Månadsarkiv: januari 2021

Mary Shelley

 

 

Inte så få skönlitterära verk diskuterar naturen i allmänhet och smittsjukdomar i synnerhet: Daniel Defoes A Journal of the Plague Year (1722), Albert Camus La Peste (1947), Stephen Kings The Stand (1978) – för att nämna några. I historiografin saknas ofta den bok som borde lysa starkast i sammanhanget: Mary Shelleys The Last Man från 1826, omtryckt 1973, till svenska 2019 benämnd Den sista människan.

Till skillnad från i författarens mer berömda och anonymt publicerade Frankensteins monster (1818) angavs författarnamnet i bokens originalupplaga. Men uppgiften visade sig inte vara till någon fördel: England, på väg in i den för kvinnokategorin förödande viktorianska eran, svarade inte väl på en kvinna som skrev som endast manspersoner antogs ha mage att göra! Mary Shelley, romanförfattare, essäist, redaktör för Percys Shelleys dikter, och hyllad i vår tid, erkändes aldrig under sin levnad som woman of letters.

Författaren med kallelse går självfallet inte att hindra. Inspiration till Den sista människan får Mary Shelley under en resa i Italien 1818 då hon och maken Percy Bysshe Shelley i en grotta vid havet gör ett häpnadsväckande arkeologiskt fynd: poesins gudinna den cumeanska Sibyllans tvåtusen år gamla texter nedskrivna på spröda blad. Knappt tio år senare minns Mary Shelley de siande löven i sin episka pandemivarning påföljande Virgils Sybil i Aeneid (29–19 f v t eller f Kr), Michelangelos läsande Sibyllor (1510) och föregående Rilkes tystade Eine Sibylla (1907) liksom Pär Lagerkvists upphöjda Sibyllan (1956).

Berättelsen utspelar sig i en avlägsen framtid, vår nutids eftervärld (2073–2092). Efter en lyckosam fredlig revolution, i vilken kungen avsatts utan att dödas, är England delat i fraktioner av aristokrater, demokrater, rojalister som alla tvistar om landets styre. Författaren tar gestalt i egenskap av man, berättaren Lionel, och i egenskap av kvinna, Idris. Lionel blir vän med Idris bror Adrian, Percy Bysshe Shelley i romangestalt, ung jämlikhetssträvande republikan uppfylld av revolutionens och romantikens drömmar: ”Valet är vårt – låt oss vilja det, och vår bosättning blir ett paradis.”[1]

Den sista människan har betecknats som en gotisk berättelse, tidig science fiction, likväl står vänskapens makt och människans själsliga natur i fokus. Politikens förvecklingar skildras via dynamiken mellan syskonparen Idris och Adrian, Lionel och Perdita samt deras gemensamma vän den nervigt äregirige Raymond, tecknad efter paret Shelleys vän Lord Byron. Samhället är patriarkalt, men förfinade känslostämningar flödar oavsett genus, feministiska iakttagelser är legio. Raymond griper in i politiken och förverkligar sitt mål att bli landets upplysta överhuvud, inta Konstantinopel och befria Grekland. Fastän gift med Lionels syster Perdita är han otrogen med självförsörjande Evadne Zaimi, grekisk prinsessa som avfärdar honom och strider som soldat i manskläder.

”Vad gjorde Perdita under denna tid?”[2], frågar sig brodern Lionel och bekräftar: att vara förment overksam maka till riksföreståndaren är inte för Perdita; förvisso innerligt fästad vid sin man utgör ändå intellektuell verksamhet hennes kännemärke: ”Min syster hade alltid varit intellektuell aktiv.”[3] Som följd av krigen uppstår klimatförändringar (utan benämningen) och det mest förödande: en luftburen pandemi med spridning över jordklotet. Människor drivs på flykt undan hettan, översvämningarna och stormarna, strider uppstår mellan olika grupper.

Adrian, en gång utsatt för förtal, återupprättad av Lionel och systern Idris, använder diplomati och civilkurage för att organisera ett drabbat London och avstyra vidare bataljer. Lionel talar till naturens ylande vind och förklarar mänsklighetens unicitet och utsatthet: ”Vad är vi, invånarna på detta klot, det minsta av alla de folk som lever i den oändliga rymden? Med våra själar omfattar vi oändligheten, men vår tillvaros synliga mekanismer är underkastade rena tillfälligheter.”[4]

Hela landet förändras. Besuttna ger upp sin frihet för att få vara del i gemenskapen, lämnar ifrån sig sin egendom och sätter upp tillfälliga bostäder för nödlidande. Människor hjälps åt att odla och går till fots istället för att åka hästskjuts. Tanken om allas lika rätt förverkligas via insikten om att människor drabbas oberoende av samhällsställning, politiska beslut blir överflödiga då alla människor vill varandra väl. Ingen grupp får status av syndabock eller utses till de Andra. Jämlikhetstanken utsträcks till hästarna; de blir ”befriade slavar”.[5]

Under den svåraste smittovågen leder Martha, åldrig och förtröstansfull likt en cumeansk Sibylla, ett lyckosamt matriarkat där ömsesidighet och solidaritet resulterar i motståndskraft oavsett klass och kroppsutseende: ”Hon påvisade för dem hur vars och ens välbefinnande innefattade allas välgång.”[6]

 

 

Men mot en farsot, hunnen för långt, hjälper ingen realiserad socialpolitisk utopi. 1790-talets revolutionära optimism omvandlas till det motsatta, all mänsklig politik visar sig verkningslös mot den luftburna pesten och naturens kollaps. Hopplösheten blir till grogrund för fanatism och sekterism; en handlings moraliska halt spelar till sist ingen roll. Mary Shelley invänder mot fadern William Godwin, modern Mary Wollstonecraft och maken Percy Bysshe Shelleys optimistiska tanke: Om bara människor kunde enas om att motarbeta det onda skulle det inte finnas något ont.

