Kategoriarkiv: Litteratur

Noterat motstånd

I slutet av februari 1943 samlades en grupp människor på Rosenstrasse 2-4, nära Gestapos huvudkontor i de centrala kvarteren av Berlin. De hade alla blicken fäst mot fönstren på byggnaden som tidigare hyst ett judiskt rådskontor, och som nu förvandlats till en arrest, ett temporärt fängelse. När de började kräva att de inlåsta som skymtade i fönstren skulle släppas, svarade Gestapo med pistolskott i luften och höjda maskingevär. Gruppen backade, men när milismännen sänkte sina vapen, återvände de och ropade ännu högre. Demonstranterna agerade av solidaritet och visste inte vad som skulle hända eller vilka konsekvenserna skulle bli. Efter veckolånga protester avbröt plötsligt Goebbels planen att ”evakuera” de fängslade österut. Den 6 mars släpptes fångarna en efter en ut till den väntande gruppen om cirka trehundra människor. Frigivningen framstod som ett mirakel.

Nazisterna såg sin auktoritet som beroende av att det tyska folket backade Hitler. Förintelsen skulle ske i hemlighet, och utföras stad för stad, så att den inte kunde försvåras av tyskar, judar och utländska fiender. Det fanns ett undantag för judar gifta med tyskar, och det var detta som upphörde med den massiva arresteringen i Berlin 27 februari 1943. I mitten på mars var det tänkt att staden skulle vara ”judefri”. Nazisterna laborerade med att visa vänlig fasad på hemmaplan och samtidigt bedriva utrensningar utan att förlora folkets stöd. Hitlers auktoritet, populariteten, Hitler-myten, utgjorde limmet som höll samman folkets förmodade konsensus; en protest ledd av mer eller mindre blond(erade)a tyska kvinnor såg inte bra ut, riskerade så split och allra mest hotfullt: den kunde sprida sig.

Att göra folksamlingen till viljes, och därigenom kväsa vad som skulle kunna bli en större opinion, blev enda utvägen för Berlins högste man Goebbels. Så var den antisemitiske propagandaministern tvungen att med Hitlers godkännande befria kvinnornas judiska makar, trots den tidigare avsikten att göra sig av med dem. Fler än åttatusen judar från Berlin frisläpptes, men hundratals andra judiska män gifta med icke-judiska kvinnor hann avrättas innan beslutet togs, och det fastän männen hade temporärt tillstånd att vara kvar i staden.

Gertrude Blumenthal deltog i protesten liksom Rita Kuhn och Helga Löwenthal som inte hade fyllt elva år när hon en kväll sent i februari 1943 följde med sin mor till Rosenstrasse 2-4 i centrala Berlin där hennes far satt fängslad. Hon vet inte hur de fick reda på vart fadern befann sig, men i sina memoarer minns hon tydligt att de mötte flera hundra människor, fruar och mammor, andra anhöriga och förbipasserande, att de såg fadern Kurt Löwenthal i fönstret och att protestmötena pågick till 11 mars.

Protesten på Rosenstrasse anordnades av icke-judiska kvinnor som var gifta med judiska män tillsammans med deras anhöriga. Genom att inte ta ut skilsmässa trotsade kvinnorna Nürnberglagarnas (1935) illegalisering av deras äktenskap. Fastän protesten är ett av få exempel på kollektivt agerande av icke-judar till försvar för förföljda judar, och fastän det finns litteratur och forskning att tillgå sedan ett par decennier tillbaka, liksom en spelfilm från 2003 av Margarethe von Trotta, känner fortfarande inte många till händelsen. Varje år hålls en ceremoni på Rosenstrasse 2-4, men i stadens muséer har det länge saknats en permanent utställning. Inte förrän på 1980-talet började den historiska protesten omnämnas, och först 1995 sattes det upp en plakett på platsen.

I decennier har motstånd definierats som uteslutande militära operationer och vapenstrider. Bilden var den av män som stred mot tyska officerare, sprängde tåg och utförde sabotageaktioner. Det gällde gaullistmotståndet i Frankrike (L’armée des ombres), liksom det judiska motståndet i Polen, skildrat i spelfilmen Defiance från 2008. På senare år har forskningsresultaten reviderats, och aktuella studier, som inkluderar genusperspektiv, visar att både den väpnade och särskilt den icke väpnade och kvinnodominerade motståndsrörelsen var mer varierade och mer komplicerat uppbyggda än vad som tidigare varit känt.

