Table Peace



Anno 2015

Svetlana Alexievich in the town hall, beside the marshal, at the honorary dinner table. The flow of voices she brings forth, the testimonies and what they convey. How people suffered. And how those other than humans suffered; Chernobyl Prayer, ‘They were shrieking in their different languages.’1

What are they going to serve Svetlana Alexievich, what are they going to dine upon?

If Western history can be read gender critically, and power critically, it may also be read meat critically.

The exhibition of extinguished animal bodies was often a staging, a performance of power in a dire place; so how may a calf in bits appear appetizing in today’s situation of welfare and plethora of options?

Which is the tale preceding the act?

A material propaganda, from adults to children: partake in this hegemon, be complicit. As in this year’s Christmas calendar “To Christmas Eve in Thousand Years”: beaver bodies, wild boar bodies, calf heads, calf ears.

Now, eat, children.

But the people, the herds, the farmers may tell about the forefathers on the British Isles: ‘Animals were seldom killed for their meat. They were too valuable. Without your animals, you starved, and froze. Without your animals, you literally just died.’

During the eleventh century – and as a rule during many centuries – common people avoided killing and eating their calves and goat kids since goats, sheep, and cows implied living warm bodies, leftover milk, wool to wear.

Bodies that could be exploited. The affluent in the fourteenth century did not, though this is asserted in the calendar, move from human slavery to goat trade; beside the trade in goats there was the exploitation of the majority.

How were people persuaded to become like their masters? How is it that people may believe themselves to be more human if they transform themselves into predators?

The culture of food was for long considered amoral, apolitical, given, and unproblematic. But plunder constitutes absolute emergency. Reflection stops, compassion is supplanted. To listen two-dimensional is the human possibility, the synchronizing of empathy with aforethought.

Pea soup is the oldest course we may still enjoy.

Same evening, different meeting. La révolution pacifiqueLa révolution pour le changement climatique. The peaceful revolution for a fossil free world. According to Chalmers University of Technology’s calculation of climate gasses, standard Swedish food culture emits eighteen hundred kilograms per person and year. Lactivore: twelve hundred kilograms. Animal-free i.e. plant based: five hundred kilograms.

A food production which rather endeavours to incur less violence than makes violence a virtue. Food cultures which rather prolongs life than destroys it.

How is Svetlana Aleksijevitj message of peace received?

Between humans, but also between humans and those other than humans?


10th of December 2015

Translated from the Swedish

  • Svetlana Alexievich, Chernobyl Prayer: A Chronicle of the Future, Penguin Modern Classics 2016, translated by Anna Gunin and Arch Tait. New translation of the revised edition published in 2013. In Swedish: Svetlana Aleksijevitj, Bön för Tjernobyl, krönika över framtiden, Utopins röster, översättning Hans Björkegren, Stockholm: Ersatz, (orig. 2005) 2013
  1. Svetlana Alexievich, Chernobyl Prayer: A Chronicle of the Future, p. 31.

© Arimneste Anima Museum #13

Advice for the Democratic Defence



Do holy principles exist? Is it possible to weigh principles against conditions? Alternately, combine them with parrying practice? In a foreword, the author Dalton Trumbo tells the story of how he, during the second world war, refrained from republishing his classic anti-war novel Johnny Got His Gun from 1939, written in 1938. The decision was made after a Nazi supporter had sent Trumbo a fan letter thus proving that the message of the book risked getting employed in American Nazis’ propaganda for peace and pacifism.

Nazis as negotiators and peace-makers? Hardly the image most people have of the Nazis, but that is how they desired to appear both in Europe and the USA. Nations and persons and minorities refusing to comply with the dictates were, according to the Nazi propaganda, against peace and were depicted as guilty of invasions and persecutions. An infamous illogical politics: If you do not abide to us invading you, we are forced to invade you. If you do not abide to us obliterating you, we are forced to kill you. Everything is your own fault, we only wanted to keep “the peace”. In the USA, Nazis could be seen demonstrating in the streets of New York carrying signs with pacifist catch phrases stolen from the peace movement.

Yes, a passive USA had without question played into Hitler’s hands. Something Dalton Trumbo in the name of art and politics did not want to contribute to. The passing of time and events changed his book, and the political forces could mishandle the new readings. In this way, in the moment, self-censoring was the bestselling peace appeal’s destiny. In order not to turn into a useful idiot for the Nazis, Trumbo considered facts about the surrounding world. A decade later, following the end of the second world war, the political situation was different – and the novel was republished (1959 and 1970).

When Dalton Trumbo realized the state of his novel, he, as a political leftist, had already unveiled the intentions of the Nazis and their false message of peace. However, not everybody was as politically aware, erudite, and up-dated. Many people were fooled – or let themselves be fooled. Almost everyone may be deceived by deceitful main figures. Today, with strong reactionary forces around, armed with old and new strategies for old and hidden agendas, this is something to keep in mind. Not everything is what is seems to be, and that which seems to be, may in actuality be the case.

Whereupon today resting argumentative books become up to date. In Denying the Holocaust (1993), the American historian Deborah E. Lipstadt, recently on a visit to Sweden to present her new book Antisemitism Here and Now (2019), shows how right wing figures, since the second world war, have acted to present Nazism as conceivable and on the level.

Lipstadt discovers a new tactic. At first, they made attempts to exculpate the Nazi German politics and the Holocaust, then, when the attempt failed, they started to deny the facts. Interestingly, she also finds that these extreme right people generally encompassed anti-feminism with outspoken misogyny as a central ingredient.

For her critical and sharply written book, Deborah Lipstadt was sued in Great Britain by the denier and historian David Irving – a trial she won and related in her book History on Trial (2006), adapted for the screen by Mick Jackson as Denial (2016).

Besides the offending of the victims, Holocaust denials are in itself a strange phenomenon. How may one contradict something so certified and researched? How may anybody want to reveal themselves as fact resistant beyond all reason? Unfortunately, they know what they are doing, says Deborah Lipstadt. By repeating lies over and over again, they are able to plant seeds of doubt. In this way, they manage to create confusion simultaneously as they may be perceived as standing on “the other side of the debate”.

People less familiar with science and knowledge – the public, journalists, politicians – risk  being blindsided, says Deborah Lipstadt, by these abusers of freedom of speech clad in well-tailored costumes and fashion blouses. In the Canadian documentary Prosecuting Evil (2018) by Barry Avrich, the Chief Justice of the trials against Einsatzgruppe, Benjamin B. Ferencz, tells about a Nazi officer’s humanitarian facade. It is a short sequence spotlighting the Nazi camouflage tactic. The officer’s pleasant manner facilitated the deceits more effectively. Look here, our intention is to take care of you; our strive is the absolute peace.

