
Moje havsvingar by AJA (Bjäre 2019)
© Arimneste Anima Museum # 34

Cyklist, hundvän, antikolonial suffragett
Främst i rösträttsmarschen till brittiska parlamentet 1910 gick en erfaren och ungdomlig grupp damer 77, 74, 66, 57, 56 och 52 år fyllda. Till frontskaran hörde även en i årtal yngre suffragett och Wagnerälskare, hund- och hästvän, cyklist, landhockeyspelare, storrökare och antikolonial dissident. Ett porträtt av denna hittills mindre bekanta person tecknas fullödigt av Anita Anand i biografin Sophia: Princess, suffragette, revolutionary (2015).
Sophia Duleep Singh (1876–1948) var dotter till Maharajan Sikh Duleep Singh Jee, siste arvtagare till kungariket Punjab, i äktenskapet med tysk-etiopiska Bamba Müller. Landet ägde större inflytande och besatt mer tillgångar i världen än många av Europas monarkier, varför det åtråddes hett av britterna. År 1853, när Sophias far var elva år, rövades han bort från sin mor, Sophias farmor, därmed även från tronen.
Pojken placerades hos ett utländskt brittiskt par som uppdragits att under fyra år anglifiera barnet för vidaresändning till drottning Viktoria. Maharajan och drottningen blev vänner, men som vuxen vände han sig inte oväntat mot vad britterna gjort mot familjen, och mot Punjab, landet där han menade att hans far, Sophias farfar, i fyrtio år lyckats hålla fred mellan sikher, hinduer och muslimer. Maharajan flydde från England för att ta tillbaka kungadömet, men blev omedelbart stoppad av de brittisk-indiska myndigheterna, händelser som för övrigt skildras i spelfilmen The Black Prince (2017) i regi av Kavi Raz.
Sophia Duleep Sing föddes och växte upp i England. Hon var femte barnet av sex på Elveden Hall – en egendom som familjen tilldelats av drottning Viktoria, och som fadern, Maharajan, låtit bygga om till ett luxuöst palats, berikat av importerade punjabiska babianer, leoparder och sällsynta fåglar, såsom hökar och papegojor. Här levde familjen tryggt och bekvämt – men i fångenskap.
De flesta andra i England erfor helt andra villkor. Landets brist på välfärd och fördelningspolitik innebar trånga bostäder, smutsiga och farliga hem- och arbetsförhållanden, låga löner och fattigdom, särskilt för kvinnliga arbetare. För varje person som dog av ålder eller av våld, avled åtta andra människor av bristen på renhållning och hygien. Epidemier spreds i takt med byggandet av järnvägsnätet, en utveckling som förband människor och orter över klass- och landsgränser, men även innebar hälsorisker.
Sophia Duleep Singhs ofria men välbeställda situation i Englands aristokrati gav inte det skydd en skulle kunna tro. Sophias ena bror Albert Edward dog tretton år gammal i en epidemi, och Sophia själv drabbades av tyfus, men klarade sig mirakulöst. Modern Bamba, som övergetts av sin man Maharajan för en ny fru, med vilken han fick två döttrar, blev utfryst av aristokratins fördomsfulla attityder mot icke-vita och tynade bort i sviterna av alkoholism. Fadern Maharajan dog inte många år efter. Drottning Viktoria utsåg sig till barnens gudmor, skaffade dem fosterföräldrar, och såg till att de uppfostrades i brittisk överklasstil. Sophias systrar sändes till Oxford på internat, medan Sophia lämnades utan någon större omsorg och med få vänner.
Men Sophia Duleep Singh tyckte om att rida och föda upp hundar, och hon fick rykte om sig att vara expert på att bota hundsjukdomar. I övre tonåren tilläts Sophia göra fashionabel debut på aristokratins tillställningar, och blev då, trots sin omvittnade blygsel, en internationell celebritet och konstnärlig modell i den tidens modemagasin.
Fastän Sophia Duleep Singh uppvaktades och bjöds in på engelska baler, var hon på grund av rasismen inte valbar som gemål. Eventuella tankar på familjebildning förhindrades av tidens rashygieniska ideologi, i allians med brittiska imperiets ansträngningar att hålla undan för konkurrens om styret i Punjab. Rasismens logik upprätthölls direkt av drottning Viktoria. Exempelvis blev Sophias svägerska Punjabi Sikh Prinsessan Lady Anne Coventry uppkallad till drottningen och tillsagd att inte skaffa barn med maken, allt i enlighet med rådande tabu mot blandäktenskap.
Några år före sekelskiftet köpte Sophia en Columbia-cykel och blev en av de första kvinnorna i England att cykla offentligt. En kvinnlig individ på cykel överskred kroppsliga sedlighetskoder, och än värre: hen inbjöd till frigörelsepraktiker. Tänk om kvinnor skulle börja njuta livet på egen hand och lite var som helst! Att cykla var därför en feministisk revolution på flera sätt. Cykling krävde modet att möta ogillande både från allmänheten och delar av läkarkåren som menade att cykling riskerade förstöra kvinnors reproduktiva organ. (Huruvida cykling riskerade förstöra mäns reproduktiva organ var det inte lika många i läkarskrået som hade en uppfattning om.)
Mer sannolikt handlade saken om att cykling tillät vem som helst, det vill säga vem som helst i kvinnokategorin, att röra sig fritt i en tid när kvinnfolk ansågs osedliga om de befann sig på offentliga platser utan manlig ledsagning. Att den kvinnliga cyklisten bar på ett rebelliskt symbolvärde stod klart när studenter (all male) 21 maj 1897 på stortorget i Cambridge lät rigga en avbildning av en kvinna på cykel för avhånande i protest mot att kvinnliga studenter tilläts studera och ta examen på universitetet. (Det dröjde till 1948 innan kvinnokategorin tillskrevs jämlikt tillträde som manskategorin på Cambridge.)
Sophia Duleep Singhs äldre syster Bamba flyttade vid sekelskiftet till USA för att undkomma hindren som fanns för kvinnor i England att studera till läkare. År 1902 tvingades hon dock lämna utbildningen då den plötsligt ställdes in under falsk förevändning om att kvinnor saknade kapacitet att utbilda sig till kirurgyrket. (Kvinnorörelsen lyckades så småningom ändra på reglerna i England via lagen mot könsdiskriminering som infördes 1919.)
Efter drottning Viktorias död 1901 beslöt sig Sophia och systern Bamba för att delta i firandet av Edward VII:s (kung 1902–1910) kröning till Indiens härskare – men blev stoppade av utrikesministeriet. Trots det gav de sig iväg på sin första resa till Indien. Väl där möttes systrarna av ohöljd rasism i form av utfrysning och ovänligheter. Anseendet som Sikh-prinsessor hjälpte inte mot de vitas rasism, och de blev inte bjudna på aristokratins fester. Bamba, som tänkte sig flytta från England till Indien, utvecklade en stark skepsis mot vita personer i allmänhet på grund av britternas behandling av familjen, kidnappningen av fadern, berövandet av ättemodern, kungadömet och familjens hemland.
Åren 1896–97 och 1899 drabbades 19 miljoner människor i Indien av svält och efterföljande sjukdomar till döds; ett nödläge som varade till 1902. Det brittiska styret ådrog sig hård kritik, inte minst från sikherna, familjen Duleep Singhs etniska och religiösa hemvist. Kampen för frigörelse tog fart och hela imperiet skakades av uppror. Upprorsledarna i Indien hörde till det eklektiskt religiösa Teosofiska sällskapet, som bildats 1875 i USA, och leddes av den internationellt berömda strejkledaren Annie Besant (1847–1933).
Med Annie Besant i spetsen lyckades sällskapet samla kvinnliga arbetare, rösträttsrörelsen och den indiska befrielserörelsen. I Indien grundades bland annat rörelsen India Awake!, som i sin tur ledde till bildandet av Indian National Congress. I likhet med irländarna ställde kongressen krav på självstyre (Home rule) samt omedelbart avskaffande av britternas rasistiska lagar och skatter, särskilt de som drabbade indiska bönder.
Kongressen blev förebild för grundandet av South Africa National Congress (ANC), systerorganisationen i Sydafrika. Mahatma Gandhi, vid den här tiden ung advokat i Sydafrika, inspirerades i kampen mot rasåtskillnad av suffragetternas idéer och metoder. Bakgrunden var följande: Under andra Boerkriget (1899–1902) upprättade brittiske generalstabschefen Lord Herbert Kitchener koncentrationsläger för civila boer och afrikaner; läger där kvinnor och barn dog i större antal än soldaterna på slagfältet. Saken avslöjades för omvärlden när fredsaktivisten Emily Hobhouse 1901 som självutnämnd diplomat på plats rapporterade hem till London om de fruktansvärda förhållandena.
År 1903 fylldes den brittiska pressen av nyheter om uppror, inte minst mot den påbjudet underordnade könsrollen för kategorin kvinnor. Ett tidens tecken var när Daily Mirror 1903 sjösattes som den nya tidens kvinnodominerade nyhetstidning, ägnad att, som tidningen skrev, bevaka ”kvinnors intressen, kvinnors tänkande, kvinnors arbete”. Satsningen gick dock i stöpet. Britternas överkommissarie i Egypten Lord Cromer, den ovannämnde Lord Kitchener i Sydafrika och Lord Curzon, före detta vicekonungen i Indien, upprördes i sitt ogillande av självsvåldiga kvinnor som Emily Hobhouse, och åren 1908–1910 bildade herrarna olika nätverk för att stoppa kvinnligt inflytande; det främsta av dessa hette Nationella förbundet till motstånd mot kvinnlig rösträtt, the National League for opposing women suffrage.
År 1906 befann sig Mahatma Gandhi i London för att försvara den indiska diasporan mot de brittiska raslagarna i Sydafrika; lagar som bland annat förbjöd indiska äktenskap, och som innebar att barn kunde förklaras illegala. Han frekventerade stadens vegetariska restauranger där rörelseaktiva inklusive suffragetter träffades och höll informella möten. Familjen Pankhursts civila olydnadspraktik intresserade Gandhi, och särskilt de fredligt militanta aktioner som användes av Charlotte Despard och hennes suffragettförening Women’s Freedom League (WFL).
Under besöket i London råkade Gandhi komma förbi en gatudemonstration som inspirerade honom att skriva om rösträttsrörelsens politik i den egna tidningen Indian Opinion (1906): ”I dag skrattar hela landet åt dem, och de har bara några få personer på sin sida. Men oförskräckta som de är, arbetar dessa kvinnor orubbligt vidare för sin sak. De kommer tveklöst att nå framgång och erövra rösträtten av den enkla anledningen att ’handling är bättre än ord’.” 1
Senare tog Gandhi även intryck av suffragetternas hungerstrejker i Hollowayfängelset – den allra första utfördes av Marion Dunlop 1909 – och år 1918 använde Gandhi denna kampmetod under textilstrejken i Ahmedabad. I likhet med rösträttsledarna Millicent Fawcett och Charlotte Despard, men till skillnad från Sophia Duleep Singh, tog Gandhi avstånd från de sabotagemetoder som delar av suffragettrörelsen kom att använda sig av i kampen för rösträtt.
År 1907 reste Sophia Duleep Singh återigen till Indien. Via Teosofiska Sällskapet träffade hon många aktiva i den indiska befrielserörelsen. Fem av dem hon mötte var, som följer:
Gopal Krishna Gokhale, reformivrare, autodidakt och ickevåldsaktivist. Valdes till ordförande för Teosofiska sällskapet 1905. Inspirerade Gandhi när han 1906 och 1907 kämpade mot Sydafrikas rasåtskillnadspolitik och 1914 mot samma orätt i Indien. Sarala Devi Chaudhurani, feminist och kämpe för indisk självständighet. Startade den första kvinnoorganisationen i Indien 1910. Lala Lajpat Rai, autodidakt från Punjab och förespråkare av bojkott av brittiska varor. Sattes i fängelse i Burma men togs i försvar av Sophia och flera parlamentsledamöter i England som agerade för att få honom fri. År 1928 dog Lala Lajpat Rai i sviterna av polisvåld under en icke-våldsdemonstration mot det brittiska styret i Indien. Herabai Tata inspirerades av Sophia och Annie Besant i Teosofiska sällskapet i Indien. Blev suffragett 1911. Därefter medgrundare av Women’s Indian Association och representant för 125 miljoner indiska kvinnors framförda krav på rösträtt 1917 i brittiska parlamentet. Med i delegationen till brittiska regeringen 1919. Talade i brittiska parlamentet för att kvinnor i Indien måste bli inkluderade och använde argumentet att britterna annars exporterade könsojämlikhet. Sarojini Naidu, student på Kings College i London och på Girtons College i Cambridge. Feminist och Shelley-inspirerad poet. Deltog i aktionen för kvinnlig rösträtt i brittiska parlamentet 1917. Ledde tillsammans med Gandhi Saltmarschen för indiskt självstyre 1930. Efter andra världskriget medlem i organisationen Women’s International League for Peace and Freedom, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), samt ledamot av Indiens konstituerande församling 1946.
Sophia Duleep Singh blev snart övertygad anti-kolonialist. Hon engagerade sig särskilt i Laskarerna – indiska sjömän som utnyttjades som slavar i världshandeln på haven och regelbundet utsattes för prygel och slag, i flera fall till döds. När Sophia besökte systern Bamba, som flyttat till Lahore i Indien, såg Sophia till att bidra till kampen för ett oberoende Punjab. I Lahore blev dock systrarna utfrysta och förtalade för att de båda var de enda bruna ansiktena på britternas tillställningar och för att Bamba klädde sig i traditionell indisk stass. Systrarna klagade hos britternas Lord Minto, som ersatt Lord Curzon som vicekonung, men i stället för att få stöd, blev de spionerade på.
Socialisten Keir Hardies och kvinnorörelsens Millicent Fawcetts respektive rörelsers idéer och mål omtalades internationellt – men situationen för kvinnliga arbetare, särskilt ensamstående arbetande mödrar, uppmärksammades knappt. Detta trots lägre löner, sexuella övergrepp på arbetet och socioekonomiskt påtvingad prostitution för flickor som inte gifte sig. Kvinnlig rösträtt – menade de radikala kvinnoledarna och fattigvårdsinspektörerna Charlotte Despard i Battersea och Emmeline Pankhurst i Manchester – skulle förändra den orättfärdiga situationen för flickor och kvinnor, och därigenom för alla arbetare.
Cyklingen, resorna till Indien och bekantskapen med suffragetter och frihetskämpar i Indien gav Sophia Duleep Singh nya perspektiv och förändrade hennes syn på samhället. Kampen mot diskrimineringen av kvinnor och icke-vita hörde samman och var en del av en större frihetsrörelse. Cykelfolket samlades i distriktet Battersea i London där suffragettledaren Charlotte Despard bodde och verkade. Sophia träffade Una Dugdale, som gått på den anrika kvinnoskolan Cheltenhams College och blivit omskriven när hon vägrat svära maken lydnad (’obey’, som det stod i äktenskapslöftet). Una Dugdale tillhörde Emmeline Pankhursts vänkrets, som i sin tur tagit djupt intryck av Annie Besants organisation av den kvinnliga tändsticksarbetarstrejken i London 1888.
Sophia Duleep Singh bestämde sig för att ge stöd åt Pankhursts militanta linje. Detta faktum, och att Sophia var prinsessa i ett land som ingick i det brittiska imperiet, fick som konsekvens att hon under nära tjugo år – från 1902 till 1920 – dagligen och i hemlighet övervakades av Londons poliskår. Brittiska kungen Edward VII visade på sin tid tolerans gentemot drottning Viktorias guddotter, men George V, som blev kung 1910, ogillade Sophias engagemang och utropade: Kan ingen stoppa henne? Alltmedan Scotland Yard ansåg att suffragetter borde spärras in på mentalsjukhus, och till och med föreslog en sådan lag.
Den 18 november 1910 gick Sophia Duleep Singh som en av de frivilliga i fronttruppen för suffragetternas demonstration mot att Conciliation Bill, rösträttsförslaget om (begränsad) kvinnlig rösträtt, inte gått igenom trots att regeringen lovat att så skulle ske. Under marschen mot parlamentet utsattes tvåhundra damer i olika åldrar och socialklasser för sexuella övergrepp (s k grabbing) av Londons poliskår. Två damer dog av skadorna – en av dem var Emmeline Pankhursts syster Mary Jane Clarke, som redan tilltygats av skador hon åsamkats av tvångsmatningar i fängelset.
I tumultet på väg till parlamentet deltog May Billinghurst, användare av rullstol efter en polioskada i barndomen, grundare av Greenwichavdelningen av Pankhursts förening WSPU, deltagare i hungerstrejker och tvångsmatad i Hollowayfängelset. May Billinghurst och Sophia Duleep Singh greps den dagen tillsammans med etthundrafemtio andra suffragetter; polisen aktade sig dock noga för att skada Sophia för att inte ge upphov till en kunglig skandal som kunde ge kampen värdefull publicitet. Efter marschen skrev Sophia inlagor med klagomål på polisens uppträdande till lägsta instans, och högsta instans, och till sist till Winston Churchill, som under året blivit inrikesminister.
Året därpå, 1911, kastade sig Sophia Duleep Singh ut framför premiärminister H. H. Asquiths bil när den var på väg att lämna 10 Downing Street och vecklade ut banderollen ”Give Women the Vote” över framrutan. Eftersom Sophia var prinsessa, och dessutom drottning Viktorias guddotter, gjorde myndigheterna och slottet allt för att se till att hon inte skulle gripas av polisen, och framförallt: inte hamna i fängelse. Sophia själv sympatiserade både med rörelsens civila olydnadsaktioner och dess sabotageaktioner, eftersom de uttryckligen inte var ämnade att skada liv och lem. När suffragettrörelsen blev alltmer direkt aktionsinriktad ökade Sophia sina donationer till Pankhursts radikala förening Women’s Social and Political Union (WSPU).
Sophia Duleep Singh tog aktiv del i bojkotten av folkräkningen 1911. Rösträttskvinnor lämnade sina hem, samlades i parker, gick på konsert i Caxton Hall och övernattade i rivningshus för att undvika att bli inräknade, enär de inte var tillskrivna motsvarande civila rättigheter. Tvärsöver registreringsformuläret skrev Sophia: ”Eftersom kvinnor inte räknas, vägrar de att bli räknade, och jag har därför samvetsskäl mot att fylla i denna blankett.”2
Sophia Duleep Singh intog en ledande roll i kommittén för skattevägran, Women’s Tax Resistance League, och vägrade att ge myndigheterna information och betala skatt för hundarna, transportmedlen och de anställda i hushållet så länge hon som tillhörig kvinnokategorin inte åtnjöt lika rättigheter i samhället. I december 1913 stod Sophia inför rätta för skattevägran; kronofogden lät konfiskera hennes smycken och annan egendom som därefter såldes på auktion. Sophias suffragettvänner köpte tillbaka smyckena och gav dem till henne.
Sophia Duleep Singh ställdes inför rätta flera gånger för skattevägran som civil olydnadsaktion. Trots enträgna försök lyckades hon inte hamna i fängelse, vilket tveklöst hade skett om hon inte hade tillhört aristokratin. Samma år, 1913, fotograferades Sophia när hon sålde tidningen The Suffragette utanför sitt hem på slottsområdet Hampton Court i London och riskerade bli vräkt av slottsledningen (se bokomslaget ovan). På bilden bär hon en päls förmodligen gjord av tyg (sammet), något som var på modet bland suffragetterna; många var vegetarianer och djurvänner och medvetna om förtrycket av djur.
Sex dagar efter första världskrigets utbrott 1914 lade Emmeline Pankhursts förening WSPU ned sin kampanj efter att ha avtalat med premiärminister Asquith att suffragetter i fängelset skulle befrias omedelbart i utbyte mot att våldsmetoderna som användes mot dem upphörde. Charlotte Despards suffragettförening WFL fortsatte med rösträtts- och kvinnorättsarbetet, men utökat med kampanjer för fred.
Mer än en miljon indiska soldater stred på den brittiska sidan, många av dem var Sikher. Det ansågs inte accepterat för vita (kvinnliga) sjuksköterskor att röra vid bruna soldater, varför soldaterna sköttes av vita (manliga) medsoldater, som inte var utbildade för sysslan. Brittiska regeringen försökte hindra Sophia från att samla in medel till de sårade indiska soldaterna; varpå hon trotsade myndigheterna och bidrog personligen, och skandalöst nog (som det ansågs), genom att ta arbete på Röda Korset som sjuksköterska för indiska soldater vid fältsjukhuset i Brighton (Brighton Pavilion).
År 1918 vann kvinnor rösträtt givet att de var över 30 år och boendes på öarna samt husägare eller hyresrättsbetalande över en viss årlig summa alternativt innehavare av en universitetsexamen. År 1919 infördes lagen mot könsdiskriminering. År 1928 vann kvinnor lika rösträtt som män. I Indien infördes lika rösträtt som manskategorin först 1947 när Indien blev självständigt.
Sophia och äldre systern Bamba förblev varandras stöd; medan brodern Freddie, som inte delade Sophia och Bambas kritiska livsinställning, gick med i Primrose League, en djupt konservativ förening som totalt motsatt systrarnas politiska åsikter svor att stötta det brittiska imperiet. Systern Catherine flyttade till sin guvernant och partner Lina Schaeffer i Tyskland, där de levde i samboskap som secret lesbians tills nazisterna kom till makten och Catherine 1938 tvingades fly till England.
Brodern Freddie dog, Sophias älskade hund Joe dog, och Sophia hamnade i ekonomiska trångmål. Under andra världskriget blev hon kär tant – åldersrik dam – i en familj som evakuerats i hennes hem i London. Sophia blev även gudmor åt sin hushållerskas dotter Dovrna (Sophias eget mellannamn). Sitt arv testamenterade hon till hundstallet Battersea Dog’s Home i det progressiva distriktet Battersea och till en stiftelse för sjuka hundar.
Om Sophia Duleep Singh har sagts att hon exporterade kampen för kvinnliga rättigheter till det land i världen som i befolkningsantal blev den största demokratin – Indien. I Who’s who (1934) uppgav Sophia Duleep Singh som sitt största intresse i livet: kvinnors avancemang, ”the advancement of women”.
Noter
1 “Today the whole country is laughing at them, and they have only a few people on their side. But undaunted, these women work on steadfast in their cause. They are bound to succeed and gain the franchise, for the simple reason that ‘deeds are better than words’”. Citerad i Ramachandra Guha, “How the suffragettes influenced Mahatma Gandhi”, Comprehensive Website on the life and works of Mahatma Gandhi, ursprungl. publicerad i Hindustan Times, 24/2 2018.
2 ”As women do not count, they refuse to be counted, and I have a conscientious objection to filling in this form.” Census protest of Sophia Duleep Singh, Hampton Court. British National archives. Katalog ref. RG 14/3561. Citerad i Anita Anand, Sophia, 2015.
Vidareläsning: Rozina Visram, Asians in Britain, 1600-1950, London: Pluto Press, 2002
© Arimneste Anima Museum # 29-30