För fem år sedan, 4­-5 oktober 2018, hölls en konferens på Columbia University i USA med utgångspunkt i Rosenstrasse; bidragen har blivit till en antologi, Women defying Hitler (2021), som uppmärksammar problemet med utelämnandet av kvinnokategorins aktioner i standardberättelserna om andra världskriget och nazismen. Boken råder bot på historikers och andras misstag, och visar att genus både kollektivt och enskilt spelade en väsentlig, och många gånger avgörande, roll i olika former av framförallt icke-väpnat motstånd.

Organisationen Yad Vashem (1962), som arbetar med att identifiera historiska altruistiska gärningar, har listat över tjugosjutusen individer vilka med risk för eget liv räddade människor av judisk börd undan nazisterna. Dessa undsättare – Righteous Among the Nations (rättrådiga bland folken) – var högt utbildade, icke utbildade, kontorsarbetare, kroppsarbetare, kyrkofolk och icke-kyrkofolk i olika yrken inklusive diplomater. Som forskningen numera kan belägga tillhörde de flesta av dem kvinnokategorin inklusive icke-binära. Då begreppet motstånd under lång tid endast omfattade manliga och väpnade insatser, har många aktioner fallit bort ur forskning och berättande, men den som synar icke-väpnade gärningar, och då särskilt de individuella, finner otaliga bedrifter:

Suzanne Spaak organiserade och finansierade 1940 i Darcy en av de mest omfattande och effektiva räddningsoperationerna av judiska barn undan Auschwitz, ett stort personligt risktagande med tanke på övervakningen, censuren och terrorn som rådde i det nazi-ockuperade Frankrike. Hon och hennes kollegor har länge saknats i de historiska standardberättelserna till följd av att forskningen efter kriget fokuserade på den manliga motståndsrörelsen och därför inte undersökte dagböcker, kvinnors underjordiska press, memoarer, intervjuer och polisrapporter.

Suzanne Spaak växte upp i en välbärgad familj i Bryssel. Hon beundrade sin mors sociala tillställningar för obemedlade och funktionshindrade liksom moderns vän, världens första kvinnliga senator, Marie Spaak, och hennes arbete för immigranters, kvinnors och arbetares rättigheter. Suzanne gifte sig med Claude, en av Marie Spaaks söner, och gick med i Comité mondial des femme contre la guerre et le fascisme (Women’s world committee against war and fascism), en feministisk och pacifistisk organisation som samlade både kommunister och icke-kommunister.

En nära vän blev Mira Sokol, samhällsvetare och judisk immigrant som delade Suzannes litteraturintresse, humor och sociala engagemang. När tyskarna invaderade Frankrike flyttade familjen Sokol söderut; de hade tänkt fly ut ur landet, men stannade, och Mira Sokol gick med i motståndsrörelsen. 1941 anslöt sig Suzanne Spaak, som själv var icke-judisk, till den underjordiska motståndsorganisationen Solidarité, där hon kunde göra bruk av sitt välstånd och sin samhällsstatus. Solidarité skapade ännu en grupp, Mouvement national contre le rascisme (MNCR), i vilken Sophie Schwartz-Micnik var aktiv. Sophie hade före kriget arbetat i en kvinnoorganisation som hjälpte judiska flyktingar från Tyskland med daghem för barnen, bokklubbar och diskussionsklubbar. Under kriget gav MNCR nödhjälp till familjer som förlorat familjemedlemmar till koncentrationslägren.

1941 ledde Sophie en marsch till lägret i Pithiviers med uppdrag att leverera meddelanden och förnödenheter. Marschen stoppades men Sophie Schwartz-Micnik och Suzanne Spaak fann varandra som aktiva i arbetet med att rädda och bistå förföljda. Judar var förbjudna att äga skrivmaskiner, tryckpressar och radioapparater; eftersom judar som regel inte talade franska språket var risken stor att de skulle bli isolerade och felinformerade. För att motverka situationen, inbegripet den rådande censuren, framställde Suzanne Spaak informationsblad för spridning samt id-dokument och matkuponger till flyktingarna.

I mars 1942 inleddes nazisternas deportationer. Under några dagar i juli arresterades trettontusen judar, varav tiotusen var barn och kvinnor. Sophie och Suzanne arbetade febrilt med att hålla undan för de franska myndigheterna, som gav skydd åt franska judar, men inte åt de tyska. I oktober nåddes de båda av information om Auschwitz’ gasugnar, i februari 1943 beordrade tyskarna en sändning, och snart därefter skickades tusen fångar inklusive etthundratjugosex barn till lägret. Fler barn från barnhem i Frankrike förbereddes för samma destination.

