Ändamålet och medlen

 

 

om Mr Jones och Djurfarmen

Brittiska Evening Standard 31:a mars 1933. Pulitzerprisbelönade Moskvakorrespondenten Walter Duranty avfärdar kollegan Gareth Jones reportage om svälten i Sovjetrepubliken Ukraina: ”Man kan inte göra omelett utan att först knäcka några ägg”. Durantys respekterade ställning tillsammans med den nämnda devisen bidrog till att Jones artiklar tystades ned. En ensam artikel, en insändare av Katherine E. Schutock i New York Times, avvek med citat av brev från vänner i Ukraina som berättade om hungersnöden.

Gareth Jones, född i Wales, hade studerat språk, däribland ryska, arbetat som privatsekreterare åt tidigare premiärministern David Lloyd George och som reporter flugit med Hitler och hans följe till Frankfurt för en serie reportage om nazismen och fascismens frammarsch. Med avsikt att höra direkt med människor i Ukraina om svälten fotvandrade Jones över gränsen från Ryssland och intervjuade bönderna på landsbygden. Artiklarna publicerades bland annat i Evening Standard samt i amerikanska New York Evening Post och Chicago Daily News. De föregicks av från Moskva utsmugglade texter av kollegan Malcolm Muggeridge som dock inte själv varit på plats i Ukraina.

Men redan sommaren 1932, före både Muggeridge och Jones, vittnade journalisten, kommunisten och feministen Rhea Clyman om förhållandena. Efter längre resor genom Sovjet, inklusive östra Ukraina och Kazakstan, arresterades och utvisades hon av myndigheterna för ett flertal kritiska artiklar i London Daily Express om kvinnors villkor, om svälten och om fånglägren (inräknat dem med anor från tsartiden). Förvisningen av Clyman från Sovjet blev en internationell nyhet och hennes artiklar, särskilt om hungersnöden, publicerades 1932 i London Daily Express respektive 1933 i Toronto Evening Telegram.

Trots de olika insatserna att berätta om det verkliga läget i Sovjet följdes reportagen av förnekelse och tystnad. Under 1920-talet och tidiga 1930-talet beundrade många framstegsvänliga människor det revolutionära Ryssland med dess kompromisslösa modernisering och praktiska politik för jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Tidens progressiva celebriteter besökte landet och visades runt av guider som berättade om storslagna framsteg. Från sovjetrepublikens bördiga jordbruksbälte, Svartjordsregionen Kazakstan och Ukraina, exporterades spannmål på världsmarknaden. Hur kunde det ha uppstått svält där?

Fakta om Stalins gryende diktatur och dess bakslag var inte bekväma nyheter. Utifrån medias motstridiga rapporter valde världspolitiker och intellektuella, inklusive Roosevelt i USA, att tro på Walter Duranty och den officiella sovjetiska förnekelsen. Efter andra världskriget ifrågasatte överlevare och flyktingar uppgifterna men först när ryska och ukrainska arkiv öppnades i början av 1990-talet uppdagades sanningen i ovedersägliga siffror: fem till åtta miljoner människor, barn och vuxna, hungrade till döds i Ukraina, Kaukasus och Kazakstan åren 1932 till 1933, och cirka fyrtio miljoner drabbades. Anne Applebaum: ”[M]inst fem miljoner gick under i Sovjetunionen. Bland dem nära fyra miljoner i Ukraina, som dog inte på grund av försummelse eller missväxt, utan för att de medvetet berövades sin mat.”

Stalins kollektivisering och expropriering av gårdar (enskilda och med anställda) 1930–1931 innebar att bönderna, från att i allmänhet ha sålt femton till tjugo procent av skörden till staten och sparat resten till utsäde, djurfoder och eget behov, tvingades sälja det mesta av produktionen för den viktiga (rubeln ej godkänd som handelsvaluta) statliga exporten. Böndernas protester och motstånd möttes av dödstraff på fläcken, deporteringar till fångläger och särskilda brigader som konfiskerade gårdarnas redskap, skörd och livsmedel liksom lantbruksdjuren och husdjuren. I Ukraina utsattes landets intellektuella för förföljelser. Gränsen stängdes och människor förhindrades från att fly.