när djuretiken blev en mindre klassiker
Boktitlar kan bli historiska och utnämnas till klassiker. Boktitlar kan vara särlingar och få kultvärde som minor classic. Och tidskrifter och artiklar i tidskrifter? För ett halvt sekel sedan, i energikrisens och strejkens 1974, manglade BLM nr 4 litteraturkritik och samhällskritik inklusive djuretik, det sistnämnda i en text som blev till kult in i nästa decennium.
Men innan texten släpptes till läsarna fanns där en mängd andra guldkorn att avnjuta. Jan Stolpe tecknade i numrets inledande och längsta bidrag ett porträtt av albanske författaren Ismail Kadaré (senare favorit till nobelpriset) som året dessförinnan gett ut Den döda arméns general i översättning av Britt Arenander (1973).
Arne Melberg resonerade kring kritikerns roll i essän ”Till kritikern” och drog slutsatsen att ”den borgerliga offentligheten måste ersättas av en proletär”. Agneta Pleijel diskuterade kommersialisering kontra demokratisering utifrån erfarenheter som Aftonbladets kulturredaktör och passade på att efterlysa kritiker som ”törs vara provocerande och kontroversiella, eftersom verkligheten är det.”
I numret syntes en hel del av det föreslagna. Att provocera renderade status i tiden och att bli pressad var att föredra framför att bli hedrad. Litteraturvärlden sökte i första hand sanningen, inte populariteten, och fanns där någon farhåga var det att få sitt verk omskrivet som slätstruket, servilt eller än värre: att som upphovsmakare framstå som en anpassling som frivilligt ställt sina skapelser (läs sin själ) till förfogande för litterära marknadspekulationer.
Följdriktigt var att ge ut på stencil bland det mest kreddiga en poet kunde företa sig. När Bruno K. Öijer med metaforisk precision diktat om att sparka uppåt inte nedåt – ”den förbannade kultureliten” (Guru Papers) – men därefter gett ut på etablerat förlag (Fotografier av undergångens leende) lät det lite i BLM 4/74 som om poeten svikit. Ett par år senare skulle som bekant Öijer satsa ett större stipendium – inväxlat i enkronor – i en performance på T-Centralen i Stockholm varvid ingen vidare tolkning behövdes. Varje på tågspåret bortkastad krona bidrog till att höja det seriöst radikalpoetiska kapitalet.
Ett ytterligare exempel på tidsandans ideal lyste överst i annonsen för Bo Setterlinds nyss utkomna diktsamling På detta stoftkorn; som främsta merit framhölls här, inte en rad erhållna lovord, utan det faktum att diktarens gärning blivit föremål för diskussion: ”Omdebatterad poet”.
Det fordrande idealet krympte troligen skräcken för att bli hårt kritiserad – vad gör det om ens verk framstår illa i belackares ögon/öron! – liksom det sannolikt frigjorde skaparkraft – ju dristigare skapelse, dess bättre! – men de mer sensibelt lagda, medfarna och/eller berömberoende, ja, kanske de flesta, upplevde troligen saken tvärtom. Till jämförelse med nutiden!
Arbetarens litteraturkritiker 1952–1955 Petter Bergman tycktes ansluta sig till en subtilt rättfram linje och kommenterade årets lyriska vårsådd med att citera Sun Axelssons rader om vikten av att värdesätta sina gelikar: ”Du måste rakt igenom. / Det går inte annars.”/ ”Kan du inte tala längre /så lyssna på dem, / kan du inte lyssna längre så tänk på dem / försök att minnas dem du sett. / De är många. / De är många fler än du.” (In i världen, 1974)
En annorlunda rutt förmedlades i Lars Gyllenstens bidrag ”Frigörelse och engagemang”, i vilket det existentiellt kritiska dilemmat upplöstes genom att skribenten med varsam hand recenserade två aktuella akademiska avhandlingar om sig själv (Lars Gyllensten).
Att den feministiska kampen återstod som helhet i BLM kunde avläsas i statistiken. Numret innehöll ett kvinnligt namn av totalt elva skribenter och ett kvinnligt författarnamn bland sammanlagt nio recenserade titlar, ingetdera icke-centriskt.
Sakförhållandet åtgärdades delvis i annonsavdelningen. Tidningen Arbetaren drog lans för litteraturen och listade över en tredjedel medarbetare med patriarkatsbrytande signatur, däribland Margareta Ekström, Viveka Heyman (kulturredaktör 1946–1949), Ingrid Sjöstrand (”Elda under din vrede”, Det blåser en sol, 1979), Gun-Britt Sundström, Birgitta Trotzig, Marianne Zetterström, Sonja Åkesson. Ännu en annons, från Gumperts bokhandel i Göteborg, Jönköping, Karlstad och Örebro, där Eva Engströms samling Att vända sig om när någon ropar syntes tydligt, bättrade på numerären.
Språkligt märktes att hen-revolutionens inkluderande personliga pronomen var långt borta: genomgående använde BLM:s skribenter han och hans i de allmänt syftande satserna.
Om rallarsvingar värderades högt i samtiden gällde det motsatta för fenomenet ’kritik av människans behandling av djur’. I kolumnen ”Anteckningar” gick BLM:s chefredaktör filosofen och författaren Theodor Kallifatides mot strömmen och pläderade med eftertryck för att låta sakfrågan ingå bland kritikens prioriterade uppdrag:
Under de senaste åren hade ”en allt bredare opinion bildats mot de egennyttiga, oreflekterade och djupt brutaliserande sätten som vi behandlar djuren på.” Det var dags att ”oftare låta filosofin tas i bruk i den allmänna debatten” och se till att utmana ”den intellektuella smörjan som kommer till användning då människans rätt att slakta skall försvaras”.
Så kom det sig att essän ”Har du fördomar om djur?” bredde ut sig i ett BLM-nummer på tema kritik i den utvidgade progressionens år 1974. I den sex sidor långa texten gjorde läraren i filosofi på Stockholms universitet Hans Mathlein upp med vanliga invändningar mot att också djur är etiskt väsentliga subjekt som människor bör sluta upp med att förtrycka. Den skarpa formen, en variant på Sokrates och Platon, passade uppgiften väl: argumenten avhandlades med stringens och terminologisk udd, ”djurfabriker” åtföljdes av ”djurslaveri”, begrepp som knappast hörde till litteraturvärldens mest använda.
Så hade också händelsen sedan en tid beretts i de offentliga rummen med artiklar, insändare, broschyrer, flygblad, boktitlar skapade av aktivister, enskilda tänkare och författare. Exempelvis använde redaktören för tidningen Djurens rätt! konstnären Ellen Börtz djuretiska anslag i texter som i åratal delgetts landets tidningsredaktioner. PC Jersilds roman Djurdoktorn från 1973 tog bruk av den moderna djurförsökskritiken och detsamma gjorde kolumner av Eva Moberg i Dagens Nyheter. Bland de recenserade poeterna i BLM 4/74 återfanns Lars Norén, kritiker av mänsklig artegoism i dikten ”Grisens röst” (DN 19/9 1971), en sympatiserande reaktion på journalisten Barbro Sollers avslöjande reportage i DN 1969/1970 om behandlingen av djuren i lantbruket.
Hans Mathlein var ingen obekant skribent för BLM:s läsare och hade tidigare bland annat medverkat med artikeln ”Förklädda ideologer” samt en essä om Robert Musil (Mannen utan egenskaper, 1930). Intresset för djuretik härrörde från antologin Animals, men and morals (1971) av bland andra filosofen Roslind Godlovitch, verksam på Oxforduniversitetet i England. Intryck hade även tagits av det nya ungdomsmagasinet Djurfront där Mathlein bidragit med en kortare text, ett frö till BLM-artikeln.
I påföljande BLM (5/74) lät Djurfront annonsera sitt tidigare nummer (3/74) om ”djurfabriker” och ”ett levnadssätt som inte bygger på förtryck av djur” samt en novell av Hjalmar Söderberg – dock inte någon av de kanske mer förväntade i Historietter från 1898 utan den mindre kända ”Gott och ont” ur Aforismer och maximer, sammanställd av Tom Söderberg 1969.
Hans Mathleins ”Har du fördomar om djur?” blev till kult bland 1970-talets djuretiskt sinnade, omtrycktes i (mans)antologin Filosofi och samhälle 1978 och överlevde in i 1980-talet via kulturtidskriften Brutus 1/1984 där den fick sällskap av texter av bland andra Birgitta Forsman och Bengt Hubendick samt före detta redaktörerna på Djurfront Birgitta Carlsson och filosofen och poeten Roger Fjellström.

Inte att förglömma fanns i BLM 4/74 ytterligare en text i ämnet djuretik. Föredraget ”Handelsministern och hägrarna eller att få syn på är också en konst” från Konsthögskolans avslutning i maj 1974 av poeten och Arbetaren-medarbetaren Werner Aspenström tvinnade konstsyn, djuretik och dagspolitik med urbefolkningars och miljörörelsers poetiska betraktelsesätt. Talet kulminerade i en allvarligt syftande, milt ironisk påminnelse, som faller in i vår tid och som därför passar att avsluta med också här:
”Vem har sagt att just människan skall vara skapelsens herre och främste utnyttjare? Människan ensam har sagt det och skrivit ner det i sin bibel. Gräset tillfrågades inte, inte fåglarna, inte den malm- och oljeförande jordskorpan. Konsten och dikten kan stå därute på Riddarfjärden liksom hägrarna och betrakta handelsministern, kanslihuset, stadshuset, konstakademien och oss alla. Det är min övertygelse att om det seendet skulle förtvina, skulle det på lång sikt vara en större fara för den västerländska civilisationen än om tillförseln av olja och bensin skars ned med en eller annan procent.” (Werner Aspenström, BLM, årg. 43, nr 4, s. 223, även i samlingen Ögonvittnen, 1980)
18/7 2024
© Arimneste Anima Museum # 28

New York 7 mars 1934
Madison Square Garden den 7 mars. Tjugotusen människor har samlats för att bevittna en informell domstol döma i fallet ”Civilisationen mot Hitlers Nazityskland”. Anklagelsepunkterna: brott mot konstitutionen, nedmonterad yttrandefrihet, berövade medborgerliga rättigheter, fysiska angrepp på minoriteter.
Inför arrangemanget hade den tyska ambassadören i USA bjudits in att representera försvaret; men istället för att svara, vände sig naziregimen till de amerikanska myndigheterna och begärde att eventet skulle stoppas. USA:s utrikesminister Cordell Hull returnerade omgående att relationerna till den tidigare tyska regeringen varit goda, och att det var först nu, med den nya regeringen, som problemen uppstått. Om rapporterna som strömmade in om personliga skador upphörde, skulle också problemet upphöra.
Året var 1934. I Sverige talade få i så otvetydiga ordalag som den informella domstolen i Madison Square Garden. Men också här fanns tydliga motståndsröster. En grupp konstnärer, Albin Amelin, Vera Nilsson, Anne-Lise och Ulla Esmund, Sven X:et Erixson, Bror Hjorth, gestaltade i tidskriften Mänsklighet nazismens hot mot allt vad den moderna civilisationen tillkämpat sig av yttrandefrihet och frihet från tyranni. I första numret medverkade författaren Harry Martinson med dikten ”Livet och stöveln”. Olyckligtvis stötte tidskriften på hinder, nekades distribution och tvingades lägga ned. Någon kraftfullt formulerad kritisk medvetenhet tycktes inte vara möjlig i det offentliga samtalets Sverige.

I USA däremot syntes sedan år tillbaka en hårt kämpande opposition både mot Hitlerismen i Europa och mot landets växande inhemska fascism och nazism. Nyligen släppta dokumentärfilmen Nazi Town (PBS 23 januari 2024) tecknar en upplysande bakgrund. Under 1920- och 30-talet bredde de fascistoida organisationerna ut sig och blev populära. År 1924 registrerade den vita överhöghetsgruppen KKK drygt fyra miljoner medlemmar. Nazistiska tysk-amerikansk-kristna föreningen German American Bund ordnade regelbundet indoktrinerande sommarläger för ungdomar i de norra delstaterna. Nationell radio sände prästen Charles Coughlins hetsiga förkunnelser med patriarkala och rasistiska, särskilt antisemitiska, budskap till fjorton miljoner lyssnare. Den så kallade vita rasens renhet måste skyddas – en idé som Coughlin och anhängarna menade passade väl in i det amerikanska idealet.
Rasism som en del av den amerikanska livsstilen? Dokumentären Nazi Town besvarar frågan genom att skildra hur rasåtskillnadslagar och rasdiskriminering, liksom gayförföljelser, antisemitism och kvinnodiskriminering, alls inte utgjorde olyckliga avvikelser från ett i övrigt demokratiskt samhälle, utan var en del av vardagslivet i familjen, skolan, utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i offentliga miljöer och bostadskvarter. Det amerikanska inbördeskriget (1859-1861) hade förvisso inneburit slaveriets avskaffande men apartheidstrukturen fortlevde – och den hade folkligt stöd. Till skillnad från i Europa före Hitlers makttillträde utgjorde diskriminering en betydande del av samhället, såväl legalt som via vanor och traditioner. Rasistiska ideologier befann sig inte, som en skulle kunna tro, i offentlighetens marginaler.
Sådan politik var tvärtom på frammarsch. Auktoritära och svaghetsföraktande idéer kunde framställas som förebildliga och som ingående i politikens mittfåra. Djupt förborgade och fördomsfulla uppfattningar om rasåtskillnad, könsåtskillnad och heteronormativitet representerades av ett dussintal medlemmar i den amerikanska senaten och kongressen. Målet på längre sikt innebar att demokratiska processer och institutioner skulle ersättas av ett världsförbund med USA i ledningen – den idag återupplivade föreställningen om ”America first”.
En nyckelperson i denna politiska riktning hette Henry Ford, biltillverkare och en av uppfinnarna av löpande bandet-principen, idén om likriktad massproduktion, präglad av en förtingligande princip, som före Ford realiserats i Chicago i den industriella slakten av djur, och som senare kom att stå modell för socialpolitiken i Nazityskland. Den populäre Henry Ford satsade avsevärda summor på att distribuera antisemitisk propaganda och ge pengastöd direkt till Hitler och nazistpartiet i tron att de menade vad de sade om att upprätthålla världsfreden.
Ett viktigt inslag i de högerextrema strömningarna utgjordes av allmänt accepterade rön från så kallade rashygieniska studier. Omfattande och upprepade experiment på försvarslösa djur i fångenskap användes till att underbygga ideologier om vit överhöghet och rasism, idéer med historiska rötter i både genomförandet och försvaret av koloniala och imperialistiska projekt på andra kontinenter. År 1924 i USA klubbades en immigrationslag igenom som utifrån rashygienisk pseudovetenskap prioriterade vita från nordeuropeiska länder.

