Avgrundens folk i nytt ljus

Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Sannolikt inspirerad av Nellie Blys artiklar nästan hundra år före Günter Wallraff hade han tidigare skildrat sina erfarenheter av att arbeta och bo i perifera miljöer. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.

Människor som pådyvlats oduglighet genom förfärliga arbetsvillkor. Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Krukmakare, kalkarbetare, stenarbetare, stålarbetare, blyvittsarbetare; sömmerskor, skotillverkare, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Låga löner, trångboddhet, felnäring, undernäring, brist på rent vatten. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.

Argumentationen är genomskådande och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Det är patos, hoppfullhet – och politik. Samhället bröstar sig över att ha ökat sin produktionsförmåga, men det har inte ökat vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.

I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna överflygla Maj Frischs lysande tolkning? Pondusen, fräschören och klarheten. De idiomatiska fraserna hon hittar i svenskan. Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos och ger känslan av att Jack London vistades i Sibirien eller på Söder i Stockholm – inte i Londons East End som var fallet i verkligheten.

Sedan tidigare har jag källan People of the Abyss från 1903. I den ser jag att platsöverföringen verkligen beror på Maj Frischs stilöverföring, inte på att texten skulle vara mindre trogen originalet. På endast ett par ställen har hon ansett bisatsen olämplig. Christian Ekvalls nyöversättning följer källspråket i kommateringen, reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen.

Jag lägger originalet People of the Abyss bredvid de två översättningarna: Så var det menat – och så blev det. Ritning (äldre) möter byggtekniker (av senare slag) och farkosterna flyter. Men att avgöra vilken av dem jag föredrar – där går jag bet. Vid detta tillfälle, läser jag för att njuta av språket? Reflektera över resonemangen? Föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?

Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren London turistar i eländet – som privilegierad kan denne lämna platsen så snart materialet samlats in. När People of the Abyss gavs ut klagade The Globe 11/3 1903: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”.

John Griffith ”Jack” Cheney London (1876–1916) växte upp som enda barn till en ensamstående förälder. Fostran av Jack anförtroddes åt Virginia Jennie Prentiss, afro-amerikansk granne med erfarenhet av slaveriet i den amerikanska södern. År 1901 ställde han upp som socialistkandidat i borgmästarvalet i Oakland, och igen 1905 – samma år han ingick äktenskap med feministen Charmian Kittredge. Och så småningom blev han, mera känt, en av USA:s främsta bästsäljande författare.

Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidigare facklitterära verk av vita manliga författare som attackerar sekelskiftets brittiska misär? Jag konsulterar min bokhylla, skummar litteraturlistor och noter i verk från samtiden – och hittar George Robert Gissings The Neither World från 1889, George Haws No Room to Live från 1900, Jacob Riis How the Other Half Lives från 1890 (nyutgiven på engelska 2021) och H.G. Wells Anticipation från 1901 – samt det tio år äldre verket Merrie England från 1893 av Robert Blatchford, en för mig okänd författare som citeras flera gånger i originalupplagan av People of the Abyss.

Liksom Jack London växte Robert Blatchford (1851–1943) upp i ett hem med en förälder. För att bidra till försörjningen sattes han att tillverka skoborstar; senare tog han värvning för att undkomma livet i slummen, varefter han lyckades ta sig in i tidningsbranschen och grunda Clarion, en unik veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Merrie England var hans debut och gavs ut i en ordinarie upplaga, därefter i en billighetsupplaga. Denna utgåva – en bok, en penny – bekostades av författaren själv och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämnt upp.

Vilket överträffades – totalt sålde boken i två miljoner exemplar. Jag får tag i titeln på ett antikvariat i Essex i UK, och efter ett par veckor singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak som förlorat sitt omslag, men som fängslar med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad har denna bok, köpt av så många, att erbjuda?

Dra er till minnes Annie Besant och andras kamp mot slaveriet på engelsk mark. 1870-talets lärlingssystem där de upproriska bland barnarbetarna satt med järnringar som spikats fast runt fotleden, fästade i långa kedjor som nådde upp till höften. Hur de tvingades att arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns Fabriksarbetarrörelsen, Lord Shaftesburys ansträngningar och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt ”The Cry of the Children” från 1843! Dokumentationen i parlamentets officiella inspektioner och undersökningsrapporter och de blå böckerna. Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta på grund av arbetet sedan tidig ålder liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.

Blommor växer inte utan ljus och vatten, påminner författaren; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller; att människor blir olika på grund av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, järnvägsarbetaren dömas till tråkigt och förfärande 53–70 timmars slit och släp var vecka? En fjärdedel av arbetet skulle kunna ge hela befolkningen ett fullt tjänligt liv. Varför denna överproduktion – måste arbetarfamiljen pådyvlas simpelhet – smaklös kost, smaklösa kläder, smaklösa möbler och dito nöjen? Ska inte också landets arbetare få ta del av kulturen, naturen, känna sig förfinade och vara bildade?

Betänk all misshushållning med människokraft och människoliv, och hur obehövligt det fortsätter att vara. Inga tjänare och få arbetare är så hårt ansträngda och så illa betalda som den brittiska arbetarhustrun – hennes liv är ett enda slaveri! Allmänna bad, tvättstugor, matsalar, offentliga teatrar, parker, konserthallar, gymnastikhallar, höghus, trädgårdar skulle kunna befria henne och barnen som borde ges gratis kost, kläder, uppfostran, musikskola, föreläsningssalar liksom järnvägarna, posten och godstrafiken borde vara avgiftsfria på samma sätt som redan broarna och landsvägarna.

Så ger författaren sig på Manchesterskolan, den ”kommersiella skolan”: Förespråkarna har fel när de hävdar att utan fri tävlan och handel skulle det inte finnas något för britterna att leva på. Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism, ingen tävlan för att skapa ett drägligt liv för alla; Englands natur ger möjligheter att föda en tre gånger så stor befolkning; landet kan använda vattenkraft och klara sig utan fabriksskorstenar, utan mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!

Men det handlar inte om att med våld ta de rikas egendom och dela ut den bland de fattiga, poängterar författaren. Förändringar ska inte kuppas igenom. De ska spridas genom folkbildning och via ett politiskt parti som ivrar för reformer som ger alla arbete, pensioner, självhushållning, bostäder, förkortad arbetstid, bättre löner, avskaffar naturförstörelsen och inför statlig kontroll av jord och produktionsmedel. Vad England ännu saknar är arbetarrepresentation: Bland landets 27 miljoner människor finns i parlamentet inte ens en liten del arbetare, nej, inte ens ett dussin!

Det är bestickande hur Avgrundens folk delar Merrie Englands värderingar, resonemang och stil; protesten mot det samtida konkurrenstänkandet, fabriksarbetets socioekonomiska elände, förstörelsen av naturen. Båda titlarna använder ett effektivt du-tilltal för att nå den stora allmänheten: Merrie England riktar sig till en Mr Smith, men polemiserar mot fabrikörer och deras försvarare i parlamentet; Avgrundens folk talar direkt till den anonyma läsarens bättre jag. Båda använder modernt språk – så rättframt och rappt hade väl knappast någon lagt fram saken tidigare!

Kan alltså Blatchford sägas ha varit profeten och Jack London vittnet som brukade Blatchfords idag förbigångna bok som karta? Ja, så framstår relationen. Verket levererar även ett handlingsprogram för arbetarrevolution genom parlamentarism. Och ja, i Laurence Victor Thompsons biografi Portrait of an Englishman från 1951 läser jag att Blatchford kandiderade till det brittiska parlamentet – år före Jack London försökte sig på den politiska banan.

Men Jack Londons bok är inte ett traktat, utan ett reportage. Alltså jämför jag två lika läsvärda titlar, med liknande innehåll, från samma tid – som nyttjar olika genrer. Men är det enda skillnaden? Blatchfords essäsamling översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska av SAP:s förlag redan 1896: Det glada England, samhället sådant det är och sådant det borde vara, 237 sidor, översättning A.F. Åkerberg med efterskrift av Hjalmar Branting.

Jag beställer från ett svenskt antikvariat där jag lyckosamt nog hittar boken som förstautgåva. I efterskriften hyllar Branting bokens ”gedigna plädering” för ”Ruskins konstnärssocialism”, utmaningen av ”Manchesterskolans” industrialisering och frihandel: ”[E]n inblick i hur modärn socialism tar sig ut, sedd genom engelskt temperament.” Men hos Branting finns också en reservation mot bokens ”öfverdrivna känslosvall inför de ideella motiven, det stora Målet”.

I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarsaken än något annat skrivet verk” (Aberdeen Press & Journal 18/12 1943) och dess författare ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” med ”en elegans, charm och skärpa som överträffas av få författare i världen” (Liverpool Echo 20/12 1943). Så varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?

Jag läser om de båda författarna som personer i offentligheten: Jack London var internationalist men ska ha tagit med sig en rasistisk hållning gentemot Japan efter att ha tjänstgjort vid fronten under första världskriget. Han ska även ha ställt sig positiv till rashygien – en allmänt accepterad åsikt i tiden. Robert Blatchford förhöll sig avvisande till rashygien, tog tidigt och öppet ställning mot Tyskland under världskrigen, men var negativ till immigration. Båda författarna uttryckte sympati för kvinnors kamp för lika rätt.

Men min spårning gäller två verk, inte författarnas politiska åsikter såsom andra bedömt dem. Ett svar på frågan om Merrie Englands död finner jag ett femtiotal sidor in i den svenska översättningen. Plötsligt studsar vådliga schabloner mot mig; om penningutlånare, och lägre och högre människotyper. Har jag missat dessa meningar när jag läste boken på engelska? Jag letar i de tunna sidorna i pennyutgåvan från 1908. Förvisso har jag missat ett märkligt Carlyle-citat, men formuleringarna går inte att finna eller är annorlunda skrivna.

Så varifrån kommer de? Jag hittar originalet från 1894 på nätet, och kan konstatera att översättaren inte varit självsvåldig; styckena står där verkligen. Förvisso ges här även råd om att inte förakta mindre ansedda minoritetsgrupper – vilket föreslår att författaren i första hand brukat de fördomsfulla schablonerna i retoriskt syfte. Men tyvärr är det något som bara hjälper marginellt: andra stycken hävdar mänsklighetens uppdelning i höga och låga typer.

Alltså är 1908 års upplaga, billighetsboken jag läste först, en korrigerad version. De vådliga styckena har ändrats eller ersatts med kosmopolitiska exempel och litterära citat; att boken utgavs på egna förlaget Clarion bör ha underlättat redigeringen. Och den svenska översättningen? Vad hände med den? Jag ser att titeln gavs ut på nytt 1906 och att Stockholms universitetsbibliotek har ett exemplar tillgängligt.

När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som i förstaupplagan. Var det så allmänt förekommande med rysliga fördomar att ingen noterade dem ens vid en nyutgåva? Läsarten sådan att det hela ansågs vara uttryck för folklig litterär jargong? Vilken betydelse fick slik rasism en passant för de stämningar och åsikter som kom att utnyttjas före och under andra världskriget? Hur många tog till sig en arbetarhumanistisk bok som i små doser förmedlade anti-semitism och hierarkiskt rastänkande?

Jag letar i förlagets protokoll och verksamhetsberättelser på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge: utgivningsåret 1896 hade översättningen ”en strykande åtgång” och bidrog till att sätta fart på broschyr- och bokutgivningen och medlemsantalet. Men någon försäljning som i England och USA handlade det aldrig om. Andra upplagan 1906 trycktes i tretusen exemplar och sålde i snitt trehundra exemplar om året.

Fyndet av Robert Blatchfords Det glada England förnyar mitt intresse för Jack Londons Avgrundens folk. Boken är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.

Men Merrie England har historiskt värde. Som föregångare i ärende och litterär stil; som exempel på hur vanligt förekommande det var med inflikade fördomar i övrigt progressiv facklitteratur. Dess upplagor gör saken synlig och får Avgrundens folk att lysa som undantag. Som författaren ska ha yttrat, enligt Thompsons biografi: ”Det är inte bara nödvändigt att vi förbättrar våra villkor – vi måste också förbättra oss själva. Dessutom måste vi börja med oss själva.”

  • Jack London, People of the Abyss, replica of the original published by Macmillan in 1903, New York: Cosimo Classics, 2021
  • Jack London, Avgrundens folk, översättning Maj Frisch [ny utg.], Stockholm: Norstedts, 2014
  • Jack London, Avgrundens folk, översättning Christian Ekvall, Lund: Bakhåll, 2021
  • Robert Blatchford, Merrie England, 1894, London, Clarion Press, internet PDF
  • Robert Blatchford, Merrie England, by Robert Blatchford, editor of the Clarion, London: Clarion Press, 1908
  • Robert Blatchford, Det glada England, sådant det är och sådant det borde vara, översättning A. F. Åkerberg, Stockholm: SAP:s förlag, 1896 samt andra upplagan, Jönköping, 1906
  • Laurence Thompson, Portrait of an Englishman, London: Gollancz, 1951

25/3 2022

Publicerad i en kortversion i Syre 5/5 2022.

© Arimneste Anima Museum #20

Minneskonst

En personlig politisk historia

Föräldrarna talade sällan om det förgångna. Mellan minnena och den politiskt påbjudna berättelsen låg en tjock vit dimma. Att gå tillbaka i historien var riskfyllt – människor hade inte bara förlorat viljan utan också kraften att minnas. Det var inte förrän han själv arresterades på flygplatsen 2011 som konstnären Ai Weiwei började se sin egen historia, faderns historia och landets historia som en gemensam berättelse. Varför hade han inte aktivt intresserat sig för faderns erfarenheter och livsöde? Vad hade fadern upplevt i ett nationalistiskt fängelse åttio år tidigare?

Samma år Ai Weiwei föddes, 1957, beslutade diktatorn Mao Zedong om en utrensning riktad mot landets intellektuella. Fadern Ai Qing ansågs vara hantlangare av borgerlig litteratur och konst, och stämplades därför som ideologiskt suspekt. Tio år senare, 1966, inleddes kulturrevolutionen, en absurd följd av att Mao i sin ungdom förvägrats anställning på ett universitetsbibliotek. Ai Weiweis familj tvångsförflyttades ut på landsbygden där de tilldelades ett rum utan basförnödenheter. Varje dag skulle de avge rapport och göra avbön: för att de existerade, för förmodade åsikter eller för saker och ting som inte ens tilldragit sig. Varje kväll innan middagen i byn beordrades fadern slå på en trumma och ropa ut att han var en högerman och kriminell medan övriga bybor förväntades recitera ur Maos skrifter.

Fadern var född 1910. Före honom hade fötts en syster, men traditionen krävde en manlig arvtagare, och barnet togs av daga. Ai Qings i sin tur svåra förlossning betraktades som ett dåligt tecken: trots att det var en pojke, ansågs det olycksaligt. Om föräldrarna behöll barnet kunde det innebära föräldrarnas död. Barnet borde alltså uppfostras utanför familjen. Så växte fadern upp, känslomässigt berövad, hos en annan familj. År 1912, när fadern var två år, förändrades landets politiska situation: progressiva i den kinesiska militären gjorde uppror; Quing-dynastin avskaffades och därmed två tusen år av feodal autokrati. Republiken Kina infördes.

Vid Versailles-freden 1919, efter första världskriget, erkändes inte Kinas territorialgräns, och Tysklands koloniala områden Qingdao och Shandong förlänades ärkefienden Japan. Avstyckningen väckte ont blod bland många i landet; ett missnöje som varade under lång tid. Intellektuella protesterade mot den dominerande religionen konfucianismen och bildade det kinesiska kommunistpartiet 1921. Första kongressen hölls samma år men medlemmarna blev snart förföljda eller mördade på order av den nye makthavaren, nationalisten Chiang Kai-Shek.

Populärt bland landets ungdomar var att söka sig till hamnstaden Shanghai som då var nästan lika stor som London, New York, Tokyo, Berlin. Här diskuterades nya idéer: marxism, demokratiska värderingar och New Literature-rörelsen som ville upprätta det talade modersmålet. Uppfylld av konstnärsambitioner bordade fadern tredje klass på ett skepp över Sydkinesiska sjön till Hongkong, vidare till Saigon och Maliku-atollen nära Indiens sydspets, och fyra dagar senare Adens hamn, därefter Djibouti på Afrikas horn, via Röda havet, genom Suezkanalen, förbi Sicilien till Marseille och tåget till Paris, via Lyon. Fadern hade läst George Orwells memoar Down and out in Paris and London från 1933 om livet i stadens slitna områden, där 30 000 (av de 140 000) kineser, som stridit för Frankrike under kriget, startat restauranger och format egna kvarter. Men det billigaste boendet fanns utanför staden. Här ägnade sig fadern åt måleri och skrivande. Men snart blev han bevakad, uppsökt och fängslad av franska säkerhetspolisen som misstänkt för kommunistisk uppvigling. Detta trots faderns undran: att förhålla sig som utgivaren av tidskriften Clarté, Henri Barbusse, och fredsförespråkaren och nobelpristagaren i litteratur 1915 Romain Rolland – vad kan vara fel med det?