Den 13 februari 1943 organiserade Sophie Schwartz-Micnik och Suzanne Spaak vad som kom att bli en av de största räddningsoperationerna i Frankrike under ockupationen. De rekryterade från alla föreningar de kände till; Sophie fick med sig femton judiska kvinnor bland sina bekanta; Suzanne anslöt kvinnor från den protestantiska kyrkan och från scouterna, inklusive sin egen tonårsdotter. Två dagar senare, 15 februari, gav de sig iväg till de judiska barnhemmen, och därifrån till en kyrkoförvaltning som kunde gömma barnen tillfälligt och sedan placera dem i familjer på landsbygden. På bara två dagar hade de räddat nittio barn och satt dem i säkerhet. Deras nätverk bistod även judiska vuxna, men barnen var en lättare uppgift: eftersom de talade flytande franska kunde de gömmas undan i franska hem under falsk identitet.

Februariaktionen blev den största – och fler följde. Sophie och Suzanne byggde ut nätverket ytterligare med kvinnor som kom från olika delar av samhället. Suzannes vän författaren Colette bistod med finanser och viktiga kontakter och upplät sin våning åt motståndsmöten. Flickscouter skjutsade judiska barn till landsbygden på tåget, sömmerskor sprättade bort den gula stjärnan och sydde nya kläder åt barnen. Marie Marteau, hotellchef på Hotel Stella, erbjöd lediga rum åt de aktiva för att klä om eller gömma sig.

Nätverket fick också hjälp av Entr’aide Temporaire, en hjälporganisation grundad av Lucie Chevalley. Som advokat, och dotter till en protestantisk pastor, kunde Lucie Chevalley nyttja många systerliga och samkönade kontakter, inbegripet en del av den parisiska eliten, exempelvis den judiska dagboksförfattaren Hélène Barr.

Suzanne skötte finanserna som möjliggjorde att uppskattningsvis femhundra barn sattes i säkerhet hos gästfamiljer mot ersättning för logi och mat till barnen. Nätverket höll noggrann ordning; unga och äldre levererade paket och meddelanden, tog emot gåvor och tjuvåkte på tågen. Suzanne Spaak klädde upp sig i hatt och modemässig dräkt och lyckades övertala näringslivsfolk och aristokrater i de förmögna kvarteren i Paris att skänka pengar.

De fakta om organisationen som finns idag har samlats in av barnen som räddades. Barnens efterforskningar som vuxna visar att nätverkets räddningsaktioner hade stor framgång: av de femhundra barn som omhändertogs gick ingen förlorad till nazisternas deportationer. Få av de aktiva i organisationens olika nätverk upptäcktes.

Organisationens fall orsakades istället utifrån. Suzannes vän Mira och maken Henry Sokol arresterades – och när Leopold Trepper, ledare för ett nätverk inom Rote kappelle (L’orchestre rouge) i Paris och kollega till Suzanne, skulle hjälpa paret Sokol, arresterades han av Gestapo. Efter att ha genomgått förhör i september 1943 vände sig Trepper till Suzanne och hennes make. Suzanne bistod, men Trepper var skuggad, och Gestapo kunde leda nätverket tillbaka till Suzanne och Claude. Claude gömde sig i en förort med sin älskarinna, medan Suzanne och barnen flydde till hennes familj i Belgien, där Gestapo hittade henne och tog barnen. Suzanne lyckades få nazisterna att se henne som en konstsamlare med, enligt dem, konstig smak – Magritte och Delvaux – och inte som den motståndsledare hon var, men i slutet av ockupationen, efter att ha utsätts för tortyr, avrättades hon i fängelset i Fresnes.

Suzanne Spaaks motståndsaktioner har utelämnats i historieforskningen. När hon omnämnts har hon kallats fru till Claude Spaak och hjälpreda åt Leopold Trepper. Att Suzanne Spaaks verksamhet fallit bort beror på den alltjämt rådande nedvärderingen av kvinnokategorin samt att Suzannes nätverk till övervägande del bestod av kvinnor och flickor och icke-binära utan högre samhällsställning och känt namn.

De åtta stora franska motståndsorganisationerna i Conseil National de Résistance var knutna till partier och sociala rörelser – men för kvinnors motstånd finns ännu inte en begreppsapparat som kan beteckna de informella nätverk, sociala kontakter, daghem, välgörenhetsluncher, bokklubbar, sportklubbar, scoutklubbar, syjuntor, kyrkocirklar som utförde arbetet. Någon sekreterare som antecknade de aktivas verksamhet fanns inte, och det mesta blev aldrig arkiverat utan hamnade på familjens vind eller slängdes.