That is, peace under the boot heel. Fascism and Nazism’s modus operandi. The total lie, the complete indecency. The Nazis named the suburb of Auschwitz, Theresienstadt, “the city that Hitler gave the Jews”. Clean, neat and perfect, nothing offensive close to the curtain, nothing seen near the fence. A scene hiding a reverse reality. When it was too late, the truth was revealed. The smiles and the peace were a grimace. And the benevolence and helpfulness the first step towards exploitation and killing.



About this method of fraud has been testified many times. So, what happens if the slipping in of horrible ideologies and practices happens later on, when they are conceived as decidedly illogical and forever discarded? A situation Lucía Punezo describes in the fiction movie The German Doctor (2013), based on a factual event in Argentina during the 1960’s. The movie begins in what constitute everyday smoothing between human beings – trust, empathy, and rationality – and shows how these essentials may be deployed to mislead and break others.

In the Nazi and Fascist obstruction, confidence in the other person is eroded and belonging to the female category implies being perceived as the most desirable object. And, thus, being exposed to existential horror. Is there on the whole anybody that I may trust? May anything at all be taken as a given? Once ordinary confidence is broken, each and everyone is left to moral and political suspicion, doubt, and confusion.

Which then is the practical conclusion? How may fascist forces be met and resisted – with remained human feeling? One sustainable answer is that lectures in democratic values and history must be given continuously and start early in life. For the public discusson, Deborah Lipstadt gives the advice not to debate deniers of facts, especially not Holocaust deniers, since to be seen on the same arena make them appear as legitimate opponents and contributes to spreading their message.

Deborah E. Lipstadt’s recommendation is as follows: do not forbid their speech, let them speak, oppose them. But do not assist in giving them a platform. Do not give them space, do not legitimize them as a counterpart. Participating in a panel is a kind of commission of trust, which is why freedom of speech for everyone is not on par with a place in the panel. Deborah Lipstadt’s solution combines self-defence, arriving from historical and today’s facts and experience, with the honouring of democratic and humanitarian principles. An advice that fits our time.


 Original article in Swedish

  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun, New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006
  • Photo of Benjamin B. Ferencz


©Arimneste Anima Museum #13

Oka Rusmini



Pramoedya Ananta Toer hör till fåtalet författare som i sin romankonst lyckas införliva kvinnokategorin och kvinnors kamp för lika rätt, något fortfarande ovanligt, fast det inte borde vara det: Kvinnorörelser har i alla världsdelar spelat en avgörande roll i verklighetens dramer för oberoende och demokrati.

I mitten på 1960-talet, femton år efter landets självständighet, omfattade den indonesiska kvinnorörelsen med jämställdhet och lika arbetsrätt på agendan tre miljoner medlemmar och utgjorde en betydande politisk kraft. Ändå, eller kanske just därför, utsågs rörelsen till syndabock; en beskyllning riktad mot kvinnoförbundet Gerwani för våld mot högt uppsatta militärer nyttjades av diktaturregimen som ett (av många andra) svepskäl för att idka förföljelser och begå massmord på människor i landets demokratirörelser.

En ofattbar föga omskriven mänsklig katastrof och ett bortglömt fall av härskarteknik. I decennier traderades anklagelsen mot den indonesiska kvinnorörelsen innan historiker och utredare bevisade myten vara falsk. Ja, syndabocksstrategin brukad som vapen mot minoriteter och folkrörelser har varit och är ett återkommande fenomen; i dagens Europa och USA kan reaktionära krafter ses använda förtal, misstänkliggörande och skuldöverföring för att försöka bromsa arbetet för demokratisk utveckling.

Strukturer och sociala tekniker kan framstå abstrakta, men de dirigerar människors enskilda liv. En författare som likt Pramoedya Ananta Toer lyfter människors strävan bort från konstruerade labyrinter är Oka Rusmini, verksam i Denpasar på Bali.

Novellen “Sitas eld” i samlingen Indonesien berättar, tusen gevärskulor, tusen fjärilar utspelar sig på landsbygden vid tiden för landets frigörelse. En grupp tonåringars gemenskap med den omgivande naturen, särskilt en porlande vindlande bäck, används av de vuxna för att uppfostra ungdomarna till hetero-hierarkiskt leverne: bäcken omtalas som vore den en traditionellt maskulin människa, en gud att följa och beveka.

Kroppsform i kombination med klass/kasttillhörighet avgör i övrigt de ungas framtid. Återstoden av livet bör de tillbringa i en förment passande makes hushåll; någon utväg ur bestämmelsen erbjuds ej och bortom hushållet lurar risken att bli kidnappad av koloniala män (här holländare) till ett liv som tjänstehjon (yngre) eller konkubin (äldre) alternativt utsättas för de värsta av brott, dumpad mördad på byns torg som avskräckande exempel på att underordnade inte bör sätta sig till motvärn.

Sitar har sitt amorösa sikte fäst på Sawar, som befinner sig på frihetsrebellernas sida. Sawar kan konsten att lyssna i turtagning och de två dras till varandra. Till Sitars besvikelse visar det sig att även Sawar önskar äga henne, såsom byn äger Sitars mor då hon avkrävs ett liv som konkubin för att spionera åt motståndet. Sitar måste följa sin förälders exempel och som slav åt den japanska överbefälhavaren skaffa fram hemlig information. Berättelsen utvecklas till fullödig tragedi: enda sättet för de mest förtryckta att undkomma överheten är att förgöra den som står dem närmast.

Romanen Jordens dans från 2000, översatt till svenska 2009, komplicerar normbilden ’personer i kvinnokategorin trängtar ömsesidigt kärleksförhållande till personer i manskategorin som hellre begär dem som sexuellt objekt och dold försörjare av familjen’. Människorna resonerar och berättar sig fram i tillbakablickar; skriften i samklang med den muntliga traditionen; kön, genus, klass, kast, exteriör och amorös variation som pjäser på en karta dimensionerad av patriarkala och koloniala regelsystem.

Huvudpersonen Telaga vet att hennes utseende granskas; en intim värdering av ett barn, fastän inte erotisk, också mellan mor och dotter. Till skillnad från sina systrar, som måste värja sig mot de äldres nedsättande ord, möts hon av vänliga blickar och tvingas istället hantera avundsjukan, en kraft som hotar att förgöra både den utsatta och den som utsätter. Dessutom svårbegriplig: Ju vänligare hon är mot de avundsamma, desto mer hat väcker hon. Varför detta hat när hon inte gjort dem något?

