Labyrinten

 

 

I Berlin före andra världskriget fanns en svenskkoloni av redan boende eller ditresta, på besök eller kvardröjande i staden. Hur förhöll de sig till samhällsutvecklingen? De kritiska medierna på hemmaplan, i Sverige, var få och någon kollektivt upprorisk antinazism syntes inte till. Att säga ifrån, bojkotta, avvika från massan, organisera sig i motrörelser kom att bli en hyllad reaktion först efter kriget.

Idag hade utvecklingen i Tyskland ifrågasatts av folk i allmänhet. Författare, föreningar, nätverk hade skrivit kritiska artiklar, gjort uttalanden, anordnat resebojkotter, demonstrerat utanför ambassaden, krävt öppna ställningstaganden. En solidarisk vänförening hade bildats, liksom grupper på sociala medier; en konvoj hade farit till Berlin för att ge stöd åt landets demokratiska krafter.

Förmodligen. Huruvida människor idag hade förstått vad som höll på att ske och agerat därefter är inte helt lättbedömt.

Men svenskt nazimotstånd på plats existerade. Ett tydligt och myllrande vittnesmål återfinns i historikern, kulturskribenten och kulturpersonligheten Vilhelm Scharps minnen från Tyskland och Nazityskland, samlade i Labyrinten från 1920- och 30-talets Berlin, och redigerade av historikern Andreas Åkerlund.

Vilhelm Scharp, född 1896 i Stockholm, var bara tio år gammal när han efter att familjen splittrats placerades på Lundsbergs internatskola. Återkommande depressioner ledde till skrivkramp, självsaboterande perfektionism och avbrott i studierna. Till trots mot den svikande hälsan lyckades Scharp ta en kandidat i litteraturhistoria och historia – och därefter en ämbetsexamen i poetik samt historia.

Denna slags examen, fil. mag. historia, gav rätt att söka adjunktstjänster och att titulera sig historiker. På rekommendation erbjöds Scharp 1928 anställning som utlandslektor vid Friedrich Wilhelms-universitetet i Berlin, då ett av världens främsta. Från Berlin beskrev Scharp vad som hände på gator och torg, i parker och på valmöten där nazister höll offentliga propagandatal. Han fick inblick i och deltog i de verbala och strategiska striderna bland utlänningar i Berlin, på ambassaden och i Svenska kyrkan där han var ordförande i ungdomsföreningen.

Ett andra hem blev den italienska restaurangen Taverne i hörnet av Courbière-Strasse. Här umgicks diverse nazikritiker och andra skeptiskt sinnade personligheter mellan 1930 och 1938. Stamgästerna vid borden under de påbjudna porträtten på Mussolini och Hitler – utökade av restaurangägaren med ett kosmopolitiskt urval andra porträtt – bestod av studenter, universitetslärare, diplomater, konstnärer, konsthandlare, utländska journalister, film- och teaterfolk.

I krogmiljön trivdes bland andra Arnold Zweig, författare till den första stora krigsromanen Sergeant Grischa, och vän till Freud, som kallade Scharp för ”den förhindrade författaren”, och sångerskan Ingrid Wiksjö från Frösön i Jämtland, då firad sopran, ”Die schwedische Nachtigall”, som underhöll Tavernes gäster med kunskaper och berättelser.

Som god lyssnare blev Scharp nära bekant med Jakob Bollschweiler, mer känd som konstnären Bollsch. Akuta ekonomiska problem hade bidragit till att denne hade antagit uppdrag, erhållit Hitlers gunst och en snabb karriär. Något han inte gärna ville avhandla, utan hellre berättade anekdoten om en rik dams hävdande av hundars naturliga lekförmåga. Konstnären hade kontrat damen genom att lägga sig vid damens fötter och skälla: Inte kunde hundar leka, de var ju rovdjur som övade sig inför den naturliga jakt som berövats dem av deras matmor.

Gestaltningen säger förstås mer om den nazistiskt anstrukne konstnären än om damen och hunden. Som den visar på nazisternas tveksamma perception: fenomenet ”play bow” hos hundar – förmågan till kroppslig lekinvitation, att tampas på lek och inte på allvar – verifierades, symtomatiskt nog, inte av den nazityska kvasiforskningen utan av amerikanska etologer (långt senare).

Enligt Scharp var Bollschweiler som många konstnärer i tiden “politiskt aningslös, men lyhörd för flammande appeller och löften”, och förmådde inte stå emot ”en jättelik våg av audiovisuell propaganda som överspolade Tyskland och särskilt dess huvudstad” efter det halva maktövertagandet 30 januari 1933. Dessbättre hann Bollschs konst inte färgas av ”tyskarnas muskulöst heroiska estetik”,  ”förgrovad barock, en träaktig Düsseldorfromantik, vykortstorra aktmodeller”, då han avled i en flygkrasch 1937 och därmed räddades ”från att förtvina bland Tredje Rikets hovdekoratörer”.

Efter maktövertagandet 1933 började likriktningen medelst stöveltramp, militärmusik och ungdomsrörelsen Wandervogeler-rörelsens visor, obligatoriskt uppsatta flaggstänger på bostäder, balkonger och balustrader – en ”operamässig dekorationseffekt i den svala vårbrisen”, ”en bedövande massuggestionens stormvåg”, vittnar Scharp. Hur stark nazipropagandan kunde upplevas av den tidens reklamovana människor illustreras av hur en judisk dam, en släkting till Arnold Zweig, och vän till Scharp, trots sitt avståndstagande från nazismen, under en förbipasserande naziparad, måste stoppa en näsduk i munnen för att inte stämma in i folkmassans jubelrop.

Bland de 60 procent berättigade som inte röstade på Hitler i riksdagsvalet 1932 fanns de som kände både förtvivlan och hopp. Och bland de som upplevde det sistnämnda fanns många som ville hålla sig ovetande om att feststämningen betalades med brutala övergrepp och hatkampanjer. Utländska turister rapporterade hem om att tyskarna slutit upp bakom Hitler. Så behövdes det också bara några få år för att iscensätta upprustningen, bryta mot Versailles-fördraget och besätta Rhenlandet.

De europeiska parlamenten, förskräckta av bolsjevikerna i Ryssland, stoppade huvudet i sanden – alternativt föredrog, i hemlighet, nazismen framför kommunismen. För etablissemangen kunde nazismen framstå som ett användningsbart verktyg mot ”det röda hotet”. Stridspiloten Göring åkte runt på visiter, uppträdde belevat och beundrades av ridderliga engelska motståndare som en garant för Hitlers nobelhet.

Även Weimarrepublikens rikskansler Frans von Papen, mannen som övertalade Hindenburg att Hitler kunde kontrolleras, ambassadör i Wien 1938 och i Ankara 1939–1944, deltog med charm på internationella jaktpartier – också i Sverige, berättar Scharp. Inte många lyckades genomskåda nazisternas intrikata bedrägerier. Exempelvis hyllade en av de mer ansedda tidningarna i England, London Times, i en uppmärksammad ledare Hitler ”som en ärlig målsman för rättvisa och moderation”.

Journalister som skrev från Berlin för att väcka de ovaksamma kunde kallas ”skräckmålare och journaljer” och blev avfärdade som hysteriker och offer för ”gruelpropagandan”. Några sökte nå ut till allmänheten genom att använda ironi, men många blev censurerade av sina redaktioner. Kritiska journalister som rapporterade från Nazityskland fick sina artiklar refuserade, minns Scharp. Undantaget var de amerikanska redaktionerna.

Den amerikanske journalisten Edgar Mowrer rapporterade analytiskt och upplysande om det politiska läget i en serie artiklar i Chicago Daily News 1932, varpå han fick respass från Tredje Riket – och tilldelades Pulitzerpriset i USA 1933. Amerikanen Hubert Renfro Knickerbocker, journalist och författare med smeknamnet “Red” (på grund av sin hårfärg), skrev aningslöst om den italienska fascismen och Mussolini – men visade därefter insikt med avslöjande och välskrivna reportage om Nazityskland, en serie som icke förvånande ledde till att han blev deporterad.

Men flertalet engelsktalande journalister ägde inte rätt förutsättningar för att förstå vad som skedde, menar Scharp. William Shirer kom att skriva ett stort och mycket spritt historiskt verk över nazismen – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – i vilket den nazistiska ideologin framställs som unik för Tyskland; en logisk följd av Martin Luther och den tyska traditionen att blint lyda sin överman. Denna tolkning om unicitet var enligt Scharp en förvillelse: nazismen var snarare ett av flera fall av totalitarianism som uppstod i ett antal europeiska länder.