Ideologisk rensning existerade, tydligtvis, inte bara under totalitära regimer, utan även i västerländska demokratier. På eget bevåg publicerade fadern sin första diktsamling, följd av On poetry, en skrift om att legera verkligheten med konsten: poesins framtid är oskiljaktig från demokratins framtid; konstitutionen är oumbärlig för poeter; det är bara när friheten att uttrycka sig är garanterad som poesin kan uttrycka folkets röst. Och det är först då samhällelig utveckling blir möjlig. Under andra världskriget, 1938, släppte Japan bomber över Guilin och japanska soldater gjorde räder i kinesiska byar. Under krigets åtta år förlorade Kina över 20 miljoner människor – ett sällan uppmärksammat faktum. Året därpå utbröt inbördeskrig som ändade med att Mao Zedong blev landets statsöverhuvud 1949. Underrättelsetjänsten började granska människors liv, idéer och uttryck. Objektiviteten och det offentliga samtalet ersättes av politiska fraser: landets invånare anmodades bedriva kritik av sig själva och andra människor utifrån den maoistiska läran. Inkorrekt tänkande kommunister avrättades. År 1954 hade landet inte längre någon diplomatisk förbindelse utanför kommunistblocket.

Mao förkunnade ”Låt tusen blommor blomma, låt hundra olika skolor strida”, men talet om mångfald visade sig mest tjäna till att avslöja vilka intellektuella som skulle bestraffas. Varje morgon gick fadern upp klockan fyra för att skriva trots att dikterna han skickade till litterära tidskrifter returnerades då ingen redaktör vågade publicera. Själva viljan att skriva gick dock inte att refusera. År 1957 publicerade People’s daily en lista på utvalda intellektuella som inte längre led under det tysta yrkesförbudet riktat mot förmodade högeranhängare. Det gav hopp, men förändrade inget för fadern och sonen Ai Weiwei. Under fem år levde de i förvisning i Norra Shanxhi, i ett område kallat Little Siberia, där det vanligaste boendet utgjordes av grottor. Som stigmatiserade intellektuella avkrävdes de anpassning, och fadern tvangs utföra arbetet att varje dag, i timtal, tömma områdets latriner. Utestängningen, avstängningen och utfrysningen; hur social status inverkar på människors liv, gjorde sonen Ai Weiwei tidigt medveten om sig själv och omvärlden.

Tio år senare, 1966, inleddes kulturrevolutionen, Maos desperata åtgärd att utradera den borgerlighet som ansågs ha infiltrerat partiet, regeringen, armén och diverse kulturcirklar samt Peking-universitetet. Borgerliga andar antogs vänta på en chans att avskaffa proletariatets diktatur, varför de måste fördrivas medelst exorcism; världen kunde omöjligt nå den rätta ordningen utan att först hamna i kaos. Den nu ålderstigne diktatorn drabbades av dödsskräck och klättrade upp på Himmelska fridens torg, idag Tiananmen, i grön militäruniform med röd armbindel för att hetsa ungdomar och studenter att bli rödgardister. Suggererade av Maos talekonst och budskap utförde rödgardisterna tortyr och mord på intellektuella och lärare. Flera av faderns vänner förhånades och mördades. En folkhop samlades utanför faderns hus med stora plakat målade av tidigare vänner, författare och skådespelare som för att rädda sig själva börjat förtala och förfölja familjen. Rödgardister stormade in i huset och stal faderns saker, papper, manus och korrespondens. Efter flera räder i hemmet beslöt fadern att konstboksamlingen måste eldas upp eftersom den utgjorde en fara vid nästa räd. Konstböckerna såg ut som spöken när de drunknade i elden, förstörda i en akt av nödvändigt självsabotage. Scenen gjorde djupt intryck på Ai Weiwei: att undertrycka förnuft och skönhet kommer förr eller senare att provocera motstånd.

Från regimens början till diktatorn Maos död 1976 utsattes den kinesiska befolkningen för femtio politiska kampanjer – den ena mer våldsam än den andra. Kulturrevolutionens nionde år – det sista – blev det grymmaste och mest förtryckande. Någon rengöringsprocess skedde aldrig. Journalisten Edgar Snow, författare till Red star over China, besökte landet och frågade efter fadern, poeten Ai Qing, och om han fortfarande levde. Av de 550 000 intellektuella som förföljdes var Ai Qing bland de 100 000 som ännu var vid liv: 1980 frisläpptes fadern från rehabiliteringslägren. Under landets nya ledare Deng Xiaoping betraktades fadern inte längre som högeranhängare: för första gången på två decennier blev han publicerad med ett icke provocerande poem i en stor tidning. Publiceringen följdes av en kritisk dikt om Berlinmuren – för att det blivit möjligt och för att skärskådande är poesins uppgift. Dikten kom att läsas på plats av Ai Weiwei när muren föll 1989. Grymhet och absurditet går hand i hand, sade fadern, glöm inte det. Livet som poet och skribent är som att ta sig fram i en tunnel, men nu var Mao-erans blinda lydnad och personlighetskult över.

Sonen Ai Weiwei antogs till Pekings filmakademi; trots att läraren i grundskolan hade ansett att eleven var så besynnerlig att betygsättning inte var möjligt. Som kroniskt skeptisk till normer och premisser ingen ifrågasätter hade sonen hamnat i ett tillstånd av konstant stress. Men så kom Pekingvåren, och demokratirörelsen sattes i rullning av en anonym aktivists skarpa regimkritik på en väggtidning i Peking. Landets ledare Deng Xiaoping träffade president Jimmy Carter – det var första gången en toppledare besökte USA – kanske var förändring på väg? Demokratiförespråkaren Wei Jingshengs artikel: ”Vill vi ha demokrati eller en ny diktatur?” uppdagade sanningen och visade att ingen djupare förändring skett: rörelsens aktivister arresterades och Wei Jingsheng dömdes till femton års fängelse; ett straff som utökades till arton år, och därefter påtvingad exiltillvaro i USA.

Det tidiga 1980-talet såg ungdomar röra sig in till städerna. Deng Xiaopings regim mötte vågen med förminskande av individens värde: humanitärt agerande definierades som ”beskyddande av folkmajoritetens säkerhet” och från 1983 bedrevs antikriminalitetskampanjer varunder 1,7 miljoner människor, främst ungdomar, drabbades av oproportionella domar. Dödsstraff utmättes för små förseelser, som att ha levt promiskuöst eller fuskat i kortspel eller ha stulit en symaskin. Den extremt stränga politiken med rötter i förtrycket av kontrarevolutionärer under Mao-eran pågick till 1987.

Tillsammans med konstnären Zhou Lin lämnade Ai Weiwei landet 1981. I barndomen, under kulturrevolutionen, hade konstnären Zhou Lin förlorat sin mor; bortrövad och torterad för att ha talat engelska flytande hade modern tagit sitt liv. Nu var hennes dotter på väg till ett engelskspråkigt land. Regimen tillät resan på villkor att Ai Weiwei genomgick patriotisk utbildning och träning i att behålla hemligheter. Landet hade då varit isolerat från Väst i mer än trettio år och från Sovjet i mer än tjugo år. I USA väntade tillbakalutad kalifornisk vardag – Zhou Lin studerade datorvetenskap på Berkeley, Ai Weiwei sällskapade som student på egen bekostnad – och därefter flytt, nu till det kaotiska och inspirerande New York. I staden tog Ai Weiwei intryck av Keith Harings rebelliska graffiti, och blev vän med Allen Ginsberg, som hösten 1984 hade besökt Kina och träffat fadern Ai Qing. Ai Weiwei tog extrajobb på Metropolitanoperan men blev ifrågasatt av sina landsmän för att han, till skillnad från dem, inte var intresserad av den amerikanska drömmen. Även halvbrodern och konstnären Ai Xuan distanserade sig från huvudfåran, och skrev, senare, utifrån denna hållning, memoaren New York notes.

Inspirerad av Marcel Duchamp ställde Ai Weiwei ut för första gången 1985 med verket Hanging Man. När Keith Haring och andra demonstrerade för ACT-UP, i Greenwich Village i New York och i Washington DC, gav Ai Weiwei dem sitt stöd genom att fotografera och dokumentera. Bilderna kom att användas av New York Civil Liberties Union som bevismaterial mot den polisbrutalitet som drabbade aktivisterna. I hemlandet bemöttes människors kamp för demokratiska processer, mötesfrihet och pressfrihet, mot inflation och arbetslöshet och korruption, med statligt våld och undantagstillstånd. I juni 1989 öppnade soldaterna eld mot civila och studenter som fredligt krävde förändrad politik på Himmelska fridens torg (Tiananmen). Men mediekartan hade förändrats, många människor gav studenterna sitt stöd, Ai Weiwei och andra konstnärer hungerstrejkade framför FN:s högkvarter och kinesiska konsulatet överöstes med brev och foton av protesterna som tagits av utländska fotografer.

Skälet till att konsten inte går att nonchalera är att den osäkrar det etablerade och blir till en nagel i ögat på makten. Fri och angelägen konst är varken beroende av en publiks storlek eller dess gillande. Av två motsatta handlingar, som att förstöra och återuppbygga, kan konsten skapa nytt, utan att snegla. Ai Weiweis synsätt återspeglas i den föraktfullt pekande skulpturen Bamboo finger från 2015 visad på Tiananmen. Men enligt Ai Weiwei har unga av idag sorgligt nog ofta ingen aning om vad som föregått dem: få känner till studentprotesterna på torget 1989; och om de visste, skulle de bry sig när de är uppfostrade till att undergivenhet väger tyngre än skepsis? År 1993 hade tolv år förflutit sedan Ai Weiwei lämnade Peking. Internetrevolutionen, då i sin linda, kom att få en frigörande betydelse för många självständigt strävande: att kommunicera direkt och ärligt med andra kunde kännas lika verkligt som en kärleksförklaring. Men 2003 sjösatte regeringens ministerium för offentlig säkerhet ett informationsinsamlande program med uppgift att styra internet: taligenkänning, automatisk avlyssning, avståndstyrning och ansiktsavläsningsteknologi. Ansträngningarna utökades med spårning, störande, styrning och censur av individers privata aktiviteter liksom avlyssning av telefonsamtal. Mjukvaruprogram och trådlös internetkommunikation filtrerades och ministeriets program lyckades ta sig in i användares desktop och filer. Mjukvaruföretag avkrävdes redovisning av dokumentationen på sociala medier.

Att befinna sig på internet är att vara en ogripbar genomskinlig manet i en oändlig ocean. Människor blev bara mer ivriga att motstå kontrollen, staten kunde omöjligen vara överallt. Ai Weiwei började blogga, anordna kampanjer och kritisera straffsystemet med utgångspunkt i enskilda öden, som studenten Sun Zhigang som dog i fängelset av de skador han åsamkades när polisen arresterat honom för att han saknade legitimation. En av Ai Weiweis statusposter fick vida spridning: ”Om ett samhälle förnekar fakta och mörklägger misstag finns det då någon möjlighet till förbättring?” På bara några timmar kunde en mening delas hundratusentals gånger. De senaste trettio åren – vem har samlat på sig alla förmögenheter? När får arbetarna fackföreningar och social välfärd som skyddar deras individuella rättigheter? När ska landet börja skämmas för att så många blivit handikappade i fabriker i The Pearl River Delta i Guangdong? I verket Chandelier and scaffold, kristallkrona och schavott, från 2006, för konstnären samman två separata världar: makt och rikedom, och avsaknad av demokrati. Drömmen om ett vetenskapligt demokratiskt samhälle samspråkar med Sergei Eisensteins tribut till den ryska revolutionen 1917: October, ten days that shock the world.

I förtryckande politiska system är det lätt att förlora empatin och börja tillfoga andra smärta – men en djurrättsaktion visade på unga människors anständighet och medkänsla: katter som annars skulle ha blivit till den traditionella kantonesiska rätten katt och orm-gryta togs om hand i en aktion som utmynnade i dokumentären San Hua om kattkötts- och katthandelsindustrin. Fyrtio uttorkade katter som hittats i burar i ett lagerhus fann sitt hem hos konstnären. Ett dussin av dem gjorde sig snabbt hemmastadda på gräsmattan och på skrivbordet i konstnärens studio. Dokumentären tillgängliggjordes på internet 2011.

Konstkännare besökte Ai Weiweis hem, besöken filmades som exempel på globaliseringsspektakel; nyliberalismens uttryck, inte som nymarxism, utan som kapitalistisk appropriering: konstnären kritiserade ombyggnationen och urbaniseringen som föregick olympiaden i Peking 2008 där han själv bistått med att rita nationalstadion. Olympiaden var tänkt som ett tillfälle för regimen att visa upp landets framsteg de senaste trettio åren men den visade mera hur litet som egentligen hade hänt: med ideologin intakt hade landet förvandlats till en global kapitalistmakt. Ai Weiwei erfor att hans konst blivit ett politiskt hot som vänts mot honom själv. Men så är logiken: om en kritiserar nationen kan det leda till fängelse. Denna verklighet medskapar konsten, så det är också att slungas tillbaka till källan. Rädslan för ensamhet, och för att lämna sin hembygd, är stor och har sina rötter i landets politiska och kulturella historia. På temat skapade Ai Weiwei konstprojektet Fairytale 2007: A Journey to Kassel: ettusenen bybor bjöds att lämna sin hemby för att resa till Kassel Documenta och delta i en dokumentärfilmsproduktion om det enskilda i det kollektiva. Varje tusenochenhövdad samling är lika med lika många unika individer, alla med unikt olika berättelser.

I USA sågs globaliseringen som överordnad mänskliga rättigheter. Och den kinesiska regeringen satsade enorma pengar på att tysta kritiker på internet. Kommunistpartiet ordnade så att Ai Weiweis internet låg nere, namnet försvann från sökmotorerna och bloggens texter raderades. Landets dissidenter kämpade med att hålla undan för säkerhetspolisens inbjudan att ”dricka te”: myndighetens sätt att varna, skrämma och försvaga oliktänkande. Ai Weiwei ställde ut i Japan och fick nedgörande kritik; men konstens syfte är inte att tjäna; den goda kritiken har aldrig varit ett mål; självcensur är detsamma som självförakt, och att vara undfallande leder till förtvivlan. En persons tystnad utsätter en annan person för fara; om alla i stället talar öppet händer något. Ai Weiwei arresterades och misshandlades av polisen men dokumenterade övergreppet. Ingen hade tidigare lyckats filma polisen under sådana omständigheter: ”Att göra en dokumentär är lika naturligt och instinktivt som att fälla upp ett paraply en regnig dag.”

Konstvärlden kan utgöra ett skydd, en trygghetszon för fortsatt kritik, en möjlighet att överleva och röra sig fritt. I barndomen, fattig utan andra ägodelar än en säng, en eldstad och ett bord, bar Ai Weiwei ofta solrosfrön i fickan; fröna utgjorde både kroppslig föda och andlig tröst, och människor tuggade ständigt på frön. När en by, nära staden Dujiangyan, förlorade 740 barn i en jordbävning, på grund av en undermåligt byggd skola, skapade Ai Weiwei Sunflower seeds till åminnelse av barnen och deras föräldrars kamp mot myndigheternas försök att tysta ned katastrofen. Sunflower seeds fyllde Tate Moderns stora hall, Turbine Hall, men inte med stora strukturer, utan med motsatsen: små, små skapade frön, miljoner av dem, alla olika och fullständiga, flytande som uppgående i en ocean. När besökarna förflyttar sig över golvet, omslutna av alla frön, går de som på vatten, friktion och sammandragning under fotvalven, individens rätt i det stora, kraften av det enskilda. Ingen enda förtjänar att dränkas i olika politiska strävanden.

Konsten kan vara en början; när människor satsar framåt, oavsett konsekvenser, ger de mening åt sina liv. Ai Weiwei försökte få västerländska statsbesök att påminna det kinesiska styret om bristen på mänskliga rättigheter: Hur ska ett land blomstra utan en mångfald av åsikter? Hur ska landet bli civiliserat när väst ingår ekonomiska avtal och handel men undviker att tala om medborgarrätt, pressfrihet och yttrandefrihet?

