Kategoriarkiv: Existentiellt

Selma Lagerlöfs Nils Holgersson

En äventyrsroman om tolerans, djurbefrielse och människoblivande

I västra Vemmenhög vaggar en gåshane över gårdsplanen. Mårten är såld till slakt och inför ödet ska hans vingpennor klippas. Över Mårtens huvud passerar den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse med sitt streck i skyn. För tamgäss som Mårten hyser Akka mest förakt: När ska de underordnade och utblottade sträcka på halsen och upptäcka friheten bland molnen!

Så plötsligt, i strid med tyngdlag och förväntningar, lättar Mårten från marken. Vingspetsarna tar spjärn och luften fyller lagren av dunfjädrar in på kroppen. Frigörelsen förvandlar tamgåsen från hane till karl, men utan någon vana att flyga, tvingas han kämpa för att hänga med fågelmatriarkatet när det njutningsfullt sträcker ut ovan gårdarna.

Mårten är inte ensam. I ryggdunet klamrar sig gåsapågen Nils fast. Nils har som straff för begångna försyndelser, nedrivna svalbon, krossade starägg, bortslungade kråkungar, snarade trastar och inburade ekorrar, förvandlats till pyssling, ett ”småfolk”.[1]

Tillvaron som pyssling är alls inte bara till nackdel. När flocken landar ”så att boklövet yrde”, upptäcker Nils att han kan förstå vad ”djurfolken” säger.[2] Och att de begriper honom! Inte bara gässen, utan även alla de andra folken med sina språk: ekorrfolk och harfolk, finkar, mesar, spättor och lärkor. Änder och grågäss. Grisslor och alfågel. Skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Goda och kloka fåglar, tjäder, lärka, fiskmås, lom, och snösparv på fjället.

Smådjursfolken, men också naturens växtfolk, står fram som specifika, levande, besjälade subjekt som kan leka, lida och längta: ett träd är inte ett träd vilket som helst utan en viss björk, ett snår är inte ett snår utan ett särskilt hasselsnår. Likadant för glasbjörk, hägg, gran, lönn, ek, lind, hängbjörk, hassel, bok, kastanj, valnöt. Trädens rötter och löv får en ålder och en agens, som när ”ungboken”, för en flyende ekorre, ges rollen av räddare i nöden.[3]

Räddarrollen är också den roll Nils tilldelas när han lär sig nyttan av att handla sympatiskt och kamratligt. Sirle Ekorres hustru har infångats av människor för att bli leksak i en bur åt barnen på gården. Med hjälp av sina nyvunna språkkunskaper får Nils reda på att makarna ekorre har ungar vid en åker i närheten. Människorna rättar sig och låter ekorren ”få sin frihet tillbaka”.[4] Varpå bofinkarna finner skäl att sjunga godhetsvisa om den tidigare stygga Nils gåsapåg.[5]

Nils fritagning av ekorrföräldern är den första av en lång rad räddningsaktioner. Vildanden Jarro, tillfångatagen av människor för att användas som lockfågel, undsätts även han av Nils. Efter fritagningen inser husbondfolket det ondskefulla i strävan att utvidga gården via utdikning av Tåkerns våtmarker. Markerna tillhör fåglarna, och utan våtmarker, inga fåglar. (Och som känt idag: betydligt färre kolsänkor.)

Nils pysslingexistens bär djurens röster i ett körverk för frihet. Vildgässen flyger från gård till gård och retas med de underkuvade tamdjuren; griskultingarna i flock från Skåne vittnar om att ha tagits från sina artfränder: ”Vi har kommit för tidigt från mor och far”;[6] Kolmårdens vilddjurskulor och rövarhålor intygar att björnar och vargar hålls inhägnade som boskap brukar hållas. Ålderhunden Karr närmar sig ättestupan, flyr och blir vän med Gråfäll, älgkalven som kommit ifrån sitt folk, tjudrats och förlorat sin frihetslängtan. Efter att ha guidats av Karr i skogen, vill Gråfjäll aldrig mer återvända till sitt mörka skjul.

