Kategoriarkiv: Existentiellt

Därför är det dags att göra slut med jaktromantiken

 

Jakten har en ”potential att utgöra en länk till ett mer lyhört sätt att befinna sig i världen”, den är en möjlighet för människan ”att återinträda i en meningsfull dialog med sin omgivning”, menar Helena Granström i en artikel i Expressen av den 17/9-16.

Det låter angenämt. Vem vill inte framstå lyhörd och dialogvillig?

Men det är svårt att föreställa sig hur sådana dygder ska återinträda genom jakten på andra varelser. Hur gevärskulor från det hobbyutövande jaktlaget som genomborrar den jagade, spränger dess blodådror och kroppsorgan, klipper dess band till avkomma och flockfränder, avbryter dess givna chans till levnadsbana, skulle kunna utgöra länken till ett lyhört förhållningssätt.

Vad är lyhördhet, vad är en dialog? Är ömsesidighet lika med att skjuta ned den andre? Vilken sorts civilisation smyckar sin föreställning med sådan orwellska av tvärtomspråk? Onekligen finns en mystik, en föreställningskonst kring jakten och dess förmenta nödvändighet som inte har så mycket med verkligheten att göra.

Men denna mytologi har djupa rötter, som i illustrationen till  artikeln, Rubens målning med Diana och hennes nymfer på jakt. Är Diana verkligen Diana eller representerade hon något annat för det dåvarande patriarkala samhället? Är Diana i sin utstyrsel unik, eller snarare mystiskt lik, andra kvinnor som målats av manliga konstnärer?

Hur kommer det sig att Diana inte målades av någon av Rubens samtida konstnärer inskrivna i kvinnokategorin – Lavinia Fontana, Clara Peeters, Anna Maria Van Schurman, Judith Leyster, Louise Moillon, Mary Beale,  Raschel Ruysch, Elisabetta Sirani?

Varför är vi inte mera intresserade av vad dessa konstnärer målade istället? Eller av vad de unga begåvade kvinnorna i ”fel” samhällsklass skulle ha målat om de hade givits möjligheter?

Rättvisekänsla för parallella historiskt eller nutida underordnade berättelser kräver lyhördhet och dialog, att riktigt lägga örat och hjärtat till. Människor äger denna förmåga av naturen, och behåller den med uppmuntran, träning och medveten gödning.

Men kan också genom förhärdning förstöra den. Detta vet alla krigsherrar, inklusive dagens: Träna de unga rekryterna i att döda andra varelser – gärna små och utsatta som hos nazistarmén under andra världskriget när vrida huvudet av kaninungar och strypa hundvalpar var modellen – och soldaternas emotionella beredskap att döda människor är fulländad.

Ett faktum som fångar kärnan i saken: Mänskliga kulturer bör ta hänsyn till naturens villkor och begränsningar, men det vackert särskilda med oss människor är just att vi kan välja. Undvika förhärdning och dödande, eller som förordas i Granströms artikel, inte undvika förhärdning och dödande, utan göra dödandet till ett ideal av ”intimitet”.

Ja, det sistnämnda valet ekar verkligen av igenkännligt maktspråk, som när hustru/partnermisshandlaren försöker rättfärdiga sig: Om jag njuter intimitet när jag våldför mig på dig, så är väl därmed våldet en del av kärlekens natur?

Jaktens våld och dess rättfärdigande är både en individuell och samhällelig genushistoria med resonans i vår tid, med dess hänsynslöshet och kapitaldrivna naturförstörelse, av forskare döpt till Antropocen. En tidsålder som inrättade den historiska jaktens förhärdning som materiellt ideal, inte som mänskligheten borde ha gjort, som brott och tragik.

Publicerad 3/10 2016  ©Arimneste Anima Museum #1