I sammanhanget omnämner Scharp den ofta överhoppade svenske reklamtecknaren och sportjournalisten Rune Carlsson; som mycket kunnig författade han, enligt Scharp, ”den bästa introduktionen till Hitlerismens uppkomst och idévärld på svenska”: Tredje Rikets herrar och andra (1945). Tilläggas kan att Rune Carlsson finns med i Barbro Alvings (signaturen Bang) reportagebok Det kom aldrig i tidningen (1963), i kapitlet ”I skuggan av en stövel”, s 52, om att rapportera från Nazityskland 1937.

Våren 1933 inbjöds kulturpersonligheter från andra länder för att vittna om den förment positiva samhällsutvecklingen. Några var på förhand uteslutna, däribland Elsa Björkman-Goldschmidt, svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918, föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924, journalist i Wien 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt blev senare, 1950, ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958.

De kvinnliga namnen är i övrigt inte många i Scharps återblickar, varför de som nämns bör läggas på minnet: Helga Stene, lektor i Berlin, klippfast mot nazistiska närmanden, motståndskvinna och feminist under kriget, är en sådan. Hon föreläste i Sverige och Berlin, och kämpade mot nazisterna i den egenskapade organisationen Parents resistance. Svenskarna Sven Hedin och Fredrik Böök däremot, servade, menar Scharp, som ”samvetslugnande medel för de tyskar som av egna ögons vittnesbörd börjat tvivla på högtalarnas, hakkorsfanornas och stöveltrampets pingstevangelium”.

Sedan åren i Uppsala var Scharp vän med Karin Boye och Herbert Tingsten; alla hade varit aktiva i Clartérörelsen. Scharp, Karin Boye, systrarna Märta och Ulla samt ytterligare ett antal intellektuella gav 1931–1933 ut tidskriften Spektrum, i vilken Scharp introducerade André Gide och Gunnar Ekelöfs översättning av dennes pjäs, Falskmyntarna.

I januari 1932 reste Karin Boye ned på besök för att anlita psykoterapi; under vistelsen gick Boye och Scharp, och ett par andra vänner, för att lyssna på Görings propagandatal för Hitler som presidentkandidat. Svenska turister i Berlin, aningslösa eller positiva till vad som verkligen pågick, kunde då ses spatsera omkring med blågula hakkorsknappar på hemmagjorda illasittande SA-uniformer, och framstod som löjliga även för dem som bar originalet.

Alltmedan kretsar i Sverige med tidningen Dagsposten – till vilken tyska staten gav finansiellt stöd – och med Svensk-tyska föreningen som plattform förberedde anslutning till stortyskland. Scharp erfor hur nazismen växte och sökte larma i svenska tidningar. I Nya Dagligt Allehanda beskrev han 1934, under pseudonym, på grund av att han då var statsanställd i Hitlertyskland, maktövertagandet och ”de långa knivarnas natt” (30 juni och 1 juli 1934).

Opinionen i England och Sverige kan inte sägas ha berörts av den hitlerska människodiskrimineringen. Svenskt kulturliv var väl infiltrerat; i oktober 1935 välkomnades Berlinuniversitetets talkör på Stockholmsoperan med hänvisning till ”ädla tyska teatertraditioner”. Kören spelade Aischylos Perserna, det klassiska dramat om segrarens medkänsla för de besegrade – ”en cynisk och planmässigt genomtänkt kulturpolitisk bluffaktion”, ”en förljugen hyllning av segraren Hitlers ädelmod mot sina slagna fiender”, kommenterar Scharp.

Detta tilldrog sig tre veckor efter bödelshugget i Nürnbergslagens arierparagraf då Tysklands judiska befolkning uteslöts från medborgarrättigheter, och detta “i ett land”, skriver Scharp, “där de i generationer gjort insatser för kultur- och samhällsliv.”

Uppsättningen på Stockholmsoperan spelade bokstavligen nazisterna i händerna. Där fanns även en mikronivå för kulturmässig propaganda: språklärare i tyska skickades som stipendiater till Skandinavien och England för att på aptitligt och förljuget sätt sprida nazism med språkexempel à la ’Führern har skapat ordning’ (på tyska). Stipendiaterna rapporterade sedan hem om olika umgängeskretsar och deras inställning till Hitlerriket. Som Scharp skriver var systemet noggrant uttänkt. För propagandan hade ”grammatikexempel högre koefficient än hakkorsbroschyrer”.

Vilhelm Scharp och andra nazikritiker i Berlin förhöll sig professionellt; ömsom åskådarmässigt, ömsom med direkt protest. Till en början sökte Scharp underhålla strategiska kontakter inom nazistpartiet, och 1931 försökte han få till en intervju med Goebbels samt skissa på en studieplan åt Görings son, vilket dock resulterade i att Göring försökte få honom avsatt från lektoratet. Herbert Tingsten delade Scharps åsikt om Hitlers Tyskland och besökte vännen i Berlin fram till 1936 . Via kontakten med Göring kunde Scharp ordna ett möte mellan Tingsten och Göring, enligt Tingsten i en artikel i DN 8/7 1962, ”Möte med nazismen”.

Trots att Scharps undervisning på universitetet övervakades av en uniformerad SA-student, verkade den, enligt egen utsago, som ”friskluftsventiler för lyhörda missanpasslingar i den nya folkgemenskapens’ rike”. I Scharps ögon var Tyskland ett Europas problembarn som det var farligt att låta isolera, och han varnade för att överge de demokratiska krafterna i landet.

Tillsammans med Svenska kyrkans kyrkoherde agerade Scharp mot propagandaministeriet, och särskilt två svensk-tyska vänskapsföreningar som konspirerade för att göra nazistisk kupp i Svenska kyrkan i Berlin. Vågat nog sökte Scharp även korrigera nazister. År 1933–1934 publicerade han tre artiklar i deras egen periodika med innehåll som går på tvärs mot den uppfattning nazisterna ofta hade om Sverige. Budskapet är riktat mot rasideologin och den starkes rätt samt förordar en svensk demokratipraktik med rötter i Engelbrekt.

Lektoratet i Berlin varade tills Scharp sparkades av nazisterna 1936. Uppsägningen föregicks av avbrottet 1933, då han på Görings initiativ skulle ersättas med en nazist, men efter kritisk publicitet i svenska tidningar fick behålla platsen. När han slutligen miste den hade han upplevt Weimarrepubliken i fem år och övergången till Nazidiktaturen i tre år. Åter i Sverige tog Vilhelm Scharp tjänst som läroverkslärare vid nybyggda Sveaplans gymnasium för flickor i Stockholm.

Med antinazistiskt syfte och på uppdrag av UD gjorde Scharp efter hemflytten åtta resor till Berlin. Han engagerade sig i de antinazistiskt verkande föreningarna Nordens Frihet och Tisdagsklubben – ett av föredragen han höll hos dessa föreningar finns med i Labyrinten – och deltog i hjälpen till landsflyktiga, inbegripet hustrun Isabel Neuberger som i slutet av kriget flydde från Berlin med sina värdesaker insydda i kläderna.

Scharp agerade uppgiftslämnare och konsult till den svenska regeringen om nazitysk propaganda i Sverige samt om de svenska nazisternas kontakter med landet, och blev aktiv i det styrande organet för Samarbetsnämnden för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete (SDU), grundat 1943 av Alva Myrdal, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. I nämnden var han verksam med studiecirklar, kurser och föredrag som lärde ut folkhemsdemokrati av svenskt snitt till flyktingar i Sverige.

Efter 1945 tog Scharp plats som ledamot i Svenska Institutets lektorsråd och på 1950-talet skrev han en rad artiklar för Dagens Nyheter, exempelvis ”Hitler som fredsängel” och ”Gäster hos diktaturen”. Scharp kritiserade även svensk historisk forskning för avsaknad av intresse för flyktingarna, de tyska emigranterna till Sverige måste intervjuas, menade han, de hade ju fått inblick i ”den skickligaste och effektivaste politiska falskmynteriverkstaden som hittills funnits.”

År 1944 började Scharp arbeta på en retrospektiv reportagebok som skulle skildra minnena av nazismens framväxt och dess ideologiska rötter, en bok om nazismens historiska evolution: Hur kom det sig att ett civiliserat, liberalt och demokratiskt land som Weimarrepubliken blev nazistiskt?

Den tes Scharp ville förfäkta lyfte bland annat betydelsen av Wandervögel – ungdomsrörelsen som propagerade för självständighet, mot disciplin i skolan, mot nationalism och chauvinism, men som efter första världskriget började hylla motsatsen: ära, plikt, uniformer och lydnad samt att i tidig ålder lära sig använda vapen som leksaker. Rörelsen utvecklades raskt i antihumanistisk, primitivistisk riktning och blev till ett lätt byte för nazismen.