Utvecklingen i Europa gav medvind åt den antidemokratiska trenden i USA. När American Jewish Congress på bred front – liknande event hade uppförts i mindre skala 1933 – samlade landets minoritetsorganisationer till folkdomstol i Madison Square Garden 1934, utgjorde det kulmen på en politisk strid som pågått i USA i många år. En av de i vår tid bortglömda, men i samtiden framträdande opinionsbildarna i denna strid, var journalisten Dorothy Thompson, rösträttsförespråkare och första kvinnliga chef för New York Evening Post och Philadelphia Public Ledger i Wien och därefter Berlin.
På personlig inbjudan från Hitler 1931 porträtterade Dorothy Thompson Hitler, men som en ordinär person med brister och uppenbara svagheter, det vill säga långt från den bild av Den store räddaren som nazipropagandan spolade ut över Tyskland. Det föga smickrande porträttet, publicerat i Cosmopolitan Magazine, ifrågasatte Hitlerkulten och ledde tillsammans med ytterligare kritiska artiklar till att Dorothy Thompson på direkt order från Hitler utvisades ur landet 1934. Porträttet av Hitler som medelmåttig, och åt det karaktärssvaga hållet, vidgades till en längre essä tryckt i bokform, I saw Hitler (1932), som varnar för nazismen som påtagligt hot mot demokratin och världsfreden.
Efter att ha lämnat Berlin för uppdrag som korrespondent i Paris föreläste Dorothy Thompson i USA mot antisemitism och totalitarianism – och uppmanade särskilt journalister att värna yttrandefriheten och ge utrymme för debatt. År 1936 valdes Dorothy Thompson till ordförande för PEN America, och 1938 gav hon ut en bok om flyktingars situation och deras bidrag till välfärdssamhället. I New York Herald verkade Dorothy Thompson som antinazistisk kolumnist, och hos NBC med ett eget radioprogram som lockade miljontals lyssnare. Time Magazine 12 juni 1939 porträtterade Dorothy Thompson på omslaget och utnämnde henne till ”den tveklöst mest inflytelserika kvinnan i USA” jämte Eleanor Roosevelt.

Maken och författaren Sinclair Lewis, första amerikan att tilldelas Nobelpriset i litteratur (1930), inspirerades av partnerns motståndsjournalistik och skrev 1935, drygt tio år före Orwell, It can’t happen here, en satirisk roman om hur totalitära idéer kan få fäste och leda till diktatur i ett land där det inte borde kunna hända.
Även om amerikanska medie- och förlagsredaktioner visade öppensinne i jämförelse med de europeiska, inklusive de svenska, kan Dorothy Thompsons antifascistiskt demokratiska gärning knappast sägas ha utgjort praxis. Flertalet tidningsredaktioner publicerade aningslösa reportage om Hitler och nazismen, exempelvis intervjuade en hyllad korrespondent för New York Times, i en stort uppslagen artikel i juli 1933, Hitler efter makttillträdet utan att ställa en enda besvärande fråga.

Dokumentären Nazi Town ger, indirekt, sammanhang åt protesträttegången i New York 1934. Med utgångspunkt i devisen ”We are not alone” lyckades arrangören American Jewish Congress kongenitalt formera de tjugoen vittnena och företrädarna för minoriteter, kvinnor, arbetare, judar, katoliker, gayfolk, akademiker, konstnärer, lärare och läkare, idrottare och författare, till en majoritet, en kör av starka och i övrigt skiljaktiga röster ur den amerikanska folkopinionen för kosmopolitism och ekumenik i kontrast mot Hitlers hat, likriktning och åsiktskontroll (”Gleischschaltung”).

Upplägget syftade till att skapa varaktig debatt om situationen i USA och Europa, samt till att få den amerikanska regeringen att konkret fördöma nazistregimen i Tyskland, företrädesvis medelst en kombination av handelssanktioner och solidariskt stöd åt de drabbade i landet. Från scenen i Madison Square Garden talade de tjugoen representanterna i sammanlagt fyra timmar om naziregimens undertryckande av medborgerliga rättigheter och demokratiska processer. De allra flesta i publiken var kvar till slutet när före detta hovrättsåklagaren i New York Samuel Seabury levererade sammanfattningen av anklagelsens olika punkter, senare publicerade i boken The Case of Civilization against Hitlerism.
Efter att ha överlagt förklarade domstolen, via prästen John Haynes Holmes, den stämda regimen som kriminell, ity den underminerat den tyska republiken, avskaffat konstitutionen, yttrandefriheten och pressfriheten, liksom den fria forskningen, undervisningen och konsten, ersatt lag och rätt med enväldets godtycke, och genom hotelser, bedrägerier, planer om utrotning, fysiska angrepp, stöld, tortyr och dödsstraff i praktiken förslavat hela folket. Inför ”mänsklighetens högsta domstol” befanns styret skyldigt till brott mot civilisationen.
Rättegången, universellt etisk, politisk, profetisk, utspelade sig för exakt nittio år sedan men ter sig likväl i många delar brännande aktuell i förhållande till flera länder i allas vår nutid.
Källor och vidareläsning
7/3 2024
© Arimneste Anima Museum # 27

I sorgen efter maken Robert söker Ruth tröst i Shivas fördragna gardiner, frihet från speglar, samtal, arbete. Ruth anfäktas av minnesbilder från barndomen och sorgen vill inte avta. Hon ifrågasätter sin dotter Hannahs icke-judiske pojkvän Luis, den tilltänkte svärsonen som hon och fadern tidigare välsignat, och plötsligt är Luis, med familj från Nicaragua, inte önskvärd: ”Om hon gifter sig med en gentile (icke-jude) är hon inte min dotter!” Hannah hyser stor kärlek till sin mor – men vill inte vara med om att modern pådyvlar henne och Luis skulden för något som är outtalat och outrett. Hon ber modern berätta om sin barndom; men Ruth fortsätter att ta skydd i tystnaden. ”Språket är det enda jag har kvar av mamma, men det är också allt”, tillstår Ruth när Hannah envisas med att försöka få modern att berätta. ”Jag är din dotter, borde jag inte veta allt om dig?”, kontrar Hannah; men Ruths förtegenhet går inte att överbrygga. Dotterns vilja att förstå sin mor är stark, och Hannah lägger sig intill på sängen och håller om Ruth. Tillsammans, men på skiljaktiga sätt, famnar de moderns förflutna.
Hannah beger sig till Berlin, där Ruth bodde som barn. Med hjälp av Judiska föreningen letar hon i arkiven och hittar Ruths fostermor, Lena Fischer, som med ekonomiskt bistånd från välgörenhetsstiftelser bor kvar i staden. Förskonad från barndomstrauma, förmår Lena till skillnad från Ruth minnas, trots att det är plågsamt. Hannah får så tillgång till Ruths förflutna – och berättelsen kan börja.
Februari 1943 i Berlin; Lena lever med sin make Fabian Israel Fischer. De är gifta sedan tio år tillbaka, båda är professionella musiker, han violinist, hon pianist med konsertturnéer i Paris, Wien, New York bakom sig. I och med det nazistiska maktövertagandet 1933/34 – Hitler som rikskansler och därefter även president, det vill säga diktator – har de båda blivit utstötta och förlorat sina arbeten, bostäder, ägodelar liksom kontakten med Lenas välbärgade och inflytelserika familj. Därtill har Berlins överhuvud, tillika propagandaminister, Joseph Goebbels, förvandlat stadens största synagoga till ett läger för vidare transport österut, via tågstationerna Grunewald och Pulitzstrasse. Fabian har inte hämtats till dessa transporter då judar gifta med icke-judar går fria – Lena ses som ”kvinna av tyskt blod” – men oron de båda känner utgör ett lidande i sig.
En morgon återvänder inte Fabian från nattskiftet på vapen- och ammunitionsfabrikens tvångsarbete. Lena letar, utan framgång, efter sin make och uppsöker till sist Berlins förvaltningskontor; men som anat finns där ingen hjälp, tvärtom möts hon av anklagelser och hotelser: Varför har hon, en kvinna av tyskt blod och dessutom adlig släkt, låtit bli att skilja sig? – Om du inte skiljer dig, kommer du att bli evakuerad som judinna – så se till att omedelbart begära skilsmässa!, ryter byråkraten, lägger till en sexistisk svordom och far upp med armen i nazihälsning.
I uppsamlingslägret försöker Fabian åberopa Lenas påbrå som skäl för att inte evakueras – men det leder bara till att han blir beordrad att överlämna sin egendom till staten. ”Den tog ni för längesedan”, påminner Fabian – men fakta intresserar inte befälet: ”ett eller annat bord har ni nog kvar!” Fabians förfrågan om information, och möjlighet att få meddela sin familj, ändar abrupt med att en av polismännen drar sin pistol och fyrar av ett skott intill Fabians huvud. Chockad, men samlad, retirerar Fabian till de övriga i folksamlingen. Två unga kvinnor, som anat lägrets slutdestination, flyr och kastar sig handlöst ut från fönstren. En äldre, sjuk man, blir istället för omvårdad, pryglad. Fabian förtvivlar: Är detta vår tillvaros sagolika ohygglighet – något rysansvärt från Bröderna Grimm, såsom Hans och Gretas öde i sagan?
På Rosenstrasse 2-4 har anhöriga, kvinnor mest, makar till försvunna judiska män, deras barn och andra släktingar formerat sig i protest. På trottoaren står även åttaåriga Ruth; i motsats till Lena och de andra, som väntar och hoppas, vet Ruth att hennes mor Miriam befinner sig någonstans i fastigheten. Ruth har lyckats besöka modern; en judisk ordningsvakt lät flickan komma in via porten på gården; mor och dotter höll om varandra och Miriam hann berätta att maken, Ruths far, i likhet med många andra (”ariska”) tyska män, blivit så rädd att han lämnat familjen. Miriam, som varande judinna utan arisk make, riskerar nu att skickas ut ur staden. Du måste kämpa, manar Miriam sin dotter innan ordningsmannen skyndar Ruth ut ur byggnaden: Se till att ta kontakt med någon vänlig fru bland de protesterande på gatan! Ruth gör som modern sagt och blir bekant med Lena, en av de många aktiva i folksamlingen. Lena erbjuder Ruth att bo hos henne och dela hennes nostalgiska minnen av Berlins sjudande kulturliv före nazisternas maktövertagande; konserterna, jazzklubbarna, sällskapslivet; Lena på Steinwaypianot och Fabian på violin i favoritstycket Sonaten i A-dur av César Franck; Lenas bror Arthur i publiken och på dansgolvet med sin syster.
Lena blir som en mor för Ruth, och inför ett besök till Lenas barndomshem, ber hon Ruth, att för allas säkerhets skull, använda ett icke judiskt klingande namn. Ruth berättar för Lena om hur nazisterna tvingade henne att lämna ifrån sig sin älskade hund och sina kanariefåglar. ”Ja, tänk, ariska kanariefåglar som sjunger för judiska öron – hur skulle det se ut”, skämtar Lena. ”Jag grät i tre dagar”, svarar Ruth tyst i vetskap om att vuxna inte fullt ut kan förstå sådan sorg.
På familjegodset möts de av Lenas bror Arthur, som nyss har återvänt från de nazityska krigsförlusterna i Stalingrad. Arthur tvekar inte över nazismens sanna natur – i sitt förvar har han foton av de brott som han med egna ögon bevittnat. Solidarisk med sin syster är han beredd att på alla vis stötta Lena för att förmå fadern – baronen och militären – att hjälpa Fabian. Men trots syskonparets unisona vädjan, vägrar fadern att ändra inställning: Om Lena bara låtit foga sig, och begärt skilsmässa, hade Fabian nu varit i Amerika på en av fadern införskaffad biljett! Lena, skakad över faderns försök att i hemlighet upplösa hennes och Fabians äktenskap, går ned på knä, men den desperata gesten blidkar inte; istället gör den fadern hånfull. Arthur utnyttjar positionen som familjens krigsskadade, ende son och konfronterar fadern: Vet du inte vad de gör med judar? Fadern, uppenbart i förnekelse, kontrar att det bara handlar om ”propaganda från Radio London”. Arthur ger sig inte: ”SS hade judarna att gräva sin egen grav, i tusental sköts de ned i massgravar. Om du inte hjälper Fabian hamnar han i koncentrationsläger!” Fadern, renons på sympati, avvärjer: ”en enskild kan inte göra något”. Arthur, ilsnabb, replikerar: ”Du kan i alla fall försöka!”
Efter att ha förvägrats hjälp från fadern söker Arthur upp en tidigare kollega, en högt uppsatt nazist, och visar honom bildbevisen på massgravarna samt upplyser om att Stalingrad innebär att kriget är förlorat. Kan kollegan hjälpa systerns make? Men också denne landsman saknar modet att ta intryck av såväl Arthurs fotobevis som Fabians försvinnande. För Lena och Arthur återstår endast direkt aktion. Lenas tidigare musikerkollega Litzy, nu firad sångerska vid fronten, bistår och riggar Lena med makeup, elegant frisyr och sammetsklänning till det lokala nazistpartiets societetssamkväm. I egenskap av baron Eyerbachs diskreta dotter uppför Lena inför gästerna ett stycke för piano i H-moll – och lyckas dra till sig Goebbels uppmärksamhet och beundran: ”Skål för den tyska kvinnan och hennes skönhet!”. På Arthurs påpassliga fråga om hjälp att frige Fabian viftar Goebbels irriterat med handen: ”Ja, ja, tala med min adjutant om problemet.” Arthur och Lena ångrar sig inte, men drar slutsatsen att aktionen nog var utan effekt.
Om natten på Rosenstrasse vakar några få anhöriga, om dagen växer gruppen till uppemot trehundra människor. Alla på platsen, både de som kräver att deras makar och fäder och föräldrar ska friges, och poliserna som vaktar de arresterade, vet nu att nazisternas ”evakuering” betyder deportering – och döden. När stämningen blivit alltmer desperat, anlöper Gestapo för att skjuta luftskott och sikta på folksamlingen med gevär. Den hotfulla insatsen får motsatt verkan – och snart har demonstrationen återtagit mark med nya rop på frigivning. Plötsligt öppnas porten, och som genom ett trollslag, friges Fabian och de övriga på Rosenstrasse 2-4. Människor förenas, lättade, lyckliga. Ruth, däremot, blir stående kvar på trottoaren, tills de resterande vuxna omkring henne inser faktum: Ruths mor kommer inte att komma ut från byggnaden. Utan sitt äktenskap med Ruths icke-judiske far, har Miriam transporterats österut, till förintelselägren.
Tre år senare, efter krigsslutet, beslutar Ruths släkt att den nu elvaåriga Ruth ska ansluta till dem i New York. Ruth, som förlorat sin mor, Miriam, förlorar som konsekvens även sin fostermor, Lena. Men flytten innebär, att Ruth, om än i en annan stad, på en annan kontinent, vinner en hel värld av kärleksfulla släktingar. Så har berättelsen om Ruth och om Miriams öde nått sitt slut. Hannah flyger hem till New York, och Lena, ensam men förlöst av att ha delat sina minnen med Hannah, återfår lusten att spela på Steinwaypianot hon inte vidrört på många år. I New York kan Hannah och Luis äntligen fira bröllop. Luis krossar, enligt judisk sed, det inlindade champagneglaset med sin fot, varefter de båda äktade bärs ut från chuppan under jubel från respektive familj. Hannah vet nu vad som hände hennes mor och mormor. Ruth vet att dottern vet. Kärleken mellan barn och förälder har fördjupats.
© Arimneste Anima Museum # 25