Västanvinden gäckar den snåle bonden Lars, sonen till en tidigare snålbonde, som tänkt köra tiggarflickan ut på vägen i regnet, liksom han tänkt strunta i sin gamla avmagrade kuse, hästen han brukade vara stolt över när den var ung. Vintern har förvisso övat förtryck över vackra nejder – men nu har vinden och vågorna ”arbete att utföra” genom islossning.[7] Snålbonden erinrar sig kärleken till hästen, ger tiggarflickan härbärge och tar hand om hästkraken.

Björnmor, vis och erfaren, yppar sina farhågor om den mänskliga existensen: ”jag tror, att människor vill bli ensamma på jorden”.[8] Ja, vill de, människorna, bli ensamma – eller ser de bara inte följderna av utdikning, gruvbrytning, djurfångenskap och snålhet till nästan? Följderna av att söka hantera naturens föränderlighet och möjligheter utan att ta hänsyn till djuren – och människorna, som samerna i norr, som lever direkt av den?

Ja, vilken är mänsklighetens lott? Är den gemensam för alla eller är den olika? Människorna vill följa med upp i skyn när de hör sin egen längtan i vildgässens gåskackel. Låt oss följa med!, ropar gruvarbetarna i Malmberget, arbetarna på Munksjö pappersbruk, och arbetarna på tändsticksfabriken, personalen och de intagna på sjukhemmet, och i skolhusen. Till och med en ö – Öland – trängtar att flyga i väg ”som en fjäril längtar efter sina vingar”.[9]

Alla vill de bort över landgränsen. Dalkullorna vet att rörelsen bort är frigörande – men också att den kan utgöra ett tvång. Under hungeråren/nödåren [1874] måste all ungdom söka arbete på andra orter. Alltjämt går dalkullorna över landskapsgränserna tre till fyra mil om dagen till Falun och vidare till Stockholm för trädgårdsarbete eller roddarbete mellan Albano och Haga.

Människornas längtan bort till något bättre eller undan svåra omständigheter. Nils förstår känslan. Mer och mer en fältbiolog och djurbefriare, önskar han veta var den dyra järnmalmsådern i Kopparberg finns, så att han kan åka hem och köpa loss Mårten. Och bygga en stuga åt vännerna Åsa gåsapiga och lille Mats från Sameland, förvärva Tåkern och ge den till änderna, så att våtmarkerna kan återställas.

”Lev som jag lärt dig” att inte äta fåglar, säger Akka till kungsörnen Gorgo som växt upp under hennes vingar. Gorgo följer inte Akkas råd – men avstår från att förgripa sig på vildgässen. När Gorgo fångats in av människor i ”den stora trädgården” Skansen, skräder inte Akka orden om det som drabbat fostersonen: ”Vi måste fara till det stora fågelfängelset och befria Gorgo”.[10] Nils filar av ståltrådsnätet så att den förhatade fågelätaren och rövaren får flyga i väg. Även impopuläre Smirre räv som tagits till fånga på Skansen befrias av Nils.

Är Akkas och Nils toleranta inställning författaren Lagerlöfs? Fastän Gorgo inte lever som Akka anvisat, det vill säga som gräsätande vildgås, utan som örnar måste leva, förtjänar han ändå sin fostermoders kärlek, det vill säga friheten. Djur och människor av alla sorter och arter, även de som avviker och inte lever förebildligt, har rätt att existera i frihet och göra sina egna val. En frisinnad inställning är den förebildliga.

På besök i barndomshemmet Mårbacka får författaren idén att boken hon har i uppdrag att skriva kan bli en äventyrsbok – och hon finner dess tema när hon minns att fadern opponerade sig mot jakten på vildgäss som tanklös: ”människan hade inte något begrepp om vad de gjorde”.[11]

Nils har hittat sin moraliska kompass, men längtar att bli människa och återvända hem. Han blir påmind om villkoret: Det kan bara ske om Nils för hem Mårten gås. Det låter som en möjlighet: ”Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa”, tänker Nils.[12] Men för att detta ska ske måste Nils inte bara skydda och föra hem Mårten – han måste låta Mårten gå till slakt.

Nils ska alltså lära sig att bli medkännande kamrat till sina nya vänner djuren – för att sedan svika dem in i döden! Om Nils är sonen och gåsapågen, som bör lära sig vårda, för att slakta, råder ingen enkel vänförening mellan Mårten och Nils. För Nils utgör det uppenbarade villkoret ett existentiellt dilemma: förbli en pyssling, som trots sin litenhet räddar andra – eller återgå till att vara en människa, som trots sin makt och storlek, inte räddar, utan förgör andra.