Europa och USA blev tysta medlöpare till det som Ukraina och femton andra länder sedan 2006 benämner Holomodor: medvetet förorsakad svält. Efter decennier av mörkläggning och förnekelser från sovjetregimen – även språkligt, svälten skulle omtalas som ”matsvårigheter” – blev det möjligt för människor att vittna. År 2008 tilldelade den ukrainska regeringen Gareth Jones och Malcolm Muggeridge postuma hedersutmärkelser för avslöjande journalistik. Året därpå arrangerade Trinity Colleges bibliotek på Cambridgeuniversitetet, där Gareth Jones studerat franska, ryska och tyska, en utställning med Jones’ av systern återfunna anteckningsböcker.

En liknande postum utmärkelse och hågkomst återstår för omvärlden och den ukrainska regeringen att förära föregångaren Rhea Clyman – polsk-judisk invandrare till Kanada, funktionshindrad vid sex års ålder, efter faderns död fabriksarbetare 11 år gammal, autodidakt via kvällskurser och intermittenta anställningar, beundrare av Sovjet under 1920-talet – för hennes politiska hederlighet och journalistiska mod att vittna om Holodomor och utvecklingen.

I spelfilmen Mr Jones (2019) om Gareth Jones karriär, regisserad av Agnieszka Holland, figurerar Rhea Clyman men hamnar som helhet tyvärr i skymundan. Filmen väcker ändå viktiga frågor om 1930-talets och dagens journalistiska villkor: mottagandet av nyheter som få vill höra, vad som krävs för att bli hörd, och konsekvenserna för den som lyckas få kritiska artiklar publicerade.

Filmen tar sin början hos författaren George Orwell och hans saga Djurfarmen, fabeln från 1945 om den ryska revolutionens resa mot diktatur. Och visst är det rimligt att tänka sig att George Orwell påverkades av Gareth Jones, Rhea Clymans respektive Malcolm Muggeridges avslöjanden av den sovjetiska regimens falska uppgifter – särskilt som han i essän ”Tryckfrihet” [Animal Farm] uppger att hans kunskaper om Sovjet inte härrörde från egna resor utan från tidningar och böcker.

Dock hänvisade inte Orwell uttryckligen till tryckta inspirationskällor. I Gareth Jones fall kanhända för att de båda sanningssägarna hade för mycket gemensamt: båda avskydde eufemismer, sökte skriva på ett klart språk, intresserade sig för stalinismens verkningar och trotsade tidens munkavlar, även dem i det egna lägret. Gareth Jones i Times, om okritiska kollegor, i svaret till Walter Durantys förnekande av svältkatastrofen:

”Censuren har gjort dem till mästare av eufemismer och underdrifter. Följaktligen kallar de ’svält’ för det mer polerade ’matbrist’ och ’svälter ihjäl’ tonas ned till ’utbredd dödlighet orsakad av bristsjukdomar’.” (s 338 i Applebaum)

Som Hollands film föreslår kanske Orwell ändå omnämnde just Gareth Jones, men på ett skönlitterärt sätt. Vanligtvis antas huvudpersonen Mr Jones i Djurfarmen beteckna tsaren Nikolaj II, och den snarkande Mrs Jones tsarens hustru Alexandra. Men det folkliga namnet framstår som ett märkligt val för att beteckna eller påminna om en monarkistisk regim. Mer rimligt är att Mr Jones även kan ses som en representant för de relativt välbärgade bönder vars gårdar Stalinregimen exproprierade i jordbruksbältet i Ukraina och Kazakstan.