Civilkuraget dessa människor visade i sin verksamhet framstår extraordinärt med tanke på att nazisterna förbjöd fri press och fria val liksom ett oberoende juridiskt system samt rättigheter för kvinnor (vilka redan tidigare var begränsade i Frankrike). De aktiva agerade i allra högsta grad som politiska subjekt trots att kvinnokategorin inte tillskrevs rösträtt förrän befrielsen 1945. När Suzanne Spaak var som mest verksam kunde hon inte öppna ett bankkonto utan att ha sin makes tillstånd.

Nazityskland var i allra högsta grad männens värld, vilket innebar att det var först senare under kriget som den mer kända motståndsrörelsen kom att rekrytera folk i kvinnokategorin inklusive icke-binära. Underjordiska motståndsceller med tre personer målade slogans på hus och fabriker, och spred pamfletter, som ett slags nattlig gräsrotsrörelse. Pamfletterna smugglades från Frankrike över gränsen i cykelväskor. Arbetet utfördes av ungdomar och de hade sina föräldrars stöd. Få gav upp och blev nationalsocialister trots att Gestapos män i långa svarta läderkappor lät tortera, och mörda, de som tillfångatogs. Intressant nog fanns i staden Mannheim i den tyska delstaten Baden-Württemberg endast en sådan motståndsgrupp då större delen av befolkningen redan var antinazister. Tillsammans med centrala Berlin, platsen för Rosenstrasseprotesten, var Mannheim kanske den mest antinazistiska platsen i hela Nazityskland. Hitler besökte aldrig Mannheim.

Sophie Scholl och brodern Hans hade varit medlemmar i Hitler Youth respektive the League of German Girls men kom att ta avstånd från nazismen. Som studenter på Münchens universitet började de 1942 sprida information som motsade nazipropagandan och hatkampanjerna. För detta dröjde de inte länge innan de båda blev arresterade, och efter att ha genomgått en skenrättegång, dömdes de till döden. Arbetarklassungdomar protesterade i Rhenlandet – och i april 1945 i en högstadieskola i en förort till Hamburg (Christianeum High School) hängdes tretton kvinnor på grund av sitt motstånd. 

Liselotte Herrmann, kemiststuderande förbjuden att studera på grund av sina kommunistiska sympatier, tjänade som förbindelselänk mellan Schweiz och Stuttgart (där hennes föräldrar bodde). 1936 blev Himmler Reichsführer SS och chef för den tyska polisen varmed den tyska militära aggressionen i Europa tilltog liksom våldet i allmänhet. Liselotte Herrman fängslades och dömdes till dödstraff 1938. Inte mycket organiserat motstånd fanns kvar i Nazityskland men 1938 bildades Onkel Emil-gruppen av Ruth Andreas-Friedrich och andra socialdemokrater för att hjälpa judar ut ur landet. Ett år senare, från och med hösten 1939, inleddes de etniska rensningarna riktade mot judar och andra minoriteter som romer och slaviska minoriteter i öst liksom på Balkan.

Kvinnors underordning i samtiden påverkade villkoren för motståndsarbetet. Tillhöriga kategorin såg tidigt förändringar i samhället; små saker i vardagen som att grannarna slutade hälsa eller upphörde att vara vänliga mot barnen. I det ockuperade Frankrike, när det inte fanns tillräckligt för alla att äta sig mätta, förväntades kvinnor äta resterna efter att männen tagit för sig. För en individ i ett supermaskulint samhälle som det nazistiska fanns samtidigt möjligheter att skaffa sig fördelar utifrån förväntat beteende. Aktiva ur kvinnokategorin som tillhörde Hitlers utvalda ”tyska ras”, och som därför förmodades dela nazismens rasistiska världssyn och sexistiska genussyn, kunde såsom kvinnorna på Rosenstrasse och kvinnorna i Röda kapellet (se nedan) utnyttja fördomarna till att uppnå sina mål.

Liksom det övriga motståndet sökte de konfrontation med politiken och dess verkningar, men de flesta undvek att använda våld som metod. De agerade kollektivt och individuellt, mestadels humanitärt, ofta utifrån värderingar om mänskligheten som odelad och universell. Likt motståndsmännen var de vanliga människor med fel och brister som började i liten skala och sedan ökade sina insatser vartefter, insatser som blev till extraordinära räddningsaktioner. Övning och kompromisser gav färdighet. Men för de flesta andra kunde det vara svårt, anser många forskare, att se de möjligheter att göra motstånd som eftervärldens forskning har visat existerade.

