När börjar freden

 

 

Berättelser om människor i fångenskap – Hugos Samhällets olycksbarn, Dumas Greven av Monte Cristo, Kings Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, filmatiserad som Nyckeln till frihet – hör till de mest omtyckta i europeisk litteraturkanon.

En orsak är sannolikt den igenkännliga relationsdynamik som uppstår i begränsade utrymmen. Att de flesta vet med sig att tvång och inlåsning är ett brott mot allas vårt djupt liggande behov av frihet.

Likväl strömmar folk till djurparker där djurindivider har hägnats in. Eller kanske därför. Att få besöka det fruktade scenariot och inte höra till dem som förlorade slaget. Att för en stund få känna sig som den segrande härföraren.

I Lars Berges reportage Vargattacken tecknas dödsolyckan 2012 i djurparken Kolmården som en berättelse om hur kommersialisering av en verksamhet kan drabba anställda när det vill sig illa. Hur vargguidernas säkerhet allt mindre utgjorde en fråga av vikt när företagets ”varumärke” Vargen, canis lupus, såldes in till den hugade allmänheten för tusen kronor per biljett.

Redan domen i Norrköpings tingsrätt gav ett sammanhang. Djurparken Kolmården satte intäkterna före de anställdas och besökarnas säkerhet. Företaget lät det hisnande antalet av uppemot åttatusen människor årligen besöka hägnen, använde ett machomässigt förhållningssätt gentemot vargarna istället för moderna hanteringsmetoder, lät guiderna arbeta ensamma utan larm och nödutgångar.

Företaget följde inte arbetsmiljölagens krav på förebyggande av ohälsa och olycksfall. Därigenom hade det av oaktsamhet orsakat djurvårdarens död.

Sambandet mellan fångenskap och aggression är etablerat inom vargforskningen. Ändå synes kunskapen ha undgått djurparkens ledning. Att vargarna stod ut med de tusentals besöken i det minimala reviret – mänskliga bröllop! till och med – att de så länge uthärdade sysslolösheten och tillrättavisningarna är häpnadsväckande och visar på graden av institutionalisering djurparken utsatte vargarna för.

Gruppen av vargar som attackerade vargguiden/djurvårdaren hade tidigt berövats föräldrar och tik-syskon. Vargarna hade övervakats av en manlig vargguide/djurvårdare som för sina kollegor betonat vikten av att vara den som blev åtlydd – ett synsätt som i domstolen avfärdades av oberoende vargforskare. Att söka dominans och kontroll, att skrämma och lägga ned, dömdes ut som direkt livsfarligt. Sådan behandling, menade expertisen, skapar med tiden en allt större risk att vargarna svarar tillbaka. Och ett bett som en varg klarar kan bli dödligt för en människa.

Mot denna bakgrund framstår Kolmården som en veritabel fängelseö utan kommunikation med omvärlden. Varför dokumenterades inte varghägnet med uppsatta kameror som hade kunnat ge empiri, utbildning, utveckling, bättre strategier, säkerhet och information både om varje enskild guides arbete och situationen före och under de många besöken?

Varken tingsrättens dom eller Berges reportage avslöjar om brottsutredningen utredde möjliga mänskliga motiv. Den kvinnliga guiden som förolyckades var omvittnat engagerad i vargarna. Att vara framstående på en arbetsplats är sällan problemfritt. Hur mottogs guidens framgång av kollegorna? På vilken sida om konflikten över förhållningsätt stod hon och hur bemöttes hennes metodval?

Kolmårdens chefer och personal undvek att öppet resonera om vad som utlöste vargens eller vargarnas attack och vad som ledde fram till den. Tystnaden kring attacken och tidigare uppdagade incidenter avslöjade en lojalitets- och tystnadskultur som tingsrätten noterade och förebrådde som ”passivitet”.

Lars Berge nämner flera gånger guidernas tal om vargarnas känslighet för oljerockar, skinn, mocka med mera. Doft på kläder kunde påverka flocken och ställa till det i umgänget. Hur bedömdes risken för att den förolyckade guiden utsatts för ett spratt eller sabotage? Utreddes ett sådant scenario för att med säkerhet kunna avfärdas? Eller glömdes det mellanmänskliga dramat bort i en förment förförståelse av vargar som idealiserade och förtäckta monster?

Enligt modern forskning, se exempelvis Hundars och vargars beteende av Worm Christiansen (2007), ingår inte människor i hundars och vargars rangordningar. Människor uppfattas som stående utanför och bortanför. Bland uppdaterade tränare som arbetar med människors relation till hundar, canis lupus familiaris, har kunskapen lett till att korrigering och dominans ersatts av metoder som avledning, belöning och förekommande.

En utveckling som visar på revolutionerande pedagogiskt tänkande och som borde leda vidare till en samhällsdebatt om hur människor kan välja att förhålla sig i asymmetriska relationer. En debatt om frivillighet och ömsesidighet, vänskap och jämlikhet istället för hierarki och machokultur.

Vargolyckan var först och främst en mänsklig tragedi. Ett företags grova brott mot en anställd. Men det var också ett artmässigt brott som bör diskuteras på nivåer som tillåter mänsklig självkritik.

Nivåer som ringar in det första och föregående brottet. Det i vilket ett vinstdrivande företag berövar vargföräldrar deras avkomma, separerar ungar från sina syskon av annat kön, ”nappar upp” och kastrerar och håller nio varghanar på en yta inte större än en skolgård, utan sysselsättning och utan möjlighet att lämna området, gruppen och platsen. Ett brott av ett slag som, icke att förglömma, rutinmässigt och i skymundan årligen begås mot över hundra miljoner djur i den svenska animalieindustrin.

I Stephen Kings Den gröna milen skildras dramat mellan den kamratliga fångvaktaren som samarbetar med fångarna och de mindre kamratliga fångvaktarna som för att behålla kontrollen dominerar och tvingar och bestraffar de intagna. Det är ett klassiskt moraliskt dilemma. Att tilltvinga sig respekt – eller att skapa förtroende och trygghet. Att bevaka en rangordning – eller att låta bli att ingå i den. Att söka betvinga den andre – eller att vilja någons frihet.

När införs förbud mot djurparkers internering av vilda djur? Vilket datum blir Kolmården redo för den moderna tidens hållbarhetskrav? När ska erövringskriget mot de övriga varelserna på himlakroppen Tellus äntligen få ett slut? När börjar freden?

 

• Lars Berge, Vargattacken, ett reportage, Albert Bonniers förlag, 2018

• Freddy Worm Christiansen, Hundars och vargars beteende: myter och fakta, K. Malm Tanke i Tryck, 2009

 

©Arimneste Anima Museum #8