The Revolutionary Olympe de Gouges

 

 

 

Mention the French Revolution and Maximilien de Robespierre and you will find yourself in a dispute continuing throughout the night. Mention Olympe de Gouges and you are met rather with silence. Was she perhaps a champion of the women’s cause? Incidentally, women during the French Revolution, were they not all impressive however revengeful Madame Defarges as in Charles Dickens A Tale of Two Cities?

Many people hold their own – rather firm! – opinion about the most decisive revolution in European history. Presumably marked by the fact that school literature in history cites male names to the extent of almost ninety percent (Sweden), leaving ten to fifteen percent to female names, facts shown by the daily newspaper Dagens Nyheter, 15th of January 2015 and confirmed recently by Swedish Television.

So, let us say that each and everyone’s image of the historic event needs some enrichment. In most of what has been written about the French Revolution, the women, if present at all, are depicted as somebody’s wife. To be sure, unpaid female labourers and supervisors played the part of considerable, yet not acknowledged, political figures. But is luring the father, the brother, the husband, the male friend, or colleague the only political manoeuvre pursued by people in the female category?

If there existed a group that can be said to have initiated and driven the French Revolution, it was the women. The sweat shop workers, the seamstresses, the washer women, the women of the marketplace. The intellectuals of the salons and clubs and the cultural workers at the theatre. The march on Versailles is the women’s march, many of the propositions adopted in the National Assembly, and later in the Convention, were proposed by the women.

They carry arms, they use violence and they fight among themselves. But they are also a significant force behind the fact that the Revolution was not as violent as is usually presumed. Only twelve percent of the Revolution’s popular events developed into brutality, and murders, according to Micah Alpaugh’s Non-violence and the French revolution political demonstrations in Paris 1787–1795 from 2014.

Yet, as is noted, the Revolution collapsed. The Revolution which established and encouraged an equal view of human beings and came to inspire people all over the world to rebel against slavery and dictatorship. The Revolution which inaugurated suffrage for white men and abolished slavery within the French Empire. But which started to execute political opponents within their own circles. As is known, the guillotine became a vehicle for censorship also devouring those who had given it order for its use.

That is, a vehicle of expurgation for the republic, which, less well-known, had persisted in denying active citizenship to the category of women. One of the first women to be condemned publicly was Olympe de Gouges, born out of wedlock to a daughter of a washer woman and a local landlord in Montauban in the south west of France. A single mother with a chosen name, Olympe de Gouges started a career in Paris as a playwright and was an outspoken literary figure. She deliberately decided to act in the role of an independent writer: ‘Nothing ought to be hidden. The writers with the most integrity ought to say what they see, hear and feel; to me there exist no parties,’ she is writing just before the outbreak of the Revolution.

Olympe de Gouges’ themes evolved into what would today be called classical feminist. Mental and bodily integrity, political rights, education, criticism of the sexual double standard. The situation for workers and marginalized groups, the elderly, children like herself born outside of marriage. Reforms concerning equal rights for men and women to divorce, and rights for children born out of wedlock, were accepted by the Convention. The proposal for a voluntary progressive tax became a reform which was accepted early on by the National Assembly. The French Socialist Party’s Ségolène Royal embracement of Olympe de Gouges in her book Cette belle idée du courage from 2013 should come as no surprise.

Indeed, de Gouges’ work of plays, philosophical theses, manifest and debating essays may be the first to show how the personal and the political are connected. She revealed the oblique and circumscribed conditions of citizenship, shaped tabooed issues, and widened her feminism by criticizing the French slave trade; already in 1784 Olympe de Gouges created her critical play L’Esclavage. With typical audacity, she attacked the justifying references to nature and ’the animals’, pointing out the actual guilty party of the slave trade: the colonists and their economic interests.

Especially the last-mentioned made de Gouges into a target for sabotage, slander, and intrigues. The commentaries about her as a playwright at the national theatre Comédie Française, were sarcastic and condescending; as one critic argued: To write good dramas a beard on the chin is required. In addition to women’s rights and the criticism of slavery in de Gouges literary oeuvres, there was the most provoking theme for her contemporaries: the abhorrence of violence. During the Revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who, in print, criticized the exaggerated violence and death penalties.

And this, too, when enemies were affected: ‘Even the blood of the guilty befouls for ever the Revolution when it is effused profusely and cruelly’, she wrote. In the beginning, and like most of the leading revolutionaries, including the women, since their only political status was as royal subjects, Olympe de Gouges favoured a constitutional monarchy. However, she was soon radicalised into giving her support to the Republic. But, she contended, the right to upheaval, proclaimed in the sensational Declaration of Human Rights (1789), does not acquit one from the duty to act with compassion: to sustainably transform the king into an equal, let the king survive the abdication.

When reporting on other people escalated, Olympe de Gouges proposed verbal duels as a means to solve interior conflicts and exhorted – to no avail – her revolutionary colleagues to meet her in literary duels. In the National Convention, the deputies responded by satirising de Gouges ‘revolution with rose water’. One of them admitted that there was more than one way to freedom, also the one ‘sprinkled with roses’. De Gouges replied that she for one, and for the sake of the Republic, had the courage to throw herself in the Seine with her feet tied to a set of cannon balls – on condition that Robespierre followed suit.

A partly prophetic suggestion. Not long after, in the summer of 1793, de Gouges was arrested for having protested the death penalty, criticized the government, by suggesting a national referendum, and for challenging the female gender role. When terror politics was voted for as a law in the Convention, and Robespierre had reached full power, she, in smuggled-out pamphlets, accused the male rule of making itself guilty of contra-revolution: ‘Is not freedom of speech and freedom of the press humanity’s most precious inheritance, treasured in article VII in the Constitution? Your random acts and cynical enormities ought to be condemned by the entire world.’

Polemical and pedagogical. Capricious, incorruptible, impossible to categorize. The Republic, which had profited from the female category and Olympe de Gouges’ large input to the Revolution, did not listen to de Gouges. It did not have to. Patriarchy constituted foundation, floor, and walls in the societal feudal pyramid which the Revolution challenged but never succeeded to tear down completely. La ‘Patrie’ was the mother-land liberated from monarchy – for men. As Carl-Göran Ekerwald writes in his book Frihet, jämlikhet, broderskap from 1988 and 2013, the French Revolution constituted Europe’s most important contribution to the spiritual history of humanity. And yet, one might ask if a feminist revolution may not have amounted to as great, or even greater, a transformation.

