Lynn Nottages Mlima

KlistratLitteratur, Scen

Ett mord har skett och brottsutredaren ställer sina sakligt empatiska frågor: Vem är du? När dog du? Var befann du dig då du dog? Vad orsakade din död, skada till följd av naturliga eller onaturliga orsaker eller en kombination av dessa? Om din död berodde helt eller delvis på skada, var den självförvållad, resultatet av en olyckshändelse eller angrep någon dig? Om någon angrep och dödade dig, vem är denna person? Varför utförde personen handlingen? 1

I Lynn Nottage pjäs Mlima’s tale, skriven med utgångspunkt i en essä av Damon Tabor 2017, och uppsatt första gången 2018 i New York i regi av Jo Bonney, är brottsoffret en av den afrikanska kontinentens äldsta och mest vördade bärare av betar: elefanten Mlima. Men det är inte brottsutredaren och hens frågor vi får följa i Lynn Nottages pjäs utan den förövades hemsökelse av sina förövare. Mlima i andlig skepnad, allestädes närvarande i pjäsens sexton flödande akter.

Fyra skådespelare manövrerar tjuvjägaren, beställaren, mellanhanden, polismästaren, parkvakten, handelsmannen, ambassadtjänstemannen, regeringstjänstemannen, sjömannen, tulltjänstemannen, investeraren; ytterligare handelsmän med och utan fruar, journalisten, konstnären, köparen och köparens vänner. Skickligt gestaltas förövarnas socioekonomiska status i talspråk, dialekter, sociolekter, jargonger och kroppsspråk när de förhandlar om Mlimas kroppsdelar.

Genom förövarnas tal tränger sorlet från Mlimas anhöriga; hur de gav akt på människolukter; hur de varnade varandra medelst vibrationer genom jordlagren. Hur likväl chanslösa de var mot turisternas aningslöst utlagda foton på sociala medier som visade var de befann sig. Att människor i Afrika som regel inte köper elfenben hjälpte inte; försäljningen kunde ske på annan plats; österut, bortom Indiska oceanen, där betar som Mlimas betingar värdet nio miljoner femhundra tusen shillings.

Mlimas osälla dans får förövarna att urskulda sig: handel med betar fanns redan i antiken; nordafrikanska elefanthjordar mördades en masse under romarna; rutten Afrika – Asien är faktiskt uråldrig och på 1800- och 1900-talet åtföljdes den av européers och amerikaners storskaliga produktion. Förövarna vet att begångna brott inte kan förminska dagens dito – men polis och myndigheter lägger sällan några hinder i vägen. Och vidare: I utbyte mot gentjänster och pengar har statstjänstemän inget emot att tillhandahålla lämpliga dokument bara det är en day off. Finns här ett hot så är det medierna – men deras uppmärksamhet varar inte länge.

Från kusthamnen skeppas betarna, destination Östasien. Allt löper smidigt med vajande amerikansk flagga och pengastinna kuvert under bordet: lasten försvinner i tullen som ”timmer”. Inuti fraktcontainern rör sig betarna i disharmoni med det omgivande havet: Jag är Mlima från savannen, det vida landskapet. Äldst i min klan. Förföljd i flera dagar, fälld av giftpilar, dödad av skott. Fyrtioåtta regn hann jag uppleva och med tiden allt längre torrperioder.

Förgäves talade jag med mina fötters tryck mot marken. Jag sprang inte fort nog. Jag förmådde inte lämna mina barn, min dotter, min son… Jag stannade hos de lidande på marken. Min släkt, elefantmatronor, ungar och äldre, fallna för kulsprutornas eld eller förgiftade av cyanid i vattenkällorna. Nu kan de överlevande inte uppsöka begravningsplatsen utan att hamna i fara. Inte sörja, bara vagga osaligt.

Ord och minnen fyller luftrummet. Ord och minnen som inte når marknaden på andra sidan havet där förövarna talar högstämt om traditionen att skulptera i elfenben. Hur de gamla kejsarna begärde det mjuka materialet och konstverken för deras formbarhet och skönhet. Hur elfenbenssnideri är en tusenårig konstart i sig.

På elfenbensfabriken beundrar direktören Mlima-betarnas unika kvalitet medan hantverkaren-konstnären intalar sig att köpet nog är lagenligt: betarna har nog införskaffats på ett legalt och etiskt sätt. Säkert är de från en naturligt avliden elefant och inte en skjuten. Troligen fanns de i ett lager med betar från redan avlidna, sannolikt från tiden innan CITES-förbudet mot elfenbenshandel infördes (1989).

