om Mr Jones och Djurfarmen
Brittiska Evening Standard 31:a mars 1933. Pulitzerprisbelönade Moskvakorrespondenten Walter Duranty avfärdar kollegan Gareth Jones reportage om svälten i Sovjetrepubliken Ukraina: ”Man kan inte göra omelett utan att först knäcka ägg”. Durantys respekterade ställning tillsammans med den nämnda devisen bidrog till att Jones artiklar tystades ned. En ensam artikel, en insändare av Katherine E. Schutock i New York Times, avvek med citat ur brev från vänner i Ukraina som berättade om hungersnöden.
Gareth Jones, född i Wales, språkstuderande, däribland ryska, hade arbetat som privatsekreterare åt tidigare premiärministern David Lloyd George och som reporter flugit med Hitler och hans följe till Frankfurt för en reportageserie om nazismen och fascismens frammarsch. Med avsikt att höra direkt med människor i Ukraina om svälten fotvandrade Jones över gränsen från Ryssland och intervjuade bönderna på landsbygden. Artiklarna publicerades bland annat i Evening Standard, amerikanska New York Evening Post och Chicago Daily News. De föregicks av från Moskva utsmugglade texter av kollegan Malcolm Muggeridge som dock inte själv varit på plats i Ukraina.
Men redan sommaren 1932, före både Muggeridge och Jones, vittnade journalisten, kommunisten och feministen Rhea Clyman om förhållandena. Efter längre resor genom Sovjet, inklusive östra Ukraina och Kazakstan, arresterades och utvisades hon av myndigheterna på grund av ett flertal kritiska artiklar i London Daily Express om kvinnors villkor, om svälten och om fånglägren (inräknat dem med anor från tsartiden). Förvisningen av Clyman från Sovjet blev en internationell nyhet och hennes artiklar med särskilt fokus på hungersnöden publicerades 1932 i London Daily Express respektive 1933 i Toronto Evening Telegram.
Trots de olika insatserna att berätta om det verkliga läget i Sovjet följdes reportagen av förnekelse och tystnad. Under 1920-talet och tidiga 1930-talet beundrade många framstegsvänliga människor det revolutionära Ryssland med dess kompromisslösa modernisering och praktiska politik för jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Tidens progressiva celebriteter besökte landet och visades runt av guider som berättade om storslagna framsteg. Från sovjetrepublikens bördiga jordbruksbälte, Svartjordsregionen Kazakstan och Ukraina, exporterades spannmål på världsmarknaden. Hur kunde det ha uppstått svält där?
Fakta om Stalins gryende diktatur och dess bakslag var inte bekväma nyheter. Utifrån medias motstridiga rapporter valde världspolitiker och intellektuella, inklusive Roosevelt i USA, att tro på Walter Duranty och den officiella sovjetiska förnekelsen. Efter andra världskriget ifrågasatte överlevare och flyktingar uppgifterna men först när ryska och ukrainska arkiv öppnades i början av 1990-talet uppdagades sanningen i ovedersägliga siffror: fem till åtta miljoner människor, barn och vuxna, hungrade till döds i Ukraina, Kaukasus och Kazakstan åren 1932 till 1933, och cirka fyrtio miljoner drabbades. Anne Applebaum: ”[M]inst fem miljoner gick under i Sovjetunionen. Bland dem nära fyra miljoner i Ukraina, som dog inte på grund av försummelse eller missväxt, utan för att de medvetet berövades sin mat.”
Stalins kollektivisering och expropriering av gårdar (enskilda och med anställda) 1930–1931 innebar att bönderna, från att i allmänhet ha sålt femton till tjugo procent av skörden till staten och sparat resten till utsäde, djurfoder och eget behov, tvingades sälja det mesta av produktionen för den viktiga statliga exporten (rubeln ej godkänd som handelsvaluta). Böndernas protester och motstånd möttes av dödstraff på fläcken, deporteringar till fångläger och särskilda brigader som konfiskerade gårdarnas redskap, skörd och livsmedel liksom lantbruksdjuren och husdjuren. I Ukraina utsattes landets intellektuella för förföljelser. Gränsen stängdes och människor förhindrades från att fly.
