Den dolda ekopoesin

 

Tomas Tranströmer berättade en gång i en radiodokumentär om hur naturlyrik kunde tas emot av recensenterna under det sena 1960-talet: ”Om man hade med ett djur eller ett grässtrå blev man avfärdad som reaktionär.”

Mare Kandres Deliria från 1992 sjöng profetiskt men någon större respons på civilisationskritiken kunde inte skönjas.

Recensionerna av Joy Harjos Karta över nästa värld från 2012 blev, till liten förvåning, lätt räknade.

Idag, några år senare, är det som vi vet annorlunda. ”Ekopoesi”, liksom analyser där ”djur” förekommer, uppmärksammas och belönas.

Då borde det vara dags att fundera en smula över hur allas våra maktinfluerade diskurser riskerar verka som repression av det undanskymda ordet.

Tendensen till kapitalisering av glömskan, de nya begreppen för det gamla, diktandet som passar till en ekonomisk logik av krav på ständigt nytt. Ignoreringen och imitationen av dem som analyserade, och protesterade, tidigt och i tid.

Omfamningen av dem som berättar och diktar – men när det är försent, när förstörelsen och förvisningarna redan har skett. När dövheten för de drabbades röster fått rösterna att dö bort.

På platser där den svenska produktionens projekt gått fram med ödeläggande konsekvenser för miljö, människor och andra varelser.

På andra kontinenter – men också här: Fortfarande har inget stort svenskt förlag gett ut samisk ekopoesi, förslagsvis poeten Rose-Marie Huuva och rapparna Sápmi sisters, med vittnesbörd och gestaltning av dåtida kolonisering, nutida gruvbrytning och vardaglig diskriminering.

Inte heller räknas poeter som lägger förtingligandet  av  varelser till poesins sedvanliga pendlande mellan distansering och sammansmältning, exempelvis Malmö/Lundbaserade poeten Rabinarayan Dashs Grisarnas känsla för solen, in i den nya ekopoesin.

Kanske har det något med den obligatoriska storskandinaviska melankolin att göra.

Samt möjligen bristen på översättning av senare Derrida, The beast and the sovereign, Derridas sista seminarium, utgångspunkt för den lysande konstutställningen med samma namn på Museu d’Art Contemporani de Barcelona (MACBA) våren 2015.

26/8 2016  ©Arimneste Anima Museum #1

 

 

 

Kommentera