Samtidigt fanns det människor i koncentrationslägren som utan att tveka agerade altruistiskt för att rädda andras liv. Den fransk-judiske filosofen Emmanuel Levinas betonar i sina verk betydelsen av den personliga närvaron för att se den andra som en del av sig själv. Varje människa bär enligt Levinas den Andras annorlundaskap i sitt inre. Därmed kan hen med hjälp av den andra ifrågasätta sig själv, och eftersom den andra är källan till hens ifrågasättande, är också hens svar ett svar på den Andre. Det är i detta möte etiken föds. Många berättelser från andra världskriget om människor som räddade andra människor stammar ur personliga möten.

Skådespelaren Dorothea Neff gömde sin kollega Lilli Wolff i hemmet i Wien åren 1941 till 1944. Lilli Wolf skrev: ”Gud valde Dorothea Neff att bli den som räddade mitt liv… När hon föddes blev världen rikare och en del av det överflödet förärades mig.” Irena Sendler räddade hundratals barn från gettot i Warszawa. Hon torterades för att hon skulle avslöja sina skyddslingar, och det var mycket nära att hon blev avrättad. Hon kommenterade: ”Så länge jag lever, och så länge jag orkar, kommer jag alltid att säga att det viktigaste i världen och i livet är att göra gott.”

Elisabeth von Thadden, rektor och antinazist i Nazityskland, manövrerade vardagen för att kunna fortsätta driva sin skola. Hon skrev en artikel om hur skolan, med dess judiska lärare, hjälpte till att bygga det nya Tyskland, inklusive andra vaga formuleringar som skulle rädda skolan från att stängas – men skolan förbjöds och Elisabeth Thadden arresterades och avrättades 1944.

Olikt Elisabeth von Thadden och andra kvinnliga aktiva i motståndet i Nazityskland förhöll sig landets kvinnor i medelklassen i allmänhet passiva under hela 1930-talet, också när de blev vittnen till antisemitiska kampanjer som Novemberpogromen 1938 (”Kristallnatten”, nazisternas eufemism). Där fanns katolska och protestantiska medelklasskvinnor som visade skepsis och som anmodade sina barn att inte gå med i de hitlerska ungdomsföreningarna – men de flesta tyskar såg inte igenom nazismens bedrägerier förrän Hitlers totala krig gjorde saken uppenbar.

Medan människor i de ockuperade länderna kunde uppfatta det som en patriotisk plikt att nedkämpa fienden som torterat och mördat deras familjer och grannar, innebar att göra motstånd i Nazityskland att revoltera mot sitt eget land, inbegripet arbetskamrater och grannar. För de som inte varit med och stridit på gatorna som kommunist eller socialdemokrat i de större städerna kan det ha varit svårt att föreställa sig hur skoningslös regimen skulle komma att bli.

Greta Lorke Kuckhoff studerade i USA och påverkades av medborgarrättsrörelsen liksom av fackföreningsrörelsen. Hon blev feminist och vän med Elsie Glück, Elizabeth Brandeis och Mildred Fish Harnack. Under nödåren bosatte sig Mildred Fish Harnack och maken Arvid i Europa, och på 1920-talet besökte de Sovjet – landet som hade infört helt nya reformer som mödrabidrag, mödraledighet, legal abort, minimilöner och jämlikhet inför konstitutionen – men som skulle komma att urarta i det motsatta, diktatur och massförföljelser.

På 1930-talet grundade Mildred Fish Harnack och Arvid Harnack en motståndsorganisation som nazisterna kom att kalla Rote kapelle, på svenska Röda kapellet. Sällskapet ägnade sig tidigt åt antinazistisk verksamhet som spioneri och räddningsaktioner för judar i Berlin, och senare samarbete med Sovjet som den snabbaste vägen att nå målet: de allierades seger över Hitler. Avsikten var att bekämpa nazisterna, inte att tjäna Sovjet, även om gruppen till dels bestod av kommunister. Medlemmarna kände inte till varandra, kvinnorna var mer aktiva än vad som tidigare antagits och de bedrev egna räddnings- och motståndsoperationer som förbigåtts av eftervärlden. Bilden av den passiva vinddrivna kvinnan, som i Simone de Beauvoirs roman om den fiktiva Hélène Bertrand i Le Sang des autres, har visat sig inte stämma. Eventuellt återspeglar romanen snarare Beauvoir och Sartres eget mindre aktiva förhållningssätt under större delen av ockupationen (1940 till 1944).