Det var så Scharp förstod nazismens utveckling, menar Andreas Åkerlund. Förlaget Wahlström & Widstrand anmälde intresse att ge ut manuset, men ledsamt nog hann Scharp avlida (1978) innan projektet färdigställts. Andreas Åkerlund menar vidare att Scharps position verkligen var aktivt antinazistisk – men att den utifrån vad vi idag vet om den nazityska politiken och dess metoder ändå kan kallas naiv.

I minnet bör hållas att det är först på sent 1960-tal och under 1970-talet som att öppet ta ställning i brännande internationella frågor blir en förebildlig medmänsklig hållning. Och då till dels som en reaktion på den allmänna undfallenheten under andra världskriget.

Samlingen innehåller, utöver essäerna, en längre intervju från 1929 med Vilhelm Scharps generationskamrat Erich Maria Remarque, författaren till soldatskildringen från första världskriget På Västfronten intet nytt.

 

  • Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
  • Föredrag av Vilhelm Scharp, Sveriges Radio, 1963.
  • Barbro Alving, Det stod aldrig i tidningen, Stockholm: Bonniers, 1963, se Litteraturbanken.
  • Rune Carlsson, Tredje rikets herrar och andra, Stockholm: Sohlman, 1945.

 

© Arimneste Anima Museum # 18

 

 

 

 

Charlotte Despard

 

 

the rediscovered suffragette

Emmeline Pankhurst with daughters Sylvia, Christabel, Adela? Time magazine once named the suffragette leader one of the hundred most important people of the 20th century. Millicent  Fawcett? Not as well known, but yes, of course – the one who led the law-abiding branch of the same movement.

And Charlotte Despard? Although famous among reformers of her time, not least as the founder of the most long-lived of the British women’s suffrage organisations, this fighter has largely fallen out of history. Perhaps the omission has to do with the fact that Charlotte Despard declared herself to be a socialist, and that the suffragette movement, despite the different demands of the overall women’s movement, is often portrayed as a bourgeois matter?

Or, on the contrary, that as a defected Victorian lady, she cannot be imagined as a suffragette? Maybe prejudice about age comes into play? The fact that Despard was well over forty when she started her activist career and nearly seventy when she formed the Women’s Freedom League (WFL) to promote the situation of female workers as crucial arguments for women’s suffrage?

Whatever the reason: highlighting Charlotte Despard is not only valuable in itself, but it also makes the image of the women’s suffrage movement more whole. Margaret Mulvihill’s Charlotte Despard, a biography (London: Pandora 1989) and recently Lynne Graham-Matheson and Helen Matheson-Pollock’s Mrs Despard and the Suffrage movement (Yorkshire: Pen & Sword History 2020) contribute to this.

The latter, in particular, follows Despard’s activism – which began at a time when a woman of her social class and age was expected to wait for the end of life in a corner of a private garden. All in contrast to old men who could look forward to increased activity and more powers in public life. One line of hers shows how she tackled  the question: ‘I was older when I was 20 than I am today.’ Uttered, by the way, long before Bob Dylan and Back pages’ ‘I’m  younger  than  that  now’ – and the author Dorothy Carnegie’s ‘Don’t  grow old –  grow  up!’

At just over 40, Charlotte Despard’s husband died, and she  was widowed. By law a woman of majority, she dressed in long veils and sandals – eventually her hallmark – and moved from a large house of servants to the poor quarter of Nine Elms in Battersea, London. Here, she used her husband’s capital to serve nutritious vegetable food, offering reading events and other activities to single mothers and their children, meaning most people in the area.

In Battersea, an urban counterculture arose; labour rights, women’s rights, poor care, prisoners’ rights; animal rights, vegetarianism; the independence of India and Ireland respectively; Charlotte Despard was elected to sit on many committees and became a valued speaker who used poetry to reach the audience. At one point, she was knocked over and hit in the head by a rock from an anti-voting mob – however, this did not stop her from entering the stage. In Margaret Mulvihill’s  biography, she is photographed as a passionate eighty-nine-year-old speaker at a major anti-fascist rally in Trafalgar Square in 1933.

Like many women’s rights campaigners, Charlotte Despard engaged in writing as well. The bibliography includes nine novels and a number of titles of non-fiction, including a 1913 title on women’s economic conditions. Statistics showed that the majority of the poorest – seventy-two per cent – consisted of women and children, who were not infrequently industrial workers. Labour struggle was therefore a struggle for women, and the revolution in the form of a flurry of gradual reforms, must be about overturning patriarchy. One way was to employ the ballot box. In 1918, when women became eligible for Parliament, Charlotte Despard stood for the Independent Workers’ Party in a campaign led by John Archer, neighbour of hers in Battersea, the first black mayor in London and one of the first in Great Britain.

After the country’s government ignored the demands of the suffrage movement in 1912, and several suffragettes died as a result of police violence on the streets and force-feeding in prison, a faction began to resort to guerrilla methods: fires, sabotage, and destruction of state and private property. The Women’s Freedom League, largely the work of Charlotte  Despard, and formed in 1907, offered alternatives to the path taken: civil disobedience in the aftermath of Hortensia in ancient Rome, Thoreau, and later Gandhi, who in turn was inspired by the suffragette movement.

In addition to female workers, the WFL gathered the movement’s vegetarians, artists, writers, non-heterosexuals; encouraged creativity in the fight and, as an organisation, distanced itself from violence. The association organised tax resistance, actions of civil disobedience in Parliament, hikes, and tours across the country and – perhaps most worth noting – boycotting of the 1911 census. More than 10,000 people left home and work and gathered in public places in protest of the misogynistic laws.

 

 

Unlike Pankhurst and Fawcett, during World War I, the WFL and Charlotte Despard continued to work for the equal suffrage of all women. She advocated pacifism and welfare policy and founded several peace organizations in defiance of public opinion and the government’s line.

In 1918, women over the age of 30 received the right to vote, given that they owned or rented a house or had a university degree. Ten years later, in 1928, equal voting rights were introduced for most groups of men and women over the age of 21. Residents in the female category in the empire overseas were still left out of the suffrage reform. In India, women were only given the right to vote when the country gained independence from The United Kingdom (1947). Charlotte Despard’s  WFL was then the only remaining voting association. The organization lasted until 1961.

When the Soviet Union was debated in England in 1930, Charlotte Despard and a number of sympathizers went there to make an assessment of their own. Being presented with realized ideals seems to have been overwhelming – in any case, the group did not manage to detect any problems. In their eventual defence, one may say that they did not know what we know today about the use of fraudulent propaganda.

Charlotte Despard belonged to a radical political direction on a spiritual basis in opposition to all forms of cruelty and injustice to man and animals. As a Catholic, Republican, vegetarian, suffragette, pacifist, socialist, and anti-fascist, she made many friends during her 50-year career – but also enemies. It would be strange and sad if this fact – she died abandoned and without resources – would lead to her work and methods of struggle being forgotten. Charlotte Despard has a place in public education next to Pankhurst and Fawcett – along with the many who gave their all for a better society.

 

  • Charlotte Despard: A Biography by Margaret Mulvihill, London: Pandora, 1989
  • Mrs Despard and the Suffrage Movement by Helen Matheson-Pollock and Lynne Graham-Matheson: Yorkshire: Pen & Sword Books, 2020
  • Earlier book: An Unhusbanded Life, Charlotte Despard, Suffragette, Socialist, and Sinn Féiner by Andro Linklater, London: Hutchinson, 1980

 

Published in Swedish in Syre 10 September 2021

Photographs:

  • Charlotte Despard and Mrs Cobden-Sanderson arrested waiting to hand over a petition to Mr Asquith at 10 Downing Str., London. Unknown photographer, halftone postcard print, August 19th 1909, Public Domain
  • Charlotte Despard as President of the Women’s Freedom League, portrait by Mary Evans/Fawcett Library; illustration no 5 in Margaret Mulvihill’s biography

 

© Arimneste Anima Museum # 18

 

 

Marionetten

Året är 1956 och platsen godset Darlington Hall i västra England. Ställets butler sedan decennier har uppmuntrats av ägaren herr Farraday att för första gången i livet göra en längre bilresa. Bakom ratten i herr Farradays dyrbara Ford resonerar herr Stevens om yrket, tidens gång och den forne ägaren hans nåd Darlington. Vad krävs av en butler? Vilken är den mest betydelsefulla egenskapen; hur visar den sig? Vem kan sägas personifiera butlern som denne bör föra sig? Som denne borde ha fört sig?

