Antigone

 

 

Två bröder har begått fratricid (brödramord). Den ena begravs ståtligt (Eteokles). Den andre lämnas att bli föda åt asätande fåglar och svultna hundar (Polyneikos). En syster till bröderna (Antigone) vägrar lyda och begraver i hemlighet den lämnade brodern. Att trotsa kung Kreons beslut är lika med dödsstraff, men det som händer efter döden är lika viktigt som det som händer före. Utan korrekt begravning, ingen värdig plats i dödsriket.

Sofokles pjäs från 400-talet f Kr anses vanligen handla om Antigones religiositet och betydelsen av en lämplig begravning. Samt om risken med att vara så principfast att en orsakar förödelse. Historikern Mary Beard omnämner denna tolkning i sin bok Kvinnor och makt från 2018. Antigone skapar en röra, hon griper makten olagligt. Hon är osolidarisk mot kollektivet, regenten Kreon, staden Thebe och dess lagar. Antigone ställer till det. Se hur det går när en sätter sig upp mot makten!

Många har invänt mot en sådan läsning. Vems styvsinne och övermod handlar dramat om? Kreon eller Antigones? Och är inte främsta temat syskonhat, syskonkärlek och rättvisekänsla? Båda bröderna Eteokles och Polyneikos dödade och dog, självfallet borde de ha lika begravningar. Antigone är en rättfärdig rebell som motsätter sig regenten Kreons beslut att ta ifrån Polyneikos hans värdighet. Dessutom kan kören berätta att Thebes folk står på hennes sida, liksom Haimon (hennes trolovade, tillika kungens son) och Tiresias (profeten). Ingen drabbas heller av Antigones handling – snarare räddar hon situationen.

I sin bok Three Guineas beskriver Virginia Woolf Antigone som den bildade mannens orättvist fattiga syster. För Woolf är Sofokles tragedi ett exempel på hur ett litterärt verk kunde ha blivit till propaganda men undgår slikt öde på grund av textens komplexitet. I pjäsens slut sympatiserar vi otippat med dödsstraffets utdelare, kung Kreon. Han har genomgått katharsis och insett att hans enväldiga beslut fått katastrofala följder. Men borde han ångra något mer än sin hybris?

I Antigone finns inte bara svultna hundar, här ligger även en hund begraven. Men då bör en ta utgångspunkt i två andra pjäser: Sofokles Oidipus och Aischylos De sju mot Thebe. Antigones bröder har gjort upp om att turas om vid kungamakten. Vartannat år gäller och Eteokles ska börja. Men när det är Polyneikos tur bryter Eteokles kontraktet och vägrar stiga ned från tronen. Polyneikos mobiliserar och ger sig av mot Thebe för att kriga mot Eteokles. Bröderna möts i tvekamp och – som vi vet – dör båda för den andres hand.

De sju mot Thebe ger Antigones handling – och Kreons överreaktion på den – ett större sammanhang. Och pjäsen kastar ljus över konflikten mellan Kreon och Antigone. Varför är det så viktigt för Kreon att Polyneikos inte ges en begravning? Och varför är det så viktigt att Antigone bestraffas med det största straffet när hon försökt begrava sin bror? Varför är Kreon så obeveklig?

När bröderna dör är den ena kung enligt avtal (Polyneikos), och den andra fortfarande kung enligt egen utsago (Eteokles). Det ena dråpet är en attack för att uppfylla ett kontrakt, det andra ett försvar för att fortsätta bryta mot detta kontrakt. Alltså är den som begravts som kung inte kung. Och den som prompt ska lämnas obegraven är egentligen kung. När Antigone försvarar Polyneikos genom att propsa på en värdig begravning, ja en kungs begravning, försvarar hon alltså kungen. Det vill säga hon gör det lagliga och Kreon det olagliga.

Tolkat på detta vis handlar Antigone om att ända in i döden stå fast vid att begrava en formell regent. Men mera förbisett även om vem som är och kan bli statsman. Brödernas avtal om att turas om utgör en försiktig uppluckring av monarkin, och Antigone hedrar den bror som höll fast vid den nya ordningen. Hennes repliker – liksom Kreons – visar att hon är medveten om att hon utmanar makten (enväldet), och att utmaningen är ett myndighetsprov som bevisar att hon kan axla makten. Det är Antigone som är närmast i tronföljd efter bröderna, inte deras farbror Kreon. Hade kanske Antigone och Polyneikos ett scenario av vidare demokratisk kamp i åtanke?

I Dramatens uppsättning 2017 spelas pojken som ledsagar profeten, den blinda mankvinnan Tiresias, av en hund (icke svulten). Hunden är det yttersta vittnet, den synliga och osynliga spelaren, den som undangöms trots att den bidrar väsentligt. Det är profeten och hunden som får publiken att rycka till, och hålla andan. Inte ens när Antigone till musik av Led Zeppelin sänks ner framför scenen till underjorden i Hades kan hon konkurrera med profeten och hundens tidlöst visa persona.

Tiresias och hunden är en hyperbol, ett slags drag-akt, som påminner oss om det saknade. Människor kallade kvinnor, äldre, icke-binära, funkis, barn, hundar – samtliga var länge osynliga i eftervärldens grandiosa berättelser. Profeten och hunden synliggör avsaknaden av hela folket i den uppluckring av enväldet som blev den första europeiska demokratin. Så tolkad dramatiserar Antigone en regents tidiga och desperata uppror för en verklig demokratisering av besluts- och rättsväsendets omfång. Hon har folket, kören, profeterna och publiken med sig. Till sist – men försent – kanske även Kreon.

 

©Arimneste Anima Museum #4

 

Antigone / [Sofokles]. Alkestis ; Medea ; Hippolytos / [Euripides] fyra grekiska dramer i övers. av Hjalmar Gullberg PAN/Norstedts 1967

Kvinnor och makt – ett manifest av Mary Beard (Women and Power – a manifesto Liveright 2017) övers. av Annika Hultman Löfvendahl Norstedts 2018

Antigone övers. av Marie Lundquist; regi av Eirik Stubø Dramaten 2017