With her Declaration of the Rights of Woman from 1791, Olympe de Gouges pinpointed the largest restriction in the Revolution’s human rights, the exclusion of the female category, and male gender as a criterion of full worthiness. The people in the category of women – with its economic, social, religious, bodily, amorous differences and variations – were never ascribed active citizenship during the Revolution. The 30th of October 1793, some days before the execution of Olympe de Gouges, the Convention withdrew the informal right of women to assemble and speak at political meetings and discussion clubs. A few years later Napoleon attained power as a dictator and most of the French Revolution’s democratic landmarks were repudiated.

Who is given the power to speak? At all times, the right to express oneself threatens authoritarian rule because such powers tend rather to pose the question: Which is the political implication of this statement? What are the results of this utterance in relation to the maintenance of power? Freely expressed conversations, testimonies, and stories, especially from the excluded and marginalized, confront basic power relations – and are thus given less or no value.

However, this may be true also for a limited democracy, such as the early French Republic, given the perspectives of the revolutionaries in the female category. We conceive of freedom of expression as the right of the individual and overlook the fact that circumscriptions may also affect the group, in this case the status of woman employed as a formal hindrance for civil and political rights; the politics of exclusion thus affects the individual, the category, and society as a whole.

The peaceful Revolution – Rosewater of the Revolution – was never perceived by the ruling male revolutionaries as a possible course, although it may in the long run have been the most viable. Olympe de Gouges’ male contemporaries did not take her ambitions to act as a statesman seriously. However, it is just as likely that she, a proto-feminist backed by the female category, both created and died for one of democracy’s most essential elements: the role of the critical activist writer.

 

Published as ‘Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges’, in Fempers 20th of November 2016

Photo: Olympe de Gouges, statue by Jacques Canonici, Pontigny, France

Further reading

  • A Tale of Two Cities, Charles Dickens 1859
  • Non-Violence and the French Revolution, Political Demonstrations in Paris 1787–1795, Micah Alpaugh 2014
  • Cette belle idée du courage, Ségolène Royal 2013
  • Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges Feminist Humanism, Lisa Gålmark, (original 2016), translated from the Swedish by the author with Alan Crozier 2020

 

© Arimneste Anima Museum # 12

 

Ändamålet och medlen

 

 

om Mr Jones och Djurfarmen

Brittiska Evening Standard 31:a mars 1933. Pulitzerprisbelönade Moskvakorrespondenten Walter Duranty avfärdar kollegan Gareth Jones reportage om svälten i Sovjetrepubliken Ukraina: ”Man kan inte göra omelett utan att först knäcka några ägg”. Durantys respekterade ställning tillsammans med den nämnda devisen bidrog till att Jones artiklar tystades ned. En ensam artikel, en insändare av Katherine E. Schutock i New York Times, avvek med citat av brev från vänner i Ukraina som berättade om hungersnöden.

Gareth Jones, född i Wales, språkstuderande, däribland ryska, hade arbetat som privatsekreterare åt tidigare premiärministern David Lloyd George och som reporter flugit med Hitler och hans följe till Frankfurt för en reportageserie om nazismen och fascismens frammarsch. Med avsikt att höra direkt med människor i Ukraina om svälten fotvandrade Jones över gränsen från Ryssland och intervjuade bönderna på landsbygden. Artiklarna publicerades bland annat i Evening Standard, amerikanska New York Evening Post och Chicago Daily News. De föregicks av från Moskva utsmugglade texter av kollegan Malcolm Muggeridge som dock inte själv varit på plats i Ukraina.

Men redan sommaren 1932, före både Muggeridge och Jones, vittnade journalisten, kommunisten och feministen Rhea Clyman om förhållandena. Efter längre resor genom Sovjet, inklusive östra Ukraina och Kazakstan, arresterades och utvisades hon av myndigheterna för ett flertal kritiska artiklar i London Daily Express om kvinnors villkor, om svälten och om fånglägren (inräknat dem med anor från tsartiden). Förvisningen av Clyman från Sovjet blev en internationell nyhet och hennes artiklar med särskilt fokus på hungersnöden publicerades 1932 i London Daily Express respektive 1933 i Toronto Evening Telegram.

Trots de olika insatserna att berätta om det verkliga läget i Sovjet följdes reportagen av förnekelse och tystnad. Under 1920-talet och tidiga 1930-talet beundrade många framstegsvänliga människor det revolutionära Ryssland med dess kompromisslösa modernisering och praktiska politik för jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Tidens progressiva celebriteter besökte landet och visades runt av guider som berättade om storslagna framsteg. Från sovjetrepublikens bördiga jordbruksbälte, Svartjordsregionen Kazakstan och Ukraina, exporterades spannmål på världsmarknaden. Hur kunde det ha uppstått svält där?

Fakta om Stalins gryende diktatur och dess bakslag var inte bekväma nyheter. Utifrån medias motstridiga rapporter valde världspolitiker och intellektuella, inklusive Roosevelt i USA, att tro på Walter Duranty och den officiella sovjetiska förnekelsen. Efter andra världskriget ifrågasatte överlevare och flyktingar uppgifterna men först när ryska och ukrainska arkiv öppnades i början av 1990-talet uppdagades sanningen i ovedersägliga siffror: fem till åtta miljoner människor, barn och vuxna, hungrade till döds i Ukraina, Kaukasus och Kazakstan åren 1932 till 1933, och cirka fyrtio miljoner drabbades. Anne Applebaum: ”[M]inst fem miljoner gick under i Sovjetunionen. Bland dem nära fyra miljoner i Ukraina, som dog inte på grund av försummelse eller missväxt, utan för att de medvetet berövades sin mat.”

Stalins kollektivisering och expropriering av gårdar (enskilda och med anställda) 1930–1931 innebar att bönderna, från att i allmänhet ha sålt femton till tjugo procent av skörden till staten och sparat resten till utsäde, djurfoder och eget behov, tvingades sälja det mesta av produktionen för den viktiga statliga exporten (rubeln ej godkänd som handelsvaluta). Böndernas protester och motstånd möttes av dödstraff på fläcken, deporteringar till fångläger och särskilda brigader som konfiskerade gårdarnas redskap, skörd och livsmedel liksom lantbruksdjuren och husdjuren. I Ukraina utsattes landets intellektuella för förföljelser. Gränsen stängdes och människor förhindrades från att fly.