Yrkets ideal om att söka uppnå balans mellan ”uppmärksamhet och illusionen av frånvaro” [1] präglar herr Stevens attityd till de hemliga konferenser och försök till internationell diplomati som arrangerades på Darlington Hall under tjugo- och trettiotalet. Samt till fröken Kenton, kollegan som herr Stevens nu ska återse på sin resa längs kusten. Så – är berättelsen en kärleksförklaring till professionen butler; en lojalitetsyttring från en undersåte till en herreman? Eller en tragiskt ofullbordad kärlekshistoria med en gammal kollega? Herr Stevens butlerism, den tjänande värdigheten i samspel med det brittiska ståndssamhällets önskan att bevara friden, tvinnar samman narrativen.

Hans nåd Darlington och butlern herr Stevens delade på sin tid välvilliga avsikter med alla de kulturpersonligheter som lät sig bjudas på ”off the record”-middagar på Darlington Hall. Damer och herrar från politikens och kulturens värld, tjusade av ambassadören Ribbentrops fredsinviter, hjälpte till att etablera förbindelser mellan Berlin och de mest inflytelserika i landet. Innerligt intresserade av fred och rättvisa blev de till lätta byten för nazisternas manipulationer och bedrägerier: det som började med öppet skryt om vegetarisk diet (i filmen) samtidigt som köttkorven – würsten – utgjorde mest eftertraktade rätt (i boken), slutade med bakom ryggen utmätta egendomar.

Men undersåtarna i huset  – hur förhöll de sig? Och vad företog de sig? När herr Stevens hade kunnat bidra med motstånd, motsatte han sig; när han kunnat ingripa i världshistorien, vägrade han. När kollegan fröken Kenton stod upp för flyktingarna Ruth och Sarah, accepterade han fördrivningen. Herr Stevens återblickar undgår att hans nåd liknade honom själv: en manövrerad schackbonde, en marionett. Fastän på skiljaktiga nivåer. Och i fel riktning: Kanske för att visa hur en butler bör agera, en episod i boken men utelämnad i filmen, minns herr Stevens hur han en gång hindrade unga skränande besökare från att tala illa om hans nåd Darlington.

Agerandet föreslår kurage – men är egentligen mer ett avstannat frö i jorden. En tom gest. En händelse som väcker nyfikenhet. Skulle herr Stevens ha kunnat ingripa? Öppnat sig för minoriteten intellektuella i gestalt av hans nåd Darlingtons unge släkting, den kritiskt upplyste journalisten herr Cardinal, och samarbetat om att störa tidens olyckliga kombination av undfallenhet och välvilja? Skulle han ha kunnat ansluta sig till fröken Kenton och vägrat visa flyktingarna på porten?

Herr Stevens butlerism förmår stå upp för makten men inte mot makten. Under en av middagarna på Darlington, när det ännu var tidigt, reste sig herr Farraday (den senare ägaren) vid bordet och invände att de allihop var blåögda, att de lät sig bedras, att tiden för nobla avsikter var förbi, att diplomati borde utövas av professionella, inte av amatörer. Endast vetskapen om hans stora förmögenhet höll honom från att bli utslängd. Men herr Farradays uppriktighet visar att herr Stevens, hans nåd Darlington och de andra faktiskt gavs en möjlighet att begrunda valet av tänkta allierade. Och det får intyganden om att inte ha tillhört nazisternas anhang att framstå mindre vägande: Att underlåta eller möjliggöra är inte samma sak som att utföra – likväl hamnar de någonstans på samma skala.

Men så envetet, elegant och konsekvent utvecklas herr Stevens självförsvar att han till sist besatt huvudrollen i tragedin om den ensamme som far hemåt med livslögnerna tryggt bevarade i hjärtat – och missar att kärleken (Miss Kenton) ställt upp dörren på vid gavel.

Eller så har herr Stevens insett att försvaret inte håller. Butlerismen kan inte befria men den kan självbestraffa. Det är ändå en känsla.

  • Kazuo Ishiguro, The Remains of the Day, (1989), London: Faber & Faber, 2005
  • Kazuo Ishiguro, Återstoden av dagen, översättning Annika Preis, Stockholm: Viva, 1990
  • The Remains of the Day, [Återstoden av dagen] baserad på Kazuo Ishiguros roman, manus Ruth Prawer Jhabvala, Harold Pinter, i regi av James Ivory, med Anthony Hopkins, Emma Thompson, Hugh Grant, Christopher Reeve, James Fox, 1993

[1] Återstoden av dagen, 1990, s 81.

Bild ur filmen: Anthony Hopkins i rollen som Mr Stevens respektive Emma Thompson i rollen som Miss Kenton

© Arimneste Anima Museum # 16

The End and the Means

Mr Jones and Animal Farm

The British newspaper the Evening Standard 31st of March 1933; Pulitzer-awarded correspondent Walter Duranty dismisses his colleague Gareth Jones’ reporting about the famine in the Soviet Republic of Ukraine: ‘You can’t make an omelette without breaking eggs’. Duranty’s respected position in combination with the mentioned figure of speech contributed to the silencing of Jones’ articles. One solo article, in the New York Times, an opinion piece by Katherine E. Schutock, diverged by citing letters from friends in the Ukraine telling about the famine.

Gareth Jones, born in Wales, student of foreign languages, Russian being one of them, had worked as a private secretary to Prime Minister of the UK David Lloyd George and had reported in the press about the advancing forces of Nazism and fascism. With the intent to hear about the famine directly from people in the Ukraine, Jones trekked across the border from Russia to interview the farmers in the countryside. Jones’ articles were published in, among other newspapers, the Evening Standard, the American New Evening Post, and the Chicago Daily News. Before Jones, journalist Malcolm Muggeridge smuggled out texts from Moscow, though he did not himself visit the Ukraine.

However, aleady in the summer of 1932, journalist, communist, and feminist Rhea G. Clyman gave witness to the situation. Following her long travels in the Soviet Union, including eastern Ukraine and Kazakhstan, Clyman was arrested and expelled by the authorities because of her series of articles in the London Daily Express about the conditions for women, the famine, and the prison camps (including those dating from the tsar era). The extradition of Clyman from the Soviet Union made international news; her articles especially about the famine having been published in the London Daily Express 1932 and the Toronto Evening Telegram 1933.

Despite the various efforts to tell the world about the factual situation in the Soviet Union, the reporting was followed by denial and silence. During the 1920’s and early 1930’s many progressive-thinking people admired revolutionary Russia with its uncompromising modernization and practical policies for equality, women’s equal conditions, and welfare. Progressive celebrities of the time visited the country and were taken on tours and shown magnificent advances. On the world market, grain was exported from the Black Earth belt of Kazakhstan and the Ukraine of the Soviet Republic; how could famine possibly have occurred in this region?

Facts about Stalin’s emerging dictatorship and its drawbacks were not convenient news. On the basis of media’s conflicting reports, international politicians, and intellectuals, including Roosevelt in the US, chose to believe Walter Duranty and the official Soviet version. After the 2nd World War, survivors and refugees questioned the data, however it was not until the early 1990s when Russian and Ukrainian archives were opened that the truth was revealed in irrefragable figures: five to eight million people, adults and children, starved to death in the Ukraine, Caucasus and Kazakhstan between 1932 and 1933, and around forty million were affected. Anne Applebaum: ‘At least 5 million people perished of hunger all across the Soviet Union. Among them were nearly 4 million Ukrainians who died not because of neglect or crop failure, but because they had been deliberately deprived of food.’

Stalin’s collectivization and expropriation of farms (individual and with farm hands) 1930 to 1931 implied that the farmers, from having sold, in general, fifteen to twenty percent of the harvest to the state, saving the rest for cultivation, animal fodder and their own needs, were forced to sell the largest part of production for the valuable national export (the Rubel not acknowledged as a trading currency). The farmers’ protesting and defiance were met by death sentence on the spot, deportations to prison camps, and special brigades that confiscated farming tools, crops and goods, livestock, and farm animals. In the Ukraine, the country’s intellectuals were persecuted. The border was closed down and people were obstructed from emigrating.

Europe and the US thus became silent ambidexters to what the Ukraine and fifteen other countries since 2006 name Holomodor; deliberately caused famine. After decades of obscuration and denials from the Soviet regime, also linguistically as the famine was talked of as ‘food shortages’, it became possible for people to testify. In 2008, Gareth Jones and Malcolm Muggeridge were awarded, by the Ukrainian government, honorary posthumous distinctions for their disclosing journalism. The subsequent year, the library at Cambridge University’s Trinity Colleges, where Gareth Jones had studied French, Russian, and German, arranged an exhibition of Jones’ notebooks found by his sister.