Hur ska Nils bli människa utan att Mårten far illa? Nils vill inte inse vad som väntar, trots att han borde: gårdens vildgäss slaktas för en bra slant. Vi måste våldet – urskuldar sig föräldrarna. Men vem vill då vara människa? Om villkoret är att svika sin reskamrat och bästa vän? Både Nils och Mårten avkrävs foga sig i hemlandet samhällets för dem orimliga villkor.

Dilemmat följer Nils under den långa rutten med mellanlandningar från Skåne till samernas Lappland och tillbaka. Finns det verkligen inte ett alternativ, en annan utväg? För att rädda Mårten – fortsätt med vildgässen utomlands! Utlandet, exilen, att flyga bortom landsgränsen, är den enda räddande möjligheten. Åldriga matriarken Akka vet att Nils inte vill svika Mårten – men inte heller förbli pyssling, förlora sitt hem och tvingas lämna landet.

Akka ger fostersonen Gorgo i uppdrag att hos tomten förhandla fram ett nytt villkor för människoblivande. Akka argumenterar även för att Nils, när han blir en del av mänskligheten, ska använda sin makt till att skapa en fristad för djuren undan människorna: ”Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden.”[13] I all sin tid har Akka ”varit jagad och förföljd”. Skapa en fristad, menar hon, lämna land åt djuren ”där vi finge vara i fred”.[14]

Den alternativa vägen, att finna lösningar bortom ja eller nej, blir farbar för Nils föräldrar när de plötsligt får en ingivelse och inser sitt misstag: den halta hästen, som fadern tänkt avliva, måste inte skjutas. Hältan kan hävas på annat sätt. Gorgos förhandling med tomten följer samma bana, och villkoret ställs om i revolt mot idén om människan som nödtvungen baneman.

Så kan Nils rädda Mårten gåskarl, gässlingarna och makan Dunfin undan slaktbänken – och samtidigt bli förvandlad till människa. Människoexistens blir detsamma som räddarexistens. Och föräldrarna godtar utgången.

Men för Nils har förvandlingen även inneburit förlorad förmåga att språka direkt med djuren, trädsorterna, växtslagen, vindbyarna, bergsmassiven, floderna och haven. Liksom de med honom. Sorgsen över förlusten, men lättad över utgången som helhet, betraktar Nils tamgåsen Mårten flyga i väg med Akkas flock bortom landsgränsen. Den handfasta respekten för vännen villkorades i avsked, onåbarhet, förundran.

Såsom vänskap, kärlek och gemenskap kräver att den andra ges fri. Nils förvandlades till småfolk för att lära sig medkänsla, att inte förråda sina vänner, att rädda dem undan fångenskap och död, och att acceptera även de osedligas leverne, trots att de inte lever efter det egna idealet. I detta står Nils fram som en representant för mänskligheten, med dess behov av att i handling komma bort från såväl mellanmänsklig, som artmässig, intolerans och översitteri.

Nils Holgersson har tolkats som en nationalistisk saga om landskapens särart, men den läsare som kritiskt följer Nils förhållande till djurens belägenhet, finner något annat och större: en artöverskridande berättelse om solidaritet, flykt och motstånd.

  • Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Stockholm: Albert Bonniers förlag, del 1 och del 2, (1906-1907), 2005
  • Nils Holgersson blev omedelbart en klassiker och kom att läsas på många språk i många länder. Boken kan ha stärkt människor i att söka undkomma förtryck och den kan ha påmint om betydelsen av den lilla (enskilda) människans insatser. Under andra världskriget var brevförfrågningarna många till författaren om hjälp att fly. Författaren var till åren, på väg att gå bort (d. 1940), men bistod i ett antal fall.

Noter

[1] s. 66; 65.

[2] s. 39; 71.

[3] s. 43.

[4] s 53.

[5] s. 66.

[6] s. 238.

[7] s. 311.

[8] s. 328.

[9] s. 128.

[10] s. 425; 505.

[11] s. 128.

[12] s. 100.

[13] s. 620.

[14] s. 620.

© Arimneste Anima Museum # 21/22