En äventyrsroman om tolerans, djurbefrielse och människoblivande
I västra Vemmenhög vaggar en gåshane över gårdsplanen. Mårten är såld till slakt och inför ödet ska hans vingpennor klippas. Över Mårtens huvud passerar den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse med sitt streck i skyn. För tamgäss som Mårten hyser Akka mest förakt: När ska de underordnade och utblottade sträcka på halsen och upptäcka friheten bland molnen!
Så plötsligt, i strid med tyngdlag och förväntningar, lättar Mårten från marken. Vingspetsarna tar spjärn och luften fyller lagren av dunfjädrar in på kroppen. Frigörelsen förvandlar tamgåsen från hane till karl, men utan någon vana att flyga, tvingas han kämpa för att hänga med fågelmatriarkatet när det njutningsfullt sträcker ut ovan gårdarna.
Mårten är inte ensam. I ryggdunet klamrar sig gåsapågen Nils fast. Nils har som straff för begångna försyndelser, nedrivna svalbon, krossade starägg, bortslungade kråkungar, snarade trastar och inburade ekorrar, förvandlats till pyssling, ett ”småfolk”.[1]
Tillvaron som pyssling är alls inte bara till nackdel. När flocken landar ”så att boklövet yrde”, upptäcker Nils att han kan förstå vad ”djurfolken” säger.[2] Och att de begriper honom! Inte bara gässen, utan även alla de andra folken med sina språk: ekorrfolk och harfolk, finkar, mesar, spättor och lärkor. Änder och grågäss. Grisslor och alfågel. Skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Goda och kloka fåglar, tjäder, lärka, fiskmås, lom, och snösparv på fjället.
Smådjursfolken, men också naturens växtfolk, står fram som specifika, levande, besjälade subjekt som kan leka, lida och längta: ett träd är inte ett träd vilket som helst, utan en viss björk; ett snår är inte ett snår, utan ett särskilt hasselsnår. Likadant för glasbjörk, hägg, gran, lönn, ek, lind, hängbjörk, hassel, bok, kastanj, valnöt. Trädens rötter och löv får en ålder och en agens, som när ”ungboken”, för en flyende ekorre, ges rollen av räddare i nöden.[3]
Räddarrollen är också den roll Nils tilldelas när han lär sig nyttan av att handla sympatiskt och kamratligt. Sirle Ekorres hustru har infångats av människor för att bli leksak i en bur åt barnen på gården. Med hjälp av sina nyvunna språkkunskaper får Nils reda på att makarna ekorre har ungar vid en åker i närheten. Människorna rättar sig och låter ekorren ”få sin frihet tillbaka”.[4] Varpå bofinkarna finner skäl att sjunga godhetsvisa om den tidigare stygga Nils gåsapåg.[5]
Nils fritagning av ekorrföräldern är den första av en lång rad räddningsaktioner. Vildanden Jarro, tillfångatagen av människor för att användas som lockfågel, undsätts även han av Nils. Efter fritagningen inser husbondfolket det ondskefulla i strävan att utvidga gården via utdikning av Tåkerns våtmarker. Markerna tillhör fåglarna, och utan våtmarker, inga fåglar. (Och som känt idag: betydligt färre kolsänkor.)
Nils pysslingexistens bär djurens röster i ett körverk för frihet. Vildgässen flyger från gård till gård och retas med de underkuvade tamdjuren; griskultingarna i flock från Skåne vittnar om att ha tagits från sina artfränder: ”Vi har kommit för tidigt från mor och far”;[6] Kolmårdens vilddjurskulor och rövarhålor intygar att björnar och vargar hålls inhägnade som boskap brukar hållas. Ålderhunden Karr närmar sig ättestupan, flyr och blir vän med Gråfäll, älgkalven som kommit ifrån sitt folk, tjudrats och förlorat sin frihetslängtan. Efter att ha guidats av Karr i skogen, vill Gråfjäll aldrig mer återvända till sitt mörka skjul.
Västanvinden gäckar den snåle bonden Lars, sonen till en tidigare snålbonde, som tänkt köra tiggarflickan ut på vägen i regnet, liksom han tänkt strunta i sin gamla avmagrade kuse, hästen han brukade vara stolt över när den var ung. Vintern har förvisso övat förtryck över vackra nejder – men nu har vinden och vågorna ”arbete att utföra” genom islossning.[7] Snålbonden erinrar sig kärleken till hästen, ger tiggarflickan härbärge och tar hand om hästkraken.
Björnmor, vis och erfaren, yppar sina farhågor om den mänskliga existensen: ”jag tror, att människor vill bli ensamma på jorden”.[8] Ja, vill de, människorna, bli ensamma – eller ser de bara inte följderna av utdikning, gruvbrytning, djurfångenskap och snålhet till nästan? Följderna av att söka hantera naturens föränderlighet och möjligheter utan att ta hänsyn till djuren – och människorna, som samerna i norr, som lever direkt av den?
Ja, vilken är mänsklighetens lott? Är den gemensam för alla eller är den olika? Människorna vill följa med upp i skyn när de hör sin egen längtan i vildgässens gåskackel. Låt oss följa med!, ropar gruvarbetarna i Malmberget, arbetarna på Munksjö pappersbruk, och arbetarna på tändsticksfabriken, personalen och de intagna på sjukhemmet, och i skolhusen. Till och med en ö – Öland – trängtar att flyga i väg ”som en fjäril längtar efter sina vingar”.[9]
Alla vill de bort över landsgränsen. Dalkullorna vet att rörelsen bort är frigörande – men också att den kan utgöra ett tvång. Under hungeråren/nödåren [1874] måste all ungdom söka arbete på andra orter. Alltjämt går dalkullorna över landskapsgränserna tre till fyra mil om dagen till Falun och vidare till Stockholm för trädgårdsarbete eller roddarbete mellan Albano och Haga.
Människornas längtan bort till något bättre eller undan svåra omständigheter. Nils förstår känslan. Mer och mer en fältbiolog och djurbefriare, önskar han veta var den dyra järnmalmsådern i Kopparberg finns, så att han kan åka hem och köpa loss Mårten. Och bygga en stuga åt vännerna Åsa gåsapiga och lille Mats från Sameland, förvärva Tåkern och ge den till änderna, så att våtmarkerna kan återställas.
”Lev som jag lärt dig” att inte äta fåglar, säger Akka till kungsörnen Gorgo som växt upp under hennes vingar. Gorgo följer inte Akkas råd – men avstår från att förgripa sig på vildgässen. När Gorgo fångats in av människor i ”den stora trädgården” Skansen, skräder inte Akka orden om det som drabbat fostersonen: ”Vi måste fara till det stora fågelfängelset och befria Gorgo”.[10] Nils filar av ståltrådsnätet så att den förhatade fågelätaren och rövaren får flyga i väg. Även impopuläre Smirre räv som tagits till fånga på Skansen befrias av Nils.
Är Akkas och Nils toleranta inställning författaren Lagerlöfs? Fastän Gorgo inte lever som Akka anvisat, det vill säga som gräsätande vildgås, utan som örnar måste leva, förtjänar han ändå sin fostermoders kärlek, det vill säga friheten. Djur och människor av alla sorter och arter, även de som avviker och inte lever förebildligt, har rätt att existera i frihet och göra sina egna val. En frisinnad inställning är den förebildliga.
På besök i barndomshemmet Mårbacka får författaren idén att boken hon har i uppdrag att skriva kan bli en äventyrsbok – och hon finner dess tema när hon minns att fadern opponerade sig mot jakten på vildgäss som tanklös: ”människan hade inte något begrepp om vad de gjorde”.[11]
Nils har hittat sin moraliska kompass, men längtar att bli människa och återvända hem. Han blir påmind om villkoret: Det kan bara ske om Nils för hem Mårten gås. Det låter som en möjlighet: ”Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa”, tänker Nils.[12] Men för att detta ska ske måste Nils inte bara skydda och föra hem Mårten – han måste låta Mårten gå till slakt.
Nils ska alltså lära sig att bli medkännande kamrat till sina nya vänner djuren – för att sedan svika dem in i döden! Om Nils är sonen och gåsapågen, som bör lära sig vårda, för att slakta, råder ingen enkel vänförening mellan Mårten och Nils. För Nils utgör det uppenbarade villkoret ett existentiellt dilemma: förbli en pyssling, som trots sin litenhet räddar andra – eller återgå till att vara en människa, som trots sin makt och storlek, inte räddar, utan förgör andra.
Hur ska Nils bli människa utan att Mårten far illa? Nils vill inte inse vad som väntar, trots att han borde: gårdens vildgäss slaktas för en bra slant. Vi måste våldet – urskuldar sig föräldrarna. Men vem vill då vara människa? Om villkoret är att svika sin reskamrat och bästa vän? Både Nils och Mårten avkrävs foga sig i hemlandet samhällets för dem orimliga villkor.
Dilemmat följer Nils under den långa rutten med mellanlandningar från Skåne till samernas Lappland och tillbaka. Finns det verkligen inte ett alternativ, en annan utväg? För att rädda Mårten – fortsätt med vildgässen utomlands! Utlandet, exilen, att flyga bortom landsgränsen, är den enda räddande möjligheten. Åldriga matriarken Akka vet att Nils inte vill svika Mårten – men inte heller förbli pyssling, förlora sitt hem och tvingas lämna landet.
Akka ger fostersonen Gorgo i uppdrag att hos tomten förhandla fram ett nytt villkor för människoblivande. Akka argumenterar även för att Nils, när han blir en del av mänskligheten, ska använda sin makt till att skapa en fristad för djuren undan människorna: ”Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden.”[13] I all sin tid har Akka ”varit jagad och förföljd”. Skapa en fristad, menar hon, lämna land åt djuren ”där vi finge vara i fred”.[14]
Den alternativa vägen, att finna lösningar bortom ja eller nej, blir farbar för Nils föräldrar när de plötsligt får en ingivelse och inser sitt misstag: den halta hästen, som fadern tänkt avliva, måste inte skjutas. Hältan kan hävas på annat sätt. Gorgos förhandling med tomten följer samma bana, och villkoret ställs om i revolt mot idén om människan som nödtvungen baneman.
Så kan Nils rädda Mårten gåskarl, gässlingarna och makan Dunfin undan slaktbänken – och samtidigt bli förvandlad till människa. Människoexistens blir detsamma som räddarexistens. Och föräldrarna godtar utgången.
Men för Nils har förvandlingen även inneburit förlorad förmåga att språka direkt med djuren, trädsorterna, växtslagen och vindbyarna; bergsmassiven, floderna och haven. Liksom de med honom. Sorgsen över förlusten, men lättad över utgången som helhet, betraktar Nils tamgåsen Mårten flyga i väg med Akkas flock bortom landsgränsen. Den handfasta respekten för vännen villkorades i avsked, onåbarhet, förundran – såsom vänskap, kärlek och gemenskap kräver att den andra ges fri.
Nils förvandlades till småfolk för att lära sig medkänsla, att inte förråda sina vänner, att rädda dem undan fångenskap och död, och att acceptera även de osedligas leverne, trots att de inte lever efter det egna idealet. I detta står Nils fram som en representant för mänskligheten, med dess behov av att i handling komma bort från såväl mellanmänsklig, som artmässig, intolerans och översitteri.
Nils Holgersson har tolkats som en nationalistisk saga om landskapens särart, men den läsare som kritiskt följer Nils förhållande till djurens belägenhet, finner något annat och större: en artöverskridande berättelse om solidaritet, flykt och motstånd.
Noter
[1] s. 66; 65.
[2] s. 39; 71.
[3] s. 43.
[4] s. 53.
[5] s. 66.
[6] s. 238.
[7] s. 311.
[8] s. 328.
[9] s. 128.
[10] s. 425; 505.
[11] s. 128.
[12] s. 100.
[13] s. 620.
[14] s. 620.
Läst ovan artikel? Swisha gärna en summa till 123 698 03 95.
© Arimneste Anima Museum # 21-22

I sekel och över hela världen har franska revolutionens rättighetsdeklaration inspirerat människor till uppror. Även Olympe de Gouges uppviglande manifest Kvinnans rättigheter (1791): ”Vakna kvinnor!” bör ha gjutit mod hos förtryckta. Liksom hennes Le Prince Philosophe, en subtilt feministisk roman om ett kinesiskt-thailändskt hov styrt av den mansväldeskritiska drottningen Idamme, förmodligen ett porträtt av Wu Zhao, konkubinen som på 700-talet tog sig hela vägen till Kinas härskartron.
Efter kinesiska revolutionen 1912, i vilken kvinnokategorin utgjorde drivande kraft, ersattes Quing-dynastin av en nationalförsamling med den franska dito som förebild. Den tändande gnistan utgjordes av kejsardömets dödsdom över poeten och kvinnorättaren Qiu Jin och hennes upprorsförsök ”rösträtt i stället för krig” 1907. Under revolutionsåret bildade Tang Qunying (1871–1937) alliansen Nüzi chanzheng tongmenghui för kvinnlig rösträtt och deltagande i politiken, men redan 1903 hade kvinnor proklamerat att dynastin borde avskaffas, och att kvinnokategorin borde delta i bildandet av ett nytt styre. Trots kategorins insatser förvägrades den erkännande, varpå en grupp ockuperade församlingen och uppmanade kvinnor världen över att göra detsamma.
År 1919 skickades Zheng Yuxin – Soumay Tcheng – till Versailleskonferensen som landets attaché, och blev då den enda på konferensen ur kvinnokategorin att uppbära diplomatisk status. Inbördeskriget ledde till att kvinnorevolutionen stannade av, och först 1936 tillskrevs majoriteten av landets vuxna (manliga) befolkning konstitutionell rösträtt. Många jämställdhetsreformer infördes – samtliga dock villkorade av det maoistiska styret. Rösträtt för kvinnor blev lag först 1947. Ett drygt halvt sekel senare vittnar författare och konstnärer om landets utveckling till en socialist-kapitalistisk supermakt i avsaknad av mänskliga rättigheter.
Om en person ovillkorligen åtlytts och tillbetts som vore hens ord gudomlig lag; om personen i fråga inte längre existerar, vart ska då en då rikta sina böner? I novellsamlingen A Thousand Years of Prayers, på svenska Be för mig i tusen år, berättar Yiyun Li sagor ur verkligheten, om människor förr och nu, i exil och i hemlandet. Osedda för världen och i hemlighet hanterar de vardagens bestraffande villkor under diktator Mao, och senare, när landets ekonomiska planer lagts ned, under hänsynslös kapitalism:
En äldre arbetardam vars pension inte är säkrad tvingas söka jobb på en av landets första privatskolor, en trångbodd familj gömmer undan det ena av sina barn för att rädda det andra. Två äldre män handlar med aktier och citerar Marx. En son hanterar sin mors religiösa tro, och sin egen rädsla att berätta. En kyrka brädas som helig plats av ett intilliggande shoppingcenter, en studentaktivist från Himmelska fridens torg 1989 tacklar straffet att inte äga laglig rätt till arbete. En mor utövar påtryckningar på sin icke-hetero son att gifta sig hetero. En lesbisk kvinna i exil ingår skenäktenskap för att hjälpa en icke-hetero man att lämna hemlandet. Nyrika hyr in medellösa begåvade ersättare att gå på deras utbildningar, äldre män äter persimoner under byns träd och berättar om byns våldsamma historia. En far vars dotter tystnat tröstar sig med att utbyta språkljud och sympatiska gester med en främmande dam i parken.
Författaren skriver på engelska; det språk som till skillnad från hemspråkets tidiga association till ofrihet gav henne lusten att berätta. Språket är en social överenskommelse, och det är bara språkliga relationer, att tala med andra på sitt eget eller sina egna språk, som kan råda bot på ensamheten.
I samlingens slut, i berättelsen ”What has that to do with me?” [Vad har det med mig att göra?], återger författaren en verklig händelse så ond att den omöjligt kunde omvandlas till fiktion: År 1968, efter att ha bevittnat övergrepp och mord som utförts av kollegor i röda gardet, uttalade en nittonåring från Hunan skepsis mot kulturrevolutionen och ordförande Mao. Pojkvännen angav henne för det hon sagt, och hon blev arresterad och satt i fängelse. Under den långa fängelsetiden – tio år – skrev hon brev till ansvariga på alla nivåer och pläderade för sin sak. Hon gavs en ny rättegång, men hennes pläderingar vändes mot henne som bevis för att hon misslyckats med att bättra sig. Medmänniskor i en stödgrupp – som bildats för att försöka övertyga myndigheterna om att tiderna var nya och toleranta och att den unga kvinnan därför borde betraktas som oskyldig – avvisades och straffades med avskedanden eller fängelsedomar. En medlem, mor till en liten pojke, bestraffades med döden; hon skrev under domen och slängde iväg pennan, allt i förakt för sina vedersakare: ”Varför är ni alla så rädda för döden? Alla kommer vi att dö.” Två år efter Maos död, på våren 1978, mötte den nu inte längre så unga kvinnan samma dödliga utslag. Domen verkställdes inför publik på en idrottsarena; ett läkarteam rusade in på planen och berövade, utan smärtstillande medel, den unga kvinnan hennes njurar. Organen flögs till provinshuvudstaden, där en äldre man, en far till en ledamot av provinsens revolutionära kommitté, väntade på att få dem transplanterade, medan kvinnans familj, såsom brukligt med förmodade kontrarevolutionärer, avkrävdes betala för kulan med vilken kommittén berövat dem deras dotter.
Författarens mod omfattar de levande, men sviker henne när det kommer till de inte längre levande. Författaren ställer frågan med återhållen vrede, nära sarkasmen: Publiken som bevittnade tortyren och mordet på den unga kvinnan, vilka var de egentligen? Gick de till arenan först, innan de gick till arbetet? Eller marscherade de tillsammans på väg från jobbet, sjungande inhemska och utländska kampsånger? Själv var författaren, detta år 1978, ett fem år gammalt egensinnigt barn, bra på att leda andra i låtsasstrider, men upptagen av att hantera daghemsfrökens ogillande; ett barn som framför allt sökte utstå frökens straff: den vitt spridda metoden att långa stunder sitta på huk. En dag hade fröken, i vanlig ordning, gett henne straffet, när en polistransport kom körande ut på ett fält där det fanns en liten scen på vilken barnen brukade bjudas matinéfilm. Fångarna i transporten fördes ut på fältet och upp på scenen medan poliser i kritvita uniformer beordrade byn att samlas som åskådare. Dödsstraffen förkunnades utan omsvep, de dömda kördes runt i grannskapet, deras förmodade eller framtvingade skam till allmän beskådan. Inga protester ljöd, tvärtom: författaren som flicka, hennes kamrater, fröken, tanterna och farbröderna från områdets verkstäder, pensionärerna, alla skanderade som polisen: ”kontrarevolutionära huliganer!”
Författaren fastställer: teoretiskt sett kunde hon ha varit en av alla dem som sjöng och skrålade på idrottsarenan den där dagen när den unga kvinnan straffades till döds för sin skepsis och sitt styvsinne att ge uttryck för den. Det är fastställt att den unga blev förkrossad av att inse att hon skulle dö bara tjugonio år gammal och att hon på väg till idrottsarenan inte längre var vid sina fulla sinnens bruk utan grät, skrattade, nynnade, mumlade. Så måste författaren ställa frågan: Vem var den unga kvinnans pojkvän som angav sin flickvän när denna börjat tvivla på rödgardisternas uppdrag? Vilka var ambulansfolket som rusade in på arenan – inte för att rädda den unga kvinnan, utan för att stjäla hennes njurar? Vem var mannen som tog emot njurarna i sin kropp? Blev de befordrade? Är dessa människor bland alla dem författaren talar med till vardags; handlar frukt av, betalar resebiljetter till, normala personer och näringsidkare på det lika normala torget? Vad gjorde att den unga kvinnan började ifrågasätta? Vad stod det i hennes brev som pläderade för frigivning, de brev som domstolen vände till det motsatta och menade talade för dödsdom, inte för frisläppande? Och den andra kvinnan, den solidariska intill slutet, vad gjorde henne så oförfärad i mötet med döden? Var hon, likt författaren, en beundrare av historiska hjältinnor; som jämnåriga, nittonåriga ryska Zoya som hängdes till döds för att ha bränt ned en nazitysk lada? Eller Autumn-Jade, kvinnohjälten som stred för införandet av republik och avrättades? Eller Olympe de Gouges, giljotinerad för sin kvinnokamp, välfärdskamp och antivåldskamp under franska revolutionen? De var alla modiga, men kanske gjorde de som den unga kvinnan när hon bönade och bad för sitt liv inför alla som passerade fängelsecellen?
Alltjämt är feminism och metoo censurerade ord på internet, och kommentarer och konton raderas av statliga tjänstemän. En feministisk juristgrupp tvingades stänga ned; feministiska inlägg attackeras av nationalistiska troll. År 2015 arresterades en grupp feminister för att ha planerat en demonstration mot sexuella trakasserier på bussar och i tunnelbanan. Året därpå antogs en nationell policy om jämställdhet och en ny lag infördes mot misshandel i hemmet – men i mätningar har landets jämställdhetspolitik fallit från 63:e plats 2006 till 106:e 2020 (World Economic Forum’s Gender Gap Index for 2020). Den feministiska rörelsen i landet fortfar att vara förtryckt samtidigt som fler människor än någonsin kallar sig feminister. I detta avseende skiljer sig landet inte från förhållanden i många andra länder, Syd som Nord.
© Arimneste Anima Museum # 20

Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Sannolikt inspirerad av Nellie Blys artiklar nästan hundra år före Günter Wallraff hade han tidigare skildrat sina erfarenheter av att arbeta och bo i perifera miljöer. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.
Människor som pådyvlats oduglighet genom förfärliga arbetsvillkor. Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Krukmakare, kalkarbetare, stenarbetare, stålarbetare, blyvittsarbetare; sömmerskor, skotillverkare, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Låga löner, trångboddhet, felnäring, undernäring, brist på rent vatten. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.
Argumentationen är genomskådande och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Det är patos, hoppfullhet – och politik. Samhället bröstar sig över att ha ökat sin produktionsförmåga, men det har inte ökat vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.
I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna överflygla Maj Frischs lysande tolkning? Pondusen, fräschören och klarheten. De idiomatiska fraserna hon hittar i svenskan. Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos och ger känslan av att Jack London vistades i Sibirien eller på Söder i Stockholm – inte i Londons East End som var fallet i verkligheten.
Sedan tidigare har jag källan People of the Abyss från 1903. I den ser jag att platsöverföringen verkligen beror på Maj Frischs stilöverföring, inte på att texten skulle vara mindre trogen originalet. På endast ett par ställen har hon ansett bisatsen olämplig. Christian Ekvalls nyöversättning följer källspråket i kommateringen, reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen.
Jag lägger originalet People of the Abyss bredvid de två översättningarna: Så var det menat – och så blev det. Ritning (äldre) möter byggtekniker (av senare slag) och farkosterna flyter. Men att avgöra vilken av dem jag föredrar – där går jag bet. Läser jag vid detta tillfälle för att njuta av språket? Reflektera över resonemangen? Föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?
Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren London turistar i eländet – som privilegierad kan denne lämna platsen så snart materialet samlats in. När People of the Abyss gavs ut klagade The Globe 11/3 1903: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”.
John Griffith ”Jack” Cheney London (1876–1916) växte upp som enda barn till en ensamstående förälder. Fostran av Jack anförtroddes åt Virginia Jennie Prentiss, afro-amerikansk granne med erfarenhet av slaveriet i den amerikanska södern. År 1901 ställde Jack upp som socialistkandidat i borgmästarvalet i Oakland, och igen 1905 – samma år han ingick äktenskap med feministen Charmian Kittredge. Och så småningom blev Jack, mera känt, en av USA:s främsta bästsäljande författare.
Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidigare facklitterära verk av vita manliga författare som attackerar sekelskiftets brittiska misär? Jag konsulterar min bokhylla, skummar litteraturlistor och noter i verk från samtiden – och hittar George Robert Gissings The Neither World från 1889, George Haws No Room to Live från 1900, Jacob Riis How the Other Half Lives från 1890 (nyutgiven på engelska 2021) och H.G. Wells Anticipation från 1901 – samt det tio år äldre verket Merrie England från 1893 av Robert Blatchford, en för mig okänd författare som citeras flera gånger i originalupplagan av People of the Abyss.