A similar posthumous distinction and remembrance remain for the world and the Ukrainian government to bestow upon the pioneer Rhea G. Clyman – Polish-Jewish immigrant to Canada, handicapped at six years old, sweat shop worker at age eleven following her father’s death, auto-didact by night classes and intermittent positions, admirer of the Soviet Union during the 1920s – for her political honesty and journalistic courage in giving witness to Holomodor and the development.

In the film Mr Jones from 2019, directed by Agnieszka Holland, about Gareth Jones’ career, Rhea Clyman figures in the background. Nevertheless, the film raises important questions about the conditions of journalism during the 1930s and today; the reception of inconvenient news; what is required for a journalist to be heard; the consequences for the reporter who succeeds in getting their articles published.

Mr Jones begins with George Orwell and his story Animal Farm, the fable from 1945 about the Russian Revolution and its trajectory towards dictatorship. It is reasonable to assume that George Orwell was indeed influenced by Gareth Jones’, Rhea Clyman’s and Malcolm Muggeridge’s revealing of the Soviet regime’s false data – especially since Orwell, in the essay ‘Animal Farm’, says that his knowledge about the Soviet Union does not originate from travels but from books and newspapers.

Yet, Orwell did not refer to specific printed sources of inspiration. In the case of Gareth Jones perhaps because the two truthtellers had too much in common; both were men loathing euphemisms and endeavouring to write in a lucid style, showing interest in the effects of Stalinism and defying the gags of their time including those in their own camp. Gareth Jones about uncritical colleagues in his answer to Walter Duranty’s denial of the hunger catastrophe in the Times: ‘[C]ensorship has turned them into masters of euphemism and understatement. Hence, they give “famine” the polite name of  “food shortage” and “starving to death” is softened down to read as “widespread mortality from diseases due to malnutrition”.’

As Agnieszka Holland’s film suggests, Orwell perhaps did specifically mention Gareth Jones, though in a literary way. Usually, the main character ‘Mr Jones’ in Animal Farm is presumed to signify the tsar Nicholai II, and the snoring ‘Mrs Jones’, Alexandra, the wife of the tsar. However the choice of a common name seems peculiar if the aim is to indicate or remind of a monarchist regime. A more logical interpretation would be that Mr Jones is also representing the relatively well-off farmers whose farms in the agricultural belt of the Ukraine and Kazakhstan were expropriated by the Stalin regime.

‘Mr Jones’ is the patriarch among patriarchs; ‘a hard master‘ who ‘in past years had been a capable farmer, but of late had fallen in evil days’,  ‘his men were idle and dishonest’, the farm ‘was neglected and the animals  were underfed.’ (p. 11) A kind of patriarch who, by the way, the mother of Gareth Jones could tell about as a  governess to Welsh steel magnate John Hughes in the eastern part of the Ukraine during the late 19th century. The patriarch and monarch farmer ‘Mr Jones’ in Animal Farm befalls a pitiful fate following the revolt against his defaulted feeding by the workers, i.e. the starving animals, at Manor farm. Ousted from his farm, and after an unsuccessful attempt to take it back, he is lost to alcoholism. The farm is surrounded by Mr Jones’ farmer colleagues and their suppressed work animals striving to imitate the animal revolution at Mr Jones’ farm.

Animal farm quickly became a widely diffused story. In the Ukraine, it was released in 1947 with a special foreword about when and where the idea emerged, and why the tale took on the form of the fable: ‘On my return from Spain I thought of exposing the Soviet myth in a story that could be easily understood by almost anyone and which could be easily translated into other languages. However, the actual details of the story did not come to me for some time until one day (I was then living in a small village) I saw a little boy, perhaps ten years old, driving a huge cart-horse along a narrow path, whipping it whenever it tried to turn. It struck me that if only such animals became aware of their strength we should have no power over them, and that men exploit animals in much the same way as the rich exploit the proletariat. / I proceeded to analyse Marx’s theory from the animals’ point of view. To them it was clear that the concept of a class struggle between humans was pure illusion, since whenever it was necessary to exploit animals, all humans united against them: the true struggle is between animals and humans. From this point of departure, it was not difficult to elaborate the story.’

The tale about the people and the tyrant, the many working animals, and the lonely master. The myth about the development of the Soviet Union revealed in a story of animals simultaneously describing humankind’s universal oppression of animals beginning with the words: ’Mr Jones at Manor Farm…’. If the name Mr Jones is referring to Gareth Jones, ‘Mr Jones at Manor Farm’ may be read as an acknowledgement of the very source of the story which discloses the myth.

In the article in the Evening Standard 1933, Gareth Jones high-lighted the farmers and their experiences of the role and situation of animals in agriculture: ‘“The cattle are dying, nechevo kormit’ [there’s nothing to feed them with]. We used to feed the world & now we are hungry. How can we sow when we have few horses left? How will we be able to work in the fields when we are weak from want of food?” What about your cows? was the next question. To the Russian peasant the cow means wealth, food and happiness. It is almost the centre-point upon which his life gravitates. “The cattle have nearly all died. How can we feed the cattle when we have only fodder to eat ourselves?” “And your horses?” was the question I asked in every village I visited. The horse is now a question of life and death, for without a horse how can one plough? And if one cannot plough, how can one sow for the next harvest? And if one cannot sow for the next harvest, then death is the only prospect in the future. The reply spelled doom for most of the villages. The peasants said: “Most of our horses have died and we have so little fodder that the remaining ones are all scraggy and ill”.’

Today, data show that as many as eighty percent of the cows, oxen, bulls, horses died. The starved animals in the roadside showed what was about to happen also to humans. When the animals were starving to death – on whose work the whole of agriculture rested with ploughing, sowing, harvesting, the transporting of hay and grain – people’s lives were at stake as well.

Gareth Jones’ demonstration of the circle of starvation that begins with the death of animals probably contributed to Orwell’s choice of the fable as form, and to the dual role of animals in Animal Farm. The revolting animals may be read allegorically and concretely (for the Soviet Union and England); the story appearing as a combination of tale and reality: ‘”Now, comrades, what is the nature of this life of ours? Let us face it, our lives are miserable, laborious and short.”(p. 3) The work and their off-spring of calves and foals, and their milk are stolen by the human, the farmer-lord: “And what has happened to that milk which should have been breeding up sturdy calves? Every drop of it has gone down the throats of our enemies. […] And you Clover [mare] where are those four foals you bore, who should have been the support and pleasure of your old age?” (p. 4) ”[T]he bits, the nose-rings, the dog-chains, the cruel knives with wich Mr Jones had been used to castrate the pigs and lambs, were all flung down the well. The reins, the halters, the blinkers, the degrading nosebags, were thrown onto the rubbish fire which was burning in the yard.” (p. 13)

The relationship between the human master and the animal workers constitute the most fundamental exploitation while also serving as a metaphor for exploitation between humans. In the revolution, the oppressive order is overthrown but emerges anew after a minority of self-appointed and putatively enlightened individual animals, led by ‘Napoleon’, i.e. Stalin, has given itself exclusive power and privileges. The revolution in Russia, dramatized by the animals on the human farm, shows how a righteous rebellion against hierarchy and suppression might evolve into the very state it endeavoured to abolish.

Already in 1931, according to Anne Applebaum, the Ukrainian author Michail Sjolochov, in letters to Josef Stalin, told about the livestock and the horses in the countryside dying from want of fodder. In the spring of 1933, Michail Sjolochov called out again, now describing the situation as acute: individual and collective farmers were starving, adults and children were so impoverished by hunger that they were standing on their knees, eating cadavers, grass, oak birch, roots. General Secretary Josef Stalin’s answer to Michail Sjolochov stated that those who starved to death had caused the famine, they were saboteurs and traitors making war against the Soviet Union.

Whether or not Walter Duranty agreed with Stalin that starving farmers and their families had themselves to blame for what the Soviet regime had incited is hard to say. But it was a cherished notion, not only in the Soviet Union, that the end justified the means; without ‘breaking eggs’, i. e. the breaking of animals and humans sensed to be standing in the way or who might be used to favour the cause, there is no omelette, as Duranty wrote. In 1935, two years after the denial in the Evening Standard, he specified his attitude: ‘It may be objected that the vivisection of living animals is a sad and dreadful thing, and it is true that the lot of kulaks and others who have opposed the Soviet experiment is not a happy one, but in both cases, the suffering inflicted is done with a noble purpose.’

The fact that Duranty chose the example of animal experimentation may seem somewhat strange; yet, the anti-vivisection movement held an established position as underdog in England (and in Sweden) and its motto proclaimed: ‘The end does not justify the means, morality must precede science’. Societal evolution and experiments were desirable however they ought not to be favoured at the cost of anybody in the form of suffering and death. The approach of the movement was progressive but in its alternative omelette recipe – replacing the breaking of eggs, humans, or animals with cruelty-free innovative science and social reforms – Duranty and his fellows perceived the opposite.

