Selma Lagerlöfs Nils Holgersson

En äventyrsroman om tolerans, djurbefrielse och människoblivande

I västra Vemmenhög vaggar en gåshane över gårdsplanen. Mårten är såld till slakt och inför ödet ska hans vingpennor klippas. Över Mårtens huvud passerar den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse med sitt streck i skyn. För tamgäss som Mårten hyser Akka mest förakt: När ska de underordnade och utblottade sträcka på halsen och upptäcka friheten bland molnen!

Så plötsligt, i strid med tyngdlag och förväntningar, lättar Mårten från marken. Vingspetsarna tar spjärn och luften fyller lagren av dunfjädrar in på kroppen. Frigörelsen förvandlar tamgåsen från hane till karl, men utan någon vana att flyga, tvingas han kämpa för att hänga med fågelmatriarkatet när det njutningsfullt sträcker ut ovan gårdarna.

Mårten är inte ensam. I ryggdunet klamrar sig gåsapågen Nils fast. Nils har som straff för begångna försyndelser, nedrivna svalbon, krossade starägg, bortslungade kråkungar, snarade trastar och inburade ekorrar, förvandlats till pyssling, ett ”småfolk”.[1]

Tillvaron som pyssling är alls inte bara till nackdel. När flocken landar ”så att boklövet yrde”, upptäcker Nils att han kan förstå vad ”djurfolken” säger.[2] Och att de begriper honom! Inte bara gässen, utan även alla de andra folken med sina språk: ekorrfolk och harfolk, finkar, mesar, spättor och lärkor. Änder och grågäss. Grisslor och alfågel. Skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Goda och kloka fåglar, tjäder, lärka, fiskmås, lom, och snösparv på fjället.

Smådjursfolken, men också naturens växtfolk, står fram som specifika, levande, besjälade subjekt som kan leka, lida och längta: ett träd är inte ett träd vilket som helst utan en viss björk, ett snår är inte ett snår utan ett särskilt hasselsnår. Likadant för glasbjörk, hägg, gran, lönn, ek, lind, hängbjörk, hassel, bok, kastanj, valnöt. Trädens rötter och löv får en ålder och en agens, som när ”ungboken”, för en flyende ekorre, ges rollen av räddare i nöden.[3]

Räddarrollen är också den roll Nils tilldelas när han lär sig nyttan av att handla sympatiskt och kamratligt. Sirle Ekorres hustru har infångats av människor för att bli leksak i en bur åt barnen på gården. Med hjälp av sina nyvunna språkkunskaper får Nils reda på att makarna ekorre har ungar vid en åker i närheten. Människorna rättar sig och låter ekorren ”få sin frihet tillbaka”.[4] Varpå bofinkarna finner skäl att sjunga godhetsvisa om den tidigare stygga Nils gåsapåg.[5]

Nils fritagning av ekorrföräldern är den första av en lång rad räddningsaktioner. Vildanden Jarro, tillfångatagen av människor för att användas som lockfågel, undsätts även han av Nils. Efter fritagningen inser husbondfolket det ondskefulla i strävan att utvidga gården via utdikning av Tåkerns våtmarker. Markerna tillhör fåglarna, och utan våtmarker, inga fåglar. (Och som känt idag: betydligt färre kolsänkor.)

Nils pysslingexistens bär djurens röster i ett körverk för frihet. Vildgässen flyger från gård till gård och retas med de underkuvade tamdjuren; griskultingarna i flock från Skåne vittnar om att ha tagits från sina artfränder: ”Vi har kommit för tidigt från mor och far”;[6] Kolmårdens vilddjurskulor och rövarhålor intygar att björnar och vargar hålls inhägnade som boskap brukar hållas. Ålderhunden Karr närmar sig ättestupan, flyr och blir vän med Gråfäll, älgkalven som kommit ifrån sitt folk, tjudrats och förlorat sin frihetslängtan. Efter att ha guidats av Karr i skogen, vill Gråfjäll aldrig mer återvända till sitt mörka skjul.

Västanvinden gäckar den snåle bonden Lars, sonen till en tidigare snålbonde, som tänkt köra tiggarflickan ut på vägen i regnet, liksom han tänkt strunta i sin gamla avmagrade kuse, hästen han brukade vara stolt över när den var ung. Vintern har förvisso övat förtryck över vackra nejder – men nu har vinden och vågorna ”arbete att utföra” genom islossning.[7] Snålbonden erinrar sig kärleken till hästen, ger tiggarflickan härbärge och tar hand om hästkraken.

Björnmor, vis och erfaren, yppar sina farhågor om den mänskliga existensen: ”jag tror, att människor vill bli ensamma på jorden”.[8] Ja, vill de, människorna, bli ensamma – eller ser de bara inte följderna av utdikning, gruvbrytning, djurfångenskap och snålhet till nästan? Följderna av att söka hantera naturens föränderlighet och möjligheter utan att ta hänsyn till djuren – och människorna, som samerna i norr, som lever direkt av den?

Ja, vilken är mänsklighetens lott? Är den gemensam för alla eller är den olika? Människorna vill följa med upp i skyn när de hör sin egen längtan i vildgässens gåskackel. Låt oss följa med!, ropar gruvarbetarna i Malmberget, arbetarna på Munksjö pappersbruk, och arbetarna på tändsticksfabriken, personalen och de intagna på sjukhemmet, och i skolhusen. Till och med en ö – Öland – trängtar att flyga i väg ”som en fjäril längtar efter sina vingar”.[9]

Alla vill de bort över landgränsen. Dalkullorna vet att rörelsen bort är frigörande – men också att den kan utgöra ett tvång. Under hungeråren/nödåren [1874] måste all ungdom söka arbete på andra orter. Alltjämt går dalkullorna över landskapsgränserna tre till fyra mil om dagen till Falun och vidare till Stockholm för trädgårdsarbete eller roddarbete mellan Albano och Haga.

Människornas längtan bort till något bättre eller undan svåra omständigheter. Nils förstår känslan. Mer och mer en fältbiolog och djurbefriare, önskar han veta var den dyra järnmalmsådern i Kopparberg finns, så att han kan åka hem och köpa loss Mårten. Och bygga en stuga åt vännerna Åsa gåsapiga och lille Mats från Sameland, förvärva Tåkern och ge den till änderna, så att våtmarkerna kan återställas.

”Lev som jag lärt dig” att inte äta fåglar, säger Akka till kungsörnen Gorgo som växt upp under hennes vingar. Gorgo följer inte Akkas råd – men avstår från att förgripa sig på vildgässen. När Gorgo fångats in av människor i ”den stora trädgården” Skansen, skräder inte Akka orden om det som drabbat fostersonen: ”Vi måste fara till det stora fågelfängelset och befria Gorgo”.[10] Nils filar av ståltrådsnätet så att den förhatade fågelätaren och rövaren får flyga i väg. Även impopuläre Smirre räv som tagits till fånga på Skansen befrias av Nils.

Är Akkas och Nils toleranta inställning författaren Lagerlöfs? Fastän Gorgo inte lever som Akka anvisat, det vill säga som gräsätande vildgås, utan som örnar måste leva, förtjänar han ändå sin fostermoders kärlek, det vill säga friheten. Djur och människor av alla sorter och arter, även de som avviker och inte lever förebildligt, har rätt att existera i frihet och göra sina egna val. En frisinnad inställning är den förebildliga.

På besök i barndomshemmet Mårbacka får författaren idén att boken hon har i uppdrag att skriva kan bli en äventyrsbok – och hon finner dess tema när hon minns att fadern opponerade sig mot jakten på vildgäss som tanklös: ”människan hade inte något begrepp om vad de gjorde”.[11]

Nils har hittat sin moraliska kompass, men längtar att bli människa och återvända hem. Han blir påmind om villkoret: Det kan bara ske om Nils för hem Mårten gås. Det låter som en möjlighet: ”Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa”, tänker Nils.[12] Men för att detta ska ske måste Nils inte bara skydda och föra hem Mårten – han måste låta Mårten gå till slakt.

Nils ska alltså lära sig att bli medkännande kamrat till sina nya vänner djuren – för att sedan svika dem in i döden! Om Nils är sonen och gåsapågen, som bör lära sig vårda, för att slakta, råder ingen enkel vänförening mellan Mårten och Nils. För Nils utgör det uppenbarade villkoret ett existentiellt dilemma: förbli en pyssling, som trots sin litenhet räddar andra – eller återgå till att vara en människa, som trots sin makt och storlek, inte räddar, utan förgör andra.

Hur ska Nils bli människa utan att Mårten far illa? Nils vill inte inse vad som väntar, trots att han borde: gårdens vildgäss slaktas för en bra slant. Vi måste våldet – urskuldar sig föräldrarna. Men vem vill då vara människa? Om villkoret är att svika sin reskamrat och bästa vän? Både Nils och Mårten avkrävs foga sig i hemlandet samhällets för dem orimliga villkor.

Dilemmat följer Nils under den långa rutten med mellanlandningar från Skåne till samernas Lappland och tillbaka. Finns det verkligen inte ett alternativ, en annan utväg? För att rädda Mårten – fortsätt med vildgässen utomlands! Utlandet, exilen, att flyga bortom landsgränsen, är den enda räddande möjligheten. Åldriga matriarken Akka vet att Nils inte vill svika Mårten – men inte heller förbli pyssling, förlora sitt hem och tvingas lämna landet.

Akka ger fostersonen Gorgo i uppdrag att hos tomten förhandla fram ett nytt villkor för människoblivande. Akka argumenterar även för att Nils, när han blir en del av mänskligheten, ska använda sin makt till att skapa en fristad för djuren undan människorna: ”Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden.”[13] I all sin tid har Akka ”varit jagad och förföljd”. Skapa en fristad, menar hon, lämna land åt djuren ”där vi finge vara i fred”.[14]

Den alternativa vägen, att finna lösningar bortom ja eller nej, blir farbar för Nils föräldrar när de plötsligt får en ingivelse och inser sitt misstag: den halta hästen, som fadern tänkt avliva, måste inte skjutas. Hältan kan hävas på annat sätt. Gorgos förhandling med tomten följer samma bana, och villkoret ställs om i revolt mot idén om människan som nödtvungen baneman.

Så kan Nils rädda Mårten gåskarl, gässlingarna och makan Dunfin undan slaktbänken – och samtidigt bli förvandlad till människa. Människoexistens blir detsamma som räddarexistens. Och föräldrarna godtar utgången.

Men för Nils har förvandlingen även inneburit förlorad förmåga att språka direkt med djuren, trädsorterna, växtslagen, vindbyarna, bergsmassiven, floderna och haven. Liksom de med honom. Sorgsen över förlusten, men lättad över utgången som helhet, betraktar Nils tamgåsen Mårten flyga i väg med Akkas flock bortom landsgränsen. Den handfasta respekten för vännen villkorades i avsked, onåbarhet, förundran.

Såsom vänskap, kärlek och gemenskap kräver att den andra ges fri. Nils förvandlades till småfolk för att lära sig medkänsla, att inte förråda sina vänner, att rädda dem undan fångenskap och död, och att acceptera även de osedligas leverne, trots att de inte lever efter det egna idealet. I detta står Nils fram som en representant för mänskligheten, med dess behov av att i handling komma bort från såväl mellanmänsklig, som artmässig, intolerans och översitteri.

Nils Holgersson har tolkats som en nationalistisk saga om landskapens särart, men den läsare som kritiskt följer Nils förhållande till djurens belägenhet, finner något annat och större: en artöverskridande berättelse om solidaritet, flykt och motstånd.

  • Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Stockholm: Albert Bonniers förlag, del 1 och del 2, (1906-1907), 2005
  • Nils Holgersson blev omedelbart en klassiker och kom att läsas på många språk i många länder. Boken kan ha stärkt människor i att söka undkomma förtryck och den kan ha påmint om betydelsen av den lilla (enskilda) människans insatser. Under andra världskriget var brevförfrågningarna många till författaren om hjälp att fly. Författaren var till åren, på väg att gå bort (d. 1940), men bistod i ett antal fall.

Noter

[1] s. 66; 65.

[2] s. 39; 71.

[3] s. 43.

[4] s 53.

[5] s. 66.

[6] s. 238.

[7] s. 311.

[8] s. 328.

[9] s. 128.

[10] s. 425; 505.

[11] s. 128.

[12] s. 100.

[13] s. 620.

[14] s. 620.

© Arimneste Anima Museum # 21/22

Avgrundens folk i nytt ljus

Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Sannolikt inspirerad av Nellie Blys artiklar nästan hundra år före Günter Wallraff hade han tidigare skildrat sina erfarenheter av att arbeta och bo i perifera miljöer. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.

Människor som pådyvlats oduglighet genom förfärliga arbetsvillkor. Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Krukmakare, kalkarbetare, stenarbetare, stålarbetare, blyvittsarbetare; sömmerskor, skotillverkare, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Låga löner, trångboddhet, felnäring, undernäring, brist på rent vatten. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.

Argumentationen är genomskådande och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Det är patos, hoppfullhet – och politik. Samhället bröstar sig över att ha ökat sin produktionsförmåga, men det har inte ökat vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.

I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna överflygla Maj Frischs lysande tolkning? Pondusen, fräschören och klarheten. De idiomatiska fraserna hon hittar i svenskan. Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos och ger känslan av att Jack London vistades i Sibirien eller på Söder i Stockholm – inte i Londons East End som var fallet i verkligheten.

Sedan tidigare har jag källan People of the Abyss från 1903. I den ser jag att platsöverföringen verkligen beror på Maj Frischs stilöverföring, inte på att texten skulle vara mindre trogen originalet. På endast ett par ställen har hon ansett bisatsen olämplig. Christian Ekvalls nyöversättning följer källspråket i kommateringen, reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen.

Jag lägger originalet People of the Abyss bredvid de två översättningarna: Så var det menat – och så blev det. Ritning (äldre) möter byggtekniker (av senare slag) och farkosterna flyter. Men att avgöra vilken av dem jag föredrar – där går jag bet. Läser jag vid detta tillfälle för att njuta av språket? Reflektera över resonemangen? Föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?

Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren London turistar i eländet – som privilegierad kan denne lämna platsen så snart materialet samlats in. När People of the Abyss gavs ut klagade The Globe 11/3 1903: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”.

John Griffith ”Jack” Cheney London (1876–1916) växte upp som enda barn till en ensamstående förälder. Fostran av Jack anförtroddes åt Virginia Jennie Prentiss, afro-amerikansk granne med erfarenhet av slaveriet i den amerikanska södern. År 1901 ställde han upp som socialistkandidat i borgmästarvalet i Oakland, och igen 1905 – samma år han ingick äktenskap med feministen Charmian Kittredge. Och så småningom blev han, mera känt, en av USA:s främsta bästsäljande författare.

Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidigare facklitterära verk av vita manliga författare som attackerar sekelskiftets brittiska misär? Jag konsulterar min bokhylla, skummar litteraturlistor och noter i verk från samtiden – och hittar George Robert Gissings The Neither World från 1889, George Haws No Room to Live från 1900, Jacob Riis How the Other Half Lives från 1890 (nyutgiven på engelska 2021) och H.G. Wells Anticipation från 1901 – samt det tio år äldre verket Merrie England från 1893 av Robert Blatchford, en för mig okänd författare som citeras flera gånger i originalupplagan av People of the Abyss.

Liksom Jack London växte Robert Blatchford (1851–1943) upp i ett hem med en förälder. För att bidra till försörjningen sattes han att tillverka skoborstar; senare tog han värvning för att undkomma livet i slummen, varefter han lyckades ta sig in i tidningsbranschen och grunda Clarion, en unik veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Merrie England var hans debut och gavs ut i en ordinarie upplaga, därefter i en billighetsupplaga. Denna utgåva – en bok, en penny – bekostades av författaren själv och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämnt upp.

Vilket överträffades – totalt sålde boken i två miljoner exemplar. Jag får tag i titeln på ett antikvariat i Essex i UK, och efter ett par veckor singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak som förlorat sitt omslag, men som fängslar med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad har denna bok, köpt av så många, att erbjuda?

Dra er till minnes Annie Besant och andras kamp mot slaveriet på engelsk mark. 1870-talets lärlingssystem där de upproriska bland barnarbetarna satt med järnringar som spikats fast runt fotleden, fästade i långa kedjor som nådde upp till höften. Hur de tvingades att arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns Fabriksarbetarrörelsen, Lord Shaftesburys ansträngningar och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt ”The Cry of the Children” från 1843! Dokumentationen i parlamentets officiella inspektioner och undersökningsrapporter och de blå böckerna. Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta på grund av arbetet sedan tidig ålder liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.

Blommor växer inte utan ljus och vatten, påminner författaren; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller; att människor blir olika på grund av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, järnvägsarbetaren dömas till tråkigt och förfärande 53–70 timmars slit och släp var vecka? En fjärdedel av arbetet skulle kunna ge hela befolkningen ett fullt tjänligt liv. Varför denna överproduktion – måste arbetarfamiljen pådyvlas simpelhet – smaklös kost, smaklösa kläder, smaklösa möbler och dito nöjen? Ska inte också landets arbetare få ta del av kulturen, naturen, känna sig förfinade och vara bildade?

Betänk all misshushållning med människokraft och människoliv, och hur obehövligt det fortsätter att vara. Inga tjänare och få arbetare är så hårt ansträngda och så illa betalda som den brittiska arbetarhustrun – hennes liv är ett enda slaveri! Allmänna bad, tvättstugor, matsalar, offentliga teatrar, parker, konserthallar, gymnastikhallar, höghus, trädgårdar skulle kunna befria henne och barnen som borde ges gratis kost, kläder, uppfostran, musikskola, föreläsningssalar liksom järnvägarna, posten och godstrafiken borde vara avgiftsfria på samma sätt som redan broarna och landsvägarna.

