Månadsarkiv: april 2021

Rodden

 

 

Anno 1991

Vädret kunde inte vara mer till fördel. En liten bris, spridda moln, fasta i konturen mot den ljusblå himlen. Flaggorna i loja rörelser, tågvirket som bara knirkar en smula. Inga större vågor som ställer till angörandet eller planerna för dagen. Lekar, roddtävling och på kvällen en längre sittning med dans till levande band, därefter sällskapets upplösning när samtliga, några i tropp, andra en och en, stävar ut i olika riktningar mot det gemensamma havet.

De hade sovit ut i en hamn och anlänt som ett av de sista ekipagen. På grund av trängseln hade de måst förtöja i akten på två andra båtar. De tyckte inte att det spelade någon roll, de skulle inte behöva störa någons sömn med trampande på däcket eftersom de tänkte gå till kojs tidigt. Såsom tidigare kvällar, men på håll, hade de kunnat se det punktliga skepparmötet formeras på skärets högsta punkt. Ritualen som ännu inte börjat: skepparmän omringade av andra skepparmän och några skeppardamer med sjökort andäktigt lyssnande på väderleksrapporten.

Bakom henne och mamman hade stått en flicka. Flickan hade följt sin pappa nerför den röda hällen och den djupgröna mossan, sett sig om och sluntit i mossan, längs med klipphällen, ned på en avsats. Hon hade varit närmast efter barnet. Hon hade lagt sig ner och sträckt ut handen och hon och flickan hade snabbt varit uppe på benen, utan skrapsår. Kanske hade det varit hennes fel som på något sätt hade fått flickan att vända sig om. Flickan hade vägrat släppa taget om handen och det blev därför avtalat att hon skulle få segla med dem över dagen.

På båten hade flickan följt hennes minsta rörelse. Skota, styra, läsa sjökortet, peka ut eventuella grynnor mellan skären, borsta färskpotatisen, lägga ihop besticken på tallriken och plocka ned lunchen i kabyssen. Flickan och hon hade tagit plats med dinglande ben i fören, de hade blickat mot horisonten och det bräckta havet i hundratals sjömil under och framför dem. När båten angjorts vid bryggan med rätt knop, denna gång pålstek för metallring, och de hade måttat aktertampen, gjorde hon flickan sällskap tillbaka. De passerade de unikt och personligt ritade yachterna, de långa två-masterna, de beundransvärda ensamseglarna med presenning utan kajuta och sist de nyligen förvärvade bulliga nymodigheterna förtöjda med tampar som snurrats runt träden och knutits i grenar i skogen.

Flickan släppte hennes hand, klättrade ombord, lyfte på luckan till förpiken, hoppade ned och drog igen luckan. Flickans mamma och pappa bad om ursäkt för att de låg så långt bort och sade att dottern hittar till båten själv men att det var snällt att följa dottern och att de hoppades få se henne och hennes familj igen. De ropade efter henne: Vi ses väl på avslutningsmiddagen! Och hon log vänligt mot dem, klättrade uppför berget, förbi trasslet och knutarna i trädgrenarna, utan att stirra.

Under lekarna skymtar hon flickan. Flickan som föll på berget och seglade med dem på överfarten då flickans fall hade väckt mammans sympati. Flickan visade sig lättlärd, flickan var välartad och behjälplig. Flickan somnade mot hennes axel under långlunchen i den vackra och folktomma viken. Liknade flickan inte henne en smula när hon var i den åldern? Håret och tänderna och benstommen. Borde flickan vara med dem i stället för på plastbåten med stora bokstäver längs med skrovet? Det är ju inte flickans fel. Flickan kan inte rå för det. Å, som flickan betraktade dina böcker och läste i dem. En del kan sannerligen börja tidigt, som du, när du får en dotter kommer hon att se ut som flickan. Hann du lära henne pålstek och dubbelt halvslag runt egen part?

Hon har redan börjat gå genom folkhopen mot flickan som står för sig själv med en glass i handen och med håret fint uppsatt med ett orange band, för fint för tillfället om en tänker efter, och för tidigt på dagen. Flickans glass har börjat smälta och den rinner över struten och handen. Någon meter framför henne vänder sig flickan helt om, det sista av glassen i munnen. Det är förbluffande. Flickan som fick segla med dem på den sista distansen, flickan hon höll i handen. Hon är säker på att flickan såg henne närma sig fast de inte såg varandra i ögonen.

Eftermiddagens rodd betyder mycket, nästan lika mycket som den kommande middagen med dans och bordsplaceringar på hotellet ett par hundra meter bortanför hamnen. Rodden är uppdelad i enmansklasser, tvåmansklasser, ungdomsklasser, plastjollar eller gummijollar för en och två personer, och små vackra roddbåtar i tjärat trä för fyra. Anmälan kan göras även om en inte äger en jolle, men helst ska det vara en jolle att ställa upp bredvid de andra. Allt är rättvist och försten fram får välja vilken. Första jolle över den markerade linjen mellan två röda bojar har vunnit!

Kanske hade mamman och pappan önskat att hon hade anmält sig då det är sista året. Men mamman säger att det inte är nödvändigt längre. De har visat att de vet hur det går till. De har sett sina barn ro på önskat sätt och i lagom takt. De har själva rott på lång sikt innan allt blev lättare och möjligt. Nu ska de njuta och se på. Det finns en plats för deras familj på klippan längs med banan som är ordnad för bästa utsikt för publiken, vilken är lika viktig som de som ställer upp i tävlingen. Viktig som speakern som håller noga reda på namnen och båtarna de seglar på och familjerna de hör samman med.

Hon tittar efter flickan. Om flickan är med i barnklassen, kanske? Och flickans familj – om de ställer upp i familjeklassen? Hon undrar om de känner till att de bör anmäla sig för att ta sig framåt och lättare kunna angöra vid bryggorna, ha närmare till allt. Att det är en början, att det finns en fortsättning. Hon borde leta efter dem, tala om för dem, ge råd om hur de ska förfara. För flickans skull. Plötsligt siktar hon flickan med föräldrarna på startlinjen. De står alla tre uppställda och klädda i omsorgsfullt knäppta och knutna flytvästar med krage. Det är förstås regeln. Ett bud som aldrig följs av någon som är något. Så har flickans familj redan utmärkt sig. Hon känner hjärtat sjunka, blir kall om händerna. Försöker fånga flickans blick över vattnet, hör ropen från klippan med överblick: Heja på! Kämpa!

Flickan och flickans mamma och pappa väljer att springa till den närmaste jollen, en mindre sort. Det är logiskt och ger ett försprång gentemot dem som korsar de andras bana för att välja något bättre. Flickan placerar sig på kanten i aktern, föräldrarna i mitten med årorna. Efter halva banan är de i täten: föräldrarna ror med atletisk kraft. Om de passerar mållinjen före de andra kommer de att vinna, men det är inte så de kan vinna. Det är inte så det är menat, de måste begripa hur de ska delta. De måste inse hur flickan kan bli som hon, hur familjen kan bli som de. Hur det tar tid och innebär försakelser. Hon stirrar intensivt över vattnet, genom ljuset genom luften för att nå flickan i aktern. Hon måste få henne att se upp mot henne, måste få henne att förstå, måste få flickan att sträcka ut handen, greppa den svarta gummiproppen som håller inne luften i gummijollen och dra ur.

© Arimneste Anima Museum # 15