Ett svar är att kroppsliga företräden, förmodade privilegier, ger möjligheter utom räckhåll för de avundsjuka. Men i danskonsten kan en kvinna uttrycka taksu – gudomlig inspiration och kraft – såsom Telagas mor Luh Sekar när hon strävade att sätta byn på kartan. Unga människor av idag tar inte vara på detta själsliga värde, menar dansläraren mästaren Luh Kambren, dock vet alla i byn att hennes omdöme präglas av livet med den västerländska maken och konstnären, hans pornografiska exploatering av kvinnliga kroppar, den infödda fruns kropp, galjonsfiguren, täckmanteln för att slippa undan avgifter och skatt.

Maken konstnärens utnyttjande, hans utställda performance-videor, nådde byn, som i den moraliska rättens namn lät misshandla honom så redigt att han efter en tid avled av skadorna. Fortfarande studeras konstnärens verk och tekniska färdigheter – trots att det hans verk förmedlar är hustruns plågade skrik. Hustrun uppmärksammades och prisades, konstlitteraturen noterade henne, skribenterna blev förmögna, men något skadestånd erhöll hon aldrig.

Samtidigt betraktades hennes och Luh Sekars ambitiösa dansprogram som vore det utslag av galenskap. Till liten förvåning för Luh Kenten, tidigt medveten om sin transidentitet och med ett begär riktat mot kvinnor generellt – ”utan kvinnor skulle jorden sakna själ” – och i synnerhet gentemot Luh Sekar som öppnat hens kritiska öga för hur män kan leva på kvinnors arbete när de tillbringar dagarna på det lokala gatuköket med kaffe, skvaller och drömmar om en självständig kvinna som säljer grönsaker, hantverk och kakor på marknaden; nyckeln till ett liv i välstånd där maken efter kvällens dobbel kan gå hem och vila bredvid sin utarbetade hustru.

Västerlandets misogyni liksom förfädernas traditioner är svårkrossbara tegelstenar; de sociala och kulturella straffen för att överträda en kast/klass eller ett kön/genus svåra att undkomma. Ändå kunde män som Telagas farfar genom utbildning, pengar, ämbete och överklassgiftermål rucka på systemet, ja till och med leva över heterogränsen i ett ménage à trois. Luh Kentens tillvaro bär liknande frigörande potential: hens lesbiska frieri av ”en sort som aldrig institutionaliserats i människans historia”, en längtan att visa att livet kan levas utan tvingande beräkningar.

Men färden uppåt i samhällshierarkin via giftermål med “rätt” man säkrar Luh Sekars karmacykel efter döden – systemets religiösa/existentiella dimension – och ger henne status, en respekt som villkoras av konkreta motkrav: inte bevista sin låg-kast-familjs tempel, inte äta av deras offerfrukt, inte be tillsammans med dem, inte ta med Telaga och de övriga barnen till barndomshemmet eftersom att vistas i en lägre-kast-miljö innebär risk att ”förlora sin adliga utstrålning”.

Kastmässigt och klassmässigt reser Telaga i motsatt riktning modern. Redan som flicka väljer hon Wayan till framtida gemål, fattig men kulturellt rik, begåvad med avsevärd konstnärlig talang. Telagas mor Sekar förhandlar och grälar med dottern, hon vet att begåvning inte kommer att räcka, Wayan måste ges karriärchanser och skickas på en längre meriterande resa; som i slutändan snarare visar sig vara ett – fruktlöst! – försök att bryta upp relationen.

Telagas liv i Wayans hem blir en prövning. I hushållet finns inga tjänare, ingen frukost, inget rent vatten att tvätta sig i; färskvattnet, liksom veden, måste sparas för att tillaga maten, och framförallt: steka de religiösa offerkakor familjen producerar i hemmet. Som gift anses mannen ansvara för hushållets kvinnor – Telaga, systern och modern – men det är kvinnorna som framställer offerkakorna, bakar, formar, steker, förvarar, transporterar, säljer, sparar, håller räkning och försörjer familjen.

Några smycken från moderns familj får Telaga inte ta med sig och den kyrkligt regisserade övergångsceremonin vägrar hon genomföra. Straffet för normbrottet – att gifta sig över kastgränserna och att ignorera riten – tar form som viskande och mumlande i byn om att kärlek inte var anledningen till äktenskapet: Kanske hade Telagas farfar en relation med Telagas mor, Luh Sekar?

Förhållandet mellan Telaga och Wayan är lyckligt, men efter några år insjuknar plötsligt Wayan och går bort. Förtalet mot familjen riktas nu direkt mot Telaga. Wayans syster, som aldrig värderats lika som sin bror, drabbas svårt av avundsjuka. Om systern hade förblivit ogift, hade hon ärvt brodern, istället blir det Telaga som ärver. För att lindra sin avundsjuka friserar systern verkligheten och sprider ut att Wayan dog för att han gift sig med en högkastad kvinna, per definition en trollkvinna då hon aldrig erkänt sitt kastbyte.

Telagas tillvaro blir otrygg, vardagen utan Wayan en plåga, också kroppsligt, då deras erotiska kärlek var ”som att bli ett med universum”. Isolerad både i Wayans familj och i byn söker Telaga sig tillbaka till hemmet och modern; men ska hon upptas av sin gamla familj och slippa förtalas som olycksbringare och syndabock måste hon genomgå den traditionella övergångsritualen.

Så sluts cirkeln, från avundsjukan riktad mot henne i barndomen, över försöket att medelst val av gifte undslippa den, till avundsjukan riktad mot henne som vuxen. Återstår att bege sig till templet där en människa tillhörande överklasskasten kan lejas att tvaga sina fötter i ett ämbar, hälla det av smuts grumliga vattnet över den hukande knästående nedanför, och besegla kast/klass-bytet med att sätta foten på dennas nedböjda huvud.

En ceremoniell akt att fördra i den tvingande belägenheten, på samma gång en talande symbolik för alla seglivade djupt orättfärdiga skiktningar som väntar på att upplösas i mänskliga samhällen på alla kontinenter.


  • Oka Rusmini, Jordens dans, en roman från Bali, [orig. Tarian bumi, sebuah novel, Magelang: Indonesia Tera, 2000], översättning Stefan Danerek, Skummeslövsstrand: Förlaget Idea, 2009.
  • Oka Rusmini, ”Sitas eld” [orig. ”Api Sita”2004] i Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, Stockholm: Tranan, första utgåvan 2012, andra 2019.
  • Pramoedya Ananta Toer, Buru-kvartetten, fyra volymer, Stockholm: Leopard, 2003 (1975), 2009 (1979), 2010 (1985), 2011 (1988).
  • Women Creating Indonesia: the first fifty years, red. Jean Gelman Taylor, Clayton, VIC: Monash Asia Institute, 1997.
  • Vidare läsning: Inside Indonesia.