Så ger författaren sig på Manchesterskolan, den ”kommersiella skolan”: Förespråkarna har fel när de hävdar att utan fri tävlan och handel skulle det inte finnas något för britterna att leva på. Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism, ingen tävlan för att skapa ett drägligt liv för alla; Englands natur ger möjligheter att föda en tre gånger så stor befolkning; landet kan använda vattenkraft och klara sig utan fabriksskorstenar, utan mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!

Men det handlar inte om att med våld ta de rikas egendom och dela ut den bland de fattiga, poängterar författaren. Förändringar ska inte kuppas igenom. De ska spridas genom folkbildning och via ett politiskt parti som ivrar för reformer som ger alla arbete, pensioner, självhushållning, bostäder, förkortad arbetstid, bättre löner, avskaffar naturförstörelsen och inför statlig kontroll av jord och produktionsmedel. Vad England ännu saknar är arbetarrepresentation: Bland landets 27 miljoner människor finns i parlamentet inte ens en liten del arbetare, nej, inte ens ett dussin!

Det är bestickande hur Avgrundens folk delar Merrie Englands värderingar, resonemang och stil; protesten mot det samtida konkurrenstänkandet, fabriksarbetets socioekonomiska elände, förstörelsen av naturen. Båda titlarna använder ett effektivt du-tilltal för att nå den stora allmänheten: Merrie England riktar sig till en Mr Smith, men polemiserar mot fabrikörer och deras försvarare i parlamentet; Avgrundens folk talar direkt till den anonyma läsarens bättre jag. Båda använder modernt språk – så rättframt och rappt hade väl knappast någon lagt fram saken tidigare!

Kan alltså Blatchford sägas ha varit profeten och Jack London vittnet som brukade Blatchfords idag förbigångna bok som karta? Ja, så framstår relationen. Verket levererar även ett handlingsprogram för arbetarrevolution genom parlamentarism. Och ja, i Laurence Victor Thompsons biografi Portrait of an Englishman från 1951 läser jag att Blatchford kandiderade till det brittiska parlamentet – år före Jack London försökte sig på den politiska banan.

Men Jack Londons bok är inte ett traktat, utan ett reportage. Alltså jämför jag två lika läsvärda titlar, med liknande innehåll, från samma tid – som nyttjar olika genrer. Men är det enda skillnaden? Blatchfords essäsamling översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska av SAP:s förlag redan 1896: Det glada England, samhället sådant det är och sådant det borde vara, 237 sidor, översättning A.F. Åkerberg med efterskrift av Hjalmar Branting.

Jag beställer från ett svenskt antikvariat där jag lyckosamt nog hittar boken som förstautgåva. I efterskriften hyllar Branting bokens ”gedigna plädering” för ”Ruskins konstnärssocialism”, utmaningen av ”Manchesterskolans” industrialisering och frihandel: ”[E]n inblick i hur modärn socialism tar sig ut, sedd genom engelskt temperament.” Men hos Branting finns också en reservation mot bokens ”öfverdrivna känslosvall inför de ideella motiven, det stora Målet”.

I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarsaken än något annat skrivet verk” (Aberdeen Press & Journal 18/12 1943) och dess författare ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” med ”en elegans, charm och skärpa som överträffas av få författare i världen” (Liverpool Echo 20/12 1943). Så varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?

Jag läser om de båda författarna som personer i offentligheten: Jack London var internationalist, men ska ha tagit med sig en rasistisk hållning gentemot Japan efter att ha tjänstgjort vid fronten under första världskriget. Han ska även ha ställt sig positiv till rashygien – en allmänt accepterad åsikt i tiden. Robert Blatchford förhöll sig avvisande till rashygien, tog tidigt och öppet ställning mot Tyskland under världskrigen, men var negativ till immigration. Båda författarna uttryckte sympati för kvinnors kamp för lika rätt.

Men min spårning gäller två verk, inte författarnas politiska åsikter såsom andra bedömt dem. Ett svar på frågan om Merrie Englands död finner jag ett femtiotal sidor in i den svenska översättningen. Plötsligt studsar vådliga schabloner mot mig; om penningutlånare, och lägre och högre människotyper. Har jag missat dessa meningar när jag läste boken på engelska? Jag letar i de tunna sidorna i pennyutgåvan från 1908. Förvisso har jag missat ett märkligt Carlyle-citat, men formuleringarna går inte att finna eller är annorlunda skrivna.

Så varifrån kommer de? Jag hittar originalet från 1894 på nätet, och kan konstatera att översättaren inte varit självsvåldig; styckena står där verkligen. Förvisso ges här även råd om att inte förakta mindre ansedda minoritetsgrupper – vilket föreslår att författaren i första hand brukat de fördomsfulla schablonerna i retoriskt syfte. Men tyvärr är det något som bara hjälper marginellt: andra stycken hävdar mänsklighetens uppdelning i höga och låga typer.

Alltså är 1908 års upplaga, billighetsboken jag läste först, en korrigerad version. De vådliga styckena har ändrats eller ersatts med kosmopolitiska exempel och litterära citat; att boken utgavs på egna förlaget Clarion bör ha underlättat redigeringen. Och den svenska översättningen? Vad hände med den? Jag ser att titeln gavs ut på nytt 1906 och att Stockholms universitetsbibliotek har ett exemplar tillgängligt.

När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som i förstaupplagan. Var det så allmänt förekommande med rysliga fördomar att ingen noterade dem ens vid en nyutgåva? Läsarten sådan att det hela ansågs vara uttryck för folklig litterär jargong? Vilken betydelse fick slik rasism en passant för de stämningar och åsikter som kom att utnyttjas före och under andra världskriget? Hur många tog till sig en arbetarhumanistisk bok som i små doser förmedlade anti-semitism och hierarkiskt rastänkande?

Jag letar i förlagets protokoll och verksamhetsberättelser på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge: utgivningsåret 1896 hade översättningen ”en strykande åtgång” och bidrog till att sätta fart på broschyr- och bokutgivningen och medlemsantalet. Men någon försäljning som i England och USA handlade det aldrig om. Andra upplagan 1906 trycktes i tretusen exemplar och sålde i snitt trehundra exemplar om året.

Fyndet av Robert Blatchfords Det glada England förnyar mitt intresse för Jack Londons Avgrundens folk. Boken är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.

Men Merrie England har historiskt värde. Som föregångare i ärende och litterär stil; som exempel på hur vanligt förekommande det var med inflikade fördomar i övrigt progressiv facklitteratur. Dess upplagor gör saken synlig och får Avgrundens folk att lysa som undantag. Som författaren ska ha yttrat, enligt Thompsons biografi: ”Det är inte bara nödvändigt att vi förbättrar våra villkor – vi måste också förbättra oss själva. Dessutom måste vi börja med oss själva.”

  • Jack London, People of the Abyss, replica of the original published by Macmillan in 1903, New York: Cosimo Classics, 2021
  • Jack London, Avgrundens folk, översättning Maj Frisch [ny utg.], Stockholm: Norstedts, 2014
  • Jack London, Avgrundens folk, översättning Christian Ekvall, Lund: Bakhåll, 2021
  • Robert Blatchford, Merrie England, 1894, London: Clarion Press, internet PDF
  • Robert Blatchford, Merrie England, by Robert Blatchford, editor of the Clarion, London: Clarion Press, 1908
  • Robert Blatchford, Det glada England, sådant det är och sådant det borde vara, översättning A. F. Åkerberg, Stockholm: SAP:s förlag, 1896 samt andra upplagan, Jönköping, 1906
  • Laurence Victor Thompson, Robert Blatchford, Portrait of an Englishman, London: Gollancz, 1951

25/3 2022

Publicerad i en kortversion i Syre 5/5 2022.

© Arimneste Anima Museum #20

Charlotte Despard

the rediscovered suffragette

Emmeline Pankhurst with daughters Sylvia, Christabel, Adela? Time magazine once named the suffragette leader one of the hundred most important people of the 20th century. Millicent  Fawcett? Not as well known, but yes, of course – the one who led the law-abiding branch of the same movement.

And Charlotte Despard? Although famous among reformers of her time, not least as the founder of the most long-lived of the British women’s suffrage organisations, this fighter has largely fallen out of history. Perhaps the omission has to do with the fact that Charlotte Despard declared herself to be a socialist, and that the suffragette movement, despite the different demands of the overall women’s movement, is often portrayed as a bourgeois matter?

Or, on the contrary, that as a defected Victorian lady, she cannot be imagined as a suffragette? Maybe prejudice about age comes into play? The fact that Despard was well over forty when she started her activist career and nearly seventy when she formed the Women’s Freedom League (WFL) to promote the situation of female workers as crucial arguments for women’s suffrage?

Whatever the reason: highlighting Charlotte Despard is not only valuable in itself, but it also makes the image of the women’s suffrage movement more whole. Margaret Mulvihill’s Charlotte Despard, A Biography (London: Pandora 1989) and recently Lynne Graham-Matheson and Helen Matheson-Pollock’s Mrs Despard and the Suffrage Movement (Yorkshire: Pen & Sword History 2020) contribute to this.

The latter, in particular, follows Despard’s activism – which began at a time when a woman of her social class and age was expected to wait for the end of life in a corner of a private garden. All in contrast to old men who could look forward to increased activity and more powers in public life. One line of hers shows how she tackled  the question: ‘I was older when I was 20 than I am today.’ Uttered, by the way, long before Bob Dylan and Back pages’ ‘I’m  younger  than  that  now’ – and the author Dorothy Carnegie’s ‘Don’t  grow old –  grow  up!’

At just over 40, Charlotte Despard’s husband died, and she  was widowed. By law a woman of majority, she dressed in long veils and sandals – eventually her hallmark – and moved from a large house of servants to the poor quarter of Nine Elms in Battersea, London. Here, she used her husband’s capital to serve nutritious vegetable food, offering reading events and other activities to single mothers and their children, meaning most people in the area.

In Battersea, an urban counterculture arose; labour rights, women’s rights, poor care, prisoners’ rights; animal rights, vegetarianism; the independence of India and Ireland respectively; Charlotte Despard was elected to sit on many committees and became a valued speaker who used poetry to reach the audience. At one point, she was knocked over and hit in the head by a rock from an anti-voting mob – however, this did not stop her from entering the stage. In Margaret Mulvihill’s  biography, she is photographed as a passionate eighty-nine-year-old speaker at a major anti-fascist rally in Trafalgar Square in 1933.

Like many women’s rights campaigners, Charlotte Despard engaged in writing as well. The bibliography includes nine novels and a number of titles of non-fiction, including a 1913 title on women’s economic conditions. Statistics showed that the majority – seventy-two per cent – of the poorest consisted of women and children, who were not infrequently industrial workers. Labour struggle was therefore a struggle for women, and the revolution in the form of a flurry of gradual reforms, must be about overturning patriarchy. One way was to employ the ballot box. In 1918, when women became eligible for Parliament, Charlotte Despard stood for the Independent Workers’ Party in a campaign led by John Archer, neighbour of hers in Battersea, the first black mayor in London and one of the first in Great Britain.

After the country’s government ignored the demands of the suffrage movement in 1912, and several suffragettes died as a result of police violence on the streets and force-feeding in prison, a faction began to resort to guerrilla methods: fires, sabotage, and destruction of state and private property. The Women’s Freedom League, largely the work of Charlotte  Despard, and formed in 1907, offered alternatives to the path taken: civil disobedience in the aftermath of Hortensia in ancient Rome, Thoreau, and later Gandhi, who in turn was inspired by the suffragette movement.

In addition to female workers, the WFL gathered the movement’s vegetarians, artists, writers, non-heterosexuals; encouraged creativity in the fight and, as an organisation, distanced itself from violence. The association organised tax resistance, actions of civil disobedience in Parliament, hikes, and tours across the country and – perhaps most worth noting – boycotting of the 1911 census. More than 10,000 people left home and work and gathered in public places in protest of the misogynistic laws.

Unlike Pankhurst and Fawcett, during World War I, the WFL and Charlotte Despard continued to work for the equal suffrage of all women. She advocated pacifism and welfare policy and founded several peace organizations in defiance of public opinion and the government’s line.

In 1918, women over the age of 30 received the right to vote, given that they owned or rented a house or had a university degree. Ten years later, in 1928, equal voting rights were introduced for most groups of men and women over the age of 21. Residents in the female category in the empire overseas were still left out of the suffrage reform. In India, women were only given the right to vote when the country gained independence from The United Kingdom (1947). Charlotte Despard’s  WFL was then the only remaining voting association. The organization lasted until 1961.

When the Soviet Union was debated in England in 1930, Charlotte Despard and a number of sympathizers went there to make an assessment of their own. To be presented with realized ideals seems to have been overwhelming – in any case, the group did not manage to detect any problems. In their eventual defence, one may say that they did not know what we know today about the use of fraudulent propaganda.

Charlotte Despard belonged to a radical political direction on a spiritual basis in opposition to all forms of cruelty and injustice to man and animal. As a Catholic, Republican, vegetarian, suffragette, pacifist, socialist, and anti-fascist, she made many friends during her 50-year career – but also enemies. It would be strange and sad if this fact – she died abandoned and without resources – would lead to her work and methods of struggle being forgotten. Charlotte Despard has a place in public education next to Pankhurst and Fawcett – and along with the many who gave their all for a better society.

  • Charlotte Despard: A Biography by Margaret Mulvihill, London: Pandora, 1989
  • Mrs Despard and the Suffrage Movement by Helen Matheson-Pollock and Lynne Graham-Matheson: Yorkshire: Pen & Sword Books, 2020
  • Earlier book: An Unhusbanded Life, Charlotte Despard, Suffragette, Socialist, and Sinn Féiner by Andro Linklater, London: Hutchinson, 1980
  • Time Magazine, article by Marina Warner, June 14th 1999.

Published in Swedish in Syre 10 September 2021

Photographs:

  • Charlotte Despard and Mrs Cobden-Sanderson arrested waiting to hand over a petition to Mr Asquith at 10 Downing Str., London. Unknown photographer, halftone postcard print, August 19th 1909, Public Domain
  • Charlotte Despard as President of the Women’s Freedom League, portrait by Mary Evans/Fawcett Library; illustration no 5 in Margaret Mulvihill’s biography

© Arimneste Anima Museum # 18

Den röda hunden

 

Orson Welles film The Stranger från 1946 bearbetar svindleriets problematik i gestalt av nazisten på flykt undan rättvisan; när det passar honom beter han sig som vanliga människor, och gör på så vis bedrägeriet svårupptäckt. Om filmens huvudsakliga tema känns igen finns andra aspekter som gör den till ett unikt historiskt verk: första Hollywoodfilm (läs kommersiella film) att visa dokumentära bilder av nazisternas brott mot mänskligheten; tidigt inpass mot den omhuldade myten om nazisternas djurvänlighet.

Via Sydamerika flyr nazisten till USA där han skaffar sig amerikansk identitet samt en fru från en välbärgad och välsedd juristfamilj: Mary. Med Mary och hennes hus följer även en hund: Red. Hunden Red lever i frihet hos sin matmor: van att resa sig på två ben och hälsa, tilldelas munsbitar vid middagsbordet, ströva fritt i omgivningarna. Men efter matmors giftermål förändras hundens tillvaro. Husets herre – den kamouflerade nazisten – ger order om hunden: ”På natten får han sova i källaren. På dagen ska han vara kopplad.”

 

 

Behandlingen att koppla på dagen och fängsla på natten drabbar hunden men är också ett indirekt hot mot makan tillika hundens matmor. Mary är ovetande om makens dubbla identitet och bakgrund men protesterar: ”Han [hunden] har aldrig varit instängd under hela sitt liv. Jag tror inte på att behandla hundar som fångar. Och Red är min hund.” Maken-nazisten replikerar med att hänvisa till det uråldriga husslavssystemet (famulus): ”Och du är min fru.” Det vill säga: uråldrigt sett ska hon som maka lyda under maken. För säkerhets skull förtydligar han: ”Snälla Mary, jag vet vad som är bäst.”

 

 

Självfallet vet nazisten vad som är bäst för honom därmed inte för andra. Men vid det laget har förklädnaden börjat falla: under en akademisk konversation lyckas han inte avhålla sig från att förneka den judiske filosofen Karl Marx tyska hemhörighet. Dessutom irriteras han alltmer av hunden Red; svårmanipulerad har hunden börjat larma om att en människa ligger begraven i husets trädgård. Relationen mellan husse och hund slutar som anat illa. Hunden Red spelar sig själv i dramat, men förmedlar även symbolik: Hunden leder tankarna till motstånd i allmänhet, kanske rött som i socialistiskt, men även till hur kategorin djur blev offer i de steg-för-steg-processer som gjorde nazisternas brott möjliga.

 

 

Mordet på hunden Red upptäcks av Reds vän, Marys bror Noah, som rapporterar till en Mr Wilson från de allierades brottskommission [Allied War Crimes Commission]. Mr Wilson visar sig till fullo införstådd med sambandet mellan mord på djur, och mord på människor: ”Vad säger lagen om ett sådant här mord – är det samma sak som att döda en människa? Det borde det vara. Det är lika illa.” Varför? Nazisten vet: ”Mord blir en kedja, en länk leder till nästa, tills öglan dras åt.”

Analysen av mordet på hunden Red sätter utredaren på spåret; Wilson återupptar och slutför den fallna hundens avslöjande av nazisten. Mary däremot är undergivet lojal trots eller på grund av förlusten av Red och förmår inte ändra uppfattning om sin make; när hon genom dokumentation delges nazisternas brott hamnar hon i förnekelse. Wilson vet vad han gör: ”Nu har hon fakta. Hon förmår inte erkänna dem, de är så fasansfulla. Vi har dock en allierad och det är hennes undermedvetna.”