 

 

Mr Jones är patronen bland andra patroner; ”en hård husbonde” som ”förr i världen varit en duglig jordbrukare, fastän han på sistone haft otur” och blivit lurad av ”lata drängar” så att gården ”försummades och djuren undernärdes” (s 22). En sådan patriark som, för övrigt, Gareth Jones mamma kunde berätta om efter att ha arbetat som guvernant hos walesaren, stålmagnaten John Hughes i det sena 1800-talets östra Ukraina.

Bonden, patriarken, monarken Mr Jones får ett patetiskt öde efter att arbetarna, de hungrande djuren på gården, revolterat mot hans uteblivna utfodring. Bortdriven från sin gård och efter ett misslyckat försök till återerövring super han ned sig. Runtom farmen residerar Mr Jones kollegor de övriga bönderna med sina förtryckta arbetsdjur vilka förgäves försöker imitera djurens revolution på Mr Jones gård.

Djurfarmen blev snabbt en vida spridd berättelse. I Ukraina utkom den 1947 med ett särskilt förord om när och var idén uppstod, och varför berättelsen antagit djurfabelns form:

”När jag återvände från Spanien hade jag en idé om att avslöja myten om Sovjet i en berättelse som skulle förstås av alla och som lätt kunde översättas till andra språk. Men berättelsen i detalj kom inte till mig förrän en dag (jag bodde då i en mindre by) när jag såg en liten pojke, kanske tio år gammal, driva på en jättelik vagnshäst längs en smal gångväg med en piska han brukade så fort hästen försökte vända. Det slog mig att om sådana djur bara blev varse sin styrka så skulle vi inte ha någon makt över dem och att människor exploaterar djur på liknande sätt som de rika exploaterar proletariatet.

Jag fortsatte att analysera Marx’ teori från djurens synvinkel. För dem var föreställningen om en klasskamp mellan människor ren inbillning eftersom när helst det var nödvändigt att utnyttja djur stod människor enade emot dem: den verkliga kampen var den mellan djur och människor. Med den utgångspunkten var det inte svårt att mejsla fram berättelsen.” (Orwell, George, Animal Farm, A Fairy Story, London: Penguin (1945) 2000, Appendix II, s. 112. Översättning Gålmark, Lisa, ”Joker dam”, opubl., 2007, s 99.)

Sagan om folket och tyrannen, de många arbetsdjuren och den ensamma husbonden. Myten om Sovjets utveckling avslöjad i en berättelse gestaltad av djur, som samtidigt är en beskrivning av människors universella förtryck av djur. Och som inleds med orden: ”Mr Jones på Manor Farm…”. Om namnet Mr Jones refererar till Gareth Jones kan ”Mr Jones på Manor Farm” läsas som ett erkännande av själva källan till sagan som avslöjar myten.

 

 

I artikeln i Evening Standard 1933 lyfte Gareth Jones bönderna och deras upplevelse av djurens läge och roll:

“’Boskapen dör, nechevo kormit [det finns ingenting att mata den med]. Vi brukade ge mat åt hela världen och nu är vi hungriga. Hur ska vi kunna så våra åkrar när vi har så få hästar kvar? Hur ska vi kunna arbeta på fälten när vi är svaga av hungern?’ Och era kor? var nästa fråga. För den ryska bonden betyder kor välstånd, mat och lycka. Det är själva navet kring vilket hela hans liv kretsar. ’Nästan hela boskapen har dött. Hur kan vi utfodra boskapen när vi har bara har foder att äta själva?’

’Och era hästar?’ var frågan jag ställde i varje by jag besökte. Hästen är nu en fråga om liv och död eftersom utan häst hur kan en plöja? Och om en inte kan plöja hur ska en kunna sätta grödor till nästa skörd? Och om en inte kan sätta grödor till nästa skörd – då är döden enda framtidsutsikten. Svaret pekade mot undergång för de flesta av byarna. Bonden sade: ‘De flesta av våra hästar har dött och vi har så knappt med foder att hästarna som är kvar alla är magra och sjuka.’”

