Dissolving love bars



Romeo and Juliet (class), Othello and Desdemona in Othello (exterior), Fred and Laurence in Xavier Nolan’s Laurence anyways (gender), Chiron and Kevin in Tarell Lavin McCraney and Barry Jenkins’ Oscar winning poetic childhood story Moonlight (sexuality).

Consider all loving relationships that were hindered due to society’s classifying in either conforming or diverging from the stated pattern. Relationships of love which were stopped but defied, and survived, and moved mountains. Two jazz lovers with a sense of humour run into each other at a ball in London. The year is 1947, one of them has been a volunteer during the war and is now working as a clerk at a lawyer’s firm, the other one is a law student at the university. After a few weeks of dating, they decide to get married.

It may sound somewhat trivial. Two people meet, find a common vibe, fall in love for life. Happens all the time. However, Ruth Williams is white and Seretse Khama is black; moreover, he is the successor of the British protectorate Bechuanaland, today Botswana. The couple’s love turns into an intercontinental political subject of highest concern; both the British colonial rule and the families try to avert the liaison even though there are no legal obstacles either in Bechuanaland or in Great Britain.

But the racism of the period is deeply entrenched in the economic and political conditions of power. South Africa’s prime minister Malan, followed by the Nazi sympathizer Strijdom, instates apartheid and bans marriages between black and white people; upon which Bechuanaland, neighbour in the north, becomes a haven for ANC notable activists Nelson Mandela, Oliver Tambo, and the author Bessie Head. A mixed prince couple harbouring democratic ambitions and settling down in Bechuanaland is unthinkable to the white minority government of South Africa.

And Great Britain prioritizes its own economic interests – the British mining companies’ activities in South Africa – and obeys the South African demands.

On the 10th of March the film director Amma Asante’s [Belle] excellent A United Kingdom premieres. The film is based on Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, a book documenting every diplomatic turn and every protest campaign in the battle concerning the existence of the Khama couple.

Large sections of the people in Bechuanaland backed the Khama couple by boycotting  British taxes, and by refusing to cooperate; support organizations in Great Britain cultivated opinion and assisted mass media with argument and facts; racists holding bureaucratic key posts in the British imperial rule were replaced by more enlightened people.

At the same time, students returned from elite universities in the West and created African independence movements that challenged the British colonial system. Supported by a women’s revolution, an overlooked and decisive event told about in the book but rather skipped over in the film, Botswana became a democracy including women in 1996 with Oxford-educated Seretse Khama as president.

It must be noted that there was a female candidate to the position, Oratile Sekgoma, whom the British refused to cooperate with. A woman in the highest office of the nation “was out of the question”, according to the British. Perhaps it was easy to forget who resided in the seat of honour back home.

Undoubtedly, the love between Ruth and Seretse contributed into shaking the British empire. However, for many years they fought in vain against the economic and political power plays. A private situation construction worker Richard Loving and home worker Mildred Loving in the USA of the 1960’s most probably would have identified with. In Jeff Nichols empathizing film Loving, following Nancy Buirski’s documentary The Loving Story (2011), shown at the Gothenburg Film Festival in February, the couple Loving, she categorized as black, he as white, has a formal certificate to prove their marriage.

To no avail. The police arrests and extradites the newly wed from the state of Virginia. Either they get divorced and move back or they stay wedded and are forbidden to return home. The discrimination laws of Virginia destroy the future of the couple Loving but racism cannot destroy their love. To both the Lovings and Khamas the choice to give up did not exist, their love gave them no choice. Even Richard Loving was affected by racism and was critiqued and heckled by both white and black people. Ruth Khama equally, especially in Bechuanaland, where, among other things, the white colonists shut her out from social life and denied her to eat at hotel restaurants.

The couple Khama and the couple Loving  were interviewed, in their respective time, and separately, by Life Magazine as part of the struggle for the legalization of mixed marriages. Many sympathizing people gave their support – more in the case of the wealthy couple Khama than in the considerably less privileged case of the couple Loving.