I det undermedvetna pockar Marys sanningsträngtan på uppmärksamhet; en trängtan som inte ger sig. Nazisten däremot är i avsaknad av dito lidelse, här finns bara tomhet, lögner. Efter en fåfäng och dramatisk flykt, brotten omöjliga att sona, är tiden inne för justis.

 

  • The Stranger [Främlingen] (1946), manus Anthony Veiller, Orson Welles, John Huston, Victor Trivas, i regi av Orson Welles, med Edward G. Robinson, Loretta Young, Orson Welles, Red

Bild

  • Reklamannons för The Stranger (1946)
  • Red hälsar i kyrkan på Mary (Loretta Young), Marys bror Noah (Richard Long) och far Judge Longstreet (Philip Merivale).
  • Nazisten (Orson Welles) försöker sparka bort Red.
  • Noah och utredaren Mr Wilson (Edward G. Robinson) får upp spåret efter nazisten genom att ta mordet på Red på allvar.

© Arimneste Anima Museum # 16

The Hope That Never Fades

 

A Biography of a Grandfather and his Vienna

Machatunim, a library of German and French novels, illustrated art books, works of the ancient Greeks, translations of the Russians classics, and a prostate surgery. This is the list of reasons which explains why the maternal grandparents of Peter Singer, philosopher at Princeton, one of the discoverers of late modern animal ethics, did not make an attempt to flee from Nazi Germany and Europe. Machatunim is Yiddisch for the relationship between the respective parents of a married couple. The fact that there exists a specific word is a testament to the Jewish culture’s love of family and relatives; you do not abandon your next of kin when the situation becomes precarious.

Or, for that matter, forsake your cherished library. Singer’s grandparents, Amalie Oppenheim and David Oppenheim, having lived in Vienna for most of their lives, simply could not imagine that they would become persecuted or deported. David Oppenheim, decorated with war medals following his service on the German side in World War I, could, understandably, not. The word for the evening and night between 9th and 10th of November 1938, ‘Reichkristallnacht’, is a Nazi euphemism for the action when people were murdered, synagogues burned down, businesses destroyed, homes plundered, and thousands of people were sent to the concentration camps of Dachau. The pretext for the action was the killing of a Nazi embassy official in Paris, by the seventeen year old Herschel Grynszpan revolting against the anti-Semitic politics and pogroms.

The night was followed by professional bans, boycotts of businesses, harassments in the streets, deportations. Thereafter it was clear that emigration must be the route to survival. Yet Amalie Oppenheim and David Oppenheim remained. They belonged to the older generation of Vienna, centre of Europe during the Habsburg era, a city which had given equal rights also to Jews and had welcomed Jews immigrating from Eastern Europe. In actuality, the Jewish intellectual culture thrived, merging fruitfully with the traditional Austrian ditto. Opera houses and theatres played for full houses, socially progressive conversations and disputes could be heard everywhere at food stalls, cafés, and restaurants. In Austria, especially in Vienna, and in contrast to Germany where Jews were kept from holding central positions, Jews managed the steel corporations, built the railroads, established banks, owned many of the city’s shops, edited the morning papers, founded hospitals, and made up the majority in the corps of physicians. Despite the everyday anti-Semitism, Jews also dominated Vienna’s culture and politics; in 1919 the city became the first in the world with a social democratic majority, including several Jewish politicians.

In Pushing Time Away, My Grandfather and the Tragedy of Jewish Vienna, Granta books 2004, Peter Singer tracks his grandparents at the very site in Europe. Through letters, articles, and interviews with still living friends, their life and work is narrated, foremost the grandfather’s, together with the politics of the day, and together with Singer’s own thoughts about himself and his grandfather. Amalie Oppenheim, brilliant student of natural sciences, was encouraged to continue at the university. David Oppenheim, classical philologist, and professor, became, during the decades that preceded the Nazi takeover, one in Sigmund Freud’s inner circle and a member of Psychoanalysis’ editorial board. In collaboration with Freud, David Oppenheim authored a book about symbolism in folk tales; regretfully it was not published as David left Freud for the psychiatrist Alfred Adler’s intellectually more open attitude. Adler’s theories stood out as sympathetic; the feeling of togetherness was as strong a motivational power as sexuality; every individual is frail and possessed by complexes; together with fellow human beings emotions of inferiority may be combatted.

Amalie Oppenheim and David Oppenheim engaged in intellectual and moral issues concerning human nature. Both were tolerant to human sexuality and fell in love with and had erotic relations with both women and men. David Oppenheim’s outlook became feminist oriented and socialist sympathetic, in opposition to the Jewish tradition but with universal core values. Characteristic is David Oppenheim’s reaction when he is informed about the high status his children has gained as whites in their new country, Australia: ‘[A]nyone who, having themselves been reduced to a pariah, finds consolation in regarding someone else as still lower, basically sanctions what is done to him.’ Peter Singer’s reflections on a grandfather he never got the opportunity to meet are indeed sincere, however the critique of the decision to stay in Vienna seems a bit harsh; it is not difficult to understand reluctance to start anew in a foreign country. It was in Vienna Amelie Oppenheim and David Oppenheim had given their all and it was here they wanted to stay until the end.

More difficult to understand is why Amalie Oppenheim’s life is left in the shadows. Perhaps the reason is that Amalie Oppenheim survived the deportation to Theresienstadt while her husband did not; in that case, this explains but does not justify the circumscription in focus. In 1942, the most celebrated of Vienna’s artists, writers, musicians, war veterans were sent to Theresienstadt to deceive them, the world, and the International Red Cross with a Potemkin façade; in the propaganda, Theresienstadt was presented as ‘the paradise ghetto’. When having nearly reached the destination, sixty kilometres outside of Prague, the Oppenheim’s belongings were confiscated along with David Oppenheim’s insulin for diabetes. Behind the deftly arranged inspections, behind the deceitful frontage, in the reality of the ghetto, people were dying of illnesses and hunger or they were, in the deceptive language of the Nazis, ‘transferred’ to the death camps of Auschwitz.

The fate of the Oppenheim’s, and the fate of Jewish Vienna, is narrated by Singer as a tragedy, a moral collapse. From humanism, faith in education and social equality, to eradication. The values the Oppenheim’s so truthfully believed in were defeated; from having laid the foundation of the social reformist rule of Vienna and having saturated much of the city’s open and tolerant cultural climate, these values were replaced by the worst, a fascism more terrible than ever; the fascism that burns books rather than discusses the content. ‘Red Vienna’, Singer says, was not in time to build a societal tradition so unfaltering that nobody would want an authoritarian rule.

Peter Singer’s urgent biography ends on an optimistic note. The racism which downgraded Amalie Oppenheim and David Oppenheim, and which murdered David Oppenheim and millions of others, was eventually rejected by the Universal Declaration of Human Rights (1948). The International Criminal Court was installed for the purpose of condemning genocide and crimes against humanity, no nation in the world embraces racism openly. Although mass murder since the second world war was and still is enacted, and although the work for human rights is slow, it is equal values that is the future.

Published in Swedish 19 November 2007 in Tidningen Kulturen no 39.

© Arimneste Anima Museum # 15

Bessie Head

 

 

Två romaner som inspirerat senare författares alster till den grad att de nästintill försvunnit ur romanhistorien. Berättelser så inflytelserika att inte många känner till dem. Studier i natur och känsloliv, skildringar under huden på stolta män, existentiella moraliska maskulinitetssagor. Den första mot bakgrund av ekologiska villkor och den andra med fokus på sociala rangeringar.

Uppvuxen med åtskillnadslagar och stamkonventioner och efter att ha avtjänat ett politiskt fängelsestraff söker sig huvudpersonen Makhaya i When Rain Clouds Gather, på svenska När regnmolnen hopas, till det låglänta grannlandet i norr. Trots att månaden är juni och köldvinter råder lyckas han som flykting korsa gränsen – och äntligen bli fri under himlavalvet! Men är det nya landet mindre fördomsfullt än det han lämnat?

I byn ger kvinnorna inte mycket för Makhayas vänliga uppsyn. Erfarenheten säger dem att mäns godhet i första hand handlar om att främja egna syften. Kvinnornas bemötande förargar Makhaya: Vad är deras misstro annat än ondska sprungen ur fattigdom och förtryck, en tragisk inskränkthet som imploderar den afrikanska kontinenten, mentaliteten hos förbittrade som vore han inget annat än sina könsorgan? Han som i barndomen revolterat mot stamregeln som gav honom mer värde än sin syster! Han som vägrat att gifta sig och skaffa barn i ett land med lagstadgade falska föreställningar om människors olika värde! Ska han nu, ohörd, inrangeras bland manschauvinisterna?

Männen sköter boskapen som betar bland de lågväxande träden och kvinnorna utför jordbruksarbetet från solens uppgång tills mörkret får himlen att lysa av stjärnor. Makhaya erbjuds sängplats hos Dinorego den solitäre, vänskap med Mma-Millipede den ålderstigna, och dito med Gilbert, en inflyttad brittisk socialist. Frustrationen och hämndlystnaden sjunker undan när han upptäcker att Gilbert i likhet med honom själv högaktar generositet och samarbete. Snart förenas de båda i kamp mot boskapsspekulatörer och andra aktörer ovilliga till förändring.

Främst ägnar de sig åt att övertyga byn om att hägna in boskapen och föda den på spannmål, att idka tobaksodling för avsalu och att äga i samfällighet. Med reformer kan byborna göra sig mindre utsatta för torkan, översvämningarna och svälten som följer av köttätandets ensidiga diet; boskapens idoga betande av markens växtlighet; markförstörelsen, hungern och felnäringen som drabbar de unga värst.

Men litet kan göras åt att det är molnen, blixtarna och det efterlängtade regnet som avgör, förstör eller förlöser människornas slit med djuren och jorden. Naturen, gräsarterna, gamarna, taggbuskarna, det vita gräsets förhållande till människornas och djurens behov att föda sig och överleva.

Även romanen Maru, en saga som skriven för att filmas, utgår från funderingar och känslor omfattade av två män. Maru, välsignad med direkt förbindelse mellan sina tankar och marken under fötterna, vet att han en dag och på grund av sin svartsjuka, kommer att vilja göra sig av med Moleka, rivalen. Tills dess föredrar han att verka utan att synas och att säkra sin makt genom att hantera och muta folket i byn.

I byn råder outtalade regler för status och livsvillkor. Barnens handgripligheter på skolgården synliggör en systematisk ringaktning som upprätthålls av barnens föräldrar och som fanns i världen ”till och med innan den vite mannen mötte för många som såg annorlunda ut och blev universellt ogillad för sin livsinställning”. En grupp på en kontinent ser ned på en annan grupp på en annan kontinent som ser ned på en tredje. En skammens nedåtriktade terapi: Hursomhelst är jag inte en sådan som de.

Flickan Margaret får utstå spottet och nypen och konservburkarna skramlande efter sig på skolrasten. Margaret som hittades bredvid sin döda mor av en missionärs fru som gav flickan sitt namn och uppfostrade henne till självklar likvärdighet – varje dörr går att öppna och rummen att fylla med egna bestämmelser! En dag kommer du att vara till nytta för ditt folk! ”Ty sanningen är att de som spottar på de föregivet underlägsna är jordens verkligt låga eftersom anständiga människor inte beter sig så.”

Med litteraturen som främsta umgänge odlar Margaret sitt sunda förnuft och sitt sinne för logik, förmågor som ger henne kontroll över det enda hon är garanterad att förfoga över: sina tankar och sin välvilja. Margarets höga betyg och adoptivmoderns kontakter ger henne arbete som lärare i byskolan. Dessvärre, och som förväntat, chockas och förvirras rektorn, kollegorna, eleverna, männen av Margarets samtidigheter. Margarets hud och röst och elegans, hennes blick, hennes närapå perfekta accent och hållning.

Rektorn, en dickensk Uriah Heep-figur, är snabb att värja sig mot nykomlingen. Om inte lärarinnans grupptillhörighet kan vändas mot henne så kan könstillhörigheten: Lärarinnan vägrar dölja att hon av födsel tillhör de lägsta bland folket i byn! Lärarinnan vägrar skyla över att hon hör till en skara som ingen normal vill se existera annat än som slavar och kuvade hundar! Hur ska inte elevernas föräldrar komma att reagera! Rektorn känner sig rättfärdigad att hitta (på) ett misstag möjligt att pådyvla nykomlingen.

Läraren Dikeledi däremot, dotter till en uppsatt man i byn och oförstående inför kniv-i-ryggen-politik, förtjusas av sin nya kollega. Ingenting med Margaret passar med något annat så vad mer av spännande egenskaper finns där att avtäcka? Själv skulle Dikeledi inte våga stå upp som Margaret när hon utan minsta skam låter proklamera sitt ursprung inför rektorn. Eller som Margaret våga visa adoptivmoderns teckning av den döda modern betitlad ”Hon ser ut som en gudinna”.

Men kanske undervärderar Dikeledi det egna kuraget? Och sin egen förståelse för vad pådyvlad skam kan innebära? ”Ingen förtryckare tror att han förtrycker. Han påstår alltid att han behandlar sina slavar väl. Han säger aldrig att det inte borde finnas några slavar.” Dikeledi går till faderns hus och betalar utan knussel två av faderns slavar reguljär månadslön mot att de, likaså utan knussel, klär sig väl, äter medelst etikett samt under tystnad och med högburet huvud stegar omkring i byn.

Margarets vänskap med ansedda kollegan Dikeledi och Margarets respektfulla behandling av sina medmänniskor säkrar föräldrarnas tillit – trots rektorns konspirationer. Men saker och ting kompliceras när Margaret träffar Dikeledis pojkvän Moleka och de båda faller för varandra. Och när dessutom Maru faller för Margaret.

Den drabbade Moleka, ivrig att göra intryck, bjuder in byns lägst aktade till fest under vilken han demonstrativt äter med samma gafflar och från samma tallrikar som gästerna. Byns reaktion låter inte vänta på sig, och talet hörs långväga: Molekas ödmjukhet är ytlig! Vore det inte för Margaret skulle Moleka ha tillbringat kvällen med sina många älskarinnor!

Endast rivalen Maru imponeras – och tar avstånd: Jag är inte som du, Moleka. Jag äger dem fortfarande som slavar. De sköter mina etthundratusen kor. De sover på marken. Vad händer när de får höra att de blir behandlade som jämlikar?

Ja, vad blir det av Molekas vision? Den som inspirerats av Margarets existens och hållning? Vad händer när dörrar slås upp och ingen – inte heller byns kor och getter – utgör slav åt någon annan? När de undertryckta nåtts av budskapet? När ilskan över sekel av tyranni och nedvärdering inte längre är möjlig att hålla tillbaka.

Bessie Heads författarskap rymmer bland annat även självbiografin A Question of Power från 1974, en samling kortprosa med fokus på afrikanska kvinnors erfarenheter betitlad The Collector of Treasures från 1977 och ett porträtt av en by med intervjuer och anteckningar om händelser från hundra år tillbaka i tiden: Serowe, Village of the Rain Wind publicerad 1981.

 

  • Bessie Head, When Rain Clouds Gather, London: Gollancz, 1968
  • Bessie Head, När regnmolnen hopas, översättning av Leif Dupré, Stockholm: Askild & Kärnekull, 1984
  • Bessie Head, Maru, London: Gollancz, 1971

 

Bild: When Rain Clouds Gather & Maru, introduced by Helen Oyeyemi, London: Virago Press, 2010

 

© Arimneste Anima Museum # 15

Delving in Disclosed Deeds

 

A since long missing witness account

As a documentary writer one has to make an existential decision: If that which one is documenting appears to be an assault; ought one allow it to continue? Or should one interfere? What, more precisely, may decide which?

For one and a half century, non-humans have been objectified in slaughterhouses without being guilty of anything other than having been born. In post-industrial society it is a conundrum: Why has the meat industry not yet been transformed to attune with what is today known about the needs and rights of animals? How can it be that slaughterhouses are still operating? How is it possible that this phenomenon, the original model of concentrations camps, is allowed today? Is the reason that the public is not demanding the truth to be disclosed; that the drama of slaughter all too seldom becomes the object for muck-racking articles, critique, and performative representation?

Upton Sinclair’s The Jungle about the conditions in the slaughterhouses of Chicago was published in 1906 (in Swedish 1906, 1925, 1928, 1945, 1950, 1977, 1983); Ruth Harrison raised awareness about the industrial aspects in Animal Machines 1965; the artist Sue Coe defied the industry’s prohibition to take photos, by drawing, in Dead Meat 1995; the investigator Gail Eisnitz interviewed slaughterhouse workers in Slaughterhouse 1997; Timothy Patchirat researched by participation in Every Twelve Seconds 2011; the poet Ted Genoways conveyed the story behind American pork in The Chain 2014.

In Sweden, the journalist Gun Lauritzson wrote about the working conditions in Aftonbladet 1980; the organization Djurrättsalliansen has several times documented the factories; the photographer Erik Lindegren exhibited Walls of Glass; Scenkonstgruppen played Grismanifestet at Theatre Brunnsgatan fyra; the veterinary student Felicia Hogrell called out in Expressen this autumn; Norun Haugen disclosed the Norwegian pork business 2019 (recently aired on Swedish television) by asking: If the animals are treated as humanely as is asserted, why am I not allowed to come and see them?

