Labyrinten

 

 

I Berlin före andra världskriget fanns en svenskkoloni av redan boende eller ditresta, på besök eller kvardröjande i staden. Hur förhöll de sig till samhällsutvecklingen? De kritiska medierna på hemmaplan, i Sverige, var få och någon kollektivt upprorisk antinazism syntes inte till. Att säga ifrån, bojkotta, avvika från massan, organisera sig i motrörelser kom att bli en hyllad reaktion först efter kriget.

Idag hade utvecklingen i Tyskland ifrågasatts av folk i allmänhet. Författare, föreningar, nätverk hade skrivit kritiska artiklar, gjort uttalanden, anordnat resebojkotter, demonstrerat utanför ambassaden, krävt öppna ställningstaganden. En solidarisk vänförening hade bildats, liksom grupper på sociala medier; en konvoj hade farit till Berlin för att ge stöd åt landets demokratiska krafter.

Förmodligen. Huruvida människor idag hade förstått vad som höll på att ske och agerat därefter är inte helt lättbedömt.

Men svenskt nazimotstånd på plats existerade. Ett tydligt och myllrande vittnesmål återfinns i historikern, kulturskribenten och kulturpersonligheten Vilhelm Scharps minnen från Tyskland och Nazityskland, samlade i Labyrinten från 1920- och 30-talets Berlin, och redigerade av historikern Andreas Åkerlund.

Vilhelm Scharp, född 1896 i Stockholm, var bara tio år gammal när han efter att familjen splittrats placerades på Lundsbergs internatskola. Återkommande depressioner ledde till skrivkramp, självsaboterande perfektionism och avbrott i studierna. Till trots mot den svikande hälsan lyckades Scharp ta en kandidat i litteraturhistoria och historia – och därefter en ämbetsexamen i poetik samt historia.

Denna slags examen, fil. mag. historia, gav rätt att söka adjunktstjänster och att titulera sig historiker. På rekommendation erbjöds Scharp 1928 anställning som utlandslektor vid Friedrich Wilhelms-universitetet i Berlin, då ett av världens främsta. Från Berlin beskrev Scharp vad som hände på gator och torg, i parker och på valmöten där nazister höll offentliga propagandatal. Han fick inblick i och deltog i de verbala och strategiska striderna bland utlänningar i Berlin, på ambassaden och i Svenska kyrkan där han var ordförande i ungdomsföreningen.

Ett andra hem blev den italienska restaurangen Taverne i hörnet av Courbière-Strasse. Här umgicks diverse nazikritiker och andra skeptiskt sinnade personligheter mellan 1930 och 1938. Stamgästerna vid borden under de påbjudna porträtten på Mussolini och Hitler – utökade av restaurangägaren med ett kosmopolitiskt urval andra porträtt – bestod av studenter, universitetslärare, diplomater, konstnärer, konsthandlare, utländska journalister, film- och teaterfolk.

I krogmiljön trivdes bland andra Arnold Zweig, författare till den första stora krigsromanen Sergeant Grischa, och vän till Freud, som kallade Scharp för ”den förhindrade författaren”, och sångerskan Ingrid Wiksjö från Frösön i Jämtland, då firad sopran, ”Die schwedische Nachtigall”, som underhöll Tavernes gäster med kunskaper och berättelser.

Som god lyssnare blev Scharp nära bekant med Jakob Bollschweiler, mer känd som konstnären Bollsch. Akuta ekonomiska problem hade bidragit till att denne hade antagit uppdrag, erhållit Hitlers gunst och en snabb karriär. Något han inte gärna ville avhandla, utan hellre berättade anekdoten om en rik dams hävdande av hundars naturliga lekförmåga. Konstnären hade kontrat damen genom att lägga sig vid damens fötter och skälla: Inte kunde hundar leka, de var ju rovdjur som övade sig inför den naturliga jakt som berövats dem av deras matmor.

Gestaltningen säger förstås mer om den nazistiskt anstrukne konstnären än om damen och hunden. Som den visar på nazisternas tveksamma perception: fenomenet ”play bow” hos hundar – förmågan till kroppslig lekinvitation, att tampas på lek och inte på allvar – verifierades, symtomatiskt nog, inte av den nazityska kvasiforskningen utan av amerikanska etologer (långt senare).

Enligt Scharp var Bollschweiler som många konstnärer i tiden “politiskt aningslös, men lyhörd för flammande appeller och löften”, och förmådde inte stå emot ”en jättelik våg av audiovisuell propaganda som överspolade Tyskland och särskilt dess huvudstad” efter det halva maktövertagandet 30 januari 1933. Dessbättre hann Bollschs konst inte färgas av ”tyskarnas muskulöst heroiska estetik”,  ”förgrovad barock, en träaktig Düsseldorfromantik, vykortstorra aktmodeller”, då han avled i en flygkrasch 1937 och därmed räddades ”från att förtvina bland Tredje Rikets hovdekoratörer”.

