Villospår

 

 

Det är mitt i vintern, i Vintervitans tid i Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben (2007) och filmmanus Villebråd (2017). Lärarinnan fru Duszejko (D), före detta ingenjör, har byggt broar över floder i öknen i Syrien och Libyen och Polen, nu är hon den enda med brukbar bil i dalen där hon bor; en bil hon kör fram och tillbaka i halvtimmar över gränsen mellan Polen och Tjeckien för tillfredställelsen i att korsa en gräns. Eller om det är för tillfredsställelsen i att överskrida en gräns? Hennes hem och bärbara dator, ehuru fast rotade på planeten, tycks virvla runt i galaxen medan canis lupus-varelserna Lea och Bialka sover harmoniskt och uppmärksamt med halvslutna ögon vid matmors fot. Hundvarelserna, flickorna kallade, är hennes familj och närmsta skuggor.

Byn ligger utanför kartan på en blåsig platå nåbar för atlantiska havsvindar där bara fru D och personer med testesteronautism – medelåldersmansyndromet kommunikationsbrist, strokerisk, maniskt intresse för andra världskriget – blir kvar under vinterhalvåret. Platån hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för kriget mot de urtida invånarna. Säsongsanfallen skapar ett återkommande helvete, krigszoner i vilka de vida överlägsna angriper de helt och hållet försvarslösa. Scenerna pågår året om: Ni där, lovligt byte i december; ni där i januari, ni i februari, ni i mars… Och ickejägarna de civila människorna måste lyssna till skotten och uppgivet försent passera de fallna.

Fru D ersätter den ordinärt betingade blicken med den äldre kvinnans; bär pepparsprej för att skydda sig från jägarna, saknar förmåga att skvallra, får sin ålder slängd i ansiktet. Fru D omtalar sig som solitär, men är mäkta social med ett flertal vänner i omkretsen: barnen i skolklassen där hon arbetar extra; den unge Blakeöversättaren, minimalisten Dionizy (Dizzy); unga kvinnan Goda nyheter i vintageaffären; uppvaktaren grannen Mogata; sommargästerna i de sju husen hon förvaltar under vintern, plus brevbäraren, plus entomologen den tillfällige älskaren Boro.

Runt om fru D faller de; en, två, tre av bygdens män, alla tillhörande jaktlaget. Den förste är den poetiskt rättvist avlidne grannen Storfot, som efter att ha ätit ett köttben, skrämd av de stirrande rådjuren in genom fönstret till kökssoffan där han satt och smackande förtärde deras artfrände, satte benet i halsen och kvävdes ihjäl. Till trots mot att fru D polisanmält Storfot, för tjuvjakt och för att ha hållit sin hund inlåst svältande ylande, övertalas fru D av Mogata att gemensamt se till att det blir en sanitärt och estetiskt acceptabel hädanfärd i kostym med slips.

Samtidigt hotar ett annalkande stenbrott att svälja Platån. Såvida inte Cucujus haematodes kan undsätta, via direktiv från EU:s regler om skydd för arternas fortplantningshabitat, det vill säga insektens huserande i påstått värdelösa murkna stammar och fallna träd. Ironiskt nog kan alltså en liten insekt rädda platån och den väldiga skogen från vidare skövling. Dock ogillar fru D ironi, ironi går inte ihop med patos, ironi är skräck för patos. Endast en maskin, en världsalltets livsmaskin, kan orka bära allt av människor förorsakat lidande, allt av mänskligt slaktande av djur. I en sådan maskin är det mänskliga psyket blott en försvarsmekanism mot det oupphörliga lidandet, djurens lidande, den värkande åldrande kroppens smärtor.

 

 

Är jag detta namn? ifrågasätter fru D. Hon önskar frånkänna sitt tilldelade förnamn Janina (nåden) och ta saken i egna händer: maniskt och smärtlindrande räkna stjärnor, kartlägga, tillrättalägga, nummertatuera, med datum namnge den mänskliga existensens fångenskap i rymden. Eller är det tvärtom stjärnornas fångenskap i rymden? Fru D är upptagen av att sörja de sina, de som inte kan vända hemåt: kalla nosar, en inte längre förnimbar doft av frisk luft i päls, de försvunna svartvita tikarna, fru D:s ”små flickor”. Hon bär förlusten, söker i timmar och dagar och veckor, hittar endast jakttorn, bräder ihopsatta för att döda oskyldiga, resta mot skyn för att förkunna och förevisa överläget. Fru D känner av djurens lott, hur fångenskap kan verka och kuva frihetslängtan, men hon vet inte om att tikar när de kissar både kan huka och lyfta på bakbenet.

Enligt fru D har människor all upptänklig kunskap om naturen och djurarterna, men vet ändå ingenting. Endast motvilligt bistår hon Dizzys arbete med att tolka William Blakes strofer, fastän översättandet av stora ting i små ting är stimulerande, som att spela Alfapet eller lösa korsord, och fastän översättandet lockar henne att spinna vidare i klokt puerila reflektioner: Varför är skogen den fattiges tröja också om den fattige inte eldar? Är träd varma? Enligt William Blake fångas ”all nyttig föda utan nät eller fälla” – så varför är dödandet av djur inte mord? Hur kan lagen skydda jägare och slaktarfabrikörer? Varför attackerar inte alla onda varandra i en kedjerörelse som gör slut på all ondska?

Vad kallas det när djur hämnas? Björktrastar gaddar ihop sig, i samlad tropp kan de skita ned en rovfågel till döds och vitpeppra människor de upplever som hot. Skator startar bränder, och slaktade djur kan ta hämnd på raffinerat sätt via pandemier. Ändå anar ingen att djuren ska hämnas, att de kan hämnas, att rättvisa ska skipas. Varken kvinnor eller djur förväntas ge tillbaka; ingendera förväntas få nog, eller ge igen. Men för länge sedan kunde djur ställas inför rätta. De uppfattades som individer och i rättegångsprotokollen hände att de betraktades som en ansvarig någon eller några.

År 846 dömdes en bisvärm till kvävning; på 1300-talet dömdes en sugga till döden för att med sina kultingar ha ätit ett barnlik (enligt E.P. Evans). Fru D vill inte göra djuren ansvariga, men när de mördas blir de part i målet. Rösterna måste erkännas som ett intresse, möjligt att ställa mot jaktlaget de priviligierades väldiga hus och komplett utrustade smugglade lyxbilar, bordeller, slakthus, köttfabriker och rävfarmar. Jaktlaget de välbeställda i varma kappor. Jaktlagets präst, jaktlagets veterinär, jaktlagets ordförande i svamplockningssällskapet. Fäder och män, förgripare i familjens och naturens hägn.

 

 

Är mördaren en best? undrar byns befolkning. En chupacabra, ett hämndlystet djur som inte låter sig infångas, ett djur som medierna kan skriva om såsom de inte skriver om djur annars. Kan rymda inburade rävar lura sin förtryckare att gå in i en snara gillrad för vilda djur? Ner i en grop? Kan vilda djur döda en människa? Har djuren på grund av klimatförändringar blivit aggressiva? Fru D hittar ett troféfoto som väcker hennes ilska, som det väcker hennes upptagenhet av ilska: Vad är ilska? Var i kroppen uppstår den? När människorna försvarar det oförsvarliga blir de själlösa mekaniska munnar, tomma mekaniska ögon. Ilska är ett sätt att se klart, säger fru D, men glömmer dess övriga konsekvenser.

