konsten att avslöja ett utanpåverk av större mått
– en fusionstolkning
Vem är den mest oanade aktören bakom ett till synes oförklarligt dåd? Är det den som ingen misstänker? Som inte gör så mycket väsen av sig?
Något mer än obemärkthet måste till.
Trots en skarp blick låter sig privatdetektiven Hercule Poirot bländas av de besuttnas egendomar. När ägaren av Europas mest utsökta samling belgiska bronsstatyetter bjuder på middag är denne självfallet en synnerligen finkänslig människa med utsökt smak.
Eller? Till Poirots förskräckelse visar sig det enda smakfulla i värdens tillika konstsamlarens hem utgöras av själva konsten (statyetterna).
Konsten är köpt för att göra vinst och den som köper statyerna kan alltid smälta ned dem.
Alas! Avsaknaden av god smak – uppenbarad!
Och inte endast i förhållande till konsten, utan också till medmänniskorna.
Tydliggjort under middagen när landets prekära befolkning av värden ses som stundande krigsmaterial på tiden att göra sig av med. Helt visst en sannerligen behövlig nationell resurs! Två goda ting i ett och samma drag. Samhällets fabrikörer som ordergivare, samhällets tärande som kanonmat! Kort sagt, stegrade vinster i industrin, minskade stöd till de förföljda. Är det inte själva naturens gång! Är det inte så vi, de dugliga, helt naturligt förtär de svaga på våra ornamenterade middagstallrikar?
Några få artiga och skärrade invändningar från Poirot och husets lady biter inte på värdens fabulerande. Säljande avtal har redan gjorts upp av denne med krigförande parter, såväl det egna landet som Hitlers anhang.
På hemväg, utanför värdens hus, tillsammans med livskamraten Hastings, kan Poirot inte längre hålla tillbaka harmen:
Statyetterna, den magnifika konsten, anledningen till besöket – i ägo av en ointresserad oanständig oberest drummel!
Senare, samma kväll, hittas mannen mördad.
Och Poirot kopplas in på fallet.
Så uppstår tillfälle att med hjälp av husets lady och Miss Lemon framkalla minnets förbigångna superkraft, den psykologiska intuitionen, ”fakta så djupt begravda i det undermedvetnas observationer att subjektet inte är medvetet om dess existens:1
Ja, vem är den skyldige – egentligen?
Den anställde som till slut reste sig och förlorade behärskningen? Den mördade som tänkt berika sig på krigets förbrukning av andra som vore de enbart materia? Som urskuldat sitt medvetet valda förakt med spekulationer om naturens förgivettagna lagar?
Och som trakasserat den subordinerade så varaktigt att den till sist transformerades till ett tillstånd där det uppdämda självförsvaret inte gick att hejda.
Ja, den som aldrig tidigare revolterat kan vid tillfälle och till sist komma att eruptera, tappa konceptet, göra sig skyldig till ett dåd som förvånar inte bara omgivningen utan också personen själv.
För Poirot återstår hantverket, att finna bevisen.
Och därefter det som ständigt, utan undantag, riskerar lämnas åt sidan:
Åtgärdandet av de underliggande orsakerna, hotelserna och hetsandet, det systematiska och storskaliga utnyttjandet av de andras underläge.
Hur stort och djupt och inpräglat i samhällsväven är inte de brott som allra helst borde vara de som ställs inför rätta.
- Säsong 5, avsnitt 2 (34), ”Vad hände i tornrummet?” (ITV, 1993), med David Suchet i huvudrollen som Hercule Poirot, dramatisering av Bill Craig. Foto: Pr. Scr för konstnärligt ändamål.
- Agatha Christies novell ”The Underdog”(1926) i The Under Dog and other stories ingår som en av flera berättelser publicerade i engelska och amerikanska tidskrifter med början 1923 och samlade 1929 av Reader’s Library i London, därefter 1951 av Dodd, Mead & C i New York. Huvudperson: Hercule Poirot.
1 Agatha Christie, The Underdog, A Short Story, ”intuition is based on certain facts recorded subconsiously”, London: Harper Collins Publ., (orig. 1926) 2011, s. 35.
© Arimneste Anima Museum # 34