Efter maktövertagandet 1933 började likriktningen medelst stöveltramp, militärmusik och ungdomsrörelsen Wandervogeler-rörelsens visor, obligatoriskt uppsatta flaggstänger på bostäder, balkonger och balustrader – en ”operamässig dekorationseffekt i den svala vårbrisen”, ”en bedövande massuggestionens stormvåg”, vittnar Scharp. Hur stark nazipropagandan kunde upplevas av den tidens reklamovana människor illustreras av hur en judisk dam, en släkting till Arnold Zweig, och vän till Scharp, trots sitt avståndstagande från nazismen, under en förbipasserande naziparad, måste stoppa en näsduk i munnen för att inte stämma in i folkmassans jubelrop.

Bland de 60 procent berättigade som inte röstade på Hitler i riksdagsvalet 1932 fanns de som kände både förtvivlan och hopp. Och bland de som upplevde det sistnämnda fanns många som ville hålla sig ovetande om att feststämningen betalades med brutala övergrepp och hatkampanjer. Utländska turister rapporterade hem om att tyskarna slutit upp bakom Hitler. Så behövdes det också bara några få år för att iscensätta upprustningen, bryta mot Versailles-fördraget och besätta Rhenlandet.

De europeiska parlamenten, förskräckta av bolsjevikerna i Ryssland, stoppade huvudet i sanden – alternativt föredrog, i hemlighet, nazismen framför kommunismen. För etablissemangen kunde nazismen framstå som ett användningsbart verktyg mot ”det röda hotet”. Stridspiloten Göring åkte runt på visiter, uppträdde belevat och beundrades av ridderliga engelska motståndare som en garant för Hitlers nobelhet.

Även Weimarrepublikens rikskansler Frans von Papen, mannen som övertalade Hindenburg att Hitler kunde kontrolleras, ambassadör i Wien 1938 och i Ankara 1939–1944, deltog med charm på internationella jaktpartier – också i Sverige, berättar Scharp. Inte många lyckades genomskåda nazisternas intrikata bedrägerier. Exempelvis hyllade en av de mer ansedda tidningarna i England, London Times, i en uppmärksammad ledare Hitler ”som en ärlig målsman för rättvisa och moderation”.

Journalister som skrev från Berlin för att väcka de ovaksamma kunde kallas ”skräckmålare och journaljer” och blev avfärdade som hysteriker och offer för ”gruelpropagandan”. Några sökte nå ut till allmänheten genom att använda ironi, men många blev censurerade av sina redaktioner. Kritiska journalister som rapporterade från Nazityskland fick sina artiklar refuserade, minns Scharp. Undantaget var de amerikanska redaktionerna.

Den amerikanske journalisten Edgar Mowrer rapporterade analytiskt och upplysande om det politiska läget i en serie artiklar i Chicago Daily News 1932, varpå han fick respass från Tredje Riket – och tilldelades Pulitzerpriset i USA 1933. Amerikanen Hubert Renfro Knickerbocker, journalist och författare med smeknamnet “Red” (på grund av sin hårfärg), skrev aningslöst om den italienska fascismen och Mussolini – men visade därefter insikt med avslöjande och välskrivna reportage om Nazityskland, en serie som icke förvånande ledde till att han blev deporterad.

Men flertalet engelsktalande journalister ägde inte rätt förutsättningar för att förstå vad som skedde, menar Scharp. William Shirer kom att skriva ett stort och mycket spritt historiskt verk över nazismen – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – i vilket den nazistiska ideologin framställs som unik för Tyskland; en logisk följd av Martin Luther och den tyska traditionen att blint lyda sin överman. Denna tolkning om unicitet var enligt Scharp en förvillelse: nazismen var snarare ett av flera fall av totalitarianism som uppstod i ett antal europeiska länder.

I sammanhanget omnämner Scharp den ofta överhoppade svenske reklamtecknaren och sportjournalisten Rune Carlsson; som mycket kunnig författade han, enligt Scharp, ”den bästa introduktionen till Hitlerismens uppkomst och idévärld på svenska”: Tredje Rikets herrar och andra (1945). Tilläggas kan att Rune Carlsson finns med i Barbro Alvings (signaturen Bang) reportagebok Det kom aldrig i tidningen (1963), i kapitlet ”I skuggan av en stövel”, s 52, om att rapportera från Nazityskland 1937.

Våren 1933 inbjöds kulturpersonligheter från andra länder för att vittna om den förment positiva samhällsutvecklingen. Några var på förhand uteslutna, däribland Elsa Björkman-Goldschmidt, svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918, föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924, journalist i Wien 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt blev senare, 1950, ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958.

