but overlooked that this is true also for other gender categories; the order-abiding first category (the male) alongside the forms in between. Thus the model for the ideal human being was left without further critique. Women, like other presumably deviating human beings, were exhorted to demand to be able to live as white commonly formed male well-to-do persons, fitting to the white well-to-do men’s kind of societal project. In their urge to be included, the dominating feminisms forgot to criticize society at its roots.

The desire was to get allowance to enter and take place in the white man-male-machine. The vehicle that is now, somewhat globally known, risking to permanently drive itself down the marshes. The glaciers of Himalaya are melting, and so are the ices of the Arctic. Climate scenes give the image of rupturing coasts; cities, villages falling under the sea surface; storms, draughts, algae blooming. Degrees of climate heat that cannot be stopped, parts of a machine that has already combusted; forget under two degrees heightened temperature. The fossil fuel depletion of the machine from the 1960’s and onward cannot be retracted.

The people sinking first are those without life insurances and home insurances, internet banks, or money in their pockets. Those whose share among the not so-well-to-do constantly must be appreciated, since banks and institutes miss out on gender coding the fact collecting. Those who make up around seventy percent of the people living on less than a dollar a day and whose share among those living on less than two dollars a day is even higher. Every day they are using their backs, legs and arms muscles to carry wood, water, children, building materials, fuels, goods. Chopping and collecting in forests, in sugar cane fields and cotton fields; sowing and harvesting the grain; labouring in industries and sweat shops for low wages during long working hours in dismal working conditions.

If they get paid at all, that is. Globally, the category of women and girls is an underclass, women and girls often being exacted unpaid services to surrounding men; as a wife slave in bed and in the kitchen, alternately as a sex slave lured by assurances of a job as a house maid in the North. Women make up the majority performing the world’s most physically heavy work, executing three fourth of all unpaid work. Given that women survive. The UN estimates that since a girl may be considered less valuable, and expensive, due to the dowry tradition, one hundred million girls are aborted or die from starvation or lack of basic medicine.

Yes, the gender marked social catastrophe was, as we know, already here, for every feminist to pay attention to long before the climate crisis caused Western sympathy and so clearly gave witness to dismal allocation politics internationally, nationally, and household wise. And dismal allocation environmentally and resource-wise. We ought never forget how Elin Wägner, Rosa Mayreder and many other feminists in the early 20th century analysed with pretensions for humanity but were wrongly dismissed by their subsequent feminist colleagues as simple binary feminists.

Thus, the critique of society’s goal, function, resilience, sustainability disappeared; humanity’s dominion, the relation to future generations, to nature, to nonhuman animals. A similar fate was accorded to the critique of the seamy side of production society in the form of stressed out kids and parents, in the so-called Nina Björk debate two years ago.

To the one inspecting the structure thoroughly – please, here is the exit. To the one presenting an alternative map – go ahead, here is the back door. However, the radical map does not only scrutinize the machine construction; it may also augur the new and the old; merging, tearing apart, rebuilding, letting the light in. Such a map may flicker in creative séance, seemingly mad, however genially, over suburbs, favelas, countrysides, continents, and urban citadels. The progressive invitation proposes a continuous happening in style of the 1960s, though in a sober state.

Tinguely’s kinetic machine may perhaps have constituted a reaction to Claude Lévi-Strauss’ idea about modern society as a machine, developing by differences in potential, expressed in varying forms of social hierarchies. The machinery was able to perform a lot of work, though, in the process, in the gap between the boiler and the condenser, energy was consumed and destroyed. Less modern societies instead functioned wholly mechanical, like a clock, and created no gaps, no exhausted energy, according to Lévi-Strauss. But their machines were cold, static, and lacked development.

Lévi-Strauss might be a Western scientific icon; nevertheless, even icons are marked by a position, and the perspective of the icon may reveal unsighted spots; less modern societies, the so-called primitive ones, were actually full of differences: division of labour, hierarchy, especially in relation to sex/gender. What generated the gender division of labour? In Female Power and Male Dominance, On the Origins of Sexual Equality from Cambridge University Press 2000, Peggy Sanday shows how the culture of food influenced the direction: plant- and or crustacean-based societies generated more equal social relations, while animal-based societies created less equal social relations.

