Rävarna raskar över isen

 

 

Anno 2010

Porträtt stammar från latinets protrahere. Termens betydelse är ’dra fram’, ett annat ord för konterfej, det vill säga avbilda. Med denna innebörd drar Uppsala konstmuseum fram konst ur samlingarna på temat djur.

Ett porträtt är mer eller mindre en självbespegling. Den som drar fram avslöjar sitt ansikte när hon väljer att ljussätta eller dölja den andra.

Larverna i Ulla Fries kopparstick kryper ur ramen. Vinthundarna i Carl Milles bronsstatyett kastar sig lekande (notera tilliten i bettet över artfrändens huvud) genom rummet. Insekterna i Gösta Gierows etsning lurar överlägset i människoskallens hjärnvindlingar. Mopsen i Sonja Petterssons Kråkan i brons tycks självtillräcklig.

Utställningens porträtt bryter mot den dominerande tendensen i den historiska relationen mellan människa och andra jordvarelser: jakten/kriget, domesticeringen, utraderingen (utrotningen).

Betraktaren betraktar den betraktade; den betraktade betraktar betraktaren. Grafiken i Per-Olof Larssons Betraktaren avtäcker människans drygt tiotusenåriga vacklande förmåga till respekt. Varelsens ansikte rör sig från nyfikenhet till avvaktan och tveksamhet till skräck. Utgången är våldsam – och viss. Grafiken porträtterar ett individuellt möte med den andra och den porträtterar relationen mellan homo sapiens och övriga metazoans.

Andra verk i utställningen protesterar mot relationens prägel. Anna-Karin Brus’ collage Strange fruit låter ett dött stycke djurkropp falla från (kunskaps)trädet. Den fallna frukten varslar själv: något är fel. Stycket ser oaptitligt ut – utan färg, utan doft. Är stycket kött i Brus’ verk ämnat till föda? I så fall – till vem? Vad hände innan stycket föll mot marken?

Tony Matellis collagepastischer på Guiseppe Arcimboldos (1527−1593) människohuvuden av grönsaker och frukt, Meathead och Rotted meathead, ger ett svar. En imaginär lukt står upp från verken. Lukten är otvetydig. Allt har gått fel. Nutidsmänniskan har fått dödade djurstycken på skallen. Djurkroppar som varor på en marknad har blivit en del av människans felaktiga tänkande.

Människans brist på tänkande. Världens föreliggande klimat- och miljökris beror enligt FN (UNEP) och WWF till stor del på de biologiska konsekvenserna av den storskaligt framställda fallfrukten. Födovalet förutsätter därutöver tvåsidig krigföring. Mot den mänskliga medkänslan. Mot de verkliga meddjuren. Med Jacques Derridas ord:

”War is waged over the matter of pity. This war is probably ageless but, and here is my hypothesis, it is passing through a critical phase. We are passing through that phase, and it passes through us. To think the war we find ourselves waging, is not only a duty, a responsibility, an obligation, it is also a necessity, a constraint that, like it or not, directly or indirectly, no one can escape. Henceforth more than ever. And I say “to think” this war, because I believe it concerns what we call thinking. The animal looks at us, and we are naked before it. Thinking perhaps begins there.” (The Animal that therefore I am, Jacques Derrida, red. Marie-Louise Mallet, i översättning av David Willis, New York: Fordham University Press 2008)

Skräcken inför att stå naken med det bristfälliga tänkandet. Nina Saunders verk Pack of skill kommer till undsättning i den kritiska fasen. Saunders rödrävungar i rånarluvor urskuldar människans krig mot de andra djuren: stereotypen av den lömska räven i rövarstråt på bondgården. För säkerhets skull gånger tre.

Men kanske är ungarnas svartluvor hellre ett skydd för att undkomma mänsklig repression. Så tolkade klär sig rävarna i Pack of skill till gerillastrid mot människokulturens krav på allt större biotoper. Krav som i oupphörlig tillväxt berövar inte endast djurarter utan även människogrupper deras fundament för överlevnad.

Rävungarna vet hur de ska raska över isen. Principen om nödvärn ger rätt att bryta mot människosamhällets regler: Verkningar av människans proteinval – skogsbrist, arealbrist, färskvattenbrist – driver dem in i människokulturens städer och soptippar. Verkningar av massproduktionen av den köttföda de, olikt människor, inte kan välja bort.

Kanske kommenterar Molnets broder Saunders rödrävar. I svensk-anglosaxisk kontext är räven i Ernst Billgrens verk en soldatsörjande sexig/’foxy’ lady – i ett universellt däggdjursspråk är den en lidande intelligent varelse i människokläder. Ett porträtt av ett djur av ett djur. Ett porträtt av en föräldravarelse i sorg över i onödan halshuggna ungar.

Sorgen över djur – människa-relationens ödeläggande praktik. När Nina Saunders rävungar räddar sig själva, påminner de människor om det akuta i att rädda människan från sig själv.

1 december 2010 på uppdrag av  Uppsala konstmuseum till utställningen Ur Museets samlingar

©Arimneste Anima Museum #7