Konstnären kan inte motstå materialet. Konstnären formar, snidar, putsar bort övergreppet och vittnesmålet. Förvandlar benen, relikerna, till ting och vara. I affären i storstaden smeker kunderna Mlima som dekorativa konstobjekt. Snart är verken uppköpta av en nyrik heminredare, amateur style: ”Inget hem utan ett riktigt fint konstverk i elfenben”. Köparens vän, tillika anhängare av den veganska livsstilen, är skeptisk, men han och de övriga gästerna är för artiga för att protestera.

Vem är egentligen skyldig till brottet mot Mlima? Alla människorna tillsammans i ett kollektivt begär till det levande för att döda och sälja och prissätta det som underskönt konstverk? Från den fattige jägarens mindre ersättning på plats, till den välbärgade köparens konstinvestering på fjärran kontinent – händelsekedjan skulle inte ha uppkommit utan en pekuniär spelplan, här elfenbenshandeln, del av en kommers med djur i naturen som omsätter cirka tio miljarder dollar årligen och utgör fjärde största illegala verksamhet efter droger, människohandel och vapen.

Så kan brottsutredaren lägga ytterligare frågor till sin lista: Hur kan den fundamentalt skyldige förövaren – det internationella ekonomiska regelverket – stöpas om så att det förhindrar brott i stället för att uppmuntra till det? Hur kan det omvandlas så att det befordrar andra värden än kapital? Och göra det lönsamt att skydda medvarelser som Mlima, skapare av savanner, berikare av marker, spridare av fröer som blir träd, vilkas rötter binder vatten i jorden, och medicinalväxter, vars frukter ger bot mot den svårbemästrade människodrabbande sjukdomen malaria?2

  • Mlima’s tale, Lynn Nottage, New York: Theatre Communications Group, 2021. Mlimas’s tale är inspirerad av artikeln ”The Ivory Highway” av Damon Tabor i Men’s Journal  13/2-2014; 4/12 2017 och spelades som Mlimas berättelse på Playhouse teater i Stockholm i mars 2023 (15/3) översatt till svenska av Bengt Ohlsson och regisserad av Dennis Sandin. I rollerna: Inès Cherif, Måns Clausen, Timothy Waliggo Kaketoo (även koreografin), William Wahlstedt.

Vidare:

1 Brottsundersökning, frågelista. Adelson, Lester (1974), The Pathology of Homicide. I Helena Striwing, Djur som brottsoffer (1998), s. 169-173. Från Djurrätt (1998), s. 90.

2 Drygt sexhundratusen människor drabbas fatalt av malaria varje år, varav de flesta är barn och unga. Källa: WHO.

© Arimneste Anima Museum # 24

Poolen

KlistratLitteratur

Kortprosa anno 1991

Rummet var litet med fönster utan gardiner mot trädgården. Det innehöll två sängar, smala men oanvända, madrasserna utan bukt i mitten. Från fönstret syntes en tennisbana, en stenlagd veranda med solstolar, dynor, ett biljardbord, långskaftade blommor i rabatter på sluttningen nedanför, en rad högväxta balsampopplar, och längre bort, men fortfarande på den vidsträckta ansade gräsmattan: en pool.

Poolen i fjärran blänkte stilla med små krusade vågor i den varma och fuktiga luften. Att de hade pool hade avgjort saken. Uppgiften om poolen var anledningen till att de utan större knot hade packat sina väskor, hoppat in i bilen, sovit sig igenom färden i baksätet, och nu befann sig avlämnade i det lilla gästrummet. Hon hade föreställt sig en mindre modell, kanske tillverkad i sten, en antik variant med näckrosor och mörkt vatten, en rektangel bred nog att rymma en eller två simmare. Den här! Var den tio meter lång, två meter bred? En bassäng med blåkaklad botten för stora sällskap med råge värd den långa bilresan.

De bjöds att utforska trädgården, dess rymd och omkrets, dahliorna i rabatten på sluttningen, träden och verandan. De visades till köket och ombads fråga husan om det fanns något de kunde hjälpa till med. Vid middagen placerades de vid ena änden av bordet med familjens två barn på varsin sida. Vad hette de nu igen, föräldrarna hade sagt namnen, men de hade glömt dem genast de hört dem. De sade båda sitt namn, men det förblev osäkert om de två barnen uppfattade stavningen. Husan från köket cirkulerade med serveringsfaten, hällde upp vatten, bar in och ut tallrikarna och glasen. De glömde att lägga sina servetter i knäet och husan påminde dem på diskret vis. När servetterna placerats ovanpå resterna och middagen var över anmodades de spela tennis i trädgården med de två barnen.