To this not enough noticed tradition the veterinarian Lina Gustafsson adds a witness report that until today has been missing. The veterinarian as testifier finds herself standing in the middle of skin parts, throats, hearts, cut up organs; concrete evidence for deeds, however not perceived as such. The matter is depicted hyper realistically without fauna metaphors – ‘under my boots some part from a trachea has got stuck’ – and forms a three months long moment of arthritis, inflammation in the breast, bronchitis, abscesses and cancer in limping, coughing beings showered to be taken down in the dysphonia and panic of carbon dioxide before they are cut with a knife to blead to death and transform into sausage, cutlet, pork loin.

The speed and the stress are on the maximal while at the same time all is standing still. Bodies are forced, beaten with tools, screaming, collapsing in acute stress reaction, trying persistently to escape, resisting. It is aridity and tragedy: big-raised bodies equipped with social capacity, mental ability, and olfaction – sharper than Canis lupus familiaris – in constant process of production.

The course towards participation is relentless. From the first pig leaving the crowded transport, scrutinized, and slaughtered without interference, to the first signature soon becoming many more, and then without a thought. The veterinarian resists and tries to keep her capacity for empathy and sympathy intact; to see and assist the individuals, but the pace and the high numbers thwarts her exertion. She counts the days as if she were scribbling them down on a prison cell wall: one, two, three until the last eighty fifth day.

Here, there is no achievable animal welfare, only degrees in hell. More or less sickness, many or not so many beatings. The only thing that can be done is to kill the animals “a little earlier”. Since the wrongdoing is fundamental, everything with the aim of solving or alleviating becomes absurd and the workers, without exception of male gender, may “thump” the all too familiar objects as an honest and logical act: nice ordinary people situated in a paid behavioural role, and the fellow being, the animal, is transformed, from creature to anonymous thing. So, the rational mind begins to demand responsibility: Who am I doing or contributing to this? Where do I stand in this production apparatus of death, this microcosm of doom?

After the second world war, strategists within the American military discovered an effective method to do away with the human resentment for hurting others; let the soldiers shoot digitally while listening to their favourite music in headphones. The method was employed in industrial assembly line production, assisting workers in coping and even performing well in jobs with the highest employee turnover. Headphones with music in the ears of the workers facilitated the late modern slaughtering business.

Thus, hell could be perceived as tolerable workday. With emphasis on perceived: In the study Killing for a Living from University of Colorado, USA, 2015 Anna Dorovskikh found that slaughterhouse workers risk being affected by a specific type of post traumatic participatory stress. The PTSD Journal explains: “These employees are hired to kill animals, such as pigs and cows, that are largely gentle creatures. Carrying out this action requires workers to disconnect from what they are doing and from the creature standing before them. This emotional dissonance can lead to consequences such as domestic violence, social withdrawal, anxiety, drug and alcohol abuse, and PTSD.”

The last chain in participation afflicts the consumer. In the 1870s the patriarchal upper class meat production was scaled up to become people food; leading to large areas of forests being felled to meet accelerated land and water demands (herding and fodder), emissions of nitrogen, ammoniac, carbon dioxide, nitrous oxide, methane (evaporation and excrement), animal-transferred epidemics and pandemics (zoonosis) such as COVID-19. Commercial killing in slaughterhouses became intimately connected with the planetary crisis.

Today, the consequences are acute: the risk of getting COVID-19 affects vulnerable groups (the elderly, the sick, refugees, prisoners, workers), imply lost jobs, large societal costs; countries, continents, and cities in quarantine. In February, China inaugurated a ban for consumption and trade with wild animals. To be able to evade new viruses, the international and Swedish animal agricultural politics must follow suit, give support to the alternatives (pea protein, mushroom protein, tempeh among others), and in this way hasten the much-needed structural transformation.

The author Maja Ekelöf’s Rapport från en skurhink [Report from a cleaning bucket] from 1970 was by Karl Vennberg written about as the hitherto most lucid and incontestable image of Swedish low pay workday during the 1960s. The same may be stated in reference to Lina Gustafsson’s image of Swedish workday in a slaughterhouse 2020. The truth is revealed, and the emperor stands naked.

However, for the book’s testimony to gain full significance, there is need for media commitment, and a veritable people uprising. According to the organization Human Rights Watch, slaughter work is a crime against human rights. And yes, not having to kill for commercial purposes ought to be a human right. And not having to be raised to be killed ought to be an animal right. A lot more is on the line than we used to think.

  • Lina Gustafsson, Rapport från ett slakteri, en veterinärs berättelse, Stockholm: Natur & Kultur 2020

Translated from the Swedish, published in FemPers 23rd of March 2020

© Arimneste Anima Museum # 14

Olympe de Gouges

Historical Amnesia and Progression

The historic opening of academia in Europe, to a large extent driven by social movements, making attendance possible for the categories of women, people of enslaved and manual labouring descent, other categorized groups, and dissenters/non-compliers, will continue to revolutionize knowledge and research by transforming traditionally conceived notions of epistemology, methodology, and the history of science. Still, there are far-reaching perspectives that remain to be generally embraced as urgent areas for research. In this article, such an issue is highlighted by focusing on texts by a historical person who was defamed and convicted because she explored topics in her time that were subjected to formal or informal censorship; women’s rights, the abolition of slavery, and the human – non-human relationship. I find it fruitful to use the concept ‘category of women’ and/or ‘female category’ to emphasize that the term woman has existed and exists as a legal category maintained by influential societal forces and institutions. Of specific relevance to my topic are the circumstances during the French Revolution when the binary and hierarchical classifying of people according to sex and gender was continuously utilized to formally exclude people in the female category from active citizenship and political organizing.

‘But the conservative avoided her and her book as social plagues. Many people would not even look at what she had written. Satisfied with the old-fashioned way of treating the subjects therein discussed, they would not run the risk of finding out that they were wrong,’ said Elizabeth Robins Pennell in her book Life of Mary Wollstonecraft (Robins Pennell 1884: 173). Robins Pennell was referring to Mary Wollstonecraft, but the same could be said about Olympe de Gouges (1748-1793). Olympe de Gouges wrote The Rights of Woman (Les droits de la femme) containing the Declaration on Woman and the Female Citizen (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne) in 1791 and Mary Wollstonecraft wrote A Vindication of the Rights of Woman 1792. Perhaps the two political philosophers met in Paris during the French revolution: Wollstonecraft on a long visit from England, and de Gouges as a playwright journeying from one social class to another in the big city. Or did they know of each other from hearsay? The way they had heard about the North American Attakullakulla’s questioning of ‘the imbalance, disorder, and violence of white colonial society’ when he negotiated with the British: ‘Where are your women?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 179). And, perhaps, in the way the two literary activists embraced the universal humanist declaration stated by the chairperson of the Cherokee Women’s Council Nanye’his, echoing across the revolutionary Atlantic world, to the white men in 1781: ‘[W]e are your mothers. This peace must last forever. Let your women’s sons be ours, and let our sons be yours. Let your women hear our words’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 180). And, perhaps, in the way de Gouges had read Hannah More’s long anti-racist poem Slavery from 1788:’ Does then th’ immortal principle within / Change with the casual colour of a skin?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 213).

Which were the possible contacts and philosophical trajectories of the European proto-feminists Wollstonecraft and de Gouges? Besides Lisa L. Moore’s, Joanna Brooks’ and Caroline Wigginton’s anthology Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions, not many have employed such a perspective. And, if one can speak of a body of Swedish Wollstonecraft-research, one can hardly do so in respect to de Gouges. The Swedish Library catalogue Libris’ list of titles gives a hint of the difference in attention: 8 titles in Swedish (of in total 49) for de Gouges, and 119 titles in Swedish (of in total 970) for Wollstonecraft. That is, almost fifteen times more interest for Wollstonecraft compared with de Gouges. What does this difference imply? That English nowadays is the academic language of priority and that the French language (and the Swedish language) is not? That most scholars prefer to use sources and research questions that can be reflected upon and published in English, thereby leading to increased chances of reaching more readers and getting more citations? Perhaps, but there are also other answers.

Probably the earliest text in Swedish about Olympe de Gouges (by a women’s rights champion) was written by Ellen Hagen (Hagen 1925). De Gouges’ Declaration on the Rights of Woman and the Female Citizen has been translated into the Swedish language and published a few times, starting in the 1970s (Schimanski 1972; Ambjörnsson and Eriksson 1998; Österholm 2006). In our time, Kim West has translated the foreword to de Gouges’ play L’esclavage des nègres (Gouges 1789/2012) and I have translated a paragraph often left out both in Swedish and in English translations of de Gouges’ Rights of Woman (Gålmark 2013: 19; 2016: 17−18). De Gouges’ other texts, including her dramas, have not been published in Swedish. In recent years, magazine articles have been published about Olympe de Gouges in Swedish (Jarlsbo 2007; Kåreland 2010; Gålmark 2016b), however, in recently published Swedish collections of historical political key texts on women’s gender and sexuality, de Gouges’ Rights of Woman is missing.

A contributing factor to why de Gouges is not included in the Swedish canon of European gender history today may be that de Gouges’ texts do not suggest a given reading. The political publications – essays, pamphlets, posters – are both personal and political, inserted with short and amusing scenes taken from de Gouges’ own life. The texts appear naturalistic, freely created, full of temperament. The richness of associations, suggestions, didactic, and polemical points makes them entertaining – and difficult to interpret. However, there is a unique Olympe de Gouges-tone and a ditto style. Janie Venpée suggests that de Gouges’ political writing may be read as a theatre script of the author’s life drama (Venpée 1999). In Olympe de Gouges’ pamphlets, she is the hyper-talented and engaged author acting in a world in flames. In her Declaration… she is the expert of state with the constitution in her hand, a brilliant paraphrase of the Declaration of Human Rights from 1789, which in 1791, and to de Gouges’ disappointment, did not include people in the category of woman, people in the slave category, nor did it include men with a low income, male servants, or men under the age of 25.

Olympe de Gouges’ political texts oscillate; sometimes they are progressive, sometimes conservative; often they are marked by her autodidactic education of classical texts. Her work pushes, slows down, and evolves in relation to the revolutionary process. To read a proposition by Olympe de Gouges is to wait for the next text and the next event. It is telling that her Rights of Woman contains a post-script written from the contemporary cab (a horse-drawn carriage). In opposition to the rules of patriarchal society she moves around freely; in various rooms, and categories, by turns profound, by turns polemic and ironic; between the theatre and the home; between the city and the countryside; between dramas and pamphlets; marginalization and fame; slander and recognition. Between her ‘many small mistakes’ and her subsequent revisions (Gålmark 2016a: 9).

The French language was de Gouges’ second language after Occitan (a distinctive Southern French language group) and de Gouges was basically self-taught. Above all, de Gouges was enfant naturel, a child of nature, only in part born within marriage (according to de Gouges: not acknowledged by her father) and as such legally recognized during the French revolution due to activist politics from, among others, de Gouges herself. Olympe de Gouges’ fearless political ambition was not a coincidence; she held the distinct opinion that the voice of a human being is not to be corrected. Wrongs and mistakes belong to human nature – and nature is wonderful. The human being, as the most diverse and varied in colour, is the most beautiful animal; however, when the ‘human’ is perceived to be ‘a white man,’ the human is transformed into ‘the most stupid animal’, in French, ’Le plus sot animal’ (Gålmark 2013: 19).

Here is where we get to the heart of the matter: Olympe de Gouges’ use of nature as an inspiration for a philosophy and politics of equality: Nature and animals do not suggest divergent rights for men and women; nature does not suggest slavery of human beings; nature is richer and more diverse; and, furthermore, it is in general impossible to distinguish the sex of an animal only by looking at the exterior form. De Gouges points to the doubtfulness in using simple arguments about animals and nature in disputes over human relations; however, she does not hesitate in her over-arching view: Nature shudders before slavery of all sorts. In relation to the wealthy colonizers of her time, de Gouges appears fearless in her political philosophy. She picks holes in the arguments of the slave owners in the assemblies of politics, in cultural forums, in the homes, on the ships, or on the plantations on other continents, proclaiming that the reason for the existence of slavery is not found in Nature, but in the economic interests of the colonizers. Prior to the outbreak of the revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who has the courage to accuse plutocrats and colonists of their doings; most likely she is the first writer to use the word capitalist (Gålmark 2016a: 111).

Olympe de Gouges declares: ’I am an unparalleled animal. I am neither man nor woman, I have the characteristics of both vanity and courage’ (Gålmark 2013: 21). With just a few sentences, de Gouges touches upon later times’ humanist discussions about the theory of evolution, for instance Edith Södergran’s stanza in ‘Vierge moderne’ (Hästbacka, Johansson and Johansson 2016), and Jacques Derrida’s ‘L’animal que donc je suis’ (Derrida and Mallet 2008). Her paragraph recognizes, affirms, and refuses the categories. De Gouges was keen on emphasizing her affiliation to the female category, declaring: ‘it is a woman who poses the question’ (Cole 2011: Appendix 5); however, she also expressed opposition to what we today would call a cis-normative gender perception (a socially constructed normal female body), and a critique of the, even today, prevailing making invisible of mankind’s residence in Metazoa (the whole crowd).

To interfere with the binary categories of gender order, and to question racism and the excluding human definitions, is provocative also in our time. In translations of Olympe de Gouges’ texts, the paragraphs where she employs the word animal to assert equality are often left out – and many of the readings of her work consider her texts paradoxical. However, if an interpretation of inclusion is opted for, de Gouges’ animal- and nature discourse becomes logical and comprehensible. Indeed, with an animal-embracing interpretation, based in a resistance to the ancient ideal being/citizen as equal to the exterior form of a white able-bodied privileged male human (anthro-androcentrism, Gålmark 2005), the view is strengthened of de Gouges as a consistent justice-aiming and truth-endeavouring author and proto-feminist ahead of her time.

Although Olympe de Gouges’ journey upwards on the class ladder proved successful, it was continuously met with problems. During her most prolific time as an author and playwright de Gouges was subjected to sabotage, slander, and physical attacks. According to Janie Venpée, de Gouges was the only woman (human in the female category) during the revolution who was prosecuted – and sentenced – with reference to the content of her publications (Venpée 1999). The disparagement of Olympe de Gouges continued after her execution. In patriarchally marked depictions of the French revolution, de Gouges was heckled by the most prestigious of French male historians – Bretonne, Michelet, Guillois, the brothers Goncourt – in similar wordings as the male revolutionaries used when de Gouges lived. Predictably, the politically constructed female category was often left out in standard narrations and interpretations of the French revolution, not the least in Swedish. Although the category of women had asserted itself as a revolutionary protagonist, it was perceived as a force that hindered the revolution, and thus became marginalized, or overlooked. And this although the exclusion, in the case of Olympe de Gouges the extinction, took place during the terror laws of the Republic. As we know, the majority of the executed were not aristocrats, but male craftsmen, poor people, women of all social classes, and famous and cherished revolutionaries of a different political leaning than the one of the prevailing regimes.

The misunderstandings of de Gouges became predominant, even though de Gouges’ critique predicted the Republic’s suicide (the violence against their own), and even though de Gouges died without imagining that her literary work could be read as something else than truly revolutionary. It was not until over a hundred years later that de Gouges obtained redress as a literary activist, by the feminist and socialist Léopold Lacour’s portrait Trois femmes de la Révolution, les origines du féminisme contemporain. It should be noted that Lacour unfortunately did not manage to appreciate Olympe de Gouges’ literary aesthetics. Lacour mentions possible translations of his book into Swedish and Norwegian; however, the book seems never to have been translated (Lacour 1900). In the Libris-catalogue, a copy of the book from the French edition was received by the Swedish National Library (The Royal Library) over a half century (1956) after the book was published in 1900.

Most likely, the lack of success for Lacour’s book contributed to the, even today, minimal interest in Olympe de Gouges in Swedish. Lacour’s title contains the word feminism, used by Frida Stéenhoff three years later, in Feminismens moral. What had happened if Lacour’s portrait of de Gouges had been widely read in Swedish? Had the debate over the rights of women and the feminist movement progressed earlier if it had been possible to read Stéenhoff in dialogue with Lacour? If the image of the French revolution’s people in the category of woman had appeared more favourably and less burdened with guilt? If it had been known that the French feminist of the 19th century, the labour activist and editor Jeanne Deroin – before Léopold Lacour published his book – asserted the women’s rights heritage of Olympe de Gouges and the French revolution? (Scott 1996: 86; Gordon and Cross 1996: 137–139, 149).

In a radio program in Swedish from 2003 with invited scholars, Mary Wollstonecraft is discussed as the ‘creator of the first feminist manifesto’ (Sveriges Radio 2003). The word manifesto may be defined in various ways; and titles without the word may be perceived as manifestoes, for instance feminist texts by Qasim Amin (1893), He-Yin Zhen (1903), Elsa Laula Renberg (1904) Luisa Capetillo (1911), Mina Loy (1914). Alternatively, feminist texts may contain the word manifesto: Valerie Solana’s Scum Manifesto (1969), Black Women’s Manifesto (1970), Radicalesbian Manifesto (1973), Donna Haraway’s Cyborg Manifesto (1984), Queer Nation Manifesto (1990), Emi Koyama’s Trans Manifesto (2001), Alison Kafer’s Crip Manifesto for Social Justice (2013/17). However, in the context of the 18th century, yet holding Wollstonecraft in high esteem, for those who have read Olympe de Gouges’ Declaration of the Rights of Woman with its evident form of public announcement, political programme or speech, there is little doubt who wrote the first European women’s rights manifesto of that period.

