Senare tids litterära och forskningsmässiga fokus på kollektiv och individuella aktörer har lett till att skildringar av franska revolutionen förevisar större djup och bredd. Inte minst har studier om Olympe de Gouges (1749–1793) – den sannolikt mest uppriktiga och obändiga av revolutionens alla skribenter – bidragit till ett rikhaltigt berättande.

Främst på andra språk, vill säga; för trots spridda uppmärksammanden i kulturartiklar, antologier och kollektivbiografier dröjde det till 2016 innan författaren till Förklaringen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter (1791) – den första i sitt slag, publicerad nära tvåhundra år före FN:s dito (1979) – fick ”ett eget rum” (Virginia Woolf, 1929) på svenska i form av en boktitel, Revolutionens rosenvatten, Olympe de Gouges feministiska humanism (2013, 2016), ett forskningsbaserat porträtt och drama av undertecknad översatt till engelska 2020.

Men ett porträtt och en pjäs är inte detsamma som en kungjord biografi. I Franska revolutionens rebell, en biografi över Olympe de Gouges av Gunilla Thorgren, kvinnorättsaktivist sedan 1970-talet, författare, f. d. statssekreterare, styrelseordföranden i muséet Stockholms Kvinnohistoriska, berikas svensk facklitteratur med den första mera omfattande beskrivningen av Olympe de Gouges liv och verksamhet. En orsak till att biografin dröjt, fastän den enligt författaren varit påtänkt sedan 1990-talet, uppges vara att Olympe de Gouges ansågs besvärande. Frågan lämnas raskt därhän, men är värd mer analys. Var det för att franska revolutionen avfärdades som borgerlig på 1970-talet? Eller var det på grund av allmänhetens bristfälliga kunskaper om de franska revolutionärernas inbördes trätor och skiljaktiga ideologier som Thorgren bedömde Olympe de Gouges som irrelevant? Här är tillfället att minnas hur individuella politiska rättigheter i decennier inte betraktades som comme-il-faut, det vill säga långt ifrån sågs som en självklarhet, bland tongivande intellektuella på svenska.

Någon måste helt enkelt, och i alla tider, bryta mot den tysta överenskommelsen, så att andra kan slå följe och bidra till en mer avtäckande, och mindre förutbestämd, kunskapsutveckling. Olympe de Gouges livsöde påminner oss om vikten av detta uppdrag; pionjärens, fritänkarens och vittnets metakritiska roll; hen som lätt uppfattas allmänt besvärlig, och det fastän demokratiskt strävande samhällen fordrar litteratörer som kan agera nagel i ögat på det politiska spelet när det rör sig i auktoritär, hierarkisk och/eller allmänt destruktiv riktning.

Ja, visst ingrep Olympe de Gouges på ett sådant proaktivt sätt – dessutom med sitt eget liv som insats. Den 30 oktober 1793 (9 Brumaire) olagligförklarades halva franska befolkningen – kvinnokategorins drygt tolv miljoner – som politiska subjekt. Kategorin förbjöds att bilda, närvara och delta i politiska sammanslutningar. Den revolutionära kamp kategorin bedrivit innebar att den utövat ett aktivt medborgarskap, vilket alltså enligt Nationalkonventets beslut förklarades otillåtet. Eftersom kvinnokategorins rättighet att i egenskap av undersåtar vända sig direkt till kungen, utraderats med kungens fall i januari 1793, stod den nu helt utan politisk status. Det faktum att Olympe de Gouges definierat konstitutionell monarki som en revolutionär väg till republik, i syfte att värna yttrandefriheten och handlingsfriheten, särskilt för kvinnor och svarta och fattiga, talade definitivt mot hen/henne som republikan när terrorlagarna togs i bruk.

Franska revolutionens rebell följer livsbanan kronologiskt: uppväxten i Montauban, familjebanden, den autonoma bildningsresan, de förmodade vännerna, kontrahenterna, debatterna, breven, tidningsartiklarna med analyser och förslag, skrifterna, dramerna, memoaren, fängelsetiden och till sist den förtida döden vid 45 års ålder genom giljotinering den 3 november 1793. Citat och kommentarer varvas; om biografiobjektets eventuella överväganden och bevekelsegrunder; om dåtidens persongallerier, tidningar och sociala klubbar. Slutligen bjuds ett bildappendix, en käll- och litteraturlista samt ett register. Överraskande nog saknas det som kan förväntas av en påkostad titel i genren biografi: konsekventa omnämnanden av använda studier, i synnerhet de få existerande på svenska, liksom noter med källor, inte minst till de ymniga citaten. Det är en märklig upplevelse att ta till sig ett verk vars syfte är att synliggöra, för att sedan upptäcka att osynliggörande är ett av dess genomgående drag. Saken gör även bokens kunskapsmässiga värde svårbedömt.