De somnade trötta i det lilla rummet som doftade av balsampopplar, dahlior och nyklippt gräs. De vaknade och betraktade sina händer, huden som fortfarande var oskrynklad, näsan och kinderna, och ryggen som var blek. De viskade om de två barnen och hur lätt det hade varit att slå dem i tre raka set, om tennisracketarna som låstes in i garaget, och om barnens föräldrar som talade med vänlig men bestämd röst. De steg upp från de smala, närapå oanvända sängarna och gick till köket, mottog instruktioner, tvättade kläder i tvättstugan, dammsög på nedre plan, moppade golven, tömde sopor, bäddade med rena lakan i de många rummen, bistod matlagningens förberedelser; spritsade, rensade, silade, skalade, kokade och bräserade, diskade, torkade och ställde in, de åt middag i köket.

På söndagsmorgonen kom föräldrarna och hämtade. De intog sina platser i bilens baksäte, de vinkade adjö till husan. Bilen rullade sakta ner från höjden i riktning söderut, genom trädgårdskvarteret förbi de vitmelerade villorna bakom de vita planken, häckarna, de bevuxna murarna, dahliorna och poolerna innanför. De hade haft det bra. De hade spelat tennis. De hade spelat spel på rummet. De hade inte hunnit sola för allt spelande. När bilen svängde ut från kvarteret tryckte de näsan mot bilrutan för att skymta de två barnen och deras föräldrar i kvarterets gemensamma femtiometerspool där de plumsade, hoppade, dök och kastade boll mellan sig över det skimrande vattnet.

© Arimneste Anima Museum # 17

Marionetten

KlistratFilm, Litteratur

 

Året är 1956 och platsen godset Darlington Hall i västra England. Ställets butler sedan decennier har uppmuntrats av ägaren herr Farraday att för första gången i livet göra en längre bilresa. Bakom ratten i herr Farradays dyrbara Ford resonerar herr Stevens om yrket, tidens gång och den forne ägaren hans nåd Darlington. Vad krävs av en butler? Vilken är den mest betydelsefulla egenskapen; hur visar den sig? Vem kan sägas personifiera butlern som denne bör föra sig? Som denne borde ha fört sig?

Yrkets ideal om att söka uppnå balans mellan ”uppmärksamhet och illusionen av frånvaro” [1] präglar herr Stevens attityd till de hemliga konferenser och försök till internationell diplomati som arrangerades på Darlington Hall under tjugo- och trettiotalet. Samt till fröken Kenton, kollegan som herr Stevens nu ska återse på sin resa längs kusten. Så – är berättelsen en kärleksförklaring till professionen butler; en lojalitetsyttring från en undersåte till en herreman? Eller en tragiskt ofullbordad kärlekshistoria med en gammal kollega? Herr Stevens butlerism, den tjänande värdigheten i samspel med det brittiska ståndssamhällets önskan att bevara friden, tvinnar samman narrativen.

.

 

Hans nåd Darlington och butlern herr Stevens delade på sin tid välvilliga avsikter med alla de kulturpersonligheter som lät sig bjudas på ”off the record”-middagar på Darlington Hall. Damer och herrar från politikens och kulturens värld, tjusade av ambassadören Ribbentrops fredsinviter, hjälpte till att etablera förbindelser mellan Berlin och de mest inflytelserika i landet. Innerligt intresserade av fred och rättvisa blev de till lätta byten för nazisternas manipulationer och bedrägerier: det som började med öppet skryt om vegetarisk diet (i filmen) samtidigt som köttkorven – würsten – utgjorde mest eftertraktade rätt (i boken), slutade med bakom ryggen utmätta egendomar.

 

 

Men undersåtarna i huset  – hur förhöll de sig? Och vad företog de sig? När herr Stevens hade kunnat bidra med motstånd, motsatte han sig; när han kunnat ingripa i världshistorien, vägrade han. När kollegan fröken Kenton stod upp för flyktingarna Ruth och Sarah, accepterade han fördrivningen. Herr Stevens återblickar undgår att hans nåd liknade honom själv: en manövrerad schackbonde, en marionett. Fastän på skiljaktiga nivåer. Och i fel riktning: Kanske för att visa hur en butler bör agera, en episod i boken, men utelämnad i filmen, minns herr Stevens hur han en gång hindrade unga skränande besökare från att tala illa om hans nåd Darlington.

