Donet

 

 

kortprosa

Jag stiger upp på morgonen, hittar tofflorna som vanligt vid änden av sängen. Det ska vara lätt att komma upp och se om tidningsbudet har varit här eller om en ska behöva ringa till kundservice. Efter frukost går jag min promenad. Om det ska regna är det ingen idé att ta den längre rundan vid vattnet längs med viken, då får det bli en av de kortare förbi affären. Men vilken runda jag än väljer stöter jag på dem. Jag vet inte hur många gånger jag har motat dem, hur många gånger de inte har gjort som man säger. Som alla regler och föreskrifter och lagen säger. De påstår att de är ofarliga och att det enda de är bra på är att bli kelade. Att de inte har något emot mig och att om jag vill så går det för sig om jag backar. Att de har övat i många år och att jag kan passa dem när de går in i affären och handlar så att ingen tar dem för då skulle de inte vilja leva längre. De säger att vandra utan koppel är meningen med deras liv. Att utan hunden utan koppel skulle de inte vara vid liv och ha dränkt sig i viken. De säger att de går i sin egen takt då ingen hund har en takt som människors och vill jag beröva dem deras steg? De säger att jag stör dem. Att jag förstör för dem. Att jag berövar dem den frid de har rätt till när de går utan koppel på trottoaren och att friden skulle lägra sig över dem om det inte vore för mig. De tittar bort. De ser rakt igenom mig. De låtsas inte höra vad jag säger. De rundar mig i en vid cirkel. De säger att de har bråttom till bussen och kan vi talas vid en annan tidpunkt? De vänder sig om och meddelar att tyvärr är de inte på jobbet nu men att jag kan höra av mig på kontorstid. De säger att det är fint väder. Att det kanske kommer regn. Att molnen tornar upp sig. De säger att månen står högt och de undrar om jag såg stjärnan som just föll bakom min rygg? De säger att de lärt sig hålla kontakten och att det är den enda kontakten de behöver för att överleva i nödens stund. Att de inte finns som inte kan läras hålla kontakten. Att om de finns kan de släppas i en lina i en skog ett antal timmar dagligen. De säger att de övat den mentala uppkopplingen. De säger att kopplet är att gå tillbaka till telegrafen. De undrar om jag använder telegrafen. De undrar om jag hade koppel på min make, om jag hade honom i halsband eller om vi kanske hade ett slags kommunikation. De säger att jag är en patriarkal rest som osett sin delaktighet i världens undergång. De säger att jag ska sköta om mig och sköta mitt. De säger att jag borde gå och köpa blommor. Att de har ont om tid. Att de ska hinna med tåget. Att de kan ordna med ett sällskap, ett samtal, en fika på konditoriet. Att jag borde ringa hundarnas hemlöshetsförening och låta en hund ta hand om mig. Att de annars kommer lida svårt av ofriheten. Att jag borde inse världens mening. Att det går lättare för mig om jag är uppkopplad. De undrar om jag vill ha hjälp med kassarna när jag har handlat på affären och kanske är för trött för att bära hem dem själv. De säger att jag är välkommen att följa med på promenaden. De säger att jag inte behöver ha något koppel, att det går bra utan, att jag kan hålla i deras tidning. De säger att de tyvärr inte kan uppfylla mina behov. De ber mig slå sig ned. De säger att de lider av att känna min ensamhet och att jag ska böja mig ned och stryka försiktigt med handen.

8 september 1991/2020

© Arimneste Anima Museum #12