Noterat motstånd

I slutet av februari 1943 samlades en grupp människor på Rosenstrasse 2-4, nära Gestapos huvudkontor i de centrala kvarteren av Berlin. De stirrade upp mot fönstren på byggnaden, som tidigare hyst ett judiskt rådskontor, men som nu förvandlats till en arrest, ett temporärt fängelse. När de började kräva att de inlåsta som skymtade i fönstren skulle släppas, svarade Gestapo med lösa pistolskott och höjda maskingevär. Gruppen backade, men när milismännen sänkte sina vapen, återvände den och ropade ännu högre. Demonstranterna agerade av solidaritet, och kunde inte veta vad som skulle hända, eller vilka konsekvenserna skulle bli. Efter veckolånga protester avbröt plötsligt Goebbels planen att ”evakuera” de fängslade österut. Den 6 mars släpptes fångarna ut en efter en till den väntande gruppen om cirka trehundra människor. Frigivningen framstod som ett mirakel.

Nazisterna såg sin auktoritet som beroende av att det tyska folket backade Hitler. Förintelsen skulle ske i hemlighet, och utföras stad för stad, så att den inte kunde försvåras av tyskar, judar och utländska fiender. Det fanns ett undantag för judar gifta med tyskar, och det var detta som upphört i med den massiva arresteringen i Berlin 27 februari 1943. I mitten på mars var det tänkt att staden skulle vara ”judefri”. Nazisterna laborerade med att visa vänlig fasad på hemmaplan och samtidigt bedriva utrensningar utan att förlora folkets stöd. Hitlers auktoritet, populariteten, Hitler-myten, utgjorde limmet som höll samman folkets förmodade konsensus; en protest ledd av mer eller mindre blond(erade)a tyska kvinnor såg inte bra ut, riskerade så split och allra mest hotfullt: den kunde sprida sig.

Att göra folksamlingen till viljes, och därigenom kväsa vad som skulle kunna bli en större opinion, blev enda utvägen för Berlins högste man Goebbels. Så var den antisemitiske propagandaministern tvungen att med Hitlers godkännande befria kvinnornas judiska makar, trots den tidigare avsikten att göra sig av med dem. Fler än åttatusen judar från Berlin frisläpptes, men hundratals andra judiska män, som var gifta med icke-judiska kvinnor, hann avrättas innan beslutet togs, och det fastän männen hade temporärt tillstånd att vara kvar i staden.

Gertrude Blumenthal deltog i protesten liksom Rita Kuhn och Helga Löwenthal som inte hade fyllt elva år när hon en kväll sent i februari 1943 följde med sin mor till Rosenstrasse 2-4 i centrala Berlin där hennes far satt fängslad. Hon vet inte hur de fick reda på vart fadern befann sig, men i sina memoarer minns hon tydligt att de mötte flera hundra människor, fruar och mammor, andra anhöriga och förbipasserande, att de såg Helgas far Kurt Löwenthal i fönstret och att protestmötena pågick till 11 mars.

Protesten på Rosenstrasse anordnades av icke-judiska kvinnor som var gifta med judiska män tillsammans med deras anhöriga. Genom att inte ta ut skilsmässa trotsade kvinnorna Nürnberglagarnas (1935) illegalisering av deras äktenskap. Fastän protesten är ett av få exempel på kollektivt agerande av icke-judar till försvar för förföljda judar, och fastän det finns litteratur och forskning att tillgå sedan ett par decennier tillbaka, liksom en film från 2003 av Margarethe von Trotta, känner fortfarande inte många till händelsen. Varje år hålls en ceremoni på Rosenstrasse 2-4, men i stadens muséer har det länge saknats en permanent utställning. Inte förrän på 1980-talet började den historiska protesten omnämnas, och först 1995 sattes det upp en plakett på platsen.

I decennier har motstånd definierats som uteslutande militära operationer och vapenstrider. Bilden var den av män som stred mot tyska officerare, sprängde tåg och gjorde sabotage. Det gällde gaullistmotståndet i Frankrike (L’armée des ombres), liksom det judiska motståndet i Polen, skildrat i spelfilmen Defiance från 2008. På senare år har forskningsresultaten reviderats och aktuella studier som inkluderar genusperspektiv visar att särskilt den icke väpnade och kvinnodominerade motståndsrörelsen var mer varierad och mer komplicerat uppbyggd än vad som tidigare varit känt.

För fem år sedan, 4­-5 oktober 2018, hölls en konferens på Columbia University i USA med utgångspunkt i Rosenstrasse; bidragen har nu blivit till en antologi, Women defying Hitler (2021), som uppmärksammar problemet med att utelämna kvinnokategorins aktioner i standardberättelserna om andra världskriget och nazismen. Boken råder bot för historikers och andras misstag, och visar att genus både kollektivt och enskilt spelade en väsentlig och många gånger avgörande roll i olika former av framförallt icke-väpnat motstånd.

Organisationen Yad Vashem (1962), som arbetar med att identifiera historiska altruistiska gärningar, har listat över tjugosjutusen individer vilka med risk för eget liv räddade människor av judisk börd undan nazisterna. Dessa undsättare – Righteous Among the Nations (rättrådiga bland folken) – var högt utbildade, icke utbildade, kontorsarbetare, kroppsarbetare, kyrkofolk och icke-kyrkofolk i olika yrken inklusive diplomater. Som forskningen numera kan belägga tillhörde de flesta av dem kvinnokategorin inklusive icke-binära. Eftersom begreppet motstånd under lång tid endast omfattade manliga och väpnade insatser, har många aktioner fallit bort ur forskning och berättande, men den som synar icke-väpnade gärningar, och då särskilt de individuella, finner otaliga bedrifter:

Suzanne Spaak organiserade och finansierade 1940 i Darcy en av de mest omfattande och effektiva räddningsoperationerna av judiska barn undan Auschwitz, ett stort personligt risktagande med tanke på övervakningen, censuren och terrorn som rådde i det nazi-ockuperade Frankrike. Hon och hennes kollegor har länge saknats i de historiska standardberättelserna till följd av att forskningen efter kriget fokuserade på den manliga motståndsrörelsen och därför inte undersökte dagböcker, kvinnors underjordiska press, memoarer, intervjuer och polisrapporter.

Suzanne Spaak växte upp i en välbärgad familj i Bryssel. Hon beundrade sin mors sociala tillställningar för fattiga och för funktionshindrade liksom moderns vän, Marie Spaak, världens första kvinnliga senator, och hennes arbete för immigranters, kvinnors och arbetares rättigheter. Suzanne gifte sig med Claude, en av Marie Spaaks söner, och gick med i Comité mondial des femme contre la guerre et le fascisme (Women’s world committee against war and fascism), en feministisk och pacifistisk organisation som samlade både kommunister och icke-kommunister.

En nära vän blev Mira Sokol, samhällsvetare och judisk immigrant som delade Suzannes litteraturintresse, humor och sociala engagemang. När tyskarna invaderade Frankrike flyttade familjen Sokol söderut; de hade tänkt fly ut ur landet men stannade och Mira Sokol gick med i motståndsrörelsen. 1941 anslöt sig Suzanne Spaak, som själv var icke-judisk, till den underjordiska motståndsorganisationen Solidarité, där hon kunde göra bruk av sitt välstånd och samhällsstatus. Solidarité skapade ännu en grupp, Mouvement national contre le rascisme (MNCR), i vilken Sophie Schwartz-Micnik var aktiv. Sophie hade före kriget arbetat i en kvinnoorganisation som hjälpte judiska flyktingar från Tyskland med daghem för barnen, bokklubbar och diskussionsklubbar. Under kriget gav MNCR nödhjälp till familjer som förlorat familjemedlemmar till koncentrationslägren.

1941 ledde Sophie en marsch till lägret i Pithiviers med uppdrag att leverera meddelanden och förnödenheter. Marschen stoppades men Sophie Schwartz-Micnik och Suzanne Spaak fann varandra som aktiva i arbetet med att rädda och bistå förföljda. Judar var förbjudna att äga skrivmaskiner, tryckpressar och radioapparater; eftersom judar som regel inte talade franska språket var risken stor att de skulle bli isolerade och felinformerade. För att motverka situationen, inbegripet den rådande censuren, framställde Suzanne Spaak informationsblad för spridning samt id-dokument och matkuponger till flyktingarna.

I mars 1942 inleddes nazisternas deportationer. Under några dagar i juli arresterades trettontusen judar, varav tiotusen barn och kvinnor. Sophie och Suzanne arbetade febrilt med att mota de franska myndigheterna som gav skydd åt franska judar men inte de tyska. I oktober nåddes de av information om Auschwitz’ gasugnar, i februari 1943 beordrade tyskarna en sändning och snart därefter skickades tusen fångar inklusive etthundratjugosex barn till lägret. Fler barn från barnhem i Frankrike förbereddes för samma destination.

Den 13 februari 1943 organiserade Sophie Schwartz-Micnik och Suzanne Spaak vad som kom att bli en av de största räddningsoperationerna i Frankrike under ockupationen. De rekryterade från alla föreningar de kände till; Sophie fick med sig femton judiska kvinnor bland sina bekanta; Suzanne anslöt kvinnor från den protestantiska kyrkan och från scouterna inklusive sin egen tonårsdotter. Två dagar senare, 15 februari, gav de sig iväg till de judiska barnhemmen och därifrån till en kyrkoförvaltning som kunde gömma barnen tillfälligt och sedan placera dem i familjer på landsbygden. På bara två dagar hade de räddat nittio barn och satt dem i säkerhet. Deras nätverk bistod även judiska vuxna, men barnen var en lättare uppgift: eftersom de talade flytande franska kunde de gömmas undan i franska hem under falsk identitet.

Februariaktionen blev den största – och fler följde. Sophie och Suzanne byggde ut nätverket ytterligare med kvinnor som kom från olika delar av samhället. Suzannes vän författaren Colette bistod med finanser och viktiga kontakter och upplät sin våning åt motståndsmöten. Flickscouter skjutsade judiska barn till landsbygden på tåget, sömmerskor sprättade bort den gula stjärnan och sydde nya kläder åt barnen. Marie Marteau, hotellchef på Hotel Stella, erbjöd lediga rum åt de aktiva för att klä om eller gömma sig.

Nätverket fick också hjälp av Entr’aide Temporaire, en hjälporganisation grundad av Lucie Chevalley. Som advokat och dotter till en protestantisk pastor kunde Lucie Chevalley nyttja många systerliga och samkönade kontakter, inbegripet en del av den parisiska eliten, exempelvis den judiska dagboksförfattaren Hélène Barr.

Suzanne skötte finanserna som möjliggjorde att uppskattningsvis femhundra barn sattes i säkerhet hos gästfamiljer mot ersättning för logi och mat till barnen. Nätverket höll noggrann ordning; unga och äldre levererade paket och meddelanden, tog emot gåvor och tjuvåkte på tågen. Suzanne Spaak klädde upp sig i hatt och modemässig dräkt och lyckades övertala näringslivsfolk och aristokrater i de förmögna kvarteren i Paris att skänka pengar.

De fakta om organisationen som finns idag har samlats in av barnen som räddades. Barnens efterforskningar som vuxna visar att nätverkets räddningsaktioner hade stor framgång: av de femhundra barn som omhändertogs gick ingen förlorad till nazisternas deportationer. Få av de aktiva i organisationens olika nätverk upptäcktes.

Organisationens fall orsakades istället utifrån. Suzannes vän Mira och maken Henry Sokol arresterades – och när Leopold Trepper, ledare för ett nätverk inom Rote kappelle (L’orchestre rouge) i Paris och kollega till Suzanne, skulle hjälpa paret Sokol arresterades han av Gestapo. Efter att ha genomgått förhör i september 1943 vände sig Trepper till Suzanne och hennes make. Suzanne bistod, men Trepper var skuggad, och Gestapo kunde leda nätverket tillbaka till Suzanne och Claude. Claude gömde sig i en förort med sin älskarinna, medan Suzanne och barnen flydde till hennes familj i Belgien, där Gestapo hittade henne och tog barnen. Suzanne lyckades få nazisterna att se henne som en konstsamlare med, enligt dem, konstig smak – Magritte och Delvaux – och inte som den motståndsledare hon var, men av misstag och alldeles i slutet av ockupationen, avrättades hon i fängelset i Fresnes.

Suzanne Spaaks motståndsaktioner har utelämnats i historieforskningen. När hon omnämnts har hon kallats fru till Claude Spaak och hjälpreda åt Leopold Trepper. Att Suzanne Spaaks verksamhet fallit bort beror på den alltjämt rådande nedvärderingen av kvinnokategorin samt att Suzannes nätverk till övervägande del bestod av kvinnor och flickor och icke-binära utan högre samhällsställning och känt namn.

De åtta stora franska motståndsorganisationerna i Conseil National de Résistance var knutna till partier och sociala rörelser – men för kvinnors motstånd finns ännu inte en begreppsapparat som kan beteckna de informella nätverk, sociala kontakter, daghem, välgörenhetsluncher, bokklubbar, sportklubbar, scoutklubbar, syjuntor, kyrkocirklar som utförde arbetet. Någon sekreterare som antecknade de aktivas verksamhet fanns inte och det mesta blev aldrig arkiverat utan hamnade på familjens vind eller slängdes.

Civilkuraget dessa människor uppvisade genom sin verksamhet framstår extraordinärt med tanke på att nazisterna förbjöd fri press och fria val liksom ett oberoende juridiskt system samt rättigheter för kvinnor (vilka redan tidigare var begränsade i Frankrike). De aktiva agerade i allra högsta grad som politiska subjekt trots att kvinnokategorin inte tillskrevs rösträtt förrän befrielsen 1945. När Suzanne Spaak var som mest verksam kunde hon inte öppna ett bankkonto utan att ha sin makes tillstånd.

Nazityskland var i allra högsta grad männens värld, vilket innebar att det var först senare under kriget som den mer kända motståndsrörelsen kom att rekrytera folk i kvinnokategorin inklusive icke-binära. Underjordiska motståndsceller med tre personer målade slogans på hus och fabriker, och spred pamfletter som ett slags nattlig gräsrotsrörelse. Pamfletterna smugglades från Frankrike över gränsen i cykelväskor. Arbetet utfördes av ungdomar och de hade sina föräldrars stöd. Få gav upp och blev nationalsocialister trots att Gestapos män i långa svarta läderkappor lät tortera – och mörda – de som tillfångatogs. Intressant nog fanns i staden Mannheim i den tyska delstaten Baden-Württemberg endast en sådan motståndsgrupp eftersom större delen av befolkningen redan var antinazister. Tillsammans med centrala Berlin, platsen för Rosenstrasseprotesten, var Mannheim kanske den mest antinazistiska platsen i hela Nazityskland. Hitler besökte aldrig Mannheim.

Sophie Scholl och brodern Hans hade varit medlemmar i Hitler Youth respektive the League of German Girls men kom att ta avstånd från nazismen. Som studenter på Münchens universitet började de 1942 sprida information som motsade nazipropagandan och hatkampanjerna. För detta dröjde de inte länge innan de båda blev arresterade, och efter att ha genomgått en skenrättegång, dömdes de till döden. Arbetarklassungdomar protesterade i Rhenlandet – och i april 1945 i en högstadieskola i en förort till Hamburg (Christianeum High School) hängdes tretton kvinnor på grund av sitt motstånd. 

Liselotte Herrmann, kemiststuderande förbjuden att studera på grund av sina kommunistiska sympatier, tjänade som förbindelselänk mellan Schweiz och Stuttgart (där hennes föräldrar bodde). 1936 blev Himmler Reichsführer SS och chef för den tyska polisen varmed den tyska militära aggressionen i Europa tilltog liksom våldet i allmänhet. Liselotte Herrman fängslades och dömdes till dödstraff 1938. Inte mycket organiserat motstånd fanns kvar i Nazityskland men 1938 bildades Onkel Emil-gruppen av Ruth Andreas-Friedrich och andra socialdemokrater för att hjälpa judar ut ur landet. Från och med hösten 1939 inleddes de etniska rensningarna riktade mot judar och andra minoriteter som romer och slaviska minoriteter i öst liksom på Balkan.

Kvinnors underordning i samtiden påverkade villkoren för motståndsarbetet. Tillhöriga kategorin såg tidigt förändringar i samhället; små saker i vardagen som att grannarna slutade hälsa eller upphörde att vara vänliga mot barnen. I det ockuperade Frankrike, när det inte fanns tillräckligt för alla att äta sig mätta, förväntades kvinnor äta resterna efter att männen tagit för sig. För en individ i ett supermaskulint samhälle som det nazistiska fanns samtidigt möjligheter att skaffa sig fördelar utifrån förväntat beteende. Aktiva ur kvinnokategorin som tillhörde Hitlers utvalda ”tyska ras”, och som därför förmodades dela nazismens rasistiska världssyn och sexistiska genussyn, kunde såsom kvinnorna på Rosenstrasse och kvinnorna i Röda kapellet (se nedan) utnyttja fördomarna till att uppnå sina mål.

Liksom det övriga motståndet sökte de konfrontation med politiken och dess verkningar, men de flesta undvek att använda våld som metod. De agerade kollektivt och individuellt, mestadels humanitärt, ofta utifrån värderingar om mänskligheten som odelad och universell. Likt motståndsmännen var de vanliga människor med fel och brister som började i liten skala och sedan ökade sina insatser vartefter, insatser som blev till extraordinära räddningsaktioner. Övning och kompromisser gav färdighet. Men för de flesta andra kunde det vara svårt, anser många forskare, att se de möjligheter att göra motstånd som eftervärldens forskning har visat existerade.

Samtidigt fanns det människor i koncentrationslägren som utan att tveka agerade altruistiskt för att rädda andras liv. Den fransk-judiske filosofen Emmanuel Levinas betonar i sina verk betydelsen av den personliga närvaron för att se den andra som en del av sig själv. Varje människa bär enligt Levinas den Andras annorlundaskap i sitt inre. Därmed kan hen med hjälp av den andra ifrågasätta sig själv, och eftersom den andra är källan till hens ifrågasättande, är också hens svar ett svar på den Andre. Det är i detta möte etiken föds. Många berättelser från andra världskriget om människor som räddade andra människor stammar ur personliga möten.

Skådespelaren Dorothea Neff gömde sin kollega Lilli Wolff i hemmet i Wien åren 1941 till 1944. Lilli Wolf skrev: ”Gud valde Dorothea Neff att bli den som räddade mitt liv… När hon föddes blev världen rikare och en del av det överflödet förärades mig.” Irena Sendler räddade hundratals barn från gettot i Warszawa. Hon torterades för att hon skulle avslöja sina skyddslingar, och det var mycket nära att hon blev avrättad. Hon kommenterade: ”Så länge jag lever, och så länge jag orkar, kommer jag alltid att säga att det viktigaste i världen och i livet är att göra gott.”

Elisabeth von Thadden, rektor och antinazist i Nazityskland, manövrerade vardagen för att kunna fortsätta driva sin skola. Hon skrev en artikel om hur skolan, med dess judiska lärare, hjälpte till i att bygga det nya Tyskland, inklusive andra vaga formuleringar som skulle rädda skolan från att stängas – men skolan förbjöds och Elisabeth Thadden arresterades och avrättades 1944.

Olikt Elisabeth von Thadden och andra kvinnliga aktiva i motståndet i Nazityskland förhöll sig kvinnor i medelklassen i allmänhet passiva under hela 1930-talet, också när de blev vittnen till antisemitiska kampanjer som Novemberpogromen 1938 (”Kristallnatten”, nazisternas eufemism). Där fanns katolska och protestantiska medelklasskvinnor som visade skepsis och som anmodade sina barn att inte gå med i de hitlerska ungdomsföreningarna – men de flesta tyskar såg inte igenom nazismens bedrägerier förrän Hitlers totala krig gjorde saken uppenbar.

Medan människor i de ockuperade länderna kunde uppfatta det som en patriotisk plikt att nedkämpa fienden som torterat och mördat deras familjer och grannar, innebar att göra motstånd i Nazityskland att revoltera mot sitt eget land, inbegripet arbetskamrater och grannar. För de som inte varit med och stridit på gatorna som kommunist eller socialdemokrat i de större städerna kan det ha varit svårt att föreställa sig hur skoningslös regimen skulle komma att bli.