Sålunda hamnar fru D i kontraproduktiva dispyter hos polisen och på arbetet i skolan; en seniorfeminist på straffstråt med litterära släktingar påminnande om Elizabeth Costello i hybridboken Djurens liv av J. M. Coetzee, ett mordmysterium av Agatha Christie, en till Peter Singers fras little old ladies in tennis shoes uppvuxen övervuxen Anne i berättelsen om Anne på Grönkulla eller Kerstin Ekmans litterära detektivroman Händelser vid vatten.

I kyrkan, i en längre scen i boken än i filmen, kulminerar vreden. Översteprästen i predikstolen, ointresserad av sanning och fakta, prisar förbehållslöst sina jaktfränders dåd inför fullsatt sal. Prästen kallar Sankt Hubertus för jaktens skyddshelgon, fastän sägnen kan berätta hur Hubertus, en gång när han var vapenlös, mötte ett rådjur, slutade jaga och blev romersk-katolskt kristen. Med egna ögon har fru D åsett hur prästen med sina jaktvänner lägger ut foder till djuren, för att sedan skjuta dem. Och nu står denne självupphöjde man och kallar sig och sina kumpaner ambassadörer och vårdare! – Viltvårdare! Hur understår ni er? Kom ner därifrån!

Fru D blir en Greta Thunberg i rättfärdig kamp mot förnekelse och falskpredikan. Fru D sjuder av helig ilska, mästerligt gestaltad av skådespelaren Agnieszka Mandat: ”Ska ni ge er på de bästa och svagaste!”, ”Har ni förlorat ert hjärta?”, ”Lär inte barn att vara grymma” ”Lär dem inte att hyckla!” När prästen vägrar trösta fru D efter förlusten av de två hundarna, och istället skuldbelägger henne för hennes djurgravar på tomten, kontrar hon: ”Gud gav oss inte rätten att döda.” ”Du skall inte dräpa, det står skrivet”. Är fru D beredd att följa budet själv? Ivrigt kosmologiskt och kroppsligt katalogiserande ser hon sig som en radikal med hjärta, likväl är hennes syn på bestraffning ärkekonservativ.

“Hell hath no fury like a woman scorned”, noterade Congreve. “Tillräckligt! Eller alltför mycket”, anmärkte Blake. Fru D tar tre för laget i en Anja Snellmansk Rädslans geografi-fått-nog-feminism, kanhända förvillad ur Wislawa Szymborskas poem om att ”skämmas förfärligt över att vara människa”? Den lokala polisen uttrycker pregnant oförståelse: ”Min mamma har sju katter, ändå ska hon utfodra varenda katt i närheten.” Det var inte du som startade det här kriget, försvarar Matoga. Den som förlorat sina närmaste, och sedan förvägras tröst av dem som ska idka själavård, tappar förståndet och är inte att leka med.

Så vilket namn ska hon ta sig, fru D? Swedenborgs glömda syster? Euripides osande Medea? Mysteriet avtäcks, konturerna skärps, humorn och de filosofiska betraktelserna bleknar. Men vännerna överger inte fru D. Allt är sammanbundet med allt annat och vi är alla fångna i väven.

Av konflikt ska en lära, men den som inte längre existerar kan inget lära. Världen står still, stjärnorna rör sig inte.

 

  • Olga Tokarczuk, Drive your plow over the bones of the dead, översättning från polskan Antonia Lloyd-Jones, New York, NY: Riverside books (orig. 2009), 2018 [Granta 138, Journeys, 2017]
  • Olga Tokarczuk, Styr din plog över de dödas ben, roman, översättning från polskan av Jan Henrik Swahn, Tollarp: Ariel, 2010, Serie: Ariel. Skrifter, 1403–8137; 46
  • Villebråd, [Pokot] efter ovan roman, regi Agnieszka Holland (2017) 2018
  • William Blake, Äktenskapet mellan himmel och helvete, i översättning av Folke Isaksson; med efterord av Göran Malmqvist [The Marriage of Heaven and Hell 1825–1827], Tystberga: Epokhe, 1988, s 23; 30
  • William Blake, Himlens och helvetets äktenskap; översättning: Johan Hammarström. Umeå: h:ström Text & kultur, 2000
  • William Blake, Selected Poems, red. Peter Butter, London: J.M. Dent Everyman, 1993, s 49; 51
  • E.P. Evans, The Criminal and Capital Punishment of Animals, the Lost History of Europe’s Animal Trials (1906), London: Faber & Faber, 1987
  • Wislawa Szymborska, Aldrig två gånger, valda dikter, urval och tolkning från polskan av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström, Luleå: Ordström, 1996, s 15

 

Foto: Judarn, Stockholm, december 2019, LG

©Arimneste Anima Museum #10

Lidandelarmet

 

 

Nyckelnovellen i Elefanten på tåget, gömd i dess mitt, berättar om den trakasserade pojken som i sömnen får sina plågoandar att kyssa varandra. Pojken som med hjälp av djurgestalter upptäcker den förljugna världen i fem dimensioner. Traspojken med ett hjärta som inte bara står öppet, utan som har blåst av sina gångjärn, och vars inre blottar den romantiska tragiska döden. Pojken som tar hjälp av djuren för att behålla sitt hjärta. William Kotzwinkles satiriska, poetiska och smått burleska novellsamling nyttjar stoffet från en tjugosexårig mans hågkomster av pojkar och män som enögt trängtande djur i högre mening: bäverpatrullen, örnpatrullen, vattenormspatrullen, ensamvargpatrullen (den som återfinns på latrinhuset); hamnråttor, plattfiskar.

Minnen i vilka flickor och kvinnor är gäckande främlingar samtidigt alltför bekanta kroppar för att bli epikens centrum; bröst och åter bröst, en lärarinna som är en höna som är en kinesisk drake som fruktlöst flyger ut från sin sittpinne och tillbaka igen, alltid redo. Den rebelliske frihetsbegärande hunden Nippy försvinner från familjen i ett ironilöst porträtt; en konstapel som bevistat en älgjakt uppfylls av empati och drömmer om själavandring; en professor lär sig att ljuga utan minsta motvilja i ett vittnesmål som framstår som en uppfylld profetia: ”En fågel kvittrade på fönsterbrädet, demonstrerande studenter kastade en bomb på gatan nedanför – en vanlig dag, ändå satt i ett rum vid University Park i Pennsylvania en farao och skrattade de dånande skratt som påstås komma under första ögonblicken av klarsyn, då man upptäcker att man erövrat tredje graden i ämnet lögn.” Professorn ser ”hela universum rotera, ett skönt skimrande mönster, en lögn av en sådan storslagen och otrolig konstnärlighet att hans egen fåfänga dröm om ett politiskt imperium rasade samman. Vita huset var ett dockhus där barnsliga klåpare lekte.”

Så är vi åter i samlingens första alster om mänsklighetens sentida bloddrypande stolligheter kontra den urtida och skräckinjagande ensamma mammuten och dess diet på smörblommor. Med elefantexistens är författaren som hemma; autentisk, respekterande, humoristisk utan behov av sarkasmer, beredd att acceptera avvisandet från en annan elefant. Författaren-människan-elefanten som förmodligen någon gång arbetat extra på ett forskningslaboratorium. Hen som en gång berövats sin röst eller aldrig fått höja den. Som kan föreställa sig en hund, en gris, en ko, en höna, en elefant, en råttas belägenhet, uppfödd till ting, fråntagen rätten att njuta sitt liv ens en liten jordlig stund; lämnad med insikten: ”Varför föddes jag? Är jag en slav?”