I dag kan siffror visa att uppemot åttio procent av korna, oxarna, tjurarna, hästarna dog. De avmagrade djuren längs vägkanten visade vad som var på väg att hända människorna. När djuren svalt ihjäl – på vars arbete hela jordbruket vilade med plöjning, såning, skördande, transporter av hölass och spannmål – var också människors liv i fara.

Gareth Jones påvisande av svältcirkeln som börjar med djurens död bidrog sannolikt till Orwells val av fabeln som form och till djurens dubbla roll i Djurfarmen. De revolterande djuren kan läsas både allegoriskt och konkret (för Sovjet och England). Berättelsen blir till en kombination av saga och verklighet:

”Ja, kamrater, hurdant är då vårt liv? Låt oss se sanningen i ögonen: vårt liv är eländigt, mödosamt och kortvarigt…” (s 9). Djurens arbete och deras avkomma kalvar och föl liksom deras mjölk stjäls av människan husbonden: ”Och vad blev det av den mjölk som skulle ha använts att uppföda duktiga kalvar? Varenda droppe rann ner i våra fienders strupar. […] Och du Clover [stoet], var finns de fyra fölen du födde, de som skulle ha varit din ålderdoms glädje och tröst?” (s 11). ”[R]emtygen, betten, hundkedjorna, de grymma knivarna med vilka Mr Jones brukade kastrera lamm och grisar kastades i brunnen. Tömmarna, grimmorna, skygglapparna, de förnedrande fodertornistrarna kastades på en eld som brann ute på gården.” (s 24)

Förhållandet mellan människan husbonden och djuren arbetarna utgör den mest grundläggande exploateringen samtidigt som det är en bild av exploateringen mellan människor. I revolutionen kastas förtrycket över ända men uppstår på nytt efter att en minoritet av självutnämnt bättre vetande djur, ledda av “Napoleon”, läs Stalin, gett sig själva exklusiv makt och privilegier. Revolutionen i Ryssland gestaltad av djuren på mänskofarmen visar hur ett rättfärdigt uppror mot hierarki och förtryck kan utvecklas till just det den velat avskaffa.

Enligt Anne Applebaum skrev den ukrainske författaren Michail Sjolochov redan 1931 brev till Josef Stalin om att boskapen och hästarna på landsbygden dog av bristen på mat. Våren 1933 larmade Michail Sjolochov igen. Situationen var akut: enskilda och kollektiva bönder hungrade, vuxna och barn var så försvagade av hunger att de gick på knä och åt kadaver, gräs, ekbark, rötter. Generalsekreterare Josef Stalins svar till Michail Sjolochov var att de som svalt ihjäl själva hade orsakat svälten, att det handlade om sabotörer och förrädare som förde krig mot Sovjetunionen.

 

 

Om Walter Duranty instämde i att bönderna, och deras familjer, fick skylla sig själva för vad sovjetregimen anstiftat är svårt att säga. Men det var en omhuldad uppfattning, inte endast i Sovjet, att målet rättfärdigade medlen. Utan ”knäckta ägg”, läs knäckandet av djur och människor som står i vägen eller kan utnyttjas för syftet, blir det ingen ”omelett”, som Duranty skrev. År 1935, två år efter förnekelsen i Evening Standard, preciserade han sin inställning:

”Det går att invända att experiment på levande djur är en beklaglig och fruktansvärd sak, och det är sant att lotten som tillfallit alla kulaker och andra som motsatt sig det sovjetiska experimentet inte är den lyckligaste, men i båda fallen tillfogas lidandet för ett ädelt syfte.” (Applebaum, s 330)

Att Duranty valde exemplet djurförsök kan tyckas egendomligt, men antivivisektionsrörelsen hade etablerad status som underdog i England (och Sverige) och dess motto anvisade: ”Ändamålet helgar inte medlen, moralen går före vetenskapen”. Samhällsutveckling och experiment var önskvärt dock skulle de inte ske på bekostnad av någon i form av lidande och död. Rörelsens hållning var progressiv, men i dess alternativa omelettrecept (utan knäckta ägg, människor eller djur), vivisektionsfri innovativ forskning och sociala reformer, uppfattade Duranty och liktänkande motsatsen.