Greta Lorke Kuckhoff studerade i USA och påverkades av medborgarrättsrörelsen liksom av fackföreningsrörelsen. Hon blev feminist och vän med Elsie Glück, Elizabeth Brandeis och Mildred Fish Harnack. Under nödåren bosatte sig Mildred Fish Harnack och maken Arvid i Europa. De besökte Sovjet på 1920-talet – landet som hade infört helt nya reformer som mödrabidrag, mödraledighet, legal abort, minimilöner och jämlikhet inför konstitutionen – men som skulle komma att urarta i det motsatta, diktatur och massförföljelser.

Mildred Fish Harnack och Arvid Harnack grundade i mitten på 1930-talet en motståndsorganisation som nazisterna kom att kalla Rote kapelle, på svenska Röda kapellet. Sällskapet ägnade sig tidigt åt antinazistisk verksamhet som spioneri och räddningsaktioner för judar i Berlin och senare samarbete med Sovjet som den snabbaste vägen att nå målet: de allierades seger över Hitler. Avsikten var att bekämpa nazisterna, inte att tjäna Sovjet, även om gruppen till dels bestod av kommunister. Medlemmarna kände inte till varandra, kvinnorna var mer aktiva än vad som tidigare antagits och de bedrev egna räddnings- och motståndsoperationer som förbigåtts av eftervärlden. Bilden av den passiva vinddrivna kvinnan, som i Simone de Beauvoirs roman om den fiktiva Hélène Bertrand i Les Sang des autres, har visat sig inte stämma. Eventuellt återspeglar romanen snarare Beauvoir och Sartres eget mindre aktiva förhållningssätt under större delen av ockupationen (1940 till 1944).

Makarna Harnack infiltrerade nazistiska partiorganisationer; Arvid på finansdepartementet; Mildred som medlem i en nazistisk kvinnoorganisation. Mildred blev vän med ambassadörens dotter Martha Dodd och de båda arrangerade samkväm för att rekrytera kvinnor – med början i en soaré för den amerikanske författaren Thomas Clayton Wolfe. Nazisternas ockupation av Rhenlandet 1936, annekteringen av Österrike, och Sudet-landet i dåvarande Tjeckoslovakien, invasionen av Tjeckoslovakien på våren 1939 och Polen påföljande september möttes av Röda kapellet med ökad aktivitet och utvidgning av verksamheten till Paris och Bryssel. Via Mildreds kontakter lämnades information till den amerikanska ambassadens ekonomiska attaché Donald Heath.

Nästan hälften av medlemmarna i Röda kapellet var kvinnor eller icke-binära. De tillhörde olika socialklasser och agerade utifrån skiljaktiga politiska ideologier. Hilda Coppi kom från en arbetarklassfamilj i Berlin, Libertas Schulze-Boysen var barnbarn till en Preussisk prins. Libertas Schulze-Boysen använde sin position inom dokumentärfilmen för att i hemlighet samla dokumentation om tyska krigsbrott på Goebbels propagandaministerium. Systrarna Bontjes van Beek hjälpte franska krigsfångar, samlade matkuponger och rekryterade konststudenter till att lämna meddelanden och gömma flyktingar. Två av konststudenterna – Katja Casella och Lisa Eisenberg – lyckades hemlighålla sin judiska tillhörighet och båda var bland de få överlevande av de totalt cirka etthundrafemtio medlemmarna i Röda kapellet.

Organisationen verkade mellan 1939 och 1942. Radiovågor användes för att lämna information till Moskva – men detta var en liten och misslyckad del av verksamheten. Sovjet försökte få gruppen att upphöra med att ge humanitär hjälp men dess syfte var att befria Tyskland från nazisterna – inte att förena sig med Sovjet. Det var också en sovjetisk underrättelseman som blev organisationens undergång; samtliga Röda kapellets namn skickades med kod från Moskva över radion – varpå nazisterna knäckte koden. Fyrtiofem medlemmar dömdes till döden, tjugonio till fängelse och två släpptes på grund av bristande bevis. Många tog livet av sig istället för att avslöja information under tortyr. Männen dömdes till en plågsam död medelst hängning. Kvinnorna – Libertas Schulze-Boysen, Hilda Coppi och Cato Bontjes van Beek – giljotinerades. Mildred, den enda amerikanskan, avrättades på direkt order från Hitler. Greta Kuckhoff dömdes till döden men lyckades undkomma och skickades i fängelse. Hon tog hand om sonen till Hans och Hilda Coppi och skrev senare sina, censurerade, memoarer i Östtyskland.

Röda kapellet har omtolkats av forskare och andra som undersökt verksamheten närmare utifrån genusperspektiv. Arbetet byggde på ömsesidighet och välgörenhet i hjälpföreningar, grupper och nätverk med andra syften, politiska eller sakfrågebaserade. Grupperna blandade sig och smälte samman för att kunna göra motstånd mot ockupationens olika uttryck. De aktiva visste att dra nytta av samhällets fördomsfulla kvinnosyn; nätverkandet på sociala tillställningar gick under radarn eftersom nazisterna inte kunde föreställa sig kvinnor som aktiva motståndspersoner. Ett av kapellets nätverk höll till i Paris, ägnade sig åt spioneri men arbetade i först och främst med det humanitära, det vill säga att rädda judar undan nazisterna.

I det naziockuperade Europa gick också andra än män med i underjordiska grupper och en del blev partisaner, något som ökade väsentligt när nazisterna införde tvångsarbete för ungdomar i vapenindustrin. I Polen 1939 började de summariska avrättningarna av judar, intellektuella, präster. Motståndsgrupper bildades i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge med ökat stöd vartefter från Britain’s Special Operation’s Executive (SOE) och the American Office of Strategic Services (OSS).

Systrarna Catala infiltrerade och blev i juli 1942 ögonvittnen till när vintercykelstadion Velodrome d’ Hivers i Paris fylldes med trettontusen arresterade utländska och statslösa judar från staden. Nazisterna skickade de vuxna till transitläger och kort därefter till Auschwitz. Barnen gick samma öde till mötes några månader senare. De judiska systrarna Janny och Lien Brilleslijper organiserade motståndsaktioner i Amsterdam och lät bygga ett hemligt högkvarter som användes för att hindra förföljelsen. Systrarna tillfångatogs, och skickades, tillsammans med dagboksförfattaren Anne Frank, till Auschwitz.

Det har tagit lång tid för forskare och minnesorganisationer att få upp ögonen för judiska undsättare av andra judar. Judiska kvinnor var mycket aktiva i sådana noggrant uttänkta operationer; exempelvis grundade Recha Freier strax efter Hitlers maktövertagande 1933 rörelsen Youth Aliyah som arrangerade flyktvägar för judiska ungdomar ut ur landet. Hon lyckades rädda tusentals liv vid en tidpunkt när många trodde att naziförföljelserna skulle gå över – judarnas långa historia av att vara förföljda innebar att de flesta förmodade att det bästa var att hålla sig undan och undvika konflikt.

I tyskockuperade Polen agerade medlemmen i judiska socialistförbundet Vladka Meed hemligt sändebud och bistod judar med att lämna Warszawa-gettot, ordnade med gömställen och falska pass så att de kunde lättare ta sig runt på gatorna. Vladka Meed överlevde nazismen – men inte hennes bror och syster och föräldrar. Efter kriget flyttade Vladka Meed till USA där hon byggde upp ett överlevararkiv.

Miriam Hochberg var ledande aktivist i den hemliga motståndsorganisationen Zegota i södra Polen. Hon hjälpte judar på flykt och använde sitt fördelaktiga utseende och grundmurade självförtroende för att hemlighålla deras och sin egen judiska identitet. Mirjam Waterman i Nederländerna öppnade en skola för judiska barn som inte längre fick gå i statliga skolor.

Gisi Fleichsman ledde en hemlig judisk grupp som hjälpte judar att fly undan det då antisemitiska och fascistiska Slovakien. Gisi Fleischmans räddningsinsatser innebar att mellan tretusen och femtusen judar, istället för att deporteras, sändes till de alternativa arbetslägren Gered, Novaky och Vhyne vilka fungerade som räddning i över två år till sensommaren 1944. Gisi Fleischsman tillfångatogs och deporterades till döden i Auschwitz i oktober samma år.

Sophie Yaari och hennes syster gömdes i arton olika hem i Amsterdam, Rotterdam, Doorn och andra städer. I Belgien arbetade Sophie med att som socialarbetare rädda judiska barn. Andrée Solomon var aktiv i den judiska barnkommittén OSE (Oeuvre de Secours aux Enfants). Kommittén drev barnhem i Polen, sjukvårdsverksamhet för judiska barn i Marseille och organiserade volontärer som tog sig in i de franska fångläger som med Vichyregimens godkännande fanns i Gurs, Rivesaltes och Les Milles. Andrée Solomon var en av de frivilliga som arbetade med att få ut barn från lägren till Spanien via en hemlig väg över de svårtillgängliga Pyrenéebergen. I mars 1944 räddade hon etthundratrettiofyra barn undan nazisterna.

Madeleine Kahn Dreyfus umgicks i den parisiska surrealistmiljön och dess litterära cirklar. Hon brevväxlade med kända personer som Pierre Menés-France, Roger Martin de Gard, Robert Aron, Claude Lévi-Strauss och arbetade som tvåspråkig (engelska-franska) sekreterare på en import/export-firma. Efter den franska förlusten mot tyskarna 1940 flyttade familjen till Lyon i Vichy-zonen. Där gick Madeleine Kahn Dreyfus med som fältarbetare i OSE:s barnnätverk och bistod över etthundra barn med gömställen och leveranser av kläder, mat, medicin och brev från anhöriga.

Marianne Cohn, själv judisk och född i Tyskland, erbjöd sig som frivillig i januari 1944 att leda barn över gränsen till Schweiz från det ockuperade Frankrike. 31 maj var hon på väg mot gränsen med tjugoåtta barn mellan fyra och sexton år när de blev de tillfångatagna och satta i fängelse i Annemasse. Hon korsförhördes, och torterades, men höll tyst och på grund av detta beslutade polisen att avrätta henne. Samma dag skrev hon i fängelset: ”Riv ut mina naglar, jag kommer ändå inte att förråda. Ni vet inte hur länge jag kan hålla ut, men jag vet.” Till förhörskommendanten sade hon: ”Ja, jag har räddat livet på fler än tvåhundra barn. Inget kan hindra mig.” Under tiden Marianne Cohn satt i förhör hämtades barnen av Annemasses borgmästare Jean Deffaugt som med knep och undanflykter fick loss barnen ur tyskarnas grepp. Barnen överlevde i tryggt förvar tills frigörelsen kom. Yad Vashem har uppkallat en trädgård efter Marianne Cohn. Två skolor, en i Annemasse och en i Tempelhofdistriktet i Berlin, bär hennes namn. 

Hadassah Rosensaft hjälpte judiska fångar i Auschwitz och Bergen-Belsen med mediciner. Hon var egentligen tandläkare men Mengele beordrade henne att arbeta som läkare. Hon uppdrogs att sköta såren som kvinnliga fångar åsamkats av piskor och bett från nazisternas drillade lägerhundar. Lägret i Bergen-Belsen, som bestod av sextiotusen fångar, fritogs av den brittiska armén 14 april 1945. Med britternas hjälp satte Hadassah upp sexhundratjugo konvalsenscenter som tog hand om och räddade fångarna. Hadassah Rosensaft dog 1997 på grund av skador relaterade till malaria och hepatitis från tiden i Auschwitz-Birkenau.

I oktober 1943 gjorde kvinnor uppror i Witten och Ruhr med demonstrationer och delegationer för att utverka större tilldelning av livsmedel och förnödenheter. Rörelsen organiserades av det franska kommunistpartiet och jämförde sig med kvinnornas bröduppror under franska revolutionen i Paris 1789. Polisrapporterna visar att de aktiva störde den allmänna ordningen och ifrågasatte rådande politiska uppfattningar om rätten till mat. I maj 1942 blev det uppenbart att protesterna var riktade mot regeringen, och att de mest aktiva riskerade bli arresterade och skickade till fångläger.

Vad kan dessa rättrådiga kämpar och altruister ur den vida kvinnokategorin lära vår samtid? Hannah Arendt betonar i Life of the Mind betydelsen av att vara obekväm med att människor nedvärderas och görs överflödiga – samt att tänka självständigt, att sätta sig själv i den andras ställe, och att utmana majoritetens etablerade idéer och lagar när de rättfärdigar förtryck. Att medvetet ta ställning är att bestämma sig för att ingripa i en orättfärdig situation, att vara en deltagare, en inblandad – inte en åskådare.

Organisationen Gariwo – Garden of the Righteous Worldwide (2001) – utgår från Talmud: “Den som räddar ett liv räddar en hel värld” och vill vidga synen på rättrådighet till att omfatta de som försökt och försöker förhindra folkmord, exempelvis folkmordet på armenier i Turkiet 1915, och de som försöker försvara minnet av det som skedde mot förnekelser av sanningen samt alla de som i vår tid försvarar mänskliga rättigheter.

Föreningen betonar det individuella ansvaret och den makt som varje människa besitter: Vad gör vi idag så att historien inte upprepar sig? Den som besöker Auschwitz, menar de, gör klokt i att också besöka flyktinglägren i Medelhavsländerna, fängelserna i Lampedusa eller tillbringa en natt på akuten. De som undsatte människor då kan kopplas till de som undsätter människor idag, exempelvis i Rwanda och Syrien.

Det är viktigt, menar de vidare, att minnas att det onda inte sällan begagnar sig av missvisande kulturella referenser, som när totalitarianismen i Sovjet till en början använde den anti-fascistiska flaggan och kampen mot antisemitism, för att sedan och efter hand bygga en despotisk och dödlig regim. I efterhand står det klart att det handlade om falska anspråk, plattityder till för att förföra massorna, men de som tidigt förmådde se igenom de semantiska bedrägerierna tvingades ofta kämpa i ensamhet. Likadant med de tidigt solidariska, de som hjälpte de första som förföljdes, de blev ofta stigmatiserade som förrädare av en rättfärdig sak.

Den som förmedlar att var och en räknas och betyder något förhåller sig rättrådigt och gör därmed sitt eget liv rikare och mer meningsfullt – men mer krävs än att vara aktiv på sociala medier. Som Hannah Arendt påpekar kunde de rättrådiga före och under andra världskriget inte leva med att ha gjort orätt – därför tog de risker för att göra rätt. Det viktiga är inte att vara hjälte, det viktiga är att förändras till det bättre.

  • Women defying Hitler: rescue and resistance under the Nazis, red. Nathan Stoltzfus, Mordecai Paldiel och Judy Baumel-Schwartz, London: Bloomsbury Academic, 2021.
  • Arendt, Hannah, Life of the mind, Orlando, Florida: Hogarth Press, 1977/78. Originally published in the New Yorker 1971.
  • Levinas, Emmanuel, Totality and infinity: an essay on exteriority translated by Alphonso Lingis, Dordrecht: Kluwer Academic, 1969

© Arimneste Anima Museum # 25

Selma Lagerlöfs Nils Holgersson

En äventyrsroman om tolerans, djurbefrielse och människoblivande

I västra Vemmenhög vaggar en gåshane över gårdsplanen. Mårten är såld till slakt och inför ödet ska hans vingpennor klippas. Över Mårtens huvud passerar den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse med sitt streck i skyn. För tamgäss som Mårten hyser Akka mest förakt: När ska de underordnade och utblottade sträcka på halsen och upptäcka friheten bland molnen!

Så plötsligt, i strid med tyngdlag och förväntningar, lättar Mårten från marken. Vingspetsarna tar spjärn och luften fyller lagren av dunfjädrar in på kroppen. Frigörelsen förvandlar tamgåsen från hane till karl, men utan någon vana att flyga, tvingas han kämpa för att hänga med fågelmatriarkatet när det njutningsfullt sträcker ut ovan gårdarna.

Mårten är inte ensam. I ryggdunet klamrar sig gåsapågen Nils fast. Nils har som straff för begångna försyndelser, nedrivna svalbon, krossade starägg, bortslungade kråkungar, snarade trastar och inburade ekorrar, förvandlats till pyssling, ett ”småfolk”.[1]

Tillvaron som pyssling är alls inte bara till nackdel. När flocken landar ”så att boklövet yrde”, upptäcker Nils att han kan förstå vad ”djurfolken” säger.[2] Och att de begriper honom! Inte bara gässen, utan även alla de andra folken med sina språk: ekorrfolk och harfolk, finkar, mesar, spättor och lärkor. Änder och grågäss. Grisslor och alfågel. Skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Goda och kloka fåglar, tjäder, lärka, fiskmås, lom, och snösparv på fjället.

Smådjursfolken, men också naturens växtfolk, står fram som specifika, levande, besjälade subjekt som kan leka, lida och längta: ett träd är inte ett träd vilket som helst utan en viss björk, ett snår är inte ett snår utan ett särskilt hasselsnår. Likadant för glasbjörk, hägg, gran, lönn, ek, lind, hängbjörk, hassel, bok, kastanj, valnöt. Trädens rötter och löv får en ålder och en agens, som när ”ungboken”, för en flyende ekorre, ges rollen av räddare i nöden.[3]

Räddarrollen är också den roll Nils tilldelas när han lär sig nyttan av att handla sympatiskt och kamratligt. Sirle Ekorres hustru har infångats av människor för att bli leksak i en bur åt barnen på gården. Med hjälp av sina nyvunna språkkunskaper får Nils reda på att makarna ekorre har ungar vid en åker i närheten. Människorna rättar sig och låter ekorren ”få sin frihet tillbaka”.[4] Varpå bofinkarna finner skäl att sjunga godhetsvisa om den tidigare stygga Nils gåsapåg.[5]

Nils fritagning av ekorrföräldern är den första av en lång rad räddningsaktioner. Vildanden Jarro, tillfångatagen av människor för att användas som lockfågel, undsätts även han av Nils. Efter fritagningen inser husbondfolket det ondskefulla i strävan att utvidga gården via utdikning av Tåkerns våtmarker. Markerna tillhör fåglarna, och utan våtmarker, inga fåglar. (Och som känt idag: betydligt färre kolsänkor.)

Nils pysslingexistens bär djurens röster i ett körverk för frihet. Vildgässen flyger från gård till gård och retas med de underkuvade tamdjuren; griskultingarna i flock från Skåne vittnar om att ha tagits från sina artfränder: ”Vi har kommit för tidigt från mor och far”;[6] Kolmårdens vilddjurskulor och rövarhålor intygar att björnar och vargar hålls inhägnade som boskap brukar hållas. Ålderhunden Karr närmar sig ättestupan, flyr och blir vän med Gråfäll, älgkalven som kommit ifrån sitt folk, tjudrats och förlorat sin frihetslängtan. Efter att ha guidats av Karr i skogen, vill Gråfjäll aldrig mer återvända till sitt mörka skjul.

Västanvinden gäckar den snåle bonden Lars, sonen till en tidigare snålbonde, som tänkt köra tiggarflickan ut på vägen i regnet, liksom han tänkt strunta i sin gamla avmagrade kuse, hästen han brukade vara stolt över när den var ung. Vintern har förvisso övat förtryck över vackra nejder – men nu har vinden och vågorna ”arbete att utföra” genom islossning.[7] Snålbonden erinrar sig kärleken till hästen, ger tiggarflickan härbärge och tar hand om hästkraken.

Björnmor, vis och erfaren, yppar sina farhågor om den mänskliga existensen: ”jag tror, att människor vill bli ensamma på jorden”.[8] Ja, vill de, människorna, bli ensamma – eller ser de bara inte följderna av utdikning, gruvbrytning, djurfångenskap och snålhet till nästan? Följderna av att söka hantera naturens föränderlighet och möjligheter utan att ta hänsyn till djuren – och människorna, som samerna i norr, som lever direkt av den?

