Poolen

 

 

Anno 1991

Rummet var litet med fönster utan gardiner mot trädgården. Det innehöll två sängar, smala men oanvända, madrasserna utan bukt i mitten. Från fönstret syntes en tennisbana, en stenlagd veranda med solstolar, dynor, ett biljardbord, långskaftade blommor i rabatter på sluttningen nedanför, en rad högväxta balsampopplar, och längre bort, men fortfarande på den vidsträckta ansade gräsmattan, en pool.

Poolen i fjärran blänkte stilla med små krusade vågor i den varma och fuktiga luften. Att de hade pool hade avgjort saken. Uppgiften om poolen var anledningen till att de utan större knot hade packat sina väskor, hoppat in i bilen, sovit sig igenom färden i baksätet och nu befann sig avlämnade i det lilla gästrummet. Hon hade föreställt sig en mindre modell. Kanske tillverkad i sten, en antik variant med näckrosor och mörkt vatten, en rektangel bred nog att rymma en eller två simmare. Den här! Var den tio meter lång, två meter bred? En bassäng med blåkaklad botten för stora sällskap med råge värd den långa bilresan.

De bjöds att utforska trädgården, dess rymd och omkrets, dahliorna i rabatten på sluttningen, träden och verandan. De visades till köket, de ombads fråga husan om det fanns något de kunde hjälpa till med. Vid middagen placerades de vid ena änden av bordet med familjens två barn på varsin sida. Vad hette de nu igen, föräldrarna hade sagt deras namn men de hade glömt dem genast de hört dem. De sade sina namn, men det förblev osäkert om de två barnen uppfattade stavningen. Husan från köket cirkulerade med serveringsfaten, hällde upp vatten, bar in och ut tallrikarna och glasen. De glömde att lägga sina servetter i knäet och husan påminde dem på diskret vis. När servetterna placerats ovanpå resterna och middagen var över blev de anmodade att spela tennis i trädgården med de två barnen.

De somnade trötta i det lilla rummet som doftade av balsampopplar, dahlior och nyklippt gräs. De vaknade och betraktade sina händer, huden som fortfarande var oskrynklad, näsan och kinderna, och ryggen som var blek. De viskade om de två barnen och hur lätt det hade varit att slå dem i tre raka set, om tennisracketarna som låstes in i garaget, och om barnens föräldrar som talade med vänlig men bestämd röst. De steg upp från de smala, närapå oanvända sängarna och gick till köket, mottog instruktioner, tvättade kläder i tvättstugan, dammsög på nedre plan, moppade golven, tömde sopor, bäddade med rena lakan i de många rummen, bistod matlagningens förberedelser, spritsade, rensade, silade, skalade, kokade och bräserade, diskade, torkade och ställde in, de åt middag i köket.

På söndagsmorgonen kom föräldrarna och hämtade. De intog sina platser i bilens baksäte, de vinkade adjö till husan. Bilen rullade sakta ner från höjden i riktning söderut, genom trädgårdskvarteret, förbi de vitmelerade villorna bakom de vita planken, häckarna, de bevuxna murarna, dahliorna och poolerna innanför. De hade haft det bra. De hade spelat tennis. De hade spelat spel på rummet. De hade inte hunnit sola för allt spelande. När bilen svängde ut från kvarteret tryckte de näsan mot bilrutan för att skymta de två barnen och deras föräldrar i kvarterets gemensamma femtiometerspool där de plumsade, hoppade, dök och kastade boll mellan sig över det skimrande vattnet.

© Arimneste Anima Museum # 17