Europa och USA blev tysta medlöpare till det som Ukraina och femton andra länder sedan 2006 benämner Holomodor: medvetet förorsakad svält. Efter decennier av mörkläggning och förnekelser från sovjetregimen – även språkligt, svälten skulle omtalas som ”matsvårigheter” – blev det möjligt för människor att vittna. År 2008 tilldelade den ukrainska regeringen Gareth Jones och Malcolm Muggeridge postuma hedersutmärkelser för avslöjande journalistik. Året därpå arrangerade Trinity Colleges bibliotek på Cambridgeuniversitetet, där Gareth Jones studerat franska, ryska och tyska, en utställning med Jones’ av systern återfunna anteckningsböcker. En liknande postum utmärkelse och hågkomst återstår för omvärlden och den ukrainska regeringen att förära föregångaren Rhea Clyman – polsk-judisk invandrare till Kanada, funktionshindrad vid sex års ålder, efter faderns död fabriksarbetare 11 år gammal, autodidakt via kvällskurser och intermittenta anställningar, beundrare av Sovjet under 1920-talet – för hennes politiska hederlighet och journalistiska mod att vittna om Holodomor och utvecklingen.

I spelfilmen Mr Jones (2019) om Gareth Jones karriär, regisserad av Agnieszka Holland, figurerar Rhea Clyman men hamnar som helhet tyvärr i skymundan. Filmen väcker ändå viktiga frågor om 1930-talets och dagens journalistiska villkor: mottagandet av nyheter som få vill höra, vad som krävs för att bli hörd, och konsekvenserna för den som lyckas få kritiska artiklar publicerade. Filmen tar sin början hos författaren George Orwell och hans saga Djurfarmen, fabeln från 1945 om den ryska revolutionens resa mot diktatur. Och visst är det rimligt att tänka sig att George Orwell påverkades av Gareth Jones, Rhea Clymans respektive Malcolm Muggeridges avslöjanden av den sovjetiska regimens falska uppgifter – särskilt som han i essän ”Tryckfrihet” [Animal Farm] uppger att hans kunskaper om Sovjet inte härrörde från egna resor utan från tidningar och böcker.

Dock hänvisade inte Orwell uttryckligen till tryckta inspirationskällor. I Gareth Jones fall kanhända för att de båda sanningssägarna hade för mycket gemensamt: båda avskydde eufemismer, sökte skriva på ett klart språk, intresserade sig för stalinismens verkningar och trotsade tidens munkavlar, även dem i det egna lägret. Gareth Jones i Times, om okritiska kollegor, i svaret till Walter Durantys förnekande av svältkatastrofen: ”Censuren har gjort dem till mästare av eufemismer och underdrifter. Följaktligen kallar de ’svält’ för det mer polerade ’matbrist’ och ’svälter ihjäl’ tonas ned till ’utbredd dödlighet orsakad av bristsjukdomar’.” (s 338 i Applebaum)

Som Hollands film föreslår kanske Orwell ändå omnämnde just Gareth Jones, men på ett skönlitterärt sätt. Vanligtvis antas huvudpersonen Mr Jones i Djurfarmen beteckna tsaren Nikolaj II, och den snarkande Mrs Jones tsarens hustru Alexandra. Men det folkliga namnet framstår som ett märkligt val för att beteckna eller påminna om en monarkistisk regim. Mer rimligt är att Mr Jones även kan ses som en representant för de relativt välbärgade bönder vars gårdar Stalinregimen exproprierade i jordbruksbältet i Ukraina och Kazakstan.

 

 

Mr Jones är patronen bland andra patroner; ”en hård husbonde” som ”förr i världen varit en duglig jordbrukare, fastän han på sistone haft otur” och blivit lurad av ”lata drängar” så att gården ”försummades och djuren undernärdes” (s 22). En sådan patriark som, för övrigt, Gareth Jones mamma kunde berätta om efter att ha arbetat som guvernant hos walesaren, stålmagnaten John Hughes i det sena 1800-talets östra Ukraina. Bonden, patriarken, monarken Mr Jones får ett patetiskt öde efter att arbetarna, de hungrande djuren på gården, revolterat mot hans uteblivna utfodring. Bortdriven från sin gård och efter ett misslyckat försök till återerövring super han ned sig. Runtom farmen residerar Mr Jones kollegor de övriga bönderna med sina förtryckta arbetsdjur vilka förgäves försöker imitera djurens revolution på Mr Jones gård.

Djurfarmen blev snabbt en vida spridd berättelse. I Ukraina utkom den 1947 med ett särskilt förord om när och var idén uppstod, och varför berättelsen antagit djurfabelns form: ”När jag återvände från Spanien hade jag en idé om att avslöja myten om Sovjet i en berättelse som skulle förstås av alla och som lätt kunde översättas till andra språk. Men berättelsen i detalj kom inte till mig förrän en dag (jag bodde då i en mindre by) när jag såg en liten pojke, kanske tio år gammal, driva på en jättelik vagnshäst längs en smal gångväg med en piska han brukade så fort hästen försökte vända. Det slog mig att om sådana djur bara blev varse sin styrka så skulle vi inte ha någon makt över dem och att människor exploaterar djur på liknande sätt som de rika exploaterar proletariatet. Jag fortsatte att analysera Marx’ teori från djurens synvinkel. För dem var föreställningen om en klasskamp mellan människor ren inbillning eftersom när helst det var nödvändigt att utnyttja djur stod människor enade emot dem: den verkliga kampen var den mellan djur och människor. Med den utgångspunkten var det inte svårt att mejsla fram berättelsen.” (Orwell, George, Animal Farm, A Fairy Story, London: Penguin (1945) 2000, Appendix II, s. 112. Översättning Gålmark, Lisa, ”Joker dam”, opubl., 2007, s 99.)

Sagan om folket och tyrannen, de många arbetsdjuren och den ensamma husbonden. Myten om Sovjets utveckling avslöjad i en berättelse gestaltad av djur, som samtidigt är en beskrivning av människors universella förtryck av djur. Och som inleds med orden: ”Mr Jones på Manor Farm…”. Om namnet Mr Jones refererar till Gareth Jones kan ”Mr Jones på Manor Farm” läsas som ett erkännande av själva källan till sagan som avslöjar myten.

 

 

I artikeln i Evening Standard 1933 lyfte Gareth Jones bönderna och deras upplevelse av djurens läge och roll: “’Boskapen dör, nechevo kormit [det finns ingenting att mata den med]. Vi brukade ge mat åt hela världen och nu är vi hungriga. Hur ska vi kunna så våra åkrar när vi har så få hästar kvar? Hur ska vi kunna arbeta på fälten när vi är svaga av hungern?’ Och era kor? var nästa fråga. För den ryska bonden betyder kor välstånd, mat och lycka. Det är själva navet kring vilket hela hans liv kretsar. ’Nästan hela boskapen har dött. Hur kan vi utfodra boskapen när vi har bara har foder att äta själva?’ ’Och era hästar?’ var frågan jag ställde i varje by jag besökte. Hästen är nu en fråga om liv och död eftersom utan häst hur kan en plöja? Och om en inte kan plöja hur ska en kunna sätta grödor till nästa skörd? Och om en inte kan sätta grödor till nästa skörd – då är döden enda framtidsutsikten. Svaret pekade mot undergång för de flesta av byarna. Bonden sade: ‘De flesta av våra hästar har dött och vi har så knappt med foder att hästarna som är kvar alla är magra och sjuka.’”