Ja, vilken är mänsklighetens lott? Är den gemensam för alla eller är den olika? Människorna vill följa med upp i skyn när de hör sin egen längtan i vildgässens gåskackel. Låt oss följa med!, ropar gruvarbetarna i Malmberget, arbetarna på Munksjö pappersbruk, och arbetarna på tändsticksfabriken, personalen och de intagna på sjukhemmet, och i skolhusen. Till och med en ö – Öland – trängtar att flyga i väg ”som en fjäril längtar efter sina vingar”.[9]

Alla vill de bort över landgränsen. Dalkullorna vet att rörelsen bort är frigörande – men också att den kan utgöra ett tvång. Under hungeråren/nödåren [1874] måste all ungdom söka arbete på andra orter. Alltjämt går dalkullorna över landskapsgränserna tre till fyra mil om dagen till Falun och vidare till Stockholm för trädgårdsarbete eller roddarbete mellan Albano och Haga.

Människornas längtan bort till något bättre eller undan svåra omständigheter. Nils förstår känslan. Mer och mer en fältbiolog och djurbefriare, önskar han veta var den dyra järnmalmsådern i Kopparberg finns, så att han kan åka hem och köpa loss Mårten. Och bygga en stuga åt vännerna Åsa gåsapiga och lille Mats från Sameland, förvärva Tåkern och ge den till änderna, så att våtmarkerna kan återställas.

”Lev som jag lärt dig” att inte äta fåglar, säger Akka till kungsörnen Gorgo som växt upp under hennes vingar. Gorgo följer inte Akkas råd – men avstår från att förgripa sig på vildgässen. När Gorgo fångats in av människor i ”den stora trädgården” Skansen, skräder inte Akka orden om det som drabbat fostersonen: ”Vi måste fara till det stora fågelfängelset och befria Gorgo”.[10] Nils filar av ståltrådsnätet så att den förhatade fågelätaren och rövaren får flyga i väg. Även impopuläre Smirre räv som tagits till fånga på Skansen befrias av Nils.

Är Akkas och Nils toleranta inställning författaren Lagerlöfs? Fastän Gorgo inte lever som Akka anvisat, det vill säga som gräsätande vildgås, utan som örnar måste leva, förtjänar han ändå sin fostermoders kärlek, det vill säga friheten. Djur och människor av alla sorter och arter, även de som avviker och inte lever förebildligt, har rätt att existera i frihet och göra sina egna val. En frisinnad inställning är den förebildliga.

På besök i barndomshemmet Mårbacka får författaren idén att boken hon har i uppdrag att skriva kan bli en äventyrsbok – och hon finner dess tema när hon minns att fadern opponerade sig mot jakten på vildgäss som tanklös: ”människan hade inte något begrepp om vad de gjorde”.[11]

Nils har hittat sin moraliska kompass, men längtar att bli människa och återvända hem. Han blir påmind om villkoret: Det kan bara ske om Nils för hem Mårten gås. Det låter som en möjlighet: ”Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa”, tänker Nils.[12] Men för att detta ska ske måste Nils inte bara skydda och föra hem Mårten – han måste låta Mårten gå till slakt.

Nils ska alltså lära sig att bli medkännande kamrat till sina nya vänner djuren – för att sedan svika dem in i döden! Om Nils är sonen och gåsapågen, som bör lära sig vårda, för att slakta, råder ingen enkel vänförening mellan Mårten och Nils. För Nils utgör det uppenbarade villkoret ett existentiellt dilemma: förbli en pyssling, som trots sin litenhet räddar andra – eller återgå till att vara en människa, som trots sin makt och storlek, inte räddar, utan förgör andra.

Hur ska Nils bli människa utan att Mårten far illa? Nils vill inte inse vad som väntar, trots att han borde: gårdens vildgäss slaktas för en bra slant. Vi måste våldet – urskuldar sig föräldrarna. Men vem vill då vara människa? Om villkoret är att svika sin reskamrat och bästa vän? Både Nils och Mårten avkrävs foga sig i hemlandet samhällets för dem orimliga villkor.

Dilemmat följer Nils under den långa rutten med mellanlandningar från Skåne till samernas Lappland och tillbaka. Finns det verkligen inte ett alternativ, en annan utväg? För att rädda Mårten – fortsätt med vildgässen utomlands! Utlandet, exilen, att flyga bortom landsgränsen, är den enda räddande möjligheten. Åldriga matriarken Akka vet att Nils inte vill svika Mårten – men inte heller förbli pyssling, förlora sitt hem och tvingas lämna landet.

Akka ger fostersonen Gorgo i uppdrag att hos tomten förhandla fram ett nytt villkor för människoblivande. Akka argumenterar även för att Nils, när han blir en del av mänskligheten, ska använda sin makt till att skapa en fristad för djuren undan människorna: ”Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden.”[13] I all sin tid har Akka ”varit jagad och förföljd”. Skapa en fristad, menar hon, lämna land åt djuren ”där vi finge vara i fred”.[14]

Den alternativa vägen, att finna lösningar bortom ja eller nej, blir farbar för Nils föräldrar när de plötsligt får en ingivelse och inser sitt misstag: den halta hästen, som fadern tänkt avliva, måste inte skjutas. Hältan kan hävas på annat sätt. Gorgos förhandling med tomten följer samma bana, och villkoret ställs om i revolt mot idén om människan som nödtvungen baneman.

Så kan Nils rädda Mårten gåskarl, gässlingarna och makan Dunfin undan slaktbänken – och samtidigt bli förvandlad till människa. Människoexistens blir detsamma som räddarexistens. Och föräldrarna godtar utgången.

Men för Nils har förvandlingen även inneburit förlorad förmåga att språka direkt med djuren, trädsorterna, växtslagen, vindbyarna, bergsmassiven, floderna och haven. Liksom de med honom. Sorgsen över förlusten, men lättad över utgången som helhet, betraktar Nils tamgåsen Mårten flyga i väg med Akkas flock bortom landsgränsen. Den handfasta respekten för vännen villkorades i avsked, onåbarhet, förundran – såsom vänskap, kärlek och gemenskap kräver att den andra ges fri.

Nils förvandlades till småfolk för att lära sig medkänsla, att inte förråda sina vänner, att rädda dem undan fångenskap och död, och att acceptera även de osedligas leverne, trots att de inte lever efter det egna idealet. I detta står Nils fram som en representant för mänskligheten, med dess behov av att i handling komma bort från såväl mellanmänsklig, som artmässig, intolerans och översitteri.

Nils Holgersson har tolkats som en nationalistisk saga om landskapens särart, men den läsare som kritiskt följer Nils förhållande till djurens belägenhet, finner något annat och större: en artöverskridande berättelse om solidaritet, flykt och motstånd.

  • Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Stockholm: Albert Bonniers förlag, del 1 och del 2, (1906-1907), 2005
  • Nils Holgersson blev omedelbart en framgång och kom att läsas på många språk i många länder. Boken kan ha stärkt människor i att söka undkomma förtryck och den kan ha påmint om betydelsen av den lilla (enskilda) människans insatser. Under andra världskriget var brevförfrågningarna många till författaren om hjälp att fly. Författaren var till åren, på väg att gå bort (d. 1940), men bistod i ett antal fall.

Noter

[1] s. 66; 65.

[2] s. 39; 71.

[3] s. 43.

[4] s. 53.

[5] s. 66.

[6] s. 238.

[7] s. 311.

[8] s. 328.

[9] s. 128.

[10] s. 425; 505.

[11] s. 128.

[12] s. 100.

[13] s. 620.

[14] s. 620.


© Arimneste Anima Museum # 21/22

The Labyrinth

In Berlin before World War II, there was a Swedish colony of residents, people visiting or lingering in the city. How did they relate to the development of the society? Critical media at home, in Sweden, were few and there was no visible anti-Nazism collective. Speaking up, boycotting, departing from the masses, organizing in counter-movements did not become a celebrated generic reaction until after the war.

Today, the developments in Germany would have been questioned by the public. Writers, associations, networks would have written critical articles, made statements, organized travel boycotts, arranged demonstrations outside the embassy, demanded of people to openly take a stand. A solidarity association would have been formed, as well as social media groups; a convoy would have travelled to Berlin to support the country’s democratic forces.

Presumably. Whether people today would have understood what was happening and acted accordingly is not easily assessed.

But Swedish Nazi resistance in Nazi-German did exist. A clear and teeming testimony is found in the historian, cultural writer, and cultural personality Vilhelm Scharp’s memories of Germany and Nazi Germany in the 1920s and 30s, collected in Labyrinten [The Labyrinth] and edited by historian Andreas Åkerlund.

Vilhelm Scharp, born in 1896 in Stockholm, was only ten years old when, after the family split, he was placed at Lundsberg’s boarding school. Recurrent depressions led to writer’s block, self-sabotaging perfectionism, and interrupted studies. Despite failing health, Scharp managed to get a bachelor’s degree in literary history and history – followed by a degree in poetics and history.

This kind of exam, a master’s degree, earned Scharp the right to seek positions at universities and the professional title historian. On recommendation, he was offered a position as a foreign lecturer at the Friedrich Wilhelm University in Berlin, at the time one of the world’s prestigious universities. From Berlin, Scharp described what happened in the streets, in parks and at election rallies where Nazis gave public propaganda speeches.

He gained insight into and participated in the verbal and strategic battles among foreigners in Berlin, at the embassy, and in the Church of Sweden, where he was chairman of the youth association.

A second home was the Italian restaurant Taverne on the corner of Courbière-Strasse. Various Nazi critics and other skeptically minded personalities met here between 1930 and 1938. The regulars at the tables under the obligatory portraits of Mussolini and Hitler – expanded by the restaurant owner with a cosmopolitan selection of other portraits – consisted of students, university teachers, diplomats, artists, art dealers, foreign journalists, film, and theatre people.

The restaurant milieu included Arnold Zweig, author of the first great war novel Sergeant Grischa, and friend of Freud, who called Scharp ‘the prevented writer’, and singer Ingrid Wiksjö from Frösön in Jämtland, then celebrated soprano, ’Die schwedische Nachtigall’, who entertained Taverne’s guests with her knowledge and stories.

As a good listener, Scharp became closely acquainted with Jakob Bollschweiler, better known as the artist Bollsch. Acute financial problems had contributed to the artist’s assumption of office, gaining Hitler’s favour and a rapid career. Something he did not want to discuss, but rather told the anecdote about a rich lady’s assertion of dogs’ natural play ability. The artist had countered the lady by placing himself at the lady’s feet, barking, implying that dogs could not play; after all, they were predators who practiced for the natural hunting deprived of them by their matron.

Of course the artist’s argument and act says more about the Nazi-infested artist than about the lady and the dog. And it shows the Nazis’ questionable perception: the phenomenon of ‘play bow’ in dogs – the ability to play physically and mentally, to fight playfully and not seriously – was verified, symptomatically, not by Nazi German quasi-research but by American ethologists (much later).

According to Scharp, Bollschweiler, like many artists of the time, was ’politically clueless, but responsive to flaming appeals and promises’, unable to withstand ‘a giant wave of audiovisual propaganda that washed over Germany and especially its capital’ after the half-takeover on January 30, 1933. Fortunately, Bollsch’s art was not affected by ‘the muscularly heroic aesthetics of the Germans’, ‘pre-buried Baroque, a woody Düsseldorf romanticism, postcard-dry act models’, when he died in a plane crash in 1937 and was thus saved ‘from withering away among the court decorators of the Third Reich’.

After the seizure of power in 1933, uniformity began through bootstraps, military music, and the songs of the youth movement the Wandervogeler movement, obligatorily placed flagpoles on homes, balconies, and balustrades – an ‘operatic decoration effect in the cool spring breeze’, ‘a numbing mass wave of mass suggestion’, testifies Scharp. How Nazi propaganda could be experienced by people unaccustomed to advertising is illustrated by how a Jewish lady, a relative of Arnold Zweig, and friend of Scharp, despite her rejection of Nazism, during a passing Nazi parade, had to put a handkerchief in her mouth so as not to tune in to the cheers of the crowd.

Among the 60 percent eligible who did not vote for Hitler in the 1932 Reichstag elections were those who felt both despair and hope. And among those who experienced the latter, there were many who wanted to keep themselves unaware of the fact that the party atmosphere was being paid for with brutal abuse and hate campaigns. Foreign tourists reported home that the Germans had rallied behind Hitler. Thus, it took only a few years for Hitler to stage the rearmament, violate the Treaty of Versailles, and occupy the Rhineland.

The European parliaments, horrified by the Bolsheviks in Russia, buried their heads in the sand – or, secretly, preferred Nazism to communism. For the establishment, Nazism could emerge as a useful tool against the ‘red threat’. The combat pilot Göring made many visits, behaved believably, and was admired by chivalrous English opponents as a guarantor of Hitler’s nobleness.

The Chancellor of the Weimar Republic, Frans von Papen, the man who persuaded Hindenburg that Hitler could be controlled, ambassador in Vienna in 1938 and in Ankara from 1939 to 1944, also participated with charm in international hunting parties – also in Sweden, Scharp says. Not many managed to see through the intricate deceptions of the Nazis. For example, one of the more reputable newspapers in England, the London Times, in a high-profile editorial hailed Hitler ‘as an honest guardian of justice and moderation’.

Journalists who wrote from Berlin to wake up the non-vigilant could be called ‘horror painters and churnalists’ and were dismissed as hysterics and victims of the ‘greuel propaganda’. Some sought to reach out to the public using irony, but many were censored by their editors. Critical journalists reporting from Nazi Germany had their articles rejected, Scharp recalls. The exception was the American editorial boards.

American journalist Edgar Mowrer reported analytically and with knowledge on the political situation in a series of articles in the Chicago Daily News in 1932, whereupon he was ousted out from the Third Reich – and awarded the Pulitzer Prize in the United States in 1933. The American Hubert Renfro Knickerbocker, journalist, and author, nicknamed ‘Red’ (because of his hair colour), wrote cluelessly about Italian fascism and Mussolini – however subsequently showed insight with revealing and well-written reports about Nazi Germany, a series that, unsurprisingly, led to his deportation.

But most English-speaking journalists were not in the right position to understand what was happening, Scharp says. William Shirer came to write an extensive and widely circulated historical work on Nazism – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – in which the Nazi ideology is portrayed as unique to Germany; this interpretation of uniqueness was, according to Scharp, a delusion: Nazism was rather one of several cases of totalitarianism that arose in several European countries.

In this context, Scharp mentions the often-overlooked Swedish advertising cartoonist and sports journalist Rune Carlsson; as very knowledgeable he, according to Scharp, authored ‘the best introduction to the rise and world of ideas of Hitlerism in Swedish’: Tredje Rikets herrar och andra, 1945 [The Lords and Others of the Third Reich]. It may be added that Rune Carlsson is featured in Barbro Alving’s (the signature Bang) documentary book Det kom aldrig i tidningen (1963), in the chapter ’I skuggan av en stövel’ [‘In the shadow of a boot’], p. 52, about reporting from Nazi Germany in 1937.

In the spring of 1933, cultural celebrities from other countries were invited to testify to the supposedly positive development of society. Some were pre-excluded, including Elsa Björkman-Goldschmidt, Swedish Red Cross delegate in Russia 1916–1918, director of Save the Children’s activities in Vienna 1919–1924, journalist in Vienna 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt later became a member of the Samfundet De Nio in 1950 and editor of the Swedish Literary Journal in 1958.

The female names are otherwise not many in Scharp’s memories, which is why those mentioned should be remembered: Helga Stene, lecturer in Berlin, rock-solid against Nazi overtures, resistance woman and feminist during the war, is one such person. She lectured in Sweden and Berlin and fought against the Nazis in the characteristic organization Parents resistance. The Swedes Sven Hedin and Fredrik Böök, on the other hand, served, Scharp argues, as calming ‘reconciles for those Germans who, out of their own eyes’ testimony, had begun to doubt the pentecostal gospel speakers, swastika banners and bootstraps’.

Since his years in Uppsala, Scharp was friends with Karin Boye and Herbert Tingsten; all had been active in the Clarté movement. Scharp, Karin Boye, the sisters Märta and Ulla and a number of other intellectuals published the magazine Spektrum in 1931–1933, in which Scharp introduced André Gide and Gunnar Ekelöf’s translation of his play Falskmyntarna [The Counterfeiters].

In January 1932, Karin Boye visited Scharp to engage in psychotherapy; during the stay, Boye and Scharp, and a couple of other friends, went to listen to Göring’s propaganda speech for Hitler as a presidential candidate. Swedish tourists in Berlin, clueless or positive about what was really going on, could then be seen strolling around with blue-and-yellow swastika buttons on homemade ill-fitting SA uniforms, and appeared ridiculous even to those who wore the original.

All the while circles in Sweden, for instance the newspaper Dagsposten, to which the German state provided financial support, and with the Swedish-German Association as a platform, prepared for accession to greater Germany. Scharp experienced how Nazism grew and sought to sound the alarm in Swedish newspapers. In Nya Dagligt Allehanda he described 1934, under a pseudonym, since he was then a state employee in Hitler’s Germany, the seizure of power and ‘the night of the long knives’ (June 30 and July 1, 1934).

Public opinion in England and Sweden were thoroughly affected by Hitlerian human discrimination. Swedish cultural life was well infiltrated; in October 1935, the Berlin University Chorus was welcomed at the Stockholm Opera, citing ‘noble German theatrical traditions’. The choir played Aeschylus The Persians, the classic drama of the victor’s compassion for the defeated – ‘a cynical and planned cultural political hoax action’, ‘a deceitful celebration of the victor Hitler’s noble courage against his beaten enemies’, comments Scharp.

This occurred three weeks after the executioner’s cut in the Nuremberg Law’s Aryan clause when Germany’s Jewish population was excluded from civil rights, and this ‘in a country’, Scharp writes, ‘where they, for generations, have made contributions to cultural and social life’.

The production at the Stockholm Opera literally played into the hands of the Nazis. There was also a micro level of cultural propaganda: German language teachers were sent as fellows to Scandinavia and England to spread Nazism in an appetizing and deceitful way with language examples à la ‘The Führer has created order’ (in German). The fellows then reported home on various social circles and their attitudes towards the Hitler Empire. As Scharp writes, the system was carefully thought out. For the propaganda, ‘grammar examples had a higher coefficient than swastika pamphlets’.

William Scharp and other Nazi critics in Berlin behaved professionally; sometimes spectator-wise, sometimes with direct protest. At first, Scharp sought to maintain strategic contacts within the Nazi Party, and in 1931 he tried to get an interview with Goebbels and sketch out a study plan for Göring’s son, which, however, resulted in Göring trying to get him removed from the lectureship. Herbert Tingsten shared Scharp’s opinion on Hitler’s Germany and visited the friend in Berlin until 1936. Through contact with Göring, Scharp was able to arrange a meeting between Tingsten and Göring, according to Tingsten in an article in Dagens Nyheter 8/7 1962, ’Möte med nazismen’ [‘Meeting Nazism’].

Although Scharp’s teaching at the university was supervised by a uniformed SA student, it seemed, by its own admission, as ‘fresh air vents for responsive misfits in the realm of the new community of people’. In Scharp’s eyes, Germany was a problem child of Europe whom it was dangerous to allow to isolate, and he warned against abandoning the democratic forces in the country.

Together with the Vicar of the Church of Sweden, Scharp acted against the Ministry of Propaganda, and especially two Swedish-German friendship associations that conspired to make a Nazi coup in the Church of Sweden in Berlin. Daringly, Scharp also sought to correct Nazis. In 1933–1934, he published three articles in their own periodicals with content that runs counter to the view the Nazis often had of Sweden. The message is directed against racial ideology and the right of the strong and advocates a Swedish democracy practice with roots in Engelbrekt.

The lectureship in Berlin lasted until Scharp was fired by the Nazis in 1936. The dismissal was preceded by the interruption in 1933, when, on Göring’s initiative, he was to be replaced by a Nazi, but after critical publicity in Swedish newspapers was allowed to keep the position. When he finally lost it, he had experienced the Weimar Republic for five years and the transition to the Nazi dictatorship for three years. Back in Sweden, Vilhelm Scharp took the position as grammar schoolteacher at the newly built Sveaplan gymnasium for girls in Stockholm.

