Kategoriarkiv: Litteratur

Lidandelarmet

 

 

Nyckelnovellen i Elefanten på tåget, gömd i dess mitt, berättar om den trakasserade pojken som i sömnen får sina plågoandar att kyssa varandra. Pojken som med hjälp av djurgestalter upptäcker den förljugna världen i fem dimensioner. Traspojken med ett hjärta som inte bara står öppet, utan som har blåst av sina gångjärn, och vars inre blottar den romantiska tragiska döden. Pojken som tar hjälp av djuren för att behålla sitt hjärta. William Kotzwinkles satiriska, poetiska och smått burleska novellsamling nyttjar stoffet från en tjugosexårig mans hågkomster av pojkar och män som enögt trängtande djur i högre mening: bäverpatrullen, örnpatrullen, vattenormspatrullen, ensamvargpatrullen (den som återfinns på latrinhuset); hamnråttor, plattfiskar.

Minnen i vilka flickor och kvinnor är gäckande främlingar samtidigt alltför bekanta kroppar för att bli epikens centrum; bröst och åter bröst, en lärarinna som är en höna som är en kinesisk drake som fruktlöst flyger ut från sin sittpinne och tillbaka igen, alltid redo. Den rebelliske frihetsbegärande hunden Nippy försvinner från familjen i ett ironilöst porträtt; en konstapel som bevistat en älgjakt uppfylls av empati och drömmer om själavandring; en professor lär sig att ljuga utan minsta motvilja i ett vittnesmål som framstår som en uppfylld profetia: ”En fågel kvittrade på fönsterbrädet, demonstrerande studenter kastade en bomb på gatan nedanför – en vanlig dag, ändå satt i ett rum vid University Park i Pennsylvania en farao och skrattade de dånande skratt som påstås komma under första ögonblicken av klarsyn, då man upptäcker att man erövrat tredje graden i ämnet lögn.” Professorn ser ”hela universum rotera, ett skönt skimrande mönster, en lögn av en sådan storslagen och otrolig konstnärlighet att hans egen fåfänga dröm om ett politiskt imperium rasade samman. Vita huset var ett dockhus där barnsliga klåpare lekte.”

Så är vi åter i samlingens första alster om mänsklighetens sentida bloddrypande stolligheter kontra den urtida och skräckinjagande ensamma mammuten och dess diet på smörblommor. Med elefantexistens är författaren som hemma; autentisk, respekterande, humoristisk utan behov av sarkasmer, beredd att acceptera avvisandet från en annan elefant (hona). Författaren-människan-elefanten som förmodligen någon gång arbetat extra på ett forskningslaboratorium. Hen som en gång berövats sin röst eller aldrig fått höja den. Som kan föreställa sig en hund, en gris, en ko, en höna, en elefant, en råttas belägenhet, uppfödd till ting, fråntagen rätten att njuta sitt liv ens en liten jordlig stund; lämnad med insikten: ”Varför föddes jag? Är jag en slav?”

Den sympatiska föreställningsförmågan som ett frälse, det mest dyrbara verktyget, särskilt när den omfattar också de fullständigt olikformade (de vilka ihopfösts till ett begrepp, djur). Romanen Doktor Råtta gestaltar pojken-mannens förtvivlade uppror mot upphöjdhet i förhållande till underkuvade djur. Tematiken i Elefanten på tåget utvecklas till konstfull satir, likt George Orwells Djurfarmen, men mera åtskruvat, samtidigt mera verklighetsförankrat. Laboratorieförmannen kommendanten protagonisten Doktor Råtta huserar på den psykologiska institutionens experimentavdelning, den skarpaste bilden för det mänskliga samhällets förtryckande djurrum: familjehemmet, djurparken, pälslägret, kötthangaren, ägghangaren, mjölkhangaren:

 

 

Kom nu kissekatter får ni tejpas på en ugnsplåt och bidra till grundforskning om vad som händer beteendemässigt i en uppvärmd ugn; kom här vovven får du duscha lite och bidra till att forskningen kan komma underfund med skillnader i motståndskraft i förhållande till de dödliga ångorna och få fram en bättre skokräm till armén: ”Det skulle naturligtvis kräva ytterligare en hel del beaglar, men dem har vi, mina vänner, och Pentagon har medlen. Ni två studenter kan se framemot åtminstone tre års forskning här vid duschkabinen”.