Agerandet föreslår kurage – men är egentligen mer ett avstannat frö i jorden. En tom gest. En händelse som väcker nyfikenhet. Skulle herr Stevens ha kunnat ingripa? Öppnat sig för minoriteten intellektuella i gestalt av hans nåd Darlingtons unge släkting, den kritiskt upplyste journalisten herr Cardinal, och samarbetat om att störa tidens olyckliga kombination av undfallenhet och välvilja? Skulle han ha kunnat ansluta sig till fröken Kenton och vägrat visa flyktingarna på porten?

 

 

Herr Stevens butlerism förmår stå upp för makten men inte mot makten. Under en av middagarna på Darlington, när det ännu var tidigt, reste sig herr Farraday (den senare ägaren) vid bordet och invände att de allihop var blåögda, att de lät sig bedras, att tiden för nobla avsikter var förbi, att diplomati borde utövas av professionella, inte av amatörer. Endast vetskapen om hans stora förmögenhet höll honom från att bli utslängd. Men herr Farradays uppriktighet visar att herr Stevens, hans nåd Darlington och de andra faktiskt gavs en möjlighet att begrunda valet av tänkta allierade. Och det får intyganden om att inte ha tillhört nazisternas anhang att framstå mindre vägande: Att underlåta eller möjliggöra är inte samma sak som att utföra – likväl hamnar de någonstans på samma skala.

Men så envetet, elegant och konsekvent utvecklas herr Stevens självförsvar, att han till sist besatt huvudrollen i tragedin om den ensamme som far hemåt med livslögnerna bevarade i hjärtat – och missar att kärleken (Miss Kenton) ställt dörren på vid gavel.

Eller så har herr Stevens insett att försvaret inte håller. Butlerismen kan inte befria – men den kan självbestraffa. Det är ändå en känsla.

 

  • Kazuo Ishiguro, The Remains of the Day, (1989), London: Faber & Faber, 2005
  • Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen, översättning Annika Preis, Stockholm: Viva, 1990
  • The Remains of the Day, [Återstoden av dagen] baserad på Kazuo Ishiguros roman, manus Ruth Prawer Jhabvala, Harold Pinter, i regi av James Ivory, med Anthony Hopkins, Emma Thompson, Hugh Grant, Christopher Reeve, James Fox, 1993

[1] Återstoden av dagen, 1990, s 81.

Bild (pr. screen): Anthony Hopkins i rollen som Mr Stevens respektive Emma Thompson i rollen som Miss Kenton

 

© Arimneste Anima Museum # 16

Rodden

KlistratLitteratur

Kortprosa anno 1991

Vädret kunde inte vara mer till fördel. En liten bris, spridda moln, fasta i konturen mot den ljusblå himlen. Flaggorna i loja rörelser, tågvirket som bara knirkar en smula. Inga större vågor som ställer till angörandet eller planerna för dagen. Lekar, roddtävling och på kvällen en längre sittning med dans till levande band, därefter sällskapets upplösning när samtliga, några i tropp, andra en och en, stävar ut i olika riktningar mot det gemensamma havet.

De hade sovit ut i en hamn och anlänt som ett av de sista ekipagen. På grund av trängseln hade de måst förtöja i aktern på två andra båtar. De tyckte inte att det spelade någon roll, de skulle inte behöva störa någons sömn med trampande på däcket eftersom de tänkte gå till kojs tidigt. Såsom tidigare kvällar, men på håll, hade de kunnat se det punktliga skepparmötet formeras på skärets högsta punkt. Ritualen som ännu inte börjat: skepparmän omringade av andra skepparmän och några skeppardamer med sjökort andäktigt lyssnande på väderleksrapporten.

Bakom henne och mamman hade stått en flicka. Flickan hade följt sin pappa nerför den röda hällen och den djupgröna mossan, sett sig om och sluntit i mossan, längs med klipphällen, ned på en avsats. Hon hade varit närmast efter barnet. Hon hade lagt sig ner och sträckt ut handen och hon och flickan hade snabbt varit uppe på benen, utan skrapsår. Kanske hade det varit hennes fel som på något sätt hade fått flickan att vända sig om. Flickan hade vägrat släppa taget om handen och det blev därför avtalat att hon skulle få segla med dem över dagen.