Rhea Clymans, Malcolm Muggeridges och Gareth Jones kollegor förnekade eller lät bli att skriva om svälten och fånglägren, inte för att de inte visste eller behövde få saken bekräftad, utan för att de accepterade dem som en del av utvecklingen och för att de annars skulle ha förlorat sin privilegierade position som korrespondent i Moskva. De svek sitt kritiska uppdrag genom att behandla lögnen som sanning och göra avbön när det var försent.

Makthavare, amerikansk och europeisk intelligentsia lät saken bero för att de omfattade synsättet att samhällsutveckling nödvändigtvis kräver offer. Därigenom bidrog de till en politik som utvecklades till den värsta svälten i Europa genom tiderna. Samt till att djuren blev till oväsentlig bakgrund fast de, ännu ouppmärksammat, utgjorde det larm som kunde ha förändrat historien.

Källor till citat och vidareläsning:

  • Anne Applebaum, Röd hungersnöd, Stalins krig mot Ukraina [Red Famine, 2017], översättning Manne Svensson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019
  • Agnieszka Holland, regi, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manus, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
  • George Orwell, Djurfarmen, saga av George Orwell [Animal Farm, 1945], Panache-serien, översättning Nils Holmberg, Stockholm: Bonniers, 1946
  • George Orwell, Som jag behagar, essäer i urval, översättning Peter Handberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2015
  • Priya Satia om George Orwell ur aktuellt perspektiv i Slate, 2020
  • Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
  • Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
  • Hunger for Truth, dokumentär, regi Andrew Tkach, 2018
  • Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan om Rhea Clyman, 2017

©Arimneste Anima Museum #11

On the origin of violence

 

 

in the novels of Norman Mailer, Carl-Henning Wijkmark and Arkadij Babtjenko

It ought not be allowed to happen in such a beautiful place, Arkadij Babtjenko exasperates in his testimony from Chechnya, One soldier’s war in Chechnya (2007). When the sun is shining most wonderfully above the apricot trees, the bodies of dead comrades return from the front in tinfoil bags.

The contrast, between the beautiful surroundings and the grimmest harvest of human actions, tears apart the emotional defence. Here, where everything could have been beaming and beautiful, everything is beaming and ugly. Why these actions? Granted the abundance of the world, how can it be that a good life for everyone is wasted in ravaging and killing? What is found at the base?

Those who order and execute the killing are almost without exception men. Thus, a person included in the category may specifically be called upon to respond to the question. A writer belonging to the category may be offered special opportunity to give an answer.

The recently deceased author Norman Mailer left behind a reputation as a male chauvinist and criticizer of women’s liberation. Nevertheless, Mailer may be read as a satiric agitator of stereotyped masculinity, a writer revealing the cult of conventional male culture.

The novel Why are We in Vietnam? from 1967, in Swedish 1969, was perceived as an allegory of the US war against Vietnam. However, not only does the story offer an image of the war on the other side of the globe, it also comments upon an historical and current reality, and it gives an answer to questions about the origin of violence.

Image and alphabetic character; metaphor and reality. The hunting of animals prepares the ground for and gives the 18-year old protagonist DJ practice in accepting the role as soldier bargaining chip in US world politics.

 

 

Directed by older men, including his father, DJ takes on the traditional Western masculinity that focuses upon the domination of others. In mantra-like despair, DJ rants about his father’s actions, those that can be explained by ‘that dried-out sunbaked smoked jerkin of meat his cowboy fore-ass bears used to eat’. The team of hunters start ‘a war’ between themselves and the animals in which ‘the hunthills rang with ball’s ass shooting’.

The expedition is led by the chief executive of the company, Big Luke, in charge of the ‘superhuge kettle of lobster shit in volume dollars’, ordering the helicopter to circle over the skulls of the chanceless animals. The consequences of violence and death make up the ‘flavour of the secret jellies and jams used in the black mass of real military lore’.