The colleagues of Rhea Clyman, Malcolm Muggeridge, and Gareth Jones denied or abstained from writing about the famine and the prison camps, not because they did not know or needed to get the facts about them confirmed, but because they accepted them as part of the development and because otherwise they would have lost their privileged position as Moscow correspondent. They betrayed their critical assignment by treating the lie as a truth and making public mea culpas only when it was too late.

People in powerful positions and American and European intelligentsia followed suit because they embraced the notion that societal development necessarily demands sacrifice. By that, they partook in a political course evolving into the worst famine seen in Europe. And, a fact still not being fully acknowledged, animals transcending into non-essential backdrop although they constituted the very alarm that could have changed the course of history.

 

Sources of citations and further reading

  • Anne Applebaum, Red Famine, Allen Lane, 2017
  • Anne Applebaum, ’How Stalin Hid Ukraine’s Famine from the World’, Atlantic 17th October 2017
  • Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
  • Agnieszka Holland, director, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manuscript, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
  • George Orwell, Animal farm, a Fairy Story, Penguin Books (orig. Martin Secker & Warburg, 1945), 1987, reprinted 2000, p 112.
  • Priya Satia about George Orwell in Slate, 2020
  • Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
  • Hunger for Truth, documentary, directed by Andrew Tkach, 2018
  • Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan about Rhea Clyman, 2017

Original article in Swedish

©Arimneste Anima Museum #12

 

 

Villospår

 

 

Det är mitt i vintern, i Vintervitans tid i Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben (2007) och filmmanus Villebråd (2017). Lärarinnan fru Duszejko (D), före detta ingenjör, har byggt broar över floder i öknen i Syrien och Libyen och Polen, nu är hon den enda med brukbar bil i dalen där hon bor; en bil hon kör fram och tillbaka i halvtimmar över gränsen mellan Polen och Tjeckien för tillfredställelsen i att korsa en gräns. Eller om det är för tillfredsställelsen i att överskrida en gräns? Hennes hem och bärbara dator, ehuru fast rotade på planeten, tycks virvla runt i galaxen medan canis lupus-varelserna Lea och Bialka sover harmoniskt och uppmärksamt med halvslutna ögon vid matmors fot. Hundvarelserna, flickorna kallade, är hennes familj och närmsta skuggor.

Byn ligger utanför kartan på en blåsig platå nåbar för atlantiska havsvindar där bara fru D och personer med testesteronautism – medelåldersmansyndromet kommunikationsbrist, strokerisk, maniskt intresse för andra världskriget – blir kvar under vinterhalvåret. Platån hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för kriget mot de urtida invånarna. Säsongsanfallen skapar ett återkommande helvete; krigszoner i vilka de vida överlägsna angriper de helt och hållet försvarslösa. Scenerna pågår året om: Ni där, lovligt byte i december, ni där i januari, ni i februari, ni i mars… Och ickejägarna de civila människorna måste lyssna till skotten och uppgivet försent passera de fallna.

Fru D ersätter den ordinärt betingade blicken med den äldre kvinnans; bär pepparsprej för att skydda sig från jägarna; saknar förmåga att skvallra; får sin ålder slängd i ansiktet. Fru D omtalar sig som solitär, men är mäkta social med ett flertal vänner i omkretsen: barnen i skolklassen där hon arbetar extra, den unge Blakeöversättaren minimalisten Dionizy (Dizzy), unga kvinnan Goda nyheter i vintageaffären, uppvaktaren grannen Mogata, sommargästerna i de sju husen hon förvaltar under vintern, plus brevbäraren, plus entomologen den tillfällige älskaren Boro.

Runt om fru D faller de; en, två, tre av bygdens män, alla tillhörande jaktlaget. Den förste är den poetiskt rättvist avlidne grannen Storfot, som efter att ha ätit av ett köttben, skrämd av de stirrande rådjuren in genom fönstret till kökssoffan där han satt och smackande förtärde deras artfrände, satte benet i halsen och kvävdes ihjäl. Till trots mot att fru D polisanmält Storfot, för tjuvjakt och för att ha hållit sin hund inlåst svältande ylande, övertalas fru D av Mogata att gemensamt se till att det blir en sanitärt och estetiskt acceptabel hädanfärd i kostym med slips.

Samtidigt hotar ett annalkande stenbrott att svälja Platån. Såvida inte Cucujus haematodes kan undsätta, via direktiv från EU:s regler om skydd för arternas fortplantningshabitat, det vill säga insektens huserande i påstått värdelösa murkna stammar och fallna träd. Ironiskt nog kan alltså en liten insekt rädda platån och den väldiga skogen från vidare skövling. Dock ogillar fru D ironi, ironi går inte ihop med patos, ironi är skräck för patos. Endast en maskin, en världsalltets livsmaskin, kan orka bära allt av människor förorsakat lidande, allt av mänskligt slaktande av djur. I en sådan maskin är det mänskliga psyket blott en försvarsmekanism mot det oupphörliga lidandet, djurens lidande, den värkande åldrande kroppens smärtor.

 

 

Är jag detta namn? ifrågasätter fru D. Hon önskar frånkänna sitt tilldelade förnamn Janina (nåden) och ta saken i egna händer: maniskt och smärtlindrande räkna stjärnor, kartlägga, tillrättalägga, nummertatuera, med datum namnge den mänskliga existensens fångenskap i rymden. Eller är det tvärtom stjärnornas fångenskap i rymden? Fru D är upptagen av att sörja de sina, de som inte kan vända hemåt: kalla nosar, en inte längre förnimbar doft av frisk luft i päls, de försvunna svartvita tikarna, fru D:s ”små flickor”. Hon bär förlusten, söker i timmar och dagar och veckor, hittar endast jakttorn, bräder ihopsatta för att döda oskyldiga, resta mot skyn för att förkunna och förevisa överläget. Fru D känner av djurens lott, hur fångenskap kan verka och kuva frihetslängtan, men hon vet inte om att tikar när de kissar både kan huka och lyfta på bakbenet.

Enligt fru D har människor all upptänklig kunskap om naturen och djurarterna, men vet ändå ingenting. Endast motvilligt bistår hon Dizzys arbete med att tolka William Blakes strofer, fastän översättandet av stora ting i små ting är stimulerande, som att spela Alfapet eller lösa korsord, och fastän översättandet lockar henne att spinna vidare i klokt puerila reflektioner: Varför är skogen den fattiges tröja också om den fattige inte eldar? Är träd varma? Enligt William Blake fångas ”all nyttig föda utan nät eller fälla” – så varför är dödandet av djur inte mord? Hur kan lagen skydda jägare och slaktarfabrikörer? Varför attackerar inte alla onda varandra i en kedjerörelse som gör slut på all ondska?

Vad kallas det när djur hämnas? Björktrastar gaddar ihop sig, i samlad tropp kan de skita ned en rovfågel till döds och vitpeppra människor de upplever som hot. Skator startar bränder, och slaktade djur kan ta hämnd på raffinerat sätt via pandemier. Ändå anar ingen att djuren ska hämnas, att de kan hämnas, att rättvisa ska skipas. Varken kvinnor eller djur förväntas ge tillbaka; ingendera förväntas få nog, eller ge igen. Men för länge sedan kunde djur ställas inför rätta. De uppfattades som individer och i rättegångsprotokollen hände att de betraktades som en ansvarig någon eller några.

År 846 dömdes en bisvärm till kvävning; på 1300-talet dömdes en sugga till döden för att med sina kultingar ha ätit ett barnlik (enligt E.P. Evans). Fru D vill inte göra djuren ansvariga, men när de mördas blir de part i målet. Rösterna måste erkännas som ett intresse, möjligt att ställa mot jaktlaget de privilegierades väldiga hus och komplett utrustade smugglade lyxbilar, bordeller, slakthus, köttfabriker och rävfarmar. Jaktlaget de välbeställda i varma kappor. Jaktlagets präst, jaktlagets veterinär, jaktlagets ordförande i svamplockningssällskapet. Fäder och män, förgripare i familjens och naturens hägn.

 

 

Är mördaren en best? undrar byns befolkning. En chupacabra, ett hämndlystet djur som inte låter sig infångas, ett djur som medierna kan skriva om såsom de inte skriver om djur annars. Kan rymda inburade rävar lura sin förtryckare att gå in i en snara gillrad för vilda djur? Ner i en grop? Kan vilda djur döda en människa? Har djuren på grund av klimatförändringar blivit aggressiva? Fru D hittar ett troféfoto som väcker hennes ilska, som det väcker hennes upptagenhet av ilska: Vad är ilska? Var i kroppen uppstår den? När människorna försvarar det oförsvarliga blir de själlösa mekaniska munnar, tomma mekaniska ögon. Ilska är ett sätt att se klart, säger fru D, men glömmer dess övriga konsekvenser.