It seems curious that a proto-feminist of animal-defending and anti-racist leanings, for long slandered due to her revolt against the social role for people in the female category, would be perceived as too transformative in relation to the discussions of today. However, the image and preconceived notions of a person’s oeuvre may become so established that they remain so despite facts and accessible primary sources. A name or a movement may lack prestige of association and become affected by conservatism due to earlier investments in research. This is not remarkable; the academic world, as we know, often prefers referring to the already established and researched. To relate to earlier works, and to highlight the not yet accepted, or forgotten, or made invisible, or defamed, ought to give, but does not always give the same prestige as the studying of aspects of the established. Rather, such endeavours may meet obstruction, a circumstance not unfamiliar to gender scholars.

Why, there is reason for asking: How to recognize themes that enter the stage after one’s own ideas have been accepted as subjects of concern? How to evade hindering research questions that have been affected by historical amnesia and are perceived to dislodge established research? And when the patterns of perspectives expand borders for what traditionally is included in the humanities, in gender research, and historical research? (Regarding this matter, Maria Jönsson’s sentences, in Subjekt Södergran 2016: 90, are gratifying and worthy of imitation.) In an article in Tidskrift för genusvetenskap from 2010, Ulrika Dahl speaks of when the perspectives of intersectionality were introduced in Swedish; how a phenomenology of stopping emerged, aiming to conserve prevailing outlooks and power relations (Dahl 2010: 72). Dahl discusses the initial resistance against whiteness-studies; however, the tardiness within academia in relation to new thoughts and transforming perspectives may be regarded as a general problem.

Which is why the lack of interest in other topics and social patterns other than the dominant ought to be acknowledged as a continuously existing phenomenon also in forums where it may be least expected. In contemporary texts in Swedish concerning the topic of future feminisms and feminist terminology, power-critical gender perspectives in relation to the ‘animal’ category are missing. Which are the possibilities for critical questions regarding humanity’s fellow non-human beings, including power-critical analysis of social and political constructed ‘animal’ and ‘nature’ categories in the politics and culture of human relations, historically and today? In what way does the revolutionary process take place for not yet established research questions within the humanities, and within gender research? And the problem I would like to discuss in an ulterior text: How may the process be criticized and changed in a constructive way?

An open-minded approach to feminism will, in my view, continue to push the humanities forward, becoming humane/ities, admitting the human being as queer, converging normality and non-normality into variation and difference. Such an insight will entail an understanding of the human being as the one agent power on planet Earth with the ethical responsibility to give space to every human being to bloom in whatever way s/he* wishes while also acknowledging, taking into consideration, respecting, and giving space to humanity’s fellow non-humans (other beings, and nature).

A wider feminist critique of the standard image of the French revolution would open for new interpretations, new questions and perspectives, and thereby more profound knowledge. A broader interest would also support the development of history as a field of study and education. Olympe de Gouges, and the historically defined women categories with their plethora of voices, discourses, travels, and self-images have for too long been disregarded in teachings both in schools and at universities.

References

Ambjörnsson, Ronny and Eriksson, Gunnar. Europeiska urkunder (ed) (1998) Stockholm: Natur och kultur.

Cole, John R. (2011) Between the Queen and the CabbyOlympe de Gouges’ Rights of Woman. Montreal: McGill-Queen’s University Press. Appendix.

Dahl, Ulrika (2010) Rapport från Vithetshavet. Tidskrift för genusvetenskap 31(1–2): 70−74.

Derrida, Jacques (2008) with Mallet, Marie-Louise (ed) The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press.

Gordon, Felicia and Cross, Máire (1996) Early French Feminisms 18301940: A Passion for Liberty. Cheltenham: Edward Elgar.

Gouges, Olympe de (1789/2012) Ur De svartas slaveri. Danius, Sara, Sjöholm, Cecilia and Wallenstein, Sven-Olov (ed) Aisthesis: estetikens historiadel 1. Stockholm: Thales.

Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur – människa-relationen. Stockholm and Göteborg: Makadam.

Gålmark, Lisa (2013) Antroandrocentrismens giljotin – exemplet Olympe de Gouges. Sosiologi idag 43(2): 9–36.

Gålmark, Lisa (2016a) Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism. Stockholm: Dela förlag. In English: Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges feminist humanism. Stockholm: Dela, 2020

Gålmark, Lisa (2016b) Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges. Feministiskt Perspektiv, November 20th.

Hagen, Ellen (1925) Pionjärer: Marie Olympe de Gouges och Markis de Condorcet gestalter från franska revolutionen. Tidevarvet 3(7): 4–5.

Hästbacka, Elisabeth, Johansson, Anders E. and Johansson, Anders S. (ed) (2016) Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm and Göteborg: Makadam.

Jarlsbo, Jeana (2007) Feministen som slogs in i döden för slavarna. Svenska Dagbladet July 28th.

Jönsson, Maria (2016) Jaget som randupplevelse. Subjekt Södergran: om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm och Göteborg: Makadam.

Kåreland, Lena (2010) Den franska kvinnosakens glödande elegant. Dixikon 12 maj 2010.

Lacour, Léopold (1900) Trois femmes de la Révolution: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: les origines du féminisme contemporain [Tre kvinnor från revolutionen: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: den moderna feminismens ursprung]. Paris: Libraire Plon, Plon-Nourrit.

Moore, Lisa L., Brooks, Joanna and Wigginton, Caroline (ed) (2012) Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. Oxford: Oxford University Press.

Robins Pennell, Elizabeth (1884) Life of Mary Wollstonecraft. Boston: Roberts Brothers.

Schimanski, Folke (ed) (1972) Kvinnan och revolutionen: texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Staffanstorp: Cavefors.

Scott, Joan Wallach (1996) Only Paradoxes to offer: French Feminists and the Rights of Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Sveriges Radio (2003) Mary Wollstonecraft. Filosofiska rummet 9 mars.

Venpée, Janie (1999) Performing Justice: The trials of Olympe de Gouges. Theatre Journal 51: 47–65.

Österholm, Hanna (ed) (2006) Feminismens idéer. Lund: Studentlitteratur.

Published in a shorter version: Gålmark, L., “Historical Amnesia and Progression – the Case of Olympe de Gouges” in Journal of Gender Research 39 (1):  107−114.

Photo: Liberté (1793) by Jeanne-Louise Nanine Vallain

© Arimneste Anima Museum #14

Advice for the Democratic Defence

Do holy principles exist? Is it possible to weigh principles against conditions? Alternately, combine them with parrying practice? In a foreword, the author Dalton Trumbo tells the story of how he, during the second world war, refrained from republishing his classic anti-war novel Johnny Got His Gun from 1939, written in 1938. The decision was made after a Nazi supporter had sent Trumbo a fan letter thus proving that the message of the book risked getting employed in American Nazis’ propaganda for peace and pacifism.

Nazis as negotiators and peace-makers? Hardly the image most people have of the Nazis, but that is how they desired to appear both in Europe and the USA. Nations and persons and minorities refusing to comply with the dictates were, according to the Nazi propaganda, against peace and were depicted as guilty of invasions and persecutions. An infamous illogical politics: If you do not abide to us invading you, we are forced to invade you. If you do not abide to us obliterating you, we are forced to kill you. Everything is your own fault, we only wanted to keep “the peace”. In the USA, Nazis could be seen demonstrating in the streets of New York carrying signs with pacifist catch phrases stolen from the peace movement.

Yes, a passive USA had without question played into Hitler’s hands. Something Dalton Trumbo in the name of art and politics did not want to contribute to. The passing of time and events changed his book, and the political forces could mishandle the new readings. In this way, in the moment, self-censoring was the bestselling peace appeal’s destiny. In order not to turn into a useful idiot for the Nazis, Trumbo considered facts about the surrounding world. A decade later, following the end of the second world war, the political situation was different – and the novel was republished (1959 and 1970).

When Dalton Trumbo realized the state of his novel, he, as a political leftist, had already unveiled the intentions of the Nazis and their false message of peace. However, not everybody was as politically aware, erudite, and up-dated. Many people were fooled – or let themselves be fooled. Almost everyone may be deceived by deceitful main figures. Today, with strong reactionary forces around, armed with old and new strategies for old and hidden agendas, this is something to keep in mind. Not everything is what is seems to be, and that which seems to be, may in actuality be the case.

Whereupon today resting argumentative books become up to date. In Denying the Holocaust (1993), the American historian Deborah E. Lipstadt, recently on a visit to Sweden to present her new book Antisemitism Here and Now (2019), shows how right wing figures, since the second world war, have acted to present Nazism as conceivable and on the level. Lipstadt discovers a new tactic: At first, they made attempts to exculpate the Nazi German politics and the Holocaust, then, when the attempt failed, they started to deny the facts. Interestingly, she also finds that these extreme right people generally encompassed anti-feminism with outspoken misogyny as a central ingredient.

For her critical and sharply written book, Deborah Lipstadt was sued in Great Britain by denier and historian David Irving – a trial she won and related in her book History on Trial (2006), adapted for the screen by Mick Jackson as Denial (2016). Beyond the offending of the victims, Holocaust denials are in itself a strange phenomenon. How may one contradict something so certified and researched? How may anybody want to reveal themselves as fact resistant beyond all reason? Unfortunately, they know what they are doing, says Deborah Lipstadt. By repeating lies over and over again, they are able to plant seeds of doubt. In this way, they manage to create confusion simultaneously as they may be perceived as standing on “the other side of the debate”.

People less familiar with science and knowledge – the public, journalists, politicians – risk being blindsided, says Deborah Lipstadt, by these abusers of freedom of speech clad in well-tailored costumes and fashion blouses. In the Canadian documentary Prosecuting Evil (2018) by Barry Avrich, the Chief Justice of the trials against Einsatzgruppe, Benjamin B. Ferencz, tells about a Nazi officer’s humanitarian facade. It is a short sequence spotlighting the Nazi camouflage tactic. The officer’s pleasant manner facilitated the deceits more effectively. Look here, our intention is to take care of you; our strive is the absolute peace.

That is, peace under the boot heel. Fascism and Nazism’s modus operandi. The total lie, the complete indecency. The Nazis named the suburb of Auschwitz, Theresienstadt, “the city that Hitler gave the Jews”. Clean, neat and perfect, nothing offensive close to the curtain, nothing seen near the fence. A scene hiding a reverse reality. When it was too late, the truth was revealed. The smiles and the peace were a grimace. And the benevolence and helpfulness the first step towards exploitation and killing.

About this method of fraud has been testified many times. So, what happens if the slipping in of horrible ideologies and practices happens later on, when they are conceived as decidedly illogical and forever discarded? A situation Lucía Punezo describes in the fiction movie The German Doctor (2013), based on a factual event in Argentina during the 1960’s. The movie begins in what constitute everyday smoothing between human beings – trust, empathy, and rationality – and shows how these essentials may be deployed to mislead and break others.

In the Nazi and Fascist obstruction, confidence in the other person is eroded and belonging to the female category implies being perceived as the most desirable object. And, thus, being exposed to existential horror. Is there on the whole anybody that I may trust? May anything at all be taken as a given? Once ordinary confidence is broken, each and everyone is left to moral and political suspicion, doubt, and confusion.

Which then is the practical conclusion? How may fascist forces be met and resisted – with remained human feeling? One sustainable answer is that lectures in democratic values and history must be given continuously and start early in life. For the public discusson, Deborah Lipstadt gives the advice not to debate deniers of facts, especially not Holocaust deniers, since to be seen on the same arena make them appear as legitimate opponents and contributes to spreading their message.

Deborah E. Lipstadt’s recommendation is as follows: do not forbid their speech, let them speak, oppose them. But do not assist in giving them a platform. Do not give them space, do not legitimize them as a counterpart. Participating in a panel is a kind of commission of trust, which is why freedom of speech for everyone is not on par with a place in the panel. Deborah Lipstadt’s solution combines self-defence, arriving from historical and today’s facts and experience, with the honouring of democratic and humanitarian principles. An advice that fits our time.

Original article in Swedish

  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun, New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006
  • Photo of Benjamin B. Ferencz

© Arimneste Anima Museum #13

The Revolutionary Olympe de Gouges

Mention the French Revolution and Maximilien de Robespierre and you will find yourself in a dispute continuing throughout the night. Mention Olympe de Gouges and you are met rather with silence. Was she perhaps a champion of the women’s cause? Incidentally, women during the French Revolution, were they not all impressive however revengeful Madame Defarges as in Charles Dickens A Tale of Two Cities?

Many people hold their own – rather firm! – opinion about the most decisive revolution in European history. Presumably marked by the fact that school literature in history cites male names to the extent of almost ninety percent (Sweden), leaving ten to fifteen percent to female names, facts shown by the daily newspaper Dagens Nyheter, 15th of January 2015 and confirmed recently by Swedish Television.

So, let us say that each and everyone’s image of the historic event needs some enrichment. In most of what has been written about the French Revolution, the women, if present at all, are depicted as somebody’s wife. To be sure, unpaid female labourers and supervisors played the part of considerable, yet not acknowledged, political figures. But is luring the father, the brother, the husband, the male friend, or colleague the only political manoeuvre pursued by people in the female category?

If there existed a group that can be said to have initiated and driven the French Revolution, it was the women. The sweat shop workers, the seamstresses, the washer women, the women of the marketplace. The intellectuals of the salons and clubs and the cultural workers at the theatre. The march on Versailles is the women’s march, many of the propositions adopted in the National Assembly, and later in the Convention, were proposed by the women.

They carry arms, they use violence and they fight among themselves. But they are also a significant force behind the fact that the Revolution was not as violent as is usually presumed. Only twelve percent of the Revolution’s popular events developed into brutality, and murders, according to Micah Alpaugh’s Non-violence and the French revolution political demonstrations in Paris 1787–1795 from 2014.

Yet, as is noted, the Revolution collapsed. The Revolution which established and encouraged an equal view of human beings and came to inspire people all over the world to rebel against slavery and dictatorship. The Revolution which inaugurated suffrage for white men and abolished slavery within the French Empire. But which started to execute political opponents within their own circles. As is known, the guillotine became a vehicle for censorship also devouring those who had given it order for its use.

That is, a vehicle of expurgation for the republic, which, less well-known, had persisted in denying active citizenship to the category of women. One of the first women to be condemned publicly was Olympe de Gouges, born out of wedlock to a daughter of a washer woman and a local landlord in Montauban in the south west of France. A single mother with a chosen name, Olympe de Gouges started a career in Paris as a playwright and was an outspoken literary figure. She deliberately decided to act in the role of an independent writer: ‘Nothing ought to be hidden. The writers with the most integrity ought to say what they see, hear and feel; to me there exist no parties’, she writes just before the outbreak of the Revolution.

Olympe de Gouges’ themes evolved into what would today be called classical feminist. Mental and bodily integrity, political rights, education, criticism of the sexual double standard. The situation for workers and marginalized groups, the elderly, children like herself born outside of marriage. Reforms concerning equal rights for men and women to divorce, and rights for children born out of wedlock, were accepted by the Convention. The proposal for a voluntary progressive tax became a reform which was accepted early on by the National Assembly. The French Socialist Party’s Ségolène Royal embracement of Olympe de Gouges in her book Cette belle idée du courage from 2013 should come as no surprise.

Indeed, de Gouges’ work of plays, philosophical theses, manifest and debating essays may be the first to show how the personal and the political are connected. She revealed the oblique and circumscribed conditions of citizenship, shaped tabooed issues, and widened her feminism by criticizing the French slave trade; already in 1784 Olympe de Gouges created her critical play L’Esclavage. With typical audacity, she attacked the justifying references to nature and ’the animals,’ pointing out the actual guilty party of the slave trade: the colonists and their economic interests.

Especially the last-mentioned made de Gouges into a target for sabotage, slander, and intrigues. The commentaries about her as a playwright at the national theatre Comédie Française, were sarcastic and condescending; as one critic argued: To write good dramas a beard on the chin is required. In addition to women’s rights and the criticism of slavery in de Gouges literary oeuvres, there was the most provoking theme for her contemporaries: the abhorrence of violence. During the Revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who, in print, criticized the exaggerated violence and death penalties.

And this, too, when enemies were affected: ‘Even the blood of the guilty befouls for ever the Revolution when it is effused profusely and cruelly,’ she wrote. In the beginning, and like most of the leading revolutionaries, including the women, since their only political status was as royal subjects, Olympe de Gouges favoured a constitutional monarchy. However, she was soon radicalised into giving her support to the Republic. But, she contended, the right to upheaval, proclaimed in the sensational Declaration of Human Rights (1789), does not acquit one from the duty to act with compassion: to sustainably transform the king into an equal, let the king survive the abdication.

When reporting on other people escalated, Olympe de Gouges proposed verbal duels as a means to solve interior conflicts and exhorted – to no avail – her revolutionary colleagues to meet her in literary duels. In the National Convention, the deputies responded by satirising de Gouges ‘revolution with rose Water.’ One of them admitted that there was more than one way to freedom, also the one ‘sprinkled with roses’. De Gouges replied that she for one, and for the sake of the Republic, had the courage to throw herself in the Seine with her feet tied to a set of cannon balls – on condition that Robespierre followed suit.

A partly prophetic suggestion. Not long after, in the summer of 1793, de Gouges was arrested for having protested the death penalty, criticized the government, by suggesting a national referendum, and for challenging the female gender role. When terror politics was voted for as a law in the Convention, and Robespierre had reached full power, she, in smuggled-out pamphlets, accused the male rule of making itself guilty of contra-revolution: ‘Is not freedom of speech and freedom of the press humanity’s most precious inheritance, treasured in article VII in the Constitution? Your random acts and cynical enormities ought to be condemned by the entire world.’