Arabvåren, twitter-revolutionen i Tunisien, Jasmin-revolutionen 2010 började underbart, men blev till splittring, konflikt, förtvivlan. En tröst var att kritikern, filosofen och författaren Liu Xiabao, som dömts till elva års fängelse för att ha uppviglat mot statsmakten, tilldelades Nobels fredspris. Likväl – året därpå arresterades ett dussintal kinesiska twitter-användare, sattes i husarrest eller ”bjöds på te”. Många använde aldrig mer twitter. Ai Weiwei togs i förvar i nästan tre månader utan juridisk hjälp eller rätt att ta emot besök; utsattes för återkommande husförhör; beordrades skriva självkritiska tirader och flyttades runt på olika förvar där övervakningskamerorna aldrig släcktes ner. Efter åttioen dagar lyckades konstnären övertyga säkerhetstjänsten om att konstnärens existens är ett slags kulturell subversion; en dadaism inspirerad av Duchamp: Även om ni släpar ut mig på backen och skjuter ned mig förblir min position densamma.

När en stat begränsar en invånares rörelser – då har den staten blivit till ett fängelse: ”Älska aldrig en person eller ett land som du inte har friheten att lämna.” Om du vill hävda din rätt kan du inte protestera i ett begränsat utrymme. Om din förälder slår dig, om de behandlar dig illa, kommer du ingenstans med att ställa till med bråk i hemmet. Du måste ut på gatan där grannarna kan se dig. Utländska konstsällskap, konstnärer och andra kritiker publicerade konstnärens porträtt på hemsidan; i Hongkong målade aktivister namnet i t-banan, i gatukorsningar och på husväggar i de kinesiska truppernas baracker. Tate Modern lyste upp entréfasaden med ”Frige AI WEIWEI”; amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde officiella uttalanden; ledare i Tyskland, Storbritannien och Frankrike skickade brev till Pekings myndigheter. Svaret de fick från polisen: Om det inte hade varit för allt oljud hade konstnären frigetts tidigare.

Väl frisläppt nekades Ai Weiwei möjligheten att närvara på sina egna utställningar; myndigheterna tog passet i beslag och behöll det i fyra år. Som motståndshandling och för att tacka sina följare för deras stöd började konstnären publicera sitt vardagsliv på hemsidan; en helt frivillig genomskinlig övervakning ledde till att sidan uppnådde 5, 2 miljoner besök. I According to what – soloutställningen i Brooklyn 2014 – kopplade konstnären samman sitt eget läge med 176 andra politiska fångar i världen. Hinder som regimer konstruerar för att tysta oliktänkande får på konstnärer inte sällan stimulerande effekt: skapande är lika med avsaknad av rädsla, och att ha en verklig och mäktig fiende kan göda inspiration och identitet. Trots hyllningar och priser för livslångt konstnärskap avbokades – ’cancelled’ – Ai Weiwei från olika event och samarbeten. Samtidigt använde västerländska konstinstitutioner sig gärna av konstnären som ännu en aptitlig rätt i globaliseringens spektakel.

Men att tolerera att historien förvrängs är första steget till att också tolerera förödmjukelse i verkliga livet. Ai Weiwei minns faderns ord: Vad vi själva gör, måste tåla historisk granskning. I stället för att dissekera en salamander, behåll den som sällskap. Även om myndigheterna upphör med att söka hindra Ai Weiwei, arresteras fortfarande andra: människorättsjurister och konstnärskollegor. År 2015 skapade konstnären verket Remains av återfunna delar av människoskelett från kinesiska landsbygdsområden dit intellektuella förvisats och dött under kulturrevolutionen. Samma år besökte han Europa för första gången efter att ha återfått sitt pass. Djupt förfärad av åsynen av människor i nöd i livbåtar på havet omvandlade Ai Weiwei den ursprungliga resplanen till ett dokumentärprojekt om flyktingläger i östra Turkiet, krigsdrabbade i norra Syrien, det sextio år gamla palestinska flyktinglägret i Libanon, Jordaniens läger, ingenmanslandet vid dess norra gräns, Jerusalem och Gaza-remsan, läger vid gränsen mellan USA och Mexiko och läger mellan Grekland och Makedonien där mer än tiotusen flyktingar fastnat när gränsen norrut till Europa plötsligt stängdes.

Sedan konflikten i Syrien bröt ut 2011 har nära tio miljoner flyktingar fördrivits från sina hem och förlorat sin hembygd, sina minnessaker, sitt språk, känslan av tillhörighet. Varje dag under 2015 dog i genomsnitt två små barn i de orangea jollarna som försökte ta sig över havet. Människor som överlevde färden blev diskriminerade och illa bemötta. Upplevelsen av att vara utan rötter, den påtvingade exilen och känslan av otillräcklighet går i arv. Fler och fler människor tvingas lämna sina hem av olika skäl. Hur vet vi att vi inte själva kommer att hamna i samma situation och tvingas be om sympati? Den egna släktens öde hör ihop med andras släkters öden, så vi måste öppna oss och tala fritt. Annars försvinner minnena, och sorgen blir till ett bottenlöst hål.

Hemlandet liknar drivande tång på vågorna när det vägrar att ärligt minnas och ta sig an uppgiften att bygga nytt. Fadern sade: Att undertrycka människors röster är den grymmaste sortens våld. Konstnären tillägger: åttio år senare har faderns tro på poesin som frihetens ambassadör ännu inte vunnit stöd. Men i faderns diktning finns den intakt, bevarad.

  • Ai Weiwei, 1000 Years of Joys and Sorrows, a Memoir, översättning till engelska av Allan H. Barr, London: The Bodley Head, 2021
  • Beijing Spring [Pekingvåren], dokumentär av Andy Cohen och Gaylen Ross, 2021
  • Dödvatten och gryning, två röster från Kina, dikter av Wen Yiduo och Ai Qing tolkade av Göran Malmqvist; kalligrafi: Han Bong Duk, Höganäs: Wiken, 1983

©Arimneste Anima Museum #19

Labyrinten

 

I Berlin före andra världskriget fanns en svenskkoloni av redan boende eller ditresta, på besök eller kvardröjande i staden. Hur förhöll de sig till samhällsutvecklingen? De kritiska medierna på hemmaplan, i Sverige, var få och någon kollektivt upprorisk antinazism syntes inte till. Att säga ifrån, bojkotta, avvika från massan, organisera sig i motrörelser kom att bli en hyllad reaktion först efter kriget.

Idag hade utvecklingen i Tyskland ifrågasatts av folk i allmänhet. Författare, föreningar, nätverk hade skrivit kritiska artiklar, gjort uttalanden, anordnat resebojkotter, demonstrerat utanför ambassaden, krävt öppna ställningstaganden. En solidarisk vänförening hade bildats, liksom grupper på sociala medier; en konvoj hade farit till Berlin för att ge stöd åt landets demokratiska krafter.

Förmodligen. Huruvida människor idag hade förstått vad som höll på att ske och agerat därefter är inte helt lättbedömt.

Men svenskt nazimotstånd på plats existerade. Ett tydligt och myllrande vittnesmål återfinns i historikern, kulturskribenten och kulturpersonligheten Vilhelm Scharps minnen från Tyskland och Nazityskland, samlade i Labyrinten från 1920- och 30-talets Berlin, och redigerade av historikern Andreas Åkerlund.

Vilhelm Scharp, född 1896 i Stockholm, var bara tio år gammal när han efter att familjen splittrats placerades på Lundsbergs internatskola. Återkommande depressioner ledde till skrivkramp, självsaboterande perfektionism och avbrott i studierna. Till trots mot den svikande hälsan lyckades Scharp ta en kandidat i litteraturhistoria och historia – och därefter en ämbetsexamen i poetik samt historia.

Denna slags examen, fil. mag. historia, gav rätt att söka adjunktstjänster och att titulera sig historiker. På rekommendation erbjöds Scharp 1928 anställning som utlandslektor vid Friedrich Wilhelms-universitetet i Berlin, då ett av världens främsta. Från Berlin beskrev Scharp vad som hände på gator och torg, i parker och på valmöten där nazister höll offentliga propagandatal. Han fick inblick i och deltog i de verbala och strategiska striderna bland utlänningar i Berlin, på ambassaden och i Svenska kyrkan där han var ordförande i ungdomsföreningen.

Ett andra hem blev den italienska restaurangen Taverne i hörnet av Courbière-Strasse. Här umgicks diverse nazikritiker och andra skeptiskt sinnade personligheter mellan 1930 och 1938. Stamgästerna vid borden under de påbjudna porträtten på Mussolini och Hitler – utökade av restaurangägaren med ett kosmopolitiskt urval andra porträtt – bestod av studenter, universitetslärare, diplomater, konstnärer, konsthandlare, utländska journalister, film- och teaterfolk.

I krogmiljön trivdes bland andra Arnold Zweig, författare till den första stora krigsromanen Sergeant Grischa, och vän till Freud, som kallade Scharp för ”den förhindrade författaren”, och sångerskan Ingrid Wiksjö från Frösön i Jämtland, då firad sopran, ”Die schwedische Nachtigall”, som underhöll Tavernes gäster med kunskaper och berättelser.

Som god lyssnare blev Scharp nära bekant med Jakob Bollschweiler, mer känd som konstnären Bollsch. Akuta ekonomiska problem hade bidragit till att denne hade antagit uppdrag, erhållit Hitlers gunst och en snabb karriär. Något han inte gärna ville avhandla, utan hellre berättade anekdoten om en rik dams hävdande av hundars naturliga lekförmåga. Konstnären hade kontrat damen genom att lägga sig vid damens fötter och skälla: Inte kunde hundar leka, de var ju rovdjur som övade sig inför den naturliga jakt som berövats dem av deras matmor.

Gestaltningen säger förstås mer om den nazistiskt anstrukne konstnären än om damen och hunden. Som den visar på nazisternas tveksamma perception: fenomenet ”play bow” hos hundar – förmågan till kroppslig lekinvitation, att tampas på lek och inte på allvar – verifierades, symtomatiskt nog, inte av den nazityska kvasiforskningen utan av amerikanska etologer (långt senare).

Enligt Scharp var Bollschweiler som många konstnärer i tiden “politiskt aningslös, men lyhörd för flammande appeller och löften”, och förmådde inte stå emot ”en jättelik våg av audiovisuell propaganda som överspolade Tyskland och särskilt dess huvudstad” efter det halva maktövertagandet 30 januari 1933. Dessbättre hann Bollschs konst inte färgas av ”tyskarnas muskulöst heroiska estetik”,  ”förgrovad barock, en träaktig Düsseldorfromantik, vykortstorra aktmodeller”, då han avled i en flygkrasch 1937 och därmed räddades ”från att förtvina bland Tredje Rikets hovdekoratörer”.

Efter maktövertagandet 1933 började likriktningen medelst stöveltramp, militärmusik och ungdomsrörelsen Wandervogeler-rörelsens visor, obligatoriskt uppsatta flaggstänger på bostäder, balkonger och balustrader – en ”operamässig dekorationseffekt i den svala vårbrisen”, ”en bedövande massuggestionens stormvåg”, vittnar Scharp. Hur stark nazipropagandan kunde upplevas av den tidens reklamovana människor illustreras av hur en judisk dam, en släkting till Arnold Zweig, och vän till Scharp, trots sitt avståndstagande från nazismen, under en förbipasserande naziparad, måste stoppa en näsduk i munnen för att inte stämma in i folkmassans jubelrop.

Bland de 60 procent berättigade som inte röstade på Hitler i riksdagsvalet 1932 fanns de som kände både förtvivlan och hopp. Och bland de som upplevde det sistnämnda fanns många som ville hålla sig ovetande om att feststämningen betalades med brutala övergrepp och hatkampanjer. Utländska turister rapporterade hem om att tyskarna slutit upp bakom Hitler. Så behövdes det också bara några få år för att iscensätta upprustningen, bryta mot Versailles-fördraget och besätta Rhenlandet.

De europeiska parlamenten, förskräckta av bolsjevikerna i Ryssland, stoppade huvudet i sanden – alternativt föredrog, i hemlighet, nazismen framför kommunismen. För etablissemangen kunde nazismen framstå som ett användningsbart verktyg mot ”det röda hotet”. Stridspiloten Göring åkte runt på visiter, uppträdde belevat och beundrades av ridderliga engelska motståndare som en garant för Hitlers nobelhet.

Även Weimarrepublikens rikskansler Frans von Papen, mannen som övertalade Hindenburg att Hitler kunde kontrolleras, ambassadör i Wien 1938 och i Ankara 1939–1944, deltog med charm på internationella jaktpartier – också i Sverige, berättar Scharp. Inte många lyckades genomskåda nazisternas intrikata bedrägerier. Exempelvis hyllade en av de mer ansedda tidningarna i England, London Times, i en uppmärksammad ledare Hitler ”som en ärlig målsman för rättvisa och moderation”.

Journalister som skrev från Berlin för att väcka de ovaksamma kunde kallas ”skräckmålare och journaljer” och blev avfärdade som hysteriker och offer för ”gruelpropagandan”. Några sökte nå ut till allmänheten genom att använda ironi, men många blev censurerade av sina redaktioner. Kritiska journalister som rapporterade från Nazityskland fick sina artiklar refuserade, minns Scharp. Undantaget var de amerikanska redaktionerna.

Den amerikanske journalisten Edgar Mowrer rapporterade analytiskt och upplysande om det politiska läget i en serie artiklar i Chicago Daily News 1932, varpå han fick respass från Tredje Riket – och tilldelades Pulitzerpriset i USA 1933. Amerikanen Hubert Renfro Knickerbocker, journalist och författare med smeknamnet “Red” (på grund av sin hårfärg), skrev aningslöst om den italienska fascismen och Mussolini – men visade därefter insikt med avslöjande och välskrivna reportage om Nazityskland, en serie som icke förvånande ledde till att han blev deporterad.

Men flertalet engelsktalande journalister ägde inte rätt förutsättningar för att förstå vad som skedde, menar Scharp. William Shirer kom att skriva ett stort och mycket spritt historiskt verk över nazismen – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – i vilket den nazistiska ideologin framställs som unik för Tyskland; en logisk följd av Martin Luther och den tyska traditionen att blint lyda sin överman. Denna tolkning om unicitet var enligt Scharp en förvillelse: nazismen var snarare ett av flera fall av totalitarianism som uppstod i ett antal europeiska länder.

I sammanhanget omnämner Scharp den ofta överhoppade svenske reklamtecknaren och sportjournalisten Rune Carlsson; som mycket kunnig författade han, enligt Scharp, ”den bästa introduktionen till Hitlerismens uppkomst och idévärld på svenska”: Tredje Rikets herrar och andra (1945). Tilläggas kan att Rune Carlsson finns med i Barbro Alvings (signaturen Bang) reportagebok Det kom aldrig i tidningen (1963), i kapitlet ”I skuggan av en stövel”, s 52, om att rapportera från Nazityskland 1937.

Våren 1933 inbjöds kulturpersonligheter från andra länder för att vittna om den förment positiva samhällsutvecklingen. Några var på förhand uteslutna, däribland Elsa Björkman-Goldschmidt, svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918, föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924, journalist i Wien 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt blev senare, 1950, ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958.

De kvinnliga namnen är i övrigt inte många i Scharps återblickar, varför de som nämns bör läggas på minnet: Helga Stene, lektor i Berlin, klippfast mot nazistiska närmanden, motståndskvinna och feminist under kriget, är en sådan. Hon föreläste i Sverige och Berlin, och kämpade mot nazisterna i den egenskapade organisationen Parents resistance. Svenskarna Sven Hedin och Fredrik Böök däremot, servade, menar Scharp, som ”samvetslugnande medel för de tyskar som av egna ögons vittnesbörd börjat tvivla på högtalarnas, hakkorsfanornas och stöveltrampets pingstevangelium”.

Sedan åren i Uppsala var Scharp vän med Karin Boye och Herbert Tingsten; alla hade varit aktiva i Clartérörelsen. Scharp, Karin Boye, systrarna Märta och Ulla samt ytterligare ett antal intellektuella gav 1931–1933 ut tidskriften Spektrum, i vilken Scharp introducerade André Gide och Gunnar Ekelöfs översättning av dennes pjäs Falskmyntarna.

I januari 1932 reste Karin Boye ned på besök för att anlita psykoterapi; under vistelsen gick Boye och Scharp, och ett par andra vänner, för att lyssna på Görings propagandatal för Hitler som presidentkandidat. Svenska turister i Berlin, aningslösa eller positiva till vad som verkligen pågick, kunde då ses spatsera omkring med blågula hakkorsknappar på hemmagjorda illasittande SA-uniformer, och framstod som löjliga även för dem som bar originalet.

Alltmedan kretsar i Sverige med tidningen Dagsposten – till vilken tyska staten gav finansiellt stöd – och med Svensk-tyska föreningen som plattform förberedde anslutning till stortyskland. Scharp erfor hur nazismen växte och sökte larma i svenska tidningar. I Nya Dagligt Allehanda beskrev han 1934, under pseudonym, på grund av att han då var statsanställd i Hitlertyskland, maktövertagandet och ”de långa knivarnas natt” (30 juni och 1 juli 1934).