Sålunda hamnar fru D i kontraproduktiva dispyter hos polisen och på arbetet i skolan; en seniorfeminist på straffstråt med litterära släktingar påminnande om Elizabeth Costello i hybridboken Djurens liv av J. M. Coetzee, ett mordmysterium av Agatha Christie, en till Peter Singers fras little old ladies in tennis shoes uppvuxen övervuxen Anne i berättelsen om Anne på Grönkulla eller Kerstin Ekmans litterära detektivroman Händelser vid vatten.

I kyrkan, i en längre scen i boken än i filmen, kulminerar vreden då översteprästen i predikstolen, ointresserad av sanning och fakta, förbehållslöst prisar sina jaktfränders dåd inför fullsatt sal. Prästen kallar Sankt Hubertus för jaktens skyddshelgon, fastän sägnen kan berätta hur Hubertus, en gång när han var vapenlös, mötte ett rådjur, slutade jaga och blev romersk-katolskt kristen. Med egna ögon har fru D åsett hur prästen med sina jaktvänner lägger ut foder till djuren, för att sedan skjuta dem. Och nu står denne självupphöjde man och kallar sig och sina kumpaner ambassadörer och vårdare! – Viltvårdare! Hur understår ni er? Kom ner därifrån!

Fru D blir en Greta Thunberg i rättfärdig kamp mot förnekelse och falskpredikan. Fru D sjuder av helig ilska, mästerligt gestaltad av skådespelaren Agnieszka Mandat: ”Ska ni ge er på de bästa och svagaste!”, ”Har ni förlorat ert hjärta?”, ”Lär inte barn att vara grymma” ”Lär dem inte att hyckla!” När prästen vägrar trösta fru D efter förlusten av de två hundarna, och istället skuldbelägger henne för hennes djurgravar på tomten, kontrar hon: ”Gud gav oss inte rätten att döda.” ”Du skall inte dräpa, det står skrivet”. Är fru D beredd att följa budet själv? Ivrigt kosmologiskt och kroppsligt katalogiserande ser hon sig som en radikal med hjärta, likväl är hennes syn på bestraffning ärkekonservativ.

“Hell hath no fury like a woman scorned”, noterade Congreve. “Tillräckligt! Eller alltför mycket”, anmärkte Blake. Fru D tar tre för laget i en Anja Snellmansk Rädslans geografi-fått-nog-feminism, kanhända förvillad ur Wislawa Szymborskas poem om att ”skämmas förfärligt över att vara människa”? Den lokala polisen uttrycker pregnant oförståelse: ”Min mamma har sju katter, ändå ska hon utfodra varenda katt i närheten.” Det var inte du som startade det här kriget, försvarar Matoga. Den som förlorat sina närmaste, och sedan förvägras tröst av dem som ska idka själavård, tappar förståndet och är inte att leka med.

Så vilket namn ska hon ta sig, fru D? Swedenborgs glömda syster? Euripides osande Medea? Mysteriet avtäcks, konturerna skärps, humorn och de filosofiska betraktelserna bleknar. Men vännerna överger inte fru D. Allt är sammanbundet med allt annat och vi är alla fångna i väven.

Av konflikt ska en lära, men den som inte längre existerar kan inget lära. Världen står still, stjärnorna rör sig inte.

 

  • Olga Tokarczuk, Drive your plow over the bones of the dead, översättning från polskan Antonia Lloyd-Jones, New York, NY: Riverside books (orig. 2009), 2018 [Granta 138, Journeys, 2017]
  • Olga Tokarczuk, Styr din plog över de dödas ben, roman, översättning från polskan av Jan Henrik Swahn, Tollarp: Ariel, 2010, Serie: Ariel. Skrifter, 1403–8137; 46
  • Villebråd, [Pokot] efter ovan roman, regi Agnieszka Holland (2017) 2018
  • William Blake, Äktenskapet mellan himmel och helvete, i översättning av Folke Isaksson; med efterord av Göran Malmqvist [The Marriage of Heaven and Hell 1825–1827], Tystberga: Epokhe, 1988, s 23; 30
  • William Blake, Himlens och helvetets äktenskap; översättning: Johan Hammarström. Umeå: h:ström Text & kultur, 2000
  • William Blake, Selected Poems, red. Peter Butter, London: J.M. Dent Everyman, 1993, s 49; 51
  • E.P. Evans, The Criminal and Capital Punishment of Animals, the Lost History of Europe’s Animal Trials (1906), London: Faber & Faber, 1987
  • Wislawa Szymborska, Aldrig två gånger, valda dikter, urval och tolkning från polskan av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström, Luleå: Ordström, 1996, s 15

 

Foto: Judarn, Stockholm, december 2019, LG

©Arimneste Anima Museum #10

The Utmost Silence

 

 

Reading animality in the fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens his/her means of expression and finds ways to get past the censors. But he/she cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ‘censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ‘censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ‘murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

‘Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. “I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. “Are you giving him up?”

“Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ‘censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ‘censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ‘eight lessons’ has been changed to ‘six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

 

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

©Arimneste Anima Museum #3

Hidden figures

 

 

I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.

Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)

Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.

Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.

I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.

På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?

En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:

I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.

Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.

Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971:  ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.

Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.

  • Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
  • Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, översättning till svenska Gunilla Mattsson, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017
  • Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.

©Arimneste Anima Museum #3

Karta över flygbåtarnas upphörande

 

 

Anno 2018

En karta visar hur en skulle kunna ta sig från ett läge till ett annat. Kartan föreslår en terräng och kan, om den är detaljerad, ange dimensioner, avstånd och höjd över havet, symboler för landsbygd, förort, stad, gatunamn, torg, byggnader, kanaler, gångvägar, tågstationer, hamnar, busshållplatser. Kartan kan säga hur en ska ta sig från hotellet till rätt adress, hur en ska gå de trehundra metrarna mellan bussen och fastigheten. Kartan kan skrivas ut som en PDF på datorn och studeras noga, detsamma kan göras på mobilen. För bussen finns två tider som skulle passa: en som ger mer tid, en som ger mindre tid. Vill en ha mer tid eller vill en ha mindre? Vill en bli stående utanför i väntan eller vill en ta risken att bli sen ifall något inte stämmer med kartan? Ifall det behövs tid att möta kartans utfästelser som de ser ut i den verkliga terrängen?

Skynda längs med gågatan för att hålla tiden, strula med appen för bussbiljetten, tappa en handske, rusa tillbaka tio meter och hämta tappad handske, missa färdsättet. Givet att en inte lyckas med hanteringen av biljettköp på appen, givet att en exempelvis glömmer att ladda mobilen, riskerar en då att bli avslängd från bussen? Låt säga att en blir avslängd från bussen, hinner en fram i tid den tid det tar att småspringa sträckan mellan punkten för avslängandet och punkten för resmålet?

I

Vinden som sveper genom staden kommer från sydväst, från havet och kajerna. För ett par decennier sedan trafikerade här en flygbåtslinje som förband staden med andra kajer, gågator, cykelvägar, tågstationer. Strida strömmar av människor i riktning mot bestämda mål eller flanerande med sökande blick; båtar som möter varandra i inloppet till staden, passerar, anlägger och lämnar; människor som väntar otåligt i kön till anslutningshallen munhuggandes, samtalandes, tysta, i grupp, ensamma eller omslingrade med en större bag på axeln, liten handväska, små öar av kassar och resebagage; trutar som siktar korvbröd på flygbåtens däck och skrikandes styr genom lufthavet mot brödet, det banala och det ovanliga, näbbarna uppspärrade. Modern och dottern äntrar landgången, de står i tätklungan och kan välja de sittplatser de vill; i den större staden kan de fastställa vart de vill gå, i vilken takt de vill gå, och hur länge, och modern uttalar en välsignelse över flygbåtarnas förefintlighet. Det är en resa över dagen och de måste återvända mot kvällen. På returen, i sundet, började det skymma; antalet resande var färre, och kullerstenen på kajen glänste i ljusgrå svarta röda sprickor i ett regn som började falla när de åter klev i land.