Den sympatiska föreställningsförmågan som ett frälse, det mest dyrbara verktyget, särskilt när den omfattar också de fullständigt olikformade (de vilka ihopfösts till ett begrepp, djur). Romanen Doktor Råtta gestaltar pojken-mannens förtvivlade uppror mot upphöjdhet i förhållande till underkuvade djur. Tematiken i Elefanten på tåget utvecklas till konstfull satir, likt George Orwells Djurfarmen, men mera åtskruvat, samtidigt mera verklighetsförankrat. Laboratorieförmannen kommendanten protagonisten Doktor Råtta huserar på den psykologiska institutionens experimentavdelning, den skarpaste bilden för det mänskliga samhällets förtryckande djurrum: familjehemmet, djurparken, pälslägret, kötthangaren, ägghangaren, mjölkhangaren:

 

 

Kom nu kissekatter får ni tejpas på en ugnsplåt och bidra till grundforskning om vad som händer beteendemässigt i en uppvärmd ugn; kom här vovven får du duscha lite och bidra till att forskningen kan komma underfund med skillnader i motståndskraft i förhållande till de dödliga ångorna och få fram en bättre skokräm till armén: ”Det skulle naturligtvis kräva ytterligare en hel del beaglar, men dem har vi, mina vänner, och Pentagon har medlen. Ni två studenter kan se framemot åtminstone tre års forskning här vid duschkabinen”.

Desertören Doktor Råtta befinner sig på angriparsidan; cynisk, anspänd som den kan framstå som vet att han bedrar: ”Jag inbillar mig gärna att mina lärda uppsatser representerar sista ordet ifråga om djurs beteenden.” Doktorn äger till fullo det vansinne som krävs för att hålla sig flytande i Helvetet; bistå och försvara den fortsatta lögnen om det ”nödvändiga” försöket; hysa förakt för sina gelikar – och svika dem. Doktor Råtta är den kropp som försökt bli som herremännen frukvinnorna med sina eufemistiska hänvisningar till andras vetenskapliga arbeten; grundforskningsprojekt utan nytta, infernaliskt utstuderade plågsamma procedurer på utlämnade andra råttkroppar.

Orden i hans tal ska försvara det oförsvarliga men har motsatt effekt; när de speglar förljugenheten i de vänliga annonserna för råttor till försäljning i Psykologisk tidskrift; när de febrigt försvarar prestigeuniversitetet Columbias studie med femhundrasjuttiotre slag mot en hunds ben för att fastställa tidpunkten för chock; när de urskuldar Creighton-universitetets studie på ett antal hundar utsatta för svält i sextiofem dagar (med ett nytt antal hundar för dubbel check); när de prisar Yale-studien i vilken kattungar placeras i en ugn för att närmare granska uppstående skador på lillhjärnan och pannloberna. Förnedrande försök som skapar sadistisk spänning i laboratoriet. Doktor Råtta är advokaten som vill ”leda mitt folk till dess bestämmelse”, men som egentligen inte är annat än en tortyrkammarens chefsmarionett.

Ingen kammarherre, marionett eller ej, räknar med att de utlämnade kropparna ska nås av de andra brukades lidandelarm. Ingen högsta rangens vitrock kalkylerar med att hämnden ska ruva i de sargade kropparna; sambandet, ju mer torterade av experimentens dödsmaskiner och redskap (ryggmärgspunktionsställning, lungsäcksperforator, dekapiteringsmodul), desto fler och tydligare våglängder i den sargade kroppsmaterien. Rebelliska råttmödrar kalibrerar centralsändaren extrasensoriska instinktsmedier för alla lägre livsformer, signaler som ökar i intensitet ju fler ägare av avskurna tungor, uppfödda för försök, som utsätts; hyperavancerade kommunikationsleder som de mänskliga docenturprofessorerna saknar sinnen att uppfatta.

Luktrevolutionen lidandelarmet far över jorden: hönor, valar, schimpanser, grisar, tjurar, hyenor, örnar, elefanter, björnar, grävlingar, gräsmöss, giraffer, strutsar, rävar, råttor, sköldpaddor nås av lidandedoften som kallar till motståndsmöte via instinktsbandet. Rebellmilisen öppnar burarna, råttornas rebellarmé och propagandamakare vänder sig mot Doktor Råtta och pulvriserar hans omhuldade svårbegripliga vetenskapliga artiklar i tre ex. Doktorns röst övertas alltmer av dem som ”krympt under hälen”, internerat djurfolk som blivit religiösa och lider som mest då ljumma vindar drar förbi om sommaren ”för att plåga oss med smålukter…”

Den aldrig tidigare skådade massmigrationen av djur ger Presidenten och flygvapnet idén att i förment välvillighet skicka stora livlösa silverfåglar, och ja: gorillorna och schimpanserna hälsar godtroget välkommen. Varefter människomilisens stålfågelstreck omvandlar den icke-våldsliga djurrevolten/djurmötet till ett gigantiskt djurförsök, ett sample test, ett mordiskt tvärsnitt av arterna som ”det enda säkra sättet att behandla revolutionärerna för att åstadkomma en rättvis och varaktig fred”.

Det vill säga en utradering av de församlade djurvarelserna. Varelser med särskild förmåga att njuta tillvarons enkelhet pressas platt mot marken; livsformer med särskild förmåga att inse livets ändamål och njuta världsalltets storslagenhet som det speglas genom de egna sinnena, perforerade till humuslager. Suggan: ”Min mening skulle uppenbaras, om jag bara finge stå hela dagen på den lilla vindlande stigen och se på gräset och himlen. Mer skulle jag inte begära.” Elefanten: ”Vad kunde vi väl begära mera av livet, lilla bäck, än att se dig krusas och leka i ljuset.”

Det enda djuret kvar vid liv, allas vår Doktor Råtta, överlever såväl upproret från de enade världsdjuren som människornas utradering av upproret. Doktorns sarkasmer upplöses i intighet; levande död i de övergivna försöksrummen; fullbordad förkroppsligad suggestio falsi.

 

  • William Kotzwinkle, Elefanten på tåget, noveller, [Elephant bangs train, Pantheon, 1969], översättning Gunnar Barklund, Stockholm: Forum, 1972
  • William Kotzwinkle, Doktor Råtta, [Dr Rat, Knopf, 1976] översättning N.O. Lindgren, Stockholm: Rostrum/Forum, 1978

 

©Arimneste Anima Museum #9

Man-male-machine

 

 

Anno 2008

The daughters of feminism took their assignment to heart: Occupy space, conquer territory. In the narrative, in the picture. In the frame. Within the frame. Was it enough?

Heave oneself up to the top of the artist Niki de Saint Phalles’ sculptures outside the entrance of the Museum of Modern Art in Stockholm. Look out and down, direct the lighting, and discover the self-destructing machine created by de Saint Phalle’s husband Jean Tinguely. Yes, de Saint Phalle had an intelligent husband-artist-colleague. A culturally formed man endeavouring to reveal the movement that appears to be leading forward but in accelerating speed is moving towards perdition.

Even before Monsieur Hulot, the film director Jacques Tatis’ lost man in androcentric society’s metallic blue landscape, in Playtime from 1967, Tinguely’s meta machines made satire of termo dynamics’ immanent death wish. Like the steam engine of Astrid Lindgren’s Lillebror, when Karlsson-on-the-roof confidently poses as a machinist, Tinguely’s machines destroyed themselves: Puff puff, puff puff. Oups, it went off. ‘Oh, well, it doesn’t matter. I’ve got a heap of steam engines’, Karlsson assures, while Lillebror, not yet fully formed man, hesitates rightfully. How many steam machines may go off until the game is ended?

How much of the world’s resources and fossil fuels may the termo-dynamic machine use before everything is wasted? The dominating feminisms started out fine but invested in a future that seemed to disregard the prerequisites of the world. Having come halfway on their journey, they appeared modest where they should have been grand, assuming where they should have been humble. They forgot the broad perspectives and pretentions of feminist alternative societies; critique of the very design, the material, the mechanics, the fuel, the cost calculations, the sources of revenue, the economic models.