I dag kan siffror visa att uppemot åttio procent av korna, oxarna, tjurarna, hästarna dog. De avmagrade djuren längs vägkanten visade vad som var på väg att hända människorna. När djuren svalt ihjäl – på vars arbete hela jordbruket vilade med plöjning, såning, skördande, transporter av hölass och spannmål – var också människors liv i fara. Gareth Jones påvisande av svältcirkeln som börjar med djurens död bidrog sannolikt till Orwells val av fabeln som form och till djurens dubbla roll i Djurfarmen. De revolterande djuren kan läsas både allegoriskt och konkret (för Sovjet och England). Berättelsen blir till en kombination av saga och verklighet: ”Ja, kamrater, hurdant är då vårt liv? Låt oss se sanningen i ögonen: vårt liv är eländigt, mödosamt och kortvarigt…” (s 9). Djurens arbete och deras avkomma kalvar och föl liksom deras mjölk stjäls av människan husbonden: ”Och vad blev det av den mjölk som skulle ha använts att uppföda duktiga kalvar? Varenda droppe rann ner i våra fienders strupar. […] Och du Clover [stoet], var finns de fyra fölen du födde, de som skulle ha varit din ålderdoms glädje och tröst?” (s 11). ”[R]emtygen, betten, hundkedjorna, de grymma knivarna med vilka Mr Jones brukade kastrera lamm och grisar kastades i brunnen. Tömmarna, grimmorna, skygglapparna, de förnedrande fodertornistrarna kastades på en eld som brann ute på gården.” (s 24)

Förhållandet mellan människan husbonden och djuren arbetarna utgör den mest grundläggande exploateringen samtidigt som det är en bild av exploateringen mellan människor. I revolutionen kastas förtrycket över ända men uppstår på nytt efter att en minoritet av självutnämnt bättre vetande djur, ledda av “Napoleon”, läs Stalin, gett sig själva exklusiv makt och privilegier. Revolutionen i Ryssland gestaltad av djuren på mänskofarmen visar hur ett rättfärdigt uppror mot hierarki och förtryck kan utvecklas till just det den velat avskaffa.

Enligt Anne Applebaum skrev den ukrainske författaren Michail Sjolochov redan 1931 brev till Josef Stalin om att boskapen och hästarna på landsbygden dog av bristen på mat. Våren 1933 larmade Michail Sjolochov igen. Situationen var akut: enskilda och kollektiva bönder hungrade, vuxna och barn var så försvagade av hunger att de gick på knä och åt kadaver, gräs, ekbark, rötter. Generalsekreterare Josef Stalins svar till Michail Sjolochov var att de som svalt ihjäl själva hade orsakat svälten, att det handlade om sabotörer och förrädare som förde krig mot Sovjetunionen.

 

 

Om Walter Duranty instämde i att bönderna, och deras familjer, fick skylla sig själva för vad sovjetregimen anstiftat är svårt att säga. Men det var en omhuldad uppfattning, inte endast i Sovjet, att målet rättfärdigade medlen. Utan ”knäckta ägg”, läs knäckandet av djur och människor som står i vägen eller kan utnyttjas för syftet, blir det ingen ”omelett”, som Duranty skrev. År 1935, två år efter förnekelsen i Evening Standard, preciserade han sin inställning: ”Det går att invända att experiment på levande djur är en beklaglig och fruktansvärd sak, och det är sant att lotten som tillfallit alla kulaker och andra som motsatt sig det sovjetiska experimentet inte är den lyckligaste, men i båda fallen tillfogas lidandet för ett ädelt syfte.” (Applebaum, s 330)

Att Duranty valde exemplet djurförsök kan tyckas egendomligt, men antivivisektionsrörelsen hade etablerad status som underdog i England (och Sverige) och dess motto anvisade: ”Ändamålet helgar inte medlen, moralen går före vetenskapen”. Samhällsutveckling och experiment var önskvärt dock skulle de inte ske på bekostnad av någon i form av lidande och död. Rörelsens hållning var progressiv, men i dess alternativa omelettrecept (utan knäckta ägg, människor eller djur), vivisektionsfri innovativ forskning och sociala reformer, uppfattade Duranty och liktänkande motsatsen.

Rhea Clymans, Malcolm Muggeridges och Gareth Jones kollegor förnekade eller lät bli att skriva om svälten och fånglägren, inte för att de inte visste eller behövde få saken bekräftad, utan för att de accepterade dem som en del av utvecklingen och för att de annars skulle ha förlorat sin privilegierade position som korrespondent i Moskva. De svek sitt kritiska uppdrag genom att behandla lögnen som sanning och göra avbön när det var försent.

Makthavare, amerikansk och europeisk intelligentsia lät saken bero för att de omfattade synsättet att samhällsutveckling nödvändigtvis kräver offer. Därigenom bidrog de till en politik som utvecklades till den värsta svälten i Europa genom tiderna. Samt till att djuren blev till oväsentlig bakgrund fast de, ännu ouppmärksammat, utgjorde det larm som kunde ha förändrat historien.

Källor till citat och vidareläsning:

  • Anne Applebaum, Röd hungersnöd, Stalins krig mot Ukraina [Red Famine, 2017], översättning Manne Svensson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019
  • Agnieszka Holland, regi, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manus, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
  • George Orwell, Djurfarmen, saga av George Orwell [Animal Farm, 1945], Panache-serien, översättning Nils Holmberg, Stockholm: Bonniers, 1946
  • George Orwell, Som jag behagar, essäer i urval, översättning Peter Handberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2015
  • Priya Satia om George Orwell ur aktuellt perspektiv i Slate, 2020
  • Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
  • Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
  • Hunger for Truth, dokumentär, regi Andrew Tkach, 2018
  • Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan om Rhea Clyman, 2017

 

In English

 

© Arimneste Anima Museum #11

Råd för det demokratiska försvaret

 

 

Finns det principer som är heliga? Kan principer vägas mot omständigheterna? Alternativt kombineras med avvärjande praktik? I ett förord berättar författaren Dalton Trumbo om hur han under andra världskriget avstod från att låta trycka om sin klassiska antikrigsroman Johnny Got His Gun från 1939 (Johnny var en ung soldat, översättning Kerstin Gustafsson 1987; skriven 1938). Beslutet fattades efter att en nazist skickat ett beundrarbrev som visade att bokens budskap riskerade bli utnyttjat i amerikanska nazisters propaganda för fred och pacifism.