På båten hade flickan följt hennes minsta rörelse. Skota, styra, läsa sjökortet. Peka ut eventuella grynnor mellan skären. Borsta färskpotatisen, lägga ihop besticken på tallriken, plocka ned lunchen i kabyssen. Flickan och hon hade tagit plats med dinglande ben i fören, de hade blickat mot horisonten och det bräckta havet i hundratals sjömil under och framför dem. När båten angjorts vid bryggan med rätt knop, denna gång pålstek för metallring, och de hade måttat aktertampen, gjorde hon flickan sällskap tillbaka. De passerade de unikt och personligt ritade yachterna, de långa två-masterna, de beundransvärda ensamseglarna med presenning utan kajuta och sist de nyligen förvärvade bulliga nymodigheterna förtöjda med tampar som snurrats runt träden och knutits i grenar i skogen.

Flickan släppte hennes hand, klättrade ombord, lyfte på luckan till förpiken, hoppade ned och drog igen luckan. Flickans mamma och pappa bad om ursäkt för att de låg så långt bort och sade att dottern hittar till båten själv men att det var snällt att följa dottern och att de hoppades få se henne och hennes familj igen. De ropade efter henne: Vi ses väl på avslutningsmiddagen! Och hon log vänligt mot dem, klättrade uppför berget, förbi trasslet och knutarna i trädgrenarna, utan att stirra.

Under lekarna skymtar hon flickan. Flickan som föll på berget och seglade med dem på överfarten då flickans fall hade väckt mammans sympati. Flickan visade sig lättlärd, flickan var välartad och behjälplig. Flickan somnade mot hennes axel under långlunchen i den vackra och folktomma viken. Liknade flickan inte henne en smula när hon var i den åldern? Håret och tänderna och benstommen. Borde flickan vara med dem i stället för på plastbåten med stora bokstäver längs med skrovet? Det är ju inte flickans fel. Flickan kan inte rå för det. Å, som flickan betraktade dina böcker och läste i dem. En del kan sannerligen börja tidigt, som du, när du får en dotter kommer hon att se ut som flickan. Hann du lära henne pålstek och dubbelt halvslag runt egen part?

Hon har redan börjat gå genom folkhopen mot flickan som står för sig själv med en glass i handen och med håret fint uppsatt med ett orange band, för fint för tillfället om en tänker efter, och för tidigt på dagen. Flickans glass har börjat smälta och den rinner över struten och handen. Någon meter framför henne vänder sig flickan helt om, det sista av glassen i munnen. Det är förbluffande. Flickan som fick segla med dem på den sista distansen, flickan hon höll i handen. Hon är säker på att flickan såg henne närma sig fast de inte såg varandra i ögonen.

Eftermiddagens rodd betyder mycket, nästan lika mycket som den kommande middagen med dans och bordsplaceringar på hotellet ett par hundra meter bortanför hamnen. Rodden är uppdelad i enmansklasser, tvåmansklasser, ungdomsklasser, plastjollar eller gummijollar för en och två personer, och små vackra roddbåtar i tjärat trä för fyra. Anmälan kan göras även om en inte äger en jolle, men helst ska det vara en jolle att ställa upp bredvid de andra. Allt är rättvist och försten fram får välja vilken. Första jolle över den markerade linjen mellan två röda bojar har vunnit!

Kanske hade mamman och pappan önskat att hon hade anmält sig då det är sista året. Men mamman säger att det inte är nödvändigt längre. De har visat att de vet hur det går till. De har sett sina barn ro på önskat sätt och i lagom takt. De har själva rott på lång sikt innan allt blev lättare och möjligt. Nu ska de njuta och se på. Det finns en plats för deras familj på klippan längs med banan som är ordnad för bästa utsikt för publiken, vilken är lika viktig som de som ställer upp i tävlingen. Viktig som speakern som håller noga reda på namnen och båtarna de seglar på och familjerna de hör samman med.

Hon tittar efter flickan. Om flickan är med i barnklassen, kanske? Och flickans familj – om de ställer upp i familjeklassen? Hon undrar om de känner till att de bör anmäla sig för att ta sig framåt och lättare kunna angöra vid bryggorna, ha närmare till allt. Att det är en början, att det finns en fortsättning. Hon borde leta efter dem, tala om för dem, ge råd om hur de ska förfara. För flickans skull. Plötsligt siktar hon flickan med föräldrarna på startlinjen. De står alla tre uppställda och klädda i omsorgsfullt knäppta och knutna flytvästar med krage. Det är förstås regeln. Ett bud som aldrig följs av någon som är något. Så har flickans familj redan utmärkt sig. Hon känner hjärtat sjunka, blir kall om händerna. Försöker fånga flickans blick över vattnet, hör ropen från klippan med överblick: Heja på! Kämpa!