Liksom Jack London växte Robert Blatchford (1851–1943) upp i ett hem med en förälder. För att bidra till försörjningen sattes han att tillverka skoborstar; senare tog han värvning för att undkomma livet i slummen, varefter han lyckades ta sig in i tidningsbranschen och grunda Clarion, en unik veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Merrie England var hans debut och gavs ut i en ordinarie upplaga, därefter i en billighetsupplaga. Denna utgåva – en bok, en penny – bekostades av författaren själv och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämnt upp.
Vilket överträffades – totalt sålde boken i två miljoner exemplar. Jag får tag i titeln på ett antikvariat i Essex i UK, och efter ett par veckor singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak som förlorat sitt omslag, men som fängslar med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad har denna bok, köpt av så många, att erbjuda?
Dra er till minnes Annie Besant och andras kamp mot slaveriet på engelsk mark. 1870-talets lärlingssystem där de upproriska bland barnarbetarna satt med järnringar som spikats fast runt fotleden, fästade i långa kedjor som nådde upp till höften. Hur de tvingades att arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns Fabriksarbetarrörelsen, Lord Shaftesburys ansträngningar och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt ”The Cry of the Children” från 1843! Dokumentationen i parlamentets officiella inspektioner och undersökningsrapporter och de blå böckerna. Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta på grund av arbetet sedan tidig ålder liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.
Blommor växer inte utan ljus och vatten, påminner författaren; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller; att människor blir olika på grund av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, järnvägsarbetaren dömas till tråkigt och förfärande 53–70 timmars slit och släp var vecka? En fjärdedel av arbetet skulle kunna ge hela befolkningen ett fullt tjänligt liv. Varför denna överproduktion – måste arbetarfamiljen pådyvlas simpelhet – smaklös kost, smaklösa kläder, smaklösa möbler och dito nöjen? Ska inte också landets arbetare få ta del av kulturen, naturen, känna sig förfinade och vara bildade?
Betänk all misshushållning med människokraft och människoliv, och hur obehövligt det fortsätter att vara. Inga tjänare och få arbetare är så hårt ansträngda och så illa betalda som den brittiska arbetarhustrun – hennes liv är ett enda slaveri! Allmänna bad, tvättstugor, matsalar, offentliga teatrar, parker, konserthallar, gymnastikhallar, höghus, trädgårdar skulle kunna befria henne och barnen som borde ges gratis kost, kläder, uppfostran, musikskola, föreläsningssalar liksom järnvägarna, posten och godstrafiken borde vara avgiftsfria på samma sätt som redan broarna och landsvägarna.
Så ger författaren sig på Manchesterskolan, den ”kommersiella skolan”: Förespråkarna har fel när de hävdar att utan fri tävlan och handel skulle det inte finnas något för britterna att leva på. Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism, ingen tävlan för att skapa ett drägligt liv för alla; Englands natur ger möjligheter att föda en tre gånger så stor befolkning; landet kan använda vattenkraft och klara sig utan fabriksskorstenar, utan mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!
Men det handlar inte om att med våld ta de rikas egendom och dela ut den bland de fattiga, poängterar författaren. Förändringar ska inte kuppas igenom. De ska spridas genom folkbildning och via ett politiskt parti som ivrar för reformer som ger alla arbete, pensioner, självhushållning, bostäder, förkortad arbetstid, bättre löner, avskaffar naturförstörelsen och inför statlig kontroll av jord och produktionsmedel. Vad England ännu saknar är arbetarrepresentation: Bland landets 27 miljoner människor finns i parlamentet inte ens en liten del arbetare, nej, inte ens ett dussin!
Det är bestickande hur Avgrundens folk delar Merrie Englands värderingar, resonemang och stil; protesten mot det samtida konkurrenstänkandet, fabriksarbetets socioekonomiska elände, förstörelsen av naturen. Båda titlarna använder ett effektivt du-tilltal för att nå den stora allmänheten: Merrie England riktar sig till en Mr Smith, men polemiserar mot fabrikörer och deras försvarare i parlamentet; Avgrundens folk talar direkt till den anonyma läsarens bättre jag. Båda använder modernt språk – så rättframt och rappt hade väl knappast någon lagt fram saken tidigare!
Kan alltså Blatchford sägas ha varit profeten och Jack London vittnet som brukade Blatchfords idag förbigångna bok som karta? Ja, så framstår relationen. Verket levererar även ett handlingsprogram för arbetarrevolution genom parlamentarism. Och ja, i Laurence Victor Thompsons biografi Portrait of an Englishman från 1951 läser jag att Blatchford kandiderade till det brittiska parlamentet – år före Jack London försökte sig på den politiska banan.
Men Jack Londons bok är inte ett traktat, utan ett reportage. Alltså jämför jag två lika läsvärda titlar, med liknande innehåll, från samma tid – som nyttjar olika genrer. Men är det enda skillnaden? Blatchfords essäsamling översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska av SAP:s förlag redan 1896: Det glada England, samhället sådant det är och sådant det borde vara, 237 sidor, översättning A.F. Åkerberg med efterskrift av Hjalmar Branting.
Jag beställer från ett svenskt antikvariat där jag lyckosamt nog hittar boken som förstautgåva. I efterskriften hyllar Branting bokens ”gedigna plädering” för ”Ruskins konstnärssocialism”, utmaningen av ”Manchesterskolans” industrialisering och frihandel: ”[E]n inblick i hur modärn socialism tar sig ut, sedd genom engelskt temperament.” Men hos Branting finns också en reservation mot bokens ”öfverdrivna känslosvall inför de ideella motiven, det stora Målet”.
I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarsaken än något annat skrivet verk” (Aberdeen Press & Journal 18/12 1943) och dess författare ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” med ”en elegans, charm och skärpa som överträffas av få författare i världen” (Liverpool Echo 20/12 1943). Så varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?
Jag läser om de båda författarna som personer i offentligheten: Jack London var internationalist, men ska ha tagit med sig en rasistisk hållning gentemot Japan efter att ha tjänstgjort vid fronten under första världskriget. Han ska även ha ställt sig positiv till rashygien – en allmänt accepterad åsikt i tiden. Robert Blatchford förhöll sig avvisande till rashygien, tog tidigt och öppet ställning mot Tyskland under världskrigen, men var negativ till immigration. Båda författarna uttryckte sympati för kvinnors kamp för lika rätt.
Men min spårning gäller två verk, inte författarnas politiska åsikter såsom andra bedömt dem. Ett svar på frågan om Merrie Englands död finner jag ett femtiotal sidor in i den svenska översättningen. Plötsligt studsar vådliga schabloner mot mig; om penningutlånare, och lägre och högre människotyper. Har jag missat dessa meningar när jag läste boken på engelska? Jag letar i de tunna sidorna i pennyutgåvan från 1908. Förvisso har jag missat ett märkligt Carlyle-citat, men formuleringarna går inte att finna eller är annorlunda skrivna.
Så varifrån kommer de? Jag hittar originalet från 1894 på nätet, och kan konstatera att översättaren inte varit självsvåldig; styckena står där verkligen. Förvisso ges här även råd om att inte förakta mindre ansedda minoritetsgrupper – vilket föreslår att författaren i första hand brukat de fördomsfulla schablonerna i retoriskt syfte. Men tyvärr är det något som bara hjälper marginellt: andra stycken hävdar mänsklighetens uppdelning i höga och låga typer.
Alltså är 1908 års upplaga, billighetsboken jag läste först, en korrigerad version. De vådliga styckena har ändrats eller ersatts med kosmopolitiska exempel och litterära citat; att boken utgavs på egna förlaget Clarion bör ha underlättat redigeringen. Och den svenska översättningen? Vad hände med den? Jag ser att titeln gavs ut på nytt 1906 och att Stockholms universitetsbibliotek har ett exemplar tillgängligt.
När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som i förstaupplagan. Var det så allmänt förekommande med rysliga fördomar att ingen noterade dem ens vid en nyutgåva? Läsarten sådan att det hela ansågs vara uttryck för folklig litterär jargong? Vilken betydelse fick slik rasism en passant för de stämningar och åsikter som kom att utnyttjas före och under andra världskriget? Hur många tog till sig en arbetarhumanistisk bok som i små doser förmedlade anti-semitism och hierarkiskt rastänkande?
Jag letar i förlagets protokoll och verksamhetsberättelser på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge: utgivningsåret 1896 hade översättningen ”en strykande åtgång” och bidrog till att sätta fart på broschyr- och bokutgivningen och medlemsantalet. Men någon försäljning som i England och USA handlade det aldrig om. Andra upplagan 1906 trycktes i tretusen exemplar och sålde i snitt trehundra exemplar om året.
Fyndet av Robert Blatchfords Det glada England förnyar mitt intresse för Jack Londons Avgrundens folk. Boken är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.
Men Merrie England har historiskt värde. Som föregångare i ärende och litterär stil; som exempel på hur vanligt förekommande det var med inflikade fördomar i övrigt progressiv facklitteratur. Dess upplagor gör saken synlig och får Avgrundens folk att lysa som undantag. Som författaren ska ha yttrat, enligt Thompsons biografi: ”Det är inte bara nödvändigt att vi förbättrar våra villkor – vi måste också förbättra oss själva. Dessutom måste vi börja med oss själva.”
25/3 2022 Tidigare publicerad i en kortversion i Syre 5/5 2022.
Läst ovan artikel? Swisha gärna 123 698 03 95 till arbetet bakom.
© Arimneste Anima Museum #20