How wonderful then that Mildred Loving’s effort for the right to love turns out to be decisive. Mildred’s external environment monitoring of protest marches on television gives her the idea to write to Robert F. Kennedy, who furthers the issue to a law firm willing to take on the case without billing. The case is tried with success in the Supreme Court, which constitutionally abolishes the ban on interracial marriages, accordingly in the sixteen American states in addition to Virginia that still had racial laws.

The couple Khama opened the eyes of the world to loving relationships regardless of skin colour. The case of the couple Loving became the tipping point that made loving legal in the whole of the US. And eventually with an even wider significance: In 2015, in Obergefell vs Hodges, the verdict in Loving vs Virginia was used to criminalize the discrimination of gay marriages in the US.1 Earlier that year, a resolution acknowledging equal marriage rights including same sex couples was adopted by the European Parliament. A reform that was instituted in Sweden 2009, and recently in Finland (1st of March).

Marriage, or not marriage. Living together, or not living together. Loving relationships, or not loving relationships. The choice ought to be voluntary and equal to all. Every year, the 12th of June, Loving Day is celebrated in the USA in remembrance of Mildred’s and Richard’s victory in the Supreme Court 1967. The celebrators are most often of divergent sex, but an increasing number of freely sexed people have started to party before Pride.

Since everyone’s right to be who they are, or want to be, and everyone’s right to love whomever they want to love, dissolves many borders. Considering the dubious attitude of the new American president towards human rights, awareness of this kind is more urgent than ever.


Originally published in AAM 4th of March 2017, translated from the Swedish

  • Susan Williams, Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, Penguin/Random House, 2006
  •  Not. 1. The film The Case Against 8, 2014, tells about the legalisation of same sex marriages in California.
  •  Picture from the movie, actors: David Oyelowo and Rosamund Pike

©Arimneste Anima Museum #6

Hidden figures



I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.

Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)

Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.

Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.

I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.

På fängslande prosa samkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?

En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:

I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.

Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.

Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971:  ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.

Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.

  • Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
  • Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017, översättning till svenska Gunilla Mattsson
  • Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.

©Arimneste Anima Museum #3

Rosana Antolí




Hur kan tiden visas som form och upplevelse?

Vikten av att ifrågasätta standarduppfattningar om växande, tid och utveckling som linjärt bestämda är numera erkänd. Inte lika erkänt är varifrån denna kritik stammar: urbefolkningar, miljörörelsen och ekofeministiska tänkare.

Men går tiden att tänka som en egen kropp? En ormliknande dito, hopsnurrad runt sig själv? Med återgångar och upprepade svängar, likväl på väg mot kroppsänden, därmed sitt slut?

Rosana Antolís When lines are time, kurerad av Martí Manen på Fundació Joan Miró i Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, leker med kronologin som koreograferad materiell rörelse, som installation och som cirkulärt agerande: Hur tänker jag tiden? Hur känner jag den?

Antolí gör kritiken av det linjära till form; uppfattningen om tid som något universellt rakt och platt stämmer inte. Som bild och symbol för vars och ens enskilda upplevelser brister den; händelser återkommer, känslor återkommer, viker av, gör språng, far ut, landar, tycks upphöra men fortsätter i samma kropp inuti ett rektangulärt rum.

Antolís tidsorm av ögonblick som staplas i mängd syns här som medvetandemässigt exakt; i överensstämmelse med och beroende av källan, det unika medvetandet:

Du blir av med din sko, du är fem.
Du tappar din sko, du är trettiotre.
Du får inte på dig din sko, du är sextiosju.
Du är elva, du sviker en vän.
Du är fyrtiotvå, du blir sviken av en nära vän.
Du är etthundrasju, du förlorar din första vän, du får nya vänner.

Att genomleva en känsla, att återuppleva den som en ny känsla som uppstår i den gamla. Hur skulle just min eller din tid, våra liv, se ut om de tog form i böjd materia på detta vis? Vilken sorts riktat trassel summerar vår tid, våra medvetanden? När blir just min tid till en form redo att ställa ut?