With anti-Nazi purpose and on behalf of the Foreign Ministry, Scharp made eight trips to Berlin after his repatriation. He became involved in the anti-Nazi associations Nordens Frihet and The Tuesday Club – one of the lectures he gave at these associations is included in Labyrinten [The Labyrinth]– and participated in helping exiles, including his wife Isabel Neuberger, who at the end of the war fled Berlin with her valuables sewn into her clothes.

Scharp acted as a reporter and consultant to the Swedish government on Nazi German propaganda in Sweden and on the Swedish Nazis’ contacts with the country and he became active in the governing body of the Cooperation Board for Democratic Construction Work (SDU), founded in 1943 by Alva Myrdal, Torgny Segerstedt and Herbert Tingsten. On the board, he was active with study circles, courses and lectures that taught Swedish-style welfare state democracy to refugees in Sweden.

After 1945, Scharp took a seat as a member of the Swedish Institute’s lecturer council and in the 1950s he wrote several articles for Dagens Nyheter, such as ’Hitler som fredsängel’ [‘Hitler as angel of peace’] and ’Gäster hos diktaturen’ [‘Guests of the dictatorship’]. Scharp also criticized Swedish historical research for a lack of interest in the refugees, the German emigrants to Sweden must be interviewed, he said, as they had gained insight into ‘the most skilled and effective political counterfeiting workshop that has existed to date’.

In 1944, Scharp began working on a retrospective documentary book that would depict the memories of the rise of Nazism and its ideological roots, a book on the historical evolution of Nazism: How could a civilized, liberal, and democratic country like the Weimar Republic become Nazi?

The thesis Scharp wanted to champion highlighted, among other things, the importance of Wandervögel – the youth movement that propagated independence, against discipline in school, against nationalism and chauvinism, but which after the First World War began to celebrate the opposite: honor, duty, uniforms, and obedience, as well as learning to use weapons as toys at an early age. The movement developed rapidly in an anti-humanist, primitivist direction and turned into easy prey for Nazism.

That’s how Scharp understood the development of Nazism, says Andreas Åkerlund. The publisher Wahlström & Widstrand expressed interest in publishing the script, but sadly Scharp died (1978) before the project was completed. Andreas Åkerlund further believes that Scharp’s position was indeed actively anti-Nazi – but based on what we know today about Nazi German policy and its methods, it can still be called naïve.

It should be borne in mind that it is only in the late 1960s and in the 1970s that to openly take a stand on burning international issues becomes an exemplary compassionate attitude. And then partly as a reaction to the general appeasement during World War II.

The collection contains, in addition to the essays, an extensive interview from 1929 with Vilhelm Scharp’s generational comrade Erich Maria Remarque, the author of the soldier testimony of World War I, All Quiet on the Western Front (1929).

  • Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
  • Föredrag av Vilhelm Scharp, Sveriges Radio, 1963.
  • Barbro Alving, Det stod aldrig i tidningen, Stockholm: Bonniers, 1963, se Litteraturbanken.
  • Rune Carlsson, Tredje rikets herrar och andra, Stockholm: Sohlman, 1945.

Originally published in Swedish 5 December 2021 AAM #18

© Arimneste Anima Museum # 21/22

Avgrundens folk i nytt ljus

Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Sannolikt inspirerad av Nellie Blys artiklar nästan hundra år före Günter Wallraff hade han tidigare skildrat sina erfarenheter av att arbeta och bo i perifera miljöer. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.

Människor som pådyvlats oduglighet genom förfärliga arbetsvillkor. Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Krukmakare, kalkarbetare, stenarbetare, stålarbetare, blyvittsarbetare; sömmerskor, skotillverkare, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Låga löner, trångboddhet, felnäring, undernäring, brist på rent vatten. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.

Argumentationen är genomskådande och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Det är patos, hoppfullhet – och politik. Samhället bröstar sig över att ha ökat sin produktionsförmåga, men det har inte ökat vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.

I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna överflygla Maj Frischs lysande tolkning? Pondusen, fräschören och klarheten. De idiomatiska fraserna hon hittar i svenskan. Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos och ger känslan av att Jack London vistades i Sibirien eller på Söder i Stockholm – inte i Londons East End som var fallet i verkligheten.

Sedan tidigare har jag källan People of the Abyss från 1903. I den ser jag att platsöverföringen verkligen beror på Maj Frischs stilöverföring, inte på att texten skulle vara mindre trogen originalet. På endast ett par ställen har hon ansett bisatsen olämplig. Christian Ekvalls nyöversättning följer källspråket i kommateringen, reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen.

Jag lägger originalet People of the Abyss bredvid de två översättningarna: Så var det menat – och så blev det. Ritning (äldre) möter byggtekniker (av senare slag) och farkosterna flyter. Men att avgöra vilken av dem jag föredrar – där går jag bet. Läser jag vid detta tillfälle för att njuta av språket? Reflektera över resonemangen? Föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?

Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren London turistar i eländet – som privilegierad kan denne lämna platsen så snart materialet samlats in. När People of the Abyss gavs ut klagade The Globe 11/3 1903: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”.

John Griffith ”Jack” Cheney London (1876–1916) växte upp som enda barn till en ensamstående förälder. Fostran av Jack anförtroddes åt Virginia Jennie Prentiss, afro-amerikansk granne med erfarenhet av slaveriet i den amerikanska södern. År 1901 ställde han upp som socialistkandidat i borgmästarvalet i Oakland, och igen 1905 – samma år han ingick äktenskap med feministen Charmian Kittredge. Och så småningom blev han, mera känt, en av USA:s främsta bästsäljande författare.

Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidigare facklitterära verk av vita manliga författare som attackerar sekelskiftets brittiska misär? Jag konsulterar min bokhylla, skummar litteraturlistor och noter i verk från samtiden – och hittar George Robert Gissings The Neither World från 1889, George Haws No Room to Live från 1900, Jacob Riis How the Other Half Lives från 1890 (nyutgiven på engelska 2021) och H.G. Wells Anticipation från 1901 – samt det tio år äldre verket Merrie England från 1893 av Robert Blatchford, en för mig okänd författare som citeras flera gånger i originalupplagan av People of the Abyss.

Liksom Jack London växte Robert Blatchford (1851–1943) upp i ett hem med en förälder. För att bidra till försörjningen sattes han att tillverka skoborstar; senare tog han värvning för att undkomma livet i slummen, varefter han lyckades ta sig in i tidningsbranschen och grunda Clarion, en unik veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Merrie England var hans debut och gavs ut i en ordinarie upplaga, därefter i en billighetsupplaga. Denna utgåva – en bok, en penny – bekostades av författaren själv och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämnt upp.

Vilket överträffades – totalt sålde boken i två miljoner exemplar. Jag får tag i titeln på ett antikvariat i Essex i UK, och efter ett par veckor singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak som förlorat sitt omslag, men som fängslar med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad har denna bok, köpt av så många, att erbjuda?

Dra er till minnes Annie Besant och andras kamp mot slaveriet på engelsk mark. 1870-talets lärlingssystem där de upproriska bland barnarbetarna satt med järnringar som spikats fast runt fotleden, fästade i långa kedjor som nådde upp till höften. Hur de tvingades att arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns Fabriksarbetarrörelsen, Lord Shaftesburys ansträngningar och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt ”The Cry of the Children” från 1843! Dokumentationen i parlamentets officiella inspektioner och undersökningsrapporter och de blå böckerna. Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta på grund av arbetet sedan tidig ålder liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.

Blommor växer inte utan ljus och vatten, påminner författaren; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller; att människor blir olika på grund av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, järnvägsarbetaren dömas till tråkigt och förfärande 53–70 timmars slit och släp var vecka? En fjärdedel av arbetet skulle kunna ge hela befolkningen ett fullt tjänligt liv. Varför denna överproduktion – måste arbetarfamiljen pådyvlas simpelhet – smaklös kost, smaklösa kläder, smaklösa möbler och dito nöjen? Ska inte också landets arbetare få ta del av kulturen, naturen, känna sig förfinade och vara bildade?

Betänk all misshushållning med människokraft och människoliv, och hur obehövligt det fortsätter att vara. Inga tjänare och få arbetare är så hårt ansträngda och så illa betalda som den brittiska arbetarhustrun – hennes liv är ett enda slaveri! Allmänna bad, tvättstugor, matsalar, offentliga teatrar, parker, konserthallar, gymnastikhallar, höghus, trädgårdar skulle kunna befria henne och barnen som borde ges gratis kost, kläder, uppfostran, musikskola, föreläsningssalar liksom järnvägarna, posten och godstrafiken borde vara avgiftsfria på samma sätt som redan broarna och landsvägarna.

Så ger författaren sig på Manchesterskolan, den ”kommersiella skolan”: Förespråkarna har fel när de hävdar att utan fri tävlan och handel skulle det inte finnas något för britterna att leva på. Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism, ingen tävlan för att skapa ett drägligt liv för alla; Englands natur ger möjligheter att föda en tre gånger så stor befolkning; landet kan använda vattenkraft och klara sig utan fabriksskorstenar, utan mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!

Men det handlar inte om att med våld ta de rikas egendom och dela ut den bland de fattiga, poängterar författaren. Förändringar ska inte kuppas igenom. De ska spridas genom folkbildning och via ett politiskt parti som ivrar för reformer som ger alla arbete, pensioner, självhushållning, bostäder, förkortad arbetstid, bättre löner, avskaffar naturförstörelsen och inför statlig kontroll av jord och produktionsmedel. Vad England ännu saknar är arbetarrepresentation: Bland landets 27 miljoner människor finns i parlamentet inte ens en liten del arbetare, nej, inte ens ett dussin!

Det är bestickande hur Avgrundens folk delar Merrie Englands värderingar, resonemang och stil; protesten mot det samtida konkurrenstänkandet, fabriksarbetets socioekonomiska elände, förstörelsen av naturen. Båda titlarna använder ett effektivt du-tilltal för att nå den stora allmänheten: Merrie England riktar sig till en Mr Smith, men polemiserar mot fabrikörer och deras försvarare i parlamentet; Avgrundens folk talar direkt till den anonyma läsarens bättre jag. Båda använder modernt språk – så rättframt och rappt hade väl knappast någon lagt fram saken tidigare!

Kan alltså Blatchford sägas ha varit profeten och Jack London vittnet som brukade Blatchfords idag förbigångna bok som karta? Ja, så framstår relationen. Verket levererar även ett handlingsprogram för arbetarrevolution genom parlamentarism. Och ja, i Laurence Victor Thompsons biografi Portrait of an Englishman från 1951 läser jag att Blatchford kandiderade till det brittiska parlamentet – år före Jack London försökte sig på den politiska banan.

Men Jack Londons bok är inte ett traktat, utan ett reportage. Alltså jämför jag två lika läsvärda titlar, med liknande innehåll, från samma tid – som nyttjar olika genrer. Men är det enda skillnaden? Blatchfords essäsamling översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska av SAP:s förlag redan 1896: Det glada England, samhället sådant det är och sådant det borde vara, 237 sidor, översättning A.F. Åkerberg med efterskrift av Hjalmar Branting.

Jag beställer från ett svenskt antikvariat där jag lyckosamt nog hittar boken som förstautgåva. I efterskriften hyllar Branting bokens ”gedigna plädering” för ”Ruskins konstnärssocialism”, utmaningen av ”Manchesterskolans” industrialisering och frihandel: ”[E]n inblick i hur modärn socialism tar sig ut, sedd genom engelskt temperament.” Men hos Branting finns också en reservation mot bokens ”öfverdrivna känslosvall inför de ideella motiven, det stora Målet”.

I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarsaken än något annat skrivet verk” (Aberdeen Press & Journal 18/12 1943) och dess författare ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” med ”en elegans, charm och skärpa som överträffas av få författare i världen” (Liverpool Echo 20/12 1943). Så varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?

Jag läser om de båda författarna som personer i offentligheten: Jack London var internationalist, men ska ha tagit med sig en rasistisk hållning gentemot Japan efter att ha tjänstgjort vid fronten under första världskriget. Han ska även ha ställt sig positiv till rashygien – en allmänt accepterad åsikt i tiden. Robert Blatchford förhöll sig avvisande till rashygien, tog tidigt och öppet ställning mot Tyskland under världskrigen, men var negativ till immigration. Båda författarna uttryckte sympati för kvinnors kamp för lika rätt.

Men min spårning gäller två verk, inte författarnas politiska åsikter såsom andra bedömt dem. Ett svar på frågan om Merrie Englands död finner jag ett femtiotal sidor in i den svenska översättningen. Plötsligt studsar vådliga schabloner mot mig; om penningutlånare, och lägre och högre människotyper. Har jag missat dessa meningar när jag läste boken på engelska? Jag letar i de tunna sidorna i pennyutgåvan från 1908. Förvisso har jag missat ett märkligt Carlyle-citat, men formuleringarna går inte att finna eller är annorlunda skrivna.

Så varifrån kommer de? Jag hittar originalet från 1894 på nätet, och kan konstatera att översättaren inte varit självsvåldig; styckena står där verkligen. Förvisso ges här även råd om att inte förakta mindre ansedda minoritetsgrupper – vilket föreslår att författaren i första hand brukat de fördomsfulla schablonerna i retoriskt syfte. Men tyvärr är det något som bara hjälper marginellt: andra stycken hävdar mänsklighetens uppdelning i höga och låga typer.

Alltså är 1908 års upplaga, billighetsboken jag läste först, en korrigerad version. De vådliga styckena har ändrats eller ersatts med kosmopolitiska exempel och litterära citat; att boken utgavs på egna förlaget Clarion bör ha underlättat redigeringen. Och den svenska översättningen? Vad hände med den? Jag ser att titeln gavs ut på nytt 1906 och att Stockholms universitetsbibliotek har ett exemplar tillgängligt.

När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som i förstaupplagan. Var det så allmänt förekommande med rysliga fördomar att ingen noterade dem ens vid en nyutgåva? Läsarten sådan att det hela ansågs vara uttryck för folklig litterär jargong? Vilken betydelse fick slik rasism en passant för de stämningar och åsikter som kom att utnyttjas före och under andra världskriget? Hur många tog till sig en arbetarhumanistisk bok som i små doser förmedlade anti-semitism och hierarkiskt rastänkande?

Jag letar i förlagets protokoll och verksamhetsberättelser på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge: utgivningsåret 1896 hade översättningen ”en strykande åtgång” och bidrog till att sätta fart på broschyr- och bokutgivningen och medlemsantalet. Men någon försäljning som i England och USA handlade det aldrig om. Andra upplagan 1906 trycktes i tretusen exemplar och sålde i snitt trehundra exemplar om året.

Fyndet av Robert Blatchfords Det glada England förnyar mitt intresse för Jack Londons Avgrundens folk. Boken är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.

Men Merrie England har historiskt värde. Som föregångare i ärende och litterär stil; som exempel på hur vanligt förekommande det var med inflikade fördomar i övrigt progressiv facklitteratur. Dess upplagor gör saken synlig och får Avgrundens folk att lysa som undantag. Som författaren ska ha yttrat, enligt Thompsons biografi: ”Det är inte bara nödvändigt att vi förbättrar våra villkor – vi måste också förbättra oss själva. Dessutom måste vi börja med oss själva.”

  • Jack London, People of the Abyss, replica of the original published by Macmillan in 1903, New York: Cosimo Classics, 2021
  • Jack London, Avgrundens folk, översättning Maj Frisch [ny utg.], Stockholm: Norstedts, 2014
  • Jack London, Avgrundens folk, översättning Christian Ekvall, Lund: Bakhåll, 2021
  • Robert Blatchford, Merrie England, 1894, London: Clarion Press, internet PDF
  • Robert Blatchford, Merrie England, by Robert Blatchford, editor of the Clarion, London: Clarion Press, 1908
  • Robert Blatchford, Det glada England, sådant det är och sådant det borde vara, översättning A. F. Åkerberg, Stockholm: SAP:s förlag, 1896 samt andra upplagan, Jönköping, 1906
  • Laurence Victor Thompson, Robert Blatchford, Portrait of an Englishman, London: Gollancz, 1951

25/3 2022

Publicerad i en kortversion i Syre 5/5 2022.

© Arimneste Anima Museum #20

Poolen

Kortprosa anno 1991

Rummet var litet med fönster utan gardiner mot trädgården. Det innehöll två sängar, smala men oanvända, madrasserna utan bukt i mitten. Från fönstret syntes en tennisbana, en stenlagd veranda med solstolar, dynor, ett biljardbord, långskaftade blommor i rabatter på sluttningen nedanför, en rad högväxta balsampopplar, och längre bort, men fortfarande på den vidsträckta ansade gräsmattan: en pool.

Poolen i fjärran blänkte stilla med små krusade vågor i den varma och fuktiga luften. Att de hade pool hade avgjort saken. Uppgiften om poolen var anledningen till att de utan större knot hade packat sina väskor, hoppat in i bilen, sovit sig igenom färden i baksätet, och nu befann sig avlämnade i det lilla gästrummet. Hon hade föreställt sig en mindre modell, kanske tillverkad i sten, en antik variant med näckrosor och mörkt vatten, en rektangel bred nog att rymma en eller två simmare. Den här! Var den tio meter lång, två meter bred? En bassäng med blåkaklad botten för stora sällskap med råge värd den långa bilresan.

De bjöds att utforska trädgården, dess rymd och omkrets, dahliorna i rabatten på sluttningen, träden och verandan. De visades till köket och ombads fråga husan om det fanns något de kunde hjälpa till med. Vid middagen placerades de vid ena änden av bordet med familjens två barn på varsin sida. Vad hette de nu igen, föräldrarna hade sagt namnen, men de hade glömt dem genast de hört dem. De sade båda sitt namn, men det förblev osäkert om de två barnen uppfattade stavningen. Husan från köket cirkulerade med serveringsfaten, hällde upp vatten, bar in och ut tallrikarna och glasen. De glömde att lägga sina servetter i knäet och husan påminde dem på diskret vis. När servetterna placerats ovanpå resterna och middagen var över anmodades de spela tennis i trädgården med de två barnen.

De somnade trötta i det lilla rummet som doftade av balsampopplar, dahlior och nyklippt gräs. De vaknade och betraktade sina händer, huden som fortfarande var oskrynklad, näsan och kinderna, och ryggen som var blek. De viskade om de två barnen och hur lätt det hade varit att slå dem i tre raka set, om tennisracketarna som låstes in i garaget, och om barnens föräldrar som talade med vänlig men bestämd röst. De steg upp från de smala, närapå oanvända sängarna och gick till köket, mottog instruktioner, tvättade kläder i tvättstugan, dammsög på nedre plan, moppade golven, tömde sopor, bäddade med rena lakan i de många rummen, bistod matlagningens förberedelser; spritsade, rensade, silade, skalade, kokade och bräserade, diskade, torkade och ställde in, de åt middag i köket.

På söndagsmorgonen kom föräldrarna och hämtade. De intog sina platser i bilens baksäte, de vinkade adjö till husan. Bilen rullade sakta ner från höjden i riktning söderut, genom trädgårdskvarteret förbi de vitmelerade villorna bakom de vita planken, häckarna, de bevuxna murarna, dahliorna och poolerna innanför. De hade haft det bra. De hade spelat tennis. De hade spelat spel på rummet. De hade inte hunnit sola för allt spelande. När bilen svängde ut från kvarteret tryckte de näsan mot bilrutan för att skymta de två barnen och deras föräldrar i kvarterets gemensamma femtiometerspool där de plumsade, hoppade, dök och kastade boll mellan sig över det skimrande vattnet.

© Arimneste Anima Museum # 17

Marionetten

 

Året är 1956 och platsen godset Darlington Hall i västra England. Ställets butler sedan decennier har uppmuntrats av ägaren herr Farraday att för första gången i livet göra en längre bilresa. Bakom ratten i herr Farradays dyrbara Ford resonerar herr Stevens om yrket, tidens gång och den forne ägaren hans nåd Darlington. Vad krävs av en butler? Vilken är den mest betydelsefulla egenskapen; hur visar den sig? Vem kan sägas personifiera butlern som denne bör föra sig? Som denne borde ha fört sig?