Polemical and pedagogical. Capricious, incorruptible, impossible to categorize. The Republic, which had profited from the female category and Olympe de Gouges’ large input to the Revolution, did not listen to de Gouges. It did not have to. Patriarchy constituted foundation, floor, and walls in the societal feudal pyramid which the Revolution challenged but never succeeded to tear down completely. La ‘Patrie’ was the mother-land liberated from monarchy – for men. As Carl-Göran Ekerwald writes in his book Frihet, jämlikhet, broderskap from 1988 and 2013, the French Revolution constituted Europe’s most important contribution to the spiritual history of humanity. And yet, one might ask if a feminist revolution may not have amounted to as great, or even greater, a transformation.

With her Declaration of the Rights of Woman from 1791, Olympe de Gouges pinpointed the largest restriction in the Revolution’s human rights, the exclusion of the female category, and male gender as a criterion of full worthiness. The people in the category of women – with its economic, social, religious, bodily, amorous differences and variations – were never ascribed active citizenship during the Revolution. The 30th of October 1793, some days before the execution of Olympe de Gouges, the Convention withdrew the informal right of women to assemble and speak at political meetings and discussion clubs. A few years later Napoleon attained power as a dictator and most of the French Revolution’s democratic landmarks were repudiated.

Who is given the power to speak? At all times, the right to express oneself threatens authoritarian rule because such powers tend rather to pose the question: Which is the political implication of this statement? What are the results of this utterance in relation to the maintenance of power? Freely expressed conversations, testimonies, and stories, especially from the excluded and marginalized, confront basic power relations – and are thus given less or no value.

However, this may be true also for a limited democracy, such as the early French Republic, given the perspectives of the revolutionaries in the female category. We conceive of freedom of expression as the right of the individual and overlook the fact that circumscriptions may also affect the group, in this case the status of woman employed as a formal hindrance for civil and political rights; the politics of exclusion thus affects the individual, the category, and society as a whole.

The peaceful Revolution – Rosewater of the Revolution – was never perceived by the ruling male revolutionaries as a possible course, although it may in the long run have been the most viable. Olympe de Gouges’ male contemporaries did not take her ambitions to act as a statesman seriously. However, it is just as likely that she, a proto-feminist backed by the female category, both created and died for one of democracy’s most essential elements: the role of the critical activist writer.

Published as ‘Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges’, in Fempers 20th of November 2016

Photo: Olympe de Gouges, statue in Joigny by Jacques Canonici, Pontigny, France

Further reading

  • A Tale of Two Cities, Charles Dickens 1859
  • Non-Violence and the French Revolution, Political Demonstrations in Paris 1787–1795, Micah Alpaugh 2014
  • Cette belle idée du courage, Ségolène Royal 2013
  • Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges Feminist Humanism, Lisa Gålmark, (original 2016), translated from the Swedish by the author with Alan Crozier 2020

© Arimneste Anima Museum # 12

The Era of Meat is Gone

 

 

Anno 2008

We are on our way to eating away the world. But nobody wants to admit it. Lisa Gålmark dissects the silence surrounding meat culture and demands a radical change.

Domestic flights and cars – out. Fossils fuels, long distance food transports, bottled water – out. Instead: enlarged collective transportation, airships, solar energy, wind power, energy efficient light bulbs, local production. Taxes on carbon dioxide.

Yes! Climate mitigation, and the debate about it, fulfils every environmental activist’s wildest utopian dream. Finally the many were forced to accept that which the few had been nagging about for so long. A longed for redress to all (of us) nature protecting muppets!

However, is there not something missing? Something tucked away under the living room carpet, evaded with remote-controlled precision, scratching under the floorboards, attentively drowned by talk about other things.

When the airline industry – which takes us closer to one another, opens national borders, forges continents and humanity, and is resposible for three percent of the emissions – is regarded as a mega problem, and every little change for the better is scrutinized – a bottle of water to myself equals millions of bottles of bought water to everybody else who thinks similarly – how can it be that a commodity produced to be consumed three times a day, and which constitutes the single biggest cause for the world’s total emission of climate gasses (18 percent), is not focused in debates of today?

Is not lifted up from under the carpet, is not liberated from the cellar position? But remains there. Almost everything must be brought out into the light but not the exhibit of proof, not the testimony, the shaky foundation of the prevailing culture.

Let me explain, with a broad, and a fine, brush. Meat may be everything under a peel, the inside of an orange or a banana: fruit meat; or it may be mechanically recovered meat from mixed pulses or beans or peas or nuts: nut meat. However, that which is customarily labelled ‘meat’ consists of the muscles, the heart, the liver, the kidney, the fat, the tendons, the skin from a once living being: dead meat. Corpse meat is the material result and the symbol of the seamy side of the progress of culture; the trivialization, the objectification of that which lives.

From nature, to other animals, to other humans. Not as a tragic act of need when there is nothing else to eat, but as a virtue. An everyday holy formula: This is how we build our bodies and our deportment in relation to others. A rather religious adoration proscribed clearly and most recently by the sausage company Sibylla in their advertisement in a Swedish morning papper on 6 November 2007. Above the picture of a hamburger, the ad proclaims: ‘A meal for real men.’ It might as well have claimed: ‘A meal for real human beings.’

 

 

Weapons were once forged for the killing of animals. The killing of animals contributed only marginally to the nutrition, but it implied power and trained in distancing by annihilation or reduction of empathy with others, animals, or humans. The meat from killed animals showed what may happen to the one who does not obey. Those who were commanded to kill, instead of gathering, cultivating, and caring for the children and the elderly, belonged to the category of men, young men, boys. This is how power was constituted and this is how those in power were able to create a class of people to perform the subduction, and the wars. Masculinity became the same as weapons and meat, violence, and power.

Belonging to the male category became a necessary, however not sufficient, condition for being ascribed status as a fully worthy human. In ancient Greece, the established definition of the ideal human, the human of full value, proscribed a person classified as ‘man’. However this person must also inhabit an ordinarily formed body and belong to a family of local estates and influence. Penis was no carte blanche, only one of several conditions to gain full rights.

People in the female category, women, girls, had no political rights, and were in general not taught to participate in the execution of force. Girls have not to the same extent as boys been ordered to kill animals or to take part in conquests and wars. Girls and women were house slaves and could be passed on or traded as slaves, and instead of becoming cannon fodder in wars, be used as deliverers of children and labourers. Girls were thus not systematically desensitized in relation to others, but were raised to work and persevere in the fields and in the homes. To close one’s eyes and serve, and not decide what will be put on the table. To stay silent in the assembly.

The Western white human dominance, the slave trafficking and trading with raw goods, animals and nature, presupposed being accustomed to the killing of others with weapons. Without desensitization and habituation, no readiness to perform the deeds. The killing of animals for food postulated and enabled the subduction or annihilation of other people and the conquest of land areas.

The order of food still contributes to and creates the culture. What defines a human being. What culture promotes and regards as commendable demeanour. The food order directs the ethics of Western culture: ‘Adjust yourself to the fact that life entails distancing and death. Get used to this as a child – in the past as a boy, and today as a girl, or a boy. Practice this at every meal, incorporate the credo: Let die and live on yourself. Not with a blow of sorrow in your heart from time to time because there exists no choice, but as a virtue.’

Culture built this moral of violence and disseminates it in politics. Every little human being is taught: Killing and objectification of that which lives is something we do every day – although we do not have to.

But, oops: Climate crisis! The virtue of death, the power on which male masculine superiority rested, was found leading, not to life, but rather to death. Traditionally for animals, and also for many fellow humans in the Southern hemisphere, affected by the relations of weaponry, in our time in the form of dismal trade agreements, now of all life. Should the emissions of climate gasses not be reduced substantially, perhaps to zero, there is a risk of total collapse. Should the world get maximally unlucky, we may all be swept away in one sudden mega wave.

It was the Western world which taught that it was just to go ahead. More of the same, more to everyone. Modernity, in everyday speech called the development, was the proud flag of the Western world; other people were taught how it should fly, simultaneously as the West was earning from the feast. Indeed, it was only to take a little time before earnings would trickle down to child labourers with their lowly paid and unpaid mothers. Unfortunately, millions of fellow humans perish from this miscalculation every year. Shit happens, as the cynicism was called in the 1990s. But also this, in due time, would be taken care of.

The development presuming to save everybody was a shrewd idea forgetting a large part of humanity, as well as nature and animals. And, by forgetting the last-mentioned, the very prerequisite for life and sustentation, and, in fact, also for all trade, justly performed or not. The result: panting oxygen-deficient seas, cut down ancient forests which otherwise would have maintained the rain in the ground and carbon dioxide in the air; air in which the degree of oxygen is declining and harmful particles increasing.

Fifty billion mammals and birds are slaughtered yearly while wild animals are being extinguished due to diminished habitats – in only thirty years (1970-2000) the free living number of animals of vertebrate species has been reduced by forty percent (WWF Index 2008). Ninety percent of the big fish species in the oceans of the world are at risk of depletion. The number of zoonosis, sicknesses transferable from animals to humans, originating in the meat trade, the trading in confined animals, and  wild animals, have increased and threatens to spread mass death of human beings through large scaled epidemics (pandemics).

 

 

Modernity, the development with its death meat served at the everyday dinner table, had forgotten the form of the Earth. Round and good; round and good with certain rules. However, basic rule-setting for one’s actions and one’s society was never a priority of the leading cultures. Perhaps then, the crisis is what the Earth needs. Since, now we know: The Northern hemisphere, with its self-aggrandising omni potency, did not, at the end of the day, create an economy and a food culture fitting for global usage. When other continents are persuaded to follow accountings in which all life may be bought and consumed – and this objectification becomes an everyday cult – then everything may fall. As Vandana Shiva might have said about the mismanagement: We are eating the world into destruction.

Six billion may, whichever way we see it, not live, eat, and consume as a Swedish citizen. The Swedish development of 5,9 tonnes carbon dioxide equivalents per person and year is not a praiseworthy model considering the global possible space amounting to 1,2 tonnes per person and year. The Western way to economise and produce, in spite of the many progressions and nice wordings, was no formula for development. It was rather a prescription of perdition.

Imagine that the hubris-afflicted, instead of plundering, had listened! If they, a long time ago, instead of forging weapons, had made fine ploughs and toys, worked with, and gathered plant food, and shared the house chores. If they, instead of shooting at the strangers on the shore and stealing their land, had tried to make new friends. If they, instead of mowing down encountered lands, had formed mutually beneficial trade relations with other peoples. Planted, gathered, cooperated, played, and developed a more equal technology.

History cannot be made over. However, it may give a hint at which kind of development is sensible. Or, at least, wiser than others.

Yet, silence resides. Silence, as in the grave, or almost. Months went by before the big Swedish newspapers covered the FAO-report showing that the global husbandry, i.e. the Western food culture, i.e. the death virtue, contributes to more climate gasses emissions than the airlines, the cars, and the boats emit together. Remaining to make known is that the production of “meat” constitutes one of the biggest sources behind the decreasing biological diversity. That the animal based food order is one of the three biggest factors of environmental destruction. That it threatens energy resources, water resources, and implies pollution of watercourses and death of the bottoms layers of the Baltic Sea.

And, but this we know already, that this production, should nothing be done, will increase by the double before 2050.

Increase by the double. How is it possible? Keep in mind the prescribed silence, the graded definition of the human being; how power has been passed down by weapons and killing: the raising of children to desensitization and violence through enforced acceptance of the food on the table, and the result: the potentially self-destructive non-perceiving of the condition of others.

Do not forget this death virtue’s upscaling after the Second World War. From 1945 onward ‘meat’ from animals became the norm: institutions, authorities, structures, relations, and actions commanding the material result of the killing of animals as the fully worthy and irreplaceable protein. Although the killing of animals en masse devours water, land, forests, and oil. That is, devours future means of subsistence for many people all over the world.

Since the 1960s, when animal husbandry was intensified, the consumption of fossil fuels has risen nine times; Swedish enterprises have been leading in the export of Western meat normativity and milk normativity by the selling of agricultural systems – from Shanghai to Rio to Pretoria. Large investments were made to make people shift from their, in general, vegetarian food habits to consuming animal produce, all in order to become like white people. The size of the investments, with its disclosed racism, has effectively obscured the white food culture’s imperialism and contribution to the problems of the world.

However, when activists of today who perform and illustrate desert outside of the aeroplane industries’ head office, do the same outside the slaughter houses of Scan, and the chefs of the world gain insight into their role in the climate crisis and show that it is  the spices rather than the flesh which create the taste – well, then all our insignificant plates are transformed into locations for non-violent revolution. When the media lets the uncritical listing of recipes from Scan and Swedish Fish ebb out, and private homes already have begun dealing with the issue – abracadabra: A humanity which does not only enjoy sustainable food but acknowledges the right of all humans to eat.

 

 

So, now it is time for me to call out. Like Cassandra, yet not like Cassandra. She, who in the Greek mythology prophesized about the Trojan horse, but who was made invisible. The horse appeared as a gift, while, in reality, it implied ruin. Cassandra whom no one listened to but whom everyone ought to have listened to.

Hello, dearest farmers, and interior ministry with society’s subsidy purse in your hand, what would you like to have the food culture say about us humans? It is no longer feasible to assert that we must kill in order to live. All better judgment suggests the opposite: To live, cease to kill.

Dearest you, do not waste tax millions in support of the unprofitable meat protein and cow milk production. Give these sums to more life-embracing agricultural projects and enterprises in which plant meat, pea milk and oat milk, canola oil and olive oil (omega 3) are placed at the top. Remove immediately that life-threatening product which directly objectifies and kills animals – and directly and indirectly risks the health of human beings by environmental pollution, climate change; coronary diseases, diabetes, cancer, and other illnesses which for the main part are caused by the intake of animal fat.

Facilitate for those who wish to adapt. Resume the large cultivation of pulses on the Gotland island and in other parts of the country. Let the animals roam free to graze the land beautifully diverse and concede from having them killed before they have lived their lives. Perceive nature as it is, a human projection, and an invaluable cooperative partner, dangerous and life giving, a context in which animals endeavour to outlast, some on plants, other on other animals, because they do not have a choice.

At large, and at its wisest, humanity is a plant eater. This is how humanity makes the land suffice. This is how humanity practices to build sustainably and care about others regardless of their outer semblance. This is how humanity, with all humanity’s loveable flaws and imperfections, creates possibilities for survival.

 

Published as “Köttets tid är förbi” in Ordfront Magasin January/February 2008 with illustrations by Anneli Furmark

© Arimneste Anima Museum # 11

Frågan om rött

 

Färger har evig existens. Färger tillhör alla och ingen. Färger kan skifta betydelse i olika tider och på olika platser i olika sammanhang. I modern tid kunde grönt ses på uniformer på båda sidor under de båda världskrigen, senare dök färgen upp hos de amerikanska gröna baskrarna, och långt före dess symboliserade den hopp i folkliga manifestationer under franska revolutionen. Färgen rött har använts och används av socialister och kommunister med skiljaktig ideologi och praktik, fanns rysansvärt nog i en ljus ton i de nazityska flaggorna under andra världskriget, och kan idag ses i de röda och vinröda baskrarna i den amerikanska armén eller flygvapnet. Rött minner om elden som kan skapa ljuvligt rostad och griljerad föda, men också löpa amok och ödelägga en hel trakt.

Motsatser och nyanser upptar Laksmi Pamuntjaks poetiskt intellektuella kärleks- och bildningsroman Amba, skriven på bahasa Indonesia (2013) och översatt till engelska som The Question of Red (2014). Romanen följer föregångaren S. Rukiahs Kejatuhan dan Hati (1950) med dess väv av personligt-politiska tankar och händelser, och tar  tidsmässigt vid där Rukiah slutar: 1960-talet fram till 2006. Laksmi Pamuntjak låter sagan Mahabharata utgöra startpunkt för berättelsen: Prinsessan Amba står på slagfältet mellan kung Salwa och motståndaren Bhisma som båda vill trolova Amba; i ett andra liv ingriper Amba i gestalt av krigaren transkvinnan Srikandi, och gör processen kort med Bhisma till fördel för Salwa.

I den traditionella tolkningen uppfattas Amba/Srikandi som en hämndlysten kvinna som inte kan acceptera sitt öde. Inspirerad av Centhini, ett av Indonesiens äldsta manus, en encyklopedi med poesi, sånger och profetior namngiven efter den visa pigan med samma namn, utmanar Laksmi Pamuntjak sagans lokala hinduiska, buddhistiska, animistiska traditioner – äldre än 1300-talet när handelsresande kom till Java med den islamska läran – som föreskriver tabu mot att ingripa i ödet. I The Question of Red blir Amba feministisk hjältinna i ett tragiskt drama i modern tid:

Modern Nuniek och fadern Sudarminto, förskräckta över sin begåvade unga dotter, förstår inte Ambas känsla av ofrihet, viljan att skapa sig ett eget liv och att inte förlita sig på utseendet för att vinna någons hjärta. Föräldrarna är medvetna om Ambas önskan, men utser likväl en framtida make, en rättrådig man som låter den han älskar älska andra, men ser det som mannens uppgift att styra. Föräldrarnas val gör Amba besviken: “Varför frågar han inte mig vilka böcker jag tycker om? Varför frågar han inte vilket sorts skrivande jag vill ägna mig åt? Hur ska någon som inte känner sin tilltänkta kunna göra sig värdig henne?” Föräldrarna hyser djup respekt för värdet av bildning som ett sant tecken på ödmjukhet och förfining men giftermålet kommer i första hand.