And, the clock mechanics may be everything but static, like a bicycle in full swing. A non-destructive muscle-building energy creating mechanics may develop like a forward-rolling gearwheel building upon the movement by chain reaction. What genius of simplicity and usage of given prerequisites does not, for instance, the sail express? Like the hand- driven computer – the energy efficient that for some reason cannot be sighted in the shopping malls of the North. Why is no modern city using all, now wasted, energy generated by office people sweating in the mechanics of thousands of city gym palaces?

Look across de Saint Phalle’s artwork and sight the norm, the one not consisting of the many, but the few. A sad but life-threatening minority. The ten percent of humanity, formed by almost one hundred percent individuals from the self-appointed superordinate sex, which, counting in property and financial assets, minus debts, own eighty five percent of the world’s resources. Alone in the machine’s powerhouse, indissolubly dependent upon the labour of the majority, this minority is ravaging ground water and oceans; eroding the soil by fodder cultivations for luxury meat consumption; deforesting the tropics to produce, for instance, toilet paper; wasting biological conditions for humans and nonhumans without being affected themselves, all for the production of goods for more and more people belonging to the middle-income segment.

More and more hot, the machine puffs on, in accordance with the calculation. Aready in ancient Greece the proto feminist Plato, in The Republic, described its architecture in the character of Socrates making conversation with his apprentice Glaucon: What do we want, a state in fever, driven by greed and cravings for meat from pigs and cattle, embarking on the pursuit of unlimited material possessions and therefore having to cut a slice of their neighbours territory? Or a simple and more equal society in which everyone may live well off ‘wheat-meal or barley-meal, splendid cakes and loaves on rushes and or fresh leaves; salt, olive oil, cheese, different kinds of vegetables, figs, and peas and beans, myrtle-berries and acorns to roast at the fire as they sip their wine’?

It is impossible to know just how an alternate socio economic and technological pathway might have differed in relation to the ones Plato described. Perhaps the choice was not between two differing societies, perhaps this was a patriarchal figure, a constructed either-or, concealing that in all times there are a thousand movements, a thousand kinds of cog wheels, leverages, bicycles, sails, hand driven computers, wind catchers, sun cells, means of subsistence. But Plato’s point remains important, and it disputes that which is ordinarily taught by society: There are other ways of development than the ones of violence and alienation shaped to fit those who have acquired the power to choose.

The feverish machine has roiled for centuries now, faster and faster, soon there will be no land areas left to ravage. For long it ignored the hunger of the world; the concrete hunger of those producing the goods for the charts of economic growth and the fodder for luxurious meat; the metaphorical hunger for the norms and values assigned the subordinate, and never applied by the power centres of the world. Values that the machine therefore is inherently lacking.

Tinguely’s pretence rational machines were planned to detonate during two exhibitions; in the US 1960, and in Denmark 1961. Study for and End of the World 1 obeyed his master’s command, and exploded. Machine number two refused. It crawled on, as if toiling in quicksand, indisposed to understand its own good. The machine refused to self-destruct; needed help to adjust its logic: from burnout to recreation.

So, time to claim new buildings. Machines in which pathological winning is exchanged for conditions of recycling; machines in which the top result is given to the construction that wastes the least and shares the most. Feminist machines that may be montaged and de-montaged. Machines that again and again recycle, resurrect and live, rather than consume, devastate, and fall apart.

 

Photo: Maple leaf, autumn 2019

Published in Swedish, in Bang Magazine 1st of March 2008

©Arimneste Anima Museum #9

Var är mitt hem?

 

 

Om Franz Kafkas Förvandlingen

Året är 1915 och Gregors rum och familj är ett mikrokosmos för den juridiskt uppbackade europeisk-patriarkala familjeordningen: Gregor bör stiga upp klockan fyra, gå till sitt arbete i den manligt kodade offentligheten, inte ha en ”pipig röst”, inte vilja stänga in sig för att skriva.

Att följa mönstret vore att söka göra rätt maskulinitet, att vara en korrekt man och medborgare, en kugge i maskineriet, såsom i Strindbergs äktenskapsdramer där maken tecknas som löneslav åt den parasitära hustrun (husslaven som inte har formella möjligheter till studier och arbete).