Makarna Harnack infiltrerade nazistiska partiorganisationer; Arvid på finansdepartementet; Mildred som medlem i en nazistisk kvinnoorganisation. Mildred blev vän med dem amerikanske ambassadörens dotter Martha Dodd och de båda arrangerade samkväm för att rekrytera kvinnor – med början i en soaré för författaren Thomas Clayton Wolfe. Nazisternas ockupation av Rhenlandet 1936, annekteringen av Österrike, och Sudet-landet i dåvarande Tjeckoslovakien, invasionen av Tjeckoslovakien på våren 1939 och Polen påföljande september möttes av Röda kapellet med ökad aktivitet och utvidgning av verksamheten till Paris och Bryssel. Via Mildreds kontakter lämnades information till den amerikanska ambassadens ekonomiska attaché Donald Heath.

Nästan hälften av medlemmarna i Röda kapellet var kvinnor eller icke-binära. De tillhörde olika socialklasser och agerade utifrån skiljaktiga politiska ideologier. Hilda Coppi kom från en arbetarklassfamilj i Berlin, Libertas Schulze-Boysen var barnbarn till en Preussisk prins. Libertas Schulze-Boysen använde sin position inom dokumentärfilmen för att i hemlighet samla dokumentation om tyska krigsbrott på Goebbels propagandaministerium. Systrarna Bontjes van Beek hjälpte franska krigsfångar, samlade matkuponger och rekryterade konststudenter till att lämna meddelanden och gömma flyktingar. Två av konststudenterna – Katja Casella och Lisa Eisenberg – lyckades hemlighålla sin judiska tillhörighet och båda var bland de få överlevande av de totalt cirka etthundrafemtio medlemmarna i Röda kapellet.

Organisationen verkade mellan 1939 och 1942. Radiovågor användes för att lämna information till Moskva – men detta var en liten och misslyckad del av verksamheten. Sovjet försökte få gruppen att upphöra med att ge humanitär hjälp men dess syfte var att befria Tyskland från nazisterna – inte att förena sig med Sovjet. Det var också en sovjetisk underrättelseman som blev organisationens undergång; samtliga Röda kapellets namn skickades med kod från Moskva över radion – varpå nazisterna knäckte koden. Fyrtiofem medlemmar dömdes till döden, tjugonio till fängelse och två släpptes på grund av bristande bevis. Många tog livet av sig istället för att avslöja information under tortyr. Männen dömdes till en plågsam död medelst hängning. Kvinnorna – Libertas Schulze-Boysen, Hilda Coppi och Cato Bontjes van Beek – giljotinerades. Mildred, den enda amerikanskan, avrättades på direkt order från Hitler. Greta Kuckhoff dömdes till döden men lyckades undkomma och skickades i fängelse. Hon tog hand om sonen till Hans och Hilda Coppi och skrev senare sina, censurerade, memoarer i Östtyskland.

Röda kapellet har omtolkats av forskare och andra som undersökt verksamheten närmare utifrån genusperspektiv. Arbetet byggde på ömsesidighet och välgörenhet i hjälpföreningar, grupper och nätverk med andra syften, politiska eller sakfrågebaserade. Grupperna blandade sig och smälte samman för att kunna göra motstånd mot ockupationens olika uttryck. De aktiva visste att dra nytta av samhällets fördomsfulla kvinnosyn; nätverkandet på sociala tillställningar gick under radarn eftersom nazisterna inte kunde föreställa sig kvinnor som aktiva motståndspersoner. Ett av kapellets nätverk höll till i Paris, ägnade sig åt spioneri, men arbetade i först och främst med det humanitära, det vill säga att rädda judar undan nazisterna.

I det naziockuperade Europa gick också andra än män med i underjordiska grupper och en del blev partisaner, något som ökade väsentligt när nazisterna införde tvångsarbete för ungdomar i vapenindustrin. I Polen 1939 började de summariska avrättningarna av judar, intellektuella, präster. Motståndsgrupper bildades i Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge med ökat stöd vartefter från Britain’s Special Operation’s Executive (SOE) och the American Office of Strategic Services (OSS).

Systrarna Catala infiltrerade och blev i juli 1942 ögonvittnen till när vintercykelstadion Velodrome d’ Hivers i Paris fylldes med trettontusen arresterade utländska och statslösa judar från staden. Nazisterna skickade de vuxna till transitläger och kort därefter till Auschwitz. Barnen gick samma öde till mötes några månader senare. De judiska systrarna Janny och Lien Brilleslijper organiserade motståndsaktioner i Amsterdam och lät bygga ett hemligt högkvarter som användes för att hindra förföljelsen. Systrarna tillfångatogs, och skickades, tillsammans med dagboksförfattaren Anne Frank, till Auschwitz.