Det är möjligt att tänka frågor om tiden som individuellt existentiellt mänskligt ontologiska, fastän de samtidigt är samhälleliga och civilisatoriska. Hur skulle olika samhällen – kollektiven av människors och andra varelsers – villkor, kamper, ögonblick, trassel av sett och återsett, känt och återupplevt samla sig i en ringlande ormkropp?

26th of August 2016


©Arimneste Anima Museum #1



Råd för det demokratiska försvaret



Finns det principer som är heliga? Kan principer vägas mot omständigheterna? Alternativt kombineras med avvärjande praktik? I ett förord berättar författaren Dalton Trumbo om hur han under andra världskriget avstod från att låta trycka om sin klassiska antikrigsroman Johnny Got His Gun från 1939 (Johnny var en ung soldat, översättning Kerstin Gustafsson 1987). Beslutet fattades efter att en nazist skickat ett beundrarbrev som visade att bokens budskap riskerade bli utnyttjat av amerikanska nazisters propaganda för fred och pacifism.

Nazister som fredsmäklare och snälla fredsvänner? Det är inte bilden de flesta har av nazisterna, men det var så de ville framställa sig både i Europa och i USA. Nationer och personer och minoriteter som vägrade gå med på diktaten var enligt propagandan emot freden och utmålades som skyldiga till invasionerna och förföljelserna. I sanning en infamt orimlig politisk logik: Går ni inte med på att vi invaderar er, tvingas vi invadera er. Går ni inte med på att vi fördriver och dödar er, tvingas vi döda er. Allt är ert eget fel, vi ville bara bevara ”freden”. I USA kunde nazister ses demonstrera på New Yorks gator med pacifistiska slagord stulna från fredsrörelsen.

Ja, ett passivt USA hade förstås spelat Hitler i händerna. Något Dalton Trumbo i konstens och politikens namn inte ville bidra till. Tidens raster förändrade hans bok och de politiska krafterna kunde missbruka den nya läsningen. Så blev tillfällig självcensur den bästsäljande fredsappellens öde. Trumbo såg till omvärldsfakta för att inte bli en nyttig idiot åt nazismen. Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut förhöll sig saken annorlunda – och romanen gavs ut igen (1959 och 1970).

När Dalton Trumbo blev varse tillståndet för sin roman hade han som vänsterman redan genomskådat nazisterna och deras falska tal om fred. Men inte alla var så politiskt insatta, bildade och uppdaterade. Det fanns de som blev lurade – eller lät sig luras. Närapå vem som helst kan bli lurad av bedrägliga aktörer. Idag, med starka högerkrafter i omlopp, utrustade med nya strategier för gamla och dolda agendor, är det något att hålla i minnet. Allt är inte vad det synes vara, och det som synes vara, kan verkligen förhålla sig så.

Varpå vilande debattböcker får förnyad aktualitet. I Denying the Holocaust (1993) visar den amerikanska historikern Deborah E. Lipstadt, nyligen på Sverigebesök med  Antisemitism Here and Now (2019), hur högerextrema agerat sedan andra världskriget för att framhålla nazismen som rumsren och tänkbar.

Lipstadt upptäcker en ombytlig taktik. Först sökte de urskulda den nazityska politiken och Förintelsen, när försöket misslyckades, började de istället förneka. Intressant nog finner hon även att dessa högerextremister som regel omfattade antifeminism med det uttalade kvinnoföraktet som central ingrediens.

För sin kritiska och vasst skrivna bok stämdes Lipstadt i Storbritannien av förnekaren och historikern David Irving – en rättegång hon vann och har skildrat i boken History on Trial (2006), filmatiserad av Mick Jackson med titeln Denial (2016).