Nazister som fredsmäklare och snälla fredsvänner? Det är inte bilden de flesta har av nazisterna, men det var så de ville framställa sig både i Europa och i USA. Nationer och personer och minoriteter som vägrade gå med på diktaten var enligt propagandan emot freden och utmålades som skyldiga till invasionerna och förföljelserna. En i sanning infamt orimlig politisk logik: Går ni inte med på att vi invaderar er, tvingas vi invadera er. Går ni inte med på att vi fördriver och dödar er, tvingas vi döda er. Allt är ert eget fel, vi ville bara bevara ”freden”. I USA kunde nazister ses demonstrera på New Yorks gator med pacifistiska slagord stulna från fredsrörelsen.

Ja, ett passivt USA hade förstås spelat Hitler i händerna. Något Dalton Trumbo i konstens och politikens namn inte ville bidra till. Tidens raster förändrade hans bok och de politiska krafterna kunde missbruka den nya läsningen. Så blev tillfällig självcensur den bästsäljande fredsappellens öde. Trumbo såg till omvärldsfakta för att inte bli en nyttig idiot åt nazismen. Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut förhöll sig saken annorlunda – och romanen gavs ut igen (1959 och 1970).

När Dalton Trumbo blev varse tillståndet för sin roman hade han som vänsterman redan genomskådat nazisterna och deras falska tal om fred. Men inte alla var så politiskt insatta, bildade och uppdaterade. Det fanns de som blev lurade – eller lät sig luras. Närapå vem som helst kan bli lurad av bedrägliga aktörer. Idag, med starka högerkrafter i omlopp, utrustade med nya strategier för gamla och dolda agendor, är det något att hålla i minnet. Allt är inte vad det synes vara, och det som synes vara, kan verkligen förhålla sig så.

Varpå vilande debattböcker får förnyad aktualitet. I Denying the Holocaust (1993) visar den amerikanska historikern Deborah E. Lipstadt, nyligen på Sverigebesök med  Antisemitism Here and Now (2019), hur högerextrema agerat sedan andra världskriget för att framhålla nazismen som rumsren och tänkbar.

Lipstadt upptäcker en ombytlig taktik. Först sökte de urskulda den nazityska politiken och Förintelsen, när försöket misslyckades, började de istället förneka. Intressant nog finner hon även att dessa högerextremister som regel omfattade antifeminism med det uttalade kvinnoföraktet som central ingrediens.

För sin kritiska och vasst skrivna bok stämdes Lipstadt i Storbritannien av förnekaren och historikern David Irving – en rättegång hon vann och har skildrat i boken History on Trial (2006), filmatiserad av Mick Jackson med titeln Denial (2016).

Utöver det djupt kränkande mot offren är förnekandet av Förintelsen en märklig företeelse i sig. Hur kan en motsäga något så omvittnat och beforskat? Hur kan en vilja avslöja sig faktaresistent bortom allt förnuft? Tyvärr vet de vad de gör, menar Lipstadt. Genom att upprepa lögner om och om igen lyckas de så frö av tvivel. På så vis uppnår de förvirring samtidigt som de skapar nyfikenhet och kan uppfattas som att de befinner sig på ”andra sidan i debatten”.

Mindre insatta i seriös forskning och kunskap – allmänhet, journalister, politiker – riskerar enligt Lipstadt att bli förda bakom ljuset av dessa yttrandefrihetsmissbrukare i välskräddade kostymer och märkesblusar. I kanadensiska dokumentären Ondskans åklagare – mannen som fällde nazisterna av Barry Avrich (Prosecuting evil 2018) berättar Ben Ferencz, överåklagaren i rättegångarna mot Einsatzgruppen, om en nazistofficers humanitära fasad. Det är en kort sekvens som ställer den nazistiska kamouflagetaktiken i blixtbelysning. Officerens hövliga sätt gjorde det möjligt att bedra än mer effektivt. Se här, vi vill er bara väl, vi vill den totala freden.

Det vill säga freden under stöveln. Fascismens och nazismens modus operandi. Den totala lögnen, den fullständiga oanständigheten. Nazisterna kallade förstaden till Auschwitz, Theresienstadt, för ”staden Hitler gav till judarna”. Rent och snyggt och perfekt, inget anstötligt vid ridån, inget synligt intill stängslet. En kuliss som dolde en motsatt verklighet. När det var försent uppenbarades sanningen. Leendet och friden var en grimas. Och välvilligheten och hjälpsamheten första steget på vägen till utnyttjande och dödande.

Om denna bedrägerimetod har vittnats mångtaligt. Så vad händer om insmygandet av avskyvärda ideologier och praktiker sker i ett senare läge, när de uppfattas som givet orimliga och för alltid förbrukade? En situation Lucía Punezo skildrar i spelfilmen Den tyske läkaren (The German Doctor 2013), baserad på en verklig händelse i Argentina under 1960-talet. Filmen tar sin början i det som utgör vardagskittet mellan människor – tilliten, empatin och förnuftet – och visar hur dessa grundpelare kan exploateras för att förvilla och bryta sönder.

I den nazistiska och fascistiska obstruktionen undermineras förtroendet för de närmaste och att tillhöra kvinnokategorin innebär att betraktas som det mest åtråvärda objektet. Och därmed bli utsatt för existentiell fasa. Finns det överhuvudtaget någon jag kan lita på? Kan något alls tas för givet? Med den ordinära tilliten raserad, utlämnas var och en till moralisk och politisk misstänksamhet, tvivel och förvirring.

Vad är då den praktiska lärdomen? Hur kan fascistoida krafter bemötas och bekämpas – med bibehållen medmänsklighet? Det hållbara svaret är att undervisning i demokratiska värderingar och historia måste ske kontinuerligt och börja tidigt i livet. För den allmänna debatten gäller enligt Deborah E. Lipstadt att inte debattera med förnekare av fakta, särskilt inte Förintelseförnekare, eftersom att synas på samma arena får dem att framstå som legitima motståndare och bidrar till att sprida deras budskap.