Det har tagit lång tid för forskare och minnesorganisationer att få upp ögonen för judiska undsättare av andra judar. Judiska kvinnor var mycket aktiva i sådana noggrant uttänkta operationer; exempelvis grundade Recha Freier strax efter Hitlers maktövertagande 1933 rörelsen Youth Aliyah som arrangerade flyktvägar för judiska ungdomar ut ur landet. Hon lyckades rädda tusentals liv vid en tidpunkt när många trodde att naziförföljelserna skulle gå över – judarnas långa historia av att vara förföljda innebar att de flesta förmodade att det bästa var att hålla sig undan och undvika konflikt.

I tyskockuperade Polen agerade medlemmen i judiska socialistförbundet Vladka Meed hemligt sändebud och bistod judar med att lämna Warszawa-gettot, ordnade med gömställen och falska pass så att de kunde lättare ta sig runt på gatorna. Vladka Meed överlevde nazismen – men inte hennes bror och syster och föräldrar. Efter kriget flyttade Vladka Meed till USA där hon byggde upp ett överlevararkiv.

Miriam Hochberg var ledande aktivist i den hemliga motståndsorganisationen Zegota i södra Polen. Hon hjälpte judar på flykt och använde sitt fördelaktiga utseende och grundmurade självförtroende till att hemlighålla deras och sin egen judiska identitet. Mirjam Waterman i Nederländerna öppnade en skola för judiska barn som inte längre fick gå i statliga skolor.

Gisi Fleichsman ledde en hemlig judisk grupp som hjälpte judar att fly undan det då antisemitiska och fascistiska Slovakien. Gisi Fleischmans räddningsinsatser innebar att mellan tretusen och femtusen judar, istället för att deporteras, sändes till de alternativa arbetslägren Gered, Novaky och Vhyne vilka fungerade som räddning i över två år till sensommaren 1944. Gisi Fleischsman tillfångatogs och deporterades till döden i Auschwitz i oktober samma år.

Sophie Yaari och hennes syster gömdes i arton olika hem i Amsterdam, Rotterdam, Doorn och andra städer. I Belgien arbetade Sophie med att som socialarbetare rädda judiska barn. Andrée Solomon var aktiv i den judiska barnkommittén OSE (Oeuvre de Secours aux Enfants). Kommittén drev barnhem i Polen, sjukvårdsverksamhet för judiska barn i Marseille och organiserade volontärer som tog sig in i de franska fångläger som med Vichyregimens godkännande fanns i Gurs, Rivesaltes och Les Milles. Andrée Solomon var en av de frivilliga som arbetade med att få ut barn från lägren till Spanien via en hemlig väg över de svårtillgängliga Pyrenéebergen. I mars 1944 räddade hon etthundratrettiofyra barn undan nazisterna.

Madeleine Kahn Dreyfus umgicks i den parisiska surrealistmiljön och dess litterära cirklar. Hon brevväxlade med kända personer som Pierre Menés-France, Roger Martin de Gard, Robert Aron, Claude Lévi-Strauss och arbetade som tvåspråkig (engelska-franska) sekreterare på en import/export-firma. Efter den franska förlusten mot tyskarna 1940 flyttade familjen till Lyon i Vichy-zonen. Där gick Madeleine Kahn Dreyfus med som fältarbetare i OSE:s barnnätverk och bistod över etthundra barn med gömställen och leveranser av kläder, mat, medicin och brev från anhöriga.

Marianne Cohn, född i Tyskland, erbjöd sig som frivillig i januari 1944 att leda barn över gränsen till Schweiz från det ockuperade Frankrike. Den 31 maj var hon på väg mot gränsen med tjugoåtta barn mellan fyra och sexton år när de blev de tillfångatagna och satta i fängelse i Annemasse. Hon korsförhördes, och torterades, men höll tyst och på grund av detta beslutade polisen att avrätta henne. Samma dag skrev hon i fängelset: ”Riv ut mina naglar, jag kommer ändå inte att förråda. Ni vet inte hur länge jag kan hålla ut, men jag vet.” Till förhörskommendanten sade hon: ”Ja, jag har räddat livet på fler än tvåhundra barn. Inget kan hindra mig.” Under tiden Marianne Cohn satt i förhör hämtades barnen av Annemasses borgmästare Jean Deffaugt som med knep och undanflykter fick loss barnen ur tyskarnas grepp. Barnen överlevde i tryggt förvar tills frigörelsen kom. Yad Vashem har uppkallat en trädgård efter Marianne Cohn. Två skolor, en i Annemasse och en i Tempelhofdistriktet i Berlin, bär hennes namn. 