The only way to evade the imposed death scare is to join in the killing. To kill becomes the outlet for a sexuality in which the male, to be accepted as normal, must continuously coerce. The practice is accomplished, the enjoyment directed, what remains is the upgrading; from animal to human. In the words of DJ: ‘The gnat in the navel of the whole week of hunting’ and: ‘Think of cunt and ass – so it’s all clear.’

Carl-Henning Wijkmark’s debut novel from 1972, The Hunters of Karinhall, now in a new edition from Modernista publishing, answers the questions about violence in a way that resembles Mailer; Nazism as a lifestyle of Göring, second highest man in the Third Reich. Already in 1934 Göring set up concentration camps, and later on he was responsible for the rearmament and the redoubling of the conscription time.

Göring endeavoured to be an animal lover, but loved to hunt, slaughter and perform the cutting up. And to organize yearly hunting parties where Europe’s top politicians assembled.

The hunting site of Karinhall stands as a model for a nature in which the human impulse to kill is ‘stimulating’. The long period of peace has become tiring for the nerves, and the deer in the woods lift their ‘white rumps obscenely and contemptuously in the air’. The men need ‘something living to shoot at – that is the whole attraction of the thing’. In the same way Göring has eliminated everything ‘week or sick or eccentric’ from the German forests, so he and Hitler have ‘purified society from foreign and degenerative elements’.

Metaphors and thesis blend in Wijkmark’s deftly told pornography; Göring offers the elite men meat, and meat again, sheep slaughtered by his own hands, and, above all, human living flesh, prostitutes transported from a concentration camp for women, bribed with promises of dismissal, and, perhaps, marriage. The metaphors of war are legion, limbs rise and let off like ‘cannons’, the men are in ‘the saddle’; and the women, perceived as selected ‘female flesh’, are ‘rammed’, ‘attacked’, and ‘served’ in a milieu of the finest castle interiors; animal skin tapestry, animal skin sofas, and animal skin leather hosen.

The women play the role of anxious willing ‘prey’ and ‘chattels’, marked with numbers, Orwellian ‘hunting hostesses’ in the ‘House of joy and exuberance’. Perhaps it is due to a flight of fancy sex liberalism of the 1960s, making the women seem so compliant, perhaps it is the trick of Wijkmark; the perspective, the illusion is steadfastly owned by the male protagonists. The nature-attuned Göring copulates with jaunty German women in long paragraphs, soon the reader, regardless of gender, is cornered as well.

 

 

The dehumanization of others, in different degrees in relation to different categories, reaches its stylish climax at the end of the novel. Il Duce degusts the result of today’s kill, places the thin snipe halves on his tongue – and is plunged into ecstasy. The foundation for the Rome – Berlin axle is secured.

Politics and satisfaction of the authoritative male body are merged into one. But not as Wijkmark has been interpreted hitherto, in excess and gluttony of food and sex, but rather as an option of a certain type of food and a certain type of sex. Culturally formed choices presented as inevitable expressions of Western masculinity.

A more concrete and explicit scapegoating of nature, and misogyny, where women are solely body and animal, and animal is the same as meat and object, than The Hunters of Karinhall is difficult to find. The example in Wijkmark’s novel, Göring, is well chosen; the Nazi contempt of women was indeed extraordinarily profound, and politically performed; the whole of the German people perceived as a bitch to be seduced and screwed by the means of simple emotional arguments.

Alongside civilians, women, children, and the old, it is young men of primarily under class that for centuries have constituted the cannon fodder for the conquest wars. ‘Do you get that into your heads, you fat, smug generals who sent us off to slaughter’, cries Arkadij Babtjenko. The boys, pulling their male limbs in fear and hatred and madness, are transformed into objects and dead meat ‘just like pieces of barbeque meat, before we get sent off to the meat grinder, then it is easier for us to die’.