Europa och USA blev tysta medlöpare till det som Ukraina och femton andra länder sedan 2006 benämner Holomodor: medvetet förorsakad svält. Efter decennier av mörkläggning och förnekelser från sovjetregimen – även språkligt, svälten skulle omtalas som ”matsvårigheter” – blev det möjligt för människor att vittna. År 2008 tilldelade den ukrainska regeringen Gareth Jones och Malcolm Muggeridge postuma hedersutmärkelser för avslöjande journalistik. Året därpå arrangerade Trinity Colleges bibliotek på Cambridgeuniversitetet, där Gareth Jones studerat franska, ryska och tyska, en utställning med Jones’ av systern återfunna anteckningsböcker. En liknande postum utmärkelse och hågkomst återstår för omvärlden och den ukrainska regeringen att förära föregångaren Rhea Clyman – polsk-judisk invandrare till Kanada, funktionshindrad vid sex års ålder, efter faderns död fabriksarbetare 11 år gammal, autodidakt via kvällskurser och intermittenta anställningar, beundrare av Sovjet under 1920-talet – för hennes politiska hederlighet och journalistiska mod att vittna om Holodomor och utvecklingen.
I spelfilmen Mr Jones (2019) om Gareth Jones karriär, regisserad av Agnieszka Holland, figurerar Rhea Clyman men hamnar som helhet tyvärr i skymundan. Filmen väcker ändå viktiga frågor om 1930-talets och dagens journalistiska villkor: mottagandet av nyheter som få vill höra, vad som krävs för att bli hörd, och konsekvenserna för den som lyckas få kritiska artiklar publicerade. Filmen tar sin början hos författaren George Orwell och hans saga Djurfarmen, fabeln från 1945 om den ryska revolutionens resa mot diktatur. Och visst är det rimligt att tänka sig att George Orwell påverkades av Gareth Jones, Rhea Clymans respektive Malcolm Muggeridges avslöjanden av den sovjetiska regimens falska uppgifter – särskilt som han i essän ”Tryckfrihet” [Animal Farm] uppger att hans kunskaper om Sovjet inte härrörde från egna resor utan från tidningar och böcker.
Dock hänvisade inte Orwell specifikt till tryckta inspirationskällor. I Gareth Jones fall kanhända för att de båda sanningssägarna hade för mycket gemensamt: båda avskydde eufemismer, sökte skriva på ett klart språk, intresserade sig för stalinismens verkningar och trotsade tidens munkavlar, även dem i det egna lägret. Gareth Jones i Times, om okritiska kollegor, i svaret till Walter Durantys förnekande av svältkatastrofen: ”Censuren har gjort dem till mästare av eufemismer och underdrifter. Följaktligen kallar de ’svält’ för det mer polerade ’matbrist’ och ’svälter ihjäl’ tonas ned till ’utbredd dödlighet orsakad av bristsjukdomar’.” (s 338 i Applebaum)
Som Hollands film föreslår kanske Orwell ändå omnämnde just Gareth Jones, men på ett skönlitterärt sätt. Vanligtvis antas huvudpersonen Mr Jones i Djurfarmen beteckna tsaren Nikolaj II, och den snarkande Mrs Jones tsarens hustru Alexandra. Men det folkliga namnet framstår som ett märkligt val för att beteckna eller påminna om en monarkistisk regim. Mer rimligt är att Mr Jones även kan ses som en representant för de relativt välbärgade bönder vars gårdar Stalinregimen exproprierade i jordbruksbältet i Ukraina och Kazakstan.
Mr Jones är patronen bland andra patroner; ”en hård husbonde” som ”förr i världen varit en duglig jordbrukare, fastän han på sistone haft otur” och blivit lurad av ”lata drängar” så att gården ”försummades och djuren undernärdes” (s 22). En sådan patriark som, för övrigt, Gareth Jones mamma kunde berätta om efter att ha arbetat som guvernant hos walesaren, stålmagnaten John Hughes i det sena 1800-talets östra Ukraina. Bonden, patriarken, monarken Mr Jones i Djurfarmen möter ett patetiskt öde efter att arbetarna, de hungrande djuren på gården, revolterat mot hans uteblivna utfodring. Bortdriven från sin gård och efter ett misslyckat försök till återerövring super han ned sig. Runtom farmen residerar Mr Jones kollegor de övriga bönderna med sina förtryckta arbetsdjur vilka förgäves försöker imitera djurens revolution på Mr Jones gård.