Yrkets ideal om att söka uppnå balans mellan ”uppmärksamhet och illusionen av frånvaro” [1] präglar herr Stevens attityd till de hemliga konferenser och försök till internationell diplomati som arrangerades på Darlington Hall under tjugo- och trettiotalet. Samt till fröken Kenton, kollegan som herr Stevens nu ska återse på sin resa längs kusten. Så – är berättelsen en kärleksförklaring till professionen butler; en lojalitetsyttring från en undersåte till en herreman? Eller en tragiskt ofullbordad kärlekshistoria med en gammal kollega? Herr Stevens butlerism, den tjänande värdigheten i samspel med det brittiska ståndssamhällets önskan att bevara friden, tvinnar samman narrativen.

.

 

Hans nåd Darlington och butlern herr Stevens delade på sin tid välvilliga avsikter med alla de kulturpersonligheter som lät sig bjudas på ”off the record”-middagar på Darlington Hall. Damer och herrar från politikens och kulturens värld, tjusade av ambassadören Ribbentrops fredsinviter, hjälpte till att etablera förbindelser mellan Berlin och de mest inflytelserika i landet. Innerligt intresserade av fred och rättvisa blev de till lätta byten för nazisternas manipulationer och bedrägerier: det som började med öppet skryt om vegetarisk diet (i filmen) samtidigt som köttkorven – würsten – utgjorde mest eftertraktade rätt (i boken), slutade med bakom ryggen utmätta egendomar.

 

 

Men undersåtarna i huset  – hur förhöll de sig? Och vad företog de sig? När herr Stevens hade kunnat bidra med motstånd, motsatte han sig; när han kunnat ingripa i världshistorien, vägrade han. När kollegan fröken Kenton stod upp för flyktingarna Ruth och Sarah, accepterade han fördrivningen. Herr Stevens återblickar undgår att hans nåd liknade honom själv: en manövrerad schackbonde, en marionett. Fastän på skiljaktiga nivåer. Och i fel riktning: Kanske för att visa hur en butler bör agera, en episod i boken, men utelämnad i filmen, minns herr Stevens hur han en gång hindrade unga skränande besökare från att tala illa om hans nåd Darlington.

Agerandet föreslår kurage – men är egentligen mer ett avstannat frö i jorden. En tom gest. En händelse som väcker nyfikenhet. Skulle herr Stevens ha kunnat ingripa? Öppnat sig för minoriteten intellektuella i gestalt av hans nåd Darlingtons unge släkting, den kritiskt upplyste journalisten herr Cardinal, och samarbetat om att störa tidens olyckliga kombination av undfallenhet och välvilja? Skulle han ha kunnat ansluta sig till fröken Kenton och vägrat visa flyktingarna på porten?

 

 

Herr Stevens butlerism förmår stå upp för makten men inte mot makten. Under en av middagarna på Darlington, när det ännu var tidigt, reste sig herr Farraday (den senare ägaren) vid bordet och invände att de allihop var blåögda, att de lät sig bedras, att tiden för nobla avsikter var förbi, att diplomati borde utövas av professionella, inte av amatörer. Endast vetskapen om hans stora förmögenhet höll honom från att bli utslängd. Men herr Farradays uppriktighet visar att herr Stevens, hans nåd Darlington och de andra faktiskt gavs en möjlighet att begrunda valet av tänkta allierade. Och det får intyganden om att inte ha tillhört nazisternas anhang att framstå mindre vägande: Att underlåta eller möjliggöra är inte samma sak som att utföra – likväl hamnar de någonstans på samma skala.

Men så envetet, elegant och konsekvent utvecklas herr Stevens självförsvar, att han till sist besatt huvudrollen i tragedin om den ensamme som far hemåt med livslögnerna bevarade i hjärtat – och missar att kärleken (Miss Kenton) ställt dörren på vid gavel.

Eller så har herr Stevens insett att försvaret inte håller. Butlerismen kan inte befria – men den kan självbestraffa. Det är ändå en känsla.

 

  • Kazuo Ishiguro, The Remains of the Day, (1989), London: Faber & Faber, 2005
  • Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen, översättning Annika Preis, Stockholm: Viva, 1990
  • The Remains of the Day, [Återstoden av dagen] baserad på Kazuo Ishiguros roman, manus Ruth Prawer Jhabvala, Harold Pinter, i regi av James Ivory, med Anthony Hopkins, Emma Thompson, Hugh Grant, Christopher Reeve, James Fox, 1993

[1] Återstoden av dagen, 1990, s 81.

Bild (pr. screen): Anthony Hopkins i rollen som Mr Stevens respektive Emma Thompson i rollen som Miss Kenton

 

© Arimneste Anima Museum # 16

Den röda hunden

 

Orson Welles film The Stranger från 1946 bearbetar svindleriets problematik i gestalt av nazisten på flykt undan rättvisan; när det passar honom beter han sig som vanliga människor, och gör på så vis bedrägeriet svårupptäckt. Om filmens huvudsakliga tema känns igen finns andra aspekter som gör den till ett unikt historiskt verk: första Hollywoodfilm (läs kommersiella film) att visa dokumentära bilder av nazisternas brott mot mänskligheten; tidigt inpass mot den omhuldade myten om nazisternas djurvänlighet.

Via Sydamerika flyr nazisten till USA där han skaffar sig amerikansk identitet samt en fru från en välbärgad och välsedd juristfamilj: Mary. Med Mary och hennes hus följer även en hund: Red. Hunden Red lever i frihet hos sin matmor: van att resa sig på två ben och hälsa, tilldelas munsbitar vid middagsbordet, ströva fritt i omgivningarna. Men efter matmors giftermål förändras hundens tillvaro. Husets herre – den kamouflerade nazisten – ger order om hunden: ”På natten får han sova i källaren. På dagen ska han vara kopplad.”

 

 

Behandlingen att koppla på dagen och fängsla på natten drabbar hunden men är också ett indirekt hot mot makan tillika hundens matmor. Mary är ovetande om makens dubbla identitet och bakgrund men protesterar: ”Han [hunden] har aldrig varit instängd under hela sitt liv. Jag tror inte på att behandla hundar som fångar. Och Red är min hund.” Maken-nazisten replikerar med att hänvisa till det uråldriga husslavssystemet (famulus): ”Och du är min fru.” Det vill säga: uråldrigt sett ska hon som maka lyda under maken. För säkerhets skull förtydligar han: ”Snälla Mary, jag vet vad som är bäst.”

 

 

Självfallet vet nazisten vad som är bäst för honom därmed inte för andra. Men vid det laget har förklädnaden börjat falla: under en akademisk konversation lyckas han inte avhålla sig från att förneka den judiske filosofen Karl Marx tyska hemhörighet. Dessutom irriteras han alltmer av hunden Red; svårmanipulerad har hunden börjat larma om att en människa ligger begraven i husets trädgård. Relationen mellan husse och hund slutar som anat illa. Hunden Red spelar sig själv i dramat, men förmedlar även symbolik: Hunden leder tankarna till motstånd i allmänhet, kanske rött som i socialistiskt, men även till hur kategorin djur blev offer i de steg-för-steg-processer som gjorde nazisternas brott möjliga.

 

 

Mordet på hunden Red upptäcks av Reds vän, Marys bror Noah, som rapporterar till en Mr Wilson från de allierades brottskommission [Allied War Crimes Commission]. Mr Wilson visar sig till fullo införstådd med sambandet mellan mord på djur, och mord på människor: ”Vad säger lagen om ett sådant här mord – är det samma sak som att döda en människa? Det borde det vara. Det är lika illa.” Varför? Nazisten vet: ”Mord blir en kedja, en länk leder till nästa, tills öglan dras åt.”

Analysen av mordet på hunden Red sätter utredaren på spåret; Wilson återupptar och slutför den fallna hundens avslöjande av nazisten. Mary däremot är undergivet lojal trots eller på grund av förlusten av Red och förmår inte ändra uppfattning om sin make; när hon genom dokumentation delges nazisternas brott hamnar hon i förnekelse. Wilson vet vad han gör: ”Nu har hon fakta. Hon förmår inte erkänna dem, de är så fasansfulla. Vi har dock en allierad och det är hennes undermedvetna.”

I det undermedvetna pockar Marys sanningsträngtan på uppmärksamhet, en trängtan som inte ger sig. Nazisten däremot är i avsaknad av dito lidelse; här finns bara tomhet, lögner. Efter en fåfäng och dramatisk flykt, brotten omöjliga att sona, är tiden inne för justis.

 

  • The Stranger [Främlingen] (1946), manus Anthony Veiller, Orson Welles, John Huston, Victor Trivas, i regi av Orson Welles, med Edward G. Robinson, Loretta Young, Orson Welles, Red

Bild

  • Reklamannons för The Stranger (1946)
  • Red hälsar i kyrkan på Mary (Loretta Young), Marys bror Noah (Richard Long) och far Judge Longstreet (Philip Merivale).
  • Nazisten (Orson Welles) försöker sparka bort Red.
  • Noah och utredaren Mr Wilson (Edward G. Robinson) får upp spåret efter nazisten genom att ta mordet på Red på allvar.

© Arimneste Anima Museum # 16

Rodden

Kortprosa anno 1991

Vädret kunde inte vara mer till fördel. En liten bris, spridda moln, fasta i konturen mot den ljusblå himlen. Flaggorna i loja rörelser, tågvirket som bara knirkar en smula. Inga större vågor som ställer till angörandet eller planerna för dagen. Lekar, roddtävling och på kvällen en längre sittning med dans till levande band, därefter sällskapets upplösning när samtliga, några i tropp, andra en och en, stävar ut i olika riktningar mot det gemensamma havet.

De hade sovit ut i en hamn och anlänt som ett av de sista ekipagen. På grund av trängseln hade de måst förtöja i aktern på två andra båtar. De tyckte inte att det spelade någon roll, de skulle inte behöva störa någons sömn med trampande på däcket eftersom de tänkte gå till kojs tidigt. Såsom tidigare kvällar, men på håll, hade de kunnat se det punktliga skepparmötet formeras på skärets högsta punkt. Ritualen som ännu inte börjat: skepparmän omringade av andra skepparmän och några skeppardamer med sjökort andäktigt lyssnande på väderleksrapporten.

Bakom henne och mamman hade stått en flicka. Flickan hade följt sin pappa nerför den röda hällen och den djupgröna mossan, sett sig om och sluntit i mossan, längs med klipphällen, ned på en avsats. Hon hade varit närmast efter barnet. Hon hade lagt sig ner och sträckt ut handen och hon och flickan hade snabbt varit uppe på benen, utan skrapsår. Kanske hade det varit hennes fel som på något sätt hade fått flickan att vända sig om. Flickan hade vägrat släppa taget om handen och det blev därför avtalat att hon skulle få segla med dem över dagen.

På båten hade flickan följt hennes minsta rörelse. Skota, styra, läsa sjökortet. Peka ut eventuella grynnor mellan skären. Borsta färskpotatisen, lägga ihop besticken på tallriken, plocka ned lunchen i kabyssen. Flickan och hon hade tagit plats med dinglande ben i fören, de hade blickat mot horisonten och det bräckta havet i hundratals sjömil under och framför dem. När båten angjorts vid bryggan med rätt knop, denna gång pålstek för metallring, och de hade måttat aktertampen, gjorde hon flickan sällskap tillbaka. De passerade de unikt och personligt ritade yachterna, de långa två-masterna, de beundransvärda ensamseglarna med presenning utan kajuta, och sist de nyligen förvärvade bulliga nymodigheterna förtöjda med tampar som snurrats runt träden och knutits i grenar i skogen.

Flickan släppte hennes hand, klättrade ombord, lyfte på luckan till förpiken, hoppade ned och drog igen luckan. Flickans mamma och pappa bad om ursäkt för att de låg så långt bort och sade att dottern hittar till båten själv men att det var snällt att följa dottern och att de hoppades få se henne och hennes familj igen. De ropade efter henne: Vi ses väl på avslutningsmiddagen! Och hon log vänligt mot dem, klättrade uppför berget, förbi trasslet och knutarna i trädgrenarna, utan att stirra.

Under lekarna skymtar hon flickan. Flickan som föll på berget och seglade med dem på överfarten då flickans fall hade väckt mammans sympati. Flickan visade sig lättlärd, flickan var välartad och behjälplig. Flickan somnade mot hennes axel under långlunchen i den vackra och folktomma viken. Liknade flickan inte henne en smula när hon var i den åldern? Håret och tänderna och benstommen. Borde flickan vara med dem i stället för på plastbåten med stora bokstäver längs med skrovet? Det är ju inte flickans fel. Flickan kan inte rå för det. Å, som flickan betraktade dina böcker och läste i dem. En del kan sannerligen börja tidigt, som du, när du får en dotter kommer hon att se ut som flickan. Hann du lära henne pålstek och dubbelt halvslag runt egen part?

Hon har redan börjat gå genom folkhopen mot flickan som står för sig själv med en glass i handen och med håret fint uppsatt med ett orange band, för fint för tillfället om en tänker efter, och för tidigt på dagen. Flickans glass har börjat smälta och den rinner över struten och handen. Någon meter framför henne vänder sig flickan helt om, det sista av glassen i munnen. Det är förbluffande. Flickan som fick segla med dem på den sista distansen, flickan hon höll i handen. Hon är säker på att flickan såg henne närma sig fast de inte såg varandra i ögonen.

Eftermiddagens rodd betyder mycket, nästan lika mycket som den kommande middagen med dans och bordsplaceringar på hotellet ett par hundra meter bortanför hamnen. Rodden är uppdelad i enmansklasser, tvåmansklasser, ungdomsklasser, plastjollar eller gummijollar för en och två personer, och små vackra roddbåtar i tjärat trä för fyra. Anmälan kan göras även om en inte äger en jolle, men helst ska det vara en jolle att ställa upp bredvid de andra. Allt är rättvist och försten fram får välja vilken. Första jolle över den markerade linjen mellan två röda bojar har vunnit!

Kanske hade mamman och pappan önskat att hon hade anmält sig då det är sista året. Men mamman säger att det inte är nödvändigt längre. De har visat att de vet hur det går till. De har sett sina barn ro på önskat sätt och i lagom takt. De har själva rott på lång sikt innan allt blev lättare och möjligt. Nu ska de njuta och se på. Det finns en plats för deras familj på klippan längs med banan som är ordnad för bästa utsikt för publiken, vilken är lika viktig som de som ställer upp i tävlingen. Viktig som speakern som håller noga reda på namnen och båtarna de seglar på och familjerna de hör samman med.

Hon tittar efter flickan. Om flickan är med i barnklassen, kanske? Och flickans familj – om de ställer upp i familjeklassen? Hon undrar om de känner till att de bör anmäla sig för att ta sig framåt och lättare kunna angöra vid bryggorna, ha närmare till allt. Att det är en början, att det finns en fortsättning. Hon borde leta efter dem, tala om för dem, ge råd om hur de ska förfara. För flickans skull. Plötsligt siktar hon flickan med föräldrarna på startlinjen. De står alla tre uppställda och klädda i omsorgsfullt knäppta och knutna flytvästar med krage. Det är förstås regeln. Ett bud som aldrig följs av någon som är något. Så har flickans familj redan utmärkt sig. Hon känner hjärtat sjunka, blir kall om händerna. Försöker fånga flickans blick över vattnet, hör ropen från klippan med överblick: Heja på! Kämpa!

Flickan och flickans mamma och pappa väljer att springa till den närmaste jollen, en mindre sort. Det är logiskt och ger ett försprång gentemot dem som korsar de andras bana för att välja något bättre. Flickan placerar sig på kanten i aktern, föräldrarna i mitten med årorna. Efter halva banan är de i täten: föräldrarna ror med atletisk kraft. Om de passerar mållinjen före de andra kommer de att vinna, men det är inte så de kan vinna. Det är inte så det är menat, de måste begripa hur de ska delta. De måste inse hur flickan kan bli som hon, hur familjen kan bli som de. Hur det tar tid och innebär försakelser. Hon stirrar intensivt över vattnet, genom ljuset genom luften för att nå flickan i aktern. Hon måste få henne att se upp mot henne, måste få henne att förstå, måste få flickan att sträcka ut handen, greppa den svarta gummiproppen som håller inne luften i gummijollen och dra ur.

© Arimneste Anima Museum # 15

The Hope That Never Fades

 

A Biography of a Grandfather and his Vienna

Machatunim, a library of German and French novels, illustrated art books, works of the ancient Greeks, translations of the Russians classics, and a prostate surgery. This is the list of reasons which explains why the maternal grandparents of Peter Singer, philosopher at Princeton, one of the discoverers of late modern animal ethics, did not make an attempt to flee from Nazi Germany and Europe. Machatunim is Yiddisch for the relationship between the respective parents of a married couple. The fact that there exists a specific word is a testament to the Jewish culture’s love of family and relatives; you do not abandon your next of kin when the situation becomes precarious.

Or, for that matter, forsake your cherished library. Singer’s grandparents, Amalie Oppenheim and David Oppenheim, having lived in Vienna for most of their lives, simply could not imagine that they would become persecuted or deported. David Oppenheim, decorated with war medals following his service on the German side in World War I, could, understandably, not. The word for the evening and night between 9th and 10th of November 1938, ’Reichkristallnacht’, is a Nazi euphemism for the action when people were murdered, synagogues burned down, businesses destroyed, homes plundered, and thousands of people were sent to the concentration camps of Dachau. The pretext for the action was the killing of a Nazi embassy official in Paris, by the seventeen year old Herschel Grynszpan revolting against the anti-Semitic politics and pogroms.

The night was followed by professional bans, boycotts of businesses, harassments in the streets, deportations. Thereafter it was clear that emigration must be the route to survival. Yet Amalie Oppenheim and David Oppenheim remained. They belonged to the older generation of Vienna, centre of Europe during the Habsburg era, a city which had given equal rights also to Jews and had welcomed Jews immigrating from Eastern Europe. In actuality, the Jewish intellectual culture thrived, merging fruitfully with the traditional Austrian ditto. Opera houses and theatres played for full houses, socially progressive conversations and disputes could be heard everywhere at food stalls, cafés, and restaurants. In Austria, especially in Vienna, and in contrast to Germany where Jews were kept from holding central positions, Jews managed the steel corporations, built the railroads, established banks, owned many of the city’s shops, edited the morning papers, founded hospitals, and made up the majority in the corps of physicians. Despite the everyday anti-Semitism, Jews also dominated Vienna’s culture and politics; in 1919 the city became the first in the world with a social democratic majority, including several Jewish politicians.

In Pushing Time Away, My Grandfather and the Tragedy of Jewish Vienna, Granta books 2004, Peter Singer tracks his grandparents at the very site in Europe. Through letters, articles, and interviews with still living friends, their life and work is narrated, foremost the grandfather’s, together with the politics of the day, and together with Singer’s own thoughts about himself and his grandfather. Amalie Oppenheim, brilliant student of natural sciences, was encouraged to continue at the university. David Oppenheim, classical philologist, and professor, became, during the decades that preceded the Nazi takeover, one in Sigmund Freud’s inner circle and a member of Psychoanalysis’ editorial board. In collaboration with Freud, David Oppenheim authored a book about symbolism in folk tales; regretfully it was not published as David left Freud for the psychiatrist Alfred Adler’s intellectually more open attitude. Adler’s theories stood out as sympathetic; the feeling of togetherness was as strong a motivational power as sexuality; every individual is frail and possessed by complexes; together with fellow human beings emotions of inferiority may be combatted.

Amalie Oppenheim and David Oppenheim engaged in intellectual and moral issues concerning human nature. Both were tolerant to human sexuality and fell in love with and had erotic relations with both women and men. David Oppenheim’s outlook became feminist oriented and socialist sympathetic, in opposition to the Jewish tradition but with universal core values. Characteristic is David Oppenheim’s reaction when he is informed about the high status his children has gained as whites in their new country, Australia: ’[A]nyone who, having themselves been reduced to a pariah, finds consolation in regarding someone else as still lower, basically sanctions what is done to him.’