Deborah E. Lipstadts rekommendation lyder: förbjud inte deras tal, låt dem yttra sig, motsäg dem. Men medverka inte till att de får en plattform. Ge dem inte mark, legitimera dem inte som giltig motpart. Att medverka i en panel är ett sorts förtroendeuppdrag, därför är inte yttrandefrihet för alla detsamma som en plats i panelen. Lipstadts lösning kombinerar självförsvar, utifrån historiska och nutida fakta och erfarenheter, med hyllandet av grundläggande demokratiska och medmänskliga principer. Ett råd avpassat för vår tid.

 

  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun,  New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006

 

©Arimneste Anima Museum #7

Var är mitt hem?

 

 

Om Franz Kafkas Förvandlingen

Året är 1915 och Gregors rum och familj är ett mikrokosmos för den juridiskt uppbackade europeisk-patriarkala familjeordningen: Gregor bör stiga upp klockan fyra, gå till sitt arbete i den manligt kodade offentligheten, inte ha en ”pipig röst”, inte vilja stänga in sig för att skriva.

Att följa mönstret vore att söka göra rätt maskulinitet, att vara en korrekt man och medborgare, en kugge i maskineriet, såsom i Strindbergs äktenskapsdramer där maken tecknas som löneslav åt den parasitära hustrun (husslaven som inte har formella möjligheter till studier och arbete).

Den som inte förmår bete sig i enlighet med påbjuden ordning, det vill säga bete sig som antingen man eller kvinna på rätt plats med rätt sysslor i rätt rum, riskerar att uppfattas som ett monster, ohyra, spöke. Men innan Gregor blir ett monster blir han en insekt. Gregor blir en skalbaggekropp för stor för att passa in i sovrummets dörröppning. Han är fel i fel rum, det feminint kodade hemmarummet där han helst av allt vill ägna nätterna åt att skriva och dagarna till att sova ut.

Att vara ”djur” innebär i det mänskliga samhället att vara instängd, som arbetskraft för varor eller som kropp för senare förtäring, alternativt förment funktionslös som en lus eller skalbagge som ännu inte lätt kan exploateras i produktionen; ett skadedjur endast värt förakt. Gregors mänskliga medvetande gör fel artus i det för honom felaktiga människorummet. Familjen uppvisar xenofobi, och Gregors beteende misstolkas.

Genusordningen, påvisad av Yvonne Hirdman, kan utökas med artusordningen. Genus och artus sammanstrålar till en normativitet i mönster av dikotomi respektive över- och underordning. Gregor hamnar utanför i det informella regelsystem som tillskriver hen mindre mänsklighet (obegripligt genus) och frånvaro av mänsklighet (obegripligt artus).

Men Gregor är lojal med människorna: ”Han kände sig åter införlivad med mänskligheten och hoppades av båda, såväl läkaren som låssmeden, utan egentlig åtskillnad, att de skulle nå storartade och överraskande resultat.” Läkaren skulle kunna medicinera honom och låssmeden skulle kunna låsa in honom – på livstid – och fallet vore löst!

Det egna rummet blir en tillflykt: Att hänga från taket, utforska väggarna, utforska världen, som senare Virginia Woolf i Ett eget rum. Att få vara sig själv när de andra rummens påbud förkastar ens performance – för att tala med Judith Butler. Rummet som en tillåten feministisk plats för queerhet, skrivande och andra obegripligheter. Den småborgerliga familjen äter kött och Gregor är på rummet. Gregor vill inte ha mjölken som Grete bjuder på, han vill bara ha gamla matrester, Gregor dumpstrar: ”Jag har ju aptit, men inte för sådana saker.”

Att  som underställd vilja äta vegetabiliskt, att bryta mot köttnormativiteten, är att riskera bli behandlad som det djur en vill försvara. Det är att bli en svältkonstnär, att bli placerad framför den tomma tallriken. Gregor är i rummet tre månader: Ska det bli en håla utan möbler eller förbli mänskligt med möbler? Familjen tömmer rummet för att sedan låta rummet förfalla genom att fylla det med avfall och bråte. Gregor utestängs i instängdhet, Gregors förvandling är familjens förvandling: Utanför sitt rum jagas han av fadern med käpp och äpplen. ”Hur ödmjuk han än är… stampar fadern bara hårdare med fötterna.”

Gregors situation liknar brottsoffrets, flyktingens, Jesus sista månader. Den omvårdande Grete sviker likt Judas (Gregor har tänkt betala för konservatoriet systern önskar gå på) och utropar Gregor som ett det som familjen ”måste försöka bli kvitt”. De inneboende kött-tuggande hyresgästerna uppträder som de tre stupida männen, och städerskans vittnesmål om Gregors uppståndelse tillåts aldrig bli ”förkunnad” till den ointresserade familjen.

Eftersom Gregor enligt familjen-samhället har invaderat dem: ”detta djur förföljer oss”. Gregor är skyldig till att inte kunna försörja familjen längre, till att vara äcklig i deras ögon, till att inte passa in i familjeordningen, till att vara syndabock. Gregor pådyvlas ansvaret för sin situation av utanförskap och görs till smuts och sedan till lik (som återuppstår). Gregor ”måste dö”, men ”lever ännu i gryningen”. Efter att Gregor dött flyttar familjen till en mindre våning och ser framemot Gretes lansering på äktenskapsmarknaden där hon med sin “yppiga kropp” kan skaffa sig en ”duktig man”. Den absurda ordningen tar ett nytt varv.

Innan hans egen mänskliga familj förvandlats till förföljare, tänker Gregor: ”Om allt, lugn och förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse?” Den profetiska kroppen vittnar om vad som ska hända i den kommande fascistoida ideologin och morfologin; vad som ska hända den som skrivs in i de skapat värdelösa kategorierna, och som steg för steg politiskt förvandlas till insekter, svikna av mänskligheten. Metoden att skapa rädsla och förakt för svaghet, stigmatiseringen av underordnade minoriteter: Säg att de är som X, säg att de är X, tolka dem, teckna dem som X, säg att det är de vi brukar eller måste utplåna.

”Ingen tycks ha haft så mycket gemensamt med så många som denna ensamma författare som mindre än någon annan visste om han hade något gemensamt ens med sig själv”, inleder Karl Vennberg översättningen av Kafkas novell 1964. Men visst gestaltar, förutspår och påminner oss Förvandlingen om vårt grundläggande ontologiska misstag: För att transformeras till djur måste vi förutsätta att vi inte är djur, men vi kan inte bli det vi redan är. Vi kan inte bli djur eftersom vi redan tillhör gruppen (alla exakt lika mycket).