Djurfarmen blev snabbt en vida spridd berättelse. I Ukraina utkom den 1947 med ett särskilt förord om när och var idén uppstod, och varför berättelsen antagit djurfabelns form: ”När jag återvände från Spanien hade jag en idé om att avslöja myten om Sovjet i en berättelse som skulle förstås av alla och som lätt kunde översättas till andra språk. Men berättelsen i detalj kom inte till mig förrän en dag (jag bodde då i en mindre by) när jag såg en liten pojke, kanske tio år gammal, driva på en jättelik vagnshäst längs en smal gångväg med en piska han brukade så fort hästen försökte vända. Det slog mig att om sådana djur bara blev varse sin styrka så skulle vi inte ha någon makt över dem och att människor exploaterar djur på liknande sätt som de rika exploaterar proletariatet. Jag fortsatte att analysera Marx’ teori från djurens synvinkel. För dem var föreställningen om en klasskamp mellan människor ren inbillning eftersom när helst det var nödvändigt att utnyttja djur stod människor enade emot dem: den verkliga kampen var den mellan djur och människor. Med den utgångspunkten var det inte svårt att mejsla fram berättelsen.” (Orwell, George, Animal Farm, A Fairy Story, London: Penguin (1945) 2000, Appendix II, s. 112. Översättning Gålmark, Lisa, ”Joker dam”, opubl., 2007, s 99.)
Sagan om folket och tyrannen, de många arbetsdjuren och den ensamma husbonden. Myten om Sovjets utveckling avslöjad i en berättelse gestaltad av djur, som samtidigt är en beskrivning av människors universella förtryck av djur. Och som inleds med orden: ”Mr Jones på Manor Farm…”. Om namnet Mr Jones är en hänvisning till Gareth Jones kan ”Mr Jones på Manor Farm” läsas som ett erkännande av själva källan till sagan som avslöjar myten.
I artikeln i Evening Standard 1933 lyfte Gareth Jones bönderna och deras upplevelse av djurens läge och roll: “’Boskapen dör, nechevo kormit [det finns ingenting att mata den med]. Vi brukade ge mat åt hela världen och nu är vi hungriga. Hur ska vi kunna så våra åkrar när vi har så få hästar kvar? Hur ska vi kunna arbeta på fälten när vi är svaga av hungern?’ Och era kor? var nästa fråga. För den ryska bonden betyder kor välstånd, mat och lycka. Det är själva navet kring vilket hela hans liv kretsar. ’Nästan hela boskapen har dött. Hur kan vi utfodra boskapen när vi har bara har foder att äta själva?’ ’Och era hästar?’ var frågan jag ställde i varje by jag besökte. Hästen är nu en fråga om liv och död eftersom utan häst hur kan en plöja? Och om en inte kan plöja hur ska en kunna sätta grödor till nästa skörd? Och om en inte kan sätta grödor till nästa skörd – då är döden enda framtidsutsikten. Svaret pekade mot undergång för de flesta av byarna. Bonden sade: ‘De flesta av våra hästar har dött och vi har så knappt med foder att hästarna som är kvar alla är magra och sjuka.’”
I dag kan siffror visa att uppemot åttio procent av korna, oxarna, tjurarna, hästarna dog. De avmagrade djuren längs vägkanten visade vad som var på väg att hända människorna. När djuren svalt ihjäl – på vars arbete hela jordbruket vilade med plöjning, såning, skördande, transporter av hölass och spannmål – var också människors liv i fara. Gareth Jones påvisande av svältcirkeln som börjar med djurens död bidrog sannolikt till Orwells val av fabeln som form och till djurens dubbla roll i Djurfarmen. De revolterande djuren kan läsas både allegoriskt och konkret (för Sovjet och England). Berättelsen blir till en kombination av saga och verklighet: ”Ja, kamrater, hurdant är då vårt liv? Låt oss se sanningen i ögonen: vårt liv är eländigt, mödosamt och kortvarigt…” (s 9). Djurens arbete och deras avkomma kalvar och föl liksom deras mjölk stjäls av människan husbonden: ”Och vad blev det av den mjölk som skulle ha använts att uppföda duktiga kalvar? Varenda droppe rann ner i våra fienders strupar. […] Och du Clover [stoet], var finns de fyra fölen du födde, de som skulle ha varit din ålderdoms glädje och tröst?” (s 11). ”[R]emtygen, betten, hundkedjorna, de grymma knivarna med vilka Mr Jones brukade kastrera lamm och grisar kastades i brunnen. Tömmarna, grimmorna, skygglapparna, de förnedrande fodertornistrarna kastades på en eld som brann ute på gården.” (s 24)
Förhållandet mellan människan husbonden och djuren arbetarna utgör den mest grundläggande exploateringen samtidigt som det är en bild av exploateringen mellan människor. I revolutionen kastas förtrycket över ända men uppstår på nytt efter att en minoritet av självutnämnt bättre vetande djur, ledda av ”Napoleon”, läs Stalin, gett sig själva exklusiv makt och privilegier. Revolutionen i Ryssland gestaltad av djuren på mänskofarmen visar hur ett rättfärdigt uppror mot hierarki och förtryck kan utvecklas till just det den velat avskaffa.