Peter Singer’s reflections on a grandfather he never got the opportunity to meet are indeed sincere, however the critique of the decision to stay in Vienna seems a bit harsh; it is not difficult to understand reluctance to start anew in a foreign country. It was in Vienna Amelie Oppenheim and David Oppenheim had given their all and it was here they wanted to stay until the end.

More difficult to understand is why Amalie Oppenheim’s life is left in the shadows. Perhaps the reason is that Amalie Oppenheim survived the deportation to Theresienstadt while her husband did not; in that case, this explains but does not justify the circumscription in focus. In 1942, the most celebrated of Vienna’s artists, writers, musicians, war veterans were sent to Theresienstadt to deceive them, the world, and the International Red Cross with a Potemkin façade; in the propaganda, Theresienstadt was presented as ’the paradise ghetto’. When having nearly reached the destination, sixty kilometres outside of Prague, the Oppenheim’s belongings were confiscated along with David Oppenheim’s insulin for diabetes. Behind the deftly arranged inspections, behind the deceitful frontage, in the reality of the ghetto, people were dying of illnesses and hunger or they were, in the deceptive language of the Nazis, ’transferred’ to the death camps of Auschwitz.

The fate of the Oppenheim’s, and the fate of Jewish Vienna, is narrated by Singer as a tragedy, a moral collapse. From humanism, faith in education and social equality, to eradication. The values the Oppenheim’s so truthfully believed in were defeated; from having laid the foundation of the social reformist rule of Vienna and having saturated much of the city’s open and tolerant cultural climate, these values were replaced by the worst, a fascism more terrible than ever; the fascism that burns books rather than discusses the content. ’Red Vienna’, Singer says, was not in time to build a societal tradition so unfaltering that nobody would want an authoritarian rule.

Peter Singer’s urgent biography ends on an optimistic note. The racism which downgraded Amalie Oppenheim and David Oppenheim, and which murdered David Oppenheim and millions of others, was eventually rejected by the Universal Declaration of Human Rights (1948). The International Criminal Court was installed for the purpose of condemning genocide and crimes against humanity, no nation in the world embraces racism openly. Although mass murder since the second world war was and still is enacted, and although the work for human rights is slow, it is equal values that is the future.

Published in Swedish 19 November 2007 in Tidningen Kulturen no 39.

© Arimneste Anima Museum # 15

Olympe de Gouges

Historical Amnesia and Progression

The historic opening of academia in Europe, to a large extent driven by social movements, making attendance possible for the categories of women, people of enslaved and manual labouring descent, other categorized groups, and dissenters/non-compliers, will continue to revolutionize knowledge and research by transforming traditionally conceived notions of epistemology, methodology, and the history of science. Still, there are far-reaching perspectives that remain to be generally embraced as urgent areas for research. In this article, such an issue is highlighted by focusing on texts by a historical person who was defamed and convicted because she explored topics in her time that were subjected to formal or informal censorship; women’s rights, the abolition of slavery, and the human – non-human relationship. I find it fruitful to use the concept ‘category of women’ and/or ‘female category’ to emphasize that the term woman has existed and exists as a legal category maintained by influential societal forces and institutions. Of specific relevance to my topic are the circumstances during the French Revolution when the binary and hierarchical classifying of people according to sex and gender was continuously utilized to formally exclude people in the female category from active citizenship and political organizing.

‘But the conservative avoided her and her book as social plagues. Many people would not even look at what she had written. Satisfied with the old-fashioned way of treating the subjects therein discussed, they would not run the risk of finding out that they were wrong,’ said Elizabeth Robins Pennell in her book Life of Mary Wollstonecraft (Robins Pennell 1884: 173). Robins Pennell was referring to Mary Wollstonecraft, but the same could be said about Olympe de Gouges (1748-1793). Olympe de Gouges wrote The Rights of Woman (Les droits de la femme) containing the Declaration on Woman and the Female Citizen (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne) in 1791 and Mary Wollstonecraft wrote A Vindication of the Rights of Woman 1792. Perhaps the two political philosophers met in Paris during the French revolution: Wollstonecraft on a long visit from England, and de Gouges as a playwright journeying from one social class to another in the big city. Or did they know of each other from hearsay? The way they had heard about the North American Attakullakulla’s questioning of ‘the imbalance, disorder, and violence of white colonial society’ when he negotiated with the British: ‘Where are your women?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 179). And, perhaps, in the way the two literary activists embraced the universal humanist declaration stated by the chairperson of the Cherokee Women’s Council Nanye’his, echoing across the revolutionary Atlantic world, to the white men in 1781: ‘[W]e are your mothers. This peace must last forever. Let your women’s sons be ours, and let our sons be yours. Let your women hear our words’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 180). And, perhaps, in the way de Gouges had read Hannah More’s long anti-racist poem Slavery from 1788:’ Does then th’ immortal principle within / Change with the casual colour of a skin?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 213).

Which were the possible contacts and philosophical trajectories of the European proto-feminists Wollstonecraft and de Gouges? Besides Lisa L. Moore’s, Joanna Brooks’ and Caroline Wigginton’s anthology Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions, not many have employed such a perspective. And, if one can speak of a body of Swedish Wollstonecraft-research, one can hardly do so in respect to de Gouges. The Swedish Library catalogue Libris’ list of titles gives a hint of the difference in attention: 8 titles in Swedish (of in total 49) for de Gouges, and 119 titles in Swedish (of in total 970) for Wollstonecraft. That is, almost fifteen times more interest for Wollstonecraft compared with de Gouges. What does this difference imply? That English nowadays is the academic language of priority and that the French language (and the Swedish language) is not? That most scholars prefer to use sources and research questions that can be reflected upon and published in English, thereby leading to increased chances of reaching more readers and getting more citations? Perhaps, but there are also other answers.

Probably the earliest text in Swedish about Olympe de Gouges (by a women’s rights champion) was written by Ellen Hagen (Hagen 1925). De Gouges’ Declaration on the Rights of Woman and the Female Citizen has been translated into the Swedish language and published a few times, starting in the 1970s (Schimanski 1972; Ambjörnsson and Eriksson 1998; Österholm 2006). In our time, Kim West has translated the foreword to de Gouges’ play L’esclavage des nègres (Gouges 1789/2012) and I have translated a paragraph often left out both in Swedish and in English translations of de Gouges’ Rights of Woman (Gålmark 2013: 19; 2016: 17−18). De Gouges’ other texts, including her dramas, have not been published in Swedish. In recent years, magazine articles have been published about Olympe de Gouges in Swedish (Jarlsbo 2007; Kåreland 2010; Gålmark 2016b), however, in recently published Swedish collections of historical political key texts on women’s gender and sexuality, de Gouges’ Rights of Woman is missing.

A contributing factor to why de Gouges is not included in the Swedish canon of European gender history today may be that de Gouges’ texts do not suggest a given reading. The political publications – essays, pamphlets, posters – are both personal and political, inserted with short and amusing scenes taken from de Gouges’ own life. The texts appear naturalistic, freely created, full of temperament. The richness of associations, suggestions, didactic, and polemical points makes them entertaining – and difficult to interpret. However, there is a unique Olympe de Gouges-tone and a ditto style. Janie Venpée suggests that de Gouges’ political writing may be read as a theatre script of the author’s life drama (Venpée 1999). In Olympe de Gouges’ pamphlets, she is the hyper-talented and engaged author acting in a world in flames. In her Declaration… she is the expert of state with the constitution in her hand, a brilliant paraphrase of the Declaration of Human Rights from 1789, which in 1791, and to de Gouges’ disappointment, did not include people in the category of woman, people in the slave category, nor did it include men with a low income, male servants, or men under the age of 25.

Olympe de Gouges’ political texts oscillate; sometimes they are progressive, sometimes conservative; often they are marked by her autodidactic education of classical texts. Her work pushes, slows down, and evolves in relation to the revolutionary process. To read a proposition by Olympe de Gouges is to wait for the next text and the next event. It is telling that her Rights of Woman contains a post-script written from the contemporary cab (a horse-drawn carriage). In opposition to the rules of patriarchal society she moves around freely; in various rooms, and categories, by turns profound, by turns polemic and ironic; between the theatre and the home; between the city and the countryside; between dramas and pamphlets; marginalization and fame; slander and recognition. Between her ‘many small mistakes’ and her subsequent revisions (Gålmark 2016a: 9).

The French language was de Gouges’ second language after Occitan (a distinctive Southern French language group) and de Gouges was basically self-taught. Above all, de Gouges was enfant naturel, a child of nature, only in part born within marriage (according to de Gouges: not acknowledged by her father) and as such legally recognized during the French revolution due to activist politics from, among others, de Gouges herself. Olympe de Gouges’ fearless political ambition was not a coincidence; she held the distinct opinion that the voice of a human being is not to be corrected. Wrongs and mistakes belong to human nature – and nature is wonderful. The human being, as the most diverse and varied in colour, is the most beautiful animal; however, when the ’human’ is perceived to be ’a white man,’ the human is transformed into ‘the most stupid animal’, in French, ’Le plus sot animal’ (Gålmark 2013: 19).

Here is where we get to the heart of the matter: Olympe de Gouges’ use of nature as an inspiration for a philosophy and politics of equality: Nature and animals do not suggest divergent rights for men and women; nature does not suggest slavery of human beings; nature is richer and more diverse; and, furthermore, it is in general impossible to distinguish the sex of an animal only by looking at the exterior form. De Gouges points to the doubtfulness in using simple arguments about animals and nature in disputes over human relations; however, she does not hesitate in her over-arching view: Nature shudders before slavery of all sorts. In relation to the wealthy colonizers of her time, de Gouges appears fearless in her political philosophy. She picks holes in the arguments of the slave owners in the assemblies of politics, in cultural forums, in the homes, on the ships, or on the plantations on other continents, proclaiming that the reason for the existence of slavery is not found in Nature, but in the economic interests of the colonizers. Prior to the outbreak of the revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who has the courage to accuse plutocrats and colonists of their doings; most likely she is the first writer to use the word capitalist (Gålmark 2016a: 111).

Olympe de Gouges declares: ’I am an unparalleled animal. I am neither man nor woman, I have the characteristics of both vanity and courage’ (Gålmark 2013: 21). With just a few sentences, de Gouges touches upon later times’ humanist discussions about the theory of evolution, for instance Edith Södergran’s stanza in ‘Vierge moderne’ (Hästbacka, Johansson and Johansson 2016), and Jacques Derrida’s ‘L’animal que donc je suis’ (Derrida and Mallet 2008). Her paragraph recognizes, affirms, and refuses the categories. De Gouges was keen on emphasizing her affiliation to the female category, declaring: ‘it is a woman who poses the question’ (Cole 2011: Appendix 5); however, she also expressed opposition to what we today would call a cis-normative gender perception (a socially constructed normal female body), and a critique of the, even today, prevailing making invisible of mankind’s residence in Metazoa (the whole crowd).

To interfere with the binary categories of gender order, and to question racism and the excluding human definitions, is provocative also in our time. In translations of Olympe de Gouges’ texts, the paragraphs where she employs the word animal to assert equality are often left out – and many of the readings of her work consider her texts paradoxical. However, if an interpretation of inclusion is opted for, de Gouges’ animal- and nature discourse becomes logical and comprehensible. Indeed, with an animal-embracing interpretation, based in a resistance to the ancient ideal being/citizen as equal to the exterior form of a white able-bodied privileged male human (anthro-androcentrism, Gålmark 2005), the view is strengthened of de Gouges as a consistent justice-aiming and truth-endeavouring author and proto-feminist ahead of her time.

Although Olympe de Gouges’ journey upwards on the class ladder proved successful, it was continuously met with problems. During her most prolific time as an author and playwright de Gouges was subjected to sabotage, slander, and physical attacks. According to Janie Venpée, de Gouges was the only woman (human in the female category) during the revolution who was prosecuted – and sentenced – with reference to the content of her publications (Venpée 1999). The disparagement of Olympe de Gouges continued after her execution. In patriarchally marked depictions of the French revolution, de Gouges was heckled by the most prestigious of French male historians – Bretonne, Michelet, Guillois, the brothers Goncourt – in similar wordings as the male revolutionaries used when de Gouges lived. Predictably, the politically constructed female category was often left out in standard narrations and interpretations of the French revolution, not the least in Swedish. Although the category of women had asserted itself as a revolutionary protagonist, it was perceived as a force that hindered the revolution, and thus became marginalized, or overlooked. And this although the exclusion, in the case of Olympe de Gouges the extinction, took place during the terror laws of the Republic. As we know, the majority of the executed were not aristocrats, but male craftsmen, poor people, women of all social classes, and famous and cherished revolutionaries of a different political leaning than the one of the prevailing regimes.

The misunderstandings of de Gouges became predominant, even though de Gouges’ critique predicted the Republic’s suicide (the violence against their own), and even though de Gouges died without imagining that her literary work could be read as something else than truly revolutionary. It was not until over a hundred years later that de Gouges obtained redress as a literary activist, by the feminist and socialist Léopold Lacour’s portrait Trois femmes de la Révolution, les origines du féminisme contemporain. It should be noted that Lacour unfortunately did not manage to appreciate Olympe de Gouges’ literary aesthetics. Lacour mentions possible translations of his book into Swedish and Norwegian; however, the book seems never to have been translated (Lacour 1900). In the Libris-catalogue, a copy of the book from the French edition was received by the Swedish National Library (The Royal Library) over a half century (1956) after the book was published in 1900.

Most likely, the lack of success for Lacour’s book contributed to the, even today, minimal interest in Olympe de Gouges in Swedish. Lacour’s title contains the word feminism, used by Frida Stéenhoff three years later, in Feminismens moral. What had happened if Lacour’s portrait of de Gouges had been widely read in Swedish? Had the debate over the rights of women and the feminist movement progressed earlier if it had been possible to read Stéenhoff in dialogue with Lacour? If the image of the French revolution’s people in the category of woman had appeared more favourably and less burdened with guilt? If it had been known that the French feminist of the 19th century, the labour activist and editor Jeanne Deroin – before Léopold Lacour published his book – asserted the women’s rights heritage of Olympe de Gouges and the French revolution? (Scott 1996: 86; Gordon and Cross 1996: 137–139, 149).

In a radio program in Swedish from 2003 with invited scholars, Mary Wollstonecraft is discussed as the ‘creator of the first feminist manifesto’ (Sveriges Radio 2003). The word manifesto may be defined in various ways; and titles without the word may be perceived as manifestoes, for instance feminist texts by Qasim Amin (1893), He-Yin Zhen (1903), Elsa Laula Renberg (1904) Luisa Capetillo (1911), Mina Loy (1914). Alternatively, feminist texts may contain the word manifesto: Valerie Solana’s Scum Manifesto (1969), Black Women’s Manifesto (1970), Radicalesbian Manifesto (1973), Donna Haraway’s Cyborg Manifesto (1984), Queer Nation Manifesto (1990), Emi Koyama’s Trans Manifesto (2001), Alison Kafer’s Crip Manifesto for Social Justice (2013/17). However, in the context of the 18th century, yet holding Wollstonecraft in high esteem, for those who have read Olympe de Gouges’ Declaration of the Rights of Woman with its evident form of public announcement, political programme or speech, there is little doubt who wrote the first European women’s rights manifesto of that period.

It seems curious that a proto-feminist of animal-defending and anti-racist leanings, for long slandered due to her revolt against the social role for people in the female category, would be perceived as too transformative in relation to the discussions of today. However, the image and preconceived notions of a person’s oeuvre may become so established that they remain so despite facts and accessible primary sources. A name or a movement may lack prestige of association and become affected by conservatism due to earlier investments in research. This is not remarkable; the academic world, as we know, often prefers referring to the already established and researched. To relate to earlier works, and to highlight the not yet accepted, or forgotten, or made invisible, or defamed, ought to give, but does not always give the same prestige as the studying of aspects of the established. Rather, such endeavours may meet obstruction, a circumstance not unfamiliar to gender scholars.

Why, there is reason for asking: How to recognize themes that enter the stage after one’s own ideas have been accepted as subjects of concern? How to evade hindering research questions that have been affected by historical amnesia and are perceived to dislodge established research? And when the patterns of perspectives expand borders for what traditionally is included in the humanities, in gender research, and historical research? (Regarding this matter, Maria Jönsson’s sentences, in Subjekt Södergran 2016: 90, are gratifying and worthy of imitation.) In an article in Tidskrift för genusvetenskap from 2010, Ulrika Dahl speaks of when the perspectives of intersectionality were introduced in Swedish; how a phenomenology of stopping emerged, aiming to conserve prevailing outlooks and power relations (Dahl 2010: 72). Dahl discusses the initial resistance against whiteness-studies; however, the tardiness within academia in relation to new thoughts and transforming perspectives may be regarded as a general problem.

Which is why the lack of interest in other topics and social patterns other than the dominant ought to be acknowledged as a continuously existing phenomenon also in forums where it may be least expected. In contemporary texts in Swedish concerning the topic of future feminisms and feminist terminology, power-critical gender perspectives in relation to the ‘animal’ category are missing. Which are the possibilities for critical questions regarding humanity’s fellow non-human beings, including power-critical analysis of social and political constructed ‘animal’ and ‘nature’ categories in the politics and culture of human relations, historically and today? In what way does the revolutionary process take place for not yet established research questions within the humanities, and within gender research? And the problem I would like to discuss in an ulterior text: How may the process be criticized and changed in a constructive way?

An open-minded approach to feminism will, in my view, continue to push the humanities forward, becoming humane/ities, admitting the human being as queer, converging normality and non-normality into variation and difference. Such an insight will entail an understanding of the human being as the one agent power on planet Earth with the ethical responsibility to give space to every human being to bloom in whatever way s/he* wishes while also acknowledging, taking into consideration, respecting, and giving space to humanity’s fellow non-humans (other beings, and nature).

A wider feminist critique of the standard image of the French revolution would open for new interpretations, new questions and perspectives, and thereby more profound knowledge. A broader interest would also support the development of history as a field of study and education. Olympe de Gouges, and the historically defined women categories with their plethora of voices, discourses, travels, and self-images have for too long been disregarded in teachings both in schools and at universities.

References

Ambjörnsson, Ronny and Eriksson, Gunnar. Europeiska urkunder (ed) (1998) Stockholm: Natur och kultur.

Cole, John R. (2011) Between the Queen and the CabbyOlympe de Gouges’ Rights of Woman. Montreal: McGill-Queen’s University Press. Appendix.

Dahl, Ulrika (2010) Rapport från Vithetshavet. Tidskrift för genusvetenskap 31(1–2): 70−74.

Derrida, Jacques (2008) with Mallet, Marie-Louise (ed) The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press.

Gordon, Felicia and Cross, Máire (1996) Early French Feminisms 18301940: A Passion for Liberty. Cheltenham: Edward Elgar.

Gouges, Olympe de (1789/2012) Ur De svartas slaveri. Danius, Sara, Sjöholm, Cecilia and Wallenstein, Sven-Olov (ed) Aisthesis: estetikens historiadel 1. Stockholm: Thales.

Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur – människa-relationen. Stockholm and Göteborg: Makadam.

Gålmark, Lisa (2013) Antroandrocentrismens giljotin – exemplet Olympe de Gouges. Sosiologi idag 43(2): 9–36.

Gålmark, Lisa (2016a) Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism. Stockholm: Dela förlag. In English: Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges feminist humanism. Stockholm: Dela, 2020

Gålmark, Lisa (2016b) Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges. Feministiskt Perspektiv, November 20th.

Hagen, Ellen (1925) Pionjärer: Marie Olympe de Gouges och Markis de Condorcet gestalter från franska revolutionen. Tidevarvet 3(7): 4–5.

Hästbacka, Elisabeth, Johansson, Anders E. and Johansson, Anders S. (ed) (2016) Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm and Göteborg: Makadam.

Jarlsbo, Jeana (2007) Feministen som slogs in i döden för slavarna. Svenska Dagbladet July 28th.

Jönsson, Maria (2016) Jaget som randupplevelse. Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm och Göteborg: Makadam.

Kåreland, Lena (2010) Den franska kvinnosakens glödande elegant. Dixikon 12 maj 2010.