© Arimneste Anima Museum # 13



Nummer  # 13

Oka Rusmini

Table Peace

Advice for the Democratic Defence

Spirit of Revolt


Nummer # 12

The Revolutionary Olympe de Gouges

The End and the Means




Nummer #11

Ändamålet och medlen

The Era of Meat is Gone

Natura I


Nummer #10

Frågan om rött

Siti Rukiah

To eat or be eaten




Nummer #9


Freden på bordet

On the origin of violence



Nummer #8

The hidden climate poetry

Eco climate poetry

Soon it will crack

Pig? Who?

När börjar freden


Nummer #7

Hundens genius

Materialet som gick därifrån

Rävarna raskar över isen

Råd för det demokratiska försvaret


Nummer #6

Nanine Vallain

Sophocles’ Antigone

Where is my home? Apropos Kafka

Rosana Antolí

Climate, Grub and Politics


Nummer #5

Spökets viskningar eller “the elephant in the room”

Slick knockout

Skärgårdshavet Saaristomeri


Nummer #4

Var är mitt hem?


Skin cloths

Soul sister


Nummer #3

The Utmost Silence

Dissolving love bars

Hidden figures

Ouaga girls


Nummer #2

Freedom connected

Léonora Miano

Oeniga eniga


Skallgång saknade

The lost parallel


Nummer #1

Andrea Fraser

Den dolda ekopoesin

Därför är det dags att göra slut med jaktromantiken

Rosana Antolí




Anno 2008

The daughters of feminism took their assignment to heart: Occupy space, conquer territory. In the narrative, in the picture. In the frame. Within the frame. Was it enough?

Heave oneself up to the top of the artist Niki de Saint Phalles’ sculptures outside the entrance of the Museum of Modern Art in Stockholm. Look out and down, direct the lighting, and discover the self-destructing machine created by de Saint Phalle’s husband Jean Tinguely. Yes, de Saint Phalle had an intelligent husband-artist-colleague. A culturally formed man endeavouring to reveal the movement that appears to be leading forward but in accelerating speed is moving towards perdition.

Even before Monsieur Hulot, the film director Jacques Tatis’ lost man in androcentric society’s metallic blue landscape, in Playtime from 1967, Tinguely’s meta machines made satire of termo dynamics’ immanent death wish. Like the steam engine of Astrid Lindgren’s Lillebror, when Karlsson-on-the-roof confidently poses as a machinist, Tinguely’s machines destroyed themselves: Puff puff, puff puff. Oups, it went off. ‘Oh, well, it doesn’t matter. I’ve got a heap of steam engines’, Karlsson assures, while Lillebror, not yet fully formed man, hesitates rightfully. How many steam machines may go off until the game is ended?

How much of the world’s resources and fossil fuels may the termo-dynamic machine use before everything is wasted? The dominating feminisms started out fine but invested in a future that seemed to disregard the prerequisites of the world. Having come halfway on their journey, they appeared modest where they should have been grand, assuming where they should have been humble. They forgot the broad perspectives and pretentions of feminist alternative societies; critique of the very design, the material, the mechanics, the fuel, the cost calculations, the sources of revenue, the economic models.

Missing were thoughts about how the building may embrace everybody. Ideas about how society will make ends meet so that it may be handed over long-term colourfully and innovatively functioning. The feminism of Simone de Beauvoir pointed out that women were shaped by culture but overlooked that this is true also for other gender categories; the order-abiding first category (the male) alongside the forms in between. Thus the model for the ideal human being was left without further critique. Women, like other presumably deviating human beings, were exhorted to demand to be able to live as white commonly formed male well-to-do persons, fitting to the white well-to-do men’s kind of societal project. In their urge to be included, the dominating feminisms forgot to criticize society at its roots.

The desire was to get allowance to enter and take place in the white man-male-machine. The vehicle that is now, somewhat globally known, risking to permanently drive itself down the marshes. The glaciers of Himalaya are melting, and so are the ices of Arctic. Climate scenes give the image of rupturing coasts; cities, villages falling under the sea surface; storms, draughts, algae blooming. Degrees of climate heat that cannot be stopped, parts of a machine that has already combusted; forget under two degrees heightened temperature. The fossil fuel depletion of the machine from the 1960’s and onward cannot be retracted.

The people sinking first are those without life insurances and home insurances, internet banks, or money in their pockets. Those whose share among the not so-well-to-do constantly must be appreciated, since banks and institutes miss out on gender coding the fact collecting. Those who make up around seventy percent of the people living on less than a dollar a day and whose share among those living on less than two dollars a day is even higher. Every day they are using their backs, legs and arms muscles to carry wood, water, children, building materials, fuels, goods. Chopping and collecting in forests, in sugar cane fields and cotton fields; sowing and harvesting the grain; labouring in industries and sweat shops for low wages during long working hours in dismal working conditions.

If they get paid at all, that is. Globally, the category of women and girls is an underclass, women and girls often being exacted unpaid services to surrounding men; as a wife slave in bed and in the kitchen, alternately as a sex slave lured by assurances of a job as a house maid in the North. Women make up the majority performing the world’s most physically heavy work, executing three fourth of all unpaid work. Given that women survive. The UN estimates that since a girl may be considered less valuable, and expensive, due to the dowry tradition, one hundred million girls are aborted or die from starvation or lack of basic medicine.

Yes, the gender marked social catastrophe was, as we know, already here, for every feminist to pay attention to long before the climate crisis caused Western sympathy and so clearly gave witness to dismal allocation politics internationally, nationally, and household wise. And dismal allocation environmentally and resource-wise. We ought never forget how Elin Wägner, Rosa Mayreder and many other feminists in the early 20th century analysed with pretensions for humanity but were wrongly dismissed by their subsequent feminist colleagues as simple binary feminists.

Thus, the critique of society’s goal, function, resilience, sustainability disappeared; humanity’s dominion, the relation to future generations, to nature, to nonhuman animals. A similar fate was accorded to the critique of the seamy side of production society in the form of stressed out kids and parents, in the so-called Nina Björk debate two years ago.