Historical Amnesia and Progression
The historic opening of academia in Europe, to a large extent driven by social movements, making attendance possible for the categories of women, people of enslaved and manual labouring descent, other categorized groups, and dissenters/non-compliers, will continue to revolutionize knowledge and research by transforming traditionally conceived notions of epistemology, methodology, and the history of science. Still, there are far-reaching perspectives that remain to be generally embraced as urgent areas for research. In this article, such an issue is highlighted by focusing on texts by a historical person who was defamed and convicted because she explored topics in her time that were subjected to formal or informal censorship; women’s rights, the abolition of slavery, and the human – non-human relationship. I find it fruitful to use the concept ‘category of women’ and/or ‘female category’ to emphasize that the term woman has existed and exists as a legal category maintained by influential societal forces and institutions. Of specific relevance to my topic are the circumstances during the French Revolution when the binary and hierarchical classifying of people according to sex and gender was continuously utilized to formally exclude people in the female category from active citizenship and political organizing.
‘But the conservative avoided her and her book as social plagues. Many people would not even look at what she had written. Satisfied with the old-fashioned way of treating the subjects therein discussed, they would not run the risk of finding out that they were wrong,’ said Elizabeth Robins Pennell in her book Life of Mary Wollstonecraft (Robins Pennell 1884: 173). Robins Pennell was referring to Mary Wollstonecraft, but the same could be said about Olympe de Gouges (1748-1793). Olympe de Gouges wrote The Rights of Woman (Les droits de la femme) containing the Declaration on Woman and the Female Citizen (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne) in 1791 and Mary Wollstonecraft wrote A Vindication of the Rights of Woman 1792. Perhaps the two political philosophers met in Paris during the French revolution: Wollstonecraft on a long visit from England, and de Gouges as a playwright journeying from one social class to another in the big city. Or did they know of each other from hearsay? The way they had heard about the North American Attakullakulla’s questioning of ‘the imbalance, disorder, and violence of white colonial society’ when he negotiated with the British: ‘Where are your women?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 179). And, perhaps, in the way the two literary activists embraced the universal humanist declaration stated by the chairperson of the Cherokee Women’s Council Nanye’his, echoing across the revolutionary Atlantic world, to the white men in 1781: ‘[W]e are your mothers. This peace must last forever. Let your women’s sons be ours, and let our sons be yours. Let your women hear our words’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 180). And, perhaps, in the way de Gouges had read Hannah More’s long anti-racist poem Slavery from 1788:’ Does then th’ immortal principle within / Change with the casual colour of a skin?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 213).
Which were the possible contacts and philosophical trajectories of the European proto-feminists Wollstonecraft and de Gouges? Besides Lisa L. Moore’s, Joanna Brooks’ and Caroline Wigginton’s anthology Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions, not many have employed such a perspective. And, if one can speak of a body of Swedish Wollstonecraft-research, one can hardly do so in respect to de Gouges. The Swedish Library catalogue Libris’ list of titles gives a hint of the difference in attention: 8 titles in Swedish (of in total 49) for de Gouges, and 119 titles in Swedish (of in total 970) for Wollstonecraft. That is, almost fifteen times more interest for Wollstonecraft compared with de Gouges. What does this difference imply? That English nowadays is the academic language of priority and that the French language (and the Swedish language) is not? That most scholars prefer to use sources and research questions that can be reflected upon and published in English, thereby leading to increased chances of reaching more readers and getting more citations? Perhaps, but there are also other answers.
Probably the earliest text in Swedish about Olympe de Gouges (by a women’s rights champion) was written by Ellen Hagen (Hagen 1925). De Gouges’ Declaration on the Rights of Woman and the Female Citizen has been translated into the Swedish language and published a few times, starting in the 1970s (Schimanski 1972; Ambjörnsson and Eriksson 1998; Österholm 2006). In our time, Kim West has translated the foreword to de Gouges’ play L’esclavage des nègres (Gouges 1789/2012) and I have translated a paragraph often left out both in Swedish and in English translations of de Gouges’ Rights of Woman (Gålmark 2013: 19; 2016: 17−18). De Gouges’ other texts, including her dramas, have not been published in Swedish. In recent years, magazine articles have been published about Olympe de Gouges in Swedish (Jarlsbo 2007; Kåreland 2010; Gålmark 2016b), however, in recently published Swedish collections of historical political key texts on women’s gender and sexuality, de Gouges’ Rights of Woman is missing.
A contributing factor to why de Gouges is not included in the Swedish canon of European gender history today may be that de Gouges’ texts do not suggest a given reading. The political publications – essays, pamphlets, posters – are both personal and political, inserted with short and amusing scenes taken from de Gouges’ own life. The texts appear naturalistic, freely created, full of temperament. The richness of associations, suggestions, didactic, and polemical points makes them entertaining – and difficult to interpret. However, there is a unique Olympe de Gouges-tone and a ditto style. Janie Venpée suggests that de Gouges’ political writing may be read as a theatre script of the author’s life drama (Venpée 1999). In Olympe de Gouges’ pamphlets, she is the hyper-talented and engaged author acting in a world in flames. In her Declaration… she is the expert of state with the constitution in her hand, a brilliant paraphrase of the Declaration of Human Rights from 1789, which in 1791, and to de Gouges’ disappointment, did not include people in the category of woman, people in the slave category, nor did it include men with a low income, male servants, or men under the age of 25.
Olympe de Gouges’ political texts oscillate; sometimes they are progressive, sometimes conservative; often they are marked by her autodidactic education of classical texts. Her work pushes, slows down, and evolves in relation to the revolutionary process. To read a proposition by Olympe de Gouges is to wait for the next text and the next event. It is telling that her Rights of Woman contains a post-script written from the contemporary cab (a horse-drawn carriage). In opposition to the rules of patriarchal society she moves around freely; in various rooms, and categories, by turns profound, by turns polemic and ironic; between the theatre and the home; between the city and the countryside; between dramas and pamphlets; marginalization and fame; slander and recognition. Between her ‘many small mistakes’ and her subsequent revisions (Gålmark 2016a: 9).
The French language was de Gouges’ second language after Occitan (a distinctive Southern French language group) and de Gouges was basically self-taught. Above all, de Gouges was enfant naturel, a child of nature, only in part born within marriage (according to de Gouges: not acknowledged by her father) and as such legally recognized during the French revolution due to activist politics from, among others, de Gouges herself. Olympe de Gouges’ fearless political ambition was not a coincidence; she held the distinct opinion that the voice of a human being is not to be corrected. Wrongs and mistakes belong to human nature – and nature is wonderful. The human being, as the most diverse and varied in colour, is the most beautiful animal; however, when the ’human’ is perceived to be ’a white man,’ the human is transformed into ‘the most stupid animal’, in French, ’Le plus sot animal’ (Gålmark 2013: 19).
Here is where we get to the heart of the matter: Olympe de Gouges’ use of nature as an inspiration for a philosophy and politics of equality: Nature and animals do not suggest divergent rights for men and women; nature does not suggest slavery of human beings; nature is richer and more diverse; and, furthermore, it is in general impossible to distinguish the sex of an animal only by looking at the exterior form. De Gouges points to the doubtfulness in using simple arguments about animals and nature in disputes over human relations; however, she does not hesitate in her over-arching view: Nature shudders before slavery of all sorts. In relation to the wealthy colonizers of her time, de Gouges appears fearless in her political philosophy. She picks holes in the arguments of the slave owners in the assemblies of politics, in cultural forums, in the homes, on the ships, or on the plantations on other continents, proclaiming that the reason for the existence of slavery is not found in Nature, but in the economic interests of the colonizers. Prior to the outbreak of the revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who has the courage to accuse plutocrats and colonists of their doings; most likely she is the first writer to use the word capitalist (Gålmark 2016a: 111).
Olympe de Gouges declares: ’I am an unparalleled animal. I am neither man nor woman, I have the characteristics of both vanity and courage’ (Gålmark 2013: 21). With just a few sentences, de Gouges touches upon later times’ humanist discussions about the theory of evolution, for instance Edith Södergran’s stanza in ‘Vierge moderne’ (Hästbacka, Johansson and Johansson 2016), and Jacques Derrida’s ‘L’animal que donc je suis’ (Derrida and Mallet 2008). Her paragraph recognizes, affirms, and refuses the categories. De Gouges was keen on emphasizing her affiliation to the female category, declaring: ‘it is a woman who poses the question’ (Cole 2011: Appendix 5); however, she also expressed opposition to what we today would call a cis-normative gender perception (a socially constructed normal female body), and a critique of the, even today, prevailing making invisible of mankind’s residence in Metazoa (the whole crowd).
To interfere with the binary categories of gender order, and to question racism and the excluding human definitions, is provocative also in our time. In translations of Olympe de Gouges’ texts, the paragraphs where she employs the word animal to assert equality are often left out – and many of the readings of her work consider her texts paradoxical. However, if an interpretation of inclusion is opted for, de Gouges’ animal- and nature discourse becomes logical and comprehensible. Indeed, with an animal-embracing interpretation, based in a resistance to the ancient ideal being/citizen as equal to the exterior form of a white able-bodied privileged male human (anthro-androcentrism, Gålmark 2005), the view is strengthened of de Gouges as a consistent justice-aiming and truth-endeavouring author and proto-feminist ahead of her time.
Although Olympe de Gouges’ journey upwards on the class ladder proved successful, it was continuously met with problems. During her most prolific time as an author and playwright de Gouges was subjected to sabotage, slander, and physical attacks. According to Janie Venpée, de Gouges was the only woman (human in the female category) during the revolution who was prosecuted – and sentenced – with reference to the content of her publications (Venpée 1999). The disparagement of Olympe de Gouges continued after her execution. In patriarchally marked depictions of the French revolution, de Gouges was heckled by the most prestigious of French male historians – Bretonne, Michelet, Guillois, the brothers Goncourt – in similar wordings as the male revolutionaries used when de Gouges lived. Predictably, the politically constructed female category was often left out in standard narrations and interpretations of the French revolution, not the least in Swedish. Although the category of women had asserted itself as a revolutionary protagonist, it was perceived as a force that hindered the revolution, and thus became marginalized, or overlooked. And this although the exclusion, in the case of Olympe de Gouges the extinction, took place during the terror laws of the Republic. As we know, the majority of the executed were not aristocrats, but male craftsmen, poor people, women of all social classes, and famous and cherished revolutionaries of a different political leaning than the one of the prevailing regimes.
The misunderstandings of de Gouges became predominant, even though de Gouges’ critique predicted the Republic’s suicide (the violence against their own), and even though de Gouges died without imagining that her literary work could be read as something else than truly revolutionary. It was not until over a hundred years later that de Gouges obtained redress as a literary activist, by the feminist and socialist Léopold Lacour’s portrait Trois femmes de la Révolution, les origines du féminisme contemporain. It should be noted that Lacour unfortunately did not manage to appreciate Olympe de Gouges’ literary aesthetics. Lacour mentions possible translations of his book into Swedish and Norwegian; however, the book seems never to have been translated (Lacour 1900). In the Libris-catalogue, a copy of the book from the French edition was received by the Swedish National Library (The Royal Library) over a half century (1956) after the book was published in 1900.
Most likely, the lack of success for Lacour’s book contributed to the, even today, minimal interest in Olympe de Gouges in Swedish. Lacour’s title contains the word feminism, used by Frida Stéenhoff three years later, in Feminismens moral. What had happened if Lacour’s portrait of de Gouges had been widely read in Swedish? Had the debate over the rights of women and the feminist movement progressed earlier if it had been possible to read Stéenhoff in dialogue with Lacour? If the image of the French revolution’s people in the category of woman had appeared more favourably and less burdened with guilt? If it had been known that the French feminist of the 19th century, the labour activist and editor Jeanne Deroin – before Léopold Lacour published his book – asserted the women’s rights heritage of Olympe de Gouges and the French revolution? (Scott 1996: 86; Gordon and Cross 1996: 137–139, 149).
In a radio program in Swedish from 2003 with invited scholars, Mary Wollstonecraft is discussed as the ‘creator of the first feminist manifesto’ (Sveriges Radio 2003). The word manifesto may be defined in various ways; and titles without the word may be perceived as manifestoes, for instance feminist texts by Qasim Amin (1893), He-Yin Zhen (1903), Elsa Laula Renberg (1904) Luisa Capetillo (1911), Mina Loy (1914). Alternatively, feminist texts may contain the word manifesto: Valerie Solana’s Scum Manifesto (1969), Black Women’s Manifesto (1970), Radicalesbian Manifesto (1973), Donna Haraway’s Cyborg Manifesto (1984), Queer Nation Manifesto (1990), Emi Koyama’s Trans Manifesto (2001), Alison Kafer’s Crip Manifesto for Social Justice (2013/17). However, in the context of the 18th century, yet holding Wollstonecraft in high esteem, for those who have read Olympe de Gouges’ Declaration of the Rights of Woman with its evident form of public announcement, political programme or speech, there is little doubt who wrote the first European women’s rights manifesto of that period.
It seems curious that a proto-feminist of animal-defending and anti-racist leanings, for long slandered due to her revolt against the social role for people in the female category, would be perceived as too transformative in relation to the discussions of today. However, the image and preconceived notions of a person’s oeuvre may become so established that they remain so despite facts and accessible primary sources. A name or a movement may lack prestige of association and become affected by conservatism due to earlier investments in research. This is not remarkable; the academic world, as we know, often prefers referring to the already established and researched. To relate to earlier works, and to highlight the not yet accepted, or forgotten, or made invisible, or defamed, ought to give, but does not always give the same prestige as the studying of aspects of the established. Rather, such endeavours may meet obstruction, a circumstance not unfamiliar to gender scholars.
Why, there is reason for asking: How to recognize themes that enter the stage after one’s own ideas have been accepted as subjects of concern? How to evade hindering research questions that have been affected by historical amnesia and are perceived to dislodge established research? And when the patterns of perspectives expand borders for what traditionally is included in the humanities, in gender research, and historical research? (Regarding this matter, Maria Jönsson’s sentences, in Subjekt Södergran 2016: 90, are gratifying and worthy of imitation.) In an article in Tidskrift för genusvetenskap from 2010, Ulrika Dahl speaks of when the perspectives of intersectionality were introduced in Swedish; how a phenomenology of stopping emerged, aiming to conserve prevailing outlooks and power relations (Dahl 2010: 72). Dahl discusses the initial resistance against whiteness-studies; however, the tardiness within academia in relation to new thoughts and transforming perspectives may be regarded as a general problem.
Which is why the lack of interest in other topics and social patterns other than the dominant ought to be acknowledged as a continuously existing phenomenon also in forums where it may be least expected. In contemporary texts in Swedish concerning the topic of future feminisms and feminist terminology, power-critical gender perspectives in relation to the ‘animal’ category are missing. Which are the possibilities for critical questions regarding humanity’s fellow non-human beings, including power-critical analysis of social and political constructed ‘animal’ and ‘nature’ categories in the politics and culture of human relations, historically and today? In what way does the revolutionary process take place for not yet established research questions within the humanities, and within gender research? And the problem I would like to discuss in an ulterior text: How may the process be criticized and changed in a constructive way?
An open-minded approach to feminism will, in my view, continue to push the humanities forward, becoming humane/ities, admitting the human being as queer, converging normality and non-normality into variation and difference. Such an insight will entail an understanding of the human being as the one agent power on planet Earth with the ethical responsibility to give space to every human being to bloom in whatever way s/he* wishes while also acknowledging, taking into consideration, respecting, and giving space to humanity’s fellow non-humans (other beings, and nature).
A wider feminist critique of the standard image of the French revolution would open for new interpretations, new questions and perspectives, and thereby more profound knowledge. A broader interest would also support the development of history as a field of study and education. Olympe de Gouges, and the historically defined women categories with their plethora of voices, discourses, travels, and self-images have for too long been disregarded in teachings both in schools and at universities.
References
Ambjörnsson, Ronny and Eriksson, Gunnar. Europeiska urkunder (ed) (1998) Stockholm: Natur och kultur.
Cole, John R. (2011) Between the Queen and the Cabby: Olympe de Gouges’ Rights of Woman. Montreal: McGill-Queen’s University Press. Appendix.
Dahl, Ulrika (2010) Rapport från Vithetshavet. Tidskrift för genusvetenskap 31(1–2): 70−74.
Derrida, Jacques (2008) with Mallet, Marie-Louise (ed) The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press.
Gordon, Felicia and Cross, Máire (1996) Early French Feminisms 1830−1940: A Passion for Liberty. Cheltenham: Edward Elgar.
Gouges, Olympe de (1789/2012) Ur De svartas slaveri. Danius, Sara, Sjöholm, Cecilia and Wallenstein, Sven-Olov (ed) Aisthesis: estetikens historia, del 1. Stockholm: Thales.
Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur – människa-relationen. Stockholm and Göteborg: Makadam.
Gålmark, Lisa (2013) Antroandrocentrismens giljotin – exemplet Olympe de Gouges. Sosiologi idag 43(2): 9–36.
Gålmark, Lisa (2016a) Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism. Stockholm: Dela förlag. In English: Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges feminist humanism. Stockholm: Dela, 2020
Gålmark, Lisa (2016b) Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges. Feministiskt Perspektiv, November 20th.
Hagen, Ellen (1925) Pionjärer: Marie Olympe de Gouges och Markis de Condorcet gestalter från franska revolutionen. Tidevarvet 3(7): 4–5.
Hästbacka, Elisabeth, Johansson, Anders E. and Johansson, Anders S. (ed) (2016) Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm and Göteborg: Makadam.
Jarlsbo, Jeana (2007) Feministen som slogs in i döden för slavarna. Svenska Dagbladet July 28th.
Jönsson, Maria (2016) Jaget som randupplevelse. Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm och Göteborg: Makadam.
Kåreland, Lena (2010) Den franska kvinnosakens glödande elegant. Dixikon 12 maj 2010.
Lacour, Léopold (1900) Trois femmes de la Révolution: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: les origines du féminisme contemporain [Tre kvinnor från revolutionen: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: den moderna feminismens ursprung]. Paris: Libraire Plon, Plon-Nourrit.
Moore, Lisa L., Brooks, Joanna and Wigginton, Caroline (ed) (2012) Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. Oxford: Oxford University Press.
Robins Pennell, Elizabeth (1884) Life of Mary Wollstonecraft. Boston: Roberts Brothers.
Schimanski, Folke (ed) (1972) Kvinnan och revolutionen: texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Staffanstorp: Cavefors.
Scott, Joan Wallach (1996) Only Paradoxes to offer: French Feminists and the Rights of Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Sveriges Radio (2003) Mary Wollstonecraft. Filosofiska rummet 9 mars.
Venpée, Janie (1999) Performing Justice: The trials of Olympe de Gouges. Theatre Journal 51: 47–65.
Österholm, Hanna (ed) (2006) Feminismens idéer. Lund: Studentlitteratur.
Read the above article? Please help to finance articles like this. Swish 123 698 03 95. Many thanks!
© Arimneste Anima Museum #14

Which is the average depth of the Archipelago Sea?
I do not want to tell R things; I want to listen. Especially, I want to hear R talk about the islands of Rosala-Hitis and the fearless butterfly Parnassius Apollo with wings the breadth of the palm of her hand. “They came when I called out to them!” she says. As caterpillars they are black with orange spots and as butterflies their wings are white and grey with black and red spots.
We are sitting on the ground in the school yard, our toes liberated from our sandals, plucking in the gravel with our hands. The thing to do is to collect the leanest, darkest, and lightest, the most uniquely patterned, reddest, stones.
This is how they look; this is the exact colour of the granite!
Soon R must come to my house and stand on the veranda where our sea chart is hanging on the wall. She must look out over the living room floor where buzzing sanding machines have worked for weeks on the long planks. The floor is shining like water in the sun, the hue of the sanded boards are neither green nor greyish blue, but vaguely pink. When the sunrays from the porch windows fall upon the floor, we will crave to swim upon it.
R must see! R, who speaks with long a’s and i’s. R, who is more precise than anybody I know. R, who does not want to hear that the sea is deep without determining whether we are talking about several hundred metres, as in the Mediterranean, or just around fifty-five metres, as in the Gulf of Bothnia or the Bothnian Sea. Or am I referring to the average depth or the maximum depth?
So, I do not mention the previous summer and the passage from the farthest part of the archipelago, over the Åland Sea to the archipelago of thousands of rocks and islets. The weather was favourable with a five metres per second south-west wind. I, who during earlier summers had been seasick in the cabin, stretched out on the deck in the bow. I did not even feel cold, the rays of the sun bouncing over the long waves. Father let me take the rudder to steer and sail; sometimes he complained about how difficult it was to avoid the rocks just beneath the surface of the water, sometimes he rejoiced over the beautiful red and bare cliffs that were lying ahead of us. Father said that he could sight the floor down below although it was a sea; it was no deeper than that. When we had come some distance, we anchored, and dived from the stern of the boat. The water was saltier than in the Swedish archipelago.
Six degrees, says R. The salt content is six degrees. In the Swedish archipelago it is two degrees. R has not read my thoughts; it is mine that have wandered. R has picked up a red speckled stone; she pulls her thumb over it, rolls it in her hands, and puts it in the outer compartment of her school bag that lies beside her on the ground. R may come to my house. I will show her the sea chart and R will tell me things and she will point out the islands of Rosala and Hitis.
At night we swim, deep into the sea, our outstretched hands reach for the ground sediments. The salt in the water drifts beneath the surface. The sight is good, the light from the atmosphere beams through the sea down to the sea floor. Our eyes are open, we are heavy but lithe when, like seals, we shove away the water masses. Our skuas meet, bump against each other, and hold on. The depth is exactly 23 metres.
Neither of our mothers is fussy. But on this day, they coalesce as they spot us standing beside each other in the gravel of the school yard. We are both holding a bouquet of flowers in our hands. Mine consists of thin yellow violets, R’s of dark violet lilac buds, and we have just lured ourselves away from the school choir, the teacher, and the speech day.
R’s mother, in a skirt and jumper and skin-coloured nylons with a black snake pattern on the back, is first. The strass around her neck and ears rattle as she takes hold of R’s arm to head towards the rectangular tower blocks in the town centre. My mother is not as determined, but she also takes a step forward to braid her fingers in mine and aim in the opposite direction.
Later we will swim, grey seal swim, R shouts. She has probably twisted her neck our way and is surely backpedalling the speed of her mother by leaning her upper body backwards. I do not know, I did not see it, but I replied into my mother’s shading op-patterned trouser suit that aspired towards the settlement of family villas, that, yes, we will.
© Arimneste Anima Museum # 14

