Kategoriarkiv: Scen

Minoriteternas majoritet

New York 7 mars 1934

Madison Square Garden 7 mars. Tjugotusen människor har samlats för att bevittna en informell domstol döma i fallet ”Civilisationen mot Hitlers Nazityskland”. Anklagelsepunkterna: brott mot konstitutionen, nedmonterad yttrandefrihet, berövade medborgerliga rättigheter, fysiska angrepp på minoriteter.

Inför arrangemanget hade den tyska ambassadören i USA bjudits in att representera försvaret; men istället för att svara vände sig naziregimen till de amerikanska myndigheterna och begärde att eventet skulle stoppas. USA:s utrikesminister Cordell Hull returnerade omgående att relationerna till den tidigare tyska regeringen varit goda, och att det var först nu, med den nya regeringen, som problemen uppstått. Om rapporterna som strömmade in om personliga skador upphörde, skulle också problemet upphöra.

Året var 1934. I Sverige talade få i så otvetydiga ordalag som den informella domstolen i Madison Square Garden. Men också här fanns tydliga motståndsröster. En grupp konstnärer, Albin Amelin, Vera Nilsson, Anne-Lise och Ulla Esmund, Sven X:et Erixson, Bror Hjorth, gestaltade i tidskriften Mänsklighet nazismens hot mot allt vad den moderna civilisationen tillkämpat sig av yttrandefrihet och frihet från tyranni. I första numret medverkade författaren Harry Martinson med dikten ”Livet och stöveln”. Olyckligtvis stötte tidskriften på hinder, nekades distribution och tvingades lägga ned. Någon kraftfullt formulerad kritisk medvetenhet tycktes inte vara möjlig i det offentliga samtalet i Sverige.

I USA däremot syntes sedan år tillbaka en hårt kämpande opposition både mot Hitlerismen i Europa och mot landets växande inhemska fascism och nazism. Nyligen släppta dokumentärfilmen Nazi Town (PBS 23 januari 2024) tecknar en upplysande bakgrund. Under 1920- och 30-talet bredde de fascistoida organisationerna ut sig och blev populära. År 1924 registrerade den vita överhöghetsgruppen KKK drygt fyra miljoner medlemmar. Nazistiska tysk-amerikansk-kristna föreningen German American Bund ordnade regelbundet indoktrinerande sommarläger för ungdomar i de norra delstaterna. Nationell radio sände prästen Charles Coughlins hetsiga förkunnelser med patriarkala och rasistiska, särskilt antisemitiska, budskap till fjorton miljoner lyssnare. Den så kallade vita rasens renhet måste skyddas – en idé som Coughlin och anhängarna menade passade väl in i det amerikanska idealet.

Rasism som en del av den amerikanska livsstilen? Dokumentären Nazi Town besvarar frågan genom att skildra hur rasåtskillnadslagar och rasdiskriminering, liksom gayförföljelser, antisemitism och kvinnodiskriminering, alls inte utgjorde olyckliga avvikelser från ett i övrigt demokratiskt samhälle, utan var en del av vardagslivet i familjen, skolan, utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i offentliga miljöer och bostadskvarter. Det amerikanska inbördeskriget (1859-1861) hade förvisso inneburit slaveriets avskaffande, men apartheidstrukturen fortlevde – och den hade folkligt stöd. Till skillnad från i Europa före Hitlers makttillträde utgjorde diskriminering en betydande del av samhället, såväl legalt som via vanor och traditioner. Rasistiska ideologier befann sig inte, som en skulle kunna tro, i offentlighetens marginaler.

Sådan politik var tvärtom på frammarsch. Auktoritära och svaghetsföraktande idéer kunde framställas som förebildliga, och som ingående i politikens mittfåra. Djupt förborgade och fördomsfulla uppfattningar om rasåtskillnad, könsåtskillnad och heteronormativitet representerades av ett dussintal medlemmar i den amerikanska senaten och kongressen. Målet på längre sikt innebar att demokratiska processer och institutioner skulle ersättas av ett världsförbund med USA i ledningen – den idag återupplivade föreställningen om ”America first”.

En nyckelperson i denna politiska riktning hette Henry Ford, biltillverkare och en av uppfinnarna av löpande bandet-principen, idén om likriktad massproduktion, präglad av en förtingligande princip, som före Ford realiserats i Chicago i den industriella slakten av djur, och som senare kom att stå modell för socialpolitiken i Nazityskland. Den populäre Henry Ford satsade avsevärda summor på att distribuera antisemitisk propaganda, och ge pengastöd direkt till Hitler och nazistpartiet i tron att de menade vad de sade om att upprätthålla världsfreden.

Ett viktigt inslag i de högerextrema strömningarna utgjordes av allmänt accepterade rön från så kallade rashygieniska studier. Omfattande och upprepade experiment på försvarslösa djur i fångenskap användes till att underbygga ideologier om vit överhöghet och rasism, idéer med historiska rötter i både genomförandet och försvaret av koloniala och imperialistiska projekt på andra kontinenter. År 1924 i USA klubbades en immigrationslag igenom som utifrån rashygienisk pseudovetenskap prioriterade vita från nordeuropeiska länder.