To the one inspecting the structure thoroughly – please, here is the exit. To the one presenting an alternative map – go ahead, here is the back door. However, the radical map does not only scrutinize the machine construction; it may also augur the new and the old; merging, tearing apart, rebuilding, letting the light in. Such a map may flicker in creative séance, seemingly mad, however genially, over suburbs, favelas, countrysides, continents, and urban citadels. The progressive invitation proposes a continuous happening in style of the 1960s, though in a sober state.

Tinguely’s kinetic machine may perhaps have constituted a reaction to Claude Lévi-Strauss’ idea about modern society as a machine, developing by differences in potential, expressed in varying forms of social hierarchies. The machinery was able to perform a lot of work, though, in the process, in the gap between the boiler and the condenser, energy was consumed and destroyed. Less modern societies instead functioned wholly mechanical, like a clock, and created no gaps, no exhausted energy, according to Lévi-Strauss. But their machines were cold, static, and lacked development.

Lévi-Strauss might be a Western scientific icon; nevertheless, even icons are marked by a position, and the perspective of the icon may reveal unsighted spots; less modern societies, the so-called primitive ones, were actually full of differences: division of labour, hierarchy, especially in relation to sex/gender. What generated the gender division of labour? In Female Power and Male Dominance, On the Origins of Sexual Equality from Cambridge University Press 2000, Peggy Sanday shows how the culture of food influenced the direction: plant- and or crustacean-based societies generated more equal social relations, while animal-based societies created less equal social relations.

And, the clock mechanics may be everything but static, like a bicycle in full swing. A non-destructive muscle-building energy creating mechanics may develop like a forward-rolling gearwheel building upon the movement by chain reaction. What genius of simplicity and usage of given prerequisites does not, for instance, the sail express? Like the hand- driven computer – the energy efficient that for some reason cannot be sighted in the shopping malls of the North. Why is no modern city using all, now wasted, energy generated by office people sweating in the mechanics of thousands of city gym palaces?

Look across de Saint Phalle’s artwork and sight the norm, the one not consisting of the many, but the few. A sad but life-threatening minority. The ten percent of humanity, formed by almost one hundred percent individuals from the self-appointed superordinate sex, which, counting in property and financial assets, minus debts, own eighty five percent of the world’s resources. Alone in the machine’s powerhouse, indissolubly dependent upon the labour of the majority, this minority is ravaging ground water and oceans; eroding the soil by fodder cultivations for luxury meat consumption; deforesting the tropics to produce, for instance, toilet paper; wasting biological conditions for humans and nonhumans without being affected themselves, all for the production of goods for more and more people belonging to the middle-income segment.

More and more hot, the machine puffs on, in accordance with the calculation. Aready in ancient Greece the proto feminist Plato, in The Republic, described its architecture in the character of Socrates making conversation with his apprentice Glaucon: What do we want, a state in fever, driven by greed and cravings for meat from pigs and cattle, embarking on the pursuit of unlimited material possessions and therefore having to cut a slice of their neighbours territory? Or a simple and more equal society in which everyone may live well off ‘wheat-meal or barley-meal, splendid cakes and loaves on rushes and or fresh leaves; salt, olive oil, cheese, different kinds of vegetables, figs, and peas and beans, myrtle-berries and acorns to roast at the fire as they sip their wine’?

It is impossible to know just how an alternate socio economic and technological pathway might have differed in relation to the ones Plato described. Perhaps the choice was not between two differing societies, perhaps this was a patriarchal figure, a constructed either-or, concealing that in all times there are a thousand movements, a thousand kinds of cog wheels, leverages, bicycles, sails, hand driven computers, wind catchers, sun cells, means of subsistence. But Plato’s point remains important, and it disputes that which is ordinarily taught by society: There are other ways of development than the ones of violence and alienation shaped to fit those who have acquired the power to choose.

The feverish machine has roiled for centuries now, faster and faster, soon there will be no land areas left to ravage. For long it ignored the hunger of the world; the concrete hunger of those producing the goods for the charts of economic growth and the fodder for luxurious meat; the metaphorical hunger for the norms and values assigned the subordinate, and never applied by the power centres of the world. Values that the machine therefore is inherently lacking.

Tinguely’s pretence rational machines were planned to detonate during two exhibitions; in the US 1960, and in Denmark 1961. Study for and End of the World 1 obeyed his master’s command, and exploded. Machine number two refused. It crawled on, as if toiling in quicksand, indisposed to understand its own good. The machine refused to self-destruct; needed help to adjust its logic: from burnout to recreation.

So, time to claim new buildings. Machines in which pathological winning is exchanged for conditions of recycling; machines in which the top result is given to the construction that wastes the least and shares the most. Feminist machines that may be montaged and de-montaged. Machines that again and again recycle, resurrect and live, rather than consume, devastate, and fall apart.


Photo: Maple leaf, autumn 2019

Published in Swedish, in Bang Magazine 1st of March 2008

©Arimneste Anima Museum #9

Var är mitt hem?



Om Franz Kafkas Förvandlingen

Året är 1915 och Gregors rum och familj är ett mikrokosmos för den juridiskt uppbackade europeisk-patriarkala familjeordningen: Gregor bör stiga upp klockan fyra, gå till sitt arbete i den manligt kodade offentligheten, inte ha en ”pipig röst”, inte vilja stänga in sig för att skriva.

Att följa mönstret vore att söka göra rätt maskulinitet, att vara en korrekt man och medborgare, en kugge i maskineriet, såsom i Strindbergs äktenskapsdramer där maken tecknas som löneslav åt den parasitära hustrun (husslaven som inte har formella möjligheter till studier och arbete).

Den som inte förmår bete sig i enlighet med påbjuden ordning, det vill säga bete sig som antingen man eller kvinna på rätt plats med rätt sysslor i rätt rum, riskerar att uppfattas som ett monster, ohyra, spöke. Men innan Gregor blir ett monster blir han en insekt. Gregor blir en skalbaggekropp för stor för att passa in i sovrummets dörröppning. Han är fel i fel rum, det feminint kodade hemmarummet där han helst av allt vill ägna nätterna åt att skriva och dagarna till att sova ut.

Att vara ”djur” innebär i det mänskliga samhället att vara instängd, som arbetskraft för varor eller som kropp för senare förtäring, alternativt förment funktionslös som en lus eller skalbagge som ännu inte lätt kan exploateras i produktionen; ett skadedjur endast värt förakt. Gregors mänskliga medvetande gör fel artus i det för honom felaktiga människorummet. Familjen uppvisar xenofobi, och Gregors beteende misstolkas.

Genusordningen, påvisad av Yvonne Hirdman, kan utökas med artusordningen. Genus och artus sammanstrålar till en normativitet i mönster av dikotomi respektive över- och underordning. Gregor hamnar utanför i det informella regelsystem som tillskriver hen mindre mänsklighet (obegripligt genus) och frånvaro av mänsklighet (obegripligt artus).