Enligt Anne Applebaum skrev den ukrainske författaren Michail Sjolochov redan 1931 brev till Josef Stalin om att boskapen och hästarna på landsbygden dog av bristen på mat. Våren 1933 larmade Michail Sjolochov igen. Situationen var akut: enskilda och kollektiva bönder hungrade, vuxna och barn var så försvagade av hunger att de gick på knä och åt kadaver, gräs, ekbark, rötter. Generalsekreterare Josef Stalins svar till Michail Sjolochov var att de som svalt ihjäl själva hade orsakat svälten, att det handlade om sabotörer och förrädare som förde krig mot Sovjetunionen.
Om Walter Duranty instämde i att bönderna, och deras familjer, fick skylla sig själva för vad sovjetregimen anstiftat är svårt att säga. Men det var en omhuldad uppfattning, inte endast i Sovjet, att målet rättfärdigade medlen. Utan ”knäckta ägg”, läs knäckandet av djur och människor som står i vägen eller kan utnyttjas för syftet, blir det ingen ”omelett”, som Duranty skrev. År 1935, två år efter förnekelsen i Evening Standard, preciserade han sin inställning: ”Det går att invända att experiment på levande djur är en beklaglig och fruktansvärd sak, och det är sant att lotten som tillfallit alla kulaker och andra som motsatt sig det sovjetiska experimentet inte är den lyckligaste, men i båda fallen tillfogas lidandet för ett ädelt syfte.” (Applebaum, s 330)
Att Duranty valde exemplet djurförsök kan tyckas egendomligt men antivivisektionsrörelsen hade etablerad status som underdog i England (och Sverige) och dess motto anvisade: ”Ändamålet helgar inte medlen, moralen går före vetenskapen”. Samhällsutveckling och experiment var önskvärt dock skulle de inte ske på bekostnad av någon i form av lidande och död. Rörelsens hållning var progressiv men i dess alternativa omelettrecept (utan knäckta ägg, människor eller djur), vivisektionsfri innovativ forskning och sociala reformer, uppfattade Duranty och liktänkande motsatsen.
Rhea Clymans, Malcolm Muggeridges och Gareth Jones kollegor förnekade eller lät bli att skriva om svälten och fånglägren, inte för att de inte visste eller behövde få saken bekräftad, utan för att de accepterade dem som en del av utvecklingen och för att de annars skulle ha förlorat sin privilegierade position som korrespondent i Moskva. De svek sitt kritiska uppdrag genom att behandla lögnen som sanning och genom att göra avbön när det var försent.
Makthavare, amerikansk och europeisk intelligentsia lät saken bero för att de omfattade synsättet att samhällsutveckling nödvändigtvis kräver offer. Därigenom bidrog de till en politik som utvecklades till den värsta svälten i Europa genom tiderna. Samt till att djuren blev till oväsentlig bakgrund fast de, ännu ouppmärksammat, utgjorde det larm som kunde ha förändrat historien.
Källor till citat och vidareläsning:
- Anne Applebaum, Röd hungersnöd, Stalins krig mot Ukraina [Red Famine, 2017], översättning Manne Svensson, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2019
- Agnieszka Holland, regi, Mr Jones [Polish: Obywatel; Ukrainian: Ціна правди], Andrea Chalupa, manus, Gareth Jones: James Norton; Walter Duranty: Peter Saarsgard; Rhea Clyman: Beata Pozniak, 2019
- George Orwell, Djurfarmen, saga av George Orwell [Animal Farm, 1945], Panache-serien, översättning Nils Holmberg, Stockholm: Bonniers, 1946
- George Orwell, Som jag behagar, essäer i urval, översättning Peter Handberg, Stockholm: Natur och Kultur, 2015
- Priya Satia om George Orwell ur aktuellt perspektiv i Slate, 2020
- Margaret Siriol Colley, Gareth Jones, A Manchukuo Incident, Nigel Colley, 2001
- Ray Gamache, Gareth Jones, Eyewitness to the Holodomor, Welsh Academic Press, 2013
- Hunger for Truth, dokumentär, regi Andrew Tkach, 2018
- Ukrainian Jewish Encounter, Jars Balan om Rhea Clyman, 2017
- Uppdatering 15 december 2022: EU-parlamentets beslut
© Arimneste Anima Museum #11