Flickan och flickans mamma och pappa väljer att springa till den närmaste jollen, en mindre sort. Det är logiskt och ger ett försprång gentemot dem som korsar de andras bana för att välja något bättre. Flickan placerar sig på kanten i aktern, föräldrarna i mitten med årorna. Efter halva banan är de i täten: föräldrarna ror med atletisk kraft. Om de passerar mållinjen före de andra kommer de att vinna, men det är inte så de kan vinna. Det är inte så det är menat, de måste begripa hur de ska delta. De måste inse hur flickan kan bli som hon, hur familjen kan bli som de. Hur det tar tid och innebär försakelser. Hon stirrar intensivt över vattnet, genom ljuset genom luften för att nå flickan i aktern. Hon måste få henne att se upp mot henne, måste få henne att förstå, måste få flickan att sträcka ut handen, greppa den svarta gummiproppen som håller inne luften i gummijollen och dra ur.

© Arimneste Anima Museum # 15

Frågan om rött

KlistratLitteratur, Mat

 

Färger har evig existens. Färger tillhör alla och ingen. Färger kan skifta betydelse i olika tider och på olika platser i olika sammanhang. I modern tid kunde grönt ses på uniformer på båda sidor under de båda världskrigen, senare dök färgen upp hos de amerikanska gröna baskrarna, och långt före dess symboliserade den hopp i folkliga manifestationer under franska revolutionen. Färgen rött har använts och används av socialister och kommunister med skiljaktig ideologi och praktik, fanns rysansvärt nog i en ljus ton i de nazityska flaggorna under andra världskriget, och kan idag ses i de röda och vinröda baskrarna i den amerikanska armén eller flygvapnet. Rött minner om elden som kan skapa ljuvligt rostad och griljerad föda, men också löpa amok och ödelägga en hel trakt.

Motsatser och nyanser upptar Laksmi Pamuntjaks poetiskt intellektuella kärleks- och bildningsroman Amba, skriven på bahasa Indonesia (2013) och översatt till engelska som The Question of Red (2014). Romanen följer föregångaren S. Rukiahs Kejatuhan dan Hati (1950) med dess väv av personligt-politiska tankar och händelser, och tar  tidsmässigt vid där Rukiah slutar: 1960-talet fram till 2006. Laksmi Pamuntjak låter sagan Mahabharata utgöra startpunkt för berättelsen: Prinsessan Amba står på slagfältet mellan kung Salwa och motståndaren Bhisma som båda vill trolova Amba; i ett andra liv ingriper Amba i gestalt av krigaren transkvinnan Srikandi, och gör processen kort med Bhisma till fördel för Salwa.

I den traditionella tolkningen uppfattas Amba/Srikandi som en hämndlysten kvinna som inte kan acceptera sitt öde. Inspirerad av Centhini, ett av Indonesiens äldsta manus, en encyklopedi med poesi, sånger och profetior namngiven efter den visa pigan med samma namn, utmanar Laksmi Pamuntjak sagans lokala hinduiska, buddhistiska, animistiska traditioner – äldre än 1300-talet när handelsresande kom till Java med den islamska läran – som föreskriver tabu mot att ingripa i ödet. I The Question of Red blir Amba feministisk hjältinna i ett tragiskt drama i modern tid:

Modern Nuniek och fadern Sudarminto, förskräckta över sin begåvade unga dotter, förstår inte Ambas känsla av ofrihet, viljan att skapa sig ett eget liv och att inte förlita sig på utseendet för att vinna någons hjärta. Föräldrarna är medvetna om Ambas önskan, men utser likväl en framtida make, en rättrådig man som låter den han älskar älska andra, men ser det som mannens uppgift att styra. Föräldrarnas val gör Amba besviken: “Varför frågar han inte mig vilka böcker jag tycker om? Varför frågar han inte vilket sorts skrivande jag vill ägna mig åt? Hur ska någon som inte känner sin tilltänkta kunna göra sig värdig henne?” Föräldrarna hyser djup respekt för värdet av bildning som ett sant tecken på ödmjukhet och förfining men giftermålet kommer i första hand.