Men Gregor är lojal med människorna: ”Han kände sig åter införlivad med mänskligheten och hoppades av båda, såväl läkaren som låssmeden, utan egentlig åtskillnad, att de skulle nå storartade och överraskande resultat.” Läkaren skulle kunna medicinera honom och låssmeden skulle kunna låsa in honom – på livstid – och fallet vore löst!

Det egna rummet blir en tillflykt: Att hänga från taket, utforska väggarna, utforska världen, som senare Virginia Woolf i Ett eget rum. Att få vara sig själv när de andra rummens påbud förkastar ens performance –för att tala med Judith Butler. Rummet som en tillåten feministisk plats för queerhet, skrivande och andra obegripligheter. Den småborgerliga familjen äter kött och Gregor är på rummet. Gregor vill inte ha mjölken som Grete bjuder på, han vill bara ha gamla matrester, Gregor dumpstrar: ”Jag har ju aptit, men inte för sådana saker.”

Att som underställd vilja äta vegetabiliskt, att bryta mot köttnormativiteten, är att riskera bli behandlad som det djur en vill försvara. Det är att bli en svältkonstnär, att bli placerad framför den tomma tallriken. Gregor är i rummet tre månader: Ska det bli en håla utan möbler eller förbli mänskligt med möbler? Familjen tömmer rummet för att sedan låta rummet förfalla genom att fylla det med avfall och bråte. Gregor utestängs i instängdhet, Gregors förvandling är familjens förvandling: Utanför sitt rum jagas han av fadern med käpp och äpplen. ”Hur ödmjuk han än är… stampar fadern bara hårdare med fötterna.”

Gregors situation liknar brottsoffrets, flyktingens, Jesus sista månader. Den omvårdande Grete sviker likt Judas (Gregor har tänkt betala för konservatoriet systern önskar gå på) och utropar Gregor som ett det som familjen ”måste försöka bli kvitt”. De inneboende kött-tuggande hyresgästerna uppträder som de tre stupida männen, och städerskans vittnesmål om Gregors uppståndelse tillåts aldrig bli ”förkunnad” till den ointresserade familjen.

Eftersom Gregor enligt familjen-samhället har invaderat dem: ”detta djur förföljer oss”. Gregor är skyldig till att inte kunna försörja familjen längre, till att vara äcklig i deras ögon, till att inte passa in i familjeordningen, till att vara syndabock. Gregor pådyvlas ansvaret för sin situation av utanförskap och görs till smuts och sedan till lik (som återuppstår). Gregor ”måste dö”, men ”lever ännu i gryningen”. Efter att Gregor dött flyttar familjen till en mindre våning och ser framemot Gretes lansering på äktenskapsmarknaden där hon med sin “yppiga kropp” kan skaffa sig en ”duktig man”. Den absurda ordningen tar ett nytt varv.

Innan hans egen mänskliga familj förvandlats till förföljare, tänker Gregor: ”Om allt, lugn och förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse?” Den profetiska kroppen vittnar om vad som ska hända i den kommande fascistoida ideologin och morfologin; vad som ska hända den som skrivs in i de skapat värdelösa kategorierna, och som steg för steg politiskt förvandlas till insekter, svikna av mänskligheten. Metoden att skapa rädsla och förakt för svaghet, stigmatiseringen av underordnade minoriteter: Säg att de är som X, säg att de är X, tolka dem, teckna dem som X, säg att det är de vi brukar eller måste utplåna.

”Ingen tycks ha haft så mycket gemensamt med så många som denna ensamma författare som mindre än någon annan visste om han hade något gemensamt ens med sig själv”, inleder Karl Vennberg översättningen av Kafkas novell 1964. Men visst gestaltar, förutspår och påminner oss Förvandlingen om vårt grundläggande ontologiska misstag: För att transformeras till djur måste vi förutsätta att vi inte är djur, men vi kan inte bli det vi redan är. Vi kan inte bli djur eftersom vi redan tillhör gruppen (alla exakt lika mycket).

Den kommande mänskliga katastrofen ska få en planetär dimension. Också i det universella rummet får utplåningen vittgående konsekvenser. Det skövlande skogsbrukets insektsutradering – varelser med hjärnkroppar kapabla att navigera hemåt efter månen och stjärnorna – leder till utebliven pollinering, saknade färger, begränsad odling, för lite mat, avskuren framtid. Så förmedlar Förvandlingen den för alla varelser gemensamma existentiella flyktfrågan: Var är mitt hem och hur kommer jag dit?*

Att vara med djuret i dess kropp och erkänna djursläktskapet i vars och ens kropp är en empati- och sympatiövning. En prövande förvandling som kan avväpna och avlägsna både det fascistoida hotet och hotet från Antropocen. Vägran att äta det serverade kombinerade djurföraktet och självföraktet är svältkonstnärens antifascistiska motstånd. Gregors mänskliga insektsprotest framstår odödlig när den, istället för att ta avstånd från de första och sista offren, förtvivlat skrattspeglar läget och uppförstorar förminskningen.


  • * I Djurens liv (2001) Nya Doxa, skriver J. M. Coetzee att Röde Peter i Kafkas Rapport till en akademi ställer sig denna fråga i fångenskapen hos människorna, s 31.
  • Förvandlingen av Franz Kafka (1883−1924), kortroman/novell utgavs 1915 och översattes till svenska av Caleb J. Anderson och Karl Vennberg, Forum 1964 och på nytt av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll (2000) 2007.
  • Version of this article in English



©Arimneste Anima Museum #4

Filmtips om insekter:

Who killed the honey bees (2009)

Vanishing of the bees (2009) Marayam Henein & George Langworthy

Queen of the Sun (2010) Taggart Siegel


The Importance of Bees (2014)

Insects & bugs. Don’t kill the bugs!

The Beemovie (2007) Jerry Seinfeld


Allt om vetenskap om skalbaggar

Aftonbladet kultur om entomologi

Dissolving love bars



Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).

Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.

Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.

Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.

Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.

Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.

Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.

Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna “out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.

Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) visad på Göteborgs filmfestival i februarihar paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.

Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.

Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.

Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening (ACLU) villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.

Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).

Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den amerikanska presidentens tveksamma inställning (D.T. 2017) till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.


  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  • Not. 1. Filmen The Case Against 8, 2014,  berättar om legaliseringen av samkönade äktenskap i Kalifornien.
  • Bild från filmen, huvudrollerna spelade av David Oyelowo och Rosamund Pike

In English

©Arimneste Anima Museum #3

Hidden figures



I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.

Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)

Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.

Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.

I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.

På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?

En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:

I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.

Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.

Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971:  ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.

Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.

  • Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
  • Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017, översättning till svenska Gunilla Mattsson
  • Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.

©Arimneste Anima Museum #3

Den dolda ekopoesin



Tomas Tranströmer berättade en gång i en dokumentär från 7 /12 2011 om hur naturlyrik kunde tas emot av recensenterna under det sena 1960-talet: ”Om man hade med ett djur eller ett grässtrå blev man avfärdad som reaktionär.”

Mare Kandres Deliria från 1992 sjöng profetiskt men någon större respons på civilisationskritiken kunde inte skönjas.

Recensionerna av Joy Harjos Karta över nästa värld från 2012 blev, till liten förvåning, lätt räknade.

Idag, några år senare, är det som vi vet annorlunda. “Ekopoesi”, liksom analyser där “djur” förekommer, uppmärksammas och belönas.

Då borde det vara dags att fundera en smula över hur allas våra maktinfluerade diskurser riskerar verka som repression av det undanskymda ordet.

Tendensen till kapitalisering av glömskan, de nya begreppen för det gamla, diktandet som passar till en ekonomisk logik av krav på ständigt nytt. Ignoreringen och imitationen av dem som analyserade, och protesterade, tidigt och i tid.

Omfamningen av dem som berättar och diktar – men när det är försent, när förstörelsen och förvisningarna redan har skett. När dövheten för de drabbades röster fått rösterna att dö bort.

På platser där den svenska produktionens projekt gått fram med ödeläggande konsekvenser för miljö, människor och andra varelser.

På andra kontinenter – men också här: Fortfarande har inget stort svenskt förlag gett ut samisk ekopoesi, förslagsvis poeten Rose-Marie Huuva och rapparna Sápmi sisters, med vittnesbörd om och gestaltning av dåtida kolonisering, nutida gruvbrytning och vardaglig diskriminering.

Inte heller räknas poeter, som lägger förtingligandet  av varelser till poesins sedvanliga pendlande mellan distansering och sammansmältning, exempelvis Malmö/Lundbaserade poeten Rabinarayan Dashs Grisarnas känsla för solen, in i den nya ekopoesin.

Kanske har det något med den obligatoriska storskandinaviska melankolin att göra.

Samt möjligen bristen på översättning av senare Derrida, The beast and the sovereign, Derridas sista seminarium, utgångspunkt för den lysande konstutställningen med samma namn på Museu d’Art Contemporani de Barcelona (MACBA) våren 2015.

26/8 2016

In English

Tidigare inlägg 6/8 2016 i Aftonbladet

©Arimneste Anima Museum #1


Rosana Antolí




Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?




Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1



Mary Shelley



Inte så få skönlitterära verk diskuterar naturen i allmänhet och smittsjukdomar i synnerhet: Daniel Defoes A Journal of the Plague Year (1722), Albert Camus La Peste (1947), Stephen Kings The Stand (1978) – för att nämna några. I historiografin saknas ofta den bok som borde lysa starkast i sammanhanget: Mary Shelleys The Last Man från 1826, omtryckt 1973, till svenska 2019 benämnd Den sista människan.

Till skillnad från i författarens mer berömda och anonymt publicerade Frankensteins monster (1818) angavs författarnamnet i bokens originalupplaga. Men uppgiften visade sig inte vara till någon fördel: England, på väg in i den för kvinnokategorin förödande viktorianska eran, svarade inte väl på en kvinna som skrev som endast manspersoner antogs ha mage att göra! Mary Shelley, romanförfattare, essäist, redaktör för Percys Shelleys dikter, och hyllad i vår tid, erkändes aldrig under sin levnad som woman of letters.

Författaren med kallelse går självfallet inte att hindra. Inspiration till Den sista människan får Mary Shelley under en resa i Italien 1818 då hon och maken Percy Bysshe Shelley i en grotta vid havet gör ett häpnadsväckande arkeologiskt fynd: poesins gudinna den cumeanska Sibyllans tvåtusen år gamla texter nedskrivna på spröda blad. Knappt tio år senare minns Mary Shelley de siande löven i sin episka pandemivarning påföljande Virgils Sybil i Aeneid (29–19 f v t eller f Kr), Michelangelos läsande Sibyllor (1510) och föregående Rilkes tystade Eine Sibylla (1907) liksom Pär Lagerkvists upphöjda Sibyllan (1956).

Berättelsen utspelar sig i en avlägsen framtid, vår nutids eftervärld (2073–2092). Efter en lyckosam fredlig revolution, i vilken kungen avsatts utan att dödas, är England delat i fraktioner av aristokrater, demokrater, rojalister som alla tvistar om landets styre. Författaren tar gestalt i egenskap av man, berättaren Lionel, och i egenskap av kvinna, Idris. Lionel blir vän med Idris bror Adrian, Percy Bysshe Shelley i romangestalt, ung jämlikhetssträvande republikan uppfylld av revolutionens och romantikens drömmar: ”Valet är vårt – låt oss vilja det, och vår bosättning blir ett paradis.”[1]

Den sista människan har betecknats som en gotisk berättelse, tidig science fiction, likväl står vänskapens makt och människans själsliga natur i fokus. Politikens förvecklingar skildras via dynamiken mellan syskonparen Idris och Adrian, Lionel och Perdita samt deras gemensamma vän den nervigt äregirige Raymond, tecknad efter paret Shelleys vän Lord Byron. Samhället är patriarkalt, men förfinade känslostämningar flödar oavsett genus, feministiska iakttagelser är legio. Raymond griper in i politiken och förverkligar sitt mål att bli landets upplysta överhuvud, inta Konstantinopel och befria Grekland. Fastän gift med Lionels syster Perdita är han otrogen med självförsörjande Evadne Zaimi, grekisk prinsessa som avfärdar honom och strider som soldat i manskläder.

”Vad gjorde Perdita under denna tid?”[2], frågar sig brodern Lionel och bekräftar: att vara förment overksam maka till riksföreståndaren är inte för Perdita; förvisso innerligt fästad vid sin man utgör ändå intellektuell verksamhet hennes kännemärke: ”Min syster hade alltid varit intellektuell aktiv.”[3] Som följd av krigen uppstår klimatförändringar (utan benämningen) och det mest förödande: en luftburen pandemi med spridning över jordklotet. Människor drivs på flykt undan hettan, översvämningarna och stormarna, strider uppstår mellan olika grupper.