Sådan tillförsikt, föreslår Mary Shelley, förbiser grundvillkoren för mänsklig civilisation; naturen, dess outgrundliga amoraliska status, människors arroganta förhållande till den. Naturkatastrofer och sinande naturtillgångar riskerar omöjliggöra allt av innovativa företag; sjukdomen bryr sig inte om vem eller vad som drabbas. Den sista människan föreställer sig inte teknologins och vetenskapens etiska möjligheter: ett vaccin mot smittan utvecklat i vävnadsodling och simuleringsmodeller är ingen spådom här. Verket larmar om mänsklighetens totala förlust mot krafter som löpt amok och inte längre går att styra.

Så finns här inte en borttappad aspekt och ett borttappat sällskap? När Raymonds hund Florio ger upp andan bredvid husse noterar vi hundens hjältemässiga insats under befrielsekriget. I en anekdot, som också är en ledtråd, skildrar Mary Shelley hur en räddad  hackspett ger tillbaka hoppet. Fler och fler icke-människor befolkar Lionels tillvaro: kalvarna på ängen, de vilda djuren i skogarna. Lionel får insikt om människans ursprungskategori och kritiserar den mänskliga hybrisen; människan är ”ett märkligt djur”, självutnämnt det högsta, men i essensen, och inför pandemin, mull. ”Vi hade kallat oss ’urbilden av alla kreatur’ och se, vi var ’stoftets kvintessens.’”[7]

En hund, fågelhund och fårhund i ett, förmedlar känslan av svunnen mänsklighet och stör den heliga stillheten med att gny. Intill verk av Homer och Shakespeare blir hunden Lionels vördade gemenskap utan att riktigt erkännas som sådan. Lionel förmanar hunden, tror sig vara ensam, men är inte ensam. Självaste ledtråden ligger förbisedd vid hans fötter. Skulle mänsklighetens öde ha kunnat avvärjas om människor inte trott sig vara det enda av värde? Om människosläktet insett komplexiteten i sina förbindelser med jordens övriga? Och förhållit sig till dem med djupare och bredare kunskap i näring, teknologi och vetenskap?

På tidsresa under de ensammaste av villkor sammanför Mary Shelley Sibyllans uppenbarelse med moderns feministiska projekt – och låter dem kollidera. Författarens kreativa genius, skapandet av den dystopiska romanen, håller författaren vid liv. Den egna olyckan och sorgen, moderns frånfälle en tid efter författarens födsel, de närmastes död, den ofattbara förlusten av maken Percy Shelley och tre av deras fyra barn i sjukdomar och olyckor, blir hanterlig. Författaren förvaltar sin mors arv och överträffar det. Enskild sorg får sällskap av mänsklighetens sorg.

Den kvarlämnade Människan äntrar sin hopfogade farkost på havet, inleder seglatsen och blickar mot universum: ”Stjärnornas position var min enda vägvisare.”[8] Uppenbarelseboken 21:21: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Författaren har hjälpt sig själv att överleva. Sorgearbetet är över.

 

  • Mary Shelley, The Last Man, With Introduction and Notes by Pamela Bickley, orig. 1826, London: Wordsworth editions, 2004
  • Mary Shelley, Den sista människan, översättning och kommentarer Erik Carlquist, efterord Maria Löfgren, Umeå: H: ström, 2019
  • Bild av titel från Arimneste bibliotek respektive Stockholms stadsbibliotek
  • Sibylla Cumae, Michaelangelo, detalj, Sixtinska kapellet, Rom, Italien

 

Noter

[1] Den sista människan, s 89; The Last Man, s 58–60: ”The choice is with us; let us will it, and our habitation becomes a paradise.”

[2] Den sista människan, s 137; The Last Man, s 93: ”In the meantime, what did Perdita?”

[3] Den sista människan, s 182; The Last Man, s 125: ”Intellectual activity […] had always been my sister’s characteristic.”

[4] Den sista människan, s 258; The Last Man, s 184: “What are we, the inhabitants of this globe, least among the many that people infinite space? Our minds embrace infinity; the visible mechanism or our being is subject to merest accident.”

[5] Den sista människan, 419; The Last Man, s 303: “enfranchised slaves”.

[6] Den sista människan, s 301; The Last Man, s 216: ”She showed them how the well-being of each included the prosperity of all.”

[7] Den sista människan, s 183; 440; The Last Man, s 126; 318: ”Man is a strange animal”, “We had called ourselves the ‘paragon of animals’, and lo! We were a Quintessence of dust.”

[8] Den sista människan, s 228; The Last Man, s 161: “The position of the stars was my only guide”.

© Arimneste Anima Museum # 14