The absurd war and alienation. The greedy war against the people taking a leap forward by the violence against animals; in metaphor, and in concrete action. Conditioned by a sexualized male cult. Affecting also men. No, it ought not be allowed; yet this is what is staged, although the experience, if not the insight, was already so distinctly formulated.

 

Published in Aftonbladet Culture 12th of August 2008, translated from the Swedish

  • Babchenko, Arkady, One soldier’s war in Chechnya; translated from the Russian by Nick Allen, London: Portobello, 2007
  • Babchenko, Arkadij, Krigets färger, ett vittnesmål, translated from the Russian by Ola Wallin, Stockholm: Ersatz, 2007
  • Mailer, Norman, Why are we in Vietnam? A Novel, New York: G.P. Putnam’s Sons, 1967
  • Mailer, Norman, Varför vi är i Vietnam, translated from the English by Erik Sandin, Stockholm: Bonniers, 1969
  • Wijkmark, Carl-Henning, The Hunters of Karinhall, translated from Swedish by George Bisset, New York: Avon, 1976
  • Wijkmark, Carl-Henning, Jägarna på Karinhall, Stockholm: Modernista, 2007
  • Photo: the exhibited books are from the Arimneste Library; the Nobel Library; the National Library of Sweden

 

© Arimneste Anima Museum #9

Rosana Antolí

 

 

In what way may time be shown as form and experience?

Today, the import of questioning standard linear notions regarding growth, time and development has been acknowledged. However, what remains to be recognized is the origin of this critique: indigenous populations, the environmental movement, and ecofeminist thinkers.

But is it possible to imagine time materially? As a distinct body? A wormlike snake ditto, twisted around their body? With repeated turns and returns, yet on their way to the body’s end, accordingly on their way to the very end?

Rosana Antolís When lines are time, curated by Martí Manen at Fundació Joan Miró in Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, plays with chronology as choreographed material movement in the form of installation and as circulating performance: In what way do I imagine time? How do I feel time?

Antolí transforms critique of the linear to form; the notion of time as something universally straight and flat is incorrect. As image and symbol for each and everyone’s separate experience it is wanting; events happen, feelings return, veer, make leaps, hurl, land, seem to cease, yet continue in the same body within a rectangular space.

Antolís’ time snake of accumulated moments is here seen as consciously exact; in accordance with and dependent upon the source, the unique consciousness:

You lose your shoe, you are five.
You drop your shoe, you are thirty-three.
You are unable to get your shoes on, you are sixty-seven.
You are eleven, you betray a friend.
You are forty-two, you are betrayed by a close friend.
You are one-hundred and seven, you lose your first friend, you make new friends.

To live through a feeling, to relive it as a new feeling resurrecting within the old. How would my time, your time, our lives, appear were they to take form in bended material like this? What kind of directed snarl sums up our time, our consciousness? When will my time turn into a form ready to be exhibited?

 

 

It is possible to perceive questions about time as individually existentially human ontological, although they are, simultaneously, social, societal, and concerns civilization. In what way would the conditions of different societies’ – the collectives of people and other beings – struggles, moments, snarls of seen, and seen again, felt and relived, unite in a curling snake body?

 

Translated from the Swedish AAM 26th of August 2016

©Arimneste Anima Museum #1

 

Ouaga girls

 

Bilen yrkesredskapet. Bilen skjutsaren av barn, hundar och äldre. Bilen livmodern, bilen meditationstemplet för de utmattade. Bilen semesterfarkosten, bilen flyttransportören, bilen hångelrummet. Bilen ambulansen, bilen den oumbärliga för dem som bor långt bort. Bilen den naturförtärande statusmarkören.

Bilen den sociala klassutjämnaren. Bilen vars avsaknad hos en person i manskategorin kan utlösa en underlägsenhetskänsla, ett kvinnohat, en ofattbar ondska. Bilens maskulina symbolvärde bortom allt förstånd. Den unge manlige mördaren av den kvinnliga utrikesministern om motivet i en intervju: ”Jag hade inte ens en egen bil.”