Adrian, en gång utsatt för förtal, återupprättad av Lionel och systern Idris, använder diplomati och civilkurage för att organisera ett drabbat London och avstyra vidare bataljer. Lionel talar till naturens ylande vind och förklarar mänsklighetens unicitet och utsatthet: ”Vad är vi, invånarna på detta klot, det minsta av alla de folk som lever i den oändliga rymden? Med våra själar omfattar vi oändligheten, men vår tillvaros synliga mekanismer är underkastade rena tillfälligheter.”[4]

Hela landet förändras. Besuttna ger upp sin frihet för att få vara del i gemenskapen, lämnar ifrån sig sin egendom och sätter upp tillfälliga bostäder för nödlidande. Människor hjälps åt att odla och går till fots istället för att åka hästskjuts. Tanken om allas lika rätt förverkligas via insikten om att människor drabbas oberoende av samhällsställning, politiska beslut blir överflödiga då alla människor vill varandra väl. Ingen grupp får status av syndabock eller utses till de Andra. Jämlikhetstanken utsträcks till hästarna; de blir ”befriade slavar”.[5]

Under den svåraste smittovågen leder Martha, åldrig och förtröstansfull likt en cumeansk Sibylla, ett lyckosamt matriarkat där ömsesidighet och solidaritet resulterar i motståndskraft oavsett klass och kroppsutseende: ”Hon påvisade för dem hur vars och ens välbefinnande innefattade allas välgång.”[6]



Men mot en farsot, hunnen för långt, hjälper ingen realiserad socialpolitisk utopi. 1790-talets revolutionära optimism omvandlas till det motsatta, all mänsklig politik visar sig verkningslös mot den luftburna pesten och naturens kollaps. Hopplösheten blir till grogrund för fanatism och sekterism; en handlings moraliska halt spelar till sist ingen roll. Mary Shelley invänder mot fadern William Godwin, modern Mary Wollstonecraft och maken Percy Bysshe Shelleys optimistiska tanke: Om bara människor kunde enas om att motarbeta det onda skulle det inte finnas något ont.

Sådan tillförsikt, föreslår Mary Shelley, förbiser grundvillkoren för mänsklig civilisation; naturen, dess outgrundliga amoraliska status, människors arroganta förhållande till den. Naturkatastrofer och sinande naturtillgångar riskerar omöjliggöra allt av innovativa företag; sjukdomen bryr sig inte om vem eller vad som drabbas. Den sista människan föreställer sig inte teknologins och vetenskapens etiska möjligheter: ett vaccin mot smittan utvecklat i vävnadsodling och simuleringsmodeller är ingen spådom här. Verket larmar om mänsklighetens totala förlust mot krafter som löpt amok och inte längre går att styra.

Så finns här inte en borttappad aspekt och ett borttappat sällskap? När Raymonds hund Florio ger upp andan bredvid husse noterar vi hundens hjältemässiga insats under befrielsekriget. I en anekdot, som också är en ledtråd, skildrar Mary Shelley hur en räddad  hackspett ger tillbaka hoppet. Fler och fler icke-människor befolkar Lionels tillvaro: kalvarna på ängen, de vilda djuren i skogarna. Lionel får insikt om människans ursprungskategori och kritiserar den mänskliga hybrisen; människan är ”ett märkligt djur”, självutnämnt det högsta, men i essensen, och inför pandemin, mull. ”Vi hade kallat oss ’urbilden av alla kreatur’ och se, vi var ’stoftets kvintessens.’”[7]

En hund, fågelhund och fårhund i ett, förmedlar känslan av svunnen mänsklighet och stör den heliga stillheten med att gny. Intill verk av Homer och Shakespeare blir hunden Lionels vördade gemenskap utan att riktigt erkännas som sådan. Lionel förmanar hunden, tror sig vara ensam, men är inte ensam. Självaste ledtråden ligger förbisedd vid hans fötter. Skulle mänsklighetens öde ha kunnat avvärjas om människor inte trott sig vara det enda av värde? Om människosläktet insett komplexiteten i sina förbindelser med jordens övriga? Och förhållit sig till dem med djupare och bredare kunskap i näring, teknologi och vetenskap?

På tidsresa under de ensammaste av villkor sammanför Mary Shelley Sibyllans uppenbarelse med moderns feministiska projekt – och låter dem kollidera. Författarens kreativa genius, skapandet av den dystopiska romanen, håller författaren vid liv. Den egna olyckan och sorgen, moderns frånfälle en tid efter författarens födsel, de närmastes död, den ofattbara förlusten av maken Percy Shelley och tre av deras fyra barn i sjukdomar och olyckor, blir hanterlig. Författaren förvaltar sin mors arv och överträffar det. Enskild sorg får sällskap av mänsklighetens sorg.

Den kvarlämnade Människan äntrar sin hopfogade farkost på havet, inleder seglatsen och blickar mot universum: ”Stjärnornas position var min enda vägvisare.”[8] Uppenbarelseboken 21:21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Författaren har hjälpt sig själv att överleva. Sorgearbetet är över.


  • Mary Shelley, The Last Man, With Introduction and Notes by Pamela Bickley, orig. 1826, London: Wordsworth editions, 2004
  • Mary Shelley, Den sista människan, översättning och kommentarer Erik Carlquist, efterord Maria Löfgren, Umeå: H: ström, 2019
  • Bild av titel från Arimneste bibliotek respektive Stockholms stadsbibliotek
  • Sibylla Cumae, Michaelangelo, detalj, Sixtinska kapellet, Rom, Italien



[1] Den sista människan, s 89; The Last Man, s 58–60: ”The choice is with us; let us will it, and our habitation becomes a paradise.”

[2] Den sista människan, s 137; The Last Man, s 93: ”In the meantime, what did Perdita?”

[3] Den sista människan, s 182; The Last Man, s 125: ”Intellectual activity […] had always been my sister’s characteristic.”

[4] Den sista människan, s 258; The Last Man, s 184: “What are we, the inhabitants of this globe, least among the many that people infinite space? Our minds embrace infinity; the visible mechanism or our being is subject to merest accident.”

[5] Den sista människan, 419; The Last Man, s 303: “enfranchised slaves”.

[6] Den sista människan, s 301; The Last Man, s 216: ”She showed them how the well-being of each included the prosperity of all.”

[7] Den sista människan, s 183; 440; The Last Man, s 126; 318: ”Man is a strange animal”, “We had called ourselves the ‘paragon of animals’, and lo! We were a Quintessence of dust.”

[8] Den sista människan, s 228; The Last Man, s 161: “The position of the stars was my only guide”.

© Arimneste Anima Museum # 14