Den kommande mänskliga katastrofen ska få en planetär dimension. Också i det universella rummet får utplåningen vittgående konsekvenser. Det skövlande skogsbrukets insektsutradering – varelser med hjärnkroppar kapabla att navigera hemåt efter månen och stjärnorna – leder till utebliven pollinering, saknade färger, begränsad odling, för lite mat, avskuren framtid. Så förmedlar Förvandlingen den för alla varelser gemensamma existentiella flyktfrågan: Var är mitt hem och hur kommer jag dit?*

Att vara med djuret i dess kropp och erkänna djursläktskapet i vars och ens kropp är en empati- och sympatiövning. En prövande förvandling som kan avväpna och avlägsna både det fascistoida hotet och hotet från Antropocen. Vägran att äta det serverade kombinerade djurföraktet och självföraktet är svältkonstnärens antifascistiska motstånd. Gregors mänskliga insektsprotest framstår odödlig när den, istället för att ta avstånd från de första och sista offren, förtvivlat skrattspeglar läget och uppförstorar förminskningen.

 

  • * I Djurens liv (2001) Nya Doxa, skriver J. M. Coetzee att Röde Peter i Kafkas Rapport till en akademi ställer sig denna fråga i fångenskapen hos människorna, s 31.
  • Förvandlingen av Franz Kafka (1883−1924), kortroman/novell utgavs 1915 och översattes till svenska av Caleb J. Anderson och Karl Vennberg, Forum 1964 och på nytt av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll (2000) 2007.
  • Version of this article in English

 

 

©Arimneste Anima Museum #4

Filmtips om insekter:

Who killed the honey bees (2009)

Vanishing of the bees (2009) Marayam Henein & George Langworthy

Queen of the Sun (2010) Taggart Siegel

Allåldersfilmer:

The Importance of Bees (2014)

Insects & bugs. Don’t kill the bugs!

The Beemovie (2007) Jerry Seinfeld

Artikeltips:

Allt om vetenskap om skalbaggar

Aftonbladet kultur om entomologi

Dissolving love bars

 

 

Romeo och Julia (klass), Othello och Desdemona i Othello (hudfärg), Fred och Laurence i Xavier Nolans Laurence anyways (genus), Chiron och Kevin i Tarell Lavin McCraney och Barry Jenkins Oscarsbelönade poetiska uppväxtskildring Moonlight (sexualitet).

Tänk alla förälskelser som hindrats för att samhället ansett dem inte följa angivet mönster. Som hindrats men som trotsat och överlevt och försatt berg. Två jazzdiggare med sinne för humor träffas på en danstillställning i London. Året är 1947, den ena har varit frivillig i det militära under kriget och är nu kontorist på en advokatbyrå, den andra är juridikstuderande vid universitetet. Efter några veckors dejtande bestämmer de sig för att ingå äktenskap.

Det skulle kunna vara smått trivialt. Två som möts, finner gemensam våglängd, blir kära för livet. Happens all the time. Men Ruth Williams är vit och Seretse Khama svart, därutöver tronarvinge i brittiska protektoratet Bechuanaland, nuvarande Botswana. Deras kärlek blir till en storpolitisk angelägenhet; såväl det brittiska kolonialstyret som parets familjer söker avstyra föreningen trots att det inte finns några juridiska hinder varken i Bechuanaland eller i Storbritannien.

Men rasismen är djupt förankrad i ekonomiska och politiska maktförhållanden. Sydafrikas premiärminister Malan, följd av tidigare nazistsympatisören Strijdom, inför apartheid och förbud mot äktenskap mellan svarta och vita; varpå Bechuanaland, granne i norr, blir tillflyktsort för ANC-aktivister som Nelson Mandela, Oliver Tambo och författaren Bessie Head. Att ett blandat prinspar med demokratiska ambitioner skulle bosätta sig i Bechuanaland är otänkbart för Sydafrikas vita minoritetsregering.

Och Storbritannien sätter de egna ekonomiska intressena – de brittiska gruvföretagens verksamhet i Sydafrika – främst och lånar sitt öra åt Sydafrikas krav.

Den 10 mars har regissören Amma Asantes (Belle) mycket sevärda A United Kingdom svensk premiär. Filmen är baserad på historikern Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, en bok som redovisar varje diplomatisk tur och varje motkampanj i striden om paret Khamas vara eller inte vara.

Stora delar av folket i Bechuanaland skattestrejkar och samarbetsstrejkar för paret Khama; stödorganisationer i Storbritannien bildar opinion och bistår massmedia med argument och fakta; rasister på byråkratiska nyckelposter i det brittiska styret ersätts av mera upplyst folk. Samtidigt återvänder studenter från elituniversiteten i väst och bygger afrikanska självständighetsrörelser som utmanar det brittiska kolonialväldet. Med stöd av en kvinnornas revolution – en förbisedd och avgörande händelse som skildras i boken men saknas i filmen – blir Botswana 1966 demokrati inklusive kvinnor med Oxfordutbildade Seretse Khama på presidentposten.

Noteras bör att det fanns en kvinnlig pretendent till ämbetet, Oratile Sekgoma, som britterna vägrade samarbeta med. En kvinna på landets högsta post var enligt britterna “out of the question.” Kanske var det lätt för dem att glömma vem som satt i högsätet hemmavid.

Visst bidrog kärleken mellan Ruth och Seretse till att ruska om det brittiska imperiet. Men i många år kämpade de förgäves mot de ekonomiska och politiska maktspelen. En privat situation som nog skulle ha känts igen av byggnadsarbetaren Richard Loving och hemarbetaren Mildred Loving i 1960-talets USA. I Jeff Nichols inkännande film Loving efter Nancy Buirskis dokumentär The Loving Story (2011) visad på Göteborgs filmfestival i februarihar paret Loving, hon svart, han vit, giltigt certifikat på sitt äktenskap. Till ingen nytta. Polisen arresterar och förvisar de nygifta från staten Virginia. Antingen skilja sig och flytta hem, eller förbli gifta och inte kunna fara hem.

Raslagarna i Virginia förstör Lovings framtidsplaner men rasismen kan inte förstöra kärleken. För Lovings och Khamas existerade inte valet att ge upp, kärleken gav dem inget val. Också Richard Loving utsattes för rasism och kritiserades av både vita och svarta. Ruth Khama likaså, särskilt i Bechuanaland där de vita kolonisterna bland annat frös ut henne från sällskapslivet och nekade henne att äta på hotellrestauranger.

Paret Khama respektive paret Loving intervjuades på sin tid, och var för sig, av tidningen Life magazine som en del av kampen för legalisering av blandäktenskap. Mängder av medkännande människor gav sitt stöd – fler i det rika paret Khamas fall än i det avsevärt mindre privilegierade paret Lovings.

