Léonora Miano

 

Hur kan litteraturen tillvarata och gestalta undanskymda vittnesmål och berättelser? I Konturer av den dag som nalkas, nominerad till Goncourtpriset 2006, låter Léonora Miano ett enskilt barn vara protagonist och berättarröst, nioåriga flickan Musango i kamp mot en mors religiösa föreställningar i det fiktiva landet Mboasu. I därpå följande Sorgsna själar, från 2011fördelaktigt läst i dialog med Ngugi wa Thiongo’s teaterpjäs från 1968 The Black Hermit, gestaltar Miano den unge Antoines desillusionerade strävanden och uppgörelser med sig själv och sin omvärld i jojo-existens mellan en europeisk och en subsaharisk storstad. Sorgsna själar börjar som smart satir, påminnande om Robert Musils Mannen utan egenskaper, fortsätter som skröna, för att till sist ända som sedelärande saga.

Mianos fjärde översatta roman från franska till svenska, Skuggans årstid, utgår istället från ett verkligt källmaterial av muntligt traderade kollektivberättelser. Likt Nattens inre, debutromanen som kan läggas bredvid Chinua Achebes världsberömda Allt går sönder (till svenska 1967), är spelplatsen ett landområde nära kusten i nuvarande Kamerun. Men århundradet är ett annat: Nattens inre är sent 1900-tal, Skuggans årstid utspelar sig flera hundra år tidigare. Främlingsfolket i båtar från havet kännetecknas utifrån sin klädsel, och hudens färgnyans existerar inte som identitetskategori. Som Mianos tidigare romaner cirklar Skuggans årstid runt etiska konflikter: Människor med sina olikheter och likheter, onda och goda handlingar, tvärsöver vad som idag kallas klass, kultur, könstillhörighet.

Romanen följer tio kvinnor från Mulangofolket, särskilt Eyabe och Ebeise, efter att deras män och söner mystiskt försvunnit från byn. Kvinnorna förvisas till en särskild hydda i byns utkant, utses till syndabockar och blir onämnbara: ”Kvinnorna vars söner aldrig blev hittade”. Skickligt skildrar Miano hur människor kan vara såväl offer som förövare; hur den förtryckta är eller blir delaktig i det som drabbar hen och andra. Var är männen? Hur försvann de? Vem är skyldig och varför? Vem kan en lita på? Finns det sätt att undslippa katastrofen? Hur kan en överleva under de redan ansträngda livsvillkoren och maktspelen?

På en fråga från Hubert Marlin Jr på Flashmog 16/10 2013 om Skuggans årstid svarar Miano att det är viktigt att skilja på historiska minnen som handlar om vad som hände i den afrikanska kontinentens mitt, och historiska minnen om människohandel som kom att höra till andra kontinenter västerut. Människor i södra Sahara bär på traderade minnen och de måste börja berätta, menar Miano. Ändå är det få som vill, trots att det var den västerländska och inte den afrikanska historien som gav upphov till kategorierna svarta och afrikaner. Förfäderna och förmödrarna i södra Sahara definierade inte sig så. ”Att människor härifrån själva börjar berätta och dokumentera hur saker och ting utvecklade sig i deras land och hur de genomlevde historien är mycket angeläget.”

Vad som behövs enligt Miano är saklig komplexitet och djupare analys, och mänskliga hellre än rasifierande läsarter. Rasifierande tolkningar blir i detta sammanhang detsamma som att överta förslavarnas tolkning, menar Miano. Människor i södra Sahara, i äldre tid och idag, var och är människor som alla andra. Att människor begick och begår brott är sådant som hör till det mänskliga, betonar hon apropå den historiska forskning om trafficking som bedrivs av kamerunska forskare: ”Varför skulle vi utesluta oss själva från mänskligheten genom att hävda motsatsen? Jag träffar aldrig kaukasier som skäms över sin existens på grundval av att Hitler och Stalin var kaukasiska monster. Det är oerhört viktigt att ta itu med detta nedvärderande medvetande som får oss att skämmas när vi hör att svarta har gjort någon orätt. Jag kan erkänna att jag inte hyser något sådant komplex, det tillåter mig också att se vilken sanning som helst i vitögat.”

För Skuggans årstid tilldelades Miano Prix Femina 2013. I Crépuscule du tourment, ”Skymningsplåga”, Mianos senaste och ännu ej översatta roman från 2016, ger fem kvinnor av idag uppriktiga – och skoningslösa! – vittnesmål om en och samme närstående man; upplevelser och åsikter som vän, dotter, syster, älskare, fästmö. Presentationen av Crépuscule du tourment Le Monde 24/8-16 betecknade verket som ”feministiskt och postkolonialt”. Men det riktigt intressanta med Mianos författarskap är det envisa synliggörandet: Vad återfinns bakom etiketter, identiteter, omständigheter och bevekelsegrunder? Mianos verk lyfter av människor deras förklädnader och blottlägger deras individuella och kollektiva manöverutrymme. Så avtäcks en djupare och mänskligt förenande dimension: Vilken handling är den rätta? Vilken handling tvingas jag eller vi utföra? Vilken handling har jag eller vi möjlighet att välja? För de mina, för andra, för de andra, för mig själv?

Romaner av Léonora Miano till svenska, samtliga översatta av Marianne Tufvesson:

Nattens inre, 2006, Sekwa förlag, 2007

Konturer av den dag som nalkas, 2006, Sekwa förlag, 2008

Sorgsna själar, 2011, Sekwa förlag, 2013

Skuggans årstid, 2013, Celanders förlag, 2016

©Arimneste Anima Museum #2