Månadsarkiv: december 2019

Villospår

 

 

Det är mitt i vintern, i Vintervitans tid i Olga Tokarczuks roman Styr din plog över de dödas ben (2007) och filmmanus Villebråd (2017). Lärarinnan fru Duszejko (D), före detta ingenjör, har byggt broar över floder i öknen i Syrien och Libyen och Polen, nu är hon den enda med brukbar bil i dalen där hon bor; en bil hon kör fram och tillbaka i halvtimmar över gränsen mellan Polen och Tjeckien för tillfredställelsen i att korsa en gräns. Eller om det är för tillfredsställelsen i att överskrida en gräns? Hennes hem och bärbara dator, ehuru fast rotade på planeten, tycks virvla runt i galaxen medan canis lupus-varelserna Lea och Bialka sover harmoniskt och uppmärksamt med halvslutna ögon vid matmors fot. Hundvarelserna, flickorna kallade, är hennes familj och närmsta skuggor.

Byn ligger utanför kartan på en blåsig platå nåbar för atlantiska havsvindar där bara fru D och personer med testesteronautism – medelåldersmansyndromet kommunikationsbrist, strokerisk, maniskt intresse för andra världskriget – blir kvar under vinterhalvåret. Platån hade kunnat vara ett paradis om det inte vore för kriget mot de urtida invånarna. Säsongsanfallen skapar ett återkommande helvete, krigszoner i vilka de vida överlägsna angriper de helt och hållet försvarslösa. Scenerna pågår året om: Ni där, lovligt byte i december, ni där i januari, ni i februari, ni i mars… Och ickejägarna de civila människorna måste lyssna till skotten och uppgivet försent passera de fallna.

Fru D ersätter den ordinärt betingade blicken med den äldre kvinnans; bär pepparsprej för att skydda sig från jägarna, saknar förmåga att skvallra, får sin ålder slängd i ansiktet. Fru D omtalar sig som solitär, men är mäkta social med ett flertal vänner i omkretsen: barnen i skolklassen där hon arbetar extra; den unge Blakeöversättaren, minimalisten Dionizy (Dizzy); unga kvinnan Goda nyheter i vintageaffären; uppvaktaren grannen Mogata; sommargästerna i de sju husen hon förvaltar under vintern, plus brevbäraren, plus entomologen den tillfällige älskaren Boro.

Runt om fru D faller de; en, två, tre av bygdens män, alla tillhörande jaktlaget. Den förste är den poetiskt rättvist avlidne grannen Storfot, som efter att ha ätit ett köttben, skrämd av de stirrande rådjuren in genom fönstret till kökssoffan där han satt och smackande förtärde deras artfrände, satte benet i halsen och kvävdes ihjäl. Till trots mot att fru D polisanmält Storfot, för tjuvjakt och för att ha hållit sin hund inlåst svältande ylande, övertalas fru D av Mogata att gemensamt se till att det blir en sanitärt och estetiskt acceptabel hädanfärd i kostym med slips.

Samtidigt hotar ett annalkande stenbrott att svälja Platån. Såvida inte Cucujus haematodes kan undsätta, via direktiv från EU:s regler om skydd för arternas fortplantningshabitat, det vill säga insektens huserande i påstått värdelösa murkna stammar och fallna träd. Ironiskt nog kan alltså en liten insekt rädda platån och den väldiga skogen från vidare skövling. Dock ogillar fru D ironi, ironi går inte ihop med patos, ironi är skräck för patos. Endast en maskin, en världsalltets livsmaskin, kan orka bära allt av människor förorsakat lidande, allt av mänskligt slaktande av djur. I en sådan maskin är det mänskliga psyket blott en försvarsmekanism mot det oupphörliga lidandet, djurens lidande, den värkande åldrande kroppens smärtor.