Amba reagerar med att vända sig till litteraturen och poesin: Tagore, Else Lasker-Schüler, Brecht, Celan, Eliot, Turgenjev, Neruda, Pramoedya Ananta Toers tolkning av Steinbecks Möss och människor. Hon förälskar sig i det engelska språket, i hermeneutik, i ambivalenser, i litterära teorier. Förkovran ger henne arbete som översättare och möjlighet att tolka de indonesiska poeterna Chairil Anwar, Amir Hamzah, Asrul Sani, Subagio Satrowardojo. Hon börjar förhålla sig kritiskt: Om västvärlden är blind i sin tro på vetenskap och maskiner så är den indonesiska världen inte mycket bättre när den tror att allt kan lösas med böner och trollkonst. Hon öppnar sig för andra ljudvärldar och betydelsevärldar, och blir ifrågasatt: Andra människor ber i gryningen, och du läser poesi. Att läsa poesi är en sorts bön, kontrar hon och lovsjunger dess magi: I poesin finns alltid tillräckligt mycket utrymme för att gömma hemligheter. Reciterade strofer omfamnar tungan och gör läsaren stark. Poesin är en kärleksaffär.

På nyheterna hörs ideligen om nya räder och nya ord för makt, som generalråd och revolutionära rådet. Släkt och vänner börjar ta avstånd eller motsäga varandra för att de tillhör olika partier eller har olika åsikter, folk börjar låsa sin dörr. Även vokabulären förändras, och den vänlige gatukökskillen hörs plötsligt uttala: Jag ska döda den j-a kommunistbastarden. Ambas familj erfar hur lätt våld kan uppstå, och hur människor, när våldet väl tagit fart, inte vet hur de ska stoppa det. En av Ambas konstnärsvänner får sin konstutställning på ett hotell i Jakarta nedbränd av en antikommunistmobb. Är det möjligt att skapa konst i denna tid?

Amba tvekar över förutsättningarna att skriva och måla politiskt utan att tumma på det estetiska. En kväll på väg till ett möte klär hon sig i rött för att vara lojal, och för att undvika ”ett av de där mardrömslika samkvämen med ett flertal män och en kvinna där kvinnan känner sig som en outcast”. När hon träffar den vackre Bhisma och förälskar sig andligt, kroppsligt, intellektuellt vindlar de politiska samtalen i dagar: De som förespråkar kommunism, menar Amba, har ofta inte ens läst Karl Marx, och misstar sig när de ser Marx som en historisk determinist som inte betonade vikten av att agera; men sociala strävanden får inte ta över den beprövade erfarenheten; människor måste i första hand uppskatta andra människor för deras handlingar och hängivenhet, inte för deras politiska åsikter eller inflytande.

Situationen i landet förvärras. Ambas mellanskapsplatser, hennes sanna hem, försvinner, och hon börjar ifrågasätta både Bhisma och Salwa: Är de inte misogyna? Respekterar de henne på riktigt? Den indonesiska underrättelsetjänsten utövar förföljelser, och den amerikanska dito med sina röda baskrar, spioner och infiltratörer skrämmer människor med publika tal i militärmundering och vajande fascistisk veni-vedi-vici-flagga. Kommunisterna blir utmålade som onda; organisationer görs illegala; studenter, kvinnoaktivister, föreläsare, konstnärer fängslas, och Amba drabbas personligen: Bhisma försvinner, bortrövad av militären.

Många år efter kommer Amba i sitt sökande efter Bhisma till ön Buru, där fler än tolvtusen människor internerades utan rättslig prövning, som förmodade anhängare av kommunistpartiet, som vänsterpolitiker eller oliktänkande intellektuella. Straffkolonin på Buru under Suhartos regim hade målet att omvända kommunister, men var i sig en gigantisk imitation av det kinesiska kommunistsystemet. I över ett decennium hölls människor fängslade utan någon formell rättegång. När de befriades hade en del hunnit dö; andra blev kvar på ön av sociala skäl: deras familjer ville inte veta av dem.

Amba söker upp överlevande som minns Bhisma. Han hade varit aktiv och sympatiserat med vänstern, men setts som en dålig kommunist på grund av sin mörka poesi med skeptisk ton, lyrik utan revolutionärt budskap som kunde handla om att vila under ett träd efter en dags hårt arbete. Att betrakta gräset sakta växa i den brännande solen. Att lyssna på ljudet av vatten. Att människorna var underlägsna fåglarna, och att fåglarna visste om det. Bhisma pratade aldrig illa om andra människor, tog inte saker från andra och gjorde sig inte till. Isoleringen och inlåsningen gjorde honom vän med råttorna, de höll honom sällskap, och han förärade dem med namn. Altruismen syntes i hans ögon och han ansågs ha speciella krafter: ”att hantera och kommunicera med djur, att vidröra ting och varsebli deras historia eller att se en annan persons aura. Kapaciteten att utsträcka, omforma, utvidga och trycka ihop, att generera värme, att förändra människors tänkande.”

I breven till Amba, undkomna överhetens censur genom osmosis (gradvis absorbering), berättar Bhisma att språket utnyttjas för att utföra hemska dåd: idéer blir till doktriner, doktriner blir slogans, slogans blir lojalitetskrav. Han ifrågasätter våldet, dess galna bana och efterverkningar, och återkommer till samma fråga: Vad är det mer exakt som kan förklara blodtörsten när så många har förmåga att uppskatta kravlös vänlighet och vardagens små ting? Omgiven av Burus grönska, turi och mahoni, puspa, rasamala, läser Amba i breven hur Bhisma lidit under tidsandan när enkelt folk började attackera varandra i förvissning om att de hade rätt och andra fel. Vad skiljer medfångarna från fångvaktarna, annat än stövlar och gevär? Amba som avskyr det svart-vita i livet kan förstå att kuvande föder motstånd – men varför lär sig aldrig mänskligheten detta samband? Sukarno var förfärlig, men Suharto placerar sig bredvid Hitler, Chiang-Kai-Shek och andra. Historien är en hjärtlös jättes fotavtryck där vanliga människor trampats ner i jorden som om de aldrig hade existerat.

Vart fjärde år får Buru en lång torrperiod och Melaleuca-träden brinner som om de försökte rena sig. I Indonesien har alla en personlig livshistoria om hur allt blir politik, och hur allt kan bli tolkat politiskt. Så vilken historia kommer att läras ut i skolorna i framtiden? frågar sig Amba. Sukarnos propaganda förkunnade att en nation av tempeh (indonesiskt traditionellt växtkött) var lika med ett svagt folk. Idag är tempeh – ekologiskt, fullt av proteiner, gourmet och med fast textur – älskat av människor över hela världen. Ambas farmor visste vad som krävdes: gott smaksinne, skicklig hand, kännedom om villkoren för alkemi, erfarenhet nog att veta exakt hur mycket vitlök, salt och peppar, chili varje rätt behöver – lodeh eller opor (sås), botok eller urap, ångande ris, sauterade långbönor, friterad tempeh med sambal på sidan om, pecel, kryddig jordnötssås – och när, för vilket tillfälle och vilken typ av hunger en viss rätt passar.

Fadern lärde Amba att tänka självständigt och att aldrig glömma färgernas nyanser: bläck, ebenholts, kolsvart, korpsvart; pigment som innehåller koldioxid: blanksvart, sobel. Men världen är anfäktad av striden mellan svart och vitt som vore de antipatiskt motsatta. Vi och ni, vi och de andra; trots att den svarta färgen kan vara ljusets färg och leda till fred. Och kärlek göra en till både jägare och jagad, gåta och pris, förort och universum – det är aldrig bara ett enda. Amba vill ge dottern hela spektret: rubinrött, rosarött, cinnober, orange, karmin, sangria, ockra, purpur. Att bli konstnär är att utforska glappet mellan ord och materia. Att veta hur en kan ta två, tre vanliga saker och sätta ihop dem i samma rum så att något nytt uppstår, något som förmår ställa det ordinära på huvudet.

Romanen är tillägnad författarens dotter och föräldrar och de tappra offren och överlevarna på Buru.

  • Laksmi Pamuntjak, The Question of Red, a Novel, [Amba, Jakarta: Gramedia Pustaka Utama, 2013], översättning till engelska språket av författaren, Seattle: Amazon Crossing, 2014
  • Mary S. Zurbuchen, red., Beginning to Remember, the Past in the Indonesian Present, Singapore: Singapore UP, 2005
  • Geoffrey B. Robinson, The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965–66, Princeton: Princeton University Press, 2018
  •  Vincent Bevins, How Jakarta became the Codeword, The New York Review of Books, 2020

© Arimneste Anima Museum #10

Pig? Who?

 

 

Anno 2006

The swine, the pig, is the image of that which one ought not to be, and ought not to behave. Nobody wants to be compared to the swine, not even the abominable Nazi. “Hang the bloody swine,” Hitler is said to have exclaimed about his former private doctor at the final stages of the war.

“Vote in the church election – or any pig may win, and anything may happen,” a political youth organization’s slogan stated before the church election, in a 2004 campaign illustrated by a picture of a pig clad in Hitler moustache.

“Men are animals,” said the chairwoman of the country’s rescue centres for women and children who have been beaten up by their male relatives, in an uppercut a year ago. In World Cup-Germany, a Swedish weekly paper directed a well-meaning campaign against trafficking and brothels: “Don’t be a pig”.

Don’t be a pig. Don’t be like a pig. What is a pig like?

Presumably, few pigs have incited mass murder on members of their own species (nazism/racism) or practised systematic denigration of their own with reference to gender (sexism). Rather, these acts seem to be specifically human; to strive to prevent and work against.

Yet, it is not humans who commit enormity that we are told not to imitate. It is pigs that we are told not to imitate.

Foul language exists to offend. Foul words may be pointed downwards, against those who are disparaged and oppressed. They may be pointed upwards, towards those who disparage and oppress.

Parables in Western societies have played a significant role as a linguistic tool to subordinate humans. Humans on other continents were said to be animals, or like animals. Women, workers, the functionally divergent, children were perceived to be more closely related to animals, and, like animals, were thus expected to be subservient.

These groups differed from the norm of the fully valued human-male in power position and could be treated as animals were already treated (forced labouring, unilateral usage, slavery, or eradication). The relation to the animals, nota bene, not the animals themselves, constituted a model for how humans may or ought to shape their interpersonal relationships.

The historical strategy of the Master trickled down. The man above the wife/woman, the wife/woman above the maid, the farmhand above the maid, the maid above the child. And the animal at the bottom, tied up in the barn as the forced body manifestation of power, to be consumed in unison at the family dinner table.

“Don’t be a pig.” Don’t be an animal. Don’t be like an animal. The Swedish paragraph against hate speech does not include animals, however it most probably ought to.

Each time the image of an animal is used for disparaging and stigmatizing purposes, whether it is righteously pointed upwards, or abominably downwards, the historical model for dominance and division of humanity is made invisible. Each time this image is used deprecatory, the factual conditions of animals are overlooked, even though these conditions comprise the very prerequisite for the disparaging to be effective.

Which is the reason for, presumably, not even pigs wanting to be “pigs”. Which is the situation of our genetic relatives the pigs? How many know what it is to be a pig under human power? How many want to know?

Since the human being is an animal as well, the animal image, used as a weapon, constitutes, and expresses, self-contempt.

A self-loathing hampering people from realizing that the blow with the already beaten is a threat against all subordinated. The choice of weapon, the animal, upholds the basic thesis of fascism; despise the dominated and those who have been dominated, and, in this way, maintain the fear of being weak, or the fear of being exposed as weak or vulnerable.

It exhorts: Support your own fear of weakness, deaden it with contempt: “Don’t be a pig”. When it ought rather say: Imagine the disadvantage (whoever it is). Imagine the pig.

 

Published in Aftonbladet Culture 24th of June 2006, translated from the Swedish

Photo: LG

© Arimneste Anima Museum #8

Climate, Grub and Politics

Anno 2007

The airlines, the airlines, the airlines. And of course the cars. This, in summary, is how the great climate scapegoats have been listed until recently. Here, Lisa Gålmark focuses on a climate question we would rather like to forget: the one about food.

According to the UN, the world’s livestock industry contributes more to the emissions of greenhouse gases than the whole transport sector – still we defend ourselves against making politics out of what is found on the plate.

At last the public, that is to say the media, has opened its eyes to the fact that the problems of the world demand personal and everyday decisions. The weather forecasts became heated, one environmental film after the other was aired on state television, and people in cities on the borders of our biggest lakes realized that their city could at any time find itself under water. Even people in Stockholm were beginning to sense that an escape to Helsinki with one’s belongings in plastics bags may in fact become reality. And swish – suddenly it was possible to talk about carbon dioxide equivalents, rationing and changes of electric light bulbs.

So far, so good. However, well ingrained lines of thinking do not disappear straight away, well ingrained patriarchal lines of thinking where one measure is prioritized and blamed for the whole debacle, like a modern scapegoat, to be shoved away, thereby saving the Western world from ruin. For the climate question, the scapegoat is the airlines. It is the airlines that are the bad guys, environmental organizations and journalists assert, most lately the British author George Monbiot in his book Heat. Monbiot calculates and finds that if we only make a transition from fossil fuels to clean energy, the Western world may continue to enjoy today’s standard of living and still save the planet. With one exception: the airlines. We can’t go on flying because the airlines emit enormous quantities of green house gas, which in due time lead to the fall of poor human beings. “Porto Alegre – goodbye”, the Swedish writer Andreas Malm wrote in his review of Monbiot’s book in Dagens Nyheter 13/11 2006.

So then one should stay at home. Draw a line through global network meetings, concerts, and conferences. Forget about flying over the seas and experiencing what it is like to be in a cultural and linguistic minority. Forget about creating peaceful human relations in foreign places. But what if this is the wrong measure? Or: what if this is the right measure but not enough as a measure? What if the climate problems demand a broader outlook entailing the whole of industry, the economic order, our Western patriarchal culture, how it counts only the finished product, and rarely the environmental, human and animal costs of production? What if it even affects how we nourish ourselves, the supposedly neutral and trivial food on the table? Reproduction. The consuming sector. The traditionally feminine, sensitive, and politically ignored food industry. Maybe it is here one should get rid of one’s blinkers if the aim is to clear away climate threats and at the same time show solidarity with the poor people of the world.

Food is part of culture, and in the Western world much of the food consists of animal ingredients, that is to say, meat, egg and milk products from the animal industry. Ever since hunting in the Stone Age contributed at the most twenty percent of the food intake, and had as its prerequisite weapons, that in turn could be pointed towards humans, meat from animals has been culture’s highest-valued protein. Meat from killed animals was traditionally nutrition for men in power, and it was not until the late 19th century that animal meat became everyday food for the masses. The meat normativity of the West – the institutions, structures, relations, and acts which uphold the norm that perceives other animals as objects for humans to do whatever they want with, especially to produce and consume as everyday “meat”, is today spreading around the world by advertisements, and by the export of agricultural systems.

For a long time, this norm went free from critique by people otherwise interested in environmental and social issues. Why? Unequivocally it has something to do with the reproductive status of food, its trivial and animal-like status. The grub, the nosh, the food that mother so naturally, self-evidently, and home-sweet-homely, prepared and served – could it really have a political bearing? Should grand/mother have been an important negotiating part in the political problems of the world? Should she not just have put the ham sandwiches on the kitchen table and reminded us that it is getting late? Can it be that the kitchen work of the 20th-century Western housewife actually had a decisive impact on the state of the world today?

Maybe it is due to such patriarchal blinkers – priorities ascribing exclusive political weight to masculine-coded questions – that the whole of Swedish media miss when the FAO’s latest report, Livestock’s Long Shadow (November 2006) shows that the world’s livestock for food production is one of the three largest contributors to environmental destruction and – just listen to this – that it contributes more to climate change by emissions of greenhouse gases than the whole transport sector, including airlines and cars.

Those who wish to show solidarity with the poor of the world, and at the same time desire to do something about the climate problem, should ask themselves: How is environmentally sound agriculture to be organized to sustain a continually increasing human population? Which direction should the food industry take in order not to become a security problem when oil prices climb to a hundred dollars a barrel?

Over the last thirty years the number of wild mammals has decreased to half due to shrinking nature areas, hunting and environmental poisoning. The big fish species in the world seas are near depletion; in forty years all of the fish species used for human food will be gone. Simultaneously, one billion human beings are undernourished. Seven million children die every year because they lack access to food and clean water. According to the WWF’s Living Planet Report, the major part of the growing ecological footprint that humans are putting on the earth – that is to say the production and consumption of the West – is due to the increasing usage of fossil fuel, a usage that has risen nine times since 1961.

The sixties was the period when the intensive animal industry, and with it meat normativity, made its breakthrough in Europe. Since the end of the 19th century, the slaughter industry was the first to use the assembly line and – with the aim of increasing efficiency and turnover – animal factories with small areas and confinement were introduced. This meant: increasing efficiency and turnover in a sector contributing greatly to fossil fuel consumption. Just a few years ago, the Swedish University of Agricultural Sciences found that the amount of energy needed to produce one kilo of Swedish meat from a pig would transport the same amount of energy in the form of beans three and a half times around the earth by ship.

Still, today four billion people sustain themselves on a plant-based diet while two billion live on an animal-based diet. Concurrently with the Western export of agricultural systems to Asia, Africa, and South America, the human consumption of animal flesh is projected to double by 2050. Today, soy beans, and maize are given to cows that naturally eat grass and almost all – ninety-five percent – of the global production of soy beans become food for animals in the animal industry. China has gone from consuming a little over 13 kilos of animal meat per person per year in 1980, to 53 kilos in 2004. Between 1992 and 2002, China accordingly increased its import of grain by over 70 percent, most of it to use as fodder in the animal industry.

When more and more animal products are consumed by more and more people – the number of animals raised and slaughtered per year has already reached fifty billion1 – the demand for energy rises at a high speed. So does the demand for grazing and fodder grain areas. Where are the areas to be taken from? The coasts that disappear in the wake of climate changes? The deserts that develop as a consequence of forest felling and over-grazing?