Opinionen i England och Sverige kan inte sägas ha berörts av den hitlerska människodiskrimineringen. Svenskt kulturliv var väl infiltrerat; i oktober 1935 välkomnades Berlinuniversitetets talkör på Stockholmsoperan med hänvisning till ”ädla tyska teatertraditioner”. Kören spelade Aischylos Perserna, det klassiska dramat om segrarens medkänsla för de besegrade – ”en cynisk och planmässigt genomtänkt kulturpolitisk bluffaktion”, ”en förljugen hyllning av segraren Hitlers ädelmod mot sina slagna fiender”, kommenterar Scharp.

Detta tilldrog sig tre veckor efter bödelshugget i Nürnbergslagens arierparagraf då Tysklands judiska befolkning uteslöts från medborgarrättigheter, och detta “i ett land”, skriver Scharp, “där de i generationer gjort insatser för kultur- och samhällsliv.”

Uppsättningen på Stockholmsoperan spelade bokstavligen nazisterna i händerna. Där fanns även en mikronivå för kulturmässig propaganda: språklärare i tyska skickades som stipendiater till Skandinavien och England för att på aptitligt och förljuget sätt sprida nazism med språkexempel à la ’Führern har skapat ordning’ (på tyska). Stipendiaterna rapporterade sedan hem om olika umgängeskretsar och deras inställning till Hitlerriket. Som Scharp skriver var systemet noggrant uttänkt. För propagandan hade ”grammatikexempel högre koefficient än hakkorsbroschyrer”.

Vilhelm Scharp och andra nazikritiker i Berlin förhöll sig professionellt; ömsom åskådarmässigt, ömsom med direkt protest. Till en början sökte Scharp underhålla strategiska kontakter inom nazistpartiet, och 1931 försökte han få till en intervju med Goebbels samt skissa på en studieplan åt Görings son, vilket dock resulterade i att Göring försökte få honom avsatt från lektoratet. Herbert Tingsten delade Scharps åsikt om Hitlers Tyskland och besökte vännen i Berlin fram till 1936 . Via kontakten med Göring kunde Scharp ordna ett möte mellan Tingsten och Göring, enligt Tingsten i en artikel i DN 8/7 1962, ”Möte med nazismen”.

Trots att Scharps undervisning på universitetet övervakades av en uniformerad SA-student, verkade den, enligt egen utsago, som ”friskluftsventiler för lyhörda missanpasslingar i den nya folkgemenskapens’ rike”. I Scharps ögon var Tyskland ett Europas problembarn som det var farligt att låta isolera, och han varnade för att överge de demokratiska krafterna i landet.

Tillsammans med Svenska kyrkans kyrkoherde agerade Scharp mot propagandaministeriet, och särskilt två svensk-tyska vänskapsföreningar som konspirerade för att göra nazistisk kupp i Svenska kyrkan i Berlin. Vågat nog sökte Scharp även korrigera nazister. År 1933–1934 publicerade han tre artiklar i deras egen periodika med innehåll som går på tvärs mot den uppfattning nazisterna ofta hade om Sverige. Budskapet är riktat mot rasideologin och den starkes rätt samt förordar en svensk demokratipraktik med rötter i Engelbrekt.

Lektoratet i Berlin varade tills Scharp sparkades av nazisterna 1936. Uppsägningen föregicks av avbrottet 1933, då han på Görings initiativ skulle ersättas med en nazist, men efter kritisk publicitet i svenska tidningar fick behålla platsen. När han slutligen miste den hade han upplevt Weimarrepubliken i fem år och övergången till Nazidiktaturen i tre år. Åter i Sverige tog Vilhelm Scharp tjänst som läroverkslärare vid nybyggda Sveaplans gymnasium för flickor i Stockholm.

Med antinazistiskt syfte och på uppdrag av UD gjorde Scharp efter hemflytten åtta resor till Berlin. Han engagerade sig i de antinazistiskt verkande föreningarna Nordens Frihet och Tisdagsklubben – ett av föredragen han höll hos dessa föreningar finns med i Labyrinten – och deltog i hjälpen till landsflyktiga, inbegripet hustrun Isabel Neuberger som i slutet av kriget flydde från Berlin med sina värdesaker insydda i kläderna.

Scharp agerade uppgiftslämnare och konsult till den svenska regeringen om nazitysk propaganda i Sverige samt om de svenska nazisternas kontakter med landet, och blev aktiv i det styrande organet för Samarbetsnämnden för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete (SDU), grundat 1943 av Alva Myrdal, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. I nämnden var han verksam med studiecirklar, kurser och föredrag som lärde ut folkhemsdemokrati av svenskt snitt till flyktingar i Sverige.

Efter 1945 tog Scharp plats som ledamot i Svenska Institutets lektorsråd och på 1950-talet skrev han en rad artiklar för Dagens Nyheter, exempelvis ”Hitler som fredsängel” och ”Gäster hos diktaturen”. Scharp kritiserade även svensk historisk forskning för avsaknad av intresse för flyktingarna, de tyska emigranterna till Sverige måste intervjuas, menade han, de hade ju fått inblick i ”den skickligaste och effektivaste politiska falskmynteriverkstaden som hittills funnits.”

År 1944 började Scharp arbeta på en retrospektiv reportagebok som skulle skildra minnena av nazismens framväxt och dess ideologiska rötter, en bok om nazismens historiska evolution: Hur kom det sig att ett civiliserat, liberalt och demokratiskt land som Weimarrepubliken blev nazistiskt?

Den tes Scharp ville förfäkta lyfte bland annat betydelsen av Wandervögel – ungdomsrörelsen som propagerade för självständighet, mot disciplin i skolan, mot nationalism och chauvinism, men som efter första världskriget började hylla motsatsen: ära, plikt, uniformer och lydnad samt att i tidig ålder lära sig använda vapen som leksaker. Rörelsen utvecklades raskt i antihumanistisk, primitivistisk riktning och blev till ett lätt byte för nazismen.

Det var så Scharp förstod nazismens utveckling, menar Andreas Åkerlund. Förlaget Wahlström & Widstrand anmälde intresse att ge ut manuset, men ledsamt nog hann Scharp avlida (1978) innan projektet färdigställts. Andreas Åkerlund menar vidare att Scharps position verkligen var aktivt antinazistisk – men att den utifrån vad vi idag vet om den nazityska politiken och dess metoder ändå kan kallas naiv.

I minnet bör hållas att det är först på sent 1960-tal och under 1970-talet som att öppet ta ställning i brännande internationella frågor blir en förebildlig medmänsklig hållning. Och då till dels som en reaktion på den allmänna undfallenheten under andra världskriget.

Samlingen innehåller, utöver essäerna, en längre intervju från 1929 med Vilhelm Scharps generationskamrat Erich Maria Remarque, författaren till soldatskildringen från första världskriget På Västfronten intet nytt.

 

  • Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
  • Föredrag av Vilhelm Scharp, Sveriges Radio, 1963.
  • Barbro Alving, Det stod aldrig i tidningen, Stockholm: Bonniers, 1963, se Litteraturbanken.
  • Rune Carlsson, Tredje rikets herrar och andra, Stockholm: Sohlman, 1945.

 

© Arimneste Anima Museum # 18

Soon it will crack

 

 

Anno 2007

Whose fault is that? And what will save the Earth?

The Earth’s ecosystems show higher temperatures. Draught, flooding, cyclones, rising sea levels; heat waves, fires, most recently in California. In only two years, the Arctic has lost land areas the equivalent of five Great Britain. The ice in Greenland has started to melt, and so has the glaciers of Himalaya; should the warming continue, forty percent of all species will be extinct before 2050.

The tipping points. This is the term the journalist Andreas Malm opts for to depict the critical situation in which life, all life, is at stake. The tipping point is a location in time and space in which, literally speaking, the content of the chalice overflows. A condition of the Earth caused by Western civilization’s intensified consumption of fossil fuels; oil, coal, natural gas, emissions of methane.

The large discharges of climate gasses started after 1850, but the pivotal change took place as late as 1976-1977. The temperature rose by 0,3 degrees, and 0,2 degrees in the decades that followed. Since 2000 the rate has increased even more, between 1990 and 1999 it was 1 percent, between 2000 and 2004, it was 3 percent.

And now the phenomenon is moving fast, faster than the IPCC (the UNs Climate Panel) can count and faster than anybody could expect. The capacity of Nature to absorb the emissions of gasses is effete, something that was expected to happen at the end of this century. The debilitation is caused by the ecosystems of the world organizing critically, reaching the breaking point. Instead of adjusting gradually to new conditions, the ecosystems collapse. Like the pyramid of a heap of sand that may be piled higher and higher, but with another grain of sand falls.

All climate researchers would not agree with the description of the situation as a pyramid of sand. The IPCC, as of recent awarded the Nobel Peace Prize, has for long abstained from doing so.

Andreas Malm’s book is a monumental referential work of the amassed research now proclaiming the Earth to be in a state of emergency. Not because of the environmental destruction, that since half a century has been put on the agenda by investigators, free thinkers and environmental organizations; but solely due to climate change.

Malm goes about his task properly; beginning with the birth of life; definition, principle, explaining the circle of coal, the great role of blue green algae, the photosynthesis. The reader is brought on an expedition of epochs and eons, and taken on a journey through the revolution of oxygen, the cambric revolution, i.e. when animals appear, and earlier events of mass extinction on Earth.

It is a somewhat brushy educational tour entertained by telescope and microscope, in a jungle where the processes, the concepts, the metaphors from various researchers’ worlds of imagery pile up. Now it is illuminating, now it is a bit confusing.

Some words are key to the theme. Biosphere, referrals, cyclic causality, spandrels, liminality; the concepts give witness to a victory over an outdated view of nature that has impeded insights, and, thus, has contributed to the mistaken prognosis of the IPCC. It is not recommendable to count species just separately; each species must be considered in relation to other species. It is wanting to regard ecosystems as separate, or to miss the fact that organisms are fellow creators of the environment. The progression of nature cannot be understood as exclusively gradual, it develops in leaps, and collapses in landslides.

Malm’s book slows down the discussion simultaneously as it raises the level of emergency. It says: Let us start from the beginning and not exclude how deep the climate crisis is entrenched in our perceptions of life itself. It draws in the reader to share the fascination for natural science and the climate struggle on the side of the critical Marxist-Darwinists Stephen Jay Gould, Richard Levins and Richard Lewontins, writers who see the development as more interacting with the surroundings compared to the view of Richard Dawkin and his adapting genes.

Yes, I am on board. But not at any price. Not to the price of overlooking the research tradition that succeeded to zoom in both socially and theoretically, and, thus, was able to pose even broader and sharper critique. Carolyn Merchant, Evelyn Fox Keller, Sandra Harding have shown how the old mechanist view of nature got a head start with Francis Bacon’s misogynist metaphors in the 17th century and how it replaced an earlier cosmic view of nature. In fact, this cosmic view resembles the approach Malm introduces as new and disregarded, an outlook that was early understood by non-European cultures as the web of life. Everything’s connection to everything else.

The Nobel prize discovery 1983 of the complex organization of the DNA-molecule (1948) by Barbara McClintock, for many years shut out by her fellow research colleagues; the interaction between the DNA-molecule and the cell, the organism and the environment outside the organism, is for instance missing in Malm’s reasoning, despite the finding being key to the argument. Also, the metaphors seem unsuspectedly masculine coded; thorn apples, battle fields, battles, attacks, missiles and the examples of cars, producers, and factories.

Perhaps Miss Universe’s Profesora (Catti Brandelius of Sweden) would have emitted her famous statement: “Why this, my mama may have told you.” But, the protagonists in Malms’ book are not mothers, or even men and women. The homo social world, with its production methods, social relations, technology, and nature view, is not the subject of contemplation. Rather, it is to be saved by the masculinity that created it and its climate crisis. Is it possible? Desirable? Sustainable?

Malm’s work is powerful, yet mysterious; if the house is on fire, if a pyromaniac is residing in the cellar and all payable research says that the flames may start at any time, why get lost in the biospheric brushwood? And if the situation is already surprising us, if the collapse of the Greenland ice threatens to raise the sea levels by seven metres, and national emergency is called for at this instance, why not be thoroughly power critical?

In Malm’s book the world remains in the hands of the patriarchal culture. It is a divided world, and a great risk. Andreas Malm promises to write another volume, a sequel, in 2008. In the meantime, may no threshold be reached, no grain of sand be the precipitating one. Biogeochemists in panels and parliament – organize. If most is not done now, chances are it will be too late.

• Andreas Malm, Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent, Stockholm: Atlas 2007 [Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming by Andreas Malm, Verso 2014]

Originally published in Aftonbladet Culture 2nd of November 2007, translated from the Swedish 29 May 2019

©Arimneste Anima Museum #8

The Revolutionary Olympe de Gouges

 

 

 

Mention the French Revolution and Maximilien de Robespierre and you will find yourself in a dispute continuing throughout the night. Mention Olympe de Gouges and you are met rather with silence. Was she perhaps a champion of the women’s cause? Incidentally, women during the French Revolution, were they not all impressive however revengeful Madame Defarges as in Charles Dickens A Tale of Two Cities?

Many people hold their own – rather firm! – opinion about the most decisive revolution in European history. Presumably marked by the fact that school literature in history cites male names to the extent of almost ninety percent (Sweden), leaving ten to fifteen percent to female names, facts shown by the daily newspaper Dagens Nyheter, 15th of January 2015 and confirmed recently by Swedish Television.

So, let us say that each and everyone’s image of the historic event needs some enrichment. In most of what has been written about the French Revolution, the women, if present at all, are depicted as somebody’s wife. To be sure, unpaid female labourers and supervisors played the part of considerable, yet not acknowledged, political figures. But is luring the father, the brother, the husband, the male friend, or colleague the only political manoeuvre pursued by people in the female category?

If there existed a group that can be said to have initiated and driven the French Revolution, it was the women. The sweat shop workers, the seamstresses, the washer women, the women of the marketplace. The intellectuals of the salons and clubs and the cultural workers at the theatre. The march on Versailles is the women’s march, many of the propositions adopted in the National Assembly, and later in the Convention, were proposed by the women.

They carry arms, they use violence and they fight among themselves. But they are also a significant force behind the fact that the Revolution was not as violent as is usually presumed. Only twelve percent of the Revolution’s popular events developed into brutality, and murders, according to Micah Alpaugh’s Non-violence and the French revolution political demonstrations in Paris 1787–1795 from 2014.

Yet, as is noted, the Revolution collapsed. The Revolution which established and encouraged an equal view of human beings and came to inspire people all over the world to rebel against slavery and dictatorship. The Revolution which inaugurated suffrage for white men and abolished slavery within the French Empire. But which started to execute political opponents within their own circles. As is known, the guillotine became a vehicle for censorship also devouring those who had given it order for its use.

That is, a vehicle of expurgation for the republic, which, less well-known, had persisted in denying active citizenship to the category of women. One of the first women to be condemned publicly was Olympe de Gouges, born out of wedlock to a daughter of a washer woman and a local landlord in Montauban in the south west of France. A single mother with a chosen name, Olympe de Gouges started a career in Paris as a playwright and was an outspoken literary figure. She deliberately decided to act in the role of an independent writer: ‘Nothing ought to be hidden. The writers with the most integrity ought to say what they see, hear and feel; to me there exist no parties’, she writes just before the outbreak of the Revolution.

Olympe de Gouges’ themes evolved into what would today be called classical feminist. Mental and bodily integrity, political rights, education, criticism of the sexual double standard. The situation for workers and marginalized groups, the elderly, children like herself born outside of marriage. Reforms concerning equal rights for men and women to divorce, and rights for children born out of wedlock, were accepted by the Convention. The proposal for a voluntary progressive tax became a reform which was accepted early on by the National Assembly. The French Socialist Party’s Ségolène Royal embracement of Olympe de Gouges in her book Cette belle idée du courage from 2013 should come as no surprise.

Indeed, de Gouges’ work of plays, philosophical theses, manifest and debating essays may be the first to show how the personal and the political are connected. She revealed the oblique and circumscribed conditions of citizenship, shaped tabooed issues, and widened her feminism by criticizing the French slave trade; already in 1784 Olympe de Gouges created her critical play L’Esclavage. With typical audacity, she attacked the justifying references to nature and ’the animals,’ pointing out the actual guilty party of the slave trade: the colonists and their economic interests.

Especially the last-mentioned made de Gouges into a target for sabotage, slander, and intrigues. The commentaries about her as a playwright at the national theatre Comédie Française, were sarcastic and condescending; as one critic argued: To write good dramas a beard on the chin is required. In addition to women’s rights and the criticism of slavery in de Gouges literary oeuvres, there was the most provoking theme for her contemporaries: the abhorrence of violence. During the Revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who, in print, criticized the exaggerated violence and death penalties.