Missing were thoughts about how the building may embrace everybody. Ideas about how society will make ends meet so that it may be handed over long-term colourfully and innovatively functioning. The feminism of Simone de Beauvoir pointed out that women were shaped by culture but overlooked that this is true also for other gender categories; the order-abiding first category (the male) alongside the forms in between. Thus the model for the ideal human being was left without further critique. Women, like other presumably deviating human beings, were exhorted to demand to be able to live as white commonly formed male well-to-do persons, fitting to the white well-to-do men’s kind of societal project. In their urge to be included, the dominating feminisms forgot to criticize society at its roots.

The desire was to get allowance to enter and take place in the white man-male-machine. The vehicle that is risking, now somewhat known globally, to permanently drive itself down the marshes. The glaciers of Himalaya are melting, and so are the ices of Arctic. Climate scenes give the image of rupturing coasts; cities, villages falling under the sea surface; storms, draughts, algae blooming. Degrees of climate heat that cannot be stopped, parts of a machine that has already combusted; forget under two degrees heightened temperature. The fossil fuel depletion of the machine from the 1960’s and onward cannot be retracted.

The people sinking first are those without life insurances and home insurances, internet banks, or money in their pockets. Those whose share among the not so-well-to-do constantly must be appreciated, since banks and institutes miss out on gender coding the fact collecting. Those who make up around seventy percent of the people living on less than a dollar a day and whose share among those living on less than two dollars a day is even higher. Every day they are using their backs, legs and arms muscles to carry wood, water, children, building materials, fuels, goods. Chopping and collecting in forests, in sugar cane fields and cotton fields; sowing and harvesting the grain; labouring in industries and sweat shops for low wages during long working hours in dismal working conditions.

If they get paid at all, that is. Globally, the category of women and girls is an underclass, women and girls often being exacted unpaid services to surrounding men; as a wife slave in bed and in the kitchen, alternately as a sex slave lured by assurances of a job as a house maid in the North. Women make up the majority performing the world’s most physically heavy work, executing three fourth of all unpaid work. Given that women survive. The UN estimates that since a girl may be considered less valuable, and expensive, due to the dowry tradition, one hundred million girls are aborted or die from starvation or lack of basic medicine.

Yes, the gender marked social catastrophe was, as we know, already here, for every feminist to pay attention to long before the climate crisis caused Western sympathy and so clearly gave witness to dismal allocation politics internationally, nationally, and household wise. And dismal allocation environmentally and resource-wise. We ought never forget how Elin Wägner, Rosa Mayreder and many other feminists in the early 20th century analysed with pretensions for humanity but were wrongly dismissed by their subsequent feminist colleagues as simple binary feminists.

Thus, the critique of society’s goal, function, resilience, sustainability disappeared; humanity’s dominion, the relation to future generations, to nature, to nonhuman animals. A similar fate was accorded to the critique of the seamy side of production society in the form of stressed out kids and parents, in the so-called Nina Björk debate two years ago.

To the one inspecting the structure thoroughly – please, here is the exit. To the one presenting an alternative map – go ahead, here is the back door. However, the radical map does not only scrutinize the machine construction; it may also augur the new and the old; merging, tearing apart, rebuilding, letting the light in. Such a map may flicker in creative séance, seemingly mad, however genially, over suburbs, favelas, countrysides, continents, and urban citadels. The progressive invitation proposes a continuous happening in style of the 1960s, though in a sober state.

Tinguely’s kinetic machine may perhaps have constituted a reaction to Claude Lévi-Strauss’ idea about society as a machine developing by differences in potential, expressed in varying forms of social hierarchies. Its machinery was able to perform a lot of work, though, in the process, in the gap between the boiler and the condenser, energy was consumed and destroyed. Less modern societies instead functioned wholly mechanical, like a clock, and created no gaps, no exhausted energy, according to Lévi-Strauss. But their machines were cold, static, and lacked development.

Lévi-Strauss might be a Western scientific icon; nevertheless, even icons are marked by a position, and the perspective of the icon may reveal unsighted spots; less modern societies, the so-called primitive ones, were actually full of differences: division of labour, hierarchy, especially in relation to sex/gender. What generated the gender division of labour? In Female Power and Male Dominance, On the Origins of Sexual Equality from Cambridge University Press 2000, Peggy Sanday shows how the culture of food influenced the direction: plant- and or crustacean-based societies generated more equal social relations while animal-based societies created less equal social relations.

And, the clock mechanics may be everything but static, like a bicycle in full swing. A non-destructive muscle-building energy creating mechanics may develop like a forward rolling gearwheel building upon the movement by chain reaction. What genius of simplicity and usage of given prerequisites does not, for instance, the sail express? Like the hand driven computer – the energy efficient that for some reason cannot be sighted in the shopping malls of the North. Why is no modern city using all, now wasted, energy generated by office people sweating in the mechanics of thousands of city gym palaces?

Look across de Saint Phalle’s artwork and sight the norm, the one not consisting of the many, but the few. A sad but life-threatening minority. The ten percent of humanity, formed by almost one hundred percent individuals from the self-appointed superordinate sex, which, counting in property and financial assets, minus debts, own eighty five percent of the world’s resources. Alone in the machine’s powerhouse, indissolubly dependent upon the labour of the majority, this minority is ravaging ground water and oceans; eroding the soil by fodder cultivations for luxury meat consumption; deforesting the tropics to produce, for instance, toilet paper; wasting biological conditions for humans and nonhumans without being affected themselves, all for the production of goods for more and more people belonging to the middle-income segment.

More and more hot, the machine puffs on, in accordance with the calculation. Aready in ancient Greece the proto feminist Plato, in The Republic, described its architecture in the character of Socrates making conversation with his apprentice Glaucon: What do we want, a state in fever, driven by greed and cravings for meat from pigs and cattle, embarking on the pursuit of unlimited material possessions and therefore having to cut a slice of their neighbours territory? Or a simple and more equal society in which everyone may live well off ’wheat-meal or barley-meal, splendid cakes and loaves on rushes and or fresh leaves; salt, olive oil, cheese, different kinds of vegetables, figs, and peas and beans, myrtle-berries and acorns to roast at the fire as they sip their wine’?

It is impossible to know just how an alternate socio economic and technological pathway might have differed in relation to the ones Plato described. Perhaps the choice was not between two differing societies, perhaps this was a patriarchal figure, a constructed either-or, concealing that in all times there are a thousand movements, a thousand kinds of cog wheels, leverages, bicycles, sails, hand driven computers, wind catchers, sun cells, means of subsistence. But Plato’s point remains important, and it disputes that which is ordinarily taught by society: There are other ways of development than the ones of violence and alienation shaped to fit those who have acquired the power to choose.

The feverish machine has roiled for centuries now, faster and faster, soon there will be no land areas left to ravage. For long it ignored the hunger of the world; the concrete hunger of those producing the goods for the charts of economic growth and the fodder for luxurious meat; the metaphorical hunger for the norms and values assigned the subordinate, but never applied by the power centres of the world. Values that the machine therefore is inherently lacking.

Tinguely’s pretence rational machines were planned to detonate during two exhibitions; in the US 1960, and in Denmark 1961. Study for and End of the World 1 obeyed his master’s command, and exploded. Machine number two refused. It crawled on, as if in quicksand, indisposed to understand its own good. The machine refused to self-destruct; needed help to adjust its logic: from burnout to recreation.

So, time to claim new buildings. Machines in which pathological winning is exchanged for conditions of recycling; machines in which the top result is given to the construction that wastes the least and shares the most. Feminist machines that may be montaged and de-montaged. Machines that again and again recycle, resurrect and live, rather than consume, devastate, and fall apart.