The above mentioned George Monbiot said in an article in The Guardian in 2002 about world starvation that the world in ten years will be forced to make a choice: either an agriculture growing food for animals, or an agriculture growing food for people directly. Here, Monbiot had a point: to do something about starvation in the world, it is no longer only the distribution of food, ownership, and capital that is important; the type of food that is produced is just as important. Recently the Swedish scientist Lisa Deutsch showed that in Swedish animal meat production the animals raised are given fodder up to 80 percent based on raw materials from areas in other parts of the world, for example soy from cleared rainforests in South America and palm oil from rainforests in Asia.

A change of agricultural policies – from an animal industry to a mainly vegetable industry – directed from parliament could be used as a model globally, and this in more ways than the positive effects on climate, seas, rainforests, oil consumption, and area demand. The problem of animal ethics – alarming in itself – may at last find a happy solution. A world without slaughter and animal industries is a world that also takes animals without human language into consideration, thereby relieving itself of a heavy moral burden.

The phasing out of the animal industry would lead to less environmental pollution and poisoning when nitrate from manure would no longer leach into the groundwater and rivers and streams, turning into algae bloom, and eutrophication. The high content of phosphorus in human excrement would become less with more vegetable production instead of animal production. For example, as a study from the Swedish Royal Institute of Technology shows, the water in Stockholm would immediately be one-third cleaner if half of the animal ingredients in people’s food were replaced with vegetables.

The neglected FAO report focuses not only on the consequences of the animal industries on climate change and the environment in general, it also shows that these industries are one of the biggest factors behind the world’s decreasing supplies of fresh water: The production of one kilo of vegetable protein may require 98,000 less litres of fresh water than the production of one kilo of meat from cows (California). And this in a world where already more than one billion people lack access to clean water. (Actually, each person may save more fresh water by abstaining from eating a large hamburger made of animal protein compared to not taking a daily shower for one year.)

Thus, huge economic gains may be made, would society abolish the subsidies that are given to the animal industries: 350 billion dollars per year is granted in support of world agriculture. In the 2004 budget of the EU, half of the tax money was spent on various forms of agricultural subsidies. These state subsidies and credits could be used for more urgent needs than to support an environmentally destructive, energy-consuming and uneconomical agricultural system. What about looking over the tiny investments on women’s shelters, integration, elderly care, pre-schools, animal welfare, and culture? It would not be hard to find activities on which to invest the billions now granted to the animal industry.

That is the measure on a national and international level. The private and the state levels should not be played out against each other. Both may be good politics, and to choose between them is rather a counter-productive result of an antiquated line of thinking: the logic of either-or. Sweden, Swedish companies and households have, all in different ways, backed provincial meat food into becoming the global norm.

For those who wish to do something about their personal part in the climate crisis, and about starvation in the world, there are more alternatives to choose from than the recommendation: “the only thing you have to do is to give up flying.” Recently, the scientists Gidon Eshel and Pamela A. Martin at the University of Chicago found that the amount of carbon dioxide, from production to distribution to cooking and eating, is considerably lower in a vegan diet than in the standard American diet. The vegetable diet causes one and a half tons less carbon dioxide per person per year compared to standard food. Giving up a couple of eggs and a few steaks and hamburgers every week does make a difference and is a good start, the scientists say. This choice can be made three times a day.

How do we stop regarding problems of environmental and social justice as isolated from each other? How does the threat to our world become a start for new ideas and better alternatives? How do we continue to open the borders of the world – in a sustainable and socially justifiable way? How do we make it possible for more people to travel and meet each other? What can be done to support the peasants of the world, 70 percent women, in sustaining themselves and live a good life? More trains and boats, taxes on airlines, research on environmentally sound aeroplane motors. Phased-out subsidies to the animal industries, abolished tariffs on imported refined food stuffs to the EU, a Tobin tax, written-off national debts. Rehabilitated vegetable and sustainable food cultures spread over the world. Etcetera – feel free to add to the list. It is time to demand more than one thing. It is time to look over the whole system. It is time to invite your mother to a dinner of veggie meatballs and root vegetables au gratin.

Published in Arbetaren Radar 2007 no 4 (January/February), translated from the Swedish

© Arimneste Anima Museum #6

Slick knockout

 

or Rolling With the Punches

När dagens drag queen-föreställningar blivit del av underhållningsindustrin är det lätt att undra med Judith Halberstam (för två decennier sedan): ”Som min tidigare bok om kvinnlig maskulinitet visade har den genusobestämda kvinnliga kroppen sällan tilldragit sig samma intresse som sina manliga kontrahenter”. Eller utropa som de första queeraktivisterna i Queers read this leaflet: ”Queer, unlike gay, doesn’t mean male”.

Ja – var är alla drag kings? Svar: I Norrland!

I föreställningen Slick på Norrlandsoperan i början av 2017 och senare på Dansens Hus i Stockholm våren 2018 solodebuterade Sofia Södergård i egenskap av dansare, skådespelare, DJ och koreograf. Världsstjärnan Qarl Qunt intog scenen – en ung manlig attraktiv och välbärgad person i dyra kläder, dito frisyr och armbandsur förälskad i sin egen image och sin egen underbara kropp. Publiken fick följa Qarl visuellt och musikaliskt i olika rum och scener där Qarl dansade och rörde sig till musik (Beyoncé) på sin fjärde världsturné. En skickligt applicerad makeup betonade den existerande kroppsstyrkan och gjorde intryck med djupt placerade ögon, borstiga ögonbryn och bred haka. Qarl visade maskulin disciplin i stela och kontrollerade gester: ta upp plats, röra sig långsamt, föra sig rakt och utvidgande som om armhålorna rymde tennisbollar, göra en sak i taget, ta paus, ta tid på sig, allt i strävan efter realness, att bli verklig, passera som privilegierad funktionskroppad vit urban populär manlig heterokropp. Slick iscensatte en komma ut i/ur en walk in closet – ett levande skådespel av stereotypa gester som utmanar det maskulina och det feminina via attraktiv butchness.

Speglingen – Sofia Södergård i drag som Qarl Qunt som butch – visade tydligt hur mänskligt beteende kan bli till kreativt performativt görande som skapar upphetsning hos en ickekonservativ publik; att stöka till den heteronormativa genusordningen och utlösa lyckliga kollektiva känslor av frigörelse. Den illusoriska slick-manliga vita funktionaliteten polerade Qarls passerbara yta, kalibrerad för att befästa eller röra sig uppåt på den socioekonomiska stegen. Sofia Södergård/Qarl Qunt lyfte vitheten hos slickmannen, det repetitivt imiterade i det som uppfattas som urbant, välbeställt, strejt, manligt, standardfunkis, medelålders eller ungdomligt. Att Qarl skulle kunna kategoriseras som annat än cis-man (kvinna, inter, trans, icke-binär) samt tänkas ha en icke-explicit icke-normativ funktionalitet, blåtonad hud på grund av en nedärvd hudsjukdom, mognad som hos en sex(ton)åring, inga sexuella aktiviteter med andra (trots önskemål om det) och ett fyllt bankkonto med sms-lånade pengar doldes effektivt bakom den performativa stereotypen. I en scen hoppades Qarl få framgång i dejtingsammanhang men blev besviken. Melankoliska och sorgsna känslor överfördes till publiken vars mest uppenbara känsloreaktioner på Qarls kroppsliga ageranden i övrigt bestod av glada skratt och agiterade visslingar.

Slick formerade sig till en satirisk rolling with the punches, erfarenheten som mänsklig överlevare i kategorin vit västerländsk kvinna i periferin (Norrland) samlad till en uppercut, det vill säga kraften hos motståndaren, här centrums vita manliga hetereonormativa kropp, avleddes genom att den egna kroppen flyttades runt och inväntade rätt tillfälle att gå på knockout. Efter showen avklädde Qarl sig de stela kroppsrörelserna och upprepade uttalandet om valet att ibland, i knepiga eller utsatta lägen, utnyttja Qarls performativa skicklighet: ”Jag upplever väldigt stor skillnad i hur jag blir bemött när jag ser ut som man eller kvinna”. Att synliggöra genus som ett resultat av stiliserade göranden kan förverkliga fantasier och skapa kreativa föreställningar. Särskilt drag erbjuder möjligheter att visa hur beteenden kan kopieras och återupprepas genom överstilisering och hyberbola gester. Som Sofia Södergård säger: “När jag klär ut mig till Qarl slutar jag behaga och blir behagad” och ”Det är något befriande med att få leva ut den maskulina stereotypen”.

Tracy C. Davis och Thomas Postlewait, citerade och diskuterade av Dirk Gindt, menar att scenkonsten är förknippad med det som uppfattas som ”showigt, bedrägligt, överdrivet, artificiellt” och som kompenserar för inre frånvaro och avsaknad. Tomhet, brist och omoral är i sin tur kopplat till femininitet i motsats till maskulinitet som naturlighet, helhet och närvaro. Men var kommer dikotomen ifrån? Uppställningen närvaro kontra frånvaro är knuten till synen på penisutrustning och avsaknad av penisutrustning – noterad av Sigmund Freud och kritiserad av bland andra Jean Piaget, Karen Horney, Erik Erikson, Clara Thompson, Betty Friedan, Juliet Mitchell – och till vuxna människors performativa göranden att namnge och omtala penis men inte klitoris. Mänskligt inlärt eller imiterat beteende styrs av individens historiska och samtida socio-ekonomiska förhållanden; icke-erkännandet av klitoris (total längd 7˗13 centimeter inuti kroppen) har lett till en falsk idé om kroppslig brist, otillräcklighet och frånvaro som passar till det historiska, politiska och sociala fenomenet penis vid födseln som nödvändigt (men inte i sig tillräckligt) villkor för att nå formell maktställning (i hushållet, i näringslivet, i politiken).

Föreställningen om penis (men inte klitoris) som den kulturellt högt skattade utrustningen bidrar till att få har vetskap om att klitoris är det enda mänskliga organet med funktionen att ge sin bärare lust och tillfredsställelse. Så har kulturen bortsett från att sexuella och reproduktiva organ burna på utsidan av kroppen är en sårbarhetssituation, jämfört med till exempel att bära ens sexuella och/eller reproduktiva organ tryggt inuti kroppen. Traditionellt uppfattade kvinnliga kroppar behöver inte maskera sig som hotfulla, auktoritära, redo att försvara sig mot skador på genitalierna. Allt i kontrast till konventionellt uppfattade manliga kroppar som måste skyddas på grund av den weakness spot som är penisen et al. Att den traditionella synen på organplatser så sällan ifrågasätts visar hur kulturen genomsyras av patriarkala blind spots. Som numera känt på grund av feministisk aktivism och teori är femininitet och maskulinitet inte lika med genitala organ – vare sig de återfinns på utsidan eller på insidan av kroppen. I Slick-föreställningen lekte Qarl Qunt glädjefyllt med penis- och bröstfetischer i form av squash, purjolök och bakade manbullar/male buns. Föreställningen bekräftade och upplöste kopplingen organ-sexualitet-specifik kropp och överbryggade samtidigt glappet mellan naturligt och teatralt genom att hylla och göra sig av med fetischerna. Slicks löften om konstgjordhet både kulturellt (som i ett sätt att se) och materiellt (som i skapandet av till exempel teater och performance, kirurgiskt lagade klitorisar, gummipenisar, hyggligt prissatta konstbröst etcetera) bidrog till föreställningens frigörande kvalitet.

Ändå kan en fråga sig: Åstadkommer Slick frigörelse för alla? Till exempel – knycker inte föreställningen dansstilarna voguing och waacking från queera subkulturer? Innebär inte föreställningen det bell hooks kallat ett ”ätande av den andra”? Dyrkar kanske inte föreställningen vid ”den vita styrande klassens manliga altare” och utför den inte en ”sexistisk idealisering av vit manlighet”? Invändningen kan låta bestickande men att kritisera föreställningen för idealisering, stöld eller avgudadyrkan blir detsamma som att missa poängen eftersom dessa metoder och ageranden utgör själva poängen (med föreställningen): Qarls blandning av trivselunderhållning, spektakel och samhällskritik ironiserar över de ”många yuppie-artade, strejtagerande, påträngande, mestadels vita människor” som bell hooks iakttog på sin tid i publiken på visningen av filmen Paris is Burning, och som Hiram Perez drygt tio år senare karaktäriserat och adderat som ”vita, urbana, gay män ur den medelklass vars materiella begär sprider sig globalt”.

I Jennie Livingstons Paris is Burning befinner sig kameraögat utanför sammanhanget; i Slick styr skådespelaren/koreografen perspektivet, därmed till stor del relationen mellan skådespelaren/dansaren och publiken. Så uppstår en direkt medagerande autencitet som förklarar varför föreställningen verkar frigörande både på estradören och publiken. Såväl Paris is Burning som Slick hyllar José Esteban Muñoz strategi att på samma gång arbeta på, med, och mot den rådande och dominerande ideologin; alltså inte för eller mot utan genom att stärka och upplösa påtvingade kategorier. Så föds möjligheter för självskapade okategoriska universum (queer). Slick pulvriserade kulturens inpräglade manligt heteronormativita vita överhöghet med sin lekfulla sofistikerade strategi för alla och envars frigörelse från social och politisk stigmatisering och marginalisering. En sant slick knockout.

Foto
Andreas Nilsson

Referenser
Davis, Tracy C. & Thomas Postlewait, “Theatricality: An Introduction,” i Tracy C. Davis och Thomas Postlewait (red.), Theatricality, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, 5.
Gindt, Dirk, ‘“Your Asshole is Hanging Outside of Your Body?”: Excess, AIDS, and Shame in the Theatre of Sky Gilbert’, The Uses of Excess in Visual and Material Culture, 1600˗2010, (red.) Julia Skelly, Burlington & Aldershot: Ashgate, 2014
Halberstam, Judith Jack, Female Masculinity, Durham: Duke University Press, 1998, 17
hooks, bell, Black Looks: Race and Representation, Boston, Mass.: South End Press, 1992, 147, 149
Livingston, Jennie, Paris is Burning, dokumentärfilm, 1990
Muñoz, José Esteban, Disidentifications: Queers of Color and the Performance of Politics, Minneapolis: University of Minnesota Press, 1999
Perez, Hiram, “You Can Have My Brown Body and Eat it Too!”, Social Text 84–85, Vol. 23, Nr. 3–4, 2005, 176
Rosenberg, Tiina, Queerfeministisk agenda, Stockholm: Atlas, 2002, 175
Rosenberg, Tiina, Byxbegär, Stockholm: Atlas, 2000
Sveriges Radio, Var är alla drag kings? Sofia Södergård, P4 Västerbotten 29/3 2018
Södergård, Sofia, Slick, Urban Connection, Norrlandsoperan och Dansens 10/5 2018

© Arimneste Anima Museum #5

The Utmost Silence

 

Reading animality in the fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens their means of expression and finds ways to get past the censors. But they cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ‘censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ‘censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ‘murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

‘Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. “I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. “Are you giving him up?”

“Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ‘censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ‘censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ‘eight lessons’ has been changed to ‘six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

© Arimneste Anima Museum #3

Léonora Miano

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968, The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en subsaharisk storstad och en europeisk dito. Sorgsna själar börjar som smart satir, nära Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner kretsar Skuggans årstid kring etiska konflikter: människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmag 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: “Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

  • Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007
  • Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008
  • Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013
  • Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016

© Arimneste Anima Museum #2

Archive

Nummer # 21/22

Selma Lagerlöfs Nils Holgersson

The Labyrinth

Nummer # 20

Avgrundens folk i nytt ljus

Tusen år av böner

Nummer # 19

Minneskonst

Siti Rukiah’s Red

The Struggle for Suffrage, the Maid and the Artist

Nummer # 18

Labyrinten

Charlotte Despard

Karta över flygbåtarnas upphörande

Nummer # 17

Lovely Places of Stockholm

The Theatre of Speech

Poolen

Nummer # 16

Den röda hunden

Marionetten

Skydd

Nummer # 15

Bessie Head

The Hope That Never Fades

Rodden

Nummer # 14

Mary Shelley

The Archipelago Sea

Olympe de Gouges

Delving in Disclosed Deeds

Nummer  # 13

Oka Rusmini

Table Peace

Advice for the Democratic Defence

Spirit of Revolt

Nummer # 12

The Revolutionary Olympe de Gouges

The End and the Means

Donet

Vattensvit 

Nummer #11

Ändamålet och medlen

The Era of Meat is Gone

Natura I

Nummer #10

Frågan om rött

Siti Rukiah

To eat or be eaten

Villospår

Världshusen

Nummer #9

Lidandelarmet

Freden på bordet

On the origin of violence

Man-male-machine

Nummer #8

The hidden climate poetry

Eco climate poetry

Soon it will crack

Pig? Who?

När börjar freden

Nummer #7

Hundens genius

Materialet som gick därifrån

Rävarna raskar över isen

Råd för det demokratiska försvaret

Nummer #6

Nanine Vallain

Sophocles’ Antigone

Where is my home? Apropos Kafka

Rosana Antolí

Climate, Grub and Politics

Nummer #5

Spökets viskningar eller “the elephant in the room”

Slick knockout

Skärgårdshavet Saaristomeri

Nummer #4

Var är mitt hem?

Antigone

Skin cloths

Soul sister

Nummer #3

The Utmost Silence

Dissolving love bars

Hidden figures

Ouaga girls

Nummer #2

Freedom connected

Léonora Miano

Oeniga eniga

Röster

Skallgång saknade

The lost parallel

Nummer #1

Andrea Fraser

Den dolda ekopoesin

Därför är det dags att göra slut med jaktromantiken

Rosana Antolí