Desertören Doktor Råtta befinner sig på angriparsidan; cynisk, anspänd som den kan framstå som vet att han bedrar: ”Jag inbillar mig gärna att mina lärda uppsatser representerar sista ordet ifråga om djurs beteenden.” Doktorn äger till fullo det vansinne som krävs för att hålla sig flytande i Helvetet; bistå och försvara den fortsatta lögnen om det ”nödvändiga” försöket; hysa förakt för sina gelikar – och svika dem. Doktor Råtta är den kropp som försökt bli som herremännen frukvinnorna med sina eufemistiska hänvisningar till andras vetenskapliga arbeten; grundforskningsprojekt utan nytta, infernaliskt utstuderade plågsamma procedurer på utlämnade andra råttkroppar.

Orden i hans tal ska försvara det oförsvarliga men har motsatt effekt; när de speglar förljugenheten i de vänliga annonserna för råttor till försäljning i Psykologisk tidskrift; när de febrigt försvarar prestigeuniversitetet Columbias studie med femhundrasjuttiotre slag mot en hunds ben för att fastställa tidpunkten för chock; när de urskuldar Creighton-universitetets studie på ett antal hundar utsatta för svält i sextiofem dagar (med ett nytt antal hundar för dubbel check); när de prisar Yale-studien i vilken kattungar placeras i en ugn för att närmare granska uppstående skador på lillhjärnan och pannloberna. Förnedrande försök som skapar sadistisk spänning i laboratoriet. Doktor Råtta är advokaten som vill ”leda mitt folk till dess bestämmelse”, men som egentligen inte är annat än en tortyrkammarens chefsmarionett.

Ingen kammarherre, marionett eller ej, räknar med att de utlämnade kropparna ska nås av de andra brukades lidandelarm. Ingen högsta rangens vitrock kalkylerar med att hämnden ska ruva i de sargade kropparna; sambandet, ju mer torterade av experimentens dödsmaskiner och redskap (ryggmärgspunktionsställning, lungsäcksperforator, dekapiteringsmodul), desto fler och tydligare våglängder i den sargade kroppsmaterien. Rebelliska råttmödrar kalibrerar centralsändaren extrasensoriska instinktsmedier för alla lägre livsformer, signaler som ökar i intensitet ju fler ägare av avskurna tungor, uppfödda för försök, som utsätts; hyperavancerade kommunikationsleder som de mänskliga docenturprofessorerna saknar sinnen att uppfatta.

Luktrevolutionen lidandelarmet far över jorden: hönor, valar, schimpanser, grisar, tjurar, hyenor, örnar, elefanter, björnar, grävlingar, gräsmöss, giraffer, strutsar, rävar, råttor, sköldpaddor nås av lidandedoften som kallar till motståndsmöte via instinktsbandet. Rebellmilisen öppnar burarna, råttornas rebellarmé och propagandamakare vänder sig mot Doktor Råtta och pulvriserar hans omhuldade svårbegripliga vetenskapliga artiklar i tre ex. Doktorns röst övertas alltmer av dem som ”krympt under hälen”, internerat djurfolk som blivit religiösa och lider som mest då ljumma vindar drar förbi om sommaren ”för att plåga oss med smålukter…”

Den aldrig tidigare skådade massmigrationen av djur ger Presidenten och flygvapnet idén att i förment välvillighet skicka stora livlösa silverfåglar, och ja: gorillorna och schimpanserna hälsar godtroget välkommen. Varefter människomilisens stålfågelstreck omvandlar den icke-våldsliga djurrevolten/djurmötet till ett gigantiskt djurförsök, ett sample test, ett mordiskt tvärsnitt av arterna som ”det enda säkra sättet att behandla revolutionärerna för att åstadkomma en rättvis och varaktig fred”.

Det vill säga en utradering av de församlade djurvarelserna. Varelser med särskild förmåga att njuta tillvarons enkelhet pressas platt mot marken; livsformer med särskild förmåga att inse livets ändamål och njuta världsalltets storslagenhet som det speglas genom de egna sinnena, perforerade till humuslager. Suggan: ”Min mening skulle uppenbaras, om jag bara finge stå hela dagen på den lilla vindlande stigen och se på gräset och himlen. Mer skulle jag inte begära.” Elefanten: ”Vad kunde vi väl begära mera av livet, lilla bäck, än att se dig krusas och leka i ljuset.”

Det enda djuret kvar vid liv, allas vår Doktor Råtta, överlever såväl upproret från de enade världsdjuren som människornas utradering av upproret. Doktorns sarkasmer upplöses i intighet; levande död i de övergivna försöksrummen; fullbordad förkroppsligad suggestio falsi.

 

  • William Kotzwinkle, Elefanten på tåget, noveller, [Elephant bangs train, Pantheon, 1969], översättning Gunnar Barklund, Stockholm: Forum, 1972
  • William Kotzwinkle, Doktor Råtta, (Dr Rat, Knopf, 1976) översättning N.O. Lindgren, Stockholm: Rostrum/Forum, 1978

 

© Arimneste Anima Museum #9