Bilen även som direkt skördare av liv på skattefinansierade vägar, se Sara Stridsbergs essä ”Dödskallt stål” (2004) om fenomenet bilen, dess erkända livsfarlighet och samtidiga helighet.

Men bilar finns  – så vad är deras framtid?

En så kallat miljövänlig bil är inte givet detsamma som den senaste modellen. Med ett fågelperspektiv kan en miljövänlig bil snarare vara en recondad och reparerad dito av bedagad årsmodell, se här.

En skruttig bil helt enkelt. En sådan som vi ibland står lutade över intill vägrenen. En rännil under karossen, ett rasslande ljud i A/C:n, en molande fråga om och när kamaxelremmen ska brista. Mysterier som går att lösa. Kanske borde en bli bilmekaniker? Och få något som är på väg att dö att klara sig lite längre?

Alltså ägna sig åt något som i grunden inte skiljer sig ifrån de flesta andra sysselsättningar. Dessutom är bilmekaniker ett yrke på uppåtgående. Men det är också ett av de mest ojämställda yrkena oavsett landområde och kontinent, dramatiserat 2015 av regissören Cynthia Wade i spelfilmen Freeheld om ett kvinnligt samkönat pars kamp för lika ekonomiska villkor.

I dokumentären Ouaga girls av Theresa Traoré Dahlberg (Taxi sister) – förhandsvisad på Tempofestivalen i Stockholm i mars och med premiär under hösten 2017 – skildras vardagen för fem studerande på en yrkesutbildning för flickor i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. De unga läser samhällskunskap, politik, historia samtidigt som landet är i en oviss politisk situation. Framförallt ägnar de sig åt läkekonsten, bildoktorns.

Traoré Dahlberg följer gruppen lojalt och nära. I aktion med bilmeket, hos frissan, hos psykologen, på discobaren, på första anställningsintervjun och på examensdagen. Trots att berättandet är långsamt känns det inte långsamt. Känslan av drama förmedlas i det litet sagda och det litet skedda. Det är poetiskt och humoristiskt.

Här bjuds igenkänning när tjejerna förhandlar den påbjudna kvinnorollen i ett yrke befolkat av män genom att piffa till sig extra och skämta om det. Och när den kvinnliga verkstadsägaren visar den anställda runt och leende låter förstå att jobbet självfallet är svårare för män än för kvinnor.

Och vittnar om att starta eget var enda sättet för henne att få ett arbete. För att överleva i en maskulint dominerad bransch med föreställningar om vem som kan laga vad är starta eget antagligen ett hett tips. Men frågan är om inte fackliga internationella bilmekarkonferenser för folk i kvinnokategorin vore än hetare.

Gemensam kamp och solidaritet och erfarenhetsutbyte. Tjejer som utbildat sig till bilmekaniker i Sverige har tvingats vänta i flera år för att få utöva yrket. År 2015 startade ett bilföretag i Malmö två mekanikerskolor, men statistiken visar stort underskott på kvinnliga sökanden. I Zimbabwe satsas det framgångsrikt på samarbetsprojekt i bilåtervinning, se Afrikagruppernas projekt. Kanske är det en modell att pröva i Sverige?

Oavsett vinnande strategi. Välgjorda dokumentären Ouaga girls kan särskilt rekommenderas till dem som varit i tonåren och någon gång färdats i ett fordon. Med andra ord: väldigt många.

©Arimneste Anima Museum #3

Hidden figures

 

 

I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.

Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)

Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.

Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.

I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.

På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?

En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:

I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.

Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.

Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971:  ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.

Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.

  • Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
  • Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017, översättning till svenska Gunilla Mattsson
  • Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.

©Arimneste Anima Museum #3

Léonora Miano

 

 

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968, The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en subsaharisk storstad och en europeisk dito. Sorgsna själar börjar som smart satir, nära Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner kretsar Skuggans årstid kring etiska konflikter: människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmog 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: “Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

  • Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007
  • Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008
  • Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013
  • Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016

©Arimneste Anima Museum #2

Rosana Antolí

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-7

 

Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-2

 

Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1