Utöver det djupt kränkande mot offren är förnekandet av Förintelsen en märklig företeelse i sig. Hur kan en motsäga något så omvittnat och beforskat? Hur kan en vilja avslöja sig faktaresistent bortom allt förnuft? Tyvärr vet de vad de gör, menar Lipstadt. Genom att upprepa lögner om och om igen lyckas de så frö av tvivel. På så vis uppnår de förvirring samtidigt som de skapar nyfikenhet och kan uppfattas som att de befinner sig på ”andra sidan i debatten”.

De mindre insatta i seriös forskning och kunskap – allmänhet, journalister, politiker – riskerar enligt Lipstadt att bli förda bakom ljuset av dessa yttrandefrihetsmissbrukare i välskräddade kostymer och märkesblusar. I kanadensiska dokumentären Ondskans åklagare – mannen som fällde nazisterna av Barry Avrich (Prosecuting evil 2018) berättar Ben Ferencz, överåklagaren i rättegångarna mot Einsatzgruppen, om en nazistofficers humanitära fasad. Det är en kort sekvens som ställer den nazistiska kamouflagetaktiken i blixtbelysning. Officerens hövliga sätt gjorde det möjligt att bedra än mer effektivt. Se här, vi vill er bara väl, vi vill den totala freden.

Det vill säga freden under stöveln. Fascismens och nazismens modus operandi. Den totala lögnen, den fullständiga oanständigheten. Nazisterna kallade förstaden till Auschwitz, Theresienstadt, för ”staden Hitler gav till judarna”. Rent och snyggt och perfekt, inget anstötligt vid ridån, inget synligt intill stängslet. En kuliss som dolde en motsatt verklighet. När det var försent uppenbarades sanningen. Leendet och friden var en grimas. Och välvilligheten och hjälpsamheten första steget på vägen till utnyttjande och dödande.

Om denna bedrägerimetod har vittnats mångtaligt. Så vad händer om insmygande av avskyvärda ideologier och praktiker sker i ett senare läge, när de uppfattas som givet orimliga och för alltid förbrukade? En situation Lucía Punezo skildrar i spelfilmen Den tyske läkaren (The German Doctor 2013), baserad på en verklig händelse i Argentina under 1960-talet. Filmen tar sin början i det som utgör vardagskittet mellan människor – tilliten, empatin och förnuftet – och visar hur dessa grundpelare kan exploateras för att förvilla och bryta sönder.

I den nazistiska och fascistiska obstruktionen undermineras förtroendet för de närmaste och att tillhöra kvinnokategorin innebär att betraktas som det mest åtråvärda objektet. Och därmed bli utsatt för existentiell fasa. Finns det överhuvudtaget någon jag kan lita på? Kan något alls tas för givet? Med den ordinära tilliten raserad, utlämnas var och en till moralisk och politisk misstänksamhet, tvivel och förvirring.

Vad är då den praktiska lärdomen? Hur kan fascistoida krafter bemötas och bekämpas – med bibehållen medmänsklighet? Det hållbara svaret är att undervisning i demokratiska värderingar och historia måste ske kontinuerligt och börja tidigt i livet. För den allmänna debatten gäller enligt Deborah E. Lipstadt att inte debattera med förnekare av fakta, särskilt inte Förintelseförnekare, eftersom att synas på samma arena får dem att framstå som legitima motståndare och bidrar till att sprida deras budskap.

Deborah E. Lipstadts rekommendation lyder: förbjud inte deras tal, låt dem yttra sig, motsäg dem. Men medverka inte till att de får en plattform. Ge dem inte mark, legitimera dem inte som en giltig motpart. Att medverka i en panel är ett sorts förtroendeuppdrag, därför är inte yttrandefrihet för alla detsamma som en plats i panelen. Lipstadts lösning kombinerar självförsvar, utifrån historiska och nutida fakta och erfarenheter, med hyllande av grundläggande demokratiska och medmänskliga principer. Ett råd avpassat för vår tid.


  • Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun,  New York: Bantam, 1989
  • Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
  • Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006


©Arimneste Anima Museum #7