Lacour, Léopold (1900) Trois femmes de la Révolution: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: les origines du féminisme contemporain [Tre kvinnor från revolutionen: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: den moderna feminismens ursprung]. Paris: Libraire Plon, Plon-Nourrit.

Moore, Lisa L., Brooks, Joanna and Wigginton, Caroline (ed) (2012) Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. Oxford: Oxford University Press.

Robins Pennell, Elizabeth (1884) Life of Mary Wollstonecraft. Boston: Roberts Brothers.

Schimanski, Folke (ed) (1972) Kvinnan och revolutionen: texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Staffanstorp: Cavefors.

Scott, Joan Wallach (1996) Only Paradoxes to offer: French Feminists and the Rights of Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Sveriges Radio (2003) Mary Wollstonecraft. Filosofiska rummet 9 mars.

Venpée, Janie (1999) Performing Justice: The trials of Olympe de Gouges. Theatre Journal 51: 47–65.

Österholm, Hanna (ed) (2006) Feminismens idéer. Lund: Studentlitteratur.

Published in a shorter version: Gålmark, L., ”Historical Amnesia and Progression – the Case of Olympe de Gouges” in Journal of Gender Research 39 (1):  107−114.

Photo: Liberté (1793) by Jeanne-Louise Nanine Vallain

© Arimneste Anima Museum #14

Ändamålet och medlen

 

om Mr Jones och Djurfarmen

Brittiska Evening Standard 31:a mars 1933. Pulitzerprisbelönade Moskvakorrespondenten Walter Duranty avfärdar kollegan Gareth Jones reportage om svälten i Sovjetrepubliken Ukraina: ”Man kan inte göra omelett utan att först knäcka ägg”. Durantys respekterade ställning tillsammans med den nämnda devisen bidrog till att Jones artiklar tystades ned. En ensam artikel, en insändare av Katherine E. Schutock i New York Times, avvek med citat ur brev från vänner i Ukraina som berättade om hungersnöden.

Gareth Jones, född i Wales, språkstuderande, däribland ryska, hade arbetat som privatsekreterare åt tidigare premiärministern David Lloyd George och som reporter flugit med Hitler och hans följe till Frankfurt för en reportageserie om nazismen och fascismens frammarsch. Med avsikt att höra direkt med människor i Ukraina om svälten fotvandrade Jones över gränsen från Ryssland och intervjuade bönderna på landsbygden. Artiklarna publicerades bland annat i Evening Standard, amerikanska New York Evening Post och Chicago Daily News. De föregicks av från Moskva utsmugglade texter av kollegan Malcolm Muggeridge som dock inte själv varit på plats i Ukraina.

Men redan sommaren 1932, före både Muggeridge och Jones, vittnade journalisten, kommunisten och feministen Rhea Clyman om förhållandena. Efter längre resor genom Sovjet, inklusive östra Ukraina och Kazakstan, arresterades och utvisades hon av myndigheterna för ett flertal kritiska artiklar i London Daily Express om kvinnors villkor, om svälten och om fånglägren (inräknat dem med anor från tsartiden). Förvisningen av Clyman från Sovjet blev en internationell nyhet och hennes artiklar med särskilt fokus på hungersnöden publicerades 1932 i London Daily Express respektive 1933 i Toronto Evening Telegram.

Trots de olika insatserna att berätta om det verkliga läget i Sovjet följdes reportagen av förnekelse och tystnad. Under 1920-talet och tidiga 1930-talet beundrade många framstegsvänliga människor det revolutionära Ryssland med dess kompromisslösa modernisering och praktiska politik för jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Tidens progressiva celebriteter besökte landet och visades runt av guider som berättade om storslagna framsteg. Från sovjetrepublikens bördiga jordbruksbälte, Svartjordsregionen Kazakstan och Ukraina, exporterades spannmål på världsmarknaden. Hur kunde det ha uppstått svält där?

Fakta om Stalins gryende diktatur och dess bakslag var inte bekväma nyheter. Utifrån medias motstridiga rapporter valde världspolitiker och intellektuella, inklusive Roosevelt i USA, att tro på Walter Duranty och den officiella sovjetiska förnekelsen. Efter andra världskriget ifrågasatte överlevare och flyktingar uppgifterna men först när ryska och ukrainska arkiv öppnades i början av 1990-talet uppdagades sanningen i ovedersägliga siffror: fem till åtta miljoner människor, barn och vuxna, hungrade till döds i Ukraina, Kaukasus och Kazakstan åren 1932 till 1933, och cirka fyrtio miljoner drabbades. Anne Applebaum: ”[M]inst fem miljoner gick under i Sovjetunionen. Bland dem nära fyra miljoner i Ukraina, som dog inte på grund av försummelse eller missväxt, utan för att de medvetet berövades sin mat.”

Stalins kollektivisering och expropriering av gårdar (enskilda och med anställda) 1930–1931 innebar att bönderna, från att i allmänhet ha sålt femton till tjugo procent av skörden till staten och sparat resten till utsäde, djurfoder och eget behov, tvingades sälja det mesta av produktionen för den viktiga statliga exporten (rubeln ej godkänd som handelsvaluta). Böndernas protester och motstånd möttes av dödstraff på fläcken, deporteringar till fångläger och särskilda brigader som konfiskerade gårdarnas redskap, skörd och livsmedel liksom lantbruksdjuren och husdjuren. I Ukraina utsattes landets intellektuella för förföljelser. Gränsen stängdes och människor förhindrades från att fly.

Europa och USA blev tysta medlöpare till det som Ukraina och femton andra länder sedan 2006 benämner Holomodor: medvetet förorsakad svält. Efter decennier av mörkläggning och förnekelser från sovjetregimen – även språkligt, svälten skulle omtalas som ”matsvårigheter” – blev det möjligt för människor att vittna. År 2008 tilldelade den ukrainska regeringen Gareth Jones och Malcolm Muggeridge postuma hedersutmärkelser för avslöjande journalistik. Året därpå arrangerade Trinity Colleges bibliotek på Cambridgeuniversitetet, där Gareth Jones studerat franska, ryska och tyska, en utställning med Jones’ av systern återfunna anteckningsböcker. En liknande postum utmärkelse och hågkomst återstår för omvärlden och den ukrainska regeringen att förära föregångaren Rhea Clyman – polsk-judisk invandrare till Kanada, funktionshindrad vid sex års ålder, efter faderns död fabriksarbetare 11 år gammal, autodidakt via kvällskurser och intermittenta anställningar, beundrare av Sovjet under 1920-talet – för hennes politiska hederlighet och journalistiska mod att vittna om Holodomor och utvecklingen.

I spelfilmen Mr Jones (2019) om Gareth Jones karriär, regisserad av Agnieszka Holland, figurerar Rhea Clyman men hamnar som helhet tyvärr i skymundan. Filmen väcker ändå viktiga frågor om 1930-talets och dagens journalistiska villkor: mottagandet av nyheter som få vill höra, vad som krävs för att bli hörd, och konsekvenserna för den som lyckas få kritiska artiklar publicerade. Filmen tar sin början hos författaren George Orwell och hans saga Djurfarmen, fabeln från 1945 om den ryska revolutionens resa mot diktatur. Och visst är det rimligt att tänka sig att George Orwell påverkades av Gareth Jones, Rhea Clymans respektive Malcolm Muggeridges avslöjanden av den sovjetiska regimens falska uppgifter – särskilt som han i essän ”Tryckfrihet” [Animal Farm] uppger att hans kunskaper om Sovjet inte härrörde från egna resor utan från tidningar och böcker.

Dock hänvisade inte Orwell specifikt till tryckta inspirationskällor. I Gareth Jones fall kanhända för att de båda sanningssägarna hade för mycket gemensamt: båda avskydde eufemismer, sökte skriva på ett klart språk, intresserade sig för stalinismens verkningar och trotsade tidens munkavlar, även dem i det egna lägret. Gareth Jones i Times, om okritiska kollegor, i svaret till Walter Durantys förnekande av svältkatastrofen: ”Censuren har gjort dem till mästare av eufemismer och underdrifter. Följaktligen kallar de ’svält’ för det mer polerade ’matbrist’ och ’svälter ihjäl’ tonas ned till ’utbredd dödlighet orsakad av bristsjukdomar’.” (s 338 i Applebaum)

Som Hollands film föreslår kanske Orwell ändå omnämnde just Gareth Jones, men på ett skönlitterärt sätt. Vanligtvis antas huvudpersonen Mr Jones i Djurfarmen beteckna tsaren Nikolaj II, och den snarkande Mrs Jones tsarens hustru Alexandra. Men det folkliga namnet framstår som ett märkligt val för att beteckna eller påminna om en monarkistisk regim. Mer rimligt är att Mr Jones även kan ses som en representant för de relativt välbärgade bönder vars gårdar Stalinregimen exproprierade i jordbruksbältet i Ukraina och Kazakstan.

 

Fortsätt läsa Ändamålet och medlen

Frågan om rött

 

Färger har evig existens. Färger tillhör alla och ingen. Färger kan skifta betydelse i olika tider och på olika platser i olika sammanhang. I modern tid kunde grönt ses på uniformer på båda sidor under de båda världskrigen, senare dök färgen upp hos de amerikanska gröna baskrarna, och långt före dess symboliserade den hopp i folkliga manifestationer under franska revolutionen. Färgen rött har använts och används av socialister och kommunister med skiljaktig ideologi och praktik, fanns rysansvärt nog i en ljus ton i de nazityska flaggorna under andra världskriget, och kan idag ses i de röda och vinröda baskrarna i den amerikanska armén eller flygvapnet. Rött minner om elden som kan skapa ljuvligt rostad och griljerad föda, men också löpa amok och ödelägga en hel trakt.

Motsatser och nyanser upptar Laksmi Pamuntjaks poetiskt intellektuella kärleks- och bildningsroman Amba, skriven på bahasa Indonesia (2013) och översatt till engelska som The Question of Red (2014). Romanen följer föregångaren S. Rukiahs Kejatuhan dan Hati (1950) med dess väv av personligt-politiska tankar och händelser, och tar  tidsmässigt vid där Rukiah slutar: 1960-talet fram till 2006. Laksmi Pamuntjak låter sagan Mahabharata utgöra startpunkt för berättelsen: Prinsessan Amba står på slagfältet mellan kung Salwa och motståndaren Bhisma som båda vill trolova Amba; i ett andra liv ingriper Amba i gestalt av krigaren transkvinnan Srikandi, och gör processen kort med Bhisma till fördel för Salwa.

I den traditionella tolkningen uppfattas Amba/Srikandi som en hämndlysten kvinna som inte kan acceptera sitt öde. Inspirerad av Centhini, ett av Indonesiens äldsta manus, en encyklopedi med poesi, sånger och profetior namngiven efter den visa pigan med samma namn, utmanar Laksmi Pamuntjak sagans lokala hinduiska, buddhistiska, animistiska traditioner – äldre än 1300-talet när handelsresande kom till Java med den islamska läran – som föreskriver tabu mot att ingripa i ödet. I The Question of Red blir Amba feministisk hjältinna i ett tragiskt drama i modern tid:

Modern Nuniek och fadern Sudarminto, förskräckta över sin begåvade unga dotter, förstår inte Ambas känsla av ofrihet, viljan att skapa sig ett eget liv och att inte förlita sig på utseendet för att vinna någons hjärta. Föräldrarna är medvetna om Ambas önskan, men utser likväl en framtida make, en rättrådig man som låter den han älskar älska andra, men ser det som mannens uppgift att styra. Föräldrarnas val gör Amba besviken: “Varför frågar han inte mig vilka böcker jag tycker om? Varför frågar han inte vilket sorts skrivande jag vill ägna mig åt? Hur ska någon som inte känner sin tilltänkta kunna göra sig värdig henne?” Föräldrarna hyser djup respekt för värdet av bildning som ett sant tecken på ödmjukhet och förfining men giftermålet kommer i första hand.

Amba reagerar med att vända sig till litteraturen och poesin: Tagore, Else Lasker-Schüler, Brecht, Celan, Eliot, Turgenjev, Neruda, Pramoedya Ananta Toers tolkning av Steinbecks Möss och människor. Hon förälskar sig i det engelska språket, i hermeneutik, i ambivalenser, i litterära teorier. Förkovran ger henne arbete som översättare och möjlighet att tolka de indonesiska poeterna Chairil Anwar, Amir Hamzah, Asrul Sani, Subagio Satrowardojo. Hon börjar förhålla sig kritiskt: Om västvärlden är blind i sin tro på vetenskap och maskiner så är den indonesiska världen inte mycket bättre när den tror att allt kan lösas med böner och trollkonst. Hon öppnar sig för andra ljudvärldar och betydelsevärldar, och blir ifrågasatt: Andra människor ber i gryningen, och du läser poesi. Att läsa poesi är en sorts bön, kontrar hon och lovsjunger dess magi: I poesin finns alltid tillräckligt mycket utrymme för att gömma hemligheter. Reciterade strofer omfamnar tungan och gör läsaren stark. Poesin är en kärleksaffär.

På nyheterna hörs ideligen om nya räder och nya ord för makt, som generalråd och revolutionära rådet. Släkt och vänner börjar ta avstånd eller motsäga varandra för att de tillhör olika partier eller har olika åsikter, folk börjar låsa sin dörr. Även vokabulären förändras, och den vänlige gatukökskillen hörs plötsligt uttala: Jag ska döda den j-a kommunistbastarden. Ambas familj erfar hur lätt våld kan uppstå, och hur människor, när våldet väl tagit fart, inte vet hur de ska stoppa det. En av Ambas konstnärsvänner får sin konstutställning på ett hotell i Jakarta nedbränd av en antikommunistmobb. Är det möjligt att skapa konst i denna tid?

Amba tvekar över förutsättningarna att skriva och måla politiskt utan att tumma på det estetiska. En kväll på väg till ett möte klär hon sig i rött för att vara lojal, och för att undvika ”ett av de där mardrömslika samkvämen med ett flertal män och en kvinna där kvinnan känner sig som en outcast”. När hon träffar den vackre Bhisma och förälskar sig andligt, kroppsligt, intellektuellt vindlar de politiska samtalen i dagar: De som förespråkar kommunism, menar Amba, har ofta inte ens läst Karl Marx, och misstar sig när de ser Marx som en historisk determinist som inte betonade vikten av att agera; men sociala strävanden får inte ta över den beprövade erfarenheten; människor måste i första hand uppskatta andra människor för deras handlingar och hängivenhet, inte för deras politiska åsikter eller inflytande.

Situationen i landet förvärras. Ambas mellanskapsplatser, hennes sanna hem, försvinner, och hon börjar ifrågasätta både Bhisma och Salwa: Är de inte misogyna? Respekterar de henne på riktigt? Den indonesiska underrättelsetjänsten utövar förföljelser, och den amerikanska dito med sina röda baskrar, spioner och infiltratörer, skrämmer människor med publika tal i militärmundering och vajande fascistisk veni-vedi-vici-flagga. Kommunisterna blir utmålade som onda; organisationer görs illegala; studenter, kvinnoaktivister, föreläsare, konstnärer fängslas, och Amba drabbas personligen: Bhisma försvinner, bortrövad av militären.

Många år efter kommer Amba i sitt sökande efter Bhisma till ön Buru, där fler än tolvtusen människor internerades utan rättslig prövning, som förmodade anhängare av kommunistpartiet, som vänsterpolitiker eller oliktänkande intellektuella. Straffkolonin på Buru under Suhartos regim hade målet att omvända kommunister, men var i sig en gigantisk imitation av det kinesiska kommunistsystemet. I över ett decennium hölls människor fängslade utan formell rättegång. När de befriades hade en del hunnit dö; andra blev kvar på ön av sociala skäl: deras familjer ville inte veta av dem.

Amba söker upp överlevande som minns Bhisma. Han hade varit aktiv och sympatiserat med vänstern, men setts som en dålig kommunist på grund av sin mörka poesi med skeptisk ton, lyrik utan revolutionärt budskap som kunde handla om att vila under ett träd efter en dags hårt arbete. Att betrakta gräset sakta växa i den brännande solen. Att lyssna på ljudet av vatten. Att människorna var underlägsna fåglarna, och att fåglarna visste om det. Bhisma pratade aldrig illa om andra människor, tog inte saker från andra och gjorde sig inte till. Isoleringen och inlåsningen gjorde honom vän med råttorna, de höll honom sällskap, och han förärade dem med namn. Altruismen syntes i hans ögon och han ansågs ha speciella krafter: ”att hantera och kommunicera med djur, att vidröra ting och varsebli deras historia eller att se en annan persons aura. Kapaciteten att utsträcka, omforma, utvidga och trycka ihop, att generera värme, att förändra människors tänkande.”

I breven till Amba, undkomna överhetens censur genom osmosis (gradvis absorbering), berättar Bhisma att språket utnyttjas för att utföra hemska dåd: idéer blir till doktriner, doktriner blir slogans, slogans blir lojalitetskrav. Han ifrågasätter våldet, dess galna bana och efterverkningar, och återkommer till samma fråga: Vad är det mer exakt som kan förklara blodtörsten när så många har förmåga att uppskatta kravlös vänlighet och vardagens små ting? Omgiven av Burus grönska, turi och mahoni, puspa, rasamala, läser Amba i breven hur Bhisma lidit under tidsandan när enkelt folk började attackera varandra i förvissning om att de hade rätt och andra fel. Vad skiljer medfångarna från fångvaktarna, annat än stövlar och gevär? Amba som avskyr det svart-vita i livet kan förstå att kuvande föder motstånd – men varför lär sig aldrig mänskligheten detta samband? Sukarno var förfärlig, men Suharto placerar sig bredvid Hitler, Chiang-Kai-Shek och andra. Historien är en hjärtlös jättes fotavtryck där vanliga människor trampats ner i jorden som om de aldrig hade existerat.

Vart fjärde år får Buru en lång torrperiod och Melaleuca-träden brinner som om de försökte rena sig. I Indonesien har alla en personlig livshistoria om hur allt blir politik, och hur allt kan bli tolkat politiskt. Så vilken historia kommer att läras ut i skolorna i framtiden? frågar sig Amba. Sukarnos propaganda förkunnade att en nation av tempeh (indonesiskt traditionellt växtkött) var lika med ett svagt folk. Idag är tempeh – ekologiskt, fullt av proteiner, gourmet och med fast textur – älskat av människor över hela världen. Ambas farmor visste vad som krävdes: gott smaksinne, skicklig hand, kännedom om villkoren för alkemi, erfarenhet nog att veta exakt hur mycket vitlök, salt och peppar, chili varje rätt behöver – lodeh eller opor (sås), botok eller urap, ångande ris, sauterade långbönor, friterad tempeh med sambal på sidan om, pecel, kryddig jordnötssås – och när, för vilket tillfälle och vilken typ av hunger en viss rätt passar.

Fadern lärde Amba att tänka självständigt och att aldrig glömma färgernas nyanser: bläck, ebenholts, kolsvart, korpsvart; pigment som innehåller koldioxid: blanksvart, sobel. Men världen är anfäktad av striden mellan svart och vitt som vore de antipatiskt motsatta. Vi och ni, vi och de andra; trots att den svarta färgen kan vara ljusets färg och leda till fred. Och kärlek göra en till både jägare och jagad, gåta och pris, förort och universum – det är aldrig bara ett enda. Amba vill ge dottern hela spektret: rubinrött, rosarött, cinnober, orange, karmin, sangria, ockra, purpur. Att bli konstnär är att utforska glappet mellan ord och materia. Att veta hur en kan ta två, tre vanliga saker och sätta ihop dem i samma rum så att något nytt uppstår, något som förmår ställa det ordinära på huvudet.

Romanen är tillägnad författarens dotter och föräldrar och de tappra offren och överlevarna på Buru.