Amba reagerar med att vända sig till litteraturen och poesin: Tagore, Else Lasker-Schüler, Brecht, Celan, Eliot, Turgenjev, Neruda, Pramoedya Ananta Toers tolkning av Steinbecks Möss och människor. Hon förälskar sig i det engelska språket, i hermeneutik, i ambivalenser, i litterära teorier. Förkovran ger henne arbete som översättare och möjlighet att tolka de indonesiska poeterna Chairil Anwar, Amir Hamzah, Asrul Sani, Subagio Satrowardojo. Hon börjar förhålla sig kritiskt: Om västvärlden är blind i sin tro på vetenskap och maskiner så är den indonesiska världen inte mycket bättre när den tror att allt kan lösas med böner och trollkonst. Hon öppnar sig för andra ljudvärldar och betydelsevärldar, och blir ifrågasatt: Andra människor ber i gryningen, och du läser poesi. Att läsa poesi är en sorts bön, kontrar hon och lovsjunger dess magi: I poesin finns alltid tillräckligt mycket utrymme för att gömma hemligheter. Reciterade strofer omfamnar tungan och gör läsaren stark. Poesin är en kärleksaffär.

På nyheterna hörs ideligen om nya räder och nya ord för makt, som generalråd och revolutionära rådet. Släkt och vänner börjar ta avstånd eller motsäga varandra för att de tillhör olika partier eller har olika åsikter, folk börjar låsa sin dörr. Även vokabulären förändras, och den vänlige gatukökskillen hörs plötsligt uttala: Jag ska döda den j-a kommunistbastarden. Ambas familj erfar hur lätt våld kan uppstå, och hur människor, när våldet väl tagit fart, inte vet hur de ska stoppa det. En av Ambas konstnärsvänner får sin konstutställning på ett hotell i Jakarta nedbränd av en antikommunistmobb. Är det möjligt att skapa konst i denna tid?

Amba tvekar över förutsättningarna att skriva och måla politiskt utan att tumma på det estetiska. En kväll på väg till ett möte klär hon sig i rött för att vara lojal, och för att undvika ”ett av de där mardrömslika samkvämen med ett flertal män och en kvinna där kvinnan känner sig som en outcast”. När hon träffar den vackre Bhisma och förälskar sig andligt, kroppsligt, intellektuellt vindlar de politiska samtalen i dagar: De som förespråkar kommunism, menar Amba, har ofta inte ens läst Karl Marx, och misstar sig när de ser Marx som en historisk determinist som inte betonade vikten av att agera; men sociala strävanden får inte ta över den beprövade erfarenheten; människor måste i första hand uppskatta andra människor för deras handlingar och hängivenhet, inte för deras politiska åsikter eller inflytande.

Situationen i landet förvärras. Ambas mellanskapsplatser, hennes sanna hem, försvinner, och hon börjar ifrågasätta både Bhisma och Salwa: Är de inte misogyna? Respekterar de henne på riktigt? Den indonesiska underrättelsetjänsten utövar förföljelser, och den amerikanska dito med sina röda baskrar, spioner och infiltratörer, skrämmer människor med publika tal i militärmundering och vajande fascistisk veni-vedi-vici-flagga. Kommunisterna blir utmålade som onda; organisationer görs illegala; studenter, kvinnoaktivister, föreläsare, konstnärer fängslas, och Amba drabbas personligen: Bhisma försvinner, bortrövad av militären.

Många år efter kommer Amba i sitt sökande efter Bhisma till ön Buru, där fler än tolvtusen människor internerades utan rättslig prövning, som förmodade anhängare av kommunistpartiet, som vänsterpolitiker eller oliktänkande intellektuella. Straffkolonin på Buru under Suhartos regim hade målet att omvända kommunister, men var i sig en gigantisk imitation av det kinesiska kommunistsystemet. I över ett decennium hölls människor fängslade utan formell rättegång. När de befriades hade en del hunnit dö; andra blev kvar på ön av sociala skäl: deras familjer ville inte veta av dem.

Amba söker upp överlevande som minns Bhisma. Han hade varit aktiv och sympatiserat med vänstern, men setts som en dålig kommunist på grund av sin mörka poesi med skeptisk ton, lyrik utan revolutionärt budskap som kunde handla om att vila under ett träd efter en dags hårt arbete. Att betrakta gräset sakta växa i den brännande solen. Att lyssna på ljudet av vatten. Att människorna var underlägsna fåglarna, och att fåglarna visste om det. Bhisma pratade aldrig illa om andra människor, tog inte saker från andra och gjorde sig inte till. Isoleringen och inlåsningen gjorde honom vän med råttorna, de höll honom sällskap, och han förärade dem med namn. Altruismen syntes i hans ögon och han ansågs ha speciella krafter: ”att hantera och kommunicera med djur, att vidröra ting och varsebli deras historia eller att se en annan persons aura. Kapaciteten att utsträcka, omforma, utvidga och trycka ihop, att generera värme, att förändra människors tänkande.”