And this, too, when enemies were affected: ‘Even the blood of the guilty befouls for ever the Revolution when it is effused profusely and cruelly,’ she wrote. In the beginning, and like most of the leading revolutionaries, including the women, since their only political status was as royal subjects, Olympe de Gouges favoured a constitutional monarchy. However, she was soon radicalised into giving her support to the Republic. But, she contended, the right to upheaval, proclaimed in the sensational Declaration of Human Rights (1789), does not acquit one from the duty to act with compassion: to sustainably transform the king into an equal, let the king survive the abdication.

When reporting on other people escalated, Olympe de Gouges proposed verbal duels as a means to solve interior conflicts and exhorted – to no avail – her revolutionary colleagues to meet her in literary duels. In the National Convention, the deputies responded by satirising de Gouges ‘revolution with rose Water.’ One of them admitted that there was more than one way to freedom, also the one ‘sprinkled with roses’. De Gouges replied that she for one, and for the sake of the Republic, had the courage to throw herself in the Seine with her feet tied to a set of cannon balls – on condition that Robespierre followed suit.

A partly prophetic suggestion. Not long after, in the summer of 1793, de Gouges was arrested for having protested the death penalty, criticized the government, by suggesting a national referendum, and for challenging the female gender role. When terror politics was voted for as a law in the Convention, and Robespierre had reached full power, she, in smuggled-out pamphlets, accused the male rule of making itself guilty of contra-revolution: ‘Is not freedom of speech and freedom of the press humanity’s most precious inheritance, treasured in article VII in the Constitution? Your random acts and cynical enormities ought to be condemned by the entire world.’

Polemical and pedagogical. Capricious, incorruptible, impossible to categorize. The Republic, which had profited from the female category and Olympe de Gouges’ large input to the Revolution, did not listen to de Gouges. It did not have to. Patriarchy constituted foundation, floor, and walls in the societal feudal pyramid which the Revolution challenged but never succeeded to tear down completely. La ‘Patrie’ was the mother-land liberated from monarchy – for men. As Carl-Göran Ekerwald writes in his book Frihet, jämlikhet, broderskap from 1988 and 2013, the French Revolution constituted Europe’s most important contribution to the spiritual history of humanity. And yet, one might ask if a feminist revolution may not have amounted to as great, or even greater, a transformation.

With her Declaration of the Rights of Woman from 1791, Olympe de Gouges pinpointed the largest restriction in the Revolution’s human rights, the exclusion of the female category, and male gender as a criterion of full worthiness. The people in the category of women – with its economic, social, religious, bodily, amorous differences and variations – were never ascribed active citizenship during the Revolution. The 30th of October 1793, some days before the execution of Olympe de Gouges, the Convention withdrew the informal right of women to assemble and speak at political meetings and discussion clubs. A few years later Napoleon attained power as a dictator and most of the French Revolution’s democratic landmarks were repudiated.

Who is given the power to speak? At all times, the right to express oneself threatens authoritarian rule because such powers tend rather to pose the question: Which is the political implication of this statement? What are the results of this utterance in relation to the maintenance of power? Freely expressed conversations, testimonies, and stories, especially from the excluded and marginalized, confront basic power relations – and are thus given less or no value.

However, this may be true also for a limited democracy, such as the early French Republic, given the perspectives of the revolutionaries in the female category. We conceive of freedom of expression as the right of the individual and overlook the fact that circumscriptions may also affect the group, in this case the status of woman employed as a formal hindrance for civil and political rights; the politics of exclusion thus affects the individual, the category, and society as a whole.

The peaceful Revolution – Rosewater of the Revolution – was never perceived by the ruling male revolutionaries as a possible course, although it may in the long run have been the most viable. Olympe de Gouges’ male contemporaries did not take her ambitions to act as a statesman seriously. However, it is just as likely that she, a proto-feminist backed by the female category, both created and died for one of democracy’s most essential elements: the role of the critical activist writer.

 

Published as ‘Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges’, in Fempers 20th of November 2016

Photo: Olympe de Gouges, statue by Jacques Canonici, Pontigny, France

Further reading

  • A Tale of Two Cities, Charles Dickens 1859
  • Non-Violence and the French Revolution, Political Demonstrations in Paris 1787–1795, Micah Alpaugh 2014
  • Cette belle idée du courage, Ségolène Royal 2013
  • Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges Feminist Humanism, Lisa Gålmark, (original 2016), translated from the Swedish by the author with Alan Crozier 2020

 

© Arimneste Anima Museum # 12

 

Donet

 

kortprosa

Jag stiger upp på morgonen, hittar tofflorna som vanligt vid änden av sängen. Det ska vara lätt att komma upp och se om tidningsbudet har varit här eller om en ska behöva ringa till kundservice. Efter frukost går jag min promenad. Om det ska regna är det ingen idé att ta den längre rundan vid vattnet längs med viken, då får det bli en av de kortare förbi affären. Men vilken runda jag än väljer stöter jag på dem. Jag vet inte hur många gånger jag motat dem, hur många gånger de inte gjort som man säger. Som alla regler och föreskrifter och lagen säger. De påstår att de är ofarliga och att det enda de är bra på är att bli kelade. Att de inte har något emot mig och att om jag vill så går det för sig om jag backar lite. Att de har övat i många år och att jag kan passa dem när de går in i affären så att ingen tar dem för då skulle de inte vilja leva längre. De hävdar att vandra utan koppel är meningen med deras liv, att utan hunden utan koppel skulle de inte vara vid liv utan ha dränkt sig i viken. De säger att de går i sin egen takt då ingen hund har en takt som människors och vill jag beröva dem deras steg? De säger att jag stör dem, att jag förstör för dem. Att jag fråntar dem den frid de har rätt till när de går utan koppel på trottoaren och att friden skulle lägra sig över dem om det inte vore för mig. De tittar bort. De ser rakt igenom mig. De låtsas inte höra vad jag säger. De rundar mig i en vid cirkel. De ropar att de har bråttom till bussen och kan vi talas vid en annan tidpunkt? De vänder sig om och meddelar att tyvärr är de inte på jobbet nu men att jag kan höra av mig på kontorstid. De säger att det är fint väder. Att det kanske kommer regn. Att molnen tornar upp sig. De säger att månen står högt och de undrar om jag såg stjärnan som just föll bakom min rygg? De säger att de lärt sig hålla kontakten och att det är den enda kontakten de behöver för att överleva i nödens stund. Att de inte finns som inte kan läras hålla kontakten. Att om de finns kan de släppas i en lina i en skog ett antal timmar dagligen. De säger att de övat den mentala uppkopplingen. De säger att kopplet är att gå tillbaka till telegrafen. De undrar om jag använder telegrafen. De undrar om jag hade koppel på min make, om jag hade honom i halsband eller om vi kanske hade ett slags kommunikation. De säger att jag är en patriarkal rest som osett sin delaktighet i världens undergång. De säger att jag ska sköta om mig och sköta mitt. De säger att jag borde gå och köpa blommor. Att de har ont om tid. Att de ska hinna med tåget. Att de kan ordna med ett sällskap, ett samtal, en fika på konditoriet. Att jag borde ringa hundarnas hemlöshetsförening och låta en hund ta hand om mig. Att de annars kommer lida svårt av ofriheten. Att jag borde inse världens mening. Att det går lättare för mig om jag är uppkopplad i sinnet. De undrar om jag vill ha hjälp med kassarna när jag har handlat på affären och kanske är för trött för att bära hem dem själv. De säger att jag är välkommen att följa med på promenaden. De säger att jag inte behöver ha något koppel, att det går bra utan, att jag kan hålla i deras tidning. De säger att de tyvärr inte kan uppfylla mina behov. De ber mig slå mig ned. De säger att de lider av att känna min ensamhet och att jag ska böja mig ned och stryka försiktigt med handen.

8 september 1991/2020

© Arimneste Anima Museum #12

The End and the Means

Mr Jones and Animal Farm

The British newspaper the Evening Standard 31st of March 1933; Pulitzer-awarded correspondent Walter Duranty dismisses his colleague Gareth Jones’ reporting about the famine in the Soviet Republic of Ukraine: ‘You can’t make an omelette without breaking eggs’. Duranty’s respected position in combination with the mentioned figure of speech contributed to the silencing of Jones’ articles. One solo article, in the New York Times, an opinion piece by Katherine E. Schutock, diverged by citing letters from friends in the Ukraine telling about the famine.

Gareth Jones, born in Wales, student of foreign languages, Russian being one of them, had worked as a private secretary to Prime Minister of the UK David Lloyd George and had reported in the press about the advancing forces of Nazism and fascism. With the intent to hear about the famine directly from people in the Ukraine, Jones trekked across the border from Russia to interview the farmers in the countryside. Jones’ articles were published in, among other newspapers, the Evening Standard, the American New Evening Post, and the Chicago Daily News. Before Jones, journalist Malcolm Muggeridge smuggled out texts from Moscow, though he did not himself visit the Ukraine.

However, aleady in the summer of 1932, journalist, communist, and feminist Rhea G. Clyman gave witness to the situation. Following her long travels in the Soviet Union, including eastern Ukraine and Kazakhstan, Clyman was arrested and expelled by the authorities because of her series of articles in the London Daily Express about the conditions for women, the famine, and the prison camps (including those dating from the tsar era). The extradition of Clyman from the Soviet Union made international news; her articles especially about the famine having been published in the London Daily Express 1932 and the Toronto Evening Telegram 1933.

Despite the various efforts to tell the world about the factual situation in the Soviet Union, the reporting was followed by denial and silence. During the 1920’s and early 1930’s many progressive-thinking people admired revolutionary Russia with its uncompromising modernization and practical policies for equality, women’s equal conditions, and welfare. Progressive celebrities of the time visited the country and were taken on tours and shown magnificent advances. On the world market, grain was exported from the Black Earth belt of Kazakhstan and the Ukraine of the Soviet Republic; how could famine possibly have occurred in this region?

Facts about Stalin’s emerging dictatorship and its drawbacks were not convenient news. On the basis of media’s conflicting reports, international politicians, and intellectuals including Roosevelt in the US, chose to believe Walter Duranty and the official Soviet version. After the 2nd World War, survivors and refugees questioned the data, however it was not until the early 1990s when Russian and Ukrainian archives were opened that the truth was revealed in irrefragable figures: five to eight million people, adults and children, starved to death in the Ukraine, Caucasus and Kazakhstan between 1932 and 1933, and around forty million were affected. Anne Applebaum: ‘At least 5 million people perished of hunger all across the Soviet Union. Among them were nearly 4 million Ukrainians who died not because of neglect or crop failure, but because they had been deliberately deprived of food.’

Stalin’s collectivization and expropriation of farms (individual and with farm hands) 1930 to 1931 implied that the farmers, from having sold, in general, fifteen to twenty percent of the harvest to the state, saving the rest for cultivation, animal fodder and their own needs, were forced to sell the largest part of production for the valuable national export (the Rubel not acknowledged as a trading currency). The farmers’ protesting and defiance were met by death sentence on the spot, deportations to prison camps, and special brigades that confiscated farming tools, crops and goods, livestock, and farm animals. In the Ukraine, the country’s intellectuals were persecuted. The border was closed down and people were obstructed from emigrating.

Europe and the US thus became silent ambidexters to what the Ukraine and fifteen other countries since 2006 name Holomodor; deliberately caused famine. After decades of obscuration and denials from the Soviet regime, also linguistically as the famine was talked of as ‘food shortages’, it became possible for people to testify. In 2008, Gareth Jones and Malcolm Muggeridge were awarded, by the Ukrainian government, honorary posthumous distinctions for their disclosing journalism. The subsequent year, the library at Cambridge University’s Trinity Colleges, where Gareth Jones had studied French, Russian, and German, arranged an exhibition of Jones’ notebooks found by his sister.

A similar posthumous distinction and remembrance remain for the world and the Ukrainian government to bestow upon the pioneer Rhea G. Clyman – Polish-Jewish immigrant to Canada, handicapped at six years old, sweat shop worker at age eleven following her father’s death, auto-didact by night classes and intermittent positions, admirer of the Soviet Union during the 1920s – for her political honesty and journalistic courage in giving witness to Holomodor and the development.

In the film Mr Jones from 2019, directed by Agnieszka Holland, about Gareth Jones’ career, Rhea Clyman figures in the background. Nevertheless, the film raises important questions about the conditions of journalism during the 1930s and today; the reception of inconvenient news; what is required for a journalist to be heard; the consequences for the reporter who succeeds in getting their articles published.

Mr Jones begins with George Orwell and his story Animal Farm, the fable from 1945 about the Russian Revolution and its trajectory towards dictatorship. It is reasonable to assume that George Orwell was indeed influenced by Gareth Jones’, Rhea Clyman’s and Malcolm Muggeridge’s revealing of the Soviet regime’s false data – especially since Orwell, in the essay ‘Animal Farm’, says that his knowledge about the Soviet Union does not originate from travels but from books and newspapers.

Yet, Orwell did not refer to specific printed sources of inspiration. In the case of Gareth Jones perhaps because the two truthtellers had too much in common; both were men loathing euphemisms and endeavouring to write in a lucid style, showing interest in the effects of Stalinism and defying the gags of their time including those in their own camp. Gareth Jones about uncritical colleagues in his answer to Walter Duranty’s denial of the hunger catastrophe in the Times: ‘[C]ensorship has turned them into masters of euphemism and understatement. Hence, they give “famine” the polite name of  “food shortage” and “starving to death” is softened down to read as “widespread mortality from diseases due to malnutrition”.’

As Agnieszka Holland’s film suggests, Orwell perhaps did specifically mention Gareth Jones, though in a literary way. Usually, the main character ‘Mr Jones’ in Animal Farm is presumed to signify the tsar Nicholai II, and the snoring ‘Mrs Jones’, Alexandra, the wife of the tsar. However the choice of a common name seems peculiar if the aim is to indicate or remind of a monarchist regime. A more logical interpretation would be that Mr Jones is also representing the relatively well-off farmers whose farms in the agricultural belt of the Ukraine and Kazakhstan were expropriated by the Stalin regime.

‘Mr Jones’ is the patriarch among patriarchs; ‘a hard master‘ who ‘in past years had been a capable farmer, but of late had fallen in evil days’,  ‘his men were idle and dishonest’, the farm ‘was neglected and the animals  were underfed.’ (p. 11) A kind of patriarch who, by the way, the mother of Gareth Jones could tell about as a  governess to Welsh steel magnate John Hughes in the eastern part of the Ukraine during the late 19th century. The patriarch and monarch farmer ‘Mr Jones’ in Animal Farm befalls a pitiful fate following the revolt against his defaulted feeding by the workers, i.e. the starving animals, at Manor farm. Ousted from his farm, and after an unsuccessful attempt to take it back, he is lost to alcoholism. The farm is surrounded by Mr Jones’ farmer colleagues and their suppressed working animals striving to imitate the animal revolution at Mr Jones’ farm.

Animal farm quickly became a widely diffused story. In the Ukraine, it was released in 1947 with a special foreword about when and where the idea emerged, and why the tale took on the form of the fable: ‘On my return from Spain I thought of exposing the Soviet myth in a story that could be easily understood by almost anyone and which could be easily translated into other languages. However, the actual details of the story did not come to me for some time until one day (I was then living in a small village) I saw a little boy, perhaps ten years old, driving a huge cart-horse along a narrow path, whipping it whenever it tried to turn. It struck me that if only such animals became aware of their strength we should have no power over them, and that men exploit animals in much the same way as the rich exploit the proletariat. / I proceeded to analyse Marx’s theory from the animals’ point of view. To them it was clear that the concept of a class struggle between humans was pure illusion, since whenever it was necessary to exploit animals, all humans united against them: the true struggle is between animals and humans. From this point of departure, it was not difficult to elaborate the story.’

The tale about the people and the tyrant, the many working animals, and the lonely master. The myth about the development of the Soviet Union revealed in a story of animals simultaneously describing humankind’s universal oppression of animals beginning with the words: ’Mr Jones at Manor Farm…’. If the name Mr Jones is referring to Gareth Jones, ‘Mr Jones at Manor Farm’ may be read as an acknowledgement of the very source of the story which discloses the myth.

In the article in the Evening Standard 1933, Gareth Jones high-lighted the farmers and their experiences of the role and situation of animals in agriculture: ‘“The cattle are dying, nechevo kormit’ [there’s nothing to feed them with]. We used to feed the world & now we are hungry. How can we sow when we have few horses left? How will we be able to work in the fields when we are weak from want of food?” What about your cows? was the next question. To the Russian peasant the cow means wealth, food and happiness. It is almost the centre-point upon which his life gravitates. “The cattle have nearly all died. How can we feed the cattle when we have only fodder to eat ourselves?” “And your horses?” was the question I asked in every village I visited. The horse is now a question of life and death, for without a horse how can one plough? And if one cannot plough, how can one sow for the next harvest? And if one cannot sow for the next harvest, then death is the only prospect in the future. The reply spelled doom for most of the villages. The peasants said: “Most of our horses have died and we have so little fodder that the remaining ones are all scraggy and ill”.’