  • Laksmi Pamuntjak, The Question of Red, a Novel, [Amba, Jakarta: Gramedia Pustaka Utama, 2013], översättning till engelska språket av författaren, Seattle: Amazon Crossing, 2014
  • Mary S. Zurbuchen, red., Beginning to Remember, the Past in the Indonesian Present, Singapore: Singapore UP, 2005
  • Geoffrey B. Robinson, The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965–66, Princeton: Princeton University Press, 2018
  •  Vincent Bevins, How Jakarta became the Codeword, The New York Review of Books, 2020

© Arimneste Anima Museum #10

Man-male-machine

 

Anno 2008

The daughters of feminism took their assignment to heart: Occupy space, conquer territory. In the narrative, in the picture. In the frame. Within the frame. Was it enough?

Heave yourself up to the top of the artist Niki de Saint Phalles’ sculptures outside the entrance of the Museum of Modern Art in Stockholm. Look out and down, direct the lighting, and discover the self-destructing machine created by de Saint Phalle’s husband Jean Tinguely. Yes, de Saint Phalle had an intelligent husband-artist-colleague. A culturally formed man endeavouring to reveal the movement that appears to be leading forward but in accelerating speed is moving towards perdition.

Even before Monsieur Hulot, the film director Jacques Tatis’ lost man in androcentric society’s metallic blue landscape, in Playtime from 1967, Tinguely’s meta machines made satire of termo dynamics’ immanent death wish. Like the steam engine of Astrid Lindgren’s Lillebror, when Karlsson-on-the-roof confidently poses as a machinist, Tinguely’s machines destroyed themselves: Puff puff, puff puff. Oups, it went off. ‘Oh, well, it doesn’t matter. I’ve got a heap of steam engines,’ Karlsson assures, while Lillebror, not yet fully formed man, hesitates, rightfully. How many steam machines may go off until the game is ended?

How much of the world’s resources and fossil fuels may the termo-dynamic machine use before everything is wasted? The dominating feminisms started out fine but invested in a future that seemed to disregard the prerequisites of the world. Having come halfway on their journey, they appeared modest where they should have been grand, assuming where they should have been humble. They forgot the broad perspectives and pretentions of feminist alternative societies; critique of the very design, the material, the mechanics, the fuel, the cost calculations, the sources of revenue, the economic models.

Missing were thoughts about how the building may embrace everybody. Ideas about how society will make ends meet so that it may be handed over long-term colourfully and innovatively functioning. The feminism of Simone de Beauvoir pointed out that women were shaped by culture but overlooked that this is true also for other gender categories; the order-abiding first category (the male) alongside the forms in between. Thus the model for the ideal human being was left without further critique. Women, like other presumably deviating human beings, were exhorted to demand to be able to live as white commonly formed male well-to-do persons, fitting to the white well-to-do men’s kind of societal project. In their urge to be included, the dominating feminisms forgot to criticize society at its roots.

The desire was to get allowance to enter and take place in the white man-male-machine. The vehicle that is now, somewhat globally known, risking to permanently drive itself down the marshes. The glaciers of Himalaya are melting, and so are the ices of the Arctic. Climate scenes give the image of rupturing coasts; cities, villages falling under the sea surface; storms, draughts, algae blooming. Degrees of climate heat that cannot be stopped, parts of a machine that has already combusted; forget under two degrees heightened temperature. The fossil fuel depletion of the machine from the 1960’s and onward cannot be retracted.

People sinking first are among those without life insurances and home insurances, internet banks, or money in their pockets. Those whose share among the not so-well-to-do constantly must be appreciated, since banks and institutes miss out on gender coding the fact collecting. Those who make up around seventy percent of the people living on less than a dollar a day and whose share among those living on less than two dollars a day is even higher. Every day they are using their backs, legs and arms muscles to carry wood, water, children, building materials, fuels, goods. Chopping and collecting in forests, in sugar cane fields and cotton fields; sowing and harvesting the grain; labouring in industries and sweat shops for low wages during long working hours in dismal working conditions.

If they get paid at all, that is. Globally, the category of women and girls is an underclass, women and girls often being exacted unpaid services to surrounding men; as a wife slave in bed and in the kitchen, alternately as a sex slave lured by assurances of a job as a house maid in the North. Women make up the majority performing the world’s most physically heavy work, executing three fourth of all unpaid work. Given that women survive. The UN estimates that since a girl may be considered less valuable, and expensive, due to the dowry tradition, one hundred million girls are aborted or die from starvation or lack of basic medicine.

Yes, the gender marked social catastrophe was, as we know, already here, for every feminist to pay attention to long before the climate crisis caused Western sympathy and so clearly gave witness to dismal allocation politics internationally, nationally, and household wise. And dismal allocation environmentally and resource-wise. We ought never forget how Elin Wägner, Rosa Mayreder and many other feminists in the early 20th century analysed with pretensions for humanity but were wrongly dismissed by their subsequent feminist colleagues as simple binary feminists.

Thus, the critique of society’s goal, function, resilience, sustainability disappeared; humanity’s dominion, the relation to future generations, to nature, to nonhuman animals. A similar fate was accorded to the critique of the seamy side of production society in the form of stressed out kids and parents, in the so-called Nina Björk debate two years ago.

To the one inspecting the structure thoroughly – please, here is the exit. To the one presenting an alternative map – go ahead, here is the back door. However, the radical map does not only scrutinize the machine construction; it may also augur the new and the old; merging, tearing apart, rebuilding, letting the light in. Such a map may flicker in creative séance, seemingly mad, in fact genially, over suburbs, favelas, countrysides, continents, and urban citadels. The progressive invitation proposes a continuous happening in style of the 1960s, though in a sober state.

Tinguely’s kinetic machine may perhaps have constituted a reaction to Claude Lévi-Strauss’ idea about modern society as a machine, developing by differences in potential, expressed in varying forms of social hierarchies. The machinery was able to perform a lot of work, though, in the process, in the gap between the boiler and the condenser, energy was consumed and destroyed. Less modern societies instead functioned wholly mechanical, like a clock, and created no gaps, no exhausted energy, according to Lévi-Strauss. But their machines were cold, static, and lacked development.

Lévi-Strauss might be a Western scientific icon; nevertheless, even icons are marked by a position, and the perspective of the icon may reveal unsighted spots; less modern societies, the so-called primitive ones, were actually full of differences: division of labour, hierarchy, especially in relation to sex/gender. What generated the gender division of labour? In Female Power and Male Dominance, On the Origins of Sexual Equality from Cambridge University Press 2000, Peggy Sanday shows how the culture of food influenced the direction: plant- and or crustacean-based societies generated more equal social relations, while animal-based societies created less equal social relations.

And, the clock mechanics may be everything but static, like a bicycle in full swing. A non-destructive muscle-building energy creating mechanics may develop like a forward-rolling gearwheel building upon the movement by chain reaction. What genius of simplicity and usage of given prerequisites does not, for instance, the sail express? Like the hand- driven computer – the energy efficient that for some reason cannot be sighted in the shopping malls of the North. Why is no modern city using all, now wasted, energy generated by office people sweating in the mechanics of thousands of city gym palaces?

Look across de Saint Phalle’s artwork and sight the norm, the one not consisting of the many, but the few. A sad but life-threatening minority. The ten percent of humanity, formed by almost one hundred percent individuals from the self-appointed superordinate sex, which, counting property and financial assets, minus debts, own eighty five percent of the world’s resources. Alone in the machine’s powerhouse, indissolubly dependent upon the labour of the majority, this minority is ravaging ground water and oceans; eroding the soil by fodder cultivations for luxury meat consumption; deforesting the tropics to produce, for instance, toilet paper; wasting biological conditions for humans and nonhumans without being affected themselves, all for the production of goods for more and more people belonging to the middle-income segment.

More and more hot, the machine puffs on, in accordance with the calculation. Aready in ancient Greece the proto feminist Plato, in The Republic, described its architecture in the character of Socrates making conversation with his apprentice Glaucon: What do we want, a state in fever, driven by greed and cravings for meat from pigs and cattle, embarking on the pursuit of unlimited material possessions and therefore having to cut a slice of their neighbours territory? Or a simple and more equal society in which everyone may live well off ’wheat-meal or barley-meal, splendid cakes and loaves on rushes and or fresh leaves; salt, olive oil, cheese, different kinds of vegetables, figs, and peas and beans, myrtle-berries and acorns to roast at the fire as they sip their wine’?

It is impossible to know just how an alternate socio economic and technological pathway might have differed in relation to the ones Plato described. Perhaps the choice was not between two differing societies, perhaps this was a patriarchal figure, a constructed either-or, concealing that in all times there are a thousand movements, a thousand kinds of cog wheels, leverages, bicycles, sails, hand driven computers, wind catchers, sun cells, means of subsistence. But Plato’s point remains important, and it disputes that which is ordinarily taught by society: There are other ways of development than the ones of violence and alienation shaped to fit those who have acquired the power to choose.

The feverish machine has roiled for centuries now, faster and faster, soon there will be no land areas left to ravage. For long it ignored the hunger of the world; the concrete hunger of those producing the goods for the charts of economic growth and the fodder for luxurious meat; the metaphorical hunger for the norms and values assigned the subordinate, and never applied by the power centres of the world. Values that the machine therefore is inherently lacking.

Tinguely’s pretence rational machines were planned to detonate during two exhibitions; in the US 1960, and in Denmark 1961. Study for and End of the World 1 obeyed his master’s command, and exploded. Machine number two refused. It crawled on, as if toiling in quicksand, indisposed to understand its own good. The machine refused to self-destruct; needed help to adjust its logic: from burnout to recreation.

So, time to claim new buildings. Machines in which pathological winning is exchanged for conditions of recycling; machines in which the top result is given to the construction that wastes the least and shares the most. Feminist machines that may be montaged and de-montaged. Machines that again and again recycle, resurrect and live, rather than consume, devastate, and fall apart.

Photo: Maple leaf, autumn 2019

Published in Swedish, in Bang Magazine 1 March 2008, and in English in AAM 1 December 2019

©Arimneste Anima Museum #9

Climate poetry

 

or a dog is not an animal

I wonder about the current trend to analyse new concepts for old phenomena. The trend to look away forgetting the historical contexts of literature, forgetting earlier generations and places.

In recent essays in the morning papers the concept eco or climate poetry is applied as if poets of all times did not sing of nature relations, assaults on the environment, and other beings. As if the trajectory in literature concerning animals was newly invented.

As if Hildegard af Bingen, Mary Leapor (Man the Monarch), Allen Ginsberg (Too much Industry), Ed McGAA Eagle Man (Ho.Wiyopeyata ouye), Aimé Césaire (Chanson de l’hippocampe), Elisabet Hermodsson (Skapelse utlämnad), Eeva Kilpi (Animalia), Meena Alexander (Birthplace with Buried Stones), Chris Abani (Stories), Shailja Patel (She who strides…; Love poem for London), Joy Harjo (A Map to the Next World) and thousands of others never existed, or did not exist today.

And although the specific strength of human culture and narration is the possibility to make conversations across centuries and continents.

I wonder especially about the literary telling of animals. Is there another category that may be spoken and written about as if those included were a lump? Defined in lump without power analysis,  discussed and characterized psychologically in lump ?

Jacques Derrida named the human constructed concept of animals, violence. The violence to gather and transform into a toy, into mere nourishment, into one and the same, into one sole thing.

A kind of semantic violence acted out also against human categories. Scientific facts show that the difference between individuals within an ascribed binary gender category is larger than what can be found between these binary gender categories.

Scientific facts show that there may be a larger difference between individuals within a sort of species, than what may be found between the species. That there is a greater difference between, for instance, the personalities within a dog breed (although the breed was created and formed by humans to erase this variation), than can be found between dog breeds.

A wonderful reality. The evolutionary drift of variation and diverseness does not let itself be tamed without difficulty. The swarm of physical psychological human beings, and other beings, does not let itself get easily subdued.

And yet, over time, there is stillness, and standardization. Voices and squawkings falling silent because of the current writing and its overlooking of history; wheels that are reinvented in an eternal forgetting.

Published in Aftonbladet kultur 6th of August 2016, translated from the Swedish

See also, from 28th of August 2016, The hidden climate poetry

© Arimneste Anima Museum #8

Rosana Antolí

 

 

In what way may time be shown as form and experience?

Today, the import of questioning standard linear notions regarding growth, time and development has been acknowledged. However, what remains to be recognized is the origin of this critique: indigenous populations, the environmental movement, and ecofeminist thinkers.

But is it possible to imagine time materially? As a distinct body? A wormlike snake ditto, twisted around their body? With repeated turns and returns, yet on their way to the body’s end, accordingly on their way to the very end?

Rosana Antolís When lines are time, curated by Martí Manen at Fundació Joan Miró in Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, plays with chronology as choreographed material movement in the form of installation and as circulating performance: In what way do I imagine time? How do I feel time?

Antolí transforms critique of the linear to form; the notion of time as something universally straight and flat is incorrect. As image and symbol for each and everyone’s separate experience it is wanting; events happen, feelings return, veer, make leaps, hurl, land, seem to cease, yet continue in the same body within a rectangular space.

Antolís’ time snake of accumulated moments is here seen as consciously exact; in accordance with and dependent upon the source, the unique consciousness:

You lose your shoe, you are five.
You drop your shoe, you are thirty-three.
You are unable to get your shoes on, you are sixty-seven.
You are eleven, you betray a friend.
You are forty-two, you are betrayed by a close friend.
You are one-hundred and seven, you lose your first friend, you make new friends.

To live through a feeling, to relive it as a new feeling resurrecting within the old. How would my time, your time, our lives, appear were they to take form in bended material like this? What kind of directed snarl sums up our time, our consciousness? When will my time turn into a form ready to be exhibited?

 

 

It is possible to perceive questions about time as individually existentially human ontological, although they are, simultaneously, social, societal, and concerns civilization. In what way would the conditions of different societies’ – the collectives of people and other beings – struggles, moments, snarls of seen, and seen again, felt and relived, unite in a curling snake body?

 

Translated from the Swedish AAM 26th of August 2016

©Arimneste Anima Museum #1

 

Dissolving love bars

 

 

Romeo and Juliet (class), Othello and Desdemona in Othello (exterior), Fred and Laurence in Xavier Nolan’s Laurence anyways (gender), Chiron and Kevin in Tarell Lavin McCraney and Barry Jenkins’ Oscar winning poetic childhood story Moonlight (sexuality).

Consider all loving relationships that were hindered due to society’s classifying in either confirming or deviating from the stated pattern. Relationships of love which were stopped, but defied, and survived, and moved mountains. Two jazz lovers with a sense of humour run into each other at a ball in London. The year is 1947, one of them has been a volunteer during the war and is now working as a clerk at a lawyer’s firm, the other is a law student at the university. After a few weeks of dating, they decide to get married.

It may sound somewhat trivial. Two people meet, find a common vibe, fall in love for life. Happens all the time. However, Ruth Williams is white and Seretse Khama is black; moreover, he is the successor of the British protectorate Bechuanaland, today Botswana. The couple’s love turns into an intercontinental political subject of highest concern; both the British colonial rule and the families try to avert the liaison even though there are no legal obstacles either in Bechuanaland or in Great Britain.

But the racism of the period is deeply entrenched in the economic and political conditions of power. South Africa’s prime minister Malan, followed by the Nazi sympathizer Strijdom, instates apartheid and bans marriages between black and white people; upon which Bechuanaland, neighbour in the north, becomes a haven for ANC notable activists Nelson Mandela, Oliver Tambo, and the author Bessie Head. A mixed prince couple harbouring democratic ambitions and settling down in Bechuanaland is unthinkable to the white minority government of South Africa.

And Great Britain prioritizes its own economic interests – the British mining companies’ activities in South Africa – and obeys the South African demands.

On the 10th of March the film director Amma Asante’s [Belle] excellent A United Kingdom premieres. The film is based on Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, a book documenting every diplomatic turn and every protest campaign in the battle concerning the existence of the Khama couple.

Large sections of the people in Bechuanaland backed the Khama couple by boycotting  British taxes, and by refusing to cooperate; support organizations in Great Britain cultivated opinion and assisted mass media with argument and facts; racists holding bureaucratic key posts in the British imperial rule were replaced with more enlightened people.

At the same time, students returned from elite universities in the West and created African independence movements that challenged the British colonial system. Supported by a women’s revolution, an overlooked and decisive event told about in the book, but rather skipped over in the film, Botswana became a democracy including women in 1996 with Oxford-educated Seretse Khama as president.

It must be noted that there was a female candidate to the position, Oratile Sekgoma, whom the British refused to cooperate with. A woman in the highest office of the nation “was out of the question”, according to the British. Perhaps it was easy to forget who resided in the seat of honour back home.

Undoubtedly, the love between Ruth and Seretse contributed into shaking the British empire. However, for many years they fought in vain against the economic and political power plays. A private situation construction worker Richard Loving and home worker Mildred Loving in the USA of the 1960’s most probably would have identified with. In Jeff Nichols empathizing film Loving, following Nancy Buirski’s documentary The Loving Story (2011), shown at the Gothenburg Film Festival in February, the couple Loving, she categorized as black, he as white, has a formal certificate to prove their marriage.

To no avail. The police arrests and extradites the newly wed from the state of Virginia. Either they get divorced and move back or they stay wedded and are forbidden to return home. The discrimination laws of Virginia destroy the future of the couple Loving, but racism cannot destroy their love. To both the Lovings and Khamas the option to give up did not exist, their love gave them no choice. Even Richard Loving was affected by racism and was critiqued and heckled by both white and black people. Ruth Khama equally, especially in Bechuanaland, where, among other things, the white colonists shut her out from social life and denied her entrance at hotel restaurants.

The couple Khama and the couple Loving  were interviewed, in their respective time, and separately, by Life Magazine as part of the struggle for the legalization of mixed marriages. Many sympathizing people gave their support – more in the case of the wealthy couple Khama than in the considerably less privileged case of the couple Loving.

How wonderful then that Mildred Loving’s effort for the right to love turns out to be decisive. Mildred’s external environment monitoring of protest marches on television gives her the idea to write to Robert F. Kennedy, who furthers the issue to a law firm willing to take on the case without billing. The case is tried with success in the Supreme Court, which constitutionally abolishes the ban on interracial marriages, accordingly in the sixteen American states in addition to Virginia that still had racial laws.

The couple Khama opened the eyes of the world to loving relationships regardless of skin colour. The case of the couple Loving became the tipping point that made loving legal in the whole of the US. And eventually with an even wider significance: In 2015, in Obergefell vs Hodges, the verdict in Loving vs Virginia was used to criminalize the discrimination of gay marriages in the US.1 Earlier that year, a resolution acknowledging equal marriage rights including same sex couples was adopted by the European Parliament. A reform that was instituted in Sweden 2009, and recently in Finland (1st of March).

Marriage, or not marriage. Living together, or not living together. Loving relationships, or not loving relationships. The choice ought to be voluntary and equal for all. Every year, the 12th of June, Loving Day is celebrated in the USA in remembrance of Mildred’s and Richard’s victory in the Supreme Court 1967. The celebrators are most often of divergent sex, but an increasing number of freely sexed people have started to party before Pride.

Since everyone’s right to be who they are, or want to be, and everyone’s right to love whomever they want to love, dissolves many borders. Considering the dubious attitude of the American president (D.T. 2017) towards human rights, awareness of this kind is more urgent than ever.

 

Originally published in AAM 4th of March 2017, translated from the Swedish

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  •  Not. 1. The film The Case Against 8, 2014, tells about the legalisation of same sex marriages in California.
  •  Picture from the movie, actors: David Oyelowo and Rosamund Pike

©Arimneste Anima Museum #6

The Utmost Silence

 

Reading animality in the fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens their means of expression and finds ways to get past the censors. But they cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ’censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ’censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ’murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

’Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. ”I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. ”Are you giving him up?”

”Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ’censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ’censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ’eight lessons’ has been changed to ’six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

© Arimneste Anima Museum #3

Léonora Miano

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968, The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en subsaharisk storstad och en europeisk dito. Sorgsna själar börjar som smart satir, nära Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner kretsar Skuggans årstid kring etiska konflikter: människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmag 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: ”Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

  • Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007
  • Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008
  • Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013
  • Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016
  • Vidare: ”Lysande upplysande debut”, 2007, i samlingen När kultur blir natur, 2013, s. 221-222 och om litteratur översatt till svenska, ”Beyalas snille”, 2007, s. 202-204.

© Arimneste Anima Museum #2