 

Photo: Maple leaf, autumn 2019

Published in Swedish, in Bang Magazine 1st of March 2008

©Arimneste Anima Museum #9

Soon it will crack

 

 

Anno 2007

Whose fault is that? And what will save the Earth?

The Earth’s ecosystems show higher temperatures. Draught, flooding, cyclones, rising sea levels; heat waves, fires, most recently in California. In only two years, the Arctic has lost land areas the equivalent of five Great Britain. The ice in Greenland has started to melt, and so has the glaciers of Himalaya; should the warming continue, forty percent of all species will be extinct before 2050.

The tipping points. This is the term the journalist Andreas Malm opts for to depict the critical situation in which life, all life, is at stake. The tipping point is a location in time and space in which, literally speaking, the content of the chalice overflows. A condition of the Earth caused by Western civilization’s intensified consumption of fossil fuels; oil, coal, natural gas, emissions of methane.

The large discharges of climate gasses started after 1850, but the pivotal change took place as late as 1976-1977. The temperature rose by 0,3 degrees, and 0,2 degrees in the decades that followed. Since 2000 the rate has increased even more, between 1990 and 1999 it was 1 percent, between 2000 and 2004, it was 3 percent.

And now the phenomenon is moving fast, faster than the IPCC (the UNs Climate Panel) can count and faster than anybody could expect. The capacity of Nature to absorb the emissions of gasses is effete, something that was expected to happen at the end of this century. The debilitation is caused by the ecosystems of the world organizing critically, reaching the breaking point. Instead of adjusting gradually to new conditions, the ecosystems collapse. Like the pyramid of a heap of sand that may be piled higher and higher, but with another grain of sand falls.

All climate researchers would not agree with the description of the situation as a pyramid of sand. The IPCC, as of recent awarded the Nobel Peace Prize, has for long abstained from doing so.

Andreas Malm’s book is a monumental referential work of the amassed research now proclaiming the Earth to be in a state of emergency. Not because of the environmental destruction, that since half a century has been put on the agenda by investigators, free thinkers and environmental organizations; but solely due to climate change.

Malm goes about his task properly; beginning with the birth of life; definition, principle, explaining the circle of coal, the great role of blue green algae, the photosynthesis. The reader is brought on an expedition of epochs and eons, and taken on a journey through the revolution of oxygen, the cambric revolution, i.e. when animals appear, and earlier events of mass extinction on Earth.

It is a somewhat brushy educational tour entertained by telescope and microscope, in a jungle where the processes, the concepts, the metaphors from various researchers’ worlds of imagery pile up. Now it is illuminating, now it is a bit confusing.

Some words are key to the theme. Biosphere, referrals, cyclic causality, spandrels, liminality; the concepts give witness to a victory over an outdated view of nature that has impeded insights, and, thus, has contributed to the mistaken prognosis of the IPCC. It is not recommendable to count species just separately; each species must be considered in relation to other species. It is wanting to regard ecosystems as separate, or to miss the fact that organisms are fellow creators of the environment. The progression of nature cannot be understood as exclusively gradual, it develops in leaps, and collapses in landslides.

Malm’s book slows down the discussion simultaneously as it raises the level of emergency. It says: Let us start from the beginning and not exclude how deep the climate crisis is entrenched in our perceptions of life itself. It draws in the reader to share the fascination for natural science and the climate struggle on the side of the critical Marxist-Darwinists Stephen Jay Gould, Richard Levins and Richard Lewontins, writers who see the development as more interacting with the surroundings compared to the view of Richard Dawkin’s and his adapting genes.

Yes, I am on board. But not at any price. Not to the price of overlooking the research tradition that succeeded to zoom in both socially and theoretically, and, thus, was able to pose even broader and sharper critique. Carolyn Merchant, Evelyn Fox Keller, Sandra Harding have shown how the old mechanist view of nature got a head start with Francis Bacon’s misogynist metaphors in the 17th century and how it replaced an earlier cosmic view of nature. In fact, this cosmic view resembles the approach Malm introduces as new and disregarded, an outlook that was early understood by non-European cultures as the web of life. Everything’s connection to everything else.

The Nobel prize discovery 1983 of the complex organization of the DNA-molecule (1948) by Barbara McClintock, for many years shut out by her fellow research colleagues; the interaction between the DNA-molecule and the cell, the organism and the environment outside the organism, is for instance missing in Malm’s reasoning, despite the finding being key to the argument. Also, the metaphors seem unsuspectedly masculine coded; thorn apples, battle fields, battles, attacks, missiles and the examples of cars, producers, and factories.

Perhaps Miss Universe’s Profesora (Catti Brandelius of Sweden) would have emitted her famous statement: “Why this, my mama may have told you.” But, the protagonists in Malms’ book are not mothers, or even men and women. The homo social world, with its production methods, social relations, technology, and nature view, is not the subject of contemplation. Rather, it is to be saved by the masculinity that created it and its climate crisis. Is it possible? Desirable? Sustainable?

Malm’s work is powerful, yet mysterious; if the house is on fire, if a pyromaniac is residing in the cellar and all payable research says that the flames may start at any time, why get lost in the biospheric brushwood? And if the situation is already surprising us, if the collapse of the Greenland ice threatens to raise the sea levels by seven metres, and national emergency is called for at this instance, why not be thoroughly power critical?

In Malm’s book the world remains in the hands of the patriarchal culture. It is a divided world, and a great risk. Andreas Malm promises to write another volume, a sequel, in 2008. In the meantime, may no threshold be reached, no grain of sand be the precipitating one. Biogeochemists in panels and parliament – organize. If most is not done now, chances are it will be too late.

• Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent, Stockholm: Atlas 2007 [Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming by Andreas Malm, Verso 2014]

Originally published in Aftonbladet Culture 2nd of November 2007, translated from the Swedish

©Arimneste Anima Museum #8

Spökets viskningar

 

 

Hur kan en klassisk tragedi i den aristoteliska traditionen av början, mitt, vändning, igenkänning, medlidande, rädsla, rening och slut bli till en intressant och väsentlig scenföreställning 2018?

I Bebådelse av Paul Claudel (1868˗1955) är det övergripande perspektivet verklighetssyn och hållning till relationer, problemlösning, meningen med livet och hur en människa kan komma till himlen efter döden. Med en viktig precisering, nämligen ’Kvinnans’ plats i Guds universum: människor är uppdelade i kategorierna män och kvinnor, den sistnämnda antingen ikonisk (Madonna; jungfru Maria; skapare av människans sökande efter frälsning) eller orättfärdigt frestande (Eva; den uppviglande kvinnan; källa till ondska).

I pjäsen gömmer sig ett mysterium – eller snarare flera. Huvudpersonerna Violaine och Mara är döttrar i en välbärgad familj i en medeltida by i norra Frankrike. Violaine, systern Mara, modern Elisabeth, fadern Anne och uppvaktaren och tilltänkta arvtagaren Jacques manövrerar de djupt befästa och hoptvinnade patriarkal-katolska normsystem som styr familjen. Mara kan som kategoriserad till flicka inte ärva och ta över gården trots att det är hennes önskan. Mara kan endast få inflytande genom att gifta sig. Patriarken över egendomen måste vara rigid och enväldig; en man, inte två; den äldre patriarken måste lämna gården och göra en pilgrimsresa så att den yngre kan bestiga familjetronen utan att det uppstår en auktoritär konflikt.