Men utan ideliga avbrott för erkännanden och källangivelser blir förstås berättelsen mindre tungfotad; Franska revolutionens rebell visar pedagogisk briljans när den på det stora hela taget korrekt komprimerar och sammanfattar händelseförloppen, översätter och citerar ur biografiobjektets alster. I tolkningen av det sistnämnda uppkommer ett dilemma. Röstens kreolitet och franska karaktär tenderar att bli avtvättad, ja försvenskad, så att texten framstår ren och klar. För en kännare av den franska originaltexten blir det här tydligt att den har förlorat i temperament och komplexitet. Överlag skymtar en beredvillighet att förvandla Olympe de Gouges till en svensktalande nutida person, assimilerad och anakronistiskt lättbegriplig.

Givet valet av tidsöverskridande tolkning; om någon person i Sveriges historia kan liknas vid Olympe de Gouges är det troligen Frida Stéenhoff (pseud. Harold Gote), författaren och dramatikern i början av 1900-talet som inte accepterades av den hegemoniska kvinnorörelsen. Också Stéenhoff torgförde tabuerade frågor, såsom könsliv och förhållanden, också Stéenhoff utövade rollen som oförfärad intellektuell författare. Likväl, kombinationen av det vi dag kan kalla antirasism, kvinnorätt, välfärd och fred, naturhävdande och öppensinne, förlänar Olympe de Gouges en smått unik position i den västerländska demokratihistorien.

Olympe de Gouges livsverk utmärks av oegennytta, kombinerat med stoltserande; den inbegripande kompromisslösa kvinnorätten tänkt som en avgörande del av ett progressivt samhälle. När Olympe de Gouges gör pastisch på Beaumarchais Le Mariage de Figaro (1784; Figaros bröllop eller Den fjolliga dagen) och anklagas för plagiat, ber hen/hon denne om ursäkt och ser till att rätta i sitt stycke Le Mariage inattendu de Chérubin (1786), samtidigt som hen/hon i förordet beklagar sig över kollegans snarstuckenhet; att agera genomsynligt, stridbart och ödmjukt, i betydelsen rättskaffens och förändringsbenäget, är såväl hen/hennes medel och mål som föredömliga kännemärke.

Med en beskrivande och normaliserande ansats väcker denna bok frågor kring hur svenska kvinnorörelser hade förhållit sig till Olympe de Gouges förutsatt att hen/hennes gärning blivit avtäckt tidigare: de självsvåldiga framträdandena på offentlighetens scen, den gränslösa solidariteten, ja, också med samtidens varia av nattfjärilar, oberoendet av andra kvinnorevolutionärer. Kanske hade propsandet på naturalistiska förhållningssätt, det Strindberg kan sägas ha tagit efter långt senare, liksom den allmänna hybriditeten och hävdandet av våldets minimum, blivit populärt hos vissa – men inte lika självklart hos de som idag, på säkert avstånd, omfamnar hens/hennes livsverk när det inte längre utgör något hot eller risktagande.

I egenskap av en i första hand pedagogiskt utformad biografi bör Franska revolutionens rebell fungera väl i folkbildande sammanhang, förbehållet att den biläggs en studiehandling, eller dylikt, där läsaren kan ges råd om hur hen närmare hittar fram till de använda perspektiven och källorna. Utifrån god sed, och med tanke på nutidens pressande behov av tillförlitlighet, skulle därigenom titelns försvårande nackdel kunna vändas till en betydande fördel. Franska revolutionens rebell, så förbättrad, tilldelas härmed en tänkt hedersplats i det revolutionära gemak som så länge låg öde: ämnet Olympe de Gouges.

Tidigare publicerad: Gålmark, L. (2025) Gunilla Thorgren, Franska revolutionens rebell: En biografi över Olympe de Gouges (Stockholm: Norstedts, 2024). 406 s. 16 onumrerade planschs. 1700-tal: Nordic Journal for Eighteenth Century Studies, 22, 185-187

© Arimneste Anima Museum # 34