Today, data show that as many as eighty percent of the cows, oxen, bulls, horses died. The starved animals in the roadside showed what was about to happen also to the humans. When the animals were starving to death – on whose work the whole of agriculture depended with ploughing, sowing, harvesting, the transporting of hay and grain – people’s lives were at stake as well.

Gareth Jones’ demonstration of the circle of starvation that begins with the death of animals probably contributed to Orwell’s choice of the fable as form, and to the dual role of animals in Animal Farm. The revolting animals may be read allegorically and concretely (for the Soviet Union and England); the story appearing as a combination of tale and reality: ‘”Now, comrades, what is the nature of this life of ours? Let us face it, our lives are miserable, laborious and short.”(p. 3) The work and their off-spring of calves and foals, and their milk are stolen by the human, the farmer-lord: “And what has happened to that milk which should have been breeding up sturdy calves? Every drop of it has gone down the throats of our enemies. […] And you Clover [mare] where are those four foals you bore, who should have been the support and pleasure of your old age?” (p. 4) ”[T]he bits, the nose-rings, the dog-chains, the cruel knives with wich Mr Jones had been used to castrate the pigs and lambs, were all flung down the well. The reins, the halters, the blinkers, the degrading nosebags, were thrown onto the rubbish fire which was burning in the yard.” (p. 13)

The relationship between the human master and the animal workers constitutes the most fundamental exploitation while also serving as a metaphor for exploitation between humans. In the revolution, the oppressive order is overthrown but emerges anew after a minority of self-appointed and putatively enlightened individual animals, led by ‘Napoleon’, i.e. Stalin, has given itself exclusive power and privileges. The revolution in Russia, dramatized by the animals on the human farm, shows how a righteous rebellion against hierarchy and suppression might evolve into the very state it endeavoured to abolish.

Already in 1931, according to Anne Applebaum, the Ukrainian author Michail Sjolochov, in letters to Josef Stalin, told about the livestock and the horses in the countryside dying from want of fodder. In the spring of 1933, Michail Sjolochov called out again, now describing the situation as acute: individual and collective farmers were starving, adults and children were so impoverished by hunger that they were standing on their knees, eating cadavers, grass, oak birch, roots. General Secretary Josef Stalin’s answer to Michail Sjolochov stated that those who starved to death had caused the famine, they were saboteurs and traitors making war against the Soviet Union.

Whether or not Walter Duranty agreed with Stalin that starving farmers and their families had themselves to blame for what the Soviet regime had incited is hard to say. But it was a cherished notion, not only in the Soviet Union, that the end justified the means; without ‘breaking eggs’, i. e. the breaking of animals and humans sensed to be standing in the way or who might be used to favour the cause, there is no omelette, as Duranty wrote. In 1935, two years after the denial in the Evening Standard, he specified his attitude: ‘It may be objected that the vivisection of living animals is a sad and dreadful thing, and it is true that the lot of kulaks and others who have opposed the Soviet experiment is not a happy one, but in both cases, the suffering inflicted is done with a noble purpose.’

The fact that Duranty chose the example of animal experimentation may seem somewhat strange; yet, in England (and in Sweden) the anti-vivisection movement held an established position as underdog and its motto proclaimed: ‘The end does not justify the means, morality must precede science’. Societal evolution and experiments were desirable however they ought not to be favoured at the cost of anybody in the form of suffering and death. The approach of the movement was progressive but in its alternative omelette recipe – replacing the breaking of eggs, humans, or animals with cruelty-free innovative science and social reforms – Duranty and his fellows perceived the opposite.

The colleagues of Rhea Clyman, Malcolm Muggeridge, and Gareth Jones denied or abstained from writing about the famine and the prison camps, not because they did not know or needed to get the facts about them confirmed, but because they accepted them as part of the development and because otherwise they would have lost their privileged position as Moscow correspondent. They betrayed their critical assignment by treating the lie as a truth and by making public mea culpas only when it was too late.

Those in power, and the American and European intelligentsia let the matter depend because they embraced the view that social development necessarily requires sacrifice. In doing so, they contributed to a policy that developed into the worst famine in Europe of all time. And to the fact that the animals became an immaterial background even though they, still inattentively, constituted the alarm that could have changed history.

Sources of citations and further reading

  • Anne Applebaum, Red Famine, Allen Lane, 2017
  • Anne Applebaum, ’How Stalin Hid Ukraine’s Famine from the World’, Atlantic 17th October 2017
  • Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
  • Agnieszka Holland, director, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manuscript, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
  • George Orwell, Animal farm, a Fairy Story, Penguin Books (orig. Martin Secker & Warburg, 1945), 1987, reprinted 2000, p 112.
  • Priya Satia about George Orwell in Slate, 2020
  • Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
  • Hunger for Truth, documentary, directed by Andrew Tkach, 2018
  • Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan about Rhea Clyman, 2017

Original article in Swedish

©Arimneste Anima Museum #12

On the origin of violence

 

 

in the novels of Norman Mailer, Carl-Henning Wijkmark and Arkadij Babtjenko

It ought not be allowed to happen in such a beautiful place, Arkadij Babtjenko exasperates in his testimony from Chechnya, One soldier’s war in Chechnya (2007). When the sun is shining most wonderfully above the apricot trees, the bodies of dead comrades return from the front in tinfoil bags.

The contrast, between the beautiful surroundings and the grimmest harvest of human actions, tears apart the emotional defence. Here, where everything could have been beaming and beautiful, everything is beaming and ugly. Why these actions? Granted the abundance of the world, how can it be that a good life for everyone is wasted in ravaging and killing? What is found at the base?

Those who order and execute the killing are almost without exception men. Thus, a person included in the category may specifically be called upon to respond to the question. A writer belonging to the category may be offered special opportunity to give an answer.

The recently deceased author Norman Mailer left behind a reputation as a male chauvinist and criticizer of women’s liberation. Nevertheless, Mailer may be read as a satiric agitator of stereotyped masculinity, a writer revealing the cult of conventional male culture.

The novel Why are We in Vietnam? from 1967, in Swedish 1969, was perceived as an allegory of the US war against Vietnam. However, not only does the story offer an image of the war on the other side of the globe, it also comments upon an historical and current reality, and it gives an answer to questions about the origin of violence.

Image and alphabetic character; metaphor and reality. The hunting of animals prepares the ground for and gives the 18-year old protagonist DJ practice in accepting the role as soldier bargaining chip in US world politics.

 

 

Directed by older men, including his father, DJ takes on the traditional Western masculinity that focuses upon the domination of others. In mantra-like despair, DJ rants about his father’s actions, those that can be explained by ‘that dried-out sunbaked smoked jerkin of meat his cowboy fore-ass bears used to eat.’ The team of hunters start ‘a war’ between themselves and the animals in which ‘the hunthills rang with ball’s ass shooting.’

The expedition is led by the chief executive of the company, Big Luke, in charge of the ‘superhuge kettle of lobster shit in volume dollars’, ordering the helicopter to circle over the skulls of the chanceless animals. The consequences of violence and death make up the ‘flavour of the secret jellies and jams used in the black mass of real military lore.’

The only way to evade the imposed death scare is to join in the killing. To kill becomes the outlet for a sexuality in which the male, to be accepted as normal, must continuously coerce. The practice is accomplished, the enjoyment directed, what remains is the upgrading; from animal to human. In the words of DJ: ‘The gnat in the navel of the whole week of hunting’ and: ‘Think of cunt and ass – so it’s all clear’.

Carl-Henning Wijkmark’s debut novel from 1972, The Hunters of Karinhall, now in a new edition from Modernista publishing, answers the questions about violence in a way that resembles Mailer; Nazism as a lifestyle of Göring, second highest man in the Third Reich. Already in 1934 Göring set up concentration camps, and later on he was responsible for the rearmament and the redoubling of the conscription time.

Göring endeavoured to be an animal lover, but loved to hunt, slaughter and perform the cutting up. And to organize yearly hunting parties where Europe’s top politicians assembled.

The hunting site of Karinhall stands as a model for a nature in which the human impulse to kill is ‘stimulating’. The long period of peace has become tiring for the nerves, and the deer in the woods lift their ‘white rumps obscenely and contemptuously in the air.’ The men need ‘something living to shoot at – that is the whole attraction of the thing.’ In the same way Göring has eliminated everything ‘week or sick or eccentric’ from the German forests, so he and Hitler have ‘purified society from foreign and degenerative elements.’

Metaphors and thesis blend in Wijkmark’s deftly told pornography; Göring offers the elite men meat, and meat again, sheep slaughtered by his own hands, and, above all, human living flesh, prostitutes transported from a concentration camp for women, bribed with promises of dismissal, and, perhaps, marriage. The metaphors of war are legion, limbs rise and let off like ‘cannons’, the men are in ‘the saddle’; and the women, perceived as selected ‘female flesh’, are ‘rammed’, ‘attacked’, and ‘served’ in a milieu of the finest castle interiors; animal skin tapestry, animal skin sofas, and animal skin leather hosen.

The women play the role of anxious willing ‘prey’ and ‘chattels’, marked with numbers, Orwellian ‘hunting hostesses’ in the ‘House of joy and exuberance’. Perhaps it is due to a flight of fancy sex liberalism of the 1960s, making the women seem so compliant, perhaps it is the trick of Wijkmark; the perspective, the illusion is steadfastly owned by the male protagonists. The nature-attuned Göring copulates with jaunty German women in long paragraphs, and soon the reader, regardless of gender, is cornered as well.

 

 

The dehumanization of others, in different degrees in relation to different categories, reaches its stylish climax at the end of the novel. Il Duce degusts the result of today’s kill, places the thin snipe halves on his tongue – and is plunged into ecstasy. The foundation for the Rome – Berlin axle is secured.

Politics and satisfaction of the authoritative male body are merged into one. But not as Wijkmark has been interpreted hitherto, in excess and gluttony of food and sex, but rather as an option of a certain type of food and a certain type of sex. Culturally formed choices presented as inevitable expressions of Western masculinity.

A more concrete and explicit scapegoating of nature, and misogyny, where women are solely body and animal, and animal is the same as meat and object, than The Hunters of Karinhall is difficult to find. The example in Wijkmark’s novel, Göring, is well chosen; the Nazi contempt of women was indeed extraordinarily profound, and politically performed; the whole of the German people perceived as a bitch to be seduced and screwed by the means of simple emotional arguments.

Alongside civilians, women, children, and the old, it is young men of primarily under class that for centuries have constituted the cannon fodder for the conquest wars. ‘Do you get that into your heads, you fat, smug generals who sent us off to slaughter’, cries Arkadij Babtjenko. The boys, pulling their male limbs in fear and hatred and madness, are transformed into objects and dead meat ‘just like pieces of barbeque meat, before we get sent off to the meat grinder, then it is easier for us to die.’

The absurd war and alienation. The greedy war against the people taking a leap forward by the violence against animals; in metaphor, and in concrete action. Conditioned by a sexualized male cult. Affecting also men. No, it ought not be allowed; yet this is what is staged, although the experience, if not the insight, was already so distinctly formulated.

 

Published in Aftonbladet Culture 12th of August 2008, translated from the Swedish

  • Babchenko, Arkady, One soldier’s war in Chechnya; translated from the Russian by Nick Allen, London: Portobello, 2007
  • Babchenko, Arkadij, Krigets färger, ett vittnesmål, translated from the Russian by Ola Wallin, Stockholm: Ersatz, 2007
  • Mailer, Norman, Why are we in Vietnam? A Novel, New York: G.P. Putnam’s Sons, 1967
  • Mailer, Norman, Varför vi är i Vietnam, translated from the English by Erik Sandin, Stockholm: Bonniers, 1969
  • Wijkmark, Carl-Henning, The Hunters of Karinhall, translated from Swedish by George Bisset, New York: Avon, 1976
  • Wijkmark, Carl-Henning, Jägarna på Karinhall, Stockholm: Modernista, 2007
  • Photo: the exhibited books are from the Arimneste Library; the Nobel Library; the National Library of Sweden

 

© Arimneste Anima Museum #9

Råd för det demokratiska försvaret

Finns det principer som är heliga? Kan principer vägas mot omständigheterna? Alternativt kombineras med avvärjande praktik? I ett förord berättar författaren Dalton Trumbo om hur han under andra världskriget avstod från att låta trycka om sin klassiska antikrigsroman Johnny Got His Gun från 1939 (Johnny var en ung soldat, översättning Kerstin Gustafsson 1987; skriven 1938). Beslutet fattades efter att en nazist skickat ett beundrarbrev som visade att bokens budskap riskerade bli utnyttjat i amerikanska nazisters propaganda för fred och pacifism.

Nazister som fredsmäklare och snälla fredsvänner? Det är inte bilden de flesta har av nazisterna, men det var så de ville framställa sig både i Europa och i USA. Nationer och personer och minoriteter som vägrade gå med på diktaten var enligt propagandan emot freden och utmålades som skyldiga till invasionerna och förföljelserna. En i sanning infamt orimlig politisk logik: Går ni inte med på att vi invaderar er, tvingas vi invadera er. Går ni inte med på att vi fördriver och dödar er, tvingas vi döda er. Allt är ert eget fel, vi ville bara bevara ”freden”. I USA kunde nazister ses demonstrera på New Yorks gator med pacifistiska slagord stulna från fredsrörelsen.

Ja, ett passivt USA hade förstås spelat Hitler i händerna. Något Dalton Trumbo i konstens och politikens namn inte ville bidra till. Tidens raster förändrade hans bok och de politiska krafterna kunde missbruka den nya läsningen. Så blev tillfällig självcensur den bästsäljande fredsappellens öde. Trumbo såg till omvärldsfakta för att inte bli en nyttig idiot åt nazismen. Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut förhöll sig saken annorlunda – och romanen gavs ut igen (1959 och 1970).

När Dalton Trumbo blev varse tillståndet för sin roman hade han som vänsterman redan genomskådat nazisterna och deras falska tal om fred. Men inte alla var så politiskt insatta, bildade och uppdaterade. Det fanns de som blev lurade – eller lät sig luras. Närapå vem som helst kan bli lurad av bedrägliga aktörer. Idag, med starka högerkrafter i omlopp, utrustade med nya strategier för gamla och dolda agendor, är det något att hålla i minnet. Allt är inte vad det synes vara, och det som synes vara, kan verkligen förhålla sig så.

Varpå vilande debattböcker får förnyad aktualitet. I Denying the Holocaust (1993) visar den amerikanska historikern Deborah E. Lipstadt, nyligen på Sverigebesök med  Antisemitism Here and Now (2019), hur högerextrema agerat sedan andra världskriget för att framhålla nazismen som rumsren och tänkbar.

Lipstadt upptäcker en ombytlig taktik. Först sökte de urskulda den nazityska politiken och Förintelsen, när försöket misslyckades, började de istället förneka. Intressant nog finner hon även att dessa högerextremister som regel omfattade antifeminism med det uttalade kvinnoföraktet som central ingrediens.

För sin kritiska och vasst skrivna bok stämdes Lipstadt i Storbritannien av förnekaren och historikern David Irving – en rättegång hon vann och har skildrat i boken History on Trial (2006), filmatiserad av Mick Jackson med titeln Denial (2016).

Utöver det djupt kränkande mot offren är förnekandet av Förintelsen en märklig företeelse i sig. Hur kan en motsäga något så omvittnat och beforskat? Hur kan en vilja avslöja sig faktaresistent bortom allt förnuft? Tyvärr vet de vad de gör, menar Lipstadt. Genom att upprepa lögner om och om igen lyckas de så frö av tvivel. På så vis uppnår de förvirring samtidigt som de skapar nyfikenhet och kan uppfattas som att de befinner sig på ”andra sidan i debatten”.

Mindre insatta i seriös forskning och kunskap – allmänhet, journalister, politiker – riskerar enligt Lipstadt att bli förda bakom ljuset av dessa yttrandefrihetsmissbrukare i välskräddade kostymer och märkesblusar. I kanadensiska dokumentären Ondskans åklagare – mannen som fällde nazisterna av Barry Avrich (Prosecuting evil 2018) berättar Ben Ferencz, överåklagaren i rättegångarna mot Einsatzgruppen, om en nazistofficers humanitära fasad. Det är en kort sekvens som ställer den nazistiska kamouflagetaktiken i blixtbelysning. Officerens hövliga sätt gjorde det möjligt att bedra än mer effektivt. Se här, vi vill er bara väl, vi vill den totala freden.