Mention the French Revolution and Maximilien de Robespierre and you will find yourself in a dispute continuing throughout the night. Mention Olympe de Gouges and you are rather met with silence. Was she perhaps a champion of the women’s cause? Incidentally, women during the French Revolution, were they not all impressive however revengeful Madame Defarges as in Charles Dickens A Tale of Two Cities?
Many people hold their own – rather firm! – opinion about the most decisive revolution in European history. Presumably marked by the fact that school literature in history cites male names to the extent of almost ninety percent (Sweden), leaving ten to fifteen percent to female names, facts shown by the daily newspaper Dagens Nyheter, 15th of January 2015 and confirmed recently by Swedish Television.
So, let us say that each and everyone’s image of the historic event needs some enrichment. In most of what has been written about the French Revolution, the women, if present at all, are depicted as somebody’s wife. To be sure, unpaid female labourers and supervisors played the part of considerable, yet not acknowledged, political figures. But is luring the father, the brother, the husband, the male friend, or colleague the only political manoeuvre pursued by people in the female category?
If there existed a group that can be said to have initiated and driven the French Revolution, it was the women. The sweat shop workers, the seamstresses, the washer women, the women of the marketplace. The intellectuals of the salons and clubs and the cultural workers at the theatre. The march on Versailles is the women’s march, many of the propositions adopted in the National Assembly, and later in the Convention, were proposed by the women.
They carry arms, they use violence and they fight among themselves. But they are also a significant force behind the fact that the Revolution was not as violent as is usually presumed. Only twelve percent of the Revolution’s popular events developed into brutality, and murders, according to Micah Alpaugh’s Non-violence and the French revolution political demonstrations in Paris 1787–1795 from 2014.
Yet, as is noted, the Revolution collapsed. The Revolution which established and encouraged an equal view of human beings and came to inspire people all over the world to rebel against slavery and dictatorship. The Revolution which inaugurated suffrage for most men and abolished slavery within the French Empire. Yet started to execute political opponents within their own circles. As is known, the guillotine became a vehicle for censorship also devouring those who had given it order for its use.
That is, a vehicle of expurgation for the republic, which, less well-known, had persisted in denying active citizenship to the category of women. One of the first women to be condemned publicly was Olympe de Gouges, born out of wedlock to a daughter of a washer woman and a local landlord in Montauban in the south west of France. A single mother with a chosen name, Olympe de Gouges started a career in Paris as a playwright and was an outspoken literary figure. She deliberately decided to act in the role of an independent writer: ‘Nothing ought to be hidden. The writers with the most integrity ought to say what they see, hear and feel; to me there exist no parties’, she writes just before the outbreak of the Revolution.
Olympe de Gouges’ themes evolved into what would today be called classical feminist. Mental and bodily integrity, political rights, education, criticism of the sexual double standard. The situation for workers and marginalized groups, the elderly, children like herself born outside of marriage. Reforms concerning equal rights for men and women to divorce, and rights for children born out of wedlock, were accepted by the Convention. The proposal for a voluntary progressive tax became a reform which was accepted early on by the National Assembly. The French Socialist Party’s Ségolène Royal embracement of Olympe de Gouges in her book Cette belle idée du courage from 2013 should come as no surprise.
Indeed, de Gouges’ work of plays, philosophical theses, manifest and debating essays may be the first to show how the personal and the political are connected. She revealed the oblique and circumscribed conditions of citizenship, shaped tabooed issues, and widened her feminism by criticizing the French slave trade; already in 1784 Olympe de Gouges created her critical play L’Esclavage. With typical audacity, she attacked the justifying references to nature and ’the animals,’ pointing out the actual guilty party of the slave trade: the colonists and their economic interests.
Especially the last-mentioned made de Gouges into a target for sabotage, slander, and intrigues. The commentaries about her as a playwright at the national theatre Comédie Française, were sarcastic and condescending; as one critic argued: To write good dramas a beard on the chin is required. In addition to women’s rights and the criticism of slavery in de Gouges literary oeuvres, there was the most provoking theme for her contemporaries: the abhorrence of violence. During the Revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who, in print, criticized the exaggerated violence and death penalties.
And this, too, when enemies were affected: ‘Even the blood of the guilty befouls for ever the Revolution when it is effused profusely and cruelly,’ she wrote. In the beginning, and like most of the leading revolutionaries, including the women, since their only political status was as royal subjects, Olympe de Gouges favoured a constitutional monarchy. However, she was soon radicalised into giving her support to the Republic. But, she contended, the right to upheaval, proclaimed in the sensational Declaration of Human Rights (1789), does not acquit one from the duty to act with compassion: to sustainably transform the king into an equal, let the king survive the abdication.
When reporting on other people escalated, Olympe de Gouges proposed verbal duels as a means to solve interior conflicts and exhorted – to no avail – her revolutionary colleagues to meet her in literary duels. In the National Convention, the deputies responded by satirising de Gouges ‘revolution with rose Water.’ One of them admitted that there was more than one way to freedom, also the one ‘sprinkled with roses’. De Gouges replied that she for one, and for the sake of the Republic, had the courage to throw herself in the Seine with her feet tied to a set of cannon balls – on condition that Robespierre followed suit.
A partly prophetic suggestion. Not long after, in the summer of 1793, de Gouges was arrested for having protested the death penalty, criticized the government, by suggesting a national referendum, and for challenging the female gender role. When terror politics was voted for as a law in the Convention, and Robespierre had reached full power, she, in smuggled-out pamphlets, accused the male rule of making itself guilty of contra-revolution: ‘Is not freedom of speech and freedom of the press humanity’s most precious inheritance, treasured in article VII in the Constitution? Your random acts and cynical enormities ought to be condemned by the entire world.’
Polemical and pedagogical. Capricious, incorruptible, impossible to categorize. The Republic, which had profited from the female category and Olympe de Gouges’ large input to the Revolution, did not listen to de Gouges. It did not have to. Patriarchy constituted foundation, floor, and walls in the societal feudal pyramid which the Revolution challenged but never succeeded to tear down completely. La ‘Patrie’ was the mother-land liberated from monarchy – for men. As Carl-Göran Ekerwald writes in his book Frihet, jämlikhet, broderskap from 1988 and 2013, the French Revolution constituted Europe’s most important contribution to the spiritual history of humanity. And yet, one might ask if a feminist revolution may not have amounted to as great, or even greater, a transformation.
With her Declaration of the Rights of Woman from 1791, Olympe de Gouges pinpointed the largest restriction in the Revolution’s human rights, the exclusion of the female category, and male gender as a criterion of full worthiness. The people in the category of women – with its economic, social, religious, bodily, amorous differences and variations – were never ascribed active citizenship during the Revolution. The 30th of October 1793, some days before the execution of Olympe de Gouges, the Convention withdrew the informal right of women to assemble and speak at political meetings and discussion clubs. A few years later Napoleon attained power as a dictator and most of the French Revolution’s democratic landmarks were repudiated.
Who is given the power to speak? At all times, the right to express oneself threatens authoritarian rule because such powers tend rather to pose the question: Which is the political implication of this statement? What are the results of this utterance in relation to the maintenance of power? Freely expressed conversations, testimonies, and stories, especially from the excluded and marginalized, confront basic power relations – and are thus given less or no value.
However, this may be true also for a limited democracy, such as the early French Republic, given the perspectives of the revolutionaries in the female category. We conceive of freedom of expression as the right of the individual and overlook the fact that circumscriptions may also affect the group, in this case the status of woman employed as a formal hindrance for civil and political rights; the politics of exclusion thus affects the individual, the category, and society as a whole.
The peaceful Revolution – Rosewater of the Revolution – was never perceived by the ruling male revolutionaries as a possible course, although it may in the long run have been the most viable. Olympe de Gouges’ male contemporaries did not take her ambitions to act as a statesman seriously. However, it is just as likely that she, a proto-feminist backed by the female category, both created and died for one of democracy’s most essential elements: the role of the critical activist writer.
Previously published in Swedish as ‘Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges’, in Fempers 20 November 2016
Photo: Olympe de Gouges, statue in Joigny by Jacques Canonici, Pontigny, France
Further reading
© Arimneste Anima Museum # 12

Ingen så liten enhet som
exempelvis cirka tjugoåtta
små arkitekturer
t-taket a-buken
r-vakten s-spåret
m-kullen g-gömmet
o-världen
med fränder
förmår så
multiplicera
Jag jumpade hasade
vindlade runt
simmade med
flöt intill
oregerligheterna
kulörerna tonarterna
aromerna
i öga som öra
på tunga
undsatte
kommat punkten
kolonet semikolonet
bindestrecket
tankestrecket
parentesen
taktpinnen
trumpinnens
tonräta anvisningar
Så jag förstod att
flyta och spela:
den tomma rymden
det förbigångna tecknet
Samt vid besvär
åter besöka de
cirka tjugoåtta
små världshusen
7 juli 1990
© Arimneste Anima Museum # 10

Nyckelnovellen i Elefanten på tåget är gömd i dess mitt och berättar om den trakasserade pojken som i sömnen får sina plågoandar att kyssa varandra. Pojken som med hjälp av djurgestalter upptäcker den förljugna världen i fem dimensioner. Pojken vars hjärta inte bara står öppet utan har blåst av sina gångjärn och vars inre blottar den romantiska tragiska döden, traspojken som tar hjälp av djuren för att behålla sitt hjärta. William Kotzwinkles satiriska, poetiska och smått burleska novellsamling nyttjar stoffet från en tjugosexårig mans hågkomster av pojkar och män som enögt trängtande djur i högre mening: bäverpatrullen, örnpatrullen, vattenormspatrullen, ensamvargpatrullen (den som återfinns på latrinhuset); hamnråttor, plattfiskar.
Minnen i vilka flickor och kvinnor är gäckande främlingar samtidigt alltför bekanta kroppar för att bli epikens centrum; bröst och åter bröst, en lärarinna som är en höna som är en kinesisk drake som fruktlöst flyger ut från sin sittpinne och tillbaka igen, alltid redo. Den rebelliske frihetsbegärande hunden Nippy försvinner från familjen i ett ironilöst porträtt; en konstapel som bevistat en älgjakt uppfylls av empati och drömmer om själavandring; en professor lär sig att ljuga utan minsta motvilja i ett vittnesmål som framstår som en uppfylld profetia: ”En fågel kvittrade på fönsterbrädet, demonstrerande studenter kastade en bomb på gatan nedanför – en vanlig dag, ändå satt i ett rum vid University Park i Pennsylvania en farao och skrattade de dånande skratt som påstås komma under första ögonblicken av klarsyn, då man upptäcker att man erövrat tredje graden i ämnet lögn.” Professorn ser ”hela universum rotera, ett skönt skimrande mönster, en lögn av en sådan storslagen och otrolig konstnärlighet att hans egen fåfänga dröm om ett politiskt imperium rasade samman. Vita huset var ett dockhus där barnsliga klåpare lekte.”
Så är vi åter i samlingens första alster om mänsklighetens sentida bloddrypande stolligheter kontra den urtida och skräckinjagande ensamma mammuten och dess diet på smörblommor. Med elefantexistens är författaren som hemma; autentisk, respekterande, humoristisk utan behov av sarkasmer, beredd att acceptera avvisandet från en annan elefant. Författaren-människan-elefanten som förmodligen någon gång arbetat extra på ett forskningslaboratorium. Hen som en gång berövats sin röst eller aldrig fått höja den. Som kan föreställa sig en hund, en gris, en ko, en höna, en elefant, en råttas belägenhet, uppfödd till ting, fråntagen rätten att njuta sitt liv ens en liten jordlig stund; lämnad med insikten: ”Varför föddes jag? Är jag en slav?”
Den sympatiska föreställningsförmågan som ett frälse, det mest dyrbara verktyget, särskilt när den omfattar också de fullständigt olikformade (de vilka fösts ihop till ett begrepp, djur). Romanen Doktor Råtta gestaltar pojken-mannens förtvivlade uppror mot upphöjdhet i förhållande till underkuvade djur. Tematiken i Elefanten på tåget utvecklas till konstfull satir, likt George Orwells Djurfarmen, men mera åtskruvat, samtidigt mera verklighetsförankrat. Laboratorieförmannen kommendanten protagonisten Doktor Råtta huserar på den psykologiska institutionens experimentavdelning, den skarpaste bilden för det mänskliga samhällets förtryckande djurrum: familjehemmet, djurparken, pälslägret, kötthangaren, ägghangaren, mjölkhangaren:

Kom nu kissekatter får ni tejpas på en ugnsplåt och bidra till grundforskning om vad som händer beteendemässigt i en uppvärmd ugn; kom här vovven får du duscha lite och bidra till att forskningen kan komma underfund med skillnader i motståndskraft i förhållande till de dödliga ångorna och få fram en bättre skokräm till armén: ”Det skulle naturligtvis kräva ytterligare en hel del beaglar, men dem har vi, mina vänner, och Pentagon har medlen. Ni två studenter kan se framemot åtminstone tre års forskning här vid duschkabinen”.
Desertören Doktor Råtta befinner sig på angriparsidan; cynisk, anspänd som den kan framstå som vet att han bedrar: ”Jag inbillar mig gärna att mina lärda uppsatser representerar sista ordet ifråga om djurs beteenden.” Doktorn äger till fullo det vansinne som krävs för att hålla sig flytande i Helvetet; bistå och försvara den fortsatta lögnen om det ”nödvändiga” försöket; hysa förakt för sina gelikar – och svika dem. Doktor Råtta är den kropp som försökt bli som herremännen frukvinnorna med sina eufemistiska hänvisningar till andras vetenskapliga arbeten; grundforskningsprojekt utan nytta, infernaliskt utstuderade plågsamma procedurer på utlämnade andra råttkroppar.
Orden i hans tal ska försvara det oförsvarliga men har motsatt effekt; när de speglar förljugenheten i de vänliga annonserna för råttor till försäljning i Psykologisk tidskrift; när de febrigt försvarar prestigeuniversitetet Columbias studie med femhundrasjuttiotre slag mot en hunds ben för att fastställa tidpunkten för chock; när de urskuldar Creighton-universitetets studie på ett antal hundar utsatta för svält i sextiofem dagar (med ett nytt antal hundar för dubbel check); när de prisar Yale-studien i vilken kattungar placeras i en ugn för att närmare granska uppstående skador på lillhjärnan och pannloberna. Förnedrande försök som skapar sadistisk spänning i laboratoriet. Doktor Råtta är advokaten som vill ”leda mitt folk till dess bestämmelse”, men som egentligen inte är annat än en tortyrkammarens chefsmarionett.
Ingen kammarherre, marionett eller ej, räknar med att de utlämnade kropparna ska nås av de andra brukades lidandelarm. Ingen högsta rangens vitrock kalkylerar med att hämnden ska ruva i de sargade kropparna; sambandet, ju mer torterade av experimentens dödsmaskiner och redskap (ryggmärgspunktionsställning, lungsäcksperforator, dekapiteringsmodul), desto fler och tydligare våglängder i den sargade kroppsmaterien. Rebelliska råttmödrar kalibrerar centralsändaren extrasensoriska instinktsmedier för alla lägre livsformer, signaler som ökar i intensitet ju fler ägare av avskurna tungor, uppfödda för försök, som utsätts; hyperavancerade kommunikationsleder som de mänskliga docenturprofessorerna saknar sinnen att uppfatta.
Luktrevolutionen lidandelarmet far över jorden: hönor, valar, schimpanser, grisar, tjurar, hyenor, örnar, elefanter, björnar, grävlingar, gräsmöss, giraffer, strutsar, rävar, råttor, sköldpaddor nås av lidandedoften som kallar till motståndsmöte via instinktsbandet. Rebellmilisen öppnar burarna, råttornas rebellarmé och propagandamakare vänder sig mot Doktor Råtta och pulvriserar hans omhuldade svårbegripliga vetenskapliga artiklar i tre ex. Doktorns röst övertas alltmer av dem som ”krympt under hälen”, internerat djurfolk som blivit religiösa och lider som mest då ljumma vindar drar förbi om sommaren ”för att plåga oss med smålukter…”
Den aldrig tidigare skådade massmigrationen av djur ger Presidenten och flygvapnet idén att i förment välvillighet skicka stora livlösa silverfåglar, och ja: gorillorna och schimpanserna hälsar godtroget välkommen. Varefter människomilisens stålfågelstreck omvandlar den icke-våldsliga djurrevolten/djurmötet till ett gigantiskt djurförsök, ett sample test, ett mordiskt tvärsnitt av arterna som ”det enda säkra sättet att behandla revolutionärerna för att åstadkomma en rättvis och varaktig fred”.
Det vill säga en utradering av de församlade djurvarelserna. Varelser med särskild förmåga att njuta tillvarons enkelhet pressas platt mot marken; livsformer med särskild förmåga att inse livets ändamål och njuta världsalltets storslagenhet som det speglas genom de egna sinnena, perforerade till humuslager. Suggan: ”Min mening skulle uppenbaras, om jag bara finge stå hela dagen på den lilla vindlande stigen och se på gräset och himlen. Mer skulle jag inte begära.” Elefanten: ”Vad kunde vi väl begära mera av livet, lilla bäck, än att se dig krusas och leka i ljuset.”
Det enda djuret kvar vid liv, allas vår Doktor Råtta, överlever såväl upproret från de enade världsdjuren som människornas utradering av upproret. Doktorns sarkasmer upplöses i intighet; levande död i de övergivna försöksrummen; fullbordad förkroppsligad suggestio falsi.
© Arimneste Anima Museum #9