Vackert då att Mildred Lovings insats för kärleksrätten blir den mest utslagsgivande. Mildreds omvärldsbevakning av protestmarscher på tv ger henne idén att skriva till Robert F. Kennedy, som lämnar vidare till en juristförening (ACLU) villig att ta sig an saken utan att fakturera. Fallet prövas med framgång i Högsta Domstolen som konstitutionellt avskaffar förbudet mot interracial marriages, därmed även i de sexton amerikanska stater utöver Virginia som fortfarande hade raslagar.

Paret Khama öppnade världens ögon för kärleken oavsett hudfärg. Paret Loving gjorde kärleken juridiskt tillåten i hela USA. Och så småningom med än vidare betydelse: År 2015 i målet Obergefell vs Hodges användes domen i Loving vs Virginia för att kriminalisera diskrimineringen av gayäktenskap i de amerikanska staterna.1 Europaparlamentet hade då tidigare samma år antagit en resolution som erkänner samkönades lika rätt att ingå äktenskap. En reform som infördes i Sverige 2009 och nyligen i Finland (1:a mars).

Äktenskap eller inte äktenskap. Samboende eller särboende. Relationer eller inte relationer. Valet ska självfallet vara fritt och lika för alla. Varje år den 12:e juni firas i USA Loving Day, blandkärlekens dag till åminnelse av Mildred och Richards seger i Högsta domstolen 1967. Oftast är festprissarna olikkönade, men allt fler samkönade och frikönade har börjat förfesta före Pride. Eftersom allas rätt att vara den de är/vill vara, och allas rätt att älska den/de de vill älska, upplöser många gränser. Med den nya amerikanska presidentens tveksamma inställning till mänskliga rättigheter framstår den vetskapen viktigare än någonsin.

 

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  • Not. 1. Filmen The Case Against 8, 2014,  berättar om legaliseringen av samkönade äktenskap i Kalifornien.
  • Bild från filmen, huvudrollerna spelade av David Oyelowo och Rosamund Pike

In English

©Arimneste Anima Museum #3

Hidden figures

 

 

I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.

Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)

Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.

Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.

I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.

På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?

En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:

I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.

Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.

Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971:  ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.

Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.

  • Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
  • Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017, översättning till svenska Gunilla Mattsson
  • Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.

©Arimneste Anima Museum #3

Den dolda ekopoesin

 

 

Tomas Tranströmer berättade en gång i en dokumentär (sänd 7 December 2011) om hur naturlyrik kunde tas emot av recensenterna under det sena 1960-talet: ”Om man hade med ett djur eller ett grässtrå blev man avfärdad som reaktionär.”

Mare Kandres Deliria från 1992 sjöng profetiskt men någon större respons på civilisationskritiken kunde inte skönjas.

Recensionerna av Joy Harjos Karta över nästa värld från 2012 blev, till liten förvåning, lätt räknade.

Idag, några år senare, är det som vi vet annorlunda. “Ekopoesi”, liksom analyser där “djur” förekommer, uppmärksammas och belönas.

Då borde det vara dags att fundera en smula över hur allas våra maktinfluerade diskurser riskerar verka som repression av det undanskymda ordet.

Tendensen till kapitalisering av glömskan, de nya begreppen för det gamla, diktandet som passar till en ekonomisk logik av krav på ständigt nytt. Ignoreringen och imitationen av dem som analyserade, och protesterade, tidigt och i tid.

Omfamningen av dem som berättar och diktar – men när det är försent, när förstörelsen och förvisningarna redan har skett. När dövheten för de drabbades röster fått rösterna att dö bort.

På platser där den svenska produktionens projekt gått fram med ödeläggande konsekvenser för miljö, människor och andra varelser.

På andra kontinenter – men också här: Fortfarande har inget stort svenskt förlag gett ut samisk ekopoesi, förslagsvis poeten Rose-Marie Huuva och rapparna Sápmi sisters, med vittnesbörd om och gestaltning av dåtida kolonisering, nutida gruvbrytning och vardaglig diskriminering.

Inte heller räknas poeter, som lägger förtingligandet  av varelser till poesins sedvanliga pendlande mellan distansering och sammansmältning, exempelvis Malmö/Lundbaserade poeten Rabinarayan Dashs Grisarnas känsla för solen, in i den nya ekopoesin.

Kanske har det något med den obligatoriska storskandinaviska melankolin att göra.

Samt möjligen bristen på översättning av senare Derrida, The beast and the sovereign, Derridas sista seminarium, utgångspunkt för den lysande konstutställningen med samma namn på Museu d’Art Contemporani de Barcelona (MACBA) våren 2015.

26/8 2016

In English

Tidigare inlägg 6/8 2016 i Aftonbladet

©Arimneste Anima Museum #1

 

Rosana Antolí

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-7

 

Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?

 

rosana-antoli-quan-les-linies-son-temps-espai-13-fundacio-joan-miro-foto_pere-pratdesaba-2

 

Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016

In English

©Arimneste Anima Museum #1

 

 

Archive

 

Nummer # 12

The Revolutionary Olympe de Gouges

The End and the Means

Donet

Vattensvit 

 

Nummer #11

Ändamålet och medlen

The Era of Meat is Gone

Natura I

 

Nummer #10

Frågan om rött

Siti Rukiah

To eat or be eaten

Villospår

Världshusen

 

Nummer #9

Lidandelarmet

Freden på bordet

On the origin of violence

Man-male-machine

 

Nummer #8

The hidden climate poetry

Eco climate poetry

Soon it will crack

Pig? Who?

När börjar freden

 

Nummer #7

Hundens genius

Materialet som gick därifrån

Rävarna raskar över isen

Råd för det demokratiska försvaret

 

Nummer #6

Nanine Vallain

Sophocles’ Antigone

Where is my home? Apropos Kafka

Rosana Antolí

Climate, Grub and Politics

 

Nummer #5

Spökets viskningar eller “the elephant in the room”

Slick knockout

Skärgårdshavet Saaristomeri

 

Nummer #4

Var är mitt hem?

Antigone

Skin cloths

Soul sister

 

Nummer #3

The Utmost Silence

Dissolving love bars

Hidden figures

Ouaga girls

 

Nummer #2

Freedom connected

Léonora Miano

Oeniga eniga

Röster

Skallgång saknade

The lost parallel

 

Nummer #1

Andrea Fraser

Den dolda ekopoesin

Därför är det dags att göra slut med jaktromantiken

Rosana Antolí