De kvinnliga namnen är i övrigt inte många i Scharps återblickar, varför de som nämns bör läggas på minnet: Helga Stene, lektor i Berlin, klippfast mot nazistiska närmanden, motståndskvinna och feminist under kriget, är en sådan. Hon föreläste i Sverige och Berlin, och kämpade mot nazisterna i den egenskapade organisationen Parents resistance. Svenskarna Sven Hedin och Fredrik Böök däremot, servade, menar Scharp, som ”samvetslugnande medel för de tyskar som av egna ögons vittnesbörd börjat tvivla på högtalarnas, hakkorsfanornas och stöveltrampets pingstevangelium”.

Sedan åren i Uppsala var Scharp vän med Karin Boye och Herbert Tingsten; alla hade varit aktiva i Clartérörelsen. Scharp, Karin Boye, systrarna Märta och Ulla samt ytterligare ett antal intellektuella gav 1931–1933 ut tidskriften Spektrum, i vilken Scharp introducerade André Gide och Gunnar Ekelöfs översättning av dennes pjäs, Falskmyntarna.

I januari 1932 reste Karin Boye ned på besök för att anlita psykoterapi; under vistelsen gick Boye och Scharp, och ett par andra vänner, för att lyssna på Görings propagandatal för Hitler som presidentkandidat. Svenska turister i Berlin, aningslösa eller positiva till vad som verkligen pågick, kunde då ses spatsera omkring med blågula hakkorsknappar på hemmagjorda illasittande SA-uniformer, och framstod som löjliga även för dem som bar originalet.

Alltmedan kretsar i Sverige med tidningen Dagsposten – till vilken tyska staten gav finansiellt stöd – och med Svensk-tyska föreningen som plattform förberedde anslutning till stortyskland. Scharp erfor hur nazismen växte och sökte larma i svenska tidningar. I Nya Dagligt Allehanda beskrev han 1934, under pseudonym, på grund av att han då var statsanställd i Hitlertyskland, maktövertagandet och ”de långa knivarnas natt” (30 juni och 1 juli 1934).

Opinionen i England och Sverige kan inte sägas ha berörts av den hitlerska människodiskrimineringen. Svenskt kulturliv var väl infiltrerat; i oktober 1935 välkomnades Berlinuniversitetets talkör på Stockholmsoperan med hänvisning till ”ädla tyska teatertraditioner”. Kören spelade Aischylos Perserna, det klassiska dramat om segrarens medkänsla för de besegrade – ”en cynisk och planmässigt genomtänkt kulturpolitisk bluffaktion”, ”en förljugen hyllning av segraren Hitlers ädelmod mot sina slagna fiender”, kommenterar Scharp.

Detta tilldrog sig tre veckor efter bödelshugget i Nürnbergslagens arierparagraf då Tysklands judiska befolkning uteslöts från medborgarrättigheter, och detta “i ett land”, skriver Scharp, “där de i generationer gjort insatser för kultur- och samhällsliv.”

Uppsättningen på Stockholmsoperan spelade bokstavligen nazisterna i händerna. Där fanns även en mikronivå för kulturmässig propaganda: språklärare i tyska skickades som stipendiater till Skandinavien och England för att på aptitligt och förljuget sätt sprida nazism med språkexempel à la ’Führern har skapat ordning’ (på tyska). Stipendiaterna rapporterade sedan hem om olika umgängeskretsar och deras inställning till Hitlerriket. Som Scharp skriver var systemet noggrant uttänkt. För propagandan hade ”grammatikexempel högre koefficient än hakkorsbroschyrer”.

Vilhelm Scharp och andra nazikritiker i Berlin förhöll sig professionellt; ömsom åskådarmässigt, ömsom med direkt protest. Till en början sökte Scharp underhålla strategiska kontakter inom nazistpartiet, och 1931 försökte han få till en intervju med Goebbels samt skissa på en studieplan åt Görings son, vilket dock resulterade i att Göring försökte få honom avsatt från lektoratet. Herbert Tingsten delade Scharps åsikt om Hitlers Tyskland och besökte vännen i Berlin fram till 1936 . Via kontakten med Göring kunde Scharp ordna ett möte mellan Tingsten och Göring, enligt Tingsten i en artikel i DN 8/7 1962, ”Möte med nazismen”.

Trots att Scharps undervisning på universitetet övervakades av en uniformerad SA-student, verkade den, enligt egen utsago, som ”friskluftsventiler för lyhörda missanpasslingar i den nya folkgemenskapens’ rike”. I Scharps ögon var Tyskland ett Europas problembarn som det var farligt att låta isolera, och han varnade för att överge de demokratiska krafterna i landet.

Tillsammans med Svenska kyrkans kyrkoherde agerade Scharp mot propagandaministeriet, och särskilt två svensk-tyska vänskapsföreningar som konspirerade för att göra nazistisk kupp i Svenska kyrkan i Berlin. Vågat nog sökte Scharp även korrigera nazister. År 1933–1934 publicerade han tre artiklar i deras egen periodika med innehåll som går på tvärs mot den uppfattning nazisterna ofta hade om Sverige. Budskapet är riktat mot rasideologin och den starkes rätt samt förordar en svensk demokratipraktik med rötter i Engelbrekt.

Lektoratet i Berlin varade tills Scharp sparkades av nazisterna 1936. Uppsägningen föregicks av avbrottet 1933, då han på Görings initiativ skulle ersättas med en nazist, men efter kritisk publicitet i svenska tidningar fick behålla platsen. När han slutligen miste den hade han upplevt Weimarrepubliken i fem år och övergången till Nazidiktaturen i tre år. Åter i Sverige tog Vilhelm Scharp tjänst som läroverkslärare vid nybyggda Sveaplans gymnasium för flickor i Stockholm.

Med antinazistiskt syfte och på uppdrag av UD gjorde Scharp efter hemflytten åtta resor till Berlin. Han engagerade sig i de antinazistiskt verkande föreningarna Nordens Frihet och Tisdagsklubben – ett av föredragen han höll hos dessa föreningar finns med i Labyrinten – och deltog i hjälpen till landsflyktiga, inbegripet hustrun Isabel Neuberger som i slutet av kriget flydde från Berlin med sina värdesaker insydda i kläderna.

Scharp agerade uppgiftslämnare och konsult till den svenska regeringen om nazitysk propaganda i Sverige samt om de svenska nazisternas kontakter med landet, och blev aktiv i det styrande organet för Samarbetsnämnden för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete (SDU), grundat 1943 av Alva Myrdal, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. I nämnden var han verksam med studiecirklar, kurser och föredrag som lärde ut folkhemsdemokrati av svenskt snitt till flyktingar i Sverige.

Efter 1945 tog Scharp plats som ledamot i Svenska Institutets lektorsråd och på 1950-talet skrev han en rad artiklar för Dagens Nyheter, exempelvis ”Hitler som fredsängel” och ”Gäster hos diktaturen”. Scharp kritiserade även svensk historisk forskning för avsaknad av intresse för flyktingarna, de tyska emigranterna till Sverige måste intervjuas, menade han, de hade ju fått inblick i ”den skickligaste och effektivaste politiska falskmynteriverkstaden som hittills funnits.”

År 1944 började Scharp arbeta på en retrospektiv reportagebok som skulle skildra minnena av nazismens framväxt och dess ideologiska rötter, en bok om nazismens historiska evolution: Hur kom det sig att ett civiliserat, liberalt och demokratiskt land som Weimarrepubliken blev nazistiskt?

Den tes Scharp ville förfäkta lyfte bland annat betydelsen av Wandervögel – ungdomsrörelsen som propagerade för självständighet, mot disciplin i skolan, mot nationalism och chauvinism, men som efter första världskriget började hylla motsatsen: ära, plikt, uniformer och lydnad samt att i tidig ålder lära sig använda vapen som leksaker. Rörelsen utvecklades raskt i antihumanistisk, primitivistisk riktning och blev till ett lätt byte för nazismen.

Det var så Scharp förstod nazismens utveckling, menar Andreas Åkerlund. Förlaget Wahlström & Widstrand anmälde intresse att ge ut manuset, men ledsamt nog hann Scharp avlida (1978) innan projektet färdigställts. Andreas Åkerlund menar vidare att Scharps position verkligen var aktivt antinazistisk – men att den utifrån vad vi idag vet om den nazityska politiken och dess metoder ändå kan kallas naiv.

I minnet bör hållas att det är först på sent 1960-tal och under 1970-talet som att öppet ta ställning i brännande internationella frågor blir en förebildlig medmänsklig hållning. Och då till dels som en reaktion på den allmänna undfallenheten under andra världskriget.

Samlingen innehåller, utöver essäerna, en längre intervju från 1929 med Vilhelm Scharps generationskamrat Erich Maria Remarque, författaren till soldatskildringen från första världskriget På Västfronten intet nytt.

 

  • Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
  • Föredrag av Vilhelm Scharp, Sveriges Radio, 1963.
  • Barbro Alving, Det stod aldrig i tidningen, Stockholm: Bonniers, 1963, se Litteraturbanken.
  • Rune Carlsson, Tredje rikets herrar och andra, Stockholm: Sohlman, 1945.

 

© Arimneste Anima Museum # 18