Den som inte förmår bete sig i enlighet med påbjuden ordning, det vill säga bete sig som antingen man eller kvinna på rätt plats med rätt sysslor i rätt rum, riskerar att uppfattas som ett monster, ohyra, spöke. Men innan Gregor blir ett monster blir han en insekt. Gregor blir en skalbaggekropp för stor för att passa in i sovrummets dörröppning. Han är fel i fel rum, det feminint kodade hemmarummet där han helst av allt vill ägna nätterna åt att skriva och dagarna till att sova ut.

Att vara ”djur” innebär i det mänskliga samhället att vara instängd, som arbetskraft för varor eller som kropp för senare förtäring, alternativt förment funktionslös som en lus eller skalbagge som ännu inte lätt kan exploateras i produktionen; ett skadedjur endast värt förakt. Gregors mänskliga medvetande gör fel artus i det för honom felaktiga människorummet. Familjen uppvisar xenofobi, och Gregors beteende misstolkas.

Genusordningen, påvisad av Yvonne Hirdman, kan utökas med artusordningen. Genus och artus sammanstrålar till en normativitet i mönster av dikotomi respektive över- och underordning. Gregor hamnar utanför i det informella regelsystem som tillskriver hen mindre mänsklighet (obegripligt genus) och frånvaro av mänsklighet (obegripligt artus).

Men Gregor är lojal med människorna: ”Han kände sig åter införlivad med mänskligheten och hoppades av båda, såväl läkaren som låssmeden, utan egentlig åtskillnad, att de skulle nå storartade och överraskande resultat.” Läkaren skulle kunna medicinera honom och låssmeden skulle kunna låsa in honom – på livstid – och fallet vore löst!

Det egna rummet blir en tillflykt: Att hänga från taket, utforska väggarna, utforska världen, som senare Virginia Woolf i Ett eget rum. Att få vara sig själv när de andra rummens påbud förkastar ens performance –för att tala med Judith Butler. Rummet som en tillåten feministisk plats för queerhet, skrivande och andra obegripligheter. Den småborgerliga familjen äter kött och Gregor är på rummet. Gregor vill inte ha mjölken som Grete bjuder på, han vill bara ha gamla matrester, Gregor dumpstrar: ”Jag har ju aptit, men inte för sådana saker.”

Att som underställd vilja äta vegetabiliskt, att bryta mot köttnormativiteten, är att riskera bli behandlad som det djur en vill försvara. Det är att bli en svältkonstnär, att bli placerad framför den tomma tallriken. Gregor är i rummet tre månader: Ska det bli en håla utan möbler eller förbli mänskligt med möbler? Familjen tömmer rummet för att sedan låta rummet förfalla genom att fylla det med avfall och bråte. Gregor utestängs i instängdhet, Gregors förvandling är familjens förvandling: Utanför sitt rum jagas han av fadern med käpp och äpplen. ”Hur ödmjuk han än är… stampar fadern bara hårdare med fötterna.”

Gregors situation liknar brottsoffrets, flyktingens, Jesus sista månader. Den omvårdande Grete sviker likt Judas (Gregor har tänkt betala för konservatoriet systern önskar gå på) och utropar Gregor som ett det som familjen ”måste försöka bli kvitt”. De inneboende kött-tuggande hyresgästerna uppträder som de tre stupida männen, och städerskans vittnesmål om Gregors uppståndelse tillåts aldrig bli ”förkunnad” till den ointresserade familjen.

Eftersom Gregor enligt familjen-samhället har invaderat dem: ”detta djur förföljer oss”. Gregor är skyldig till att inte kunna försörja familjen längre, till att vara äcklig i deras ögon, till att inte passa in i familjeordningen, till att vara syndabock. Gregor pådyvlas ansvaret för sin situation av utanförskap och görs till smuts och sedan till lik (som återuppstår). Gregor ”måste dö”, men ”lever ännu i gryningen”. Efter att Gregor dött flyttar familjen till en mindre våning och ser framemot Gretes lansering på äktenskapsmarknaden där hon med sin “yppiga kropp” kan skaffa sig en ”duktig man”. Den absurda ordningen tar ett nytt varv.