Eftersom Mara inte ses som pojke utan som flicka har hon satts på undantag och blivit avundsjuk och illvillig. Modern, som endast låtsas älska Mara, erkänner saken. Mara blir den som prompt ska avslöja sanningen: ”Jag vet nog att ni inte älskar mig!” (Claudel 1916: 51). Modern talar om Mara som ”elak”, ”elaka byting”, ”stygga flicka” varje gång Mara uttalar sanningen (Claudel 1916: 51, 52, 99) och trots att det är uppenbart att Maras elakhet är en uppfattad egenskap. En påtagligt elak handling av arvtagaren Jacques ses inte som en elak handling, utan som en god handling, medan Mara kallas ond för att hon uttalar sina inre tankar och önskningar.

Om Mara är den onda dottern är syster Violaine istället familjens ängel, den hyllade som enligt faderns beslut ska gifta sig med Jacques trots att det är Mara som är djupt förälskad i den unge patriarken. Det är mer än uppfattat kön som är fel med Mara; allt i enlighet med modern Elisabeths syn på hudfärg (Claudel 1916b: 40). Med tiden utvecklas Mara tragiskt till den personlighet hon pådyvlats. Handlingen i pjäsen präglas av den underliggande och uttalade asymmetriska dikotomiseringen av viljestarka och sanningssägande kvinnor (bilden av den onda kvinnan) i kontrast till idealiseringen av offervilliga och tysta kvinnor (bilden av jungfru Maria). Den morfologiska rasismen har materialiserats och förkroppsligats – blont hår blåa ögon i kontrast till mörkt hår mörka ögon – ett synsätt som omfattas också av fadern (Claudel 1916: 26, 84).

Därmed har systrarna hamnat i position mot varandra. Kvinnorna ifrågasätter ordningen var för sig och till ingen nytta. Eftersom systrarnas respektive protest inte förenas blir de till förlorare i systemet. Maras upproriska energi riktas inte mot ordningen, utan mot systern, varmed konflikten blir till fördel för den religiösa patriarkala traditionen. Familjen ser sig själva och samhället som delar av en nedärvd organisation som inte bör utmanas utan tillbes i den gudomliga ordningen det Goda mot det Onda. Saker och ting kan inte vara annorlunda eftersom det inte finns någon flyktväg i spegellandet från Gud till Påve till Patriark till Manlig Arvtagare. Det religiösa miraklet i pjäsen – den döda bebin återfödd – lindrar det drama som utvecklats på grund av föräldrarnas tragiska förvandling och överföring av föräldrakärlek till syskonavundsjuka. Den berövade kärleken till Mara på grund av hennes kön och utseende överförs till förmån för Violaine och Jacques som ska bli den nya familjepatriarken.

Trots tragiken innehåller Bebådelse både uttalad och dold feminism. Ambivalensen i texten i förhållande till genus och makt skapar spänningar mellan kvinnorna och det givna patriarkal-katolska universumet. Här finns en återkommande upprorisk ironisk ton när huvudpersonerna trotsar de fördomsfulla kommentarer som riktas mot dem: ”Man får inte så lätt bukt med mig!”; ”Jag är inte en bild! Så bör man inte uttrycka sig!’” (Claudel 1916: 8, 30). Flera repliker komplicerar Mara, Violaine och mamma Elisabeth. Fastän kvinnorna formats till att förkroppsliga den tudelade kvinnosynen opponerar de sig genom att visa sig som människor med både goda och onda personlighetsdrag.

Bebådelse sattes upp som Budskapet till Maria på Dramaten våren 2018. Pjäsen spelades som en klassisk berättelse som vill ge publiken ett fönster att se världen genom, finestra aperta. Dramat inleddes med ringlande rök som förmedlade mysterium och myt och religiös ritual. Det publiken såg var den tid som anslås av Claudel i prologen som ”en konstlad medeltid, så som medeltidens diktare kunde ha föreställt sig antiken” (Claudel 1916: 1). Inramningen bjöd in till en given värld och skapade en stark känsla av Step in and get absorbed, ljuset sublimt, blått, kallt och scenografin avskalad. Kostymerna, musiken och den lätt melodramatiska skådespelarstilen bidrog till att förmedla känslan av tidsresa. De flesta händelser som omtalades, exempelvis våldtäktsförsöket på Violaine av katedralbyggaren Pierre, utspelade sig bortom scenen. Modern Elisabeth hanterade en deg på ett långt altarliknande bord som tillsammans påminde om nattvarden samtidigt som hon uttryckte verklig frustration över att vara tystad i familjehushållet. Som helhet, i betydelsen ”ett outtalat helt universum” (Sigfridsson 2018), gav föreställningen intrycket av mysterium och mirakel i en symmetrisk katolicism.

Att bli uppslukad av ett verk är något som är beroende av sammanhang och historiska förhållanden. Som Gay McAuley skriver bör åskådaren ”ses som en avgörande och aktiv aktör i den kreativa processen” (McAuley 2007: 235). Under föreställningen blev ett antal åskådare inte uppslukade, utan kommenterade vad som sades på scenen. Innehållet och ett antal repliker inspirerade till verfremdungeffekter; att störa och påminna om berättaren och sammanhanget. Pjäsens inre konflikt seglade upp till ytan för att därefter genljuda i publiken. Även Maras skådespelare betonade det trots mot det patriarkala som återfinns i pjäsens repliker. Skådespelarens spelstil – en lekfull impuls förmedlad genom ironisk diktion och lekfull proxemik – utmanade hur skådespelare och åskådare kan ”överge sina sanningar till fördel för någon större Sanning, därför att deras små sanningar inte har någon plats i vad kritiska teoretiker kallar ett mästarnarrativ” (Donkin and Clement 2007: 3). Skådespelaren utförde en konstnärlig alieneringsrevolt med visst stöd i den skrivna pjäsen och bland publiken men med litet stöd i den uppsatta pjäsen i övrigt.

I Claudels text bemöter de kvinnliga huvudpersonerna den europeiska traditionen Kvinnan som ’den andra’, en syn iakttagen tidigt i antiken av Aristoteles när han talar om tragedins karaktärer: ”Till och med en kvinna kan vara bra, och även en slav; fast kvinnan kan sägas vara en underlägsen varelse och slaven ganska värdelös” (Aristotle 27). Budskapet avstod från alieneringstekniker liksom från ironin och ambivalensen och den feministiska konflikten i den skrivna pjäsen. Produktionen övergav de komplexa aspekterna och inslagen i karaktärerna som finns i dramat. Fastän båda sidor i paradigmet “den andra” – kvinnor mot män, föräldrar mot utseendemässigt underordnade barn, syster mot syster – framstod som ”fördomsfulla mot varandra” med sina ”synsätt fördunklade av alla möjliga förgivettaganden” (Bleeker 2008: 190) uppenbarades inte konflikternas asymmetriska egenskaper.

Ellen Donkin och Sue Clement skriver om hur klassiska dramer kan få scenisk gestaltning: “Hur den slutgiltiga produktionen ’läses’ av publiken är hennes [regissörens] konstnärliga och politiska ansvar. Om hon väljer en klassiker (eller ges rådet att välja en klassiker), så behöver hon känna till i förväg att många klassiska texter bär med sig en underförstådd om inte social ordning i vilken alla kvinnor, särskilt färgade kvinnor och lesbiska, antingen får existera i marginalen eller blir idealiserade, demoniserade eller erotiserade”. De fortsätter: ”[O]m de finns med överhuvudtaget är det som representanter för problem eller typer med endast en begränsad historia och praktiskt taget ingen makt att utgå från” (Donkin and Clement 2007: 2).