 

 

Är jag detta namn? ifrågasätter fru D. Hon önskar frånkänna sitt tilldelade förnamn Janina (nåden) och ta saken i egna händer: maniskt och smärtlindrande räkna stjärnor, kartlägga, tillrättalägga, nummertatuera, med datum namnge den mänskliga existensens fångenskap i rymden. Eller är det tvärtom stjärnornas fångenskap i rymden? Fru D är upptagen av att sörja de sina, de som inte kan vända hemåt: kalla nosar, en inte längre förnimbar doft av frisk luft i päls, de försvunna svartvita tikarna, fru D:s ”små flickor”. Hon bär förlusten, söker i timmar och dagar och veckor, hittar endast jakttorn, bräder ihopsatta för att döda oskyldiga, resta mot skyn för att förkunna och förevisa överläget. Fru D känner av djurens lott, hur fångenskap kan verka och kuva frihetslängtan, men hon vet inte om att tikar när de kissar både kan huka och lyfta på bakbenet.

Enligt fru D har människor all upptänklig kunskap om naturen och djurarterna, men vet ändå ingenting. Endast motvilligt bistår hon Dizzys arbete med att tolka William Blakes strofer, fastän översättandet av stora ting i små ting är stimulerande, som att spela Alfapet eller lösa korsord, och fastän översättandet lockar henne att spinna vidare i klokt puerila reflektioner: Varför är skogen den fattiges tröja också om den fattige inte eldar? Är träd varma? Enligt William Blake fångas ”all nyttig föda utan nät eller fälla” – så varför är dödandet av djur inte mord? Hur kan lagen skydda jägare och slaktarfabrikörer? Varför attackerar inte alla onda varandra i en kedjerörelse som gör slut på all ondska?

Vad kallas det när djur hämnas? Björktrastar gaddar ihop sig, i samlad tropp kan de skita ned en rovfågel till döds och vitpeppra människor de upplever som hot. Skator startar bränder, och slaktade djur kan ta hämnd på raffinerat sätt via pandemier. Ändå anar ingen att djuren ska hämnas, att de kan hämnas, att rättvisa ska skipas. Varken kvinnor eller djur förväntas ge tillbaka; ingendera förväntas få nog, eller ge igen. Men för länge sedan kunde djur ställas inför rätta. De uppfattades som individer och i rättegångsprotokollen hände att de betraktades som en ansvarig någon eller några.

År 846 dömdes en bisvärm till kvävning; på 1300-talet dömdes en sugga till döden för att med sina kultingar ha ätit ett barnlik (enligt E.P. Evans). Fru D vill inte göra djuren ansvariga, men när de mördas blir de part i målet. Rösterna måste erkännas som ett intresse, möjligt att ställa mot jaktlaget de priviligierades väldiga hus och komplett utrustade smugglade lyxbilar, bordeller, slakthus, köttfabriker och rävfarmar. Jaktlaget de välbeställda i varma kappor. Jaktlagets präst, jaktlagets veterinär, jaktlagets ordförande i svamplockningssällskapet. Fäder och män, förgripare i familjens och naturens hägn.

 

 

Är mördaren en best? undrar byns befolkning. En chupacabra, ett hämndlystet djur som inte låter sig infångas, ett djur som medierna kan skriva om såsom de inte skriver om djur annars. Kan rymda inburade rävar lura sin förtryckare att gå in i en snara gillrad för vilda djur? Ner i en grop? Kan vilda djur döda en människa? Har djuren på grund av klimatförändringar blivit aggressiva? Fru D hittar ett troféfoto som väcker hennes ilska, som det väcker hennes upptagenhet av ilska: Vad är ilska? Var i kroppen uppstår den? När människorna försvarar det oförsvarliga blir de själlösa mekaniska munnar, tomma mekaniska ögon. Ilska är ett sätt att se klart, säger fru D, men glömmer dess övriga konsekvenser.

Sålunda hamnar fru D i kontraproduktiva dispyter hos polisen och på arbetet i skolan; en seniorfeminist på straffstråt med litterära släktingar påminnande om Elizabeth Costello i hybridboken Djurens liv av J. M. Coetzee, ett mordmysterium av Agatha Christie, en till Peter Singers fras little old ladies in tennis shoes uppvuxen övervuxen Anne i berättelsen om Anne på Grönkulla eller Kerstin Ekmans litterära detektivroman Händelser vid vatten.