Det vill säga freden under stöveln. Fascismens och nazismens modus operandi. Den totala lögnen, den fullständiga oanständigheten. Nazisterna kallade förstaden till Auschwitz, Theresienstadt, för ”staden Hitler gav till judarna”. Rent och snyggt och perfekt, inget anstötligt vid ridån, inget synligt intill stängslet. En kuliss som dolde en motsatt verklighet. När det var försent uppenbarades sanningen. Leendet och friden var en grimas. Och välvilligheten och hjälpsamheten första steget på vägen till utnyttjande och dödande.

Om denna bedrägerimetod har vittnats mångtaligt. Så vad händer om insmygandet av avskyvärda ideologier och praktiker sker i ett senare läge, när de uppfattas som givet orimliga och för alltid förbrukade? En situation Lucía Punezo skildrar i spelfilmen Den tyske läkaren (The German Doctor 2013), baserad på en verklig händelse i Argentina under 1960-talet. Filmen tar sin början i det som utgör vardagskittet mellan människor – tilliten, empatin och förnuftet – och visar hur dessa grundpelare kan exploateras för att förvilla och bryta sönder.

I den nazistiska och fascistiska obstruktionen undermineras förtroendet för de närmaste och att tillhöra kvinnokategorin innebär att betraktas som det mest åtråvärda objektet. Och därmed bli utsatt för existentiell fasa. Finns det överhuvudtaget någon jag kan lita på? Kan något alls tas för givet? Med den ordinära tilliten raserad, utlämnas var och en till moralisk och politisk misstänksamhet, tvivel och förvirring.

Vad är då den praktiska lärdomen? Hur kan fascistoida krafter bemötas och bekämpas – med bibehållen medmänsklighet? Det hållbara svaret är att undervisning i demokratiska värderingar och historia måste ske kontinuerligt och börja tidigt i livet. För den allmänna debatten gäller enligt Deborah E. Lipstadt att inte debattera med förnekare av fakta, särskilt inte Förintelseförnekare, eftersom att synas på samma arena får dem att framstå som legitima motståndare och bidrar till att sprida deras budskap.

Deborah E. Lipstadts rekommendation lyder: förbjud inte deras tal, låt dem yttra sig, motsäg dem. Men medverka inte till att de får en plattform. Ge dem inte mark, legitimera dem inte som giltig motpart. Att medverka i en panel är ett sorts förtroendeuppdrag, därför är inte yttrandefrihet för alla detsamma som en plats i panelen. Lipstadts lösning kombinerar självförsvar, utifrån historiska och nutida fakta och erfarenheter, med hyllandet av grundläggande demokratiska och medmänskliga principer. Ett råd avpassat för vår tid.

  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun,  New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006

©Arimneste Anima Museum #7

Slick knockout

 

 

or Rolling With the Punches

När dagens drag queen-föreställningar blivit del av underhållningsindustrin är det lätt att undra med Judith Halberstam (för två decennier sedan): ”Som min tidigare bok om kvinnlig maskulinitet visade har den genusobestämda kvinnliga kroppen sällan tilldragit sig samma intresse som sina manliga kontrahenter”. Eller utropa som de första queeraktivisterna i Queers read this leaflet: ”Queer, unlike gay, doesn’t mean male”.

Ja – var är alla drag kings? Svar: I Norrland!

I föreställningen Slick på Norrlandsoperan i början av 2017 och senare på Dansens Hus i Stockholm våren 2018 solodebuterade Sofia Södergård i egenskap av dansare, skådespelare, DJ och koreograf. Världsstjärnan Qarl Qunt intog scenen – en ung manlig attraktiv och välbärgad person i dyra kläder, dito frisyr och armbandsur förälskad i sin egen image och sin egen underbara kropp. Publiken fick följa Qarl visuellt och musikaliskt i olika rum och scener där Qarl dansade och rörde sig till musik (Beyoncé) på sin fjärde världsturné. En skickligt applicerad makeup betonade den existerande kroppsstyrkan och gjorde intryck med djupt placerade ögon, borstiga ögonbryn och bred haka. Qarl visade maskulin disciplin i stela och kontrollerade gester: ta upp plats, röra sig långsamt, föra sig rakt och utvidgande som om armhålorna rymde tennisbollar, göra en sak i taget, ta paus, ta tid på sig, allt i strävan efter realness, att bli verklig, passera som privilegierad funktionskroppad vit urban populär manlig heterokropp. Slick iscensatte en komma ut i/ur en walk in closet – ett levande skådespel av stereotypa gester som utmanar det maskulina och det feminina via attraktiv butchness.

Speglingen – Sofia Södergård i drag som Qarl Qunt som butch – visade tydligt hur mänskligt beteende kan bli till kreativt performativt görande som skapar upphetsning hos en ickekonservativ publik; att stöka till den heteronormativa genusordningen och utlösa lyckliga kollektiva känslor av frigörelse. Den illusoriska slick-manliga vita funktionaliteten polerade Qarls passerbara yta, kalibrerad för att befästa eller röra sig uppåt på den socioekonomiska stegen. Sofia Södergård/Qarl Qunt lyfte vitheten hos slickmannen, det repetitivt imiterade i det som uppfattas som urbant, välbeställt, strejt, manligt, standardfunkis, medelålders eller ungdomligt. Att Qarl skulle kunna kategoriseras som annat än cis-man (kvinna, inter, trans, icke-binär) samt tänkas ha en icke-explicit icke-normativ funktionalitet, blåtonad hud på grund av en nedärvd hudsjukdom, mognad som hos en sex(ton)åring, inga sexuella aktiviteter med andra (trots önskemål om det) och ett fyllt bankkonto med sms-lånade pengar doldes effektivt bakom den performativa stereotypen. I en scen hoppades Qarl få framgång i dejtingsammanhang men blev besviken. Melankoliska och sorgsna känslor överfördes till publiken vars mest uppenbara känsloreaktioner på Qarls kroppsliga ageranden i övrigt bestod av glada skratt och agiterade visslingar.

Slick formerade sig till en satirisk rolling with the punches, erfarenheten som mänsklig överlevare i kategorin vit västerländsk kvinna i periferin (Norrland) samlad till en uppercut, det vill säga kraften hos motståndaren, här centrums vita manliga hetereonormativa kropp, avleddes genom att den egna kroppen flyttades runt och inväntade rätt tillfälle att gå på knockout. Efter showen avklädde Qarl sig de stela kroppsrörelserna och upprepade uttalandet om valet att ibland, i knepiga eller utsatta lägen, utnyttja Qarls performativa skicklighet: ”Jag upplever väldigt stor skillnad i hur jag blir bemött när jag ser ut som man eller kvinna”. Att synliggöra genus som ett resultat av stiliserade göranden kan förverkliga fantasier och skapa kreativa föreställningar. Särskilt drag erbjuder möjligheter att visa hur beteenden kan kopieras och återupprepas genom överstilisering och hyberbola gester. Som Sofia Södergård säger: “När jag klär ut mig till Qarl slutar jag behaga och blir behagad” och ”Det är något befriande med att få leva ut den maskulina stereotypen”.

Tracy C. Davis och Thomas Postlewait, citerade och diskuterade av Dirk Gindt, menar att scenkonsten är förknippad med det som uppfattas som ”showigt, bedrägligt, överdrivet, artificiellt” och som kompenserar för inre frånvaro och avsaknad. Tomhet, brist och omoral är i sin tur kopplat till femininitet i motsats till maskulinitet som naturlighet, helhet och närvaro. Men var kommer dikotomen ifrån? Uppställningen närvaro kontra frånvaro är knuten till synen på penisutrustning och avsaknad av penisutrustning – noterad av Sigmund Freud och kritiserad av bland andra Jean Piaget, Karen Horney, Erik Erikson, Clara Thompson, Betty Friedan, Juliet Mitchell – och till vuxna människors performativa göranden att namnge och omtala penis men inte klitoris. Mänskligt inlärt eller imiterat beteende styrs av individens historiska och samtida socio-ekonomiska förhållanden; icke-erkännandet av klitoris (total längd 7˗13 centimeter inuti kroppen) har lett till en falsk idé om kroppslig brist, otillräcklighet och frånvaro som passar till det historiska, politiska och sociala fenomenet penis vid födseln som nödvändigt (men inte i sig tillräckligt) villkor för att nå formell maktställning (i hushållet, i näringslivet, i politiken).

Föreställningen om penis (men inte klitoris) som den kulturellt högt skattade utrustningen bidrar till att få har vetskap om att klitoris är det enda mänskliga organet med funktionen att ge sin bärare lust och tillfredsställelse. Så har kulturen bortsett från att sexuella och reproduktiva organ burna på utsidan av kroppen är en sårbarhetssituation, jämfört med till exempel att bära ens sexuella och/eller reproduktiva organ tryggt inuti kroppen. Traditionellt uppfattade kvinnliga kroppar behöver inte maskera sig som hotfulla, auktoritära, redo att försvara sig mot skador på genitalierna. Allt i kontrast till konventionellt uppfattade manliga kroppar som måste skyddas på grund av den weakness spot som är penisen et al. Att den traditionella synen på organplatser så sällan ifrågasätts visar hur kulturen genomsyras av patriarkala blind spots. Som numera känt på grund av feministisk aktivism och teori är femininitet och maskulinitet inte lika med genitala organ – vare sig de återfinns på utsidan eller på insidan av kroppen. I Slick-föreställningen lekte Qarl Qunt glädjefyllt med penis- och bröstfetischer i form av squash, purjolök och bakade manbullar/male buns. Föreställningen bekräftade och upplöste kopplingen organ-sexualitet-specifik kropp och överbryggade samtidigt glappet mellan naturligt och teatralt genom att hylla och göra sig av med fetischerna. Slicks löften om konstgjordhet både kulturellt (som i ett sätt att se) och materiellt (som i skapandet av till exempel teater och performance, kirurgiskt lagade klitorisar, gummipenisar, hyggligt prissatta konstbröst etcetera) bidrog till föreställningens frigörande kvalitet.

Ändå kan en fråga sig: Åstadkommer Slick frigörelse för alla? Till exempel – knycker inte föreställningen dansstilarna voguing och waacking från queera subkulturer? Innebär inte föreställningen det bell hooks kallat ett ”ätande av den andra”? Dyrkar kanske inte föreställningen vid ”den vita styrande klassens manliga altare” och utför den inte en ”sexistisk idealisering av vit manlighet”? Invändningen kan låta bestickande men att kritisera föreställningen för idealisering, stöld eller avgudadyrkan blir detsamma som att missa poängen eftersom dessa metoder och ageranden utgör själva poängen (med föreställningen): Qarls blandning av trivselunderhållning, spektakel och samhällskritik ironiserar över de ”många yuppie-artade, strejtagerande, påträngande, mestadels vita människor” som bell hooks iakttog på sin tid i publiken på visningen av filmen Paris is Burning, och som Hiram Perez drygt tio år senare karaktäriserat och adderat som ”vita, urbana, gay män ur den medelklass vars materiella begär sprider sig globalt”.

I Jennie Livingstons Paris is Burning befinner sig kameraögat utanför sammanhanget; i Slick styr skådespelaren/koreografen perspektivet, därmed till stor del relationen mellan skådespelaren/dansaren och publiken. Så uppstår en direkt medagerande autencitet som förklarar varför föreställningen verkar frigörande både på estradören och publiken. Såväl Paris is Burning som Slick hyllar José Esteban Muñoz strategi att på samma gång arbeta på, med, och mot den rådande och dominerande ideologin; alltså inte för eller mot utan genom att stärka och upplösa påtvingade kategorier. Så föds möjligheter för självskapade okategoriska universum (queer). Slick pulvriserade kulturens inpräglade manligt heteronormativita vita överhöghet med sin lekfulla sofistikerade strategi för alla och envars frigörelse från social och politisk stigmatisering och marginalisering. En sant slick knockout.

Foto
Andreas Nilsson

Referenser
Davis, Tracy C. & Thomas Postlewait, “Theatricality: An Introduction,” i Tracy C. Davis och Thomas Postlewait (red.), Theatricality, Cambridge: Cambridge University Press, 2003, 5.
Gindt, Dirk, ‘“Your Asshole is Hanging Outside of Your Body?”: Excess, AIDS, and Shame in the Theatre of Sky Gilbert’, The Uses of Excess in Visual and Material Culture, 1600˗2010, (red.) Julia Skelly, Burlington & Aldershot: Ashgate, 2014
Halberstam, Judith Jack, Female Masculinity, Durham: Duke University Press, 1998, 17
hooks, bell, Black Looks: Race and Representation, Boston, Mass.: South End Press, 1992, 147, 149
Livingston, Jennie, Paris is Burning, dokumentärfilm, 1990
Muñoz, José Esteban, Disidentifications: Queers of Color and the Performance of Politics, Minneapolis: University of Minnesota Press, 1999
Perez, Hiram, “You Can Have My Brown Body and Eat it Too!”, Social Text 84–85, Vol. 23, Nr. 3–4, 2005, 176
Rosenberg, Tiina, Queerfeministisk agenda, Stockholm: Atlas, 2002, 175
Rosenberg, Tiina, Byxbegär, Stockholm: Atlas, 2000
Sveriges Radio, Var är alla drag kings? Sofia Södergård, P4 Västerbotten 29/3 2018
Södergård, Sofia, Slick, Urban Connection, Norrlandsoperan och Dansens 10/5 2018

©Arimneste Anima Museum #5

The Utmost Silence

 

Reading animality in the fiction of Coetzee

During the 1960s and onward to the beginning of the 1980s the South-African apartheid regime administered one of the most comprehensive censorship policies in the world. Not only books, magazines, films, theatre plays, but also children’s toys, key rings – everything that might contain unwanted messages – were examined. How state censorship affects literature is discussed by the South African author J. M. Coetzee in his anthology against press censorship: Giving Offense, Essays on Censorship, University of Chicago Press (1996).

An author subjected to scrutiny sharpens their means of expression and finds ways to get past the censors. But they cannot eschew the effect of internalised monitoring – an unaware gagging doing the job for the censor. Mentalities that must be the dream come true for all state censors: Citizens watching over themselves! The philosopher J. S. Mill observed an additional level: ‘censure’, the prevailing public opinion as social tyranny, implying intolerance against deviant feelings and opinions, and thus silencing debate.

 

 

A few years ago, in the year 2000 – six years after the abolition of the apartheid system – J. M. Coetzee was criticized for having written pessimistically about the Rainbow nation’s possibilities to survive (the possibilities for blacks and whites living together). A Member of Parliament raged at the novel Disgrace (1999), interpreting it as a murder on the dream of equality in South Africa.  Today the book is used in the South African schools. For a writer, whose authorship is marked by subtle – read censorship smart – criticisms against apartheid, the attack must have felt like cruel irony.

In several of J.M. Coetzee’s books there is an overlooked theme: the relation between humans and other animals, and the ethical questions this relation gives rise to. It can hardly be asserted that animal ethics discussions are exposed to conscious censorship directed by the state. Nevertheless, animals are exposed to comprehensive legal exploitation in the meat- and pharmaceutical businesses, and of this exploitation there seems to be general acceptance. Thus, there is a risk for Mill’s ‘censure’: neither the state nor the public has an interest in validating questions about the plight of animals. Interesting, then, is the role the animal theme plays in the drama surrounding Coetzee’s novel Disgrace.

In an article in Journal of Literary studies (2001) the South African literature scholar Wendy Woodward shows how animals in the novel Disgrace may be read as being real beings, rather than, as is usual, as mere metaphors for human lives. And suddenly the terms change for the kind of political interpretation Disgrace was exposed to.

Only if the animals in the novel are read exclusively as metaphors, the interpretation ‘murder on the dream of a rainbow nation’ becomes conceivable; and the last sentences may even appear as scornful:

‘Bearing him [the dog] in his arms like a lamb, he re-enters the surgery. “I thought you would save him for another week,” says Bev Shaw. “Are you giving him up?”

“Yes, I am giving him up”.’

Is the dog one with the dream of equality in South Africa? Has the dog a value of his own? Or are both readings important? If the animals in Disgrace are seen as real individuals, the text is transformed. The tone in the novel changes, another dimension is added, and the death of the rainbow dream becomes unjust, and sad. The protagonist, the aging white man, becomes a disillusioned participant in the murder/murders of the homeless animals, and his daughter’s pregnancy (she keeps the child, the result of a gang rape) becomes the – however tragic – seed to the realisation of the Rainbow dream. Not side by side but in coexistence.

Who would have thought this? That forgotten dogs could lead Parliament Members astray? Without animals, there exist no chances for an equal future.

The interpretation of Coetzee’s animals as bearers of real life rather than as only metaphors is strengthened by Coetzee’s and Amy Gutmann’s book The Lives of Animals (1999) where the situation of animals in the grip of human power constitute the main theme. The book consists of two lectures given by Coetzee at Princeton University about the fictional author Elizabeth Costello, who in turn gives two lectures on the subject of animal ethics at an American university.