I breven till Amba, undkomna överhetens censur genom osmosis (gradvis absorbering), berättar Bhisma att språket utnyttjas för att utföra hemska dåd: idéer blir till doktriner, doktriner blir slogans, slogans blir lojalitetskrav. Han ifrågasätter våldet, dess galna bana och efterverkningar, och återkommer till samma fråga: Vad är det mer exakt som kan förklara blodtörsten när så många har förmåga att uppskatta kravlös vänlighet och vardagens små ting? Omgiven av Burus grönska, turi och mahoni, puspa, rasamala, läser Amba i breven hur Bhisma lidit under tidsandan när enkelt folk började attackera varandra i förvissning om att de hade rätt och andra fel. Vad skiljer medfångarna från fångvaktarna, annat än stövlar och gevär? Amba som avskyr det svart-vita i livet kan förstå att kuvande föder motstånd – men varför lär sig aldrig mänskligheten detta samband? Sukarno var förfärlig, men Suharto placerar sig bredvid Hitler, Chiang-Kai-Shek och andra. Historien är en hjärtlös jättes fotavtryck där vanliga människor trampats ner i jorden som om de aldrig hade existerat.

Vart fjärde år får Buru en lång torrperiod och Melaleuca-träden brinner som om de försökte rena sig. I Indonesien har alla en personlig livshistoria om hur allt blir politik, och hur allt kan bli tolkat politiskt. Så vilken historia kommer att läras ut i skolorna i framtiden? frågar sig Amba. Sukarnos propaganda förkunnade att en nation av tempeh (indonesiskt traditionellt växtkött) var lika med ett svagt folk. Idag är tempeh – ekologiskt, fullt av proteiner, gourmet och med fast textur – älskat av människor över hela världen. Ambas farmor visste vad som krävdes: gott smaksinne, skicklig hand, kännedom om villkoren för alkemi, erfarenhet nog att veta exakt hur mycket vitlök, salt och peppar, chili varje rätt behöver – lodeh eller opor (sås), botok eller urap, ångande ris, sauterade långbönor, friterad tempeh med sambal på sidan om, pecel, kryddig jordnötssås – och när, för vilket tillfälle och vilken typ av hunger en viss rätt passar.

Fadern lärde Amba att tänka självständigt och att aldrig glömma färgernas nyanser: bläck, ebenholts, kolsvart, korpsvart; pigment som innehåller koldioxid: blanksvart, sobel. Men världen är anfäktad av striden mellan svart och vitt som vore de antipatiskt motsatta. Vi och ni, vi och de andra; trots att den svarta färgen kan vara ljusets färg och leda till fred. Och kärlek göra en till både jägare och jagad, gåta och pris, förort och universum – det är aldrig bara ett enda. Amba vill ge dottern hela spektret: rubinrött, rosarött, cinnober, orange, karmin, sangria, ockra, purpur. Att bli konstnär är att utforska glappet mellan ord och materia. Att veta hur en kan ta två, tre vanliga saker och sätta ihop dem i samma rum så att något nytt uppstår, något som förmår ställa det ordinära på huvudet.

Romanen är tillägnad författarens dotter och föräldrar och de tappra offren och överlevarna på Buru.

  • Laksmi Pamuntjak, The Question of Red, a Novel, [Amba, Jakarta: Gramedia Pustaka Utama, 2013], översättning till engelska språket av författaren, Seattle: Amazon Crossing, 2014
  • Mary S. Zurbuchen, red., Beginning to Remember, the Past in the Indonesian Present, Singapore: Singapore UP, 2005
  • Geoffrey B. Robinson, The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965–66, Princeton: Princeton University Press, 2018
  •  Vincent Bevins, How Jakarta became the Codeword, The New York Review of Books, 2020

© Arimneste Anima Museum #10

Léonora Miano

KlistratLitteratur

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011, fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968, The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en subsaharisk storstad och en europeisk dito. Sorgsna själar börjar som smart satir, nära Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner kretsar Skuggans årstid kring etiska konflikter: människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmag 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: ”Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment i Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

  • Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007
  • Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008
  • Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013
  • Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016
  • Vidare: ”Lysande upplysande debut”, 2007, i samlingen När kultur blir natur, 2013, s. 221-222 och om litteratur översatt till svenska, ”Beyalas snille”, 2007, s. 202-204.

© Arimneste Anima Museum #2