a story of representation
Which is the image that tells the story of the French Revolution? Evidently, it is the famous popular painting with the bare breasted woman leading the people on to rebellion. A painting expressing the haste and verve of the period. Presumably also possible as a pin up poster.
A painting created almost forty years after the outbreak of the revolution and not by someone who took part in the events. So, is there an image painted by a person who did take part? But ought not such a work have been discovered and disseminated by critically-minded historians and writers? I search in the literature and on the internet, doubtful to call into question something so acknowledged, established and acclaimed as the image of the French Revolution.
Contrary to expectation, under the word liberté, a picture pops up which meets my requirements; La Liberté, Freedom. The artist is Jeanne-Louise “Nanine” Vallain (1767-1815), pupil of one of the period’s most celebrated painters, the neo-classicist Jacques-Louis David. Has the painting survived – does it exist in reality? Yes, says the copyright bureau, the work is exhibited at the Musée de la Révolution française in the town of Vizille in the south east of France.
Wonderful! Except for the fact that I have neither the time nor the finances to visit there. In any case, not presently. So I print out the two images in colour and put them beside each other; the popular speedy victorious painting by Eugène Delacroix from 1830 and the onerously beautiful painting by Nanine Vallain from 1793. Why are they so different to each other even though they bear the same title, are considered to be commenting the same time period, and picture the same allegory? Why is Nanine’s work residing in the shadow in literature and media? How can it be that a painting by a woman, created at the time of the perhaps most renowned historical event, is still largely unknown?
“Please help fill in the facts for this biographical entry.” It is difficult to find biographical facts about the artist. I detect a sentence here and there in French and British art encyclopaedias. Aside from that, near nothing. So, I return to the image, the masterpiece that was left in the cellar of art history for so long. Perhaps due to a happenstance, perhaps because some influential friend of Delacroix thought that one (1) masterpiece of the French revolution was enough. The exact reason is of lesser importance.
The painting is of importance. I sleep with it. It spins around in my head. The colours – the light blue and emerald sky, the blue blouse, the red cap, the stick, the pyramid, the urn in the background with the date of the storming of the Bastille and the Royal palace, the Human Rights Declaration in rolls, the broken chains on the ground at her feet: She, Liberté, barefooted, muscled, collected, assertive. Sitting. The composition is magnificent.
Forsaken and magnificent. I see before me all the colleagues of today in the category of women slowly but surely fade away from the collective consciousness of the future. A relay in which half of the runners and half of the front runners each is given a flamboyant bouquet of flowers. Only to be shown off the track into an existence of nullity. While the colleagues in the category of men, just as slowly and surely, fill the emptied space. (Presumably to the extent of around eighty-five percent, the situation today in Swedish school books in history, according to surveys by The Swedish Television and the Swedish daily paper Dagens Nyheter.)
However, exactly in that space, with a dramatic somersault from nowhere, it happens. The seamstresses, washerwomen, market sellers, fishermen’s wives, miners, agricultural labourers, maids, waitresses, actresses, prostitutes, writers, teachers, artists burst out of the gaping hole under the exit signs. The family slaves, the peasant slaves, the colonial slaves, the church slaves in the female category.
How surprised and darned they are at us feminists. We who have let them fall into oblivion. But they smile in such a cool manner. They wake me up from my sleep; they pull my ear: Why is the Declaration of Human Rights drooping in the right hand of Liberté? Why is the red cap placed on her pike, and not on her head? Why is she not charging ahead like the woman in Delacroix’ cherished and world-famous image?
Nanine Vallain’s master, Jacques-Louis David, the artist of the time, has numerous pupils, some from the category of women. He is a child prodigy. In his youth, he is invited to participate in the competitions of the Royal French Academy of Arts, however, when failing at his third attempt to win, he goes on a hunger strike. Now, as an adult, he is a dedicated revolutionary, one of the principal men, a friend of the lawyer Robespierre. Jacques-Louis has painted The Lictors Bring to Brutus the Bodies of His Sons in 1789 and has set the tone, especially for the young people of the Revolution. The Revolution must be prioritized, even in relation to one’s family and friends. The Revolution demands personal sacrifices. Objection and criticism are the same as treason. Unity is everything. You are for, or you are against. If you are against, you are dead. La Révolution ou la Mort.
Jacques-Louis David is the highest official responsible for the Republic’s artistic matters and propaganda – images and paintings and statues that aim to strengthen the people’s support of the young Republic. Hitherto the prime symbol of the people is the popular mastodon icon La Liberté. David replaces her with the classical antique figure Hercules, a gigantic machismo statue holding a miniature of Liberté in his hand. It is shocking. Liberté is the people, the nation, the Republic itself. It is she who must inspire and solace the young men who may die on the battlefields fighting against the monarchies that aim to reinstate feudal power. David gets rid of her, dwarfs her to a petite statuette. How is it possible?
David has voted for the execution of the king Louis XVI. He is a deputy in the National Convention, and together with Robespierre part of the highest national power in the Committee of Public Security. In the autumn of 1793, the National Convention issues an order proclaiming that presumed contra revolutionaries are to be arrested. Under a new law, the law about the suspicious, no concrete evidence is required. Anyone considered not to have acted for the advancement of the revolution may be arrested. The person who deviates from the general opinion is guilty. The person who is perceived to be critical of the regime may be sentenced to death.
Contra revolutionary! exclaims the play wright and literary activist Olympe de Gouges. She is the author of the first feminist manifesto of Europe, Declaration of the Rights of Woman, a paraphrase of the Declaration of Human Rights (1789). All human beings, regardless of sex and colour, are naturally and equally included into humanity. Official posts must be open to everyone. Kings and queens should abdicate – not be executed. Children born outside of wedlock must be given equal rights. Divorce must be applicable also to women. The last-mentioned demands have been adopted by the National Assembly, and later the National Convention. If the French Empire does not abolish the slave trade, the Empire must be abolished, de Gouges proclaims. Upon which the colonists begin to conspire to get her arrested.
De Gouges’ posters, put up everywhere in Paris, condemn the terror politics of David and Robespierre. She advocates a popular referendum to decide the form of the national regime. She challenges the deeply rooted binary gender system which is used to hinder political rights. She declares: “I am neither woman nor man, I am both woman and man.” Just how bold de Gouges statement is, may be grasped by comparing it to the view of e.g. the art critique Coup de Pattes (Le Triumvirat des Ars 1783): “A woman who possesses all of a man’s talents to create significant art, is an impossible man, a monstrosity.”
Simultaneously the poor women of Paris are losing their patience. The supply of bread and basic goods is on the rise, but the situation is still very bad. Prices are impossible, and influence is close to zero. The children no longer whimper over aching stomachs, they have fallen silent. Marie-Antoinette, occupied with following a diet to fit into the latest fashionable chemise, does not, according to the women, understand her fellows and their plagues. We could have made a meagre soup out of her; the women shout when the queen is guillotined in the autumn of 1793. The king – executed almost a year earlier – he, by contrast, was not so difficult to steer. Some buuh! And vive le Roi! at the right instances and he obeyed. But now the pompous lawyers have killed him. Now they have taken away the only route to speedy decrees, opened garners, and lower prices.
The female category has both driven and supported the revolution. However, it does no longer go their way. The poor women yammer and fight, and report people randomly. On their own initiative they instate taxation juste, righteous prices, i.e. payable prices. In the autumn of 1793, the nation’s regime responds by inaugurating a new time order implicating a ten-day working week. A monthly calendar, picturing half naked young women at work, is used to launch the unpopular project. After campaigns in the press, in which the category of women is criticized and blamed for not behaving “like women”, the National Convention resolve that women may not assemble in political organizations and discussion clubs. Women have no freedom of assembly. Women should stay at home and take care of their children and abstain from engaging in politics. A few days after the proclamation, the 2nd of November, Olympe de Gouges is sentenced to death. She is guillotined the subsequent day.
In 1792 Nanine Vallain has begun to work on the painting that eventually will ornament the wall of the prime assembly for revolutionary male politicians, the Jacobin Club. Is the painting an assignment or a donation? It is difficult to find the facts that would verify which; however, a French lexicon from the 19th century states that she joins the radical Commune Générale des Artes in protest of the Royal French Academy of Arts. To paint the picture of the revolution is truly great. Nanine Vallain does it masterly and in line with Jacques-Louis David’s spirit; truthful to the neoclassical ideals, stylistically pure.
But also in a headstrong way. Liberté reigns in front of an Egyptian pyramid, a symbol of unity and universalism. Or, is it perhaps a symbol of hierarchical feudal society? She is the eye-catcher. Straight-backed, dressed in working clothes, resting momentarily. This is a character of immense strength. Down-to-earth, a living person, not foremost allegory. She may be anyone among the young women in the decisive Women’s march of 5th October 1789.
So, what is Nanine Vallain suggesting with her master piece? Does the painting tell the women of Paris to calm down? Is La Liberté a propagandist concession to Nanine’s master, art- and propaganda minister Jacques-Louis David, and his statue Hercules? Ought the women deliver the red freedom cap to the category of men, and stop pushing their own political agenda? Interpreted in this way, the painting may be accepted without problem in the assembly room of the Jacobins. And the women may realize that they are not political agents. That they should give their support to the revolutionary men but cease to act on their own accord.
In the summer of 1794 the number of persons who are sentenced to death reaches its culmination. In addition to politicians, the guillotined now consist mainly of poor people, and women. Sixteen nuns from a Catholic Carmelite Order – most of them young and without means and from the countryside – sing hymns when they, one after the other, are forced to mount the scaffold. A young woman is executed with her baby in her arms. The audience at Place de la Révolution and Place du Trône Renversé, including the guards, mumble and turn their heads away.
Simultaneously, the assembly room of the Jacobins is gaping empty and few members remain. Nanine Vallain’s La Liberté is still hanging on the wall. The word brotherhood, in the credo Freedom, Equality and Brotherhood, has been taken down from the presidium. Most of the members have been guillotined or arrested. Not by their opponents – contra revolutionaries, conservative aristocrats, or royalists – but by other club members in the National Convention and the Committee for General Security. The terror politics is coming to an end.
Nanine’s master Jacques-Louis David has started to suffer from stomach pains. At the exact right day, Jacques-Louis refrains from participating in the sessions at the National Convention, and by this he evades the fate of his colleagues. Not long after, Jacques-Louis is arrested but manages to elope the guillotine. He has started to paint the reconciling The Intervention of the Sabine Women (1799), in which Hersilia throws herself between the Roman king (her husband), and the king of the neighbouring country Sabine (her father). Jacques-Louis is already friends with Napoleon who will stage a military coup and withdraw the reforms of the French revolution considered sensational at the time; the suffrage for men, the abolition of slavery, the equal right to divorce, the rights of children born outside of marriage. Within a few years he is emperor Napoleon’s appointed artist at the court.
What is Nanine doing? In the autumn of 1793, when women are forbidden to create their own clubs and are expelled from public politics, she marries and becomes Madame Piètre. It is a way to survive as an artist. Thus, she may continue to exhibit, but not as Nanine but as M. Piètre. Nanine has ceased to exist. The lexica at the library of the Swedish Royal Institute of Fine Arts show a career gap of several years. Is La Liberté a testament to an artist’s solidarity with the revolution even to the point of namelessness? An expression of dedication, willingness to make sacrifices, and obedience to the revolutionary male power?
Probably. However, I cannot help but seeing a subtle and very elegant protest. When I look at La Liberté rebelliously from beneath, I find answers to my questions about the details of the painting. Liberté appears as a real person, not just as a symbol. The red cap – during classical Antiquity a gift to the freed slave – cannot be placed on her head. She belongs to the female category – the never liberated that was not expressively included in the United Nations Human Rights Declaration until almost two hundred years later, in 1981. The Declaration in the hand of Liberté droops because it is an unfulfilled promise.
A sensational but insufficient promise. A promise that did not include everybody and could not feed the many. An affirmation that did not prioritize the right of women to get justly paid for their work, so that they could feed themselves and their family, and gain strength to fight for the ideals of equality and citizen rights.
Nanine Vallain’s image La Liberté is an ambivalence; an artist’s way of expressing herself, getting the job done, yet evade censorship. It is a portrait of a feminist revolution being forced into taking a pause. Her hand is holding the Declaration both firmly and tenderly. Liberté has accepted the situation, but has not given in. She is banished, but she is still present. She bides her time. She is the last one to leave the premises.
Originally published in Swedish in Opulens Magazine 8 March 2017
Read the article above? Please Swish a sum to 123 698 03 95. Many thanks!
© Arimneste Anima Museum # 6

Om Franz Kafkas Förvandlingen
Året är 1915 och Gregors rum och familj är ett mikrokosmos för den juridiskt uppbackade europeisk-patriarkala familjeordningen: Gregor bör stiga upp klockan fyra, gå till sitt arbete i den manligt kodade offentligheten, inte ha en ”pipig röst”, inte vilja stänga in sig för att skriva.
Att följa mönstret vore att söka göra rätt maskulinitet, att vara en korrekt man och medborgare, en kugge i maskineriet, såsom i Strindbergs äktenskapsdramer där maken tecknas som löneslav åt den parasitära hustrun (husslaven som inte har formella möjligheter till studier och arbete).
Den som inte beter sig i enlighet med påbjuden ordning, det vill säga inte beter sig som antingen man eller kvinna på rätt plats med rätt sysslor i rätt rum, riskerar att uppfattas som ett monster, ohyra, spöke. Men innan Gregor blir ett monster blir han en insekt. Gregor blir en skalbaggekropp för stor för att passa in i sovrummets dörröppning. Han är fel i fel rum, det feminint kodade hemmarummet där han helst av allt vill ägna nätterna åt att skriva och dagarna till att sova ut.
Att vara ”djur” innebär i det mänskliga samhället att vara instängd, som arbetskraft för varor eller som kropp för senare förtäring, alternativt förment funktionslös, som en lus eller skalbagge som ännu inte lätt kan exploateras i produktionen; ett skadedjur endast värt förakt. Gregors mänskliga medvetande gör fel artus i det för honom felaktiga människorummet. Familjen uppvisar xenofobi, och Gregors beteende misstolkas.
Genusordningen, påvisad av Yvonne Hirdman, kan utökas med artusordningen. Genus och artus sammanstrålar till en normativitet i mönster av dikotomi respektive över- och underordning. Gregor hamnar utanför i det informella regelsystem som tillskriver hen mindre mänsklighet (obegripligt genus) och frånvaro av mänsklighet (obegripligt artus).
Men Gregor är lojal med människorna: ”Han kände sig åter införlivad med mänskligheten och hoppades av båda, såväl läkaren som låssmeden, utan egentlig åtskillnad, att de skulle nå storartade och överraskande resultat.” Läkaren skulle kunna medicinera honom och låssmeden skulle kunna låsa in honom – på livstid – och fallet vore löst!
Det egna rummet blir en tillflykt: Att hänga från taket, utforska väggarna, utforska världen, som senare Virginia Woolf i Ett eget rum. Att få vara sig själv när de andra rummens påbud förkastar ens performance, för att tala med Judith Butler. Rummet som en tillåten feministisk plats för queerhet, skrivande och andra obegripligheter. Den småborgerliga familjen äter kött och Gregor är på rummet. Gregor vill inte ha mjölken som Grete bjuder på, han vill bara ha gamla matrester, Gregor dumpstrar: ”Jag har ju aptit, men inte för sådana saker.”
Att som underställd vilja äta vegetabiliskt, att bryta mot köttnormativiteten, är att riskera bli behandlad som det djur en vill försvara. Det är att bli en svältkonstnär, att bli placerad framför den tomma tallriken. Gregor är i rummet tre månader: Ska det bli en håla utan möbler eller förbli mänskligt med möbler? Familjen tömmer rummet för att sedan låta rummet förfalla genom att fylla det med avfall och bråte. Gregor utestängs i instängdhet, Gregors förvandling är familjens förvandling: Utanför sitt rum jagas han av fadern med käpp och äpplen. ”Hur ödmjuk han än är… stampar fadern bara hårdare med fötterna.”
Gregors situation liknar brottsoffrets, flyktingens, Jesus sista månader. Den omvårdande Grete sviker likt Judas (Gregor har tänkt betala för konservatoriet systern önskar gå på) och utropar Gregor som ett det som familjen ”måste försöka bli kvitt”. De inneboende kött-tuggande hyresgästerna uppträder som de tre stupida männen, och städerskans vittnesmål om Gregors uppståndelse tillåts aldrig bli ”förkunnad” till den ointresserade familjen.
Eftersom Gregor enligt familjen-samhället har invaderat dem: ”detta djur förföljer oss”. Gregor är skyldig till att inte kunna försörja familjen längre, till att vara äcklig i deras ögon, till att inte passa in i familjeordningen, till att vara syndabock. Gregor pådyvlas ansvaret för sin situation av utanförskap, och görs till smuts och sedan till lik (som återuppstår). Gregor ”måste dö”, men ”lever ännu i gryningen”. Efter att Gregor dött flyttar familjen till en mindre våning och ser framemot Gretes lansering på äktenskapsmarknaden där hon med sin ”yppiga kropp” kan skaffa sig en ”duktig man”. Den absurda ordningen tar ett nytt varv.
Innan hans egen mänskliga familj förvandlats till förföljare, tänker Gregor: ”Om allt, lugn och förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse?” Den profetiska kroppen vittnar om vad som ska hända i den kommande fascistoida ideologin och morfologin; vad som ska hända den/de som skrivs in i de skapat värdelösa kategorierna, och som steg för steg politiskt förvandlas till insekter, svikna av mänskligheten. Metoden att skapa rädsla och förakt för svaghet, stigmatiseringen av underordnade minoriteter: Säg att de är som X, säg att de är X, tolka dem, teckna dem som X, säg att det är de vi brukar eller måste utplåna.
”Ingen tycks ha haft så mycket gemensamt med så många som denna ensamma författare som mindre än någon annan visste om han hade något gemensamt ens med sig själv”, inleder Karl Vennberg översättningen av Kafkas novell 1964. Men visst gestaltar, förutspår och påminner oss Förvandlingen om vårt grundläggande ontologiska misstag: För att transformeras till djur måste vi förutsätta att vi inte är djur, men vi kan inte bli det vi redan är. Vi kan inte bli djur eftersom vi redan tillhör gruppen (alla exakt lika mycket).
Den kommande mänskliga katastrofen ska få en planetär dimension. Också i det universella rummet får utplåningen vittgående konsekvenser. Det skövlande skogsbrukets insektsutradering – varelser med hjärnkroppar kapabla att navigera hemåt efter månen och stjärnorna – leder till utebliven pollinering, saknade färger, begränsad odling, för lite mat, avskuren framtid. Så förmedlar Förvandlingen den för alla varelser gemensamma existentiella flyktfrågan: Var är mitt hem och hur kommer jag dit?*
Att vara med djuret i dess kropp och erkänna djursläktskapet i vars och ens kropp är en empati- och sympatiövning. En prövande förvandling som kan avväpna och avlägsna både det fascistoida hotet och hotet från Antropocen. Vägran att äta det serverade kombinerade djurföraktet och självföraktet är svältkonstnärens antifascistiska motstånd. Gregors mänskliga insektsprotest framstår odödlig när den, istället för att ta avstånd från de första och sista offren, förtvivlat skrattspeglar läget och uppförstorar förminskningen.
© Arimneste Anima Museum # 4
Filmtips om insekter:
Who killed the honey bees (2009)
Vanishing of the bees (2009) Marayam Henein & George Langworthy
Queen of the Sun (2010) Taggart Siegel
Allåldersfilmer:
The Importance of Bees (2014)
Insects & bugs. Don’t kill the bugs!
The Beemovie (2007) Jerry Seinfeld
Artikeltips:
Allt om vetenskap om skalbaggar
Aftonbladet kultur om entomologi
Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).
Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.
Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.
Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.
Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.
Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.
Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.
Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna ”out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.
Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) – visad på Göteborgs filmfestival i februari – har paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.
Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.
Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.
Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening (ACLU) villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.
Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).
Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den amerikanska presidentens tveksamma inställning (D.T. 2017) till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.
© Arimneste Anima Museum #3

I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.
Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)
Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.
Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.
I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.
På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?
En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:
I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.
Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.
Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971: ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.
Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.
© Arimneste Anima Museum # 3

konsten att avslöja ett utanpåverk av större mått
– en fusionstolkning
Vem är den mest oanade aktören bakom ett till synes oförklarligt dåd? Är det den som ingen misstänker? Som inte gör så mycket väsen av sig?
Något mer än obemärkthet måste till.
Trots en skarp blick låter sig privatdetektiven Hercule Poirot bländas av de besuttnas tillgångar. När ägaren av Europas mest utsökta samling belgiska bronsstatyetter bjuder på middag är denne självfallet en synnerligen finkänslig människa med utsökt smak.
Eller? Till Poirots förskräckelse visar sig det enda smakfulla i värden konstsamlarens hem utgöras av själva konsten.
Statyetterna har införskaffats för att göra vinst och den som köper dem kan alltid smälta ned dem.

Alas! Avsaknaden av god smak – uppenbarad!
Och inte endast i förhållande till konsten, utan också till medmänniskorna.
Tydliggjort under middagen när landets prekära befolkning av värden ses som stundande krigsmaterial det är på tiden att göra sig av med. Helt visst en sannerligen behövlig brukbar nationell resurs! Två goda ting i ett och samma drag! Samhällets fabrikörer som ordergivare, samhällets tärande som kanonmat. Stegrade vinster i industrin, minskade stöd till de förföljda. Är det inte själva naturens gång! Är det inte så vi, de dugliga, helt naturligt förtär de svaga på våra ornamenterade middagstallrikar?
Några få artiga och skärrade invändningar från Poirot och husets lady biter inte på värdens fabulerande. Säljande avtal har redan gjorts upp av denne med krigförande parter, det egna landet liksom Hitlers anhang.
På hemväg, utanför värdens hus, tillsammans med livskamraten Hastings, kan Poirot inte längre hålla tillbaka harmen:

Statyetterna, den magnifika konsten, anledningen till besöket – i ägo av en ointresserad oanständig oberest drummel!
Senare, samma kväll, hittas mannen mördad.
Och Poirot kopplas in på fallet.
Så uppstår tillfälle att med hjälp av husets lady och Miss Lemon framkalla minnets förbigångna superkraft, den psykologiska intuitionen, ”fakta så djupt begravda i det undermedvetnas observationer att subjektet inte är medvetet om dess existens:1
Ja, vem är den skyldige – egentligen?
Den anställde som till slut reste sig och förlorade behärskningen? Den mördade som tänkt berika sig på krigets förbrukning av andra som vore de enbart materia? Som urskuldat sitt medvetet valda förakt med spekulationer om naturens förmodade lagar?
Och som trakasserat den subordinerade så varaktigt att den till sist transformerade till ett tillstånd där det uppdämda självförsvaret inte gick att hejda.
Ja, den som aldrig tidigare revolterat kan vid tillfälle och till sist komma att eruptera, tappa konceptet, göra sig skyldig till ett dåd som förvånar inte bara omgivningen utan också personen själv.
För Poirot återstår hantverket, att finna bevisen.
Och därefter, det som ständigt, utan undantag, riskerar lämnas åt sidan:
Åtgärdandet av de underliggande orsakerna, hotelserna och hetsandet, det systematiska och storskaliga utnyttjandet av de andras underläge.
Hur stort och djupt och inpräglat i samhällsväven är inte de brott som allra helst borde vara de som ställs inför rätta.
1 Agatha Christie, The Underdog, A Short Story, ”intuition is based on certain facts recorded subconsiously”, London: Harper Collins Publ., (orig. 1926) 2011, s. 35.
© Arimneste Anima Museum # 34