 

 

Who is saying what? Is Costello Coetzee? Does Coetzee with his form experiment show awareness of the conditions for discussions on animal ethics? Is the hybrid form of the book a way of evading the informal censorship, J. S. Mill’s ‘censure’? Coetzee’s texts have been commented upon by four scholars. The question from literary scholar Marjorie Garber captures the essence of the book’s theme: Are these lectures in fact not about animals but about the value of literature?

However: Why not both? And: Why not also about ‘censure’? The significance of the animal theme in Coetzee’s authorship is strengthened once more by Coetzee’s recent title Elizabeth Costello, eight lessons, where the author’s texts in The Lives of Animals are included as the longest lessons, 3 and 4. Here the role of animals in literature and in human society is of importance not only to the interpretation but also in relation to the authorship as a whole. In the Swedish edition, the two lessons have disappeared, and the subtitle ‘eight lessons’ has been changed to ‘six lessons’ – without any information about this in the book.

In other words: A novel (the English original edition) has become a completely different novel (the Swedish edition) under the pretence of being the same. An illusion is created. The field of vision and the interpretive variations have been curtailed. The protagonist, the author and feminist Elizabeth Costello, has been reduced and the animal chapters (the texts in themselves and the animals in them) have been transformed; from being alive, to being invisible, non-existent. And all of this happening under the utmost silence.

So, the significance of the animal theme becomes once again a kind of politics. In this case there is a soothing paradox: as absentees it is hard to play a greater role.

Translated from the Swedish

First published 6th of February 2004 in Stockholms Fria Tidning

©Arimneste Anima Museum #3

Dissolving love bars

 

 

Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).

Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.

Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.

Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.

Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.

Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.

Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.

Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna “out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.

Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) visad på Göteborgs filmfestival i februarihar paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.

Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.

Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.

Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening (ACLU) villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.

Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).

Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den amerikanska presidentens tveksamma inställning (D.T. 2017) till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.

 

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  • Not. 1. Filmen The Case Against 8, 2014,  berättar om legaliseringen av samkönade äktenskap i Kalifornien.
  • Bild från filmen, huvudrollerna spelade av David Oyelowo och Rosamund Pike

In English

©Arimneste Anima Museum #3

Skallgång saknade

[Berättaren]

Ur tidssjoken fram, tjänare, knäböjare, förlorare.

Berättelser som tynande spår, bortsköljda.

Knappt synbara stigar, övervuxna.

Sandhögar, humuslager

stampade,

krattade

– borta.

Trodde ni – att det skulle sparas och bevaras?

Tunna kuvert av underordnade viskningar?

Läggas i ett minnesmoln, i en ask för eftervärlden?

Nåväl! Låt gå!

Låt oss vända dem, de tunna bladen.

[Canis lupus familiaris]

Jag kan läsa. Jag behöver inte läsa.

Jag tar det ur minnet.

Om de som lämnade matrester,

klappade träd,

begravde martineten.

Följde oss,

lät oss löpa,

undan krigen.

Avvikare, självgångare, bortvalda.

Tysta, tystade, upplösta,

icke upplösta.

Stegen, suckarna, pustarna, dokumenterade.

Dokumenterade av vem?

Ögonbrunnar, nosspeglar, hörselgångar.

Vädrade, registrerade, arkiverade, tröstade.

Vid fötterna, invid benet, i skogen,

vid kvarnhjulet,

på åkern.

Nedanför slafen, intill värken, såren.

Under donen, som någon,

några av er lösgjorde.

[Equus] hoven fram.

Jag ska säga vad jag såg. Vad jag upplevt.

Du som läste min födda, allt vildare,

upphängd på krokar

i syfte att bli slapp

och foglig.

Du lossade remmen, blåste liv

i mungiporna, näsborrarna.

Dina räddarhänder.

Inget gick oss förbi – förstås!

Men så de många tror och villfars.

Att vi inte ser.

Att vi inte hör, att vi inte minns.

Att där inte finns en slutlig rättvisa,

ingen utredning

till sist.

Fast våra hårmanar vibrerat toner i

millennier!

Noterat samveten, antecknat handlingar.

Förbrukade kroppar kommer vi att trava,

trava, bära till torget.

Nå – du kastades – orättfärdigt mot

dörren, slagen, släpad som vi.

Ingen gård hade tjänst för dig, min

läsare.

Så gick du ut i sjön

för att glupa det stora

rättvisevattnet.

Grönilande fläckar,

blanka gråådersblad,

värmestråk från svartvatten.

[Sus scrofa]

Tidpunkten är här, tillfället för mig

att tala genom tidrummet.

Här är min krypterade berättelse.

Jag, en Tamworth Two, mottog

budskapet, pulvriserade

pappersark upplöste min nos,

fyllde mitt vara:

”Vad de ville ha ut av en gris var all den

profit de kunde utvinna ur honom och

det var vad de ville ha ut av arbetaren,

och vad de ville ha ut av folket. Vad

grisen tyckte om saken och

vad han fick utstå, räknades inte,

likadant för arbetaren och

köttköparen. Detta var inkarnationen

av vettlös och oseende girighet:

Den stora slaktaren, kapitalismens

anda förvandlad till kött.”*

Texten ströks, maldes ned och jordades.

Men se! Det skulle de inte ha gjort!

Självfallet bökade jag, Självbefriare

Honhjältarhoudini, upp de små döda

larverna som fastnat i de tillplattade

trädtrådarna. I mitt tryne samlades

de, en uppmaning att kränga sig ut

och undan fordonsluckan, forcera

snåren, trampsimma floden, gnaga

nedåt barken, sörpla källvattnet,

smacka livet i den svarta jorden

innan torkan, cyklonen, skalven

tog oss.

[Equus, Canis lupus familiaris, Sus scrofa]

Vatten, färskt, i mängd, fastän vattnet

slösats bort.

Tuvor ilgröna, gömslen torra, fastän

allt blivit bart.

Leenden där det inte borde ha

funnits några.

Förtröstan där det inte borde ha

funnits någon.

[Berättaren]

Nog nu!

Kuverten öppnade, tullade.

Talat, läst och blivit lästa!

[Vulpini]

Å, nej – även jag ska säga mitt och

sätta punkt.

Inte heller jag ska lamentera över

sakernas tillstånd.

(Plasten, giftet, salthalten i brunnarna.)

I min stjärnbild lyser den

förkroppsligade

hågkomsten.

Mångatan, påminnelsen, överallt

densamma.

Spegeln i mitt öga

när jag betraktar de andra.

Jag talar för dem, vilka likt mig,

blickar avundsjukt på rådjuren

och människorna.

Vi som inte har något annat val

än att döda, för föda.

Också jag såg er, att ni har funnits,

att ni strävade, för att ni, till skillnad

från oss, ägde och insåg detta val.

Samla, fröa, vattna, plocka,

hushålla, värna,

lämna vidare.

Jag såg er. Utan skor, utan vapen.

Som vi.

Ni fann min kull och lät den vara.

Ni skallade när ni hörde

jägaren krigaren komma,

genom hudlagren.

29/10 2013

*Sinclair, U., The Jungle, 1905, fri övers.

©Arimneste Anima Museum #2

*Saknade. Källa.

The Material Who Walked Away

Anno 2008

According to artist Jan Håfström, art is what we call “an incomprehensible encounter between a material and an idea” (DN chat 1/10-08). Håfström also makes a valuation: “In a good work of art, the material is always present, as a fact. But at the same time, it does not exist. It is completely engrossed in the idea. This shift between the spiritual and the physical is part of considering a work of art.”

A trivial or ingenious definition of the art concept? Either way, I will make use of the definition; first to say that in this sense of a ‘good work of art’ , this exhibition is a good exhibition, perhaps even brilliant. Next, I would like to say that in this sense of good art, this exhibition is problematic. At the same time, the problem is what I perceive that Lisa Strömbäck’s exhibition is endeavoring to highlight: the relationship between the subject and the object (the artist and her material) and the moment when one of two subjects is transformed into an object (the moment when the other is transformed into a thing).

The artist works with a material. Which material? There is a difference between physical objects; things on the one hand, beings on the other. What is a creature signified an ‘animal’? What happens when creatures signified as ‘animals’ make up the artistic material? The degree of consciousness of the being, that is, their ability to feel joy and unease, or pain, their abilities that qualify it for moral status, are put at risk. The creature is in danger of becoming a thing; it doesn’t have to become a thing, but they can become a thing. A thing is something that cannot feel feelings, a thing has no interest in how they are treated. It doesn’t matter for a dumpling of clay or a palette of oil paints if I kick the dumpling or palette. There is no one there who can suffer from the treatment. This is a difference within the category of ‘material’ that is rarely discussed in art contexts although the use of beings as artistic material is ongoing. Think Damien Hirst, Nathalia Edenmont, Guillermo Vargas, Marco Evaristti and more.

In Lisa Strömbäck’s art work New Friends, the material does not constitute of clay or oil paints, but of film and camera. And what we are here to talk about: living beings. The material is a fact, something natural. To employ Håfström: It exists, at the same time it does not exist, it becomes engrossed in the idea. In The First Command, two creatures hang out. The activity is that the dog creature, at the request of the human being, will look again and again into the eyes of the human being and meet his gaze; an obviously unpleasant social encounter for the dog. (In this context, in preschools/kindergartens, being forced to look into the eyes of the educator is a not uncommon punishment, as well as at some dog training courses.) The creature in the human category stubbornly seeks to look the dog in their eyes thus creating discomfort for the dog creature who responds by attempting to get away. The dog creature suffers or is anxious (whining, circling around), the human is anxious or enjoying the act (notice the excited toes).

Anyone who remembers the pseudo-sadistic games of childhood playing with those who were younger? Anyone who remembers what it was like to be the one who was deceived by the elderly? What it was like to be the one who watched; and the one who led the game on? And the moment when trust collapsed as the smaller one transformed, from adoring subject to internally blushing object: ‘I thought they wanted to be with me almost like one of them, but all they wanted me was to have me as a toy.’ Why is it perfectly possible to make such an analogy? Between human experience and a human interpretation of an interaction between a dog and a human being? Creatures such as social mammals, dogs, or humans, possess virtually identical central nervous systems, which is why psychological research has used and uses dog creatures to stipulate psychological models and theories that are then transmitted to humans.

The relevance of these scientific experiments and the exploitation of other animals can of course be discussed, but it still implies that we can be said to be well-equipped in argument when we, before The First Command, feel with the dog who gets confused, briefly looks into the camera, suffers, and is turned into a thing. Swallowed up as a sentient being. Its existence as a subject in a relationship with another subject has been fucked up, to express oneself contemporary. We have considered a shift, from spiritual sensual being with an experiential essence in the world, to a physical object, a material for an idea. Can similar illuminating art be created without exploiting the real material, the living dog? Can art investigate exploitation without exploiting? I think so. In any case, I wish that art, like research, would take on such a challenge. That art sees itself as an ethically responsible subject in relation to other sentient beings. And seeks to complicate and make things more difficult – also in relation to the creation process, method, and material.

In In Memory of All Those Who Work Without Ever Getting a Reward, the dog creature trusts that communication works as usual. But the moment they understand that the structure of the agreement – if you do this (nicely wait), I will do this (give the reward), and both will be content – has been broken, why then the dog walks away with distaste for the humiliating game (and for the sausage reward). And by this, simultaneously, the dog proves that it is more than a bundle of instincts. Do you have to be a dog to understand such an experience? I don’t think so. I believe that it is possible to transfer the game, as I just did in the childhood example, to human beings and that we will get similar spectrum of conditions, experiences, and reactions. The interaction in the two works mentioned was, the way I see it, a meeting between the one who is deceiving, and the one who is deceived and cannot do much about it. It was a meeting between the one who is in danger of consuming the material, and the one who understands and resists its material status by leaving the stage.

What do we call that which was nailed to the edge, and if the act is repeated, is in danger of being consumed? “Friendship”, according to Francesco Alberoni in his classic Friendship, “is a movement in which one first creates superiority and then refrains from being superior. That is why friendship is often an averted antagonism. Friendship is thus a meeting between two individuals who decide to stand on the same plane, who recognize each other as sovereign without any longer asking who is superior and who is inferior. It is an equalizing act.” Let us say that the human being, in the artwork In Memory, after a while informs the dog creature that it is ok to take the sausage reward. Then such an equalizing moment takes place. A moment that strengthens trust and agreement and renews friendship.

Anthropologist and psychologist Barbara Smuts says, in the book The Lives of Animals by J. M. Coetzee, about ‘persons’ regardless of whether we can attribute human qualities to them or not and calls it the dictates of intersubjectivity: “If they relate to us as individuals and we relate to them as individuals, it is possible for us to have a personal relationship. If either party fails to consider the social subjectivity of the other, such a relationship is excluded. Trust does not define friendship by itself, even if it is an important element. Friendship requires some degree of reciprocity, a little give-and-take.” But is not such talk of friendship with dog people, self-deception? Hypocrisy? I hear Strömbeck say through her works. Can the gentlemanly man be anything but a pretend friend of the slave dog? After all, in general, dog people in human societies are a kind of slave populations. The colonizer humanity has divided the colonized, controls their reproduction, sells their cubs. This may be ethically wrong, but is there an alternative? Are what people call ‘dogs’ not just about cosmetics? Toys for company’s sake because inside the Dog’s good-natured mask lurk the clichés of the Wolf?

Considering people’s gender, the dichotomy woman/man, we recognize that it is something we learn from the environment and culture to ‘act’, so that one may also talk about dogs learning from humans to act ‘dog’, to behave as people around them expect them to. Like other enslaved/domesticated animals, ‘dogs’ have acquired a biological category (canis lupus familiaris) and a socially constructed expectation of behaviour, what one might call artus (by analogy with gender). Most clearly, this social creation has been illustrated by researchers in experiments (recounted in Time 1993) where cats were raised as dogs and dogs were raised as cats. And yes, they became the way they were treated. The dog became a ‘cat’, and the cat became a ‘dog’.

In addition to the fact that humans themselves shape both the behaviour and the image of dogs, the relationship of slave – master has long hidden that dogs in freedom are also cultural beings. Dog packs behave differently depending on the environment. Therefore, when we talk about dogs in freedom, we must decide whether we are talking about outcast dog packs in Sofia in Bulgaria as here in the exhibition, about the dogs in the Chinese village of Que in Yang Fudong’s work East of Que Village (which can be seen at Bonniers konsthall until 21/12) or about free family dogs in India or wild dogs in Australia etcetera. And further more, if we are talking about dogs that live resourcefully or under constant threats and lack of food? And about what kind of dynamics have evolved in harmony or at odds with the environment of these dog cultures? And perhaps of the case, as has been found in recent wolf research, that cultures may differ; harmony characterizes one pack, tyranny another, circulation a third, and rigid division of responsibilities a fourth.

How can we understand the conditions of the dogs in the work Hierarchy? Does it resemble any historical situation that people can recognize? Would the dogs have acted differently if, since they were small, had they always been served this mountain of food? One thing is for sure: lack of resources or sudden abundance brings out the paltryness of us social mammals: This is mine not yours, don’t come here! What the work Hierarchy can’t tell you, is how dogs ‘really’ are. Just as images of destitute people, or human war scenes, show human nature no more than other, more positive images, so the film does not show the ‘nature’ of dogs more than other more idyllic images. Violent images show what has happened, but it only shows one image, and it does not show what is possible, simultaneously or in the future. Because such stories would require endless amounts of film and colour.

An owned dog is a dog that in an instant can turn into a dead thing by being disposed of, euthanized, executed. Friendship should not be possible. However, we know that friendship is possible. That it is created. Subjects recognize subjects and seek equalizing agreements, in individual relationships between individuals from these different social mammal species. Such friendship requires freedom, volunteerism, choice. And it demands, in Alberoni’s words, that “friendship permits one to leave”. Strömbeck’s exhibition shows this possibility of equalizing subjectship. But above all, it shows how fragile this friendship is. How this web of trusting acts — the ecosystem of friendship — through the actions we are being served, may be about to collapse.

In this way, Strömbeck’s artworks can also be seen as emblematic of how humanity plays with and breaks the agreement with other animals and nature; when man overuses the earth’s resources; and use dogs in a therapy process which displaces the killing of Animals that is part of over-consumption (the food industry’s fifty billion animals per year globally and the reduction in the number of wild animals to nearly half between 1970-2000, source WWF).

The art of socializing, human or other living being, is a heavy thing. Friendships that are in danger of being consumed are a heavy thing; trust is a heavy thing. The friend who was taken for granted may be on their way to leave. Our part of a new agreement could be to open the door, let the friend go and, hopefully, see them return.

Lecture 11th October 2008 at Uppsala Art Museum, Uppsala, Sweden

Previously published as essay in the collection When Culture Becomes Nature (2013) p. 285

Image: LG

In Swedish

© Arimneste Anima Museum #20