Innan hans egen mänskliga familj förvandlats till förföljare, tänker Gregor: ”Om allt, lugn och förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse?” Den profetiska kroppen vittnar om vad som ska hända i den kommande fascistoida ideologin och morfologin; vad som ska hända den som skrivs in i de skapat värdelösa kategorierna, och som steg för steg politiskt förvandlas till insekter, svikna av mänskligheten. Metoden att skapa rädsla och förakt för svaghet, stigmatiseringen av underordnade minoriteter: Säg att de är som X, säg att de är X, tolka dem, teckna dem som X, säg att det är de vi brukar eller måste utplåna.

”Ingen tycks ha haft så mycket gemensamt med så många som denna ensamma författare som mindre än någon annan visste om han hade något gemensamt ens med sig själv”, inleder Karl Vennberg översättningen av Kafkas novell 1964. Men visst gestaltar, förutspår och påminner oss Förvandlingen om vårt grundläggande ontologiska misstag: För att transformeras till djur måste vi förutsätta att vi inte är djur, men vi kan inte bli det vi redan är. Vi kan inte bli djur eftersom vi redan tillhör gruppen (alla exakt lika mycket).

Den kommande mänskliga katastrofen ska få en planetär dimension. Också i det universella rummet får utplåningen vittgående konsekvenser. Det skövlande skogsbrukets insektsutradering – varelser med hjärnkroppar kapabla att navigera hemåt efter månen och stjärnorna – leder till utebliven pollinering, saknade färger, begränsad odling, för lite mat, avskuren framtid. Så förmedlar Förvandlingen den för alla varelser gemensamma existentiella flyktfrågan: Var är mitt hem och hur kommer jag dit?*

Att vara med djuret i dess kropp och erkänna djursläktskapet i vars och ens kropp är en empati- och sympatiövning. En prövande förvandling som kan avväpna och avlägsna både det fascistoida hotet och hotet från Antropocen. Vägran att äta det serverade kombinerade djurföraktet och självföraktet är svältkonstnärens antifascistiska motstånd. Gregors mänskliga insektsprotest framstår odödlig när den, istället för att ta avstånd från de första och sista offren, förtvivlat skrattspeglar läget och uppförstorar förminskningen.

 

  • * I Djurens liv (2001) Nya Doxa, skriver J. M. Coetzee att Röde Peter i Kafkas Rapport till en akademi ställer sig denna fråga i fångenskapen hos människorna, s 31.
  • Förvandlingen av Franz Kafka (1883−1924), kortroman/novell utgavs 1915 och översattes till svenska av Caleb J. Anderson och Karl Vennberg, Forum 1964 och på nytt av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll (2000) 2007.
  • Version of this article in English

 

 

©Arimneste Anima Museum #4

Filmtips om insekter:

Who killed the honey bees (2009)

Vanishing of the bees (2009) Marayam Henein & George Langworthy

Queen of the Sun (2010) Taggart Siegel

Allåldersfilmer:

The Importance of Bees (2014)

Insects & bugs. Don’t kill the bugs!

The Beemovie (2007) Jerry Seinfeld

Artikeltips:

Allt om vetenskap om skalbaggar

Aftonbladet kultur om entomologi

The Utmost Silence

 

 

Reading Animality in the Fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens his/her means of expression and finds ways to get past the censors. But he/she cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ‘censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ‘censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ‘murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

‘Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. “I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. “Are you giving him up?”

“Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ‘censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ‘censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ‘eight lessons’ has been changed to ‘six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

 

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

©Arimneste Anima Museum #3

Dissolving love bars

 

 

Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).

Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.

Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.

Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.

Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.

Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.

Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.

Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna “out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.

Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) visad på Göteborgs filmfestival i februarihar paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.

Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.

Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.

Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening (ACLU) villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.

Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).

Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den amerikanska presidentens tveksamma inställning (D.T. 2017) till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.

 

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  • Not. 1. Filmen The Case Against 8, 2014,  berättar om legaliseringen av samkönade äktenskap i Kalifornien.
  • Bild från filmen, huvudrollerna spelade av David Oyelowo och Rosamund Pike

In English

©Arimneste Anima Museum #3

Hidden figures

 

 

I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.

Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)

Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.

Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.

I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.

På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?

En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:

I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.

Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.

Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971:  ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.

Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.

  • Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
  • Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, översättning till svenska Gunilla Mattsson, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017
  • Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.

©Arimneste Anima Museum #3

The lost parallel

 

 

between literature, images of fruits and flowers, bicycles, and titan legs

The overall relationship between humans and the category of animals is much chronicled in European history. In fact, the human-induced killing of animals was acknowledged by Greek philosophers Aristotle, 384−322 BC, and Plutarch, 45−125 AC, respectively, as a kind of war. In the eyes of Plutarch, the killing of animals had profound impacts on human society; here quoted from Moralia, On the eating of Flesh, lecture II:

‘Even so, in the beginning, some wild and mischievous beast was killed and eaten, and then some little bird or fish was entrapped. And the love of slaughter, being first experimented and exercised in these, at last passed event to the labouring ox, and the sheep that clothes us, and to the poor cook that keeps the house; until by little and little, insatiableness being strengthened by use, men came to the slaughter of men, to bloodshed and wars.’

For most people, there were few or no other choices than to obey the master, the sovereign, the owner of the land, and take part in the killing of others, human and nonhuman, in wars and in hunting. Yet, most ordinary people subsisted on a mainly frugal diet, eating that which resulted from working the soil, collecting fruit and berries from trees and bushes, catching occasional fish from streams and lakes. In fact, the killing of other mammals, ‘meat’, was never a standard feeding ingredient for the European majority. The consumption of animal flesh by the society’s elite constituted rather a manifestation of power, towards other creatures, and towards the people.

However, there were parallel stories and parallel life approaches, such as the one suggested by Plutarch. Would history have staged differently, had Plutarch’s warning of the consequences of killing animals resounded through Europe? Some people may have listened and absorbed his wisdom; and ideally, the European continent would then have developed in more peaceful ways.

Anyhow, in the enlightenment tradition, there are to be found traces of Plutarch’s cross-species non-violence, in the writings of Montaigne, Rousseau, and Voltaire, and among some of the revolutionaries, both English and French, during and after the French Revolution. For instance, in his Tableau de Paris from 1782 and 1783, Louis-Sébastien Mercier states about the frequent slaughtering of animals in the city:

‘But his [a young bull] groans of pain, quivering muscles and terrible convulsions, his final struggle as he is trying to avoid an inevitable death; all this attests to the fear of violence, pain, and suffering. Look at the terrible pounding of his naked heart, his eyes darkening and languishing. Oh, who can contemplate this, who can listen to the bitter sighs of this creature sacrificed for man!’ ‘These streams of blood affect the morals of humanity as much as they affect the body and lead to the corruption of both.’

Mercier’s colleague Olympe de Gouges, in her revolutionary thinking, contested both human slavery in the French colonies and the suppression of women, proclaiming all humans in the world, of whatever sex or colour, to be equally and naturally included in the animal realm, stating humans to be the ‘most beautiful’ of all animals.

In the years following the French revolution, lamenting its failure, writers such as the poet Percy Bysshe Shelley blamed public butcheries and copious drinking habits for the domestic bloodshed that caused the revolution to collapse. Had the people been less accustomed to the slaughtering of animals in the streets, Shelley argued in a manner reminiscent of Mercier and Plutarch, they would not have accepted the violence that affected fellow Parisians, and maybe the revolution could have survived and escaped Napoleon’s dictatorship and wars.

I have hitherto made references to an almost exclusively male non-violence literature tradition. This is, however, no wonder since for most of European history people ascribed to the category of women – half of the population – were generally excluded from formal learning, qualified education, payment, equal hereditary rights, and sexual rights, civil and political rights. Women did probably write on the subject of hunting and domination; however, this writing is still yet to be discovered.

Nonetheless, in fine art, in the same era as Rubens painted the goddess Diana in a romanticising scene of hunting, several women artists painted themselves or other people instead holding animals, caressing animals, tables of fruits, tables of flowers: Lavinia Fontana, Anna Maria Van Schurman, Judith Leyster, Louise Moillon, Raschel Ruysch.