Utvecklingen i Europa gav medvind åt den antidemokratiska trenden i USA. När American Jewish Congress på bred front – liknande event hade uppförts i mindre skala 1933 – samlade landets minoritetsorganisationer till folkdomstol i Madison Square Garden 1934, utgjorde det kulmen på en politisk strid som pågått i USA i många år. En av de i vår tid bortglömda men i samtiden framträdande opinionsbildarna i denna strid var journalisten Dorothy Thompson, rösträttsförespråkare och första kvinnliga chef för New York Evening Post och Philadelphia Public Ledger i Wien och därefter Berlin.

På personlig inbjudan från Hitler 1931 porträtterade Dorothy Thompson Hitler, men som en ordinär person med brister och uppenbara svagheter, det vill säga långt från den bild av Den store räddaren som nazipropagandan spolade ut över Tyskland. Det föga smickrande porträttet, publicerat i Cosmopolitan Magazine, ifrågasatte Hitlerkulten och ledde tillsammans med ytterligare kritiska artiklar till att Dorothy Thompson på direkt order från Hitler utvisades ur landet 1934. Porträttet av Hitler som medelmåttig, och åt det karaktärssvaga hållet, vidgades till en längre essä tryckt i bokform, I saw Hitler (1932), som varnar för nazismen som påtagligt hot mot demokratin och världsfreden.

Efter att ha lämnat Berlin för korrespondentuppdrag i Paris föreläste Dorothy Thompson i USA mot antisemitism och totalitarianism – och uppmanade särskilt journalister att värna yttrandefriheten och ge utrymme för debatt. År 1938 gav Dorothy Thompson ut en bok om flyktingars situation och deras bidrag till välfärdssamhället. I New York Herald verkade hon som antinazistisk kolumnist och hos NBC med ett eget radioprogram som lockade miljontals lyssnare. Time Magazine 12 juni 1939 porträtterade Dorothy Thompson på omslaget och utnämnde henne till ”den tveklöst mest inflytelserika kvinnan i USA” jämte Eleanor Roosevelt.

Maken och författaren Sinclair Lewis, första amerikan att tilldelas Nobelpriset i litteratur (1930), inspirerades av partnerns motståndsjournalistik och skrev 1935, drygt tio år före Orwell, It can’t happen here, en satirisk roman om hur totalitära idéer kan få fäste och leda till diktatur i ett land där det inte borde kunna hända.

Även om amerikanska medie- och förlagsredaktioner visade öppensinne i jämförelse med de europeiska inklusive de svenska, kan Dorothy Thompsons antifascistiskt demokratiska gärning knappast sägas ha utgjort praxis. Flertalet tidningsredaktioner publicerade aningslösa reportage om Hitler och nazismen, exempelvis intervjuade en hyllad korrespondent för New York Times, i en stort uppslagen artikel i juli 1933, Hitler efter makttillträdet utan att ställa en enda besvärande fråga.

Dokumentären Nazi Town ger, indirekt, sammanhang åt protesträttegången i New York 1934. Med utgångspunkt i devisen ”We are not alone” lyckades arrangören American Jewish Congress kongenitalt formera de tjugoen vittnena och företrädarna för minoriteter, kvinnor, arbetare, judar, katoliker, gayfolk, akademiker, konstnärer, lärare och läkare, idrottare och författare, till en majoritet, en kör av starka och i övrigt skiljaktiga röster ur den amerikanska folkopinionen för kosmopolitism och ekumenik i kontrast mot Hitlers hat, likriktning och åsiktskontroll (”Gleischschaltung”).

Upplägget syftade till att skapa varaktig debatt om situationen i USA och Europa, samt till att få den amerikanska regeringen att konkret fördöma nazistregimen i Tyskland, företrädesvis medelst en kombination av handelssanktioner och solidariskt stöd åt de drabbade i landet. Från scenen i Madison Square Garden talade de tjugoen representanterna i sammanlagt fyra timmar om naziregimens undertryckande av medborgerliga rättigheter och demokratiska processer. De allra flesta i publiken var kvar till slutet när före detta hovrättsåklagaren i New York Samuel Seabury levererade sammanfattningen av anklagelsens olika punkter, senare publicerade i boken The Case of Civilization against Hitlerism.

Efter att ha överlagt förklarade domstolen, via prästen John Haynes Holmes, den stämda regimen som kriminell, ity den underminerat den tyska republiken, avskaffat konstitutionen, yttrandefriheten och pressfriheten, liksom den fria forskningen, undervisningen och konsten, ersatt lag och rätt med enväldets godtycke, och genom hotelser, bedrägerier, planer om utrotning, fysiska angrepp, stöld, tortyr och dödsstraff i praktiken förslavat hela folket. Inför ”mänsklighetens högsta domstol” befanns styret skyldigt till brott mot civilisationen.

Rättegången, universellt etisk, politisk, profetisk, utspelade sig för exakt nittio år sedan men ter sig likväl i många delar brännande aktuell i förhållande till flera länder i allas vår nutid.

Källor och vidareläsning

© Arimneste Anima Museum # 27