I kyrkan, i en längre scen i boken än i filmen, kulminerar vreden. Översteprästen i predikstolen, ointresserad av sanning och fakta, prisar förbehållslöst sina jaktfränders dåd inför fullsatt sal. Prästen kallar Sankt Hubertus för jaktens skyddshelgon, fastän sägnen kan berätta hur Hubertus, en gång när han var vapenlös, mötte ett rådjur, slutade jaga och blev romersk-katolskt kristen. Med egna ögon har fru D åsett hur prästen med sina jaktvänner lägger ut foder till djuren, för att sedan skjuta dem. Och nu står denne självupphöjde man och kallar sig och sina kumpaner ambassadörer och vårdare! – Viltvårdare! Hur understår ni er? Kom ner därifrån!

Fru D blir en Greta Thunberg i rättfärdig kamp mot förnekelse och falskpredikan. Fru D sjuder av helig ilska, mästerligt gestaltad av skådespelaren Agnieszka Mandat: ”Ska ni ge er på de bästa och svagaste!”, ”Har ni förlorat ert hjärta?”, ”Lär inte barn att vara grymma” ”Lär dem inte att hyckla!” När prästen vägrar trösta fru D efter förlusten av de två hundarna, och istället skuldbelägger henne för hennes djurgravar på tomten, kontrar hon: ”Gud gav oss inte rätten att döda.” ”Du skall inte dräpa, det står skrivet”. Är fru D beredd att följa budet själv? Ivrigt kosmologiskt och kroppsligt katalogiserande ser hon sig som en radikal med hjärta, likväl är hennes syn på bestraffning ärkekonservativ.

“Hell hath no fury like a woman scorned”, noterade Congreve. “Tillräckligt! Eller alltför mycket”, anmärkte Blake. Fru D tar tre för laget i en Anja Snellmansk fått-nog-feminism, kanhända förvillad ur Wislawa Szymborskas poem om att ”skämmas förfärligt över att vara människa”? Den lokala polisen uttrycker pregnant oförståelse: ”Min mamma har sju katter, ändå ska hon utfodra varenda katt i närheten.” Det var inte du som startade det här kriget, försvarar Matoga. Den som förlorat sina närmaste, och sedan förvägras tröst av dem som ska idka själavård, tappar förståndet och är inte att leka med.

Så vilket namn ska hon ta sig, fru D? Swedenborgs glömda syster? Euripides osande Medea? Mysteriet avtäcks, konturerna skärps, humorn och de filosofiska betraktelserna bleknar. Men vännerna överger inte fru D. Allt är sammanbundet med allt annat och vi är alla fångna i väven.

Av konflikt ska en lära, men den som inte längre existerar kan inget lära. Världen står still, stjärnorna rör sig inte.

 

  • Olga Tokarczuk, Drive your plow over the bones of the dead, översättning från polskan Antonia Lloyd-Jones, New York, NY: Riverside books (orig. 2009), 2018 [Granta 138, Journeys, 2017]
  • Olga Tokarczuk, Styr din plog över de dödas ben, roman, översättning från polskan av Jan Henrik Swahn, Tollarp: Ariel, 2010, Serie: Ariel. Skrifter, 1403–8137; 46
  • Villebråd, [Pokot] efter ovan roman, regi Agnieszka Holland (2017) 2018
  • William Blake, Äktenskapet mellan himmel och helvete, i översättning av Folke Isaksson; med efterord av Göran Malmqvist [The Marriage of Heaven and Hell 1825–1827], Tystberga: Epokhe, 1988, s 23; 30
  • William Blake, Himlens och helvetets äktenskap; översättning: Johan Hammarström. Umeå: h:ström Text & kultur, 2000
  • William Blake, Selected Poems, red. Peter Butter, London: J.M. Dent Everyman, 1993, s 49; 51
  • E.P. Evans, The Criminal and Capital Punishment of Animals, the Lost History of Europe’s Animal Trials (1906), London: Faber & Faber, 1987
  • Wislawa Szymborska, Aldrig två gånger, valda dikter, urval och tolkning från polskan av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström, Luleå: Ordström, 1996, s 15

 

Foto: Judarn, Stockholm, december 2019, LG

©Arimneste Anima Museum #10