These hyper-skilled artists may indeed have felt, and known by experience, that Ruben’s Diana was not a real person; that she is a figurehead, a pictorial euphemism, an allegory deployed to depict a reality, which, unless you stage as the mock Diana, has little beauty in it.

Chances are these artists rather identified themselves with the hunted animal, thrown to the ground, robbed of its, his or her possibilities and autonomy by humans who might have chosen to do otherwise. Alternative myths of bravery told in these times may also have come to mind: The story of Francis of Assisi making friends with birds and wolves, and the legend of an anonymous woman defending a deer who, having fled through the woods from a hunting party, finds refuge at her human feet.

Despite the fact that world forest areas are shrinking to give way to feedlots for the mass production of beef, causing oxygen levels to fall and reserves for carbon emissions to disappear, thereby threatening the intertwined survival of human and nonhuman, hunting has nowadays become a popular sport. Indeed, modern hunting in the Northern hemisphere, although in itself disruptive to ecological systems, is marketed as an attractive leisure, accessible for people of whatever gender, seemingly natural, but artificially complete, with big heated vans, state of the art technological weapons, and latest countryside fashion clothes.

As many of the things we appreciate and enjoy in modern life are human-made, artfully or not, ranging from bicycles to titan legs, computers, plant meat stuff, and contraceptives, it can hardly be the artificiality that makes hunting remarkable. That which makes luxurious hunting remarkable – in every millennium – is rather the killing of those that cannot defend themselves, the outlook and practice of the one who has everything but goes to war against the one who has nothing but his, her or its own life.

 

First published in Contributor no 12 2016

Photo Planet bicycle by Alexandra Eklöf Gålmark

 

©Arimneste Anima Museum #2

 

 

 

 

Den dolda ekopoesin

 

 

Tomas Tranströmer berättade en gång i en dokumentär från 7 /12 2011 om hur naturlyrik kunde tas emot av recensenterna under det sena 1960-talet: ”Om man hade med ett djur eller ett grässtrå blev man avfärdad som reaktionär.”

Mare Kandres Deliria från 1992 sjöng profetiskt men någon större respons på civilisationskritiken kunde inte skönjas.

Recensionerna av Joy Harjos Karta över nästa värld från 2012 blev, till liten förvåning, lätt räknade.

Idag, några år senare, är det som vi vet annorlunda. “Ekopoesi”, liksom analyser där “djur” förekommer, uppmärksammas och belönas.

Då borde det vara dags att fundera en smula över hur allas våra maktinfluerade diskurser riskerar verka som repression av det undanskymda ordet.

Tendensen till kapitalisering av glömskan, de nya begreppen för det gamla, diktandet som passar till en ekonomisk logik av krav på ständigt nytt. Ignoreringen och imitationen av dem som analyserade, och protesterade, tidigt och i tid.

Omfamningen av dem som berättar och diktar – men när det är försent, när förstörelsen och förvisningarna redan har skett. När dövheten för de drabbades röster fått rösterna att dö bort.

På platser där den svenska produktionens projekt gått fram med ödeläggande konsekvenser för miljö, människor och andra varelser.

På andra kontinenter – men också här: Fortfarande har inget stort svenskt förlag gett ut samisk ekopoesi, förslagsvis poeten Rose-Marie Huuva och rapparna Sápmi sisters, med vittnesbörd om och gestaltning av dåtida kolonisering, nutida gruvbrytning och vardaglig diskriminering.

Inte heller räknas poeter, som lägger förtingligandet  av varelser till poesins sedvanliga pendlande mellan distansering och sammansmältning, exempelvis Malmö/Lundbaserade poeten Rabinarayan Dashs Grisarnas känsla för solen, in i den nya ekopoesin.

Kanske har det något med den obligatoriska storskandinaviska melankolin att göra.

Samt möjligen bristen på översättning av senare Derrida, The beast and the sovereign, Derridas sista seminarium, utgångspunkt för den lysande konstutställningen med samma namn på Museu d’Art Contemporani de Barcelona (MACBA) våren 2015.

26/8 2016

In English

Tidigare inlägg 6/8 2016 i Aftonbladet

©Arimneste Anima Museum #1

 

Rosana Antolí

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-7

 

Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-2

 

Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1