I

Mannen utanför porten ögnar förbipasserande, kontrollerar låset till portföljen, ser sig om, fastnar med blicken på figuren på väg till den omdirigerade adressen. Glasportens ljud av klibbiga käftar ger dem tillträde till marmortrapporna, hissen och den inspelade rösten som påminner om moderns. Mannen talar urskuldande om ett tidigare möte: att det inte var något speciellt, bara träffat dem en gång, det var för att bestämma tid. Figuren minns de gånger hon besökt staden för att besöka moderns hem, hur det hör till nödvändigheten att ha någon med sig, inte stiga över hemmets tröskel utan någon med sig. Andrefadern öppnar dörren och hälsar på mannen; andrefadern beordrar figuren sätta på kaffe; figuren håller inne ansatsen sätta på kaffe. Inget kaffe anländer framburet på formgiven bricka tillsammans med småmandelkakor, veteskorpa, moderns bitsacketter, på senare år utbytta mot fyra sockerbitar. Mannen lägger sin portfölj på det stora himmelsblå matsalsbordet i biblioteket som vetter mot den längre och smalare av de tre terrasserna. Andrefadern, som manövrerat sin bastanta corpus från rullstolen till den ljusblå plyschfåtöljen, sedan trettio år tillbaka andrefaderns basläger, tänker inte flytta sig; en ordstrid mellan andrefadern och mannen över mötets placering förändrar inte saken. Mötet ska hållas i familjär sittning till det rikliga ljuset från panoramafönstren i soffgruppen vid det låga glasbordet dekorerat av modern i en annan tid med ett flertal konstböcker, ett gigantiskt fyrfärgat konstfat i keramik, två designade ljusstatyetter i stål, ej ämnade att tändas. Det gigantiska fatet måste avlägsnas för att ge utrymme åt dokumenten, figuren erbjuder sig skaffa undan det enorma fatet, figuren skaffar undan fatet. De två andra barnen tillika syskonen anländer utan åtbörder och förrättningen kan börja.

I

Hon hade satt mobillarmet på tre timmar tidigare för att hinna med förberedelserna så att dottern skulle uppleva resan så positivt som möjligt givet omständigheterna, den tonåriga dottern som ställt upp när ingen annan kunde, eller inte ville, eller inte hann; dottern som tagit ledigt för att sällskapa mamman, vara med mamman, stå på mammans sida; den trygga tonåriga dottern med sin humoristiskt förundrade hållning åskådande mammans vardagliga virrigheter. Beskydda dottern, inte överbeskydda, låta vara med, inte följa med dit; vänta på hotellrummet. På kvällen hade hon irriterat sig på dotterns mobilskrollande: Kan du inte konversera din mamma i stället? men ångrat sig och tänkt att hon begärt för mycket; en dotter är inte en nära vän; en dotter är en dotter och föräldern är barnets vuxen, i detta fall: den vuxna mamman. Den vuxna mamman lade sig på golvet i meditation, i djupandning, väckte sig tre timmar före förrättningen, väckte dottern, gick till hotellets frukost, åt frukost, strök en skjorta med rummets strykjärn på rummets bräde, stuvade om i det vägledande mantrat hon arbetat med i sömnen, övade mantrat, lugnet, styrkan, modet, tålamodet, reciterade det för dottern. Jag ringer på hemvägen, så snart jag kan. Om jag inte är tillbaka här, om jag inte hört av mig före den tid vi sagt, larmar du. Hittar du, mamma? frågar dottern för andra gången.

I

Figuren mamman har placerat sig längst in, i den ljusblå soffgruppen intill fönstren ut mot stadens funktionella våningshus och dess tak där en mindre flock måsar just landat. Överst i bunten med figurens medhavda papper ligger ett foto av ett foto av modern i en ram som fortfarande hänger i hallen över den tillbommade extraingången i andra änden av våningen. Figuren fotograferade fotot i ramen då ingenting fick röras enligt andrefadern och modern sov i sitt rum. Modern som länge stridit mot celler och operationer sov i sitt ljusa rum fyllt av litografier och konstaffischer; modern vilade i rummet, då hemsköterskan, mot moderns alltjämt bestämda vilja, beredde sprutan, varvid modern, för vilken integriteten alltid varit betydande och intellektet intakt, försvarade sig med båda händerna ihopkrupen, levande. Figuren minns de gånger hon besökt hemmet och hur det hör till nödvändigheten att ha någon med sig utan att tänka vidare på det, figuren drar sig till minnes moderns försäkran ett par månader innan modern går bort, att hon inte kommer att lämna figuren ensam; modern med den goda hörseln, den maligna diagnosen, och prognosen, värdigheten runt halsen i en fyrfärgad sjal av nutida och elegant design uppsydd i få exemplar. Figuren kontrollerar ett inre missljud på lågfrekvens, rätar ut fotot av fotot av modern i den för modern goda tiden i kortklippt slingad frisyr och röd kappa på språng längs gågatan i centrum med den fyrakilos väskan över axeln innehållande kalender, plånbok, bok, pennor, block, sax, nagelfil, kortlek, kritor av olika färger till barn som kommit med på ett viktigt sammanträde och måste sysselsättas eller om modern råkat fastna i en hiss och fått lite tid över; protokoll, dagordningar, Panodil, näsdukar, karameller, halstabletter och säkerhetsnålar, modern lysande av livskraft, skön som Grace Kelly, om Grace Kelly inte hade mystiskt förolyckats i en bilolycka och fått leva vidare.

Förrättningsmannen läser ett stycke ur dokumenten som de sedan ska begrunda; de sitter tysta och överväger, inkapslade i samma luft och tidsrymd, flera olika jämväl lika delar, besatta av samma bokstavskombinationer såsom de kanske lyssnade till moderns röst när den läste en saga för dem när de var små, om ett sådant läsande hade blivit av, och om figuren hade kunnat minnas det och uppleva det ånyo. Ännu är figuren ovetande om den beramade akten avsedd att se till att figuren inte öppnar sin mun och en gång för alla lämnar den ljusblå soffan vid fönstren som vetter mot kajen och hamninloppet numera utan flygbåtar; förfarandet med abduktion som ska ge figuren insikten att den borde följa modern in i intigheten då en sådan utveckling vore bäst för alla, bekvämligast för dem som så innerligt önskar; manövern, under mötet, inifrån rummet, när ett av barnen omärkligt lämnar sofforna och från ingenstans, utan föregående kommunikation, med kupade handflator, i flygande ansats stöter iväg den tillresta figuren mamman över den ljusblå soffan där dagsljuset flödar in; aktiviteten som senare och vid eftertanke, i estetiken och intentionen, ska påminna figuren mamman om scenen i filmen om den unga frun till den åttonde regenten med de många fruarna intill den erfarne liemannen som verkställer makens profana kraft utan att den unga kvinnan hinner uppleva sitt sista ögonblick då det redan är över. Liemannen med sin sabel vände bort den fördömdas uppmärksamhet för att i ett svep från motsatt håll driva sabeln genom luften genom den ungas kropp i en handling utförd med den mest chockerande precision av den mest skickligt skonsamma hand på order från en makt utan anständighet att med egna händer utföra dekretet. En akt av perfekt paradoxal logik så hastigt och plötsligt exekverad att den framstår som aldrig inträffad: de åtskilda kroppsdelarna raskt undanskaffade och åskådarnas sinnen låter meddela att ingenting har hänt. Den fördömdas enastående oändliga vindlande värld av tankeflöden och emotioner och åminnelser har som inte funnits, kanske inte har funnits, kanhända fortfarande existerar på en avlägsen plats, har nu ingen betydelse, har förvandlats till nullo. Handlingen kan inte ha skurit genom luften då luften inte rörde sig: inget synligt, inget rop, allt ter sig som förut; inget muller hörs från himlen.

Figuren vänder upp från det vräkta läget till lodrätt sittande i den ljusblå soffan med det flödande ljuset återtagande territoriet grundställningen oculus, nucha, caput: förbli och inte röra sig ur fläcken, som modern skulle ha yttrat i dåtiden när modern var på språng, på alla villkor, i alla händelser, hålla ihop i en enda gjuten del, hålla hårt i sina händer, hålla fast i sina knän, sina ben och kroppen, bevara sig i var detalj, fortsätta, förbli och vänta tills de går, fästa händerna mot glasbordet med de två designade ljusstatyetterna och de sparsamt bläddrade konstböckerna i det ymniga ljusflödet, lägga ihop dokumenten, fotot av fotot av modern i ramen, fråga sig var det gigantiska fyrfärgade fatet som lyftes undan för att ge plats åt fakta och frågor står någonstans, leta efter fatet, hitta fatet, åter ställa fatet. Stega ut över mattorna, trycka ned dörrvredet, kontrollera bakom dörren, hålla nere hissknappen hela färden, trygga ryggen mot ledstången i marmortrappan, hålla sikten båda sidor, skrolla kartan, ringa dottern; minnas regnet, höjden över havet, flygbåtarnas upphörande.

 

© Arimneste Anima Museum # 18