Det feministiska (aktivism och teori) mottot ”det personliga är politiskt” (Turner och Behrndt 2006: 94) kan sägas ha utvecklats till ’det personliga är politiskt är performativt är relaterat till perception och sammanhang’. En tillämpning av denna valbara formel skulle kunna passa Bebådelse. Tidigare konstnärliga verk, minst en pjäs, tre filmer, två romaner och två fackböcker om Paul Claudel och hans familj, särskilt hans syster Camille Claudel (1864˗1943), inbjuder till att tolka Bebådelse på nytt. Givet pjäsens kvinnofokus och intrig innehöll föreställningen en veritabel ”elephant in the room” (Dostoevsky 2006: 718), det vill säga en högst märklig tystnad om verkligt stora fenomen, elefanter och andra, här om pjäsförfattarens verkliga och kända familjedrama i början av tjugonde århundradet.

Som Maaike Bleeker har uppmärksammat påverkar publiken vad som ses och tas emot; deras synvinkel, deras ”begär, antaganden, farhågor” (Bleeker 2008: 181, 184) påverkar hur pjäsen landar känslomässigt, något som i sin tur påverkar skådespelarna på scenen. Även en kontextuellt omedveten uppsättning av Bebådelse kan inte undvika att få ett publikt mottagande som påverkats av familjedramat Claudel: År 1913 fördes Pauls syster skulptören Camille Claudel – framgångsrikt skapande skulpturkonst, på egen fot efter en abort, alltmer fattig, ensam och förvirrad – till mentalsjukhus. Läkarna försökte förgäves övertyga familjen om att Camille Claudel inte behövde vara på en institution. Camille Claudel bönade om att få bli utsläppt, men familjen, representerad av Paul Claudel och deras mor, stod fast vid beslutet (Delbée 1982; Cassar 1987; Paris 1988; Desbordes 2004; Isarielle 2014).

Paul Claudels pjäs är inte en uppenbar profetia men där finns jämförbara teman och relationer som ger upphov till tankar hos en insatt läsare och åskådare: Genom att liva upp en pjäs som både innehåller och håller tillbaka Camille Claudels feministiska röst överflyglar kvinnorna författaren och regissören såväl i den skrivna texten som i föreställningen. Åskådare som känner till familjedramat kan tolka pjäsen som ett performativt budskap, ett rättfärdigande, och kanske ett försök att kombinera en misogyn tragedi med feministiska viskningar. Åskådare som inte känner till dramat går miste om sammanhanget och ser eller läser en pjäs inlåst i en konstlad medeltid sedd från antiken.

Båda tolkningarna – den utvidgat kontextuella och den begränsat kontextuella – bör kunna förmedlas till publiken. Om Bebådelse ska överleva som uppsatt pjäs – det vill säga frigöra Camille Claudels spökröst och dess viskningar – bör pjäsens kvinnosyn och gudssyn (Gud som mänsklighetens manliga världspsyke) erkännas. En teaterproduktion kan hantera sammanhanget så att kvinnornas protest hamnar i fokus samtidigt som den patriarkala världssynen blir problematiserad. Sofokles drama Antigone på Dramaten hösten 2017 presenterades tillsammans med samtal och föreläsningar. Bebådelse kan på liknande sätt bli tankeväckande och relevant för många; en genomtänkt diskussion om kvinnors historiska makt och vanmakt, europeiska familjestrukturer och familjedynamik kan bidra till fruktbara analyser och samtal. Vidare kan dramaturgen betona pjäsens tillkomst i Frankrike vid sekelskiftet 1900 och kvinnoupproren som då skedde i Europa.

Ett annat alternativ är att ta fasta på den smått ironiska skådespelarstilen hos Mara. Stilen kan läggas till för att ifrågasätta pjäsen i relation till katolicismen och det rasistiska och sexistiska normsystemet, och i relation till forskning och tidigare konstverk om Camille Claudel. Ett postmodernt alternativ i episk stil – såsom Cathy Turner och Synne Behrndt diskuterar apropå scenverket Attempts on Her Life från 1997 (Turner och Behrndt 2016: 195) – kan sätta upp Bebådelse som ett helt och hållet självmedvetet drama. Berättaren kan avslöjas genom fragmentering; historiska fakta kan ge sammanhang; scenerna kan diskuteras tillsammans med publiken. Alternativt kan dramatexten användas som material för att om/skapa helt nya pjäser eller för att sätta upp en tidsöverskridande ”tribunal” (Cantrell 2013: 89) som upprättar en dialektik mellan innehållet i Bebådelse och livsdramat Paul och Camille Claudel.

Att tala om en pjäs i termer av korrekt eller inte korrekt är djupt bekymmersamt eftersom alla scenframställningar är mänskliga uttryck sprungna ur den mänskliga naturen och därigenom inte möjliga att klandra för sin existens. Men det är möjligt att tala om uppnådda mål i förhållande till egna eller vetenskapliga parametrar – och om framgång eller felaktigheter i förhållande till etiska och estetiska logiker. Samt om att använda teaterns möjligheter, här att sätta upp en pjäs-i-en-pjäs; att skapa ett mysterium av mysteriet och förlösa Camille-tragedin som ligger dold i Bebådelse. En sådan pjäs-i-pjäsen kan upptäcka perspektiv och lyfta fram ”underförstådda antaganden och förutsättningar som är fästade i vad som annars skulle ses som självklart och oproblematiskt” (Bleeker 2008: 190).

Oavsett om en dramaturgiskt vill använda eller inte använda dramat familjen Claudel för att belysa kvinnors historiska villkor bör valet göras medvetet. Att Paul Claudel skriver ett tragiskt mysteriespel om kvinnor i en medeltida religiös familj året innan han och hans mor med tvång placerar hans andra syster på ett mentalsjukhus i trettio år till hennes död är en kontextuell förförståelse som påverkar publikens reaktion på pjäsen.

Det är möjligt att göra en pjäs aktuell genom att betona historiska förhållanden och tidigare konstverk. En utvidgad och fördjupad bild kan bidra till att ta avstånd från den tystnadskultur som omgärdar historiskt och samtida våld mot folk i kvinnokategorin. Så skulle pjäsen Bebådelse öka sitt värde i lämpligt sanningssägande, därmed självt bli återupprättad, historiskt betydelsefullt återfödd, och spelad i förhållande till publiken och den tid den sätts upp i.

©Arimneste Anima Museum #5

 

Bild
Skulptur (ovan) skapad av Camille Claudel

Referenser
Aristotle (384-322 BC), Poetics, Mineola, New York: Dover, 1997
Bleeker, Maaike, Visuality in the Theatre: The Locus of Looking, New York: Palgrave Macmillan, 2008
Cantrell, Tom, Acting in Documentary Theatre, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2013
Cassar, Jacques, Dossier Camille Claudel, presenterad av Jeanne Fayard; introduktion av Monique Laurent, Paris: Séguier, 1987
Claudel, Paul, Bebådelse: mysterium i fyra akter och en prolog (L’annonce faite à Marie) i översättning av Louise Åkerman, Stockholm: Svenska andelsförlaget, 1916
Claudel, Paul, Budskapet till Maria, översättning Maria Björkman, regi Wilhelm Carlsson, Dramaten, 2017
Claudel, Pierre, The Tidings Brought to Mary: A Mystery; översatt av Louise Morgan Sill, New Haven, Connecticut: Yale University Press, 1916b; hämtad 27/5 2018
Delbée, Anne, En kvinna, översatt av Lena Fries-Gedin, Stockholm: Forum, 1987
Desbordes, Michèle, Den blå klänningen (La Robe bleue), översättning Ragna Essén, Stockholm: Elisabeth Grate förlag, 2004
Donkin, Ellen och Clement, Susan (red), Upstaging Big Daddy: Directing Theatre as If Gender and Race Matter, Ann Arbor: University of Michigan State Press, (1993) 2007
Dostoevsky, Fyodor, Demons, översatt av Richard Pevear och Larissa Volokhonsky, London: Vintage 2006
Isarielle, Isa och Sambiasi, Jean-Louis, Camille Claudel, dokumentär konstvideo med citat från Camille Claudels brev till sin läkare, 2014; hämtad 27/5 2018
McAuley, Gay, Space in Performance: Making Meaning in the Theatre, Ann Arbor: University of Michigan Press (2000) 2007
Paris, Reine-Marie, Camille: The Life of Camille Claudel; översatt av Liliane Emery Tuck, New York: Seaver Books, 1988
Sigfridsson, Barbro, Lecture: What we see – and don’t see, Department of Culture and Aesthetics, Theatre Studies, Stockholm University, 30th of April 2018
Turner, Cathy och Behrndt, Synne, Dramaturgy and Performance, London & New York: Palgrave Macmillan, (2007) 2016

The Utmost Silence

 

 

reading animality in the fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens his/her means of expression and finds ways to get past the censors. But he/she cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ’censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ’censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ’murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

’Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. ”I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. ”Are you giving him up?”

”Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ’censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ’censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ’eight lessons’ has been changed to ’six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

 

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

©Arimneste Anima Museum #3

Dissolving love bars

 

 

Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).

Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.

Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.

Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.

Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.

Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.

Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.

Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna ”out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.

Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) visad på Göteborgs filmfestival i februarihar paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.

Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.

Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.

Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.

Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).

Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den nya amerikanska presidentens tveksamma inställning till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.

 

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  • Not. 1. Filmen The Case Against 8, 2014,  berättar om legaliseringen av samkönade äktenskap i Kalifornien.
  • Bild från filmen, huvudrollerna spelade av David Oyelowo och Rosamund Pike

In English

©Arimneste Anima Museum #3

The lost parallel

 

 

between literature, images of fruits and flowers, bicycles, and titan legs

The overall relationship between humans and the category of animals is much chronicled in European history. In fact, the human-induced killing of animals was acknowledged by Greek philosophers Aristotle, 384−322 BC, and Plutarch, 45−125 AC, respectively, as a kind of war. In the eyes of Plutarch, the killing of animals had profound impacts on human society; here quoted from Moralia, On the eating of Flesh, lecture II:

‘Even so, in the beginning, some wild and mischievous beast was killed and eaten, and then some little bird or fish was entrapped. And the love of slaughter, being first experimented and exercised in these, at last passed event to the labouring ox, and the sheep that clothes us, and to the poor cook that keeps the house; until by little and little, insatiableness being strengthened by use, men came to the slaughter of men, to bloodshed and wars.’

For most people, there were few or no other choices than to obey the master, the sovereign, the owner of the land, and take part in the killing of others, human and nonhuman, in wars and in hunting. Yet, most ordinary people subsisted on a mainly frugal diet, eating that which resulted from working the soil, collecting fruit and berries from trees and bushes, catching occasional fish from streams and lakes. In fact, the killing of other mammals, ‘meat’, was never a standard feeding ingredient for the European majority. The consumption of animal flesh by the society’s elite constituted rather a manifestation of power, towards other creatures, and towards the people.

However, there were parallel stories and parallel life approaches, such as the one suggested by Plutarch. Would history have staged differently, had Plutarch’s warning of the consequences of killing animals resounded through Europe? Some people may have listened and absorbed his wisdom; and ideally, the European continent would then have developed in more peaceful ways.

Anyhow, in the enlightenment tradition, there are to be found traces of Plutarch’s cross-species non-violence, in the writings of Montaigne, Rousseau, and Voltaire, and among some of the revolutionaries, both English and French, during and after the French Revolution. For instance, in his Tableau de Paris from 1782 and 1783, Louis-Sébastien Mercier states about the frequent slaughtering of animals in the city:

‘But his [a young bull] groans of pain, quivering muscles and terrible convulsions, his final struggle as he is trying to avoid an inevitable death; all this attests to the fear of violence, pain, and suffering. Look at the terrible pounding of his naked heart, his eyes darkening and languishing. Oh, who can contemplate this, who can listen to the bitter sighs of this creature sacrificed for man!’ ‘These streams of blood affect the morals of humanity as much as they affect the body and lead to the corruption of both.’

Mercier’s colleague Olympe de Gouges, in her revolutionary thinking, contested both human slavery in the French colonies and the suppression of women, proclaiming all humans in the world, of whatever sex or colour, to be equally and naturally included in the animal realm, stating humans to be the ‘most beautiful’ of all animals.

In the years following the French revolution, lamenting its failure, writers such as the poet Percy Bysshe Shelley blamed public butcheries and copious drinking habits for the domestic bloodshed that caused the revolution to collapse. Had the people been less accustomed to the slaughtering of animals in the streets, Shelley argued in a manner reminiscent of Mercier and Plutarch, they would not have accepted the violence that affected fellow Parisians, and maybe the revolution could have survived and escaped Napoleon’s dictatorship and wars.

I have hitherto made references to an almost exclusively male non-violence literature tradition. This is, however, no wonder since for most of European history people ascribed to the category of women – half of the population – were generally excluded from formal learning, qualified education, payment, equal hereditary rights, and sexual rights, civil and political rights. Women did probably write on the subject of hunting and domination; however, this writing is still yet to be discovered.

Nonetheless, in fine art, in the same era as Rubens painted the goddess Diana in a romanticising scene of hunting, several women artists painted themselves or other people instead holding animals, caressing animals, tables of fruits, tables of flowers: Lavinia Fontana, Anna Maria Van Schurman, Judith Leyster, Louise Moillon, Raschel Ruysch.

These hyper-skilled artists may indeed have felt, and known by experience, that Ruben’s Diana was not a real person; that she is a figurehead, a pictorial euphemism, an allegory deployed to depict a reality, which, unless you stage as the mock Diana, has little beauty in it.

Chances are these artists rather identified themselves with the hunted animal, thrown to the ground, robbed of its, his or her possibilities and autonomy by humans who might have chosen to do otherwise. Alternative myths of bravery told in these times may also have come to mind: The story of Francis of Assisi making friends with birds and wolves, and the legend of an anonymous woman defending a deer who, having fled through the woods from a hunting party, finds refuge at her human feet.

Despite the fact that world forest areas are shrinking to give way to feedlots for the mass production of beef, causing oxygen levels to fall and reserves for carbon emissions to disappear, thereby threatening the intertwined survival of human and nonhuman, hunting has nowadays become a popular sport. Indeed, modern hunting in the Northern hemisphere, although in itself disruptive to ecological systems, is marketed as an attractive leisure, accessible for people of whatever gender, seemingly natural, but artificially complete, with big heated vans, state of the art technological weapons, and latest countryside fashion clothes.

As many of the things we appreciate and enjoy in modern life are human-made, artfully or not, ranging from bicycles to titan legs, computers, plant meat stuff, and contraceptives, it can hardly be the artificiality that makes hunting remarkable. That which makes luxurious hunting remarkable – in every millennium – is rather the killing of those that cannot defend themselves, the outlook and practice of the one who has everything but goes to war against the one who has nothing but his, her or its own life.

 

First published in Contributor no 12 2016

Photo Planet bicycle by Alexandra Eklöf Gålmark

 

©Arimneste Anima Museum #2

 

 

 

 

Léonora Miano

 

 

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968, The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en subsaharisk storstad och en europeisk dito. Sorgsna själar börjar som smart satir, nära Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner kretsar Skuggans årstid kring etiska konflikter: människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmog 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: ”Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007

Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008

Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013

Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016

©Arimneste Anima Museum #2

Rosana Antolí

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-7

 

Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-2

 

Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1