Hadassah Rosensaft hjälpte judiska fångar i Auschwitz och Bergen-Belsen med mediciner. Hon var egentligen tandläkare men Mengele beordrade henne att arbeta som läkare. Hon uppdrogs att sköta såren som kvinnliga fångar åsamkats av piskor och bett från nazisternas drillade lägerhundar. Lägret i Bergen-Belsen, som bestod av sextiotusen fångar, fritogs av den brittiska armén 14 april 1945. Med britternas hjälp satte Hadassah upp sexhundratjugo konvalsenscenter som tog hand om och räddade fångarna. Hadassah Rosensaft dog 1997 på grund av skador relaterade till malaria och hepatitis från tiden i Auschwitz-Birkenau.

I oktober 1943 gjorde kvinnor uppror i Witten och Ruhr med demonstrationer och delegationer för att utverka större tilldelning av livsmedel och förnödenheter. Rörelsen organiserades av det franska kommunistpartiet och jämförde sig med kvinnornas bröduppror under franska revolutionen i Paris 1789. Polisrapporterna visar att de aktiva störde den allmänna ordningen och ifrågasatte rådande politiska uppfattningar om rätten till mat. I maj 1942 blev det uppenbart att protesterna var riktade mot regeringen, och att de mest aktiva riskerade bli arresterade och skickade till fångläger.

Vad kan dessa rättrådiga kämpar och altruister ur den vida kvinnokategorin lära vår samtid? Hannah Arendt betonar i Life of the Mind betydelsen av att vara obekväm med att människor nedvärderas och görs överflödiga – samt att tänka självständigt, att sätta sig själv i den andras ställe, och att utmana majoritetens etablerade idéer och lagar när de rättfärdigar förtryck. Att medvetet ta ställning är att bestämma sig för att ingripa i en orättfärdig situation, att vara en deltagare, en inblandad – inte en åskådare.

Organisationen Gariwo – Garden of the Righteous Worldwide (2001) – utgår från Talmud: “Den som räddar ett liv räddar en hel värld” och vill vidga synen på rättrådighet till att omfatta de som försökt och försöker förhindra folkmord, exempelvis folkmordet på armenier i Turkiet 1915, och de som försöker försvara minnet av det som skedde mot förnekelser av sanningen samt alla de som i vår tid försvarar mänskliga rättigheter.

Föreningen betonar det individuella ansvaret och den makt som varje människa besitter: Vad gör vi idag så att historien inte upprepar sig? Den som besöker Auschwitz, menar de, gör klokt i att också besöka flyktinglägren i Medelhavsländerna, fängelserna i Lampedusa eller tillbringa en natt på akuten. De som undsatte människor då kan kopplas till de som undsätter människor idag, exempelvis i Rwanda och Syrien.

Det är viktigt, menar de vidare, att minnas att det onda inte sällan begagnar sig av missvisande kulturella referenser, som när totalitarianismen i Sovjet till en början använde den anti-fascistiska flaggan och kampen mot antisemitism, för att sedan och efter hand bygga en despotisk och dödlig regim. I efterhand står det klart att det handlade om falska anspråk, plattityder till för att förföra massorna, men de som tidigt förmådde se igenom de semantiska bedrägerierna tvingades ofta kämpa i ensamhet. Likadant med de tidigt solidariska, de som hjälpte de första som förföljdes, de blev ofta stigmatiserade som förrädare av en rättfärdig sak.

Den som förmedlar att var och en räknas och betyder något, förhåller sig rättrådigt och gör därmed sitt eget liv rikare och mer meningsfullt – men mer krävs än att vara aktiv på sociala medier. Som Hannah Arendt påpekar kunde de rättrådiga före och under andra världskriget inte leva med att ha gjort orätt – därför tog de risker för att göra rätt. Det viktiga är inte att vara hjälte, det viktiga är att förändras till det bättre.

  • Women defying Hitler: rescue and resistance under the Nazis, red. Nathan Stoltzfus, Mordecai Paldiel och Judy Baumel-Schwartz, London: Bloomsbury Academic, 2021
  • Arendt, Hannah, Life of the mind, Orlando, Florida: Hogarth Press, 1977/78. Originally published in the New Yorker 1971.
  • Levinas, Emmanuel, Totality and infinity: an essay on exteriority translated by Alphonso Lingis, Dordrecht: Kluwer Academic, 1969
  • Vidareläsning:
  • Batalion, Judy, Våra dagars ljus: den oberättade historien om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen, översättning Emeli André, Stockholm: Natur och kultur, 2021
  • Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine, Om detta må ni berättaen bok om Förintelsen i Europa 1933-1945, Stockholm: Forum för levande historia, sjätte omarbetade och utökade uppl., 2015

© Arimneste Anima Museum # 25