Vara del i sorgesläkt
På samma och olika platser.
Huset och rummet. Pappan och mamman och brodern. Brodern som plockar kabbelekor på mors dag. Som cyklar med kabbelekorna. Som inte kommer fram med kabbelekorna.
Kartritarmamman, färgläggarmamman som aldrig hämtar sig. Som förblir i sorgehjärtat utan ingång utan utgång. Ingenjörspappan som återkommer i drömmen.
Sorgeföräldrarna som slår i dörren. Som slår igen dörren.
Föräldramumlet som stegrar sig. Vaxdukshästen som flyr i galopp. Som hotar att döda sig om det inte slutar att stegra sig.
Vara barnet som vill minnas brodern. Barnet som vill minnas ihop.
Barnet med de främsta utsikterna. Barnen med de främsta utsikterna.
Göra föräldrar stolta som inte vill bli stolta!
Göra allt en kan utan hopp!
Vara den som föds till konstnär i Luciaklänning.
Vara på samma platser och olika platser som luktar och bestämmer.
Vara gossen i Luxembourgträdgården som hittar rätt. Vara gossen utan tidskarta vid Riksgränsen. Vara gossen som tar del och gossen som längtar.
Vara gossen vid liv.
Vara den som låter sina vänner träffas i dödsgestalt. Vara den (enda kvar) som frågar sig hur det står till.
”Gud som haver
barnen kär.
Se till mig som
gammal är.
Vart jag mig i
Världen vände,
Fanns det ingen
Som mig kände.”[1]
Vara den med mod att ge sig till känna.
Vara det som känns.
- Staffan Westerberg, Elvaåringen, en självbiografisk resa, teckningar av förf., Luleå: Black Island Books, 2010
- Vidareläsning: Staffan Westerberg, ”Strindberg och jag”, Strindbergiana, vol. 29, Stockholm: Atlantis, 2014, s. 9-11
4/7 